Invandringen & vänstern

Kan man lita på S om invandringen?

LedareSocialdemokraterna säger sig stå för en lika stram invandringspolitik som Tidöpartierna. Men kommer de verkligen stå fast vid det när det kostar dem något?

Socialdemokraterna har lagt sig nära Tidöpartierna i både migrationspolitiken och kriminalpolitiken. Syftet är att få bort dessa frågor från höstens valrörelse, men kan man lita på att S håller fast vid sin kursomläggning även efter valet?

Problemet är knappast att Magdalena Andersson och partiledningen egentligen önskar återgå till 2010-talets mer slapphänta politik. Inget tyder på det. Tvärtom.

Andersson anses internt länge ha varit för en åtstramning. Men hur viktigt är det för partiet den dag det kostar något politiskt?

Socialdemokraterna är idag ett utpräglat maktparti som är berett att kompromissa och byta position i det mesta. Bland de partiaktiva finns inte minst i storstäderna en stor grupp som ser omläggningen av migrationspolitiken som ett avsteg från sann socialdemokratisk humanitet. De hejas på av Aftonbladets ledarsida och många andra opinionsbildare på vänsterkanten.

Till det kommer förstås de tre tilltänkta samarbetspartierna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern som alla på olika sätt vill se en ökad invandring. Kommer Socialdemokraterna att orka hålla emot dem när det verkligen gäller?

För det är en sak att förespråka stram migrationspolitik när det offentliga samtalet domineras av den hållningen, så som har varit fallet i snart tio år. Men det offentligheten tenderar att svänga fram och tillbaka. Det är knappast en stabil grund att luta sig mot i skarpa partiförhandlingar.

På 1980-talet var Socialdemokraterna fortfarande ordentligt förankrade i fackföreningsrörelsen. Facket visste att en allt för stor årlig invandring skulle försämra för arbetarklassen. Trots sin retorik utåt visste även Olof Palme att invandringen måste vara begränsad för integrationen ska fungera, den var då mycket mindre idag.

Socialdemokrater och moderater kunde därför tillsammans hålla invandringspolitiken under någorlunda kontroll genom att bilda en ”järnaxel” i svensk politik. Mot sig hade de i stort sett samtliga småpartier och en överväldigande del av mediekåren. Den senare skulle få ett allt större inflytande över politiken från 1990-talet och framåt.

Det var också då som järnaxeln började falla samman. S och M ville bägge förnya sig och började desperat jaga mittenväljare i storstädernas medelklass. Det kallades triangulering. Medierna följde å sin sida sin egen logik – som handlar om att ”stå på den lilla människans sida mot makten” och – lyfte fram enskilda ömmande fall, en vinkel som av rent känslomässiga skäl slår ut långsiktiga hänsynstaganden i nio fall av tio.

De mindre partierna kunde plocka politiska poäng på att vara de mest inkännande. Både S och M började därför kohandla bort migrationspoltiken i utbyte mot frågor de tyckte var viktigare. Resultatet blev så generösa villkor för asylinvandring att allt större mängder människor var beredda att riskera livet för att ta sig hit genom hela Europa. Det är bakgrunden till flyktingkrisen 2015.

Verkligheten tvingade S att lägga om politiken i regeringsställning hösten 2015. Men det borde naturligtvis skett flera år tidigare. Både externt och internt i partiet hade flera röster pekat på det ohållbara i politiken under en längre tid. Minnet är dock kort i svensk politik. Får vi en rödgrön regering efter valet är risken stor att migrationen åter kommer att öka – helt enkelt för att integrationsproblemen uppstår med viss fördröjning och det kortsiktigt kan framstå som både behjärtansvärt och rimligt att åter lätta på reglerna.

Det finns förstås detaljer där Tidöregeringens politik kan behöva justeras. Exempelvis ser man just nu över reglerna för de så kallade tonårsutvisningarna. Men ytterst är det ofrånkomligt att en reglerad invandring kräver att man inte låter känslor styra vem som ska få stanna i Sverige. Den som inte har några skyddsskäl, eller uppehållit sig här illegalt måste förmås lämna landet. Annars har vi ingen reglerad invandring – vilket vi de facto inte hade under många år.

Att hålla fast vid den reglerade invandringen är inte minst viktigt för att det är en förutsättning för att ha en chans att jobba tillbaka det utanförskap som finns i samhället – det vill säga grogrunden till gängbrottsligheten och andra konflikter. Att Socialdemokraterna anpassat sig är förstås bra. Men ett parti utan egentliga övertygelser är inte heller pålitligt.

De kan mycket väl offra landets långsiktiga intressen för kortsiktig partitaktik när det blåser åt ett annat håll. Det skulle i så fall inte vara första gången.