Islamister – muslimer

Först ska det fastställas att en islamist är
en muslim som vill att islam ska spridas!

Det var Reinfeld och Romson&Fridolin som startade utförsåkandet.

Moderaterna i Göteborg gjorde en bedragare till riksdagsman.

Moderaterna har en stor skuld till samhället!

Syltryggen Kristerson har definitivt inte kompenserat för Reifeldts tokerier

Adam Cwejman: Islamister och valfrihet i välfärden – en dålig kombination

Valfrihet inom välfärden fungerar inte så länge som det finns en stor potential för bedrägerier.

När Mona Sahlin (S) i sin roll som arbetsmarknadsminister tidigt på 1990-talet köpte resor, kläder och ett gäng Toblerone-choklader på jobbkortet så var det en riksnyhet. Inte för att det handlade om några stora belopp, snarare för att det var ett exempel på Sahlins bristfälliga moral som politiker.

Sverige 2025 kan med avund se tillbaka på en tid då en slarvig S-politiker som köpte småskit för statens pengar var vår största huvudbry och det som dominerade nyhetsflödet. På 2020-talet handlar det i stället om betydligt större belopp som slussas till radikala islamistgrupper i Mellanöstern eller ned i fickorna på skrupelfria “välfärdsentreprenörer”.

För fem år sedan avslöjades att omkring 550 personer med kopplingar till radikal islamism hade mottagit 1,2 miljarder i offentliga medel. Genom en rad bolag, ekonomiska föreningar och stiftelser hade pengar sökts för att driva alltifrån förskolor till föreningar och bolag inom omsorgsbranschen.

Det som avslöjades då var inte en fråga om bedrägerier – pengarna hade betalats ut till faktiska verksamheter och enligt etablerade ansökningsmodeller. Problemet var att så många av dem som hade fått pengarna var aktiva inom radikala islamistiska nätverk. Helt plötsligt bedrev religiösa fundamentalister en rad välfärdsverksamheter.

Forskaren Magnus Ranstorp sammanfattade situationen med orden att “Givetvis finns det ett rent finansiellt syfte, att tjäna pengar. Sedan handlar det om påverkansaspekten och om att isolera ungdomar från det icke-religiösa samhället”.

Fem år senare visar det sig, kanske inte helt oväntat, att det inte enbart var dumt i sig att finansiera radikala islamisters skolor och assistansbolag med skattepengar, det förekom även omfattande bedrägerier i verksamheterna. Granskningen från 2020 var på något vis förstadiet till den som Expressen nu har gjort.

Flera av namnen känns igen. Abdirizak Waberi – tidigare moderat riksdagsledamot, tillika grundare av göteborgska Römosseskolan, den radikale gävleimamen Abo Raad, länge bevakad av Säpo. Sedan har vi den lokale kändisen, imamen Abdel Nasser el Nadi, grundare av göteborgska Vetenskapsskolan och numera bosatt i Egypten med stora skatteskulder.

Det som från början “enbart” handlade om väldigt tveksamma ändamål för skattepengar, utmynnade i massivt bedrägeri. Miljoner har försvunnit till utlandet och flera av de ansvariga håller sig, tillsammans med pengarna, undan lagen utomlands.

De såg sin möjlighet att mjölka staten på pengar och samtidigt bedriva sekterisk religiös verksamhet. Men hur kunde de lyckas? Är det som har skett något som vittnar om en särskilt svensk naivitet? Vi kan trösta oss med att även om Sverige sannolikt hör till de länder som utnyttjats särskilt hårt så är vi inte unika.

Ett liknande avslöjande ägde precis rum i den amerikanska delstaten Minnesota. I Minnesota lanserades i slutet av 2010-talet ett program med det omständliga namnet Minnesota’s Medicaid Housing Stabilization Services program (HSS). Syftet var att hjälpa rörelsehindrade, hemlösa och tidigare missbrukare att hitta bostäder.

Utformningen påminner om liknande välfärdsprogram i Sverige då det offentliga inte är utförare utan ett kontaktbelopp betalas ut till en organisation eller bolag som levererar tjänsten. Till en början uppskattades att det skulle betalas ut omkring 2,6 miljoner dollar om året. Men utbetalningarna ökade varje år. Totalt handlade det till slut om närmare en miljard dollar totalt. Fram tills augusti. Då stängdes hela HSS ned efter att det avslöjats att det förekommit massiva bedrägerier.

Pengar avsedda för bostäder hade tillskansats med falska intyg och stora mängder pengar hade slussats ut till Somalia (Minnesota har en stor somalisk minoritet). Under september väcktes åtal mot åtta män, varav sex är somalier, för att ha försnillat pengarna och sedan fört ut dem ur landet, däribland för att finansiera politiska grupper och partier i Somalia. Mycket av pengarna hade dessutom, i likhet med fallen i Sverige, slussats ut för att finansiera bostäder och andra privata utgifter.

I Sverige har det handlat om skolor, boenden för ensamkommande och assistansbolag, i Minnesota om bostäder. Förfarandet är likartat, liksom förövarnas bakgrund och syftet med att tillskansa sig pengarna. Vad är den politiska slutsatsen av det som har skett?

Standardsvaret från höger är “skarpare kontroller” medan man från vänster ogiltigförklarar hela modellen med privata utförare inom offentlig sektor.

Det finns två faktorer som förenar Sverige med Minnesota: I båda fallen är de skyldiga från länder där både stat och välfärd är svaga och knappt fungerar. Om det är någon som rånar någon så är det den korrupta staten som stjäl av medborgarna. Någon tillit mellan myndighet och individ är inte att tala om och samhället organiseras inom ramen för släkter, klaner och religiösa organisationer.

Personerna som befunnits skyldiga i både USA och Sverige har betraktat välfärdssystemet likt en pengakran som kan öppnas för att finansiera privata ändamål eller sådana som går på tvärs med systemets syfte. De har inte, varken i USA eller Sverige, varit investerade i länderna där de bor och har inte haft några skrupler med att föra ut stora mängder pengar för att därefter, när lagen börjar komma ifatt dem, själva lägga benen på ryggen.

Den andra faktorn är ett välfärdssystem där kontaktutbetalningar till privata utförare är tänkt att skapa valfrihet, underlätta för offentligheten och spara pengar. Genom regelverk och kontrollmekanismer, likt Skolinspektionen, har det varit tänkt att följa upp regelefterlevnaden.

Men det har inte fungerat som det var tänkt, till stor del på grund av faktor ett, det vill säga personerna som nyttjat systemet. Slutsatsen kan inte vara att valfrihet per definition är dåligt eller att system med privata utförare alltid kommer missbrukas. De kan säkert fungera betydligt bättre under andra omständigheter. Men dessa omständigheter gäller inte i Sverige och har inte gjort det under många år, det är något man inte kan komma runt.

Från politiskt håll finns en lockelse att låta det här vara en diskussion om valfrihet inom välfärden och dess vara eller icke vara. Och det är det förstås, men bara delvis. Det som är betydligt mer känsligt, men inte desto mindre viktigt, är att det finns så pass många personer som med uppsåt, och med invecklade metoder, åderlåter statskassan på pengar.

Det kan faktiskt vara det främsta skälet till att valfrihet inom välfärden i sin nuvarande form inte fungerar så länge som det finns en så stor potential för bedrägerier. Är man emot den här slutsatsen, vilket många är, så är man samtidigt svaret skyldig: Hur ska vi förhindra att våra gemensamma tillgångar missbrukas på det sätt som har skett?