Medan politiker och opinionsbildare har debatterat om det är rasistiskt att uppmärksamma fenomen som hedersförtryck och klankultur har problemen kunnat växa ostört.
Naomi Abramowicz
Förra veckan skrev Peter Wennblad, biträdande chef för Svenska Dagbladets ledarredaktion, att det enligt valförrättare på plats har förekommit klanröstning, fusk och valpåverkan i vallokaler i Järva utanför Stockholm (SvD 24/9).
Wennblad skriver bland annat om hur hundra eritreanska kvinnor, som kom till vallokalen för att förtidsrösta i grupp, blir instruerade av två präster hur de ska rösta. Samtliga röstar på samma parti – och kryssar samma person. Han berättar om hur väljare, som varken kan svenska eller vet hur man gör i en vallokal, dyker upp och säger att de ska rösta på samma kandidat: Ilyas Hassan, partistyrelseledamot i Vänsterpartiet och nummer åtta på Vänsterpartiets lista. Wennblad beskriver även hur personalen upprepade gånger vinkas in till valbåset av väljare som vill ha hjälp att göra sig av med förklistrade valkuvert, så att de själva kan bestämma vad de vill rösta på.
Kort efter publiceringen kom anklagelser från vänsterpolitiker och -debattörer om att Wennblad hade en rasistisk agenda. ”Det är att misstänkliggöra personer med invandrarbakgrund och synliga minoriteter”, sade debattören och tidigare V-politikern Ali Esbati i en debatt med Peter Wennblad i Aktuellt.
”Det här är en insinuant ledartext med anonyma källor och som spelar på rasistiska idéer som just nu sprids av Sverigedemokraterna och Moderaterna”, skrev Vänsterpartiets partisekreterare Maria Forsberg i en kommentar.
Mönstret är välbekant för den som har följt svensk samhällsdebatt de senaste decennierna. Så fort en debattör, journalist eller politiker försöker att uppmärksamma ett samhällsproblem som förekommer inom invandrargrupper så sker en fokusförflyttning.
I stället för att diskutera den faktiska frågan – hedersförtryck, rasism inom minoritetsgrupper eller klankultur – så handlar debatten plötsligt om huruvida det är rasistiskt att prata om ämnet över huvud taget.
Ta klankultur som exempel. Journalisten Per Brinkemo var en av de första i Sverige som började skriva om fenomenet. Han har gjort ett gediget arbete med att försöka förklara och fördjupa förståelsen för de krockar som uppstår i mötet mellan invandrargrupper från klankulturer och det individualistiska svenska samhället. Han har skrivit om hur klanen påverkar alltifrån den enskildes förhållningssätt till staten till äktenskap och val av partner.
Under 2010-talet fick Brinkemo ta emot åtskilliga anklagelser om koloniala föreställningar och kulturrasism bara för att han, som själv arbetat på fältet med frågan, påpekade att det finns kulturella skillnader mellan grupper från olika typer av samhällen och att det kan medföra svårigheter.
Under 2020-talet har det funnits en mer öppen diskussion om hur klanväsendet påverkar det svenska samhället, däribland släktbaserade kriminella nätverk. Men varje gång svensk debatt upprepar det här mönstret spiller det viktig tid och problemen hinner växa sig större. De släktbaserade kriminella nätverken är ett tydligt exempel.
I den nya statliga utredningen ”Parallella samhällsstrukturer – ett kunskapsunderlag för förbättrad integration och minskat utanförskap” framgår det att det finns kriminella klaner i Sverige som har varit verksamma i närmare 40 år. Förutom aktiviteter som narkotikahandel, parallell rättsskipning, penningtvätt och bidragsbrottslighet har vissa ett tydligt mål: att infiltrera den svenska staten.
Till skillnad från andra kriminella nätverk är de släktbaserade mer systematiska i sin infiltration av offentliga verksamheter. Det handlar om ett långsiktigt strategiskt arbete för att stödja personer med förutsättningar att kunna ta sig in i myndigheter och andra samhällsviktiga funktioner, enligt utredningen.
Att identifiera problem är inte tillräckligt för att kunna lösa dem, men det är ett nödvändigt första steg för att de inte ska förvärras. Den svenska staten hade varit bättre rustad att tygla klankulturens avigsidor om det inte hade funnits ett sådant starkt tabu kring frågan. Då hade det kunnat införas spärrar i systemet som åtminstone hade försvårat infiltration i myndigheter och företag. Att försöka rulla tillbaka en utveckling som har pågått i decennier är mycket svårare än att göra något åt den i ett tidigare skede.
Missförhållandena som Peter Wennblad uppmärksammade i Järva är för allvarliga för att bli ännu ett exempel på hur rasismanklagelser förhindrar samhällsproblem från att adresseras i tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar