Klaner i Sverige

 

Klaner och kriminella nätverk måste bekämpas om människors frihet ska kunna försvaras.

Normen att inte tala med polisen har på sina håll även kommit att omfatta annan offentlig personal, som socialsekreterare och fritidspedagoger. Människor som går emot det kan straffas med att få sina fordon eller bostäder sönderslagna.

Den höga våldsnivån gör att många föräldrar håller sina barn inomhus. Det har också hänt att laglydiga släkter har känt sig tvungna att gå samman och försvara sig och sina barn med våld. I statens frånvaro stärks och sprids alltså klanlogiken.

Maria Wallin visar hur olika separatistiska grupper stärker varandra. Narkotikaförsäljare kan gå moralpolisers ärenden genom att trakassera kvinnor utan slöja. Gängmedlemmar agerar dörrvakter vid extremistiska religiösa sammankomster. Och det finns tydliga kopplingar mellan kriminella nätverk och propaganda mot polis och socialtjänst.

Det offentliga Sverige har länge blundat för denna förödande häxbrygd. Forskningen om klaner har varit bristfällig och i debatten började begreppet försiktigt användas först för cirka tio år sedan.

Delvis beror ointresset kanske på att problemen sällan drabbat människor i majoritetsbefolkningen. Men problematiken kommer inte att göra halt vid förortsgränsen. Wallin vittnar om hur ledare för nätverken nu flyttar in i välmående områden och investerar sina brottsvinster i den vita ekonomin. Rent statistiskt kan det beskrivas som integration, men risken är uppenbar att deras normer i stället sprids i samhället.

Inför valet nästa höst försöker Socialdemokraterna låtsas som att det inte finns någon politisk konflikt om frågor som rör bekämpningen av brott. Men det gör det.

Göteborgs starke man, Jonas Attenius, säger i ena stunden att befolkningen måste blandas. I nästa stund lovar han bort lokaler till en reaktionär moské med kopplingar till Muslimska brödraskapet – ökänt för sin vilja till segregation. Det är en slags ”double speak” med demokratin om insats. Socialdemokraterna är tyvärr inte att lita på i den här frågan.

En statlig kartläggning och analys räcker förstås inte för att komma tillrätta med problemen. Men för att hitta effektiva konkreta åtgärder krävs kunskap om hur klanväldet fungerar, var det finns och hur vitt det är spritt.

Det verkligt svåra arbetet tvingas socialsekreterare, lärare och poliser att utföra varje dag. Nu och framöver.

Men det är ett viktigt besked att integrationsminister Simona Mohamsson ger dem sitt stöd.

Klaner och kriminella nätverk måste bekämpas om människors frihet ska kunna försvaras.