Sharia i Sverige

Kvinnokraft 4.0


Så får sharia genomslag i Sverigea

Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den

23/02/2026

Artikel 4 i serien om sharia som norm- och rättssystem

I de tidigare artiklarna har sharia beskrivits som ett norm- och rättssystem, format genom tolkning och byggt på föreställningen att religiös lag står över mänsklig lag. I denna avslutande del flyttas fokus till Sverige – och hur ett sådant system kan få faktisk betydelse i människors liv, trots att det saknar juridisk status i en sekulär rättsstat.

Kort sammanfattning av föregående artikel

Den förra artikeln visade hur sharia fungerar som ett system där religion, rätt och samhällsstyrning binds samman. I ett sådant system anses Gud vara den yttersta lagstiftaren, och mänsklig lag är legitim endast om den inte strider mot sharia. Det står i direkt kontrast till den svenska modellen, där det är riksdagen som stiftar lag och där lagar kan ändras genom demokratiska beslut.

Religionsfriheten i Sverige skyddar individens rätt att tro. Den skyddar däremot inte parallella normsystem som gör anspråk på att styra samhälle och relationer vid sidan av rättsstaten.

När teori blir praktik

I Sverige är sharia inte lag. Det finns inga shariadomstolar med juridisk status och inga lagar som erkänner religiös rättskipning. Svensk lag gäller lika för alla. Men det betyder inte att sharia saknar betydelse i praktiken. Sharia kräver ingen stat för att fungera normativt. Det räcker att regler och förväntningar förmedlas genom religiösa auktoriteter och accepteras inom familjer och lokala gemenskaper. När detta sker får systemet verkligt genomslag i människors liv – utan att ha beslutats av riksdagen eller prövats i svensk domstol.

Det är som om regler för äktenskap, skilsmässa och barnuppfostran börjar tillämpas i vardagen utan att vara en del av svensk lag. De saknar juridisk giltighet, men får ändå social kraft.

Så får sharia genomslag – ett konkret exempel

En granskning från Doku den 29 december 2025 visar hur Frölunda moské i Göteborg, genom verksamhet i kommunala lokaler i Axelhuset, håller fredagsböner och koranskola där barn uppmanas formas efter religiösa normer och kvinnor ofta hålls separat från männen. Där framkommer bland annat att:

- Föräldrar uppmanas att korrigera värderingar barn möter i svensk skola och att vända sig till religiösa auktoriteter om barnens tro och tänkande inte anses följa rätt linje.

- Könssegregering upprätthålls i lokalerna, där kvinnor placeras avskilt medan män disponerar huvudytorna.

- Predikningar beskriver svensk skolas undervisning som skadlig och ateism som ett hot som måste motverkas tidigt.

- Islam framställs som en fullständig instruktion för livet som ska reglera politik, familjeliv och könsroller – även i ett sekulärt land.

Om en svensk kommun skulle upplåta lokaler till en verksamhet som öppet förespråkar könssegregering i andra sammanhang skulle det sannolikt väcka omedelbar debatt. När samma ordning motiveras religiöst behandlas den ofta mer försiktigt. Det är en skillnad som behöver uppmärksammas.

Om könssegregering normaliseras i offentligt finansierade eller kommunalt upplåtna miljöer påverkar det synen på jämställdhet, barns rättigheter och principen om lika värde. Konsekvensen riskerar att bli att staten indirekt legitimerar normer som i andra sammanhang skulle anses stå i strid med svensk lag och värdegrund.

Kommunens ansvar

Kommuner är bundna av kommunallagen, regeringsformen, diskrimineringslagen och barnkonventionen. Den offentliga makten ska utövas sakligt och opartiskt, med respekt för alla människors lika värde och med särskilt ansvar att verka för jämställdhet och barns rättigheter.

Det räcker därför inte att konstatera att en verksamhet inte bryter mot en straffbestämmelse. Kommunen måste också säkerställa att normer som förmedlas i kommunala lokaler inte strider mot principen om likabehandling, jämställdhet och barnets bästa.

Tre frågor blir centrala:

1. Hur motiveras att kommunala lokaler upplåts för verksamhet som bygger på normer om könssegregering och religiös överordning?

2. Vilken tillsyn sker för att säkerställa att barns rättigheter och svensk lag respekteras i praktiken?

3. Är religiöst motiverad social kontroll förenlig med kommunens ansvar enligt svensk rätt?

Ett svenskt vardagsexempel

Svensk lag erkänner endast civilrättslig skilsmässa, beslutad av svensk domstol. När domen är fastställd är äktenskapet juridiskt upplöst. Ingen annan instans krävs.

Samtidigt har SVT:s Uppdrag granskning visat att kvinnor i Sverige, trots att de skilt sig enligt svensk lag, upplevt sig tvungna att söka en religiös skilsmässa i en moské eftersom imamer annars inte godkänt separationen. I vissa fall har kvinnan enligt den religiösa tolkningen behövt mannens samtycke för att äktenskapet ska anses upplöst inom den egna gruppen. Först därefter har det sociala trycket upphört.

I reportaget “Kvinnor nekas islamisk skilsmässa” (SVT, 18 maj 2022) framgår:

”Uppdrag granskning har pratat med flera kvinnor som nekats religiös skilsmässa av imamer i Sverige — trots att de skilt sig enligt svensk lag. Enligt sharia måste kvinnan ha mannens godkännande för att skiljas, annars kan hon bli kvar i det religiösa äktenskapet.”

I svensk rätt krävs ingen ytterligare instans. När en religiös auktoritet i praktiken får sista ordet uppstår en parallell ordning. Den är inte erkänd av staten – men kan ändå vara avgörande för individens faktiska frihet.

England – när parallella strukturer får fäste

I England och Wales finns ett stort antal så kallade sharia councils eller shariaråd som hanterar familje- och äktenskapsfrågor enligt islamisk rätt. Dessa råd erbjuder religiös vägledning och avgöranden om bland annat äktenskap, skilsmässa, arv och familjekonflikter för dem som frivilligt vänder sig till dem – ofta i moskémiljöer. (Se t.ex. Islamic Sharia Council – engelskspråkig bakgrundsinformation om rådens roll och verksamhet).

Shariaråden har ingen formell juridisk makt i det brittiska rättssystemet och kan inte utfärda juridiskt bindande beslut enligt brittisk lag. Deras beslut är i grunden religiösa råd som accepteras inom familje- och samhällsgrupper av dem som ser råden som normgivande. (Källa: Factsheet om shariaråd i Storbritannien).

Ändå har debatten om deras roll varit intensiv. En oberoende granskning tillsatt av Storbritanniens inrikesdepartement konstaterade att vissa shariaråd kan verka på sätt som uppfattas som diskriminerande mot kvinnor i skilsmässa- och arvsfrågor och att det finns en oro för att deras praktiska inflytande kan leda till socialt tryck att följa religiösa normer utöver den brittiska lagen. (Källa: Independent Review into the Application of Sharia Law in England and Wales, Home Office, 2018)

Detta har lett till kritik om att shariaråd, även om de inte formellt är en del av rättssystemet, fungerar som ett parallellt normsystem inom vissa grupper – särskilt i frågor där religiösa normer kan skilja sig från brittisk lag och där socialt tryck kan göra det svårt för individen att avvika från råden. (Källa: Muslimska domstolar på frammarsch i väst. Debattartikel i Göteborgs-Posten, 2023-07-17)


Avslutning

Denna serie har visat varför det är mer relevant att tala om sharia än om islam. Frågan gäller inte personlig tro, utan ett norm- och rättssystem som gör anspråk på att styra individ och samhälle.

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro. Den innebär inte att parallella rättssystem ska ges utrymme i offentligheten.

När normer som sätter religiös lag över folkvald lag får genomslag i vardagen uppstår en spänning mot den sekulära rättsstaten. Frågan är inte om människor ska få tro – utan om något annat system än det som beslutats av riksdagen ska tillåtas få faktisk makt i Sverige. Det är ytterst en fråga om vilket rättssystem som ska gälla.

Faktaruta: Hijabens symbol för sharia

Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse i många sammanhang kan leda till sanktioner – sociala, religiösa eller rättsliga beroende på kontext. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.

Hijaben - symbol, plikt och rättslig betydelse
Serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan få genomslag även där det saknar juridisk status. I en fördjupande bonusdel riktas blicken mot den mest synliga markören för systemet: hijaben.

Vad säger de religiösa texterna? Hur omvandlades verser till juridisk plikt? Och varför betraktas plagget som religiöst normbärande även av svenska myndigheter?

Denna fördjupning samlar trådarna kring symbolens rättsliga och historiska betydelse – och förklarar varför frågan väcker debatt i en sekulär rättsstat.