Jag hade aldrig sett Anna förr men reagerade på hennes överlägsna stil när hon mötte väljarna.
Med mig den här dagen var Jonny, mitt femåriga barnbarn.
Jag övertalade Jonny att krypa under moderatbordet och ta alla deras valbroschyrer och ersätta dem med Centerpartiets.
När Anna upptäckte tricket föll masken av och det ilskna utbrottet borde ha filmats.
Nonchalansen hos den politiska adeln
LedareDen tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra rekryterar i sin roll som landshövding vänner till högavlönade tjänster utan att tjänsterna utlystes på rätt sätt.
Susanna Birgersson
Publicerad 2024-04-13
Tänk att öppna ögonen på morgonen, titta upp på den vackra stuckaturen, kliva ur sängen och mötas av idel skönhet och utsökt 1600-talsarkitektur. Tänk att få bo i ett av Stockholms vackraste palats, det om vilket dess arkitekt, Nicodemus Tessin skrev när det nästan var färdigt: ”Jag anser det som den största glädjekälla för min återstående levnad.”
Kanske har man druckit sitt kaffe medan man blickat ut över den lilla kringbyggda barockträdgården. Kungliga slottet är närmsta granne och utanför knuten ligger de unika kvarteren med blåmärkt kulturminnesbebyggelse.
Så är det för Anna Kinberg Batra, landshövding i Stockholm.
Hon älskade allt det roliga hon gjorde innan hon tillträdde posten förra vintern: hon var rådgivare och föreläsare och styrelseproffs. Det mesta fick hon lämna ”med en liten tår i ögat”, som hon sa till DN. Men erbjudandet att bli landshövding kunde hon inte tacka nej till.
Och det förstår man. Att vara landshövding är ett förfärligt trevligt jobb. Ingenting kan gå fel egentligen, för ingen har några särskilda förväntningar. Man behöver inte forma någon politik. Man behöver inte möta väljarna i val. Man behöver aldrig debattera. Man behöver sällan försvara några impopulära beslut. Man kommer aldrig att klandras för statistik som pekar i fel riktning, för vikande tillväxtsiffror eller för eskalerande kriminalitet. Man är i och för sig regeringens representant i regionen – men ingen journalist har väl någonsin begärt en intervju med en landshövding för att ställa denne till svars för hur regeringens politik påverkar regionen?
Uppgiften att samordna det statliga arbetet i regionen, sköts i praktiken av länsöverdirektören. I arbetsbeskrivningen ingår att informera regeringen om tillståndet i länet. Men det är ingen vild gissning att regeringen klarar sig fint utan denna landshövdingarnas informationsservice.
Man bor flott. Man blir alltid bjuden på alla de viktigaste begivenheterna i det offentliga Sverige. Mat och underhållning i världsklass, många tillfällen att klä sig fin – om man nu tycker att det är roligt, vilket Anna Kinberg Batra verkar tycka.
Man kan, när andan faller på, skriva lite om regionens potential och utmaningar, mana till hopp och samverkan. I övrigt bör man visa upp sig lagom mycket för näringslivet, samt uttrycka engagemang och framtidstro.
Och för det, en hemskt trevlig lön. Det är inte för inte det kallas en reträttpost, ett slags ”tack för trogen tjänst”, för det måste vara det offentliga Sveriges minst jobbiga jobb. Här kan man få vila ut, höjd över den politiska eldgivningen.
Det enda man måste göra för att behålla jobbet är att inte missköta sig grovt. Man bör inte, som Kalmarhövdingen Stefan Carlsson gjorde, ringa sexsamtal på jobbet och låta regionen betala. Man bör heller inte, som hans efterträdare, Thomas Carlzon, betala svarta löner till serveringspersonalen man hyrt in till sina privata fester. Det är också bra om man, till skillnad från den forna landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson kan avstå från att hjälpa näringslivstoppar runda strandskyddsregler.
Men annars är det så lätt, att göra rätt. Ändå lyckas Anna Kinberg Batra inte hantera sina rekryteringar på ett korrekt sätt. Eller hon struntar i det. Strax efter att Batra tillträtt skapade hon en ny tjänst, en så kallad planeringschef. I några dagar satt det en lapp i receptionen. Men i enlighet med avsikten var det ingen som sökte tjänsten – utom Anna Kinberg Batras väninna som strax därefter också fick jobbet, till en lön på 88 000 kronor.
Vi ett annat tillfälle anställde hon en bekant som hjälpt henne att skriva en bok, till ”organisationsutvecklare”. Inga annonser. Ingen sökande. 90 000 i månadslön. Visserligen bara deltid och under några månader, men snyggt ser det inte ut, det heller.
Först ville Anna Kinberg Batra inte svara på några frågor, och när hon väl uttalade sig för tv4, ja, då gick det inte att dölja den nonchalanta attityd som är förklaringen till agerandet:
Nä, det var inte väl inte helt bra, sättet som vännen och väninnan anställts på, men även om ärendena skötts mer professionellt hade dessa personer ändå anställts, för de är så kompetenta. Som om Anna Kinberg Batra redan på förhand visste att det inte finns någon mer kompetent i hela kungariket Sverige än just hennes moderatkompis.
Kunde landshövdingen verkligen sitta kvar på sin post efter detta, undrade reportern. Jadå, det såg hon mycket fram emot, sa Anna Kinberg Batra överlägset leende innan hon avslutade intervjun.
Aldrig har man sett en mindre ångerfull människa. Så blir det kanske när man tillhört den näringslivs-politiska eliten länge nog.
På skattebetalarnas bekostnad innehar hon ett jobb som aldrig någonsin kommer att bli särskilt betungande. På samma skattebetalares bekostnad har hon beretts plats att bo på en av Stockholms finaste adresser i ett av Stockholms finaste hus. Det enda hon förväntas leverera i gengäld är ett klanderfritt agerande i sin roll som offentlig representant för rikets styre. Bara det.
Man kan nästan inte vara mer privilegierad än så, i ordets ursprungliga bemärkelse. Men sammanhållningen i samhället kräver att eliten i ord och handling visar att de förstår hur privilegierade de är. Alldeles särskilt gäller det den elit vars privilegier bekostas av medborgarna. För dem finns inga ursäkter om de slarvar med regler, eller liksom gör narr av reglerna – till exempel genom att hänga upp en lapp i receptionen.
Handlar man så platsar man inte längre i palatset.
Susanna Birgersson
Nonchalansen hos den politiska adeln
LedareDen tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra rekryterar i sin roll som landshövding vänner till högavlönade tjänster utan att tjänsterna utlystes på rätt sätt.
Susanna Birgersson
Publicerad 2024-04-13
Tänk att öppna ögonen på morgonen, titta upp på den vackra stuckaturen, kliva ur sängen och mötas av idel skönhet och utsökt 1600-talsarkitektur. Tänk att få bo i ett av Stockholms vackraste palats, det om vilket dess arkitekt, Nicodemus Tessin skrev när det nästan var färdigt: ”Jag anser det som den största glädjekälla för min återstående levnad.”
Kanske har man druckit sitt kaffe medan man blickat ut över den lilla kringbyggda barockträdgården. Kungliga slottet är närmsta granne och utanför knuten ligger de unika kvarteren med blåmärkt kulturminnesbebyggelse.
Så är det för Anna Kinberg Batra, landshövding i Stockholm.
Hon älskade allt det roliga hon gjorde innan hon tillträdde posten förra vintern: hon var rådgivare och föreläsare och styrelseproffs. Det mesta fick hon lämna ”med en liten tår i ögat”, som hon sa till DN. Men erbjudandet att bli landshövding kunde hon inte tacka nej till.
Och det förstår man. Att vara landshövding är ett förfärligt trevligt jobb. Ingenting kan gå fel egentligen, för ingen har några särskilda förväntningar. Man behöver inte forma någon politik. Man behöver inte möta väljarna i val. Man behöver aldrig debattera. Man behöver sällan försvara några impopulära beslut. Man kommer aldrig att klandras för statistik som pekar i fel riktning, för vikande tillväxtsiffror eller för eskalerande kriminalitet. Man är i och för sig regeringens representant i regionen – men ingen journalist har väl någonsin begärt en intervju med en landshövding för att ställa denne till svars för hur regeringens politik påverkar regionen?
Uppgiften att samordna det statliga arbetet i regionen, sköts i praktiken av länsöverdirektören. I arbetsbeskrivningen ingår att informera regeringen om tillståndet i länet. Men det är ingen vild gissning att regeringen klarar sig fint utan denna landshövdingarnas informationsservice.
Man bor flott. Man blir alltid bjuden på alla de viktigaste begivenheterna i det offentliga Sverige. Mat och underhållning i världsklass, många tillfällen att klä sig fin – om man nu tycker att det är roligt, vilket Anna Kinberg Batra verkar tycka.
Man kan, när andan faller på, skriva lite om regionens potential och utmaningar, mana till hopp och samverkan. I övrigt bör man visa upp sig lagom mycket för näringslivet, samt uttrycka engagemang och framtidstro.
Och för det, en hemskt trevlig lön. Det är inte för inte det kallas en reträttpost, ett slags ”tack för trogen tjänst”, för det måste vara det offentliga Sveriges minst jobbiga jobb. Här kan man få vila ut, höjd över den politiska eldgivningen.
Det enda man måste göra för att behålla jobbet är att inte missköta sig grovt. Man bör inte, som Kalmarhövdingen Stefan Carlsson gjorde, ringa sexsamtal på jobbet och låta regionen betala. Man bör heller inte, som hans efterträdare, Thomas Carlzon, betala svarta löner till serveringspersonalen man hyrt in till sina privata fester. Det är också bra om man, till skillnad från den forna landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson kan avstå från att hjälpa näringslivstoppar runda strandskyddsregler.
Men annars är det så lätt, att göra rätt. Ändå lyckas Anna Kinberg Batra inte hantera sina rekryteringar på ett korrekt sätt. Eller hon struntar i det. Strax efter att Batra tillträtt skapade hon en ny tjänst, en så kallad planeringschef. I några dagar satt det en lapp i receptionen. Men i enlighet med avsikten var det ingen som sökte tjänsten – utom Anna Kinberg Batras väninna som strax därefter också fick jobbet, till en lön på 88 000 kronor.
Vi ett annat tillfälle anställde hon en bekant som hjälpt henne att skriva en bok, till ”organisationsutvecklare”. Inga annonser. Ingen sökande. 90 000 i månadslön. Visserligen bara deltid och under några månader, men snyggt ser det inte ut, det heller.
Först ville Anna Kinberg Batra inte svara på några frågor, och när hon väl uttalade sig för tv4, ja, då gick det inte att dölja den nonchalanta attityd som är förklaringen till agerandet:
Nä, det var inte väl inte helt bra, sättet som vännen och väninnan anställts på, men även om ärendena skötts mer professionellt hade dessa personer ändå anställts, för de är så kompetenta. Som om Anna Kinberg Batra redan på förhand visste att det inte finns någon mer kompetent i hela kungariket Sverige än just hennes moderatkompis.
Kunde landshövdingen verkligen sitta kvar på sin post efter detta, undrade reportern. Jadå, det såg hon mycket fram emot, sa Anna Kinberg Batra överlägset leende innan hon avslutade intervjun.
Aldrig har man sett en mindre ångerfull människa. Så blir det kanske när man tillhört den näringslivs-politiska eliten länge nog.
På skattebetalarnas bekostnad innehar hon ett jobb som aldrig någonsin kommer att bli särskilt betungande. På samma skattebetalares bekostnad har hon beretts plats att bo på en av Stockholms finaste adresser i ett av Stockholms finaste hus. Det enda hon förväntas leverera i gengäld är ett klanderfritt agerande i sin roll som offentlig representant för rikets styre. Bara det.
Man kan nästan inte vara mer privilegierad än så, i ordets ursprungliga bemärkelse. Men sammanhållningen i samhället kräver att eliten i ord och handling visar att de förstår hur privilegierade de är. Alldeles särskilt gäller det den elit vars privilegier bekostas av medborgarna. För dem finns inga ursäkter om de slarvar med regler, eller liksom gör narr av reglerna – till exempel genom att hänga upp en lapp i receptionen.
Handlar man så platsar man inte längre i palatset.
Susanna Birgersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar