ABF & vänstern

Folkbildningen har kidnappats av vänstern

Ett fritt och oberoende civilsamhället är avgörande för demokratin. Men när tongivande delar av folkbildningen driver en radikal agenda och helt hålls vid liv av skattepengar kan man knappast tala om oberoende längre.

Forskaren Magnus Ranstorp med kolleger har konstaterat att studieförbunden under ett år fått bidrag för 23 miljoner studiecirkeldeltagare – en siffra som, för att stämma, skulle kräva att varje vuxen svensk medverkat i tre studiecirklar. Enligt källor med insyn vilade mer än hälften av intäkterna på falska premisser. Det, tillsammans med andra avslöjanden om omfattande fusk och bristande kontroll, är bakgrunden till att regeringen skurit ned på bidragen till studieförbunden den här mandatperioden. Nedbantningen har dock fått kritiker att varna för att regeringen hotar demokratin, vilket knyter an till den större frågan om civilsamhällets roll i demokratin.

Varje år betalas ungefär 20 miljarder kronor ut till civilsamhället som helhet – föreningsbidrag, studieförbund, folkhögskolor och trossamfund. Folkbildningen i dess olika former står för mellan en femtedel och en fjärdedel av pengarna. Idrottsrörelsen får ungefär hälften så mycket. Men det finns förstås mängder av föreningar som är svåra att riktigt kategorisera och som arbetar med ungdomar, kultur, integration eller något annat behjärtansvärt.

Ett levande civilsamhälle är inte någon lyx. Det är helt centralt för en liberal demokrati. Det är faktiskt också grunden i ett borgerligt samhälle. Man brukar förenklat dela in samhället i ett antal sfärer: den privata sfären, som består av familj och vänner, marknaden, som består av företagen, staten, som står för våldsmonopolet, och civilsamhället, som består av föreningar, kyrkor, fackföreningar och andra sammanslutningar, såsom exempelvis politiska partier.

I diktaturer är ofta civilsamhället kraftigt kringskuret eller underordnat staten. Det utmärkte exempelvis de kommunistiska staterna i östblocket, där alla delar av civilsamhället var inkorporerade i det statsbärande partiet. Samma sak gällde de fascistiska staterna under mellankrigstiden. Det finns inga exempel på demokratier utan ett fristående civilsamhälle. Utan ett sådant kan makten lätt köra över medborgarna. Medborgarna är lättare att manipulera om de är oorganiserade och lättare att indoktrinera om civilsamhället är underordnat staten.

Det är mot den bakgrunden man ska förstå varningarna för att nedskärningar av exempelvis folkbildningen underminerar demokratin. Problemet är bara att varningen bygger på antagandet att civilsamhället verkligen är fristående från staten. Det går att diskutera i vilken mån det är det i Sverige.

När föreningslivet och folkbildningen växte fram gjorde de det underifrån, genom ideellt engagemang, donationer och medlemsfinansiering. Det var ett genuint civilsamhälle. Folkrörelserna spelade också en viktig roll för demokratins införande i Sverige.

Sedan många decennier ser det väldigt annorlunda ut. Dagens civilsamhälle, och då i synnerhet de mer politiska delarna av civilsamhället, såsom partier, studieförbund och folkhögskolor, är i stort sett helt och hållet finansierade av skattemedel. Medlemmarna är få och organisationerna toppstyrda.

Faktum är att dessa delar av civilsamhället vuxit ihop med staten, även om de på pappret fortfarande är fristående. Kan de då verkligen agera motvikt till samma stat?

Henrik Sjögren har i ett längre reportage i Fokus granskat miljardrullningen till civilsamhället och hur civilsamhället vuxit ihop med statsapparaten. Han ger flera exempel på hur civilsamhället i dag lever på att söka och kanalisera statliga bidrag – där en del av pengarna används till opinionsbildning mot regeringen och ännu större summor går till administration.

Försvararna av dagens modell hävdar ofta att civilsamhället, liksom kultursektorn, universiteten och public service, kan stå oberoende av makten trots det totala ekonomiska beroendet av skattemedel. Men det är som bäst en halvsanning. Institutionell historia, personliga band och ideologi spelar roll. Dagens civilsamhälle avspeglar i hög grad de progressiva rörelsernas historia under 1900-talet, men inte nödvändigtvis vad medborgarna tycker i dag. Civilsamhället har med statens hjälp, så att säga, frysts i tiden.

För att förstå det måste man förstå att det statsberoende civilsamhälle vi ser i dag tog form under Socialdemokraternas storhetstid under 1960- och 1970-talen och en bit in på 1980-talet. Även om merparten av civilsamhället ägnar sig åt opolitisk verksamhet är en tydlig bieffekt att skapa jobb åt rödgröna aktivister av olika slag, finansiera vad som i praktiken är politisk aktivism och utbilda nya aktivister och bidragsentreprenörer. Visst finns det delar av civilsamhället som exempelvis har en kristet borgerlig prägel, men den är betydligt mindre.

Arbetarrörelsens Bildningsförbund, ABF, som är det största studieförbundet, har exempelvis fått en halv miljard kronor årligen av skattebetalarna och står Socialdemokraterna mycket nära. ABF:s ordförande sitter till och med i riksdagen för S. Studieförbundet ordnar regelbundet seminarier och evenemang med tydlig vänsterprofil. Uppmärksammat genom åren är att även profiler och organisationer som hör hemma i den utomparlamentariska och radikala vänstern har bjudits in, fått hyra lokaler eller deltagit i andra samarbeten.

Något liknande kan sägas om Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, där uttryckligen bara kvinnor och transpersoner är välkomna. Skolans politiska profil är väldigt radikal och man har bland annat återkommande ordnat en ”radikal bokmässa” tillsammans med autonoma vänsterorganisationer med kopplingar till den våldsbejakande vänstern. Det är symptomatiskt att det i styrelsen sitter en person som i sin ungdom dömdes till ett flerårigt fängelsestraff för att ha varit delaktig i planerna på att kidnappa det dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon i syfte att få den tyske RAF-terroristen Norbert Kröcher frigiven.

Nu är inte alla folkhögskolor och studieförbund lika radikala, men den politiska slagsidan åt vänster är helt uppenbar. Det skulle inte se ut så om inte staten spelade en så avgörande roll för att hålla dem under armarna. Det är inte på grund av ett brett folkligt stöd som den här verksamheten kan fortgå. Civilsamhället, som ska vara en motvikt till makten, fungerar i många fall som en förlängning av densamma. Det märks också i hur många civilsamhällesaktörer kan dra in pengar på att föreläsa för offentliganställda, ”certifiera myndigheter”, agera remissinstanser och i en del fall anlitas som konsulter, experter och utredare.

När vi talar om civilsamhället som ett fundament för demokratin måste vi vara på det klara med vilken sorts civilsamhälle vi talar om. Ett civilsamhälle med förankring i befolkningen är som sagt avgörande för demokratin. Men ett civilsamhälle som lever på skattemedel, har få medlemmar, styrs av en liten grupp aktivister, ofta med kopplingar till varandra och den ena sidan av svensk politik, är något annat. Det blir mer av en stat i staten.

Socialdemokraterna var tidigare tydliga med att de ville att korporativismen skulle genomsyra hela samhället. Det skulle inte finnas någon tydlig rollfördelning mellan staten, som S betraktade som sin egen efter 40 år vid makten, och civilsamhället. Det är en socialistisk tanke som i praktiken inte lämnar något utrymme för opposition. Enligt dessa tankegångar är det en självklarhet att civilsamhället ska vara vänster eftersom de sätter likhetstecken mellan vänsterpolitik och medborgarnas intressen. Om folket tycker annorlunda är det för att det inte förstår sitt eget bästa eller har blivit manipulerat. Därför måste det upplysas och utbildas.

Den här i grunden socialistiska tankefiguren har dröjt sig kvar, även om den inte är lika uttalad som på 1970-talet. Vänstern har, så att säga, rätt till både staten och civilsamhället oavsett vilken regering som sitter vid makten. Ur ett marxistiskt perspektiv ska stat och civilsamhälle fungera som motvikt till kapitalet.

Det märkliga är att borgerligheten i praktiken accepterat den här tankefiguren. Man har, så att säga, gett upp tanken på att ha någon annan förankring än att företräda individen, näringslivet och marknaden. Men det är en illusion. Utan ett oberoende civilsamhälle går det inte att bygga ett borgerligt samhälle. Det går faktiskt inte att bygga ett fritt samhälle över huvud taget.

Ska vi återupprätta ett äkta, oberoende civilsamhälle behövs genomgripande reformer. Vanliga människor måste ges ekonomiska förutsättningar att stödja civilsamhället direkt snarare än via skattsedeln. Bidrag bör därför skiftas mot skatteavdrag.

En sådan reform skulle inte göra civilsamhället helt igenom högerlutande. Det är heller inte meningen. De av staten oberoende folkrörelserna var inte höger i den bemärkelsen, men de var oberoende av staten. Målet måste vara ett civilsamhälle som företräder medborgarna gentemot makten i stället för att företräda makten gentemot medborgarna.