Arga Anderssons Fabler

Det är inte marknaden, Magdalena Andersson, det är du

Publicerad 31 maj 2025

Nej, Magdalena Andersson, det är inte marknaderna som har misslyckats i Sverige.

Det är du.

Magdalena Andersson drömmer om den starka staten.

Socialdemokraternas nya riktning leder fel.

Det är inte marknaden, Magdalena Andersson, det är du

”Ta tillbaka kontrollen.” ”Sverige ska bli mer som Sverige.”

När Socialdemokraterna samlas till kongress i Göteborg blickar man bakåt. Den främsta måltavlan för Magdalena Andersson är marknadslösningar i välfärden.

Men projektet går betydligt längre än så. Partiledningen framställer den starka staten som lösningen på snart sett alla samhällsproblem.

I förslaget till politiska riktlinjer framgår det att staten ska ta ett fast grepp om näringslivet. En statlig bank ska inrättas som investerar direkt i företag. Det offentliga ska satsa på digitalisering och därigenom hjälpa företag att hitta nya affärsmodeller. Och staten ska peka ut vilka branscher som kan vara särskilt lyckosamma internationellt.

Inte ens sportsändningar på tv vågar man anförtro kommersiella företag. Public service borde sända fler mästerskap, anser partiledningen.

Det är ett självförtroende som gränsar till storhetsvansinne.

Driftiga svenska företagare har de senaste decennierna startat Minecraft, Spotify och Klarna. Start up-scenen i Stockholm är en av de livaktigaste i världen.

Men ändå menar Socialdemokraterna att det är det offentliga – som gett oss miljardhaverier som Skolplattformen – som ska hjälpa näringslivet med digitaliseringen. Sverige, som alltså rankas i botten i hela den utvecklade världen, när det kommer till IT i offentlig sektor.

Socialdemokraterna vill också förbjuda alla privata HVB-hem. Och visst finns där missförhållanden. Men staten har ofta varit en lika usel styvmor. Från de statliga Sis-hemmen kommer regelbundet rapporter om övergrepp och ren vanvård. Flera avdelningar har akutstängts. Vad talar för att det offentliga kommer att göra ett bättre jobb med HVB-hemmen?

Den socialdemokratiska problembeskrivningen är inte helt tagen ur luften. I skärningspunkten mellan välfärd och företagande finns det systemfel som behöver åtgärdas. Skolmarknaden har bidragit till betygsinflation, kvalitetsproblem och ren vinstjakt. Assistansföretag används för miljardfusk. Och HVB-hem drivs av gängkriminella.

Sanningen är ju att staten får kämpa för att ens klara av sina kärnuppgifter.

Men Magdalena Andersson är på väg att ersätta borgerlighetens ibland naiva syn på företagande med en lika godtrogen klockartro på statens allmänt välgörande effekter.

För de verkligt stora samhällsproblem som plågar Sverige är inte en följd av marknadsmisslyckanden, utan att staten och politiken har fallerat.

Ta bara kriminaliteten. Gängvåldet tilläts bli det grövsta i Europa eftersom politiken inte reagerade i tid. Lagarna var för slappa, poliserna för få och polisarbetet ineffektivt. Den stora reformen av Polismyndigheten skapade kaos precis när den organiserade brottsligheten började koppla grepp om landet.

Försvaret har dragits med liknande problem. Trots att Ryssland började angripa sina grannar fortsatte politikerna att rusta ned. Och även efter att Försvarsmakten har fått betydande tillskott har man haft stora problem med att såväl skaka fram kängor som att behålla stridspiloter.

Eller ta migrationen. Varningarna om att Sveriges integrationskapacitet hade slagit i taket avfärdades länge. Först när sängarna tog slut drog politikerna i nödbromsen. Det är den unikt höga invandringen som är grundorsaken till segregation och utanförskap – inte att det finns friskolor eller att Arbetsförmedlingen delvis är privatiserad.

Och tänk på energipolitiken. Världens kanske bästa elsystem slogs sönder när Socialdemokraterna i armkrok med Miljöpartiet gjorde kärnkraften olönsam på politisk väg. Det har skapat effektbrist, skyhöga elräkningar och ett instabilt system. När Tidöpartierna nu vill ersätta nedlagda reaktorer med nya klagar S ironiskt nog på att modellen inte är marknadsmässig nog.

Därför är det bisarrt att Socialdemokraterna tror att politiker ska veta bättre än näringslivet vilka investeringar som kan bli lönsamma. Sanningen är ju att staten får kämpa för att ens klara av sina kärnuppgifter. Vid en lång rad kriser – som snökaoset på E22 och skogsbranden i Västmanland – har det offentliga stått handlingsförlamat medan enskilda företagare gjort storartade insatser.

Såväl röda som blå regeringar bär ansvar för dessa samhällsproblem. Men Magdalena Andersson var finansminister och statsminister under de åtta år som de växte sig riktigt akuta.

På ett personligt plan går det därför att förstå att hon hellre pekar på marknaden än på sig själv. Men Socialdemokraterna försöker leda Sverige i helt fel riktning.