Islam i EU

 SD-tal i Strasbourg

Vi måste hitta ett sätt att tala om islam

Den muslimska världen lider av allvarliga tillkortakommanden. Ska islam kunna fylla en konstruktiv roll i Europa i stället för motsatsen behövs aktiva åtgärder för att få fram en moderniserad, europeisk form av religionen.

Håkan Boström 2024-05-31

KD-ledaren Ebba Busch har fått utstå kritik efter en intervju i DN i veckan där hon slog fast islam i Europa måste praktiseras på ett sätt som är förenligt med europeiska värderingar. Hon formulerade sig drastiskt: ”Europa kommer gå förlorat” om vi inte står upp mot ett utövande av islam som är oförenligt med europeiska värderingar.

Det Busch avser är åsikter i delar av den muslimska världen, som att homosexuella förtjänar döden eller att hedersvåld mot kvinnor är legitimt, praktiker som går att hitta stöd för i den muslimska rättsskipningen Sharia.

Frågan är både komplicerad och känslig. Man bör för det första ha klart för sig att islam kan utövas och tolkas på många olika sätt. Att vara ”kulturell muslim”, som exempelvis centerledaren Muharrem Demirok beskriver sig själv, behöver inte ens innebära att du är troende. Det är snarast ett uttryck för att du är uppväxt i en muslimskt präglad miljö eller familj. Det är ett förhållningssätt som stämmer in på en stor grupp svenskar med bakgrund i muslimska länder.

Sedan finns det mer moderat troende muslimer och mer bokstavstroende. De senare brukar benämnas ”islamister”. De vill att religionen ska vara den överordnade principen i samhället. I praktiken rör det sig om en glidande skala eftersom islam inte skiljer på världslig och religiös ordning på samma sätt som kristendomen.

Det andra man behöver ha klart för sig är att islam inte är samma sak som kristendom. Det är lätt för sekulära svenskar att se all religion som varianter på samma sak. Men religioner har formats historiskt på väldigt olika sätt.

Det är inte oväsentligt att profeten Mohammed levde i en beduinmiljö som präglades av stamkrig och själv verkade som krigsherre. Detta medan Jesus var en kringvandrande profet i Romarriket som predikade icke-våld. Det är inte heller oväsentligt att Koranen bokstavligen betraktas som Guds ord medan Bibeln är en lång antologi av berättelser med olika författare.

Innehållet i de heliga skrifterna är trots det inte så avgörande som man kan tro. Av större betydelse är den historia som format religionerna. Många av de problem som i dag förknippas med islam – klaner, våld, kvinnoförtryck – är snarast uttryck för den kultur som islam växte fram inom. Islam var delvis ett försök att komma till rätta med problemen. Men precis som andra religioner tvingades islam anpassa sig till de sociala förutsättningar som fanns där religionen uppstod.

Islam bredde ut sig i länder som saknade en stark centralmakt och har därför på ett helt annat sätt än kristendomen behövt alliera sig med klanstrukturer. Islam är därför också en betydligt mer decentraliserad religion där varje imam har stort självbestämmande.

Kristendomen kom tvärtom att formas av det för sin tid urbana romarriket och katolska kyrkan blev starkt centraliserad. Kyrkan fick både möjlighet och anledning att bekämpa klanstrukturer när den expanderade.

Än mer avgörande är att kristendomen tvingats till långtgående reformer, först med Reformationen på 1400- och 1500-talen och sedan av Upplysningen på 1700-talet och välfärdssekulariseringen på 1900-talet. I merparten av västvärlden – och i synnerhet i protestantiska länder – betraktar vi i dag religion som en privatsak, något som är fullständigt onaturligt inom islam.

I en serie artiklar i Kvartal diskuterar Henrik Höjer den holländske Sociologen Ruud Koopmans, professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin, och expert på muslimsk integration i väst. Till skillnad från islamologer, som anlägger ett texttolkande perspektiv på islam, har Koopmans studerat islam som ett socialt empiriskt fenomen.

Han påpekar att muslimska länder i dag kännetecknas av en mängd negativa indikatorer: diktatur, inbördeskrig, korruption, kvinnoförtryck och fattigdom. Det går inte att bortförklara detta med att det skulle vara västvärldens, kolonialismens eller judarnas fel – vilket är mycket vanligt att hävda i muslimska länder.

Koopmans menar att man exempelvis kan jämföra Indien och Pakistan/Bangladesh, som fram till 1947 vara samma land under brittiskt styre. Indien är idag ett betydligt rikare land än sina muslimska grannländer, respekten för mänskliga rättigheter, minoriteter och demokrati är också betydligt bättre. Ett annat exempel är Egypten och Sydkorea som hade liknande förutsättningar och ekonomisk standard, men där Sydkorea i dag närmar sig Västvärlden både materiellt och i respekten för demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som Egypten stagnerat i fattigdom och diktatur.

Samhällsvetenskap är inte fysik. Det är svårt att skilja ut orsakssamband. Men det är uppenbart att länder som domineras av islam i allt väsentligt klarat sig sämre än länder som domineras av andra religioner (eller som blivit sekulära). Om detta beror på att islam hindrar modernisering eller att länder med problematiska sociala strukturer varit mottagliga för islam är svårt att avgöra. Inget tyder dock på att islam varit en del av lösningen. I stället pekar det mesta på att islam låser fast människor i anti-individualistiska, kvinnofientliga, intoleranta och anti-demokratiska attityder som i sin tur leder till ekonomisk stagnation, korruption och våldsamheter.

Ett tydligt uttryck för den muslimska världens stagnation, enligt Koopmans, är hur lite böcker som trycks där eller importeras dit. Under 1900-talet trycktes fyra gånger så många böcker per invånare i icke-muslimska länder som i muslimska. Utbildningsnivån är signifikant lägre och andelen analfabeter högre i muslimska länder. Detta även om man tar hänsyn till ekonomiska förutsättningar. Orsaken är att utbildning i hög grad likställs med koranstudier.

Allt detta betyder inte att muslimer i Europa önskar att vår kontinent förvandlas till Mellanöstern. De, eller deras föräldrar har ju lämnat den muslimska världen bakom sig. Men islamismen lockar en allt för stor minoritet och den lockelsen har inte minskat med tiden.

Ska ha islam ha en plats i Europa måste det därför vara en annan sorts islam än den som i dag dominerar i den muslimska världen. I det har Ebba Busch rätt. Det är en diskussion som vi har haft svårt att hantera i Europa, och inte minst i Sverige. Vi tillåter exempelvis att några av Mellanösterns mest fundamentalistiska krafter finansierar moskéer i Sverige och vi har länge sett genom fingrarna med imamer som sprider extrema budskap.

Det är en grundläggande liberal tanke att man ska få hysa avvikande åsikter, inklusive starkt konservativa religiösa värderingar, i ett fritt demokratiskt samhälle. Men om allt för många hyser dessa värderingar och organiserar sig efter dem så blir det ett växande problem för både sammanhållningen och den liberala ordningen.

Enligt amerikanska Pew Research Center – som är ett välrenommerat institut – är fem procent av Europas befolkning i dag muslimsk. För Frankrike är siffran nio procent och för Sverige åtta procent. Institutet räknar med att den andelen kommer öka, även utan ytterligare invandring, till ett snitt på 7,4 procent 2050.

En mer realistiskt prognos är att en tiondel av Europas befolkning kommer ha muslimsk bakgrund om 25 år, genom legal och illegal invandring. Då bör man komma ihåg att de flesta öst- och centraleuropeiska länder i stort sett saknar muslimsk befolkning och alltså drar ned snittvärdet.

Hur islam utvecklas på den europeiska kontinenten kommer med andra ord att få stor betydelse enbart av den anledningen att väldigt många människor identifierar sig som muslimer.

Vill vi undvika ökade etniska motsättningar, segregation och andra sociala problem kan inte samhället stå passivt inför utvecklingen. Även om det inte behöver vara så enkelt som att mer hårdföra tolkningar av islam orsakar sådant som hedersvåld, klankriminalitet, terror och utanförskap så krävs det med all säkerhet en mer liberal eller i varje fall icke-politisk form av islam om religionen ska kunna fylla funktionen som någon slags konstruktiv motvikt till sådana sociala problem och inte förvärra dem.

2008 tillsatte dåvarande utbildningsministern, Lars Leijonborg, en utredning om att införa en statlig imamutbildning i just detta syfte. Men ett år senare meddelade utredaren, Erik Amnå, att det skulle ”innebära en inblandning i muslimernas inre samfundsangelägenheter”. Amnå menade även att en sådan reform skulle kunna ”peka ut” muslimer och hävdade att ”det bästa regeringen kan göra är att inget göra”. Så blev det också.

I efterhand kan man nog konstatera att Amnås inställning – och han var inte ensam –blev en björntjänst till den muslimska minoriteten. Passiviteten har lett till ökad intolerans, ökade motsättningar, fler offer för hedersförtryck och stärkta parallellsamhällen. Och utvecklingen går åt fel håll. Det är därför hög tid att göra upp med religionsblindheten och påbörja ett konstruktivt samtal om islams roll i Europa.

Wikipedia

Islam i Europa är utbredningen av världsreligionen islam i Europa. Under tidig och senare medeltid kom islam kom in på kontinentens områden genom erövringar av europeiska landområden och omfattande konvertering av de besegrade folken, erövringar som senare trycktes tillbaka.

Under 1900-talet och 2000-talet breder islam ut sig mot nordvästeuropa i Skandinavien, Frankrike, Storbritannien, tyskspråkiga länder, Beneluxländer och under senare tid även i Spanien och Italien via invandring.

Sydvästeuropa - de första erövringarna

Under 700-talet erövrade araberna nästan hela iberiska halvön (motsvarande dagens Spanien och Portugal). Under 800-talet och 900-talet erövrades övergående Sicilien och delar av södra apenninska halvön (dagens Italien). En framstöt mot det frankiska riket stoppades 732 vid slaget vid Poitiers. Det arabiska väldet på den iberiska halvön började trängas tillbaka under Reconquistan under 1200-talet och tog slut 1492 då halvön åter dominerades av kristendomen.

Sydösteuropa

År 1354 korsade osmanerna Dardanellerna i riktning Europa, erövrade stora delar av Balkan och expanderade mot Wien, som belägrades för första gången år 1529 utan framgång. Efter det andra försöket att erövra Wien år 1683 trycktes osmanerna tillbaka i en stor mängd krig som utkämpades i Sydösteuropa och Mindre Asien fram till 1913. Majoriteten av albaner och bosniaker förblev muslimer efter återerövringen och därmed blev muslimer minoriteter i Balkanländerna.

Muslimer i östra och centrala Europa tog icke-muslimska européer som slavar och sålde dem till arabvärlden.

Invandring under 1900-talet och framåt

Den tredje utbredningen av islam i Europa började under 1950-talet då muslimer från Nordafrika, Turkiet och Pakistan arbetsinvandrade till industrialiserade länder i jakt på arbete och blev med tiden betydande minoriteter.

Under 1960-talet medförde den uppåtgående konjunkturen ett ökat behov av arbetskraft vilket även attraherade muslimska migranter. Kolonial historik ledde i flera länder till att muslimska minoriteter etablerade sig. I Storbritannien kom muslimska migranter vanligtvis ifrån Pakistan och Indien, i Frankrike och senare även Spanien etablerade sig betydande minoriteter ifrån Nordafrika. I Tyskland kom muslimer ifrån Turkiet och i Grekland kom de ifrån Albanien. I andra länder som Belgien, Nederländerna, Italien och i Skandinavien var den muslimska befolkningen från många olika ursprungsländer utan en tydlig övervikt från något enskilt ursprungsland. Arbetskraftsinvandrarna kom ofta från lantliga förhållanden, saknade ofta mer än enklare utbildning och var starkt präglade av hemlandets religiösa och familjeideal.

Muslimer är (2013) i majoritet i Albanien, större delarna av Bosnien och Hercegovina, norra Cypern, Kosovo samt i vissa av Bulgariens, Makedoniens och Greklands provinser.

År 2013 uppskattades mellan 35 och 53 miljoner muslimer bo i Europa vilket utgjorde mellan 5 och 8 procent av befolkningen varav en tredjedel i Ryssland och knappt 6 miljoner i Turkiets europeiska del.