Rak höger Oct 04, 2024
Johan Lundberg: Palestinarörelsens bruna rötter
I åratal har vänstern varnat för nazismens och fascismens återkomst. Men när faktiska judepogromer begås av islamister med nära band till nazismen hyllas dessa av samma vänster.
Hur kan vänsterns självutnämnda antirasister och antifascister hylla islamister som bokstavligen anammat nazistisk ideologi? I åratal har vi fått höra att 1930-talet är här, om allt från Trump, Brexit till Tidöavtalet. Men när faktiska judepogromer begås av islamister med nära band till nazisterna hyllas dessa av samma vänster.
Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) åtnjuter hög status inom den svenska vänstern och kulturvärlden. Nyligen tvingades Vänsterpartiets partiordförande i Angered, Kristofer Lundberg, ta paus från politiska uppdrag därför att han uttryckt stöd för organisationen. I solidaritet med Lundberg avgick V:s styrelse i Angered. Att PFLP är både marxist-leninistiska och terrorklassade verkar inte bekymra Angeredsvänstern. Kanske är det bara en extra krydda för revolutionsromantiker.
Den enes revolution, den andres pogrom. Att PFLP deltog vid pogromen den 7 oktober förra året, hindrade inte Dagens Nyheter från att, ett par månader efter det största massmordet på judar efter Förintelsen, publicera en flera sidor lång, sympatiserande intervju (5/12 2023) med klimat- och Palestinaaktivisten Andreas Malm, där denne berättade att hans ”egen favoritfraktion har alltid varit (socialistiska) PFLP”.
Poeten och gästprofessorn (i Tage Danielssons namn) vid Linköpings universitet Athena Farrokhzad beskrev i sin tur i februari i år hur hennes engagemang för palestinierna föddes när hon som ung i ”första maj-tåget” såg offren ”för de europeiska judarnas fristad (. . .) med sina PFLP-fanor” (5/2). Man kan fråga sig om Farrokhzad tittade bort från bilderna på de civila israeliska offren för Hamas och PFLP:s massmord den 7 oktober förra året.
Detta är inte isolerade fall. Därtill kan läggas olika mer eller mindre skattefinansierade svenska inbjudningar av PFLP-terroristen, och sedermera ledaren, Leila Khaled.
Med tanke på den påstått antirasistiska och antifascistiska agendan inom den vänster som Malm, Lundberg och Farrokhzad tillhör, borde engagemanget för organisationer som PFLP förvåna. Och det beror inte i första hand på att dessa grupperingar är terrorklassade – vilket inom Malms, Lundbergs och Farrokhzads kretsar regelmässigt brukar pareras med påståenden om att de verkliga terroristerna är USA och Israel. Nej, det förvånande är snarare det silande av mygg och sväljandet av kameler som blir uppenbart för den som börjar fundera över de starka historiska banden mellan betydande delar av de palestinska ”befrielseorganisationerna” och den nazism och nynazism som det närmast dagligen varnas för i svenska medier (men då vanligtvis som en hypotetisk följd av konservativa framstötar i västvärlden: att Donald Trump blir amerikansk president, att svenska borgerliga regeringspartier samarbetar med SD och så vidare).
Dessa historiska band går tillbaka till 1930-talet och är så sammantvinnade med konstruktionen av en palestinsk identitet att det inte är alltför långsökt att uppfatta den nazistiska ideologin som en del av den palestinska självständighetskampens DNA.
Det var i slutet av 1930-talet som de tyska nazisterna i allt högre grad försökte få till stånd allianser med muslimer i Nordafrika och Mellanöstern. I detta syfte producerades mängder av lättlästa pamfletter som delades ut gratis. Man sände också radioprogram på arabiska från Berlin där musik varvades med propagandistiska tal – av vilka flera sedan gavs ut i broschyrform. Syftet med dessa kampanjer var initialt att framställa hat mot judar, liksom påståenden om att judendomen utgjorde ett hot mot islam, som essentiella inslag i Koranen. Noterbart är att långt innan palestiniernas ”stora katastrof”, nakba, hade ägt rum, så florerade föreställningar man ärvt från nazismen om att judarna var uppfyllda av en enda ambition: att utrota muslimer. Det var en föreställning som redan i slutet av 1930-talet anfördes som skäl för att systematiskt mörda judar och som i dag avspeglas i anklagelsen att Israel begår ”folkmord”.
Den som mer än någon annan tog på sig uppgiften att i den muslimska världen sprida nazisternas antisemitiska propaganda var Amin el-Husseini. Denne hade 1921 av britterna utsetts till mufti över det så kallade Brittiska Palestina-mandatet, vilket fram till första världskriget hade tillhört Osmanska riket.
Mufti Amin el-Husseini (1897-1974) Foto taget 1936. Foto: Universal Images Group/Getty Images
I sitt engagemang för att mejsla fram en palestinsk identitet och organisera pogromer mot judar, framstod el-Husseini redan i mitten av 1930-talet som en nyckelspelare för nazisterna för att vinna över Mellanösterns och Nordafrikas muslimska befolkning på axelmakternas sida.
Visst förekom avsky mot och diskriminering av judar i Mellanöstern och bland muslimer redan före krigsutbrottet 1939. Dock byggde det traditionella muslimska judehatet, med anor från Muhammeds 600-tal, på föreställningar om judarna som underlägsna muslimerna och därför som föraktliga. Vad som skedde i och med kontakterna med nazisterna var att en motsatt bild av juden gjorde entré i den islamska världen: judarna som överlägsna, som farliga på grund av sin fallenhet för illvilliga konspirationer och hemliga globala nätverk med vilkas hjälp de kunde styra världspolitiska skeenden och på sikt ta över först Mellanöstern och därefter hela världen. Till skillnad från den tidigare synen på judar, är denna ”nya” form av antisemitism tätt knuten till drömmen om en värld helt “befriad” från judar.
Genom att framställa den judiska världskonspirationen som ett lika stort hot mot islams fortlevnad som mot det tyska folkets framtid, hoppades nazisterna att med hjälp av sin propaganda kunna mobilisera araberna i kampen för en judefri värld. Den 19 mars 1943 påpekade muftin i ett av sina många radiotal från Berlin, där han då levde i exil, att judarna i själva verket hade tagit kontrollen över USA och Storbritannien samt utnyttjade det pågående världskriget (som de i denna typ av propaganda ansågs ligga bakom) för att lägga beslag på Det heliga landet.
Demonstration i London i maj i år. Det går att tänka sig att en och annan på 1930-talet hade köpt plakatets slogan. Foto: Andy Soloman/Getty
Efter samarbetet med Nazityskland under kriget, vilket även inbegrep muslimska divisioner av Waffen-SS på Balkan, tog el-Husseini sin tillflykt till Egypten. Hans anklagelser mot judarna för att ligga bakom den muslimska världens alla tillkortakommanden och förlorade status, uppskattades i Kairo av Muslimska brödraskapets grundare, Hassan al-Banna, som hälsade muftin välkommen med orden:
Hitler är borta men Amin el-Husseini kommer att fortsätta kampen (. . .) mot britterna och sionisterna.
När det Muslimska brödraskapet tog form ideologiskt under decennierna före och efter andra världskriget, så skedde det med hänvisning till samma paranoida föreställningar som vunnit spridning genom den nazistiska propagandan. I sin bok Vår kamp mot judarna (1951) framställde rörelsens chefsideolog Sayyid Qutb staten Israels grundande som en bekräftelse av judarnas globala inflytanden och deras ambitioner att tillintetgöra islam – helt i linje med nazisternas förutsägelser.
I Kairo, dit många tyska nazister tagit sin tillflykt efter andra världskriget, fortsatte stormuftin under 1950-talet att odla sina nazistiska kontakter. En av dem var den schweiziske bankiren François Genoud. Denne hade redan som barn mött och skakat hand med führern och var från den stunden övertygad nazist fram till självmordet 1996. Redan 1936 hade Genoud besökt muftin i det brittiska mandatet. De två skulle därefter träffas regelbundet, eftersom Genoud förvaltade el-Husseinis ekonomiska tillgångar inom ramen för sin ljusskygga bankverksamhet, byggd på avlidna eller försvunna nazistledares kvarlåtenskap, däribland guld stulet från judar.
Den tyske statsvetaren Matthias Küntzel har i sin bok Jihad och judehat (Djihad und Judenhass) (2002) påpekat att det ligger i antisemitismens överlevnadsförmåga, att likt ett skadedjur hela tiden anpassa sig till rådande förhållanden. I en värld som efterkrigstidens Europa, där rasism blev tabubelagd, kunde antisemitismen därför överleva och frodas genom att ikläda sig antirasistens tjusiga mantel.
Küntzels resonemang förklarar varför en övertygad nazist som Genoud utan problem odlade vänskaper med centralgestalter inom PFLP och Svarta September. Genoud insåg att trots ideologiska skiljaktigheter delade han och de palestinska terroristerna samma ultimata dröm: en värld utan judar. Samtidigt förstod han att möjligheten att nå det målet var betydligt större inom ramen för en rörelse med antikoloniala snarare än nynazistiska förtecken. Den antiimperialistiska kampen, där fienden var västvärlden med dess koloniala historia, förenade islamister med postkoloniala forskare och marxister samt innebar en relativisering av nazismens brott (vilket kan illustreras med samarbetet mellan Genoud och den vänsterradikale franske advokaten Jacques Vergès, känd bland annat som försvarare av Gestapo-chefen Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon”).
Fördelen med att ha palestinierna som bundsförvanter skulle dessutom långt senare visa sig i form av ett effektivt kort i rockärmen: anklagelserna mot meningsmotståndare för islamofobi. Att påtala förekomsten av nazistiskt tankegods bland muslimer kom i allt högre grad att avfärdas som tecken på rasism. Trots att det är väldokumenterat är det fortfarande, förmodligen av det skälet, inte allmänt känt.
På 1960-talet inleddes således ett mångårigt samarbete mellan ljusskygga nynazister och olika palestinska terrororganisationer. Vid sidan av att ha organiserat försvaret vid olika rättegångar mot nazister som uppspårats under efterkrigstiden – Adolf Eichmann 1961, Klaus Barbie 1987 etcetera – finansierade Genoud den mytomspunne terroristen Ilich Ramirez Sánchez, känd som Carlos eller Schakalen. I sin kamp mot Israel utförde Carlos, som på 1970-talet var engagerad i PFLP, flera mord och spektakulära bombattentat mot israeliska och judiska intressen i London och New York. I kulisserna lurade hela tiden den schweiziske nazistbankiren.
I november 1969 betalade Genoud försvaret för tre PFLP-medlemmar åtalade för flygplanskapning. I februari 1972 planerade han tillsammans med PFLP-ledaren Wadie Haddad en spektakulär flygplanskapning (ombord på planet var Robert F Kennedys son Joseph) där terroristerna lyckades undkomma med lösensumman: fem miljoner dollar. Ett välkommet tillskott i PFLP:s kassa.
Samma år finansierade Genoud sjukhusvistelsen för en av medlemmarna i Svarta September i samband med massakern på israeliska idrottsmän vid OS i München. Det är illustrativt för samarbetet mellan nynazister och palestinska terrorister att Svarta September, som utförde attentaten i München 1972 fick hjälp av två tyska högerextremister, Willi Pohl och Max Abramowski, med logistik och anskaffning av pass.
Demonstrant mot antisemitism i Washington DC i maj i år. Foto: Andrew Harnik/Getty Images
Men det har inte bara varit så att nazister och nynazister har hjälpt palestinska terrorister. Det omvända har också skett, som i fallet med den excentriske tyske högerextremisten Karl-Heinz Hoffmann, vars fästmö hade köpt det gamla nazist-slottet Ermreuth i Bayern, där SS-soldater tränades under kriget. På slottet samlades under 1980-talet nynazistiska hetsporrar under täckmantel av ”Hoffmanns idrottsklubb”, en paramilitär grupp vars medlemmar fått grundläggande stridsutbildning i Libanon, av PLO och PLF (Palestinska befrielsefronten). Färdigheterna därifrån kom till användning i ett antal blodiga terrorattentat, vilka inkluderade bland annat flera mord på judar samt en sprängning av en synagoga i Paris med tre döda.
Mot bakgrund av det kontinuerliga samarbetet mellan nazister och palestinska terror- och ”befrielserörelser”, är det inte helt förvånande att det i den islamistiska terrororganisationen Hamas stadgar från 1988 finns en hel del uppenbart nazistiskt tankegods. “Judarna måste utrotas”, sägs det exempelvis i artikel 7. Men kanske än mer symptomatiskt är tiraderna i artikel 22 om att judarna inte bara kontrollerar FN utan också legat bakom franska revolutionen, både första och andra världskriget, samt ryska revolutionen och så vidare.
Här blir linjen tydlig från de tyska påverkanskampanjerna under Andra världskriget till dagens Hamas-krigare. Forskare som Matthias Küntzel och Jeffrey Herf , som bland annat skrivit Nazi Propaganda for the Arab World (2009), framhåller betydelsen av den nazistiska propagandaoffensiven i Mellanöstern för konstruktionen av den nutida palestinsk-muslimska identiteten. Och det räcker med att själv ta del av vad aktivistgrupperna säger för att se likheterna.
“Inga fascister på våra gator”, skanderar vänsteraktivisterna. Ändå har de krokat arm med palestinska aktivister som vägleds av en nazistinspirerad världsbild. Samma antisemitiska källa, samma slagord. Reaktionerna på pogromen den 7 oktober 2023 lämnar inget tvivel om att dessa aktivisters målsättningar i stora stycken sammanfaller med ambitionerna hos de tyska nazister som palestinska ”befrielserörelser” samarbetat med under stora delar av 1900-talet.
Det helt öppna vurmandet för PFLP visar vilket självklart inslag antisemitismen blivit i vänstern.
Johan Lundberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar