Koranbränning akt 666M

 

Koranbränningsförespråkarnas ohederlighet

Under det senaste året har med allt större frekvens ett antal röster höjts för förbud mot koranbränningar. Vissa verkar göra det för att taktiskt positionera sig mot en allt större väljargrupp, andra för att blidka Turkiets invändningar mot det svenska Natomedlemskapet. Ett antal förbudsförespråkare med olika uttalade skäl för sina uppfattningar finns därutöver hos muslimska grupper, vänsterdebattörer, politiker och företrädare för svenska kyrkan.

Gemensamt för alla som nu ivrar för ett förbud är att de undviker att tala om två centrala frågor. Det leder till att debatten blir ohederlig.

För det första berättar de inte att det inte är eldningen i sig som de vill lagstifta mot. Det skulle man lätt kunna tro att det är. Om reaktionerna mot dagens koranbränningar hade uppkommit efter att någon rivit koranen i strimlor, sparkat sönder, låtit upplösa den i vatten eller syra eller förstört den på något annat sätt hade deras förslag om förbud i stället naturligtvis handlat om det. Och den har en del att förklara som ändå skulle påstå att det är just bara eldning av koranen som ska förbjudas och inte något annat tillvägagångssätt.

Det som de vill uppnå är i stället att försöka hindra att vissa muslimer upplever sig bli kränkta av koranbränningarna och som en följd av det reagerar kraftigt mot samhället och andra.

Eftersom det är den upplevda kränkningen, och inte elden, som är målet är det ett rimligt krav att förbudsförespråkarna redogör för varför ett förbud skulle vara effektivt och lämpligt för att uppnå det.

Georges Wolinski och hans kolleger som sköts till döds vid attentatet mot Charlie Hebdo i januari 2015 hade inte eldat någon koran.

Det hade inte heller den danske konstnären och journalisten Kurt Westergaard, konstvetaren och konstnären Lars Vilks eller Nerikes Allehandas dåvarande chefredaktör Ulf Johansson gjort.

De hade alla bara ritat, skrivit och publicerat bilder och texter på utställningar, i tidskrifter och tidningar. Ord och bilder som vissa muslimer upplevde som kränkningar av islam och som ledde inte bara till dödshot och livslånga skyddsåtgärder för individer utan också till internationella kampanjer med våld och hot mot Danmark och Sverige från islamister och stora delar av den muslimska världen.

Detsamma gäller för författaren Salman Rushdie och den halshuggne franske historieäraren Samuel Paty. Ingen koranbränning där heller. Samuel Patys kränkning bestod i att han hade visat en bild under en vanlig lektion för högstadieelever vid sin skola.

När kommunpolitiker, poliser och en tonårspojkes mamma, för tillfället påklädd slöja, för en kort tid sedan offentligt tvingades be om ursäkt inför den lokala moskéns ledning i den engelska staden Wakefield var inte heller vare sig eld eller koranbränning orsaken. Pojken hade endast råkat tappa en koran på golvet i skolan och för det gjorde myndigheter, skola och polis gemensam ursäktande sak med den muslimska församlingen för att stävja de våldsamheter som förutsågs på grund av den upplevda kränkningen med koranen på golvet.

Var och en inser att ingen av dessa och andra liknande händelser skulle ha hindrats av ett förbud mot att bränna koraner. Men det uttalar sig förbudsförespråkarna inte om. I stället låtsas de, mot bättre vetande, som att frågan inte är större än elden.

De hade kunnat fråga gallerister och konsthallar som inte vågar ställa ut vissa konstnärer, de hade kunnat fråga nyhetsredaktioner som inte vågar publicera bilder av Muhammed ens när en aktuell text handlar om just honom. De hade kunnat fråga franska skollärare i Lyon, Tarbes och andra städer som arbetar med livvaktsskydd. Ingen av dessa har bränt en koran, ingen av dem har ens ritat eller sagt något skändligt. De har bara upprört vissa muslimska grupper genom att tala om och visa fel saker för elever under sin yrkesutövning.

Den största påverkanskampanjen mot Sverige någonsin gällde för övrigt LVU. Även då hetsade globala organisationer, islamiska stater, influencers och andra på med dödshot mot svenskar inom och utom landet och med krav på bojkott av Sverige och svenska varor. Och även då sades det, och sägs fortfarande, att Sverige är ett islamofobiskt land. Så mycket för koranbränningar alltså.

För det andra väljer de som förespråkar förbud mot koranbränningar att inte beakta vad kritiken mot koranen och islam handlar om.

I stort sett ingen kritiserar islam och koranen i frågor som rör trosbekännelsen, bönerna, den religiösa avgiften, fastan, vallfärden eller andra religiösa uttryck. Kritiken rör i stället koranens ställning som lagbok och regelsamling. Koranen är primärkällan för islamisk rätt och innehåller hundratals verser av rättslig natur, t.ex. processregler och bestämmelser om avtal, köp, straff, familj och arv.

De lagbestämmelserna och ett stort antal andra förhållnings- och levnadsregler som föreskriver vad som är förbjudet och tillåtet och t.ex. hur man ska klä sig, vad man ska äta och förutsättningarna för umgänge mellan kvinnor och män, är sharia. Primärrätten i koranen kompletteras av hadither och andra sekundärkällor beroende på vilken rättsskola som är tillämplig.

Det är de reglerna som kritiken mot koranen och islam gäller och inte trosbekännelsen, bönerna, den religiösa avgiften, fastan och vallfärden. Men det undviker förespråkarna för ett förbud mot koranbränning att tala om. Möjligen låtsas de att kritiken rör religiösa frågor för att lag- och förhållningsreglerna finns i samma bok, och det gör också politiker, journalister och ledningen för svenska kyrkan.

Så ett förbud mot koranbränningar och annan skändning av koranen är samtidigt ett förbud mot att häckla regler om t.ex. ränteförbud, värdet av vittnesbevisning genom kvinnor och synen på anfalls- och försvarskrig.

Det är svårt att ta till sig att det finns människor i Sverige som inte förstår hur farligt det är att ge efter för religiösa extremister och som till och med är beredda att inskränka grundlagsskyddade rättigheter för att tillmötesgå dem. Med tanke på hur historien ser ut är det ännu svårare att förstå att de tror att ett förbud mot koranbränning skulle hjälpa mot de upplevda kränkningarna och våldsamma reaktionerna.


Sofie Löwenmark och Lars Jonson