Memoarer del tre

Under många år var jag teknisk chef i ett stort företag som bland annat sålde biltvättmaskiner.

1970 skulle Sveriges första automattvätt med transportband för bilar, invigas med pompa och ståt.

OK i Valbo var platsen och installationsstressen var påtaglig när invigningsdagen närmade sig. Installatörerna arbetade dygnet runt och tröttheten gjorde att omdömet blev lite vingligt ibland.

I slutet av transportbandet fanns två gigantiska fläktar som skulle blåsa allt vatten av bilarna. De skulle starta automatiskt när en bil närmade sig. Två elmotorer på 50 kW vardera drar väldigt mycket ström och krävde en startprocess i flera steg för att inte propparna skulle gå.

Det var en för oss komplicerad automatik och när maskineriet provkördes en sen natt, såg det ut att gå bra ända tills sista startsteget kopplades in. Då small det till och stora delar av Valbo släcktes ned. Panik uppstod och elverket tillkallades. Det visade sig att någon hade kopplat fel så att sista startsteget råkade vända rotationsriktning på elmotorerna vilket åstadkom en vådlig strömrusning.

Mannen från elverket kallade ”någon” för klantskalle och ritade upp ett kopplingsschema åt ”någon” som skulle få en chans till. ”Någon” kopplade om hela systemet och tryckte på startknappen varefter hela cirkusen upprepades. Valbo blev mörkt och personalen ringde till elverket igen. ”Någon” insåg att nu var måttet rågat och att det nog skulle bli elektriska stolen för honom. Han tittade på oss andra, började raskt packa ihop sina verktyg och sade ”jahapp då är det väl dags att dra då”

Resten vill vi alla glömma och identiteten på ”någon” kommer aldrig att avslöjas.

Några år senare när vi fått rutin på tvättmaskinsinstallationer, var det dags att låta OK i Eskilstuna få en liknande supertvätt. Då gick allt bra med installationen, men det gick sämre med kundanpassningarna. Det hände de mest förunderliga olyckor med tvättmaskinen och många bilar blev skadade. Föreståndaren som hette Herzog (fast vi kallade honom ketchup) hade gjort en kundstudie och konstaterat följande:

Äldre herrar iförda keps och körande Volvo, glömde oftast att montera av takräcken och vika in backspeglarna vilket gjorde att nämnda detaljer förvandlades till livsfarliga projektiler när tvättborstarna grep tag i dem, slet loss dem och slungade dem i alla tänkbara riktningar.

Äldre herrar iförda hatt och körande Volvo, kunde förutom ovan nämnda förseelser, dessutom köra in i tvätthallen med öppna fönster vilket förvandlade bilarna till egendomliga akvarier.

Ketchups förebyggande åtgärder var att när en äldre herre med keps och Volvo, ville tvätta sin pärla, övervakades tvättproceduren noga. När en äldre herre med hatt och Volvo ville tvätta sin bil fick han beskedet att tvättmaskinen tyvärr var trasig.

Jag som alltid bar hatt och körde Volvo, fick aldrig tvätta min bil på OK i Eskilstuna.

Gulf i Upplands-Väsby var en annan minnesvärd anläggning där många oförklarliga beteenden uppvisades som ruskade om personalens och min uppfattning om medmänniskorna. Det var dock en speciell händelse som jag bevittnade, som vi fortfarande skrattar åt. Utanför infartsporten fanns en pollettautomat där kunden skulle stoppa in en pollett för att starta tvättprocessen. Eftersom många tvättkunder var ovana vid automattvättar, hade föreståndaren textat en stor handhavandeinstruktion som han spikat upp på väggen bredvid porten.

På skylten hade han lite slarvigt skrivit: ”Kasta in polletten i hålet och vänta i bilen tills porten öppnas, kör sedan in på transportbandet”

Oftast fungerade detta bra, men en gång blev det alldeles tokigt. Vi såg hur bilisten körde fram till porten. Han studerade noga instruktionerna och gick sedan runt och granskade utrustningen innan han lät idé övergå i handling. Han hade upptäckt en trasig fönsterruta i porten. Där kastade han in sin pollett och satte sig sedan i bilen och väntade…. länge….


I början av 70-talet var jag på tjänsteresa i Frankrike i närheten av Rouen. På kvällarna åkte vi in till stan och åt på en fantastisk restaurant vid stadens stora torg. En kväll blev det ett himla liv på ett gäng arkeologer som arbetade med en utgrävning på torget. Det visade sig att de trodde sig ha funnit avrättningsplatsen där Jeanne d`Arc brändes 1431.

Efter en vecka skulle jag resa hem, men eftersom jag aldrig hade varit i Paris, förlängde jag min resa med ett tredagars studiebesök där. Jag hade gjort upp en lista på allt jag skulle se. Det var naturligtvis Notre Dame, Sacré-Coeur och ytterligare några berömda kyrkor, Louvren, Eiffeltornet, Lido, samt båtresan under broarna och mycket som jag nu glömt.

Kyrkobesöken blev många och minnesrika. Louvren var kul förutom att Mona Lisa inte var hemma. Målningen var på restaurering. Eiffeltornet blev en prövning. Hissen var trasig så jag fick gå hela vägen upp, men det var det värt. Vilken vy! Lido var pampigt och dyrt.

Hemresan sammanföll med industrisemesterstarten och Orly-flygplatsens bokningssystem hade pajat ihop (detta var i fördatortid). Efter ett plågsamt möte med en flygplatschef, ordnades det så att jag och ytterligare cirka 20 svenskar, skulle få resa med ett testplan från den ännu oinvigda flygplatsen Charles de Gaulle. Vi transporterades dit med buss och som en liten kompensation fick vi se de första start- och landningstesterna med Concorden vilket var en mäktig upplevelse. Mera kompensation skulle det bli eftersom vi hade förstaklassbiljetter. Vi skulle få bli de första lunchgästerna i VIP-restauranten. En fantastisk meny visades för oss, men den var på franska och ingen av oss kunde franska.

Jag är mycket allergisk mot ägg och ägg verkar vara en baskomponent i det franska köket så jag försökte förklara att jag ville ha ”non oeuf”. Det gick inte hem hos kyparen. Han förstod inte ett jota, men såg ut som om han gjorde det, nickade och kom efter ett tag in med någon mystisk maträtt som definitivt innehöll ägg. Nu började jag bli irriterad och sade mitt mantra ”non oeuf” högt och tydligt samt många gånger samtidigt som jag ruskade på huvudet. Kyparen sken upp och försvann, men kom strax tillbaka med ett gigantiskt silverfat där det låg nio olika små äggrätter.

Då började jag tala svenska med kyparen vilken nog insåg att han missförstått mina preferenser. Efter en stund kom han med ett engelskt/franskt lexikon och vi lyckades reda ut det hela genom att peka på aktuella ord. Sedan blev det fest!

Hemresan var fantastisk. Tjugo passagerare i en lyxutrustad Caravelle. När vi kom till Danmark pågick Tall Ship Race och skeppen passerade Öresund. Det var också mäktigt. Piloten gjorde en extra sväng för att vi skulle få fotografera de stora segelfartygen.

Hemkommen till Arlanda, ringde jag hustrun för att kolla läget. ”Vad köpte du till flickorna?”, frågade hustrun. -Jäklar! På den tiden fanns det på Arlanda en exklusiv presentbutik. Där köpte jag två väldigt fina mopsliknande hundar som döttrarna uppskattade. Hundarna från Paris var länge kära klenoder för dem och det blev ett smärtsamt uppvaknande när sanningen avslöjades. Äldsta dottern var 35 och fick en chock.