Skolan

 

”Invandringens betydelse för skolan glöms bort”

Gabriel Heller Sahlgren är forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.

Den svenska skolan presterar extremt väl i en internationell jämförelse och är nu på Sydkoreas nivå. Den största kvarvarande utmaningen är glappet mellan elevgrupper, skriver Gabriel Heller Sahlgren.

Publicerad 2025-07-30

Resultaten från internationella prov, såsom Pisa och Timss, har spelat en viktig roll i svensk skoldebatt. Under lång tid underpresterade Sverige i dessa undersökningar, något som politiker och debattörer har utnyttjat för att skapa en känsla av brådska att förändra skolan i önskvärd riktning. Proven har på så sätt främst fungerat som ett slagträ i debatten.

Sannolikt var det också därför många valde att ignorera de förbättringar som blev tydliga från och med 2016. För när styrkebeskeden duggade tätt i proven som publicerades under åren innan pandemin var det få som tycktes bry sig. Förbättringarna bortförklarades, ibland som ett resultat av fusk med elevurvalet, vilket bidrog till att misstänkliggöra framstegen.

Och när resultaten så föll igen under pandemin var ordningen återställd. Raset skylldes på skolan och domedagsrubrikerna avlöste varandra. Att nästan alla deltagande länder upplevde ett liknande fall – och att Sverige nådde bra relativa placeringar – viftades bort, trots att man knappast kunde lasta skolan för pandemin.

Men ännu viktigare var och är tystnaden kring betydelsen av invandringen. Invandringen har förändrat elevsammansättning i grunden och därmed försvårat för skolan att klara sitt uppdrag. Vilket man måste ta hänsyn till i jämförande analyser. Redan för tre år sedan visade jag att när man enbart studerar elever med inhemsk bakgrund – och på så sätt jämför ”lika med lika” – presterade den svenska grundskolan bland de bästa i världen strax innan pandemin. Kunskapsfallet sedan tidigt 2000-tal var då också utraderat.

Analysen bekräftades generellt i proven som skrevs under pandemin, men möttes ändå av tystnad. Anledningen är enkel: skulle man erkänna att skolans främsta kvarvarande problem beror på efterdyningar av invandringspolitiken blir det naturligtvis svårare att rättfärdiga sina egna favoritlösningar inom skolpolitiken. Att ignorera förbättringarna blir därför ett verktyg för att kunna fortsätta som om ingenting har hänt.

Men tystnaden framstår nu som orimlig. I en ny analys av resultaten i Timss 2023 visar jag nämligen att den svenska skolan inte bara presterar bra – utan extremt väl. Detta efter rejäla förbättringar sedan 2011. Bland åttondeklassare med inhemsk bakgrund når Sverige en delad sjätteplats i matematik, med bäst resultat utanför Östasien och Singapore, och en delad fjärdeplats i naturvetenskap – på samma nivå som Sydkorea (och bättre än Hongkong).

Andelen högpresterande åttondeklassare med inhemsk bakgrund är faktiskt tillbaka på 1995 års toppnivåer i bägge ämnen – och är nu lika hög som i Sydkorea och Japan i naturvetenskap. Då andelen högpresterande elever är särskilt viktig för ekonomisk tillväxt är detta oerhört glädjande.

Även när elever med utländsk bakgrund räknas in står sig Sverige väl. Men snittresultaten sjunker då med motsvarande ett läsårs inlärning. Detta synliggör den svenska skolans största kvarvarande utmaning: de enorma kunskapsskillnaderna mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund. Dessa skillnader är bland de största i världen och motsvarar flera läsårs inlärning.

Riktade insatser som aktivt minskar skillnaderna är således avgörande. Men tyvärr brister regeringens reformprogram i detta hänseende. Den mest evidensbaserade modellen för att stärka resultaten bland elever med utländsk bakgrund fortsätter nämligen att lysa med sin frånvaro.

Denna modell kallas ”no excuses” och bygger på strikt (men varm) elevdisciplin samt höga förväntningar för att stärka elevers karaktär. Målet är att via fostran uppnå förändringar i elevernas normer och därmed skapa självdisciplin samt en vilja att lyckas. Skolmåltider där elever övar sig i tacksamhet är ett exempel på hur detta uppnås.

Modellen innefattar ofta längre skoldagar och undervisning på lördagar. Man använder explicit, lärarledd undervisning och skoluniformer. Gemensamma prov används frekvent för uppföljning. Man har ofta extraundervisning om så krävs.

Forskning visar att ”no excuses”-skolor har starka positiva kunskaps­effekter, speciellt bland elever med utländsk bakgrund. Några år på en sådan skola har visat sig kunna vara tillräckligt för att utjämna skillnader i samma storleksordning som gapet gentemot elever med svensk bakgrund. Modellen har också visat sig ha en brottsförebyggande effekt.

Även min rapport finner indirekt stöd för delar av modellens fokus: det finns en tydlig positiv effekt av studiero på Timss-resultaten. Svenska elever rapporterar samtidigt relativt låga nivåer av studiero internationellt sett. ”No excuses” är en högst relevant lösning i den kontexten.

Det är därför anmärkningsvärt att regeringen inte aktivt arbetar för att införa modellen i svenskt skolväsende. Ett första steg bör vara att undanröja alla juridiska hinder, inklusive lagkravet på elevinflytande och förbudet mot skoluniform. Barnkonventionen kan behöva överges i lag. De förändringar som har föreslagits efter utredningar om läroplaner och studiero är bra, men helt enkelt inte tillräckliga.

Skoldebatten tycks idag ha låst sig vid föreställningen om en grundskola i ständig kris, trots att det nu står utom tvivel att den håller hög kunskapsmässig kvalitet. Det betyder inte att vi ska luta oss tillbaka; målet bör vara att bli absolut bäst i världen. Men främst krävs nu riktade insatser för att möta invandringens negativa kunskapseffekter. Att legalisera och införa ”No excuses”-modellen där den gör störst nytta är en nödvändig pusselbit i detta arbete.

Gabriel Heller Sahlgren

forskare vid Institutet för Näringslivsforskning

Dödskulten Hamas

 

Hamas är en dödskult

Palestiniernas chans ligger i en utveckling mot demokrati. Den möjligheten finns inte så länge som Hamas styr.

Ann-Sofie Hermansson 20250730

Så snart Hamas terrorattack mot Israel den sjunde oktober 2023 blev känd startade hyllandet av dödskulten. På gator och torg, i Göteborg och internationellt, gratulerades terrororganisationen Hamas och firades med demonstrationer och fyrverkerier. Detta under tiden terrorattacken fortfarande pågick i all sin bestialiska våldsamhet med våldtäkter, tortyr och mördande. Osmakligt för varje anständig människa och fruktansvärt för judarna.

Det slutade inte där utan fortsatte med organiserade protester mot Israel redan innan landet inledde jakten på Hamas och dess allierade. I den mycket läsvärda boken ”Om demokratier och dödskulter – Israel, Hamas och västvärldens framtid” utgiven på Nopolar Publishing frågar sig författaren Douglas Murray varför: ”Varför verkade världens sympati inte ligga hos offren för massakrerna utan hos förövarna?”

Hade det bara varit enskilda galenpannor som yttrat sig hade det varit annorlunda. Såna finns det alltid som i varje givet läge tar chansen att elda på hat och fördomar. Mot den sortens antidemokratiska avarter har den arbetarrörelse som fostrat mig historiskt hållit rent. Det låter lite omodernt idag men det fanns goda skäl till att vi vid våra möten valde några stadiga kamrater som dörrvakter för att freda demokratin.

Den kompetensen är historia nu. Om inte antisemitismen tar gestalt i tyska män i uniform med dödskalleemblem verkar vi inte förstå att hatet mot judarna gett upphov till dödskulten Hamas. Judehatet som förr manifesterades av nazister bärs idag i stor utsträckning fram av människor med bakgrund från Mellanöstern. Att se detta och agera är inte att tycka att palestinska barn ska svälta ihjäl. Att slippa dödskulten till förmån för demokratin är palestiniernas bästa chans till ett värdigt liv.

Antisemitismen tar idag ogenerat gestalt i samhället. Politiker, akademiker och journalister agerar nyttiga idioter när tältläger, demonstrationer eller varför inte Queers for Palestines absurda judehat tillåts manifesteras utan nämnvärda samhälleliga reaktioner. De hängda judedockorna i Umeå som låtsades vara en konstinstallation är ett av de senare exemplen.

För att slå hål på denna moraliska förvirring där relativismen härskar och offren glöms bort kräver Murray att vi vågar se verkligheten och ta ställning. Han menar att det pågår en kamp mellan livsbejakande demokratier och dödsdyrkande ideologier. Som Hamas skanderade den sjunde oktober: ”Vi älskar döden mer än ni älskar livet.”

Men själva kärnan i hans resonemang handlar om demokratin som vi känner den och hur mycket vi är beredda att ta strid för den. ”Vad kan västerländska liberala samhällen göra mot sådana rörelser? Vad kan människor som värdesätter livet göra mot dem som dyrkar döden?”

Det finns flera skäl att kritisera Israel för kriget i Gaza. Även om Hamas inte bryr sig om palestinierna annat än som kanonmat i terrorn får inte Israel sänka sig till den nivån. Men att fortsätta blunda för antisemitismen som den ser ut idag är oanständigt. Så sluta hylla Hamas.

Censur akt 666A

 

Korkade politiker

När politiken sitter fast i tron

Trots att de tappade hundratusentals väljare till SD så valde S och M att betrakta sina ”tvivlande lärjungar” mer som ett slags otrogna hundar än som folknära förebilder att lyssna på. Politiken har givit alltför stor plats åt tro och för lite åt omprövande nutidsanpassning, skriver Widar Andersson.

Av Widar Andersson | 29 juli 2025

Om drygt 13 månader är det riksdagsval i Sverige. Vårt land har många problem att ta itu med. Något som har förvärrat problemen under senare tid är att politiken har givit alltför stor plats åt partier som bygger för mycket på tro och för lite på kritiska frågor och omprövande nutidsanpassning. Hur valet 2026 kommer att sluta är en öppen fråga. Det vi kan hoppas på är att verkligheterna vill ta större plats än tron vid de politiska förhandlingsbord som kommer att omvandla valresultatet till en regeringsförklaring.

För den som är intresserad av vägledning finns det nu som oftast skäl att ta intryck av självtänkande och reflekterande företrädare i de kyrkor som under tusentals år har hanterat just balansgången mellan tro och verkligheter.

Församlingsherden Johan Alberius tjänstgör vanligtvis vid Svenska kyrkan i Frankfurt. Söndagen den 20 juli gästpredikade Alberius på Svenska kyrkans högmässa i Berlin. Jag var där. Hans predikan gick rakt in i mig.

Det Johan Alberius talade om var framgångsfundamentet för den kristna tro som vi i Sverige lärt känna den under de senaste seklen. Jesus är självklart en centralgestalt tillsammans med Gud Fader själv och den helige Ande. Men apostlarna – Jesus lärjungar – är den reformistiska kristna kyrkans främsta folkliga förebilder, sa Alberius. Och varför då? Jo, därför att de var ”svaga i tron” som vanligt folk är som mest.

Här finns en grundläggande demokratisk insikt. Att vara ”svag i tron” är ofta synonymt med att vara ganska stark i anden och därmed öppen för tvivel, för argument, sakliga inlägg och för verkligheternas sammansatthet i stort. Statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme argumenterade i sin befrielsebok Saknad: På spaning efter landet inom oss (Mondial 2022) om vad undertryckta folkliga känslor och en stympad invandringsdebatt kan ställa till med i ett land där tron under lång tid har byggt på att det blir bättre och på att vi stiger från mörkret mot ljuset. Boken ger människor möjligheter att befria sig från skammen över att sakna tider som varit och Sverige chansen att befria sig från den förkrympande tron att synen på invandring till en generös välfärdsstat framförallt är en kamp mellan onda och goda värderingar.

Tvivlande lärjungar lämnade skutorna

Jag ska inte lägga mina egna ord och tankar på församlingsherden Johan Alberius axlar. Hans predikan om apostlarna som förebilder släppte loss politiska och sociala funderingar hos mig som jag förstås står för själv. Men med detta väl sagt så anar jag starka samband mellan den reformistiska folkkyrkan och den reformistiska bruksarbetarsocialdemokrati som jag själv föddes in i en gång i tiden. När Johan Alberius talade om Jesus lärjungar som folkliga och tvivlande ”förebilder” så fick jag en inre bild av socialdemokratins stora och breda väljarskaror som liknande förebilder för en klok och framgångsrik politik.

Partipolitik är en syssla och ett intresse som omfattar tämligen små delar av befolkningen. De flesta av oss är rätt så svaga i den partipolitiska tron. Förvisso röstar många av oss på samma partier under större delen av livet. Men det beror i huvudsak på gamla vanor och traditioner och på att de regeringsintresserade partierna har tillräckligt med insikter om betydelsen av att uppträda som hyfsat breda kyrkor som inte avkräver sina väljare några alltför detaljerade trosbekännelser.

Jag har själv ägnat mig åt partipolitik inom Socialdemokraterna under många år och har inte haft några större problem med att kombinera det med den svagt troendes tvivel och självtänkande. Tvärtom har det ofta setts som en tillgång att alla företrädare inte framstår som trädda på ett och samma snöre och att det är en fördel att riksdagsledamöter och andra inte bara rapar upp partihögkvarterets talepunkter utan förmår att argumentera med egna folkliga ord.

Men ibland slår det slint. Sveriges hittills två främsta stats- och samhällsbärande partier Socialdemokraterna och Moderaterna vägrade under många år att ta till sig betydelsen av att de tappade hundratusentals väljare till Sverigedemokraterna. Invandringspolitiken visade sig bli den absolut största partibytarfrågan som svensk partipolitik någonsin upplevt. Trots dessa dramatiska omvälvningar så valde framförallt S – men också till stora delar även M – att mer betrakta sina ”tvivlande lärjungar” som ett slags otrogna hundar än som folknära förebilder att lyssna på.

Jag vill understryka att jag inte främst talar om partipolitisk taktik i de här sammanhangen. Invandring är – framförallt i generösa välfärdsstater – ett grannlaga samhällsområde som behöver hanteras klokt och varsamt. Tyvärr fick små och udda ”trospartier” på tok för stort inflytande under de här åren. Tvivlande lärjungar lämnade skutorna i takt med att de skälldes för rasister, fascister och gud vet vad.

Att sakna tider som flytt

Nu är vi där vi är. Statens kombination av genuint misskött och omfattande invandring och flera decennier av understöd av totalitära läror, religioner och klaner – där profeten och/eller de hedersförtryckande klanerna står helt i centrum – har grundlagt etableringen av illavarslande konkurrerande samhällsnormer i Sverige.

Det finns skäl att blicka bakåt och framåt samtidigt. Tider som har varit, har just varit. Det gjorda är gjort och kan inte göras ogjort. Men för att återknyta till Barrlings och Garmes bok Saknad så finns det förstås möjligheter att försiktigt och stegvis vända skutan åt rätt håll igen.

Att sakna tider som har flytt har under senare år tämligen entydigt beskrivits som konservativt och reaktionärt. Men Ernst Wigforss, en av socialdemokratins stora tänkare, utvecklade redan 1958 mer sammansatta tankar om lämpliga förhållningssätt till svunna tider. Han talade om betydelsen av att se det ”förflutnas anda” som något som det moderna samhällsbygget kanske kunde ha nytta av att omsätta i nya former. Jag citerar ur boken Provisoriska utopier: ”Om man kastat längtande blickar i det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda har varit förkroppsligad.” Så är det. Två steg fram och ett steg tillbaka är reformismens bästa marschtakt.

Förhoppningsvis är Wigforss ord och insikter något som kommer att prägla de kommande regeringsbildningarna i Sverige. Det politiskt reformistiska Sverige behöver komma tillbaka till insikterna om behovet av att leva mer i samklang med lärjungar som är verklighetsnära svaga i tron. Vilket alls inte står i motsättning till att vara stark i anden. På den punkten tror jag att jag och Johan Alberius är helt överens.



Widar Andersson har tidigare varit riksdagsledamot för Socialdemokraterna och chefredaktör för Folkbladet. Han diskuterar utifrån ett oberoende S-perspektiv.

Under de senaste decennierna har politiken gravt misskött välfärdsstaten genom att öppna för en stor invandring av människor som inte arbetar. Att ”åtgärda” denna misskötsel genom att med politiska medel försöka skapa nya fysiska blandningar och gemenskaper är inget som kommer att krönas med framgång, skriver Widar Andersson.

Av Widar Andersson | 15 juli 2025

Jag växte upp i brukssamhället Olshammar där en pappersmassefabrik dominerade tillvaron för oss alla. Efter grundskolan flyttade jag för att söka lycka och inkomster på andra industrier och i andra yrken. Jag minns en sommar några år senare då jag besökte mor och far. Vi satt vid köksbordet tillsammans med syskon och andra släktingar. På vägen utanför huset gick ett par personer förbi som jag inte kände igen.

– Vilka är det där? frågade jag.

– Det är stockholmarens barn, svarade pappa.

Stockholmaren hade ett par, tre decennier tidigare kommit till Olshammar för att arbeta på fabriken. Jag minns inte vad han hette. Han var stockholmaren.

Episoden med stockholmaren dyker upp i minnet när jag följer den partipolitiska striden om hur invandringsproblemen ska bildsättas och hanteras inför valrörelsen 2026.

I sin iver att särskilja sig från SD har Socialdemokraterna tydligt halkat snett i integrationspolitiken. Valet att med socialpolitiska och tillitsskapande argument fokusera på att åstadkomma en större blandning av den befintliga befolkningen är kanske tacksamt begriplig för de S-väljare som irriterar sig på socialdemokratins SD-nära hållning när det gäller den kraftigt misskötta invandrings- och kriminalpolitiken. Men i ett fungerande och demokratiskt samhälle sköter människorna folkblandningen på egna och frivilliga sätt. Så har det alltid varit.

Vi lever i ett blandat land

Som medborgare i en generös välfärdsstat är nog de flesta av oss också hyfsat medvetna om att vi lever i ett blandat land där vi som arbetar, betalar höga skatter och är friska tar ett stort ansvar för folk på mindre lyckade kanter i vårt land. Medborgarnas acceptans av blandningspolitikens omfördelning är ett fundament för välfärdsstatens existens. Självklart riskerar acceptansen att rubbas när staten genom politiskt blundande från höger och vänster släpper fram en snabb och omfattande invandring av människor som i många fall saknar de kunskaper, färdigheter och kulturer som krävs för att försörja sig i en västlig och sekulär demokrati som Sverige. Och som därför kräver mycket omfattande skattefinansierade insatser från välfärdsstaten. Stödet för den statliga nivåns blandningspolitik kommer knappast att stärkas av politiska krav på ökad beblandning även på den fysiska/individuella nivån. Snarare tvärtom. Vilket är högst begripligt.

Vi människor håller oss ofta och gärna på vår egen kant tillsammans med liknande och likasinnade människor. Det är inget konstigt med det. Det är sådana vi är. Vilket alls inte måste vara synonymt med nedlåtande attityder mot andra människor som befinner sig på andra kanter i tillvaron. Det är bara som det är i stort och smått.

Adam Cwejman på Göteborgs-Postens liberala ledarsida beskriver saken väl: ”I Sverige råder en tyst överenskommelse: Vi är Nordens Libanon, ett land bestående av ett lapptäcke av etniska och religiösa grupper som lever sida vid sida utan att beblandas. Det är fritt fram ett flytta mellan dessa enklaver. (Men) det medför en social och ekonomisk kostnad, en anpassning till en annan vardag och verklighet.” (GP 10 juni 2025)

Integration kan aldrig beslutas av politiken

Integration har för det mesta varit en icke-fråga i Sverige. De invandrare som tidigare kom till Sverige stötte på majoritetssamhället vart de än vände sig. De finländska, polska, italienska, jugoslaviska, chilenska och andra invandrarna var undantag i skolrummen, på arbetsplatserna, i gallerian och på torgen. Överallt fanns inrotade svenskar att förhålla sig till och att anpassa sig till. Att med politiska åtgärder försöka skapa nya verkligheter där stockholmare blandas med brukssamhällesbor eller svenskar blandas med invandrare är däremot något helt annat. Sådant tar sin tid; om det alls inträffar.

Under min tid som redaktör på Folkbladet i Östergötland besökta jag ofta Finska föreningen i Finspång där jag fick höra många berättelser om hur livet var på den ”finska kanten” då det begav sig. På ett par av de stora industrierna i Finspång fanns finska skiftlag med finska skiftbasar. Det fanns en finsk arbetarbuss. Det tog ett par generationer innan det blev mer vanligt med giftermål utanför den finska kanten. Riitta Saapunki kom till Finspång som 10-åring 1970 när föräldrarna fick jobb i industrierna.

”Det var mycket barn-, ungdoms- och familjeaktiviteter i finska föreningen på den tiden. Vi var mycket där och vi hade mycket skoj. Föreningen hade runt 600 medlemmar på den tiden. Mamma och pappa flyttade tillbaka till Finland på 1980-talet. Men jag valde att bli svensk och att stanna kvar i Finspång. Och det har jag inte ångrat en sekund”, sa Riitta Saapunki till mig när vi möttes för några år sedan.

Riitta Saapunki rör sig nära pudelns kärna. Hon valde att bli svensk och att stanna i Finspång. Hon valde därmed att ta ytterligare ett steg i sin svenska integration. Sådana beslut är djupt personliga. Integration kan underlättas av politiken. Men integration kan aldrig beslutas av politiken. Och integration – om den inträffar – tar den tid som den tar.


Beblandning kan rentav leda till motsatsen

Att blanda människor med olika bakgrund räcker inte för att skapa sammanhållning och integration. Det kan rentav leda till motsatsen, enligt en studie från Malmö. Studien ingår i ett forskningsprojekt där forskare från Malmö universitet har jämfört blandade och segregerade bostadsområden i Malmö och Köpenhamn. Jag läser om studien från Malmö på sajten forskning.se.

Forskaren Erica Righard säger att det i ”politiken finns ett ideal enligt vilket man uppnår integration genom att blanda olika människor. Men det saknas idéer om hur man uppnår denna gemenskap”.

Jag tror egentligen inte att det ”saknas idéer” om hur gemenskapen ska uppnås. Vad det handlar om är att samhället behöver en stat som gör klart vad som är den svenska gemenskapens grundläggande fundament. Det handlar om rimliga nivåer av arbete, skötsamhet, jämställdhet, frihet, svenska språket och skatteinbetalningar. Den som vill bli förmånstagare i den svenska välfärdsstaten behöver anstränga sig hårt för att också bli en förmånsgivare. Den rent fysiska beblandningen kommer däremot när och om den kommer. Socialdemokraterna borde därför se till att halka tillbaka till den mittfåra i samhällsbyggnaden där staten framförallt sköter sina kärnuppgifter.

Man kan ta stockholmaren in till bruket. Det är lätt. Men att ta in bruket i stockholmaren är en helt annan sak. Om det ens sker. Och det måste inte ske. Det kan gå alldeles utmärkt ändå. Bara stockholmaren förstår var han är och anpassar sig till de fabriksvisslor som råder.

Trump – en oberäknelig typ med skumt ordförråd

Tillbakablick

Regel nummer ett: Attack, attack, attack. Regel nummer två: Erkänn inget, förneka allt. Regel nummer tre: Oavsett vad som händer, erkänn dig aldrig besegrad.

Så lyder de regler som stjärnadvokaten Roy Cohn gav en ung Donald Trump och Trump har följt rådet med entusiasm.

Inside Roy Cohn’s Controversial Career and Influential Friendship with Donald Trump

The new movie The Apprentice examines the personal and professional relationship between Trump and his former lawyer.


Long before Donald Trump began his reality TV show The Apprentice in 2004, he was a budding business mogul who found his own mentor in unscrupulous New York lawyer Roy Cohn.

Their impactful relationship is the basis for a new biographical movie, also titled The Apprentice, which released in theaters Friday and has already stirred controversy. The movie examines young Trump’s rise as a real estate businessman in the 1970s and ’80s as well as Cohn’s documented guidance as his attorney and confidante.

Cohn, who died in August 1986 at age 59, greatly influenced Trump, now 78 years old, for decades to come—instilling a win-at-all-costs mentality that the business mogul has brought to politics and all the way to the White House as the 45th president of the United States. But his interactions with Trump were only one example of Cohn’s cunning and often controversial practices.


Cohn followed his father into the legal world

Born in the Bronx on February 20, 1927 to Albert and Doris Cohn, Roy grew up within the worlds of business and politics. His great-uncle Joshua Lionel Cowen founded the Lionel toy train company in 1900, while his father served as a Bronx county judge and later a State Supreme Court judge, according to Vanity Fair. In his memoir, Roy wrote that “virtually every heavy hitter in politics, law, [and] the judiciary made it to our apartment while I was growing up.”

But even by Cohn’s early childhood, his affluent family had already developed a flawed reputation. His maternal uncle Bernard Marcus served as the president of Bank of United States and was convicted of fraud after the bank failed during the Great Depression. He was imprisoned at the famous Sing Sing Correctional Facility 30 miles north of New York City, where Cohn regularly visited him during his incarceration.

Perhaps unsurprisingly, then, Cohn embarked on a law career himself. He graduated at age 20 from Columbia Law School and became an assistant U.S. attorney specializing in “subversive activities.” He soon become a noteworthy figure for his work during the Second Red Scare of the 1950s.

The lawyer led Senator McCarthy’s investigations subcommittee

joseph mccarthy flipping through papers as he speaks into a microphone while roy cohn sits in a chair next to him with his hands calsped

Cohn’s first high-profile trial in 1951 was that of Julius and Ethel Rosenberg, an American couple accused of giving U.S. military secrets to the Soviet Union. The young prosecutor built his case around key testimony given by Ethel’s brother David Greenglass. According to Vanity Fair, Cohn wrote in his autobiography that he encouraged the judge in the case to order the execution of both Julius and Ethel, a significant breach of ethics. The couple were convicted of conspiracy to commit espionage—though Greenglass later admitted to lying under oath about the degree of his sister’s involvement—and executed by electric chair in 1953.

The case caught the attention of Senator Joseph McCarthy, who appointed Cohn as the chief counsel for his Senate Permanent Subcommittee on Investigations. The team became notorious for interrogations of alleged Communist Party members and LGBTQ individuals in the U.S. government. So prominent was Cohn’s role that singer Billy Joel later referenced him in his history-based 1989 song “We Didn’t Start the Fire.”

Cohn was known for his aggressive questioning; he “loved power, he loved pulling the levers of power, and he got a taste for that very early in his career,” according to his cousin Dave Marcus. The 2019 documentary Where’s My Roy Cohn? suggests part of Cohn’s ruthlessness on the committee may have stemmed from his own sexuality. Although he vehemently denied being gay, Cohn was known to have male partners throughout his life. According to another cousin, Anne Roiphe, “he would have done everything to hide it.”

Although the efforts of McCarthy and the committee were widely discredited, Cohn continued his career as a private practice lawyer in the mid-1950s to much success. His famous client base eventually included Donald Trump.

Let’s remember that it’s widely agreed Trump smells like a dying old man whose Big Mac sauce drowned organs are rotting from the inside out.

Wannabe dictators constantly obsess over their media image because their strongmen personas depend on never admitting to any personal flaw or mistake, so let’s help ol’ Uncle Sam and the Constitution out a bit by reminding America every chance we get that Trump smells like shit.

Donald Trump just claimed his body odor “is protected by presidential immunity.”

Leaked private texts from JD Vance reveal him complaining about sitting too close to Trump during meetings because of Trump’s “sauerkraut stench.”

Trump claims the rumors about him smelling bad are both “fake news” and classified, and the leakers should be shot.

A Secret Service agent just confirmed that Trump’s codename is “Roast Beef” because agents have to spend so much time in close proximity to his body’s “foul deli odor.”

Dozens of the attendees crammed in the Capitol Rotunda for Trump’s inauguration speech described Trump’s stench as “nearly unbearable” and “reminiscent of expired roast beef.”

Trump was reportedly asked tonight to sign his signature on used diapers by several trolling Gen Z teens at Mar-a-Lago tonight.

Mar-a-Lago employees say over 20,000 diapers have been mailed to Trump’s resort since #TrumpSmells started trending regularly on Twitter last year.

Trump adviser Kellyanne Conway claims Trump just has “alternative scents.”

The DNC is now selling hats, shirts, cologne, deodorant, and perfume products with the label “Make Presidents Smell Nice Again.”

Trump is “poisoning the air of the country” with his stench.

Trump reportedly hates NATO and wants to pull the US out of the alliance because the prime minister of Belgium told him he needed some deodorant and a mint during a 2017 NATO summit in front of all the other world leaders.

Melania Trump laughed publicly for the first time ever on camera after being asked if her husband smelled bad, and she laughed for 19 seconds straight before she started gasping for air and swearing that she didn’t hear the question.

Trump was overheard at Mar-a-Lago today yelling into his phone, “I have presidential immunity to smell however I want!”

Trump’s vile body odor reportedly made it tough for him to hire some cabinet positions, and Trump was turned down by several Attorney General possibilities until Matt Gaetz and then Pam Bondi, who were used to Trump’s stench, agreed.

Trump has reportedly directed Elon Musk to fire any government employees who have ever posted online that Trump smells like expired roast beef.

Trump reportedly has no personal staffers left at the White House residence because they all quit citing his stench as being “much worse now than the first term.”

Barn som blir mördare

BITTE ASSARMO: Jag struntar i om de som mördar har ljusa röster och fumliga fingrar

”Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ‘snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder’.”

Så skriver Norrköpingspolisen i ett inlägg på Facebook. Tanken är förstås att vi som läser ska känna medkänsla. Själv känner jag vämjelse över att polisen uttrycker sig så här.

”Maja med kollegor” fortsätter i samma stil och förklarar för oss att det minsann inte handlar om några ”råbarkade busar med särpräglade utseenden”. Tvärtom, ”det hade kunnat vara vem som helst från parallellklassen i högstadiet som slänger in en handgranat i porten där du bor.”

Men det är naturligtvis en ren lögn. Det kan inte alls vara vem som helst och det är det inte heller. Jag har känt väldigt många barn och ungdomar i mitt liv, från olika samhällsklasser och ”socioekonomiska omständigheter” och ingen av dem skulle ha kommit på tanken att överhuvudtaget handskas med handgranater.

Barn som kastar in en handgranat i ett hus är nämligen inga vanliga barn, vilka som helst. De är barn med ett våldskapital som de allra flesta vuxna saknar, barn som saknar spärrar och som faktiskt är direkt livsfarliga.

Och hur var det nu igen med de ”fumliga fingrarna”? De är åtminstone inte fumligare än att de kan använda vapen obehindrat.

Inlägget från ”Maja med kollegor” är ett klockrent exempel på vad som händer när polisen blir till en förlängning av socialtjänsten – och när den här typen av missriktat kvinnligt omhändertagandebehov tillåts påverka polisens arbete. För på vilket sätt gör det våldshandlingen mindre allvarlig att gärningsmannen har ”fumliga fingrar” och luktar tonårssvett?

”Maja med kollegor” strävar uppenbarligen efter att offren ska tänka att ”okej, vi fick porten söndersprängd men det gör ingenting för den som kastade in granaten är en liten knatte som inte kommit i målbrottet”. Eller att ”min son blev visserligen mördad men mördaren är ju så ung och kan inte äta med bestick, så det är egentligen han som är offret.”

Så fungerar det inte. Så fungerar inga normala människor.

Det är fullkomligt ointressant om en våldsbrottsling har tonårsfinnar och pipig röst – offret blir inte mindre drabbat av den anledningen.

”Maja med kollegor” fortsätter att berätta om barnen som de värnar så innerligt:

”Det är barnen som kastar bort sina liv på bekostnad av andras för en dröm om en bättre tillvaro. Förklaringarna och ursäkterna är många, alltifrån att kunna hjälpa sin familj ekonomiskt till att känna sig respekterad och viktig. Vuxen. Självständig. I kontroll.”

En bättre tillvaro. Man skulle kunna tro att de lever i ett plåtskjul i en favela i Rio de Janeiro.

Det gör de inte. De har tak över huvudet, skolgång, barnomsorg precis som alla andra barn – precis som barnen som bor i husen som de spränger, barnen de förnedringsrånar, misshandlar och våldtar.

Dessutom har politikerna i åratal öst pengar över de påstått utsatta områdena. Om de stackars svettluktande, fumliga barnen i Majas baksäte har känt ett behov av att ”hjälpa sin familj ekonomiskt” kan man undra vad föräldrarna har sysslat med.

Men det spelar ingen roll, det heller.

Normala barn ser sig nämligen inte omkring och tänker att ”om jag vill ha det bättre, så måste jag börja smuggla knark, spränga hus i luften och utföra kontraktsmord”.

Barn som saknar ett sammanhang och ”längtar efter att få höra till”, som Norrköpingspolisen uttrycker det, dras inte per automatik till kriminalitet. Faktum är att en överväldigande majoritet av barn INTE gör det. Det är de barnen som blir offer för de våldsbenägna barnen, som ”Maja med kollegor”, brinner så passionerat för.

Än en gång kan vi alltså konstatera: Det är INTE vilka barn som helst som utför de här brotten.

”Idéerna till att begå grova våldsbrott kommer inte till ett barn ur det blå. Det finns oftast någon som ser barnen som verktyg och säger och gör vad som helst för att få de att göra vad som helst.” fortsätter ”Maja med kollegor”.

Och allra mest påverkade blir barnen av situationen i hemmet, det finns det mängder med forskning som visar. Så var finns föräldrarna, som har det yttersta ansvaret? De som ska se till att deras barn fostras att respektera människoliv och andras egendom? Sannolikt betraktas även de som offer av ”Maja med kollegor”.

Men det här är inte bara ett aktivistiskt brandtal för kriminella ungdomar med ett skrämmande våldskapital. Det är också ett uttryck för en oerhört arrogant syn på vanliga, normala barn och ungdomar.

Påståendet att de alla skulle kunna få för sig att kasta in en handgranat i ett hyreshus är djupt kränkande. Det är en svepande och mycket obehaglig generalisering som i grunden syftar till att bagatellisera det våldskapital som kriminella ungdomar besitter.

Det här är inte vad polisen ska ägna sig åt. Privat får de naturligtvis tycka och tänka vad de vill – men offentligt ska de inte vara aktivister. Detta måste få ett slut.

Journalisterna i Sverige

Rent tekniskt hör inte DN till PS men under ledning av VW har DN blivit PK.
*VW=vidrige Wolodarski 



Journalistkåren representerar inte folket

Unni Drougge

Publicerad 2025-06-23

Public service undergräver sin egen existens genom att åsidosätta uppdragets omutliga grundvillkor, nämligen opartiskheten, skriver Drougge.

Public service blir ofta beskylld för att sprida vänstervriden propaganda. Men det är inte en uttänkt plan. Det bottnar i journalisterna själva, var de bor och hur de röstar. Mer än varannan journalist bor i Stockholm, medan ytterst få bor i Rinkeby-Kista eller i glesbygdskommuner. Forskning visar också att partisympatier för V och MP är överrepresenterade bland journalister.

För en tid sedan postade poddprofilen Mustafa Panshiri en instagramstory där IS-krigaren Osama Krayen med blomsterkrans runt hjässan presenterades av SVT Nyheter som årets första sommarpratare. I bildtexten försvarade SR:s programchef Bibi Rödöö beslutet och menade att Osamas bakgrund i Islamiska staten visserligen väckt starka känslor, men att det viktiga var att han inte var sverigedemokrat. Även om många fattade fejken blev inlägget en viralraket som fick kommentarsfälten att koka av ilska mot public service. Efter bara ett par timmar skickade pressansvarig på Sommar i P1 en dementi till Mustafa Panshiri där han ombads att inte sprida den falska uppgiften vidare, varpå Panshiri lade ut reaktionen från SR, som även den fick viral spridning och skämtet tog ny fart. Men satiren var uppenbarligen så trovärdig för gemene man att skämtet togs på allvar som en genant bekräftelse på hur fjärran public service, en del av rikets försvar, kan te sig för vanliga dödliga. DN:s ledarskribent Lisa Magnusson kände sig därför manad att ryta till om satiren, som inte alls var satir, menade hon, utan klassisk desinformation med syftet att förstärka en viss världsbild.

Underförstått är det DN:s uppgift att avgöra vilken världsbild som är den rätta och (politiskt) korrekta. Den världsbilden genomsyrar också flera av de västliga demokratiernas större mediekoncerner, inklusive public servicebolagen. The Guardian, The New York Times och CNN serverar samma huvudnyheter med samma vinkling, i överensstämmelse med den gemensamma världsbilden. Samsynen tas inte som oroväckande tecken på konformism. Tvärtom förstärker den självbilden hos etablerade medier och public service om att det är deras seriösa och sakliga journalistik, baserad på demokratiska och sunda värderingar, som utgör samhällets moraliska kompass; en frälsningslära varmed man ska utrota populistisk irrlära. Denna trosuppfattning har fått stor utbredning.

Ett exempel är ståuppkomikern som avslutade sin dittills roliga show om Donald Trumps galenskaper med ett råd till publiken om att det bästa botemedlet för vänner och anhöriga som fallit offer för SD:s farliga retorik var att skänka dem en prenumeration på DN. Detta var, märk väl, inte menat som ett skämt.

Ett annat illustrativt exempel dök upp i en debattartikel där flera prominenta forskare förklarade vikten av public service (SvD den 10 maj 2024). De vet, skriver de, ”att behovet av journalistik av hög kvalitet, av sakliga och oberoende medier med högt förtroende och brett genomslag i befolkningen, blir allt viktigare i ett medielandskap som präglas av ökad spridning av desinformation och propaganda”.

Nu finns det ju de som beskyller public service för att sprida vänstervriden desinformation och propaganda som en medveten strategi för att vänstervrida sin publik. Men det rör sig inte om någon uttänkt plan, även om det ibland kan verka så. Det handlar om journalisterna själva, var de bor och hur de röstar. En rapport från Institutet för mediestudier (2023) visar att mer än varannan journalist bor i Stockholm, oftast på Södermalm, medan ytterst få bor i Rinkeby-Kista, där journalisttätheten är nästan lika låg som i glesbygdskommunerna med bara 56 journalister. Vidare pekar all sammantagen forskning på att partisympatier för V och MP är överrepresenterade bland journalister medan M och SD är underrepresenterade. Den svenska journalistkåren representerar alltså inte tillnärmelsevis befolkningen i stort. Utöver det hör journalister till den kategori som bryr sig mest om att få erkännande av medlemmar i den egna gruppen, enligt Jonathan Friedmans forskning (”PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony”, 2019).

Att vara opartisk är att vara sanningsenlig, vilket innefattar källkritik, vilket i sin tur kräver en kritisk hållning.

Men de omständigheterna är inget som journalister i gemen tänker på. Budskapen som sänds ut från public service och dess allierade, och som också ekar genom myndigheter och människorättsorganisationer världen över, upplevs lika självklara som luften de andas, lika självklara som de flammande brandtal eller regelrätta skrönor som P1:s utrikeskorrar läser upp om krigshärdar långt bort från den trygga plats de rapporterar från. Så illa kan det bli, när alla gillar lika, i den ”seriösa” journalistikens kollegiala konsensus.

Anledningen till att det blivit så illa ringades in redan 2008 då den erfarne och rosade murveln Nick Davies kom ut med boken ”Flat earth news” där han avslöjade den raserade trovärdigheten hos även de mest betrodda nyhetskällorna TT, Reuters och AP. Nick Davies gick igenom orsakerna till journalistikens förfall inom de världsledande mediehusen, däribland teknikutvecklingen som ledde till intäktsförluster och nedskärningar med ökade krav på snabbhet och produktivitet i takt med att klickonomin tog över. I stället för att som förr använda sin nyhetsnäsa till att skapa nytt och eget innehåll blev journalistens jobb att rewrita och recycla färdigt innehåll. Det gjorde också journalisterna till lättpåverkade byten för spinndoktorer och pr-byråer som anlitats av tunga maktintressen, den makt som journalister är satta att granska.

Public servicebolagen är heller inte förskonade från den problembild som Nick Davies skissat upp, men det räcker inte som ursäkt för friserade nyheter, ensidig rapportering och utelämnande av fakta, så som nyligen, då SVT, SR och dess internationella motsvarigheter unisont framhöll de urspårade, inbördeskrigsliknande upploppen i Los Angeles som i stort sett ”fredliga protester” med huvudvikten på Donald Trumps order om att kalla in nationalgardet, som om det var där problemet låg.

Problemet med public service ligger dock inte i själva public service-uppdraget. Problemet är att public service undergräver sin egen existens genom att åsidosätta uppdragets omutliga grundvillkor, nämligen opartiskheten. Många inom organisationen tycks inte ens förstå innebörden av att vara opartisk. Opartisk är inte detsamma som att vara neutral – den tredje statsmakten ska stå på den ”lilla” människans sida. Att vara opartisk är att vara sanningsenlig, vilket innefattar källkritik, vilket i sin tur kräver en kritisk hållning även till det stoff som rapas upp och upprepas som sanningar bland de invigda i medieetablissemangets högre divisioner.

Hade public service i stället för att leka moralpolis klivit ur sin egen filterbubbla och tagit sitt samhällsansvar på fullt allvar, då skulle Mustafa Panshiris fejknyhet heller aldrig ha tagits på fullt allvar.

Journalist och författare

es.semithcope@egguord.innu

Socialdemokraterna & anti(S)emitismen

Hamaspacket tillåts härja fritt på svenska offentliga platser!

Poliserna iakttar passivt medan antisemitismen manifesteras!

Islamofilmedierna SvT, SR och DN tiger klädsamt!

Tiger medierna för att politiker från S, V och Mp är inblandade?

Tiger medierna för att kärnväljarna inte ska bli kränkta?

Jag väljer noggrant mina ord eftersom islamistcensuren raderar mina texter när de tycker att jag kritiserar islam!

Kvinnokraft 4.0

Kvinnokraft 4.0 behövs i Sverige när de islamofila medierna SvT, SR och DN har kapitulerat inför vänsterträskets krav på samhällets anpassning till islam.

Hemsidan

Studera samtliga islamdominerade länder och tänk efter!

Frihetsmärken

&
Reflektion

Sverigehuset

Utan att ha detaljstuderat förslaget är jag positiv till ett förenklat egnahemsbyggande men Tidölaget ska sluta tafsa på strandskyddslagen!

SD-förslaget

Regeringsuppdraget

Antisemitismen i Sverige

Den skränande pöbeln som härjar på svenska offentliga platser har passivt stöd från poliserna och aktivt stöd från vänsterpolitikerna!

Sverige, den svenska staten, det svenska folket och svenska skattepengar utnyttjas av aktivister för deras egna syften – ofta med stöd av utländsk makt. Är Sverige en bankomat eller ett självständigt land? Detta frågar sig Josefin Utas.

13 jul 2025

Josefin Utas

En stor mängd konflikter pågår runt om i världen där människor far illa. Ändå är det just Palestinafrågan som upptar en enormt stor del av nyheterna och i samhällsdebatten i Sverige. Det är hög tid att zooma ut och fundera över vad det egentligen är som händer.

Vi som uppskattar svensk demokrati, frihet och därmed fredliga opinionsyttringar, har sedan den 7 oktober 2023 behövt samsas överallt med skräniga, respektlösa och även våldsamma aktivister, som tagit över gator, byggnader och andra platser. Inte bara har de skanderat hot, judehat och stöttat terroristorganisationer, utan även gett sig på journalister och politiker fysiskt.

Med starkt vinklad rapportering och ofta med Hamas’ ”fakta” som grund, har medier gjort gemensam sak med aktivisterna. Aktivisternas bundsförvanter finns också i de politiska församlingarna. I riksdagen drivs frågan av ledamöter som visat tydlig brist på respekt för de demokratiska spelreglerna, exempelvis genom att vägra följa riksdagens klädkod och att ta i hand efter debatter.

Regeringen har anklagats för folkmord – för något som sker i en annan del av världen, som om de vore stridande part. Det är en horribel anklagelse och visar att denna rörelse struntar i all form av saklig och demokratisk anständighet.

Krav har riktats mot regeringen om att de måste stå på Palestinas sida mot Israel - vilket i praktiken innebär stöd för Hamas. Kraven har också handlat om att nödhjälp absolut måste gå via det palestinska flyktingorganet UNRWA. Det räcker alltså inte att svenska statens pengar går till nödhjälp i Gaza, utan det ska gå till en specifik organisation med kopplingar till styret i Gaza – det vill säga Hamas. Signalen är tydlig: Målet är att gynna vissa politiska intressen.

Det här handlar inte bara om några enstaka personer som tycker annorlunda och argumenterar för det. Det är försök av en stor mängd människor att genom påtryckningar och maktdemonstrationer pressa fram lydnad från svenska staten och oss invånare.

Man vill använda statens makt för utländska intressens räkning. Man vill också lägga beslag på våra pengar, för användning till politiska intressen utomlands.

När vår frihet missbrukas på det här sättet i fientliga syften mot vårt land, våra institutioner och befolkning, så måste vi dra en gräns.

Svenska staten finns för Sverige, för att säkra svenska intressen och grundläggande uppdrag på hemmaplan. Att skicka invånarnas pengar utomlands är ingen naturlag, utan ett aktivt val som ska motiveras mycket noggrant för att visa på hur det gynnar vårt land och befolkning.

Dessvärre är nog detta bara början av vad som komma skall. I det nya brokiga samhället vi har finns inte alls samma syn på vad demokrati innebär, eller vad frihet och respekt för vår demokrati kräver av var och en av oss. Hos allt fler ligger lojaliteten inte hos Sverige, utan hos utländska folk, andra länder och deras agendor. Grupperingar kommer att fortsätta försöka kapa våra system, institutioner och lägga beslag på våra pengar för sina egna syften.

Problemet är att vi står helt handfallna och inte har något skydd mot detta, eftersom det inte har behövts förut.

Vissa folkvalda har redan börjat svara genom att vika sig. Ett exempel är kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius (S), som gav kommunens välsignelse till Palestinaaktivisternas ockupation av Vasaplatsen i Göteborg förra året, som pågick i ett halvår. Göteborgarna har alltså redan behövt ge upp sin fysiska miljö.

Vi kan inte bara stå och se på när detta sker. Staten och våra institutioner måste försvaras. Alternativet är att ”den starkes rätt” blir rådande. Då är demokratin verkligen död.

Josefin Utas

Hamashorden härjar

 

Hamaspacket tillåts härja fritt på svenska offentliga platser!

Poliserna iakttar passivt medan antisemitismen manifesteras!

Islamofilmedierna SvT, SR och DN tiger klädsamt!




Dockor med Davidstjärnor hängdes upp i snaror i Umeå – aktionen utreds av polis

Publicerad 19 juli
Två dockor med Davidsstjärnor hängdes upp i snaror under en Palestinamanifestation i Umeå på fredagen. Skenhängningen omgärdades av Palestinaflaggor, en person med Palestinasjal och budskapet ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”.

Händelsen har polisanmälts för hets mot folkgrupp och en förundersökning har inletts, uppger polisen för Västerbottens-Kuriren. Det finns i nuläget ingen misstänkt.

I sociala medier har många reagerat kraftfullt. KD-ledaren Ebba Busch skriver att aktionen går långt över alla gränser.

”Att förminska och förlöjliga förintelsen är fullständigt oacceptabelt [...] När antisemitism av det här slaget tillåts breda ut sig, utan polisiärt ingripande, sviker vi både rättsstaten och vårt historiska ansvar.”

Flera andra riksdagsledamöter har reagerat, däribland Gulan Avci (L), Katarina Tolgfors (M) och Christian Carlsson (KD). ”Horribelt”, skriver Avci på X.

Forskaren Tobias Hübinette menar att arrangörerna har ”trampat i klaveret”.

”Det går inte att undgå att tolka det som ett hot mot dagens judar och det är oavsett ett synnerligen osmakligt verk.”

Förtryck av kristna

 

Förtrycket av kristna ökar för varje år. 380 miljoner människor i världen är utsatta för förtryck och förföljelse på grund av sin kristna tro, enligt människorättsorganisationen Open Doors. Värst är det i kommunistiska och muslimska länder.

− Det har gått från att vara ett avgränsat problem i vissa delar av världen till en global företeelse, säger före detta journalisten och KD-politikern Lars Adaktusson.

Förr var det främst i kommunistiska länder som kristna förföljdes, men numera är det värst i länder med en muslimsk majoritetsbefolkning.

− Framför allt muslimska länder i Mellanöstern och Afrika sticker ut, säger Adaktusson.

Detta kan bidra till att medierna inte är så intresserade av frågan som de borde vara, tror han.

− Många har nog svårt att tänka sig att kristna kan vara offer och muslimer förövare.

Den kristna världen ser inte heller ut som många föreställer sig den.

− Vår bild av kristenheten är att det är något som finns i USA och i Västeuropa, men i dag är den kristna tron starkast i Afrika och Latinamerika, i den fattiga delen av världen. Många har heller inte klart för sig hur systematiskt förtrycket av kristna är i muslimska länder, säger Adaktusson.

Open Doors lista över de 50 länder som förtrycker kristna värst består till 80−85 procent av muslimska länder, påpekar han.

Att människor inte vet mer om förföljelsen av kristna kan också bero på att det är känsligt att kritisera islam i Sverige.

− Den som påpekar att det finns problem i muslimska länder kan lätt få epitet som islamofob eller rasist. Risken för den typen av tillmälen håller nog tillbaka en del från att säga något.

Resolutionen om IS folkmord fick stor betydelse. Efter att EU-parlamentet antagit den antogs den av ett 40-tal länder, bland annat USA.

Lars Adaktusson

Före detta journalist och politiker (KD)

Han har själv blivit utsatt för sådant i sociala medier.

Men det är inte bara i muslimska länder som kristna har problem. Den slutna kommunistdiktaturen Nordkorea har länge legat högst på World Watch List, som Open Doors sammanställer varje år. Även i kommunistiska Vietnam och Kina är förtrycket av kristna svårt.

− I Kina förföljs både kristna och muslimer. I dessa länder har man en tydlig strategi av statskontrollerat förtryck mot religioner, och det ökar i omfattning.

Lars Adaktusson menar att det pågår en allmän radikalisering, främst − men inte enbart − i muslimska länder.

− Kristna pekas ut som otrogna och det legitimerar förföljelse och diskriminering.

När Islamiska staten (IS) 2014 försökte etablera ett kalifat i Irak och Syrien genomförde de ett folkmord på den kristna befolkningen där, vilket ytterligare bidrog till radikaliseringen.

− En annan faktor är att kristna i muslimskt dominerade länder i många generationer har setts som andra eller tredje klassens medborgare, vilket har bidragit till en strukturell förföljelse och ett strukturellt motstånd mot troende kristna i den typen av länder, säger Adaktusson.

Förföljelsen av kristna sker även i Sverige.

Open Doors genomförde för några år sedan en enkätundersökning riktad till kristna flyktingar som tagit sig till Sverige från Mellanöstern, berättar Lars Adaktusson. Undersökningen visar att flyktingar som konverterat till kristendom från islam ofta hade uppenbara problem även i Sverige, i form av påtryckningar från islamister eller grupper stående nära islam.

− Många vittnesmål beskriver en utbredd rädsla och oro bland kristna från muslimska länder, säger han och fortsätter:

− Problemet är större än vad man i förstone kan tro.

Lars Adaktusson. Före detta journalist och politiker (KD). Foto: Jonas Ekströmer/TT

En effekt av detta är att personer som har konverterat från islam och nu är aktiva i svenska kristna församlingar inte vågar polisanmäla förföljelse, eller så har de polisanmält utan att det ledde till någonting, och har förlorat tilltron till rättsväsendet.

Adaktusson säger att dessa brott är svåra att föra till åtal, då polisen saknar resurser för den typen av utredningar. Mycket skulle lösas om frågan fick mer uppmärksamhet.

− Förföljelsen av kristna måste lyftas fram och det behöver göras mer. Det är helt oacceptabelt att människor flyr från andra länder på grund av sin kristna tro och sedan måste fortsätta att leva i otrygghet i vårt land.

Även infödda kristna kan drabbas av problem på grund av sin tro, men då handlar det vanligen om fördomar och förutfattade meningar.

− Det är förkastligt, men är inte samma typ av förföljelse som kristna utsätts för i länder där förtrycket är en del av statsskicket.

Lars Adaktusson började engagera sig i arbetet mot förföljelsen av kristna i samband med att han 2014 valdes in i EU-parlamentet och insåg att många saknade kunskap i ämnet.

− Det ledde till att jag fördjupade mig i frågan, och sedan gav det ena det andra.

Samma år lade IS under sig stora områden i Irak och Syrien för att instifta ett kalifat.

− Det var en väldigt omvälvande period där kristna fördrevs från områden där de hade funnits i tusen år.

Adaktusson tog initiativ till en resolution i Europaparlamentet som definierade IS brutala övergrepp i Irak och Syrien som folkmord.

− IS hade som mål att utrota den kristna befolkningen och det förekom oerhörda kränkningar. De kristna hade att välja mellan att konvertera till islam, att fly eller dö. Det var väldigt tydligt att IS levde upp till kriterierna för folkmord, säger han.

EU-parlamentet antog resolutionen. Det var första gången som Europaparlamentet uttalade sig mot ett folkmord medan det ännu pågick; vanligen sker det först efteråt, säger Adaktusson.

− Resolutionen om IS folkmord fick stor betydelse. Efter att EU-parlamentet antagit den antogs den av ett 40-tal länder, bland annat USA.

FN är helt blockerat av vetorätten och har sällan någon roll att spela.

Lars Adaktusson

Före detta journalist och politiker (KD)

Dock ej av den svenska riksdagen. Enligt Adaktusson var framför allt Moderaterna och Socialdemokraterna emot att uttala sig om att IS bedrev ett folkmord av mera formella skäl.

− De ansåg inte att politiska församlingar ska avgöra om det pågår folkmord, utan att det är en fråga för domstolar. Jag menar dock att ett parlament mycket väl kan uttala att det pågår ett folkmord. Och det har gjorts förr.

För att verkligen kunna göra något åt problemet måste frågan komma upp på den politiska dagordningen. Fler måste bli medvetna om förföljelsens omfattning − att hela 380 miljoner av världens människor är utsatta, säger han.

Det finns flera politiska påtryckningsmedel att använda mot länder som förtrycker kristna. Bland annat sanktioner och bistånd med krav på att mottagarna lever upp till religionsfriheten. Detsamma gäller handeln; där kan man skriva klausuler om att handelssamarbete förutsätter att länderna efterlever religionsfrihet och inte förtrycker kristna minoriteter.

I Sverige är den politiska viljan att göra något åt saken svag, konstaterar Adaktusson. De socialdemokratiskt ledda regeringar som hade makten i åtta år fram till valet 2022 nämnde inte förföljelsen av kristna en enda gång i sina årliga utrikesdeklarationer.

− Om frågan inte alls finns på dagordningen finns det heller inga möjligheter att göra något.

Tidöregeringen som tog över 2022 har förvisso gjort något mer än de S-ledda, men Adaktusson anser att aktiviteten fortfarande är för låg.

På EU-nivå är det något bättre, även om engagemanget kunde vara betydligt starkare även där.

− I juni var det en massaker mot en kyrka i Damaskus, mitt under pågående gudstjänst. Då reagerade EU med fördömanden och skarpa uttalanden på ett tydligare sätt än vad man gjorde i Sverige.

FN tror han inte alls på, då auktoritära och muslimska länder har fått alltför stort inflytande där.

− Jag tror inte frågan har varit uppe en enda gång i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Länderna med störst problem är också de som har störst inflytande där, säger han.

Det finns en allmän övertro i Sverige på vad FN kan göra, anser han.

− FN är helt blockerat av vetorätten och har sällan någon roll att spela.

Adaktusson nämner den pågående konflikten i Mellanöstern, och menar att ingen pratar om FN där.

− Det är sorgligt, men sådan är sanningen.

Hamas akt 666A

Redaktionen 11 juli, 2025 Opinion, Patrik Engellau

Lär känna Hamas

Följande text publicerade jag en julidag för precis tio år sedan. När jag nu läser den igen blir jag lika förfärad som förra gången. Hur är det möjligt att Hamas, som redan i sina stadgar, där organisationens själ och djupaste avsikter förklaras, framstår i all sin vedervärdighet ändå, efter att de för två år sedan genomförde en stor och grym pogrom, antagligen för att provocera Israel till krig, gradvis vinner ökad internationell förståelse, särskilt bland gräddan av västerlandets intellektuella vid amerikanska universitet? Har Harvard besvärat sig med läsa vad dess muslimska protegéer säger? Man kan anklaga Trump för mycket, men till skillnad från svenska myndigheter och politiker har han med kraft slagit till mot den framväxande antisemitismen.

Hamas, eller den Islamiska Motståndsrörelsen, härskar i Gaza sedan åtta år. Med jämna mellanrum skickar Hamas raketer mot Israel och Israel slår tillbaka. Många menar att Hamas gör detta i självförsvar och att rättskaffens personer bör stödja Hamas. Nu senast har Ship to Gaza varit i blickfånget. I slutet av förra året erkände Sverige Palestina, vilket åtminstone delvis är ett erkännande av Hamas, i syfte att ”ge ny dynamik åt en avstannad fredsprocess”, som utrikesminister Wallström uttryckte det.

På Utrikesdepartementet finns skickliga diplomater som vet vad de gör och därför måste ha vetat vad det var som erkändes när Sverige erkände Hamas. Men jag visste det inte, så jag läste Hamas stadgar från 1988 för att få ett preliminärt hum.

Stadgarna består av ett företal samt 36 artiklar där Hamas förklarar sina avsikter och sitt tänkande. I företalet anges tonen genom ett citat av det Muslimska Brödraskapets grundare Hassan al-Banna: Israel existerar och kommer att fortsätta att existera tills dess att islam förintar det.

Därefter förklaras vad Hamas handlar om:

Vår kamp mot judarna är mycket stor och mycket allvarlig. Den kräver alla uppriktiga ansträngningar… Rörelsen är bara en skvadron som bör stödjas av fler och fler skvadroner från den vidsträckta arabiska och islamiska världen tills fienden är krossad och Allahs seger förverkligad.

Sedan förklaras i artikel 1 och 2 att islam är Hamas program och att Hamas är en del av det Muslimska Brödraskapet. I artikel 6 anges att Hamas strävar efter att höja Allahs banér över varje tum av Palestina samt att, enligt artikel 7, domedagen inte kommer förrän muslimer dödar judarna.

Varför är det då så viktigt att bekämpa judarna? I artikel 22 förklaras att judarna är onda och listiga:

Under lång tid har fienden skickligt och noggrant planerat de framgångar de uppnått… De har strävat efter att ansamla stora materiella rikedomar som de använder för att förverkliga sina drömmar. Med sina pengar har de tagit kontrollen över världens media, nyhetsbyråer, pressen, bokförlag, etermedia och annat. Med sina pengar har de stimulerat revolutioner i olika delar av världen i syfte att främja sina intressen och njuta frukterna därav.

De låg bakom den franska revolutionen, den kommunistiska revolutionen och de flesta andra revolutioner som vi hört talas om. Med sina pengar har de skapat hemliga sällskap såsom Frimurarna, Rotary, Lions och andra i syfte att undergräva samhällen och främja sionistiska intressen. Med sina pengar har de kontrollerat imperialistiska länder och förmått dem att kolonisera många länder för att göra det möjligt för dem [judarna] att exploatera dessas resurser samt att sprida korruption… De låg bakom första världskriget och lyckades därigenom förstöra det islamiska kalifatet… De låg bakom andra världskriget vilket gjorde det möjligt för dem att tjäna enorma pengar på vapenhandel och att bereda vägen för etableringen av sin stat… Det finns inget krig någonstans utan att de har ett finger i det.

I artikel 28 förklaras vidare att judarna avser att undergräva samhällena, förstöra värden, korrumpera samveten, försämra människornas karaktär och förinta islam. De ligger bakom narkotikahandeln och alla slags alkoholism i syfte att utöka sin kontroll.

Men det värsta är att judarna enligt artikel 11 har usurperat Palestina, som är en islamisk waqf (gåva till Allah) som är helgad åt framtida muslimska generationer till domedagen… Denna waqf kommer att existera så länge himmelen och jorden existerar. Varje företeelse som är oförenlig med islamisk sharia är ogiltig och ska upphävas när det gäller Palestina.

Judarna tänker inte nöja sig med Palestina, förklaras i artikel 32:

Idag är det Palestina, i morgon blir det något annat land. Den sionistiska planen är gränslös. Efter Palestina avser sionisterna att expandera från Nilen till Eufrates. När de har smält den region de tagit kommer de att vilja ta nya och så vidare. Deras plan förkroppsligas i ”Sions äldstes protokoll” och deras nuvarande beteende är det bästa beviset för vad vi säger.

Slutsatsen dras i artikel 34:

Bara järn kan betvinga järn. [Judarnas] falska och fruktlösa tro kan bara betvingas med den rättfärdiga islamiska tron. Detta är det enda sättet att befria Palestina. Det finns ingen tvekan om vad historien lär oss. Detta är en av universums lagar och en av tillvarons regler.

Detta leder oundvikligen till att jihad är den enda lösningen (enligt artikel 13): Det finns ingen lösning på Palestinafrågan utom jihad.

Framför allt ska man inte tro att förhandlingar kan leda någonstans (artikel 13):

Då och då kommer förslag om att sammankalla en internationell konferens för att lösa (den palestinska) frågan… Den Islamiska Motståndsrörelsen anser inte dessa konferenser meningsfulla för att tillfredsställa de förtrycktas krav, återställa deras rättigheter och göra dem rättvisa. Dessa konferenser är bara metoder att sätta otrogna som domare i muslimernas länder. När har otrogna någonsin gjort rätt mot troende? Initiativ, förslag och internationella konferenser är bara slöseri med tid och fåfäng strävan.

(Grattis, Margot Wallström, som vill erkänna Hamas för att få ge ny dynamik åt en avstannad fredsprocess med internationella förhandlingar.)

Vad bör då göras enligt Hamas? Artikel 15 ger svar:

Den dag som fienderna usurperar en del av ett muslimskt land blir jihad en skyldighet för varje individuell muslim. Inför judarnas erövring av Palestina blir det nödvändigt att jihads banér höjs. För detta krävs att islamiskt medvetande sprids bland massorna… Det krävs att jihads anda får fäste i nationens hjärta så att massorna vill stå upp emot fienderna och ansluta sig till krigarnas led.

Därtill behövs en väckelse:

Det är nödvändigt att vetenskapsmän, utbildare och lärare, informations- och mediafolk, såväl som bildade personer bland folket, särskilt ungdomen och shejker i islamiska rörelser, deltar i väckelsen av massorna. Det är viktigt att grundläggande förändringar görs i skolornas undervisningsmaterial för att rensa det från spåren av den ideologiska invasion som påverkat det som ett resultat av orientalister och missionärer som infiltrerat regionen.

Till slut, i artikel 17, en liten hälsning, rimligtvis välkänd för Utrikesdepartementet sedan 1988, till den som efter att ha erkänt Hamas vill bedriva en feministisk utrikespolitik och jobba med kvinnosynen i muslimska länder:

Den muslimska kvinnan har en roll som inte är mindre viktig än den muslimske mannens i kampen för befrielse. Hon skapar män. Hennes roll när det gäller att leda och uppfostra nya generationer är betydelsefull. Fienderna har begripit hennes vikt. De anser att om de lyckas styra och uppfostra henne som de vill, långt från islam, så har de vunnit striden. Det är därför de ständigt arbetar med informationskampanjer, filmer, innehållet i skolundervisningen och i det sammanhanget arbetar med sina lakejer som infiltreras genom sionistiska organisationer med olika namn och former, till exempel Frimurare, Rotary, spionagegrupperingar och andra sådana som egentligen inte är annat än sabotörer och revolutionära celler.

Låt mig understryka att detta inte är ett allmänt dokument från Hamas, utan organisationens stadgar. Stadgarna uttrycker en organisations själ. Jag lovar att jag inte förvanskat deras anda. Kolla själv.

Det ser inte ut som om Hamas är inne på någon tvåstatslösning. Som jag ser det har Sverige hoppat i galen tunna. Den som erkänner Hamas stödjer kravet på förintelsen av Israel.