Kvartal har i en granskning kunnat visa hur staten satsat miljoner på rasismforskning som är ren humbug, och som sedan ligger till grund för utbildningar av anställda i förlossningsvården.
Håkan Boström
Nättidningen Kvartal har i en uppmärksammad granskning visat hur RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning – under de senaste två-tre åren beviljats 3,5 miljoner av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för att genomföra en studie om rasism mot svarta i förlossningsvården.
Undersökningen har genomförts av forskaren Anne Kubai vid Södertörns högskola och doktoranden i genusstudier, Victoria Kawesa. Den sistnämnda är för allmänheten mest känd som tidigare partiledare för Feministiskt Initiativ, en post hon tvingades lämna efter att ha anklagats för plagiat och dömts för upphovsrättsbrott i samband med en akademisk konferens.
Den nu aktuella studien har genomförts genom att intervjua 20 afrosvenska kvinnor om deras upplevelse av förlossningsvården. Urvalet av intervjupersoner har gått till så att forskarna tillfrågat personer ur deras ”egna nätverk”.
Statistiskt skolade forskare skulle redan här höja på ögonbrynen. 20 personer är ett för litet urval för att kunna säga något om hela gruppen afrosvenskar och om urvalet dessutom inte är slumpmässigt så kan man i princip inte säga något alls. Metoden är undermålig. Men så ser å andra sidan allt för mycket samhällsvetenskaplig ”forskning” ut i dag.
Men det stannar inte där. Teorin som ligger till grund för studien säger att de afrosvenska kvinnorna utsätts för rasism. Det är inget man behöver ta reda på utan är själva utgångspunkten.
Det framgår väldigt tydligt i studien. Om en svarande upplever barnmorskan som distanserad är det ett uttryck för rasism. Om någon får en fråga om de tagit HIV-test är det ett uttryck för rasism och så vidare. Om personalen har en annan uppfattning är det uttryck för ”vit skörhet” och om någon i personalen själv är svart men inte delar uppfattningen om rasism är det uttryck för ”vithetsnormen”.
Den här så kallat postkoloniala teorin går inte att motbevisa eftersom all empiri kan tolkas som bekräftelse av teorin. På goda grunder kan man påstå att detta över huvud taget inte är vetenskap. Men även här måste man tyvärr konstatera att sådan ”forskning” inte är helt ovanlig vid svenska universitet.
Frågan är varför en extern statlig myndighet ska finansiera pseudovetenskap? Faktum är att MUCF inte ens ställer några krav på att projektet, som man beviljat flera miljoner, ska hålla någon vetenskaplig nivå. Det görs ingen uppföljning av kvaliteten i det som tagits fram. Detta trots att MUCF återkommande kritiserats av Riksrevisionen och Statskontoret för bristande kontroll.
Det framgår också av Kvartals granskning att RFSU, som ansökt om pengarna, redan innan studien var klar planerat använda den som underlag för att utbilda anställda i förlossningsvården – och att man redan inlett ett samarbete med Region Stockholm i det syftet.
Hela upplägget blixtbelyser hur ideologiproduktion blivit en integrerad del av den svenska statsapparaten. Staten betalar ut pengar via MUCF till RFSU för att genomföra en undersökning där man redan på förhand vet vad man ska komma fram till och som ska passa en starkt politiserad agenda. Man utser forskare med de rätt ideologi som ”forskar” genom att själva välja ut ett par dussin personer att ställa frågor till, resultatet tolkas sedan genom en på förhand uppställd ideologisk-teoretisk ram.
RFSU kan sedan fortsätta att få skattepengar genom utbildningar som regionerna betalar. Statsapparaten genomsyras med ett i grunden radikalt ideologiskt perspektiv samtidigt som ett nätverk av forskare, aktivister, civilsamhällesorganisationer och tjänstemän i värdegrundsindustrin håller sig försörjda. Faktum är att alla dessa aktörer i hög grad lever på att anlita varandra. Centrala delar av det så kallade civilsamhället – där RFSU ingår – är på så sätt integrerade med staten och saknar verkligt oberoende.
Det är lovvärt av Kvartal att granska detta. Men det blir också tydligt hur ovanliga sådana granskningar. Verksamheten är inbäddad i ett på ytan legitimt system. Men att aktivism bäddas in i värdeord som forskning, antirasism eller jämlikhet betyder inte att den håller måttet eller ska bekostas med skattepengar – eller att den ens bidrar till att motverka rasism och ojämlikhet på ett konkret sätt.
I många fall rör det sig snarare om en ideologisk verksamhet som drar resurser från viktig kärnverksamhet, såsom förlossningsvården. Den kan rentav vara direkt skadlig genom att den ger en felaktig bild av verkligheten. Ytterst vilar ansvaret på rödgröna politiker som aktivt understött att bygga upp den här infrastrukturen. Men ansvaret faller även tungt på borgerliga politiker som inte gjort något åt den.
Håkan Boström
Nättidningen Kvartal har i en uppmärksammad granskning visat hur RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning – under de senaste två-tre åren beviljats 3,5 miljoner av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för att genomföra en studie om rasism mot svarta i förlossningsvården.
Undersökningen har genomförts av forskaren Anne Kubai vid Södertörns högskola och doktoranden i genusstudier, Victoria Kawesa. Den sistnämnda är för allmänheten mest känd som tidigare partiledare för Feministiskt Initiativ, en post hon tvingades lämna efter att ha anklagats för plagiat och dömts för upphovsrättsbrott i samband med en akademisk konferens.
Den nu aktuella studien har genomförts genom att intervjua 20 afrosvenska kvinnor om deras upplevelse av förlossningsvården. Urvalet av intervjupersoner har gått till så att forskarna tillfrågat personer ur deras ”egna nätverk”.
Statistiskt skolade forskare skulle redan här höja på ögonbrynen. 20 personer är ett för litet urval för att kunna säga något om hela gruppen afrosvenskar och om urvalet dessutom inte är slumpmässigt så kan man i princip inte säga något alls. Metoden är undermålig. Men så ser å andra sidan allt för mycket samhällsvetenskaplig ”forskning” ut i dag.
Men det stannar inte där. Teorin som ligger till grund för studien säger att de afrosvenska kvinnorna utsätts för rasism. Det är inget man behöver ta reda på utan är själva utgångspunkten.
Det framgår väldigt tydligt i studien. Om en svarande upplever barnmorskan som distanserad är det ett uttryck för rasism. Om någon får en fråga om de tagit HIV-test är det ett uttryck för rasism och så vidare. Om personalen har en annan uppfattning är det uttryck för ”vit skörhet” och om någon i personalen själv är svart men inte delar uppfattningen om rasism är det uttryck för ”vithetsnormen”.
Den här så kallat postkoloniala teorin går inte att motbevisa eftersom all empiri kan tolkas som bekräftelse av teorin. På goda grunder kan man påstå att detta över huvud taget inte är vetenskap. Men även här måste man tyvärr konstatera att sådan ”forskning” inte är helt ovanlig vid svenska universitet.
Frågan är varför en extern statlig myndighet ska finansiera pseudovetenskap? Faktum är att MUCF inte ens ställer några krav på att projektet, som man beviljat flera miljoner, ska hålla någon vetenskaplig nivå. Det görs ingen uppföljning av kvaliteten i det som tagits fram. Detta trots att MUCF återkommande kritiserats av Riksrevisionen och Statskontoret för bristande kontroll.
Det framgår också av Kvartals granskning att RFSU, som ansökt om pengarna, redan innan studien var klar planerat använda den som underlag för att utbilda anställda i förlossningsvården – och att man redan inlett ett samarbete med Region Stockholm i det syftet.
Hela upplägget blixtbelyser hur ideologiproduktion blivit en integrerad del av den svenska statsapparaten. Staten betalar ut pengar via MUCF till RFSU för att genomföra en undersökning där man redan på förhand vet vad man ska komma fram till och som ska passa en starkt politiserad agenda. Man utser forskare med de rätt ideologi som ”forskar” genom att själva välja ut ett par dussin personer att ställa frågor till, resultatet tolkas sedan genom en på förhand uppställd ideologisk-teoretisk ram.
RFSU kan sedan fortsätta att få skattepengar genom utbildningar som regionerna betalar. Statsapparaten genomsyras med ett i grunden radikalt ideologiskt perspektiv samtidigt som ett nätverk av forskare, aktivister, civilsamhällesorganisationer och tjänstemän i värdegrundsindustrin håller sig försörjda. Faktum är att alla dessa aktörer i hög grad lever på att anlita varandra. Centrala delar av det så kallade civilsamhället – där RFSU ingår – är på så sätt integrerade med staten och saknar verkligt oberoende.
Det är lovvärt av Kvartal att granska detta. Men det blir också tydligt hur ovanliga sådana granskningar. Verksamheten är inbäddad i ett på ytan legitimt system. Men att aktivism bäddas in i värdeord som forskning, antirasism eller jämlikhet betyder inte att den håller måttet eller ska bekostas med skattepengar – eller att den ens bidrar till att motverka rasism och ojämlikhet på ett konkret sätt.
I många fall rör det sig snarare om en ideologisk verksamhet som drar resurser från viktig kärnverksamhet, såsom förlossningsvården. Den kan rentav vara direkt skadlig genom att den ger en felaktig bild av verkligheten. Ytterst vilar ansvaret på rödgröna politiker som aktivt understött att bygga upp den här infrastrukturen. Men ansvaret faller även tungt på borgerliga politiker som inte gjort något åt den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar