Miljöpartiet & islamismen

Bisarrt att Miljöpartiet blundar för islamismen!

Publicerad 6 sep 2026

Islamism och hedersförtryck är väldokumenterade problem. Ändå är de rödgrönas reflex alltför ofta att tona ned, relativisera eller flytta fokus.

Miljöpartiets språkrör, Daniel Helldén, ser inte islamism som ett stort problem.

Miljöpartiets Daniel Helldén sa nyligen apropå islamism: ”Jag undrar hur stort problem vi egentligen har? Om det är så att man egentligen blåser upp de här sakerna.”

Det är en märklig fråga med tanke på den omfattande islamistiska miljö som vuxit fram i Sverige. Helldén är uppenbarligen okunnig om det storskaliga projekt som just nu pågår, och som drivs av radikala predikanter med kopplingar till Saudiarabien. Målet är att bygga en ny salafistiskt präglad moské i Sverige varje månad.

Helldén borde också kunna ta till sig polisens beskrivning av särskilt utsatta områden, där extremism bland annat tar sig uttryck i ett fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter.

På lokal nivå bidrar hans MP dessutom till att föra hedersnormer vidare. I Västervik stödde partiet ett medborgarförslag om könssegregerade badtider och kallade det ett ”bra första steg för ökad jämställdhet”. Men ”kvinnotider” gäller också flickor. Pojkar lär sig att flickor som värnar sin heder inte badar med dem, och flickor att de inte ska umgås med pojkar. Det är inte jämställdhet. Det är att föra hedersnormen vidare.


Centertoppen Martin Ådahl har kallat personer som utövar hedersförtryck en ”pytteliten minoritet”, och sen avfärdat kritiken som ”SD-retorik”. Att uppskattningsvis 240 000 människor lever under hedersförtryck reducerade han till ett marginalproblem.


När integrationsminister Simona Mohamsson ville undersöka skillnader i värderingar mellan inrikes och utrikes födda kallade C-politikern Abir Al-Sahlani själva tanken på sådana skillnader ”rasistisk”.

Vid en rödgrön valvinst kommer frågor om islamism och hedersförtryck att halka betydligt längre ner på dagordningen

När resultaten kom visade de att nästan varannan SFI-elev ansåg att homosexualitet var oacceptabelt. Då var det tyst från Al-Sahlani.

Socialdemokraterna har gjort en resa. År 2000 skrev Mona Sahlin och Margareta Winberg: ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’” och att ”ingenting bevisar att våldet mot unga kvinnor är kulturellt betingat”.

Det var inte fenomenet som S-topparna ville åt, utan begreppet. Mona Sahlin ångrade sig senare och sa att hon varit en del av ”maktens tystnadskultur”. Socialdemokratiskt ledda regeringar har också genomfört viktig lagstiftning, som lagen om barnäktenskapsbrott.

Men reflexen att förneka eller förminska problemen återkommer. I somras förnekade S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll att flickor i Sverige tvingas bära slöja, trots att slöjtvång finns dokumenterat i över hundra domar. Ett förbud mot kusinäktenskap kallade hon en ”genuin skitfråga”.

Vänsterpartiet är värst i klassen. Partiet har länge präglats av en ideologisk ovilja att tala klarspråk om hedersförtryck och var ensamt om att motsätta sig det särskilda brottet hedersförtryck.


Exemplen är många. Tillsammans visar de ett mönster: det är en sak att stifta lagar för den som redan utsatts. En annan att utmana de miljöer och normer som göder och upprätthåller förtrycket. Där går fortfarande en tydlig politisk skiljelinje.

Tidöpartierna kan göra mer, inte minst genom att strypa offentliga bidrag till organisationer som upprätthåller hedersnormer.

Men en sak är säker. Vid en rödgrön valvinst kommer frågor om islamism och hedersförtryck att halka betydligt längre ner på dagordningen.