Hotet från islamismen

Islamism är politisk islam!

En ny rapport från Europol konstaterar att islamister fortfarande står för majoriteten av terrorbrotten inom EU, och även skördar flest liv.

Efter terrorattentatet 11 september 2001 kom hotet från jihadismen och kriget mot terrorismen att prägla mycket av samhällsdebatten under lång tid:

Afghanistan och Irak invaderades, terrordåd spred sig från land till land i Europa. I Sverige talades det om betydelsen av insatsförsvar, och konstnären Lars Vilks fick ett pris på sitt huvud på grund av sina Muhamedkarikatyrer. Till slut kom terrorn också till Sverige. 2010 inträffade ett bombdåd i Stockholm, i vilket dock endast gärningsmannen Taimour Abdulwahab dog. 2017 slog terrorn till igen, på Drottninggatan i huvudstaden. Den gången förlorade flera oskyldiga människor livet. I båda fallen var terroristerna islamister.

Den tiden känns relativt avlägsen redan, så även terrordådet på Drottninggatan – trots att det var mindre än tio år sedan. Mycket har hänt i världen sedan dess. Islamiska statens stora skräckvälde i Irak och Syrien föll. Storbritannien lämnade EU. Pandemin kom och gick. Ryssland påbörjade sin fullskaliga invasion av Ukraina. Sådan är historien. Den rullar obarmhärtigt vidare, dagens politiska storfrågor blir snabbt gårdagens bekymmer och nya kriser tar vid.

Terrorismen har gått in i en ny fas genom att extremistiska våldsverkare samverkar med kriminella nätverk.

Det betyder dock inte att hotet från islamistisk terrorism faktiskt är över. I en helt ny rapport från Europol konstateras det att jihadistiska attentat stod för de dödligaste terrordåden inom EU i fjol. Jihadismen står också för den största andelen av terrorverksamhet inom EU. Mer än hälften av av alla terrordåd begicks av islamister.

Terrorismen har dessutom gått in i en ny fas genom att extremistiska våldsverkare samverkar med kriminella nätverk. Något att ta fasta på i ett Sverige som härjats av gängkrig. Kom ihåg rapporterna om hur iransk säkerhetstjänst använt gängkriminella för att utföra attentat i Sverige mot judiska och israeliska mål. Plötsligt framstår inte benämningen ”inhemsk terrorism,” som ibland har använts om gängkriget, som särskilt opassande.

I juni denna sommar tillsatte regeringen en utredning för att kartlägga det islamistiska hotet mot demokratin. Inte utan anledning. Sådana demokratihot kan yttra sig på flera sätt, men att faran med terrorismen kvarstår står klart. Kriget mot terrorismen må ha gått över i en ny fas, från massiva militära ingrepp till underrättelsearbete och terrorbekämpande insatsoperationer. Men kampen är lika viktig nu som då.