Salahuddin Barakat

Risker med “Exit Barakat” Söndag 17 mar 2024

Malmös vice borgmästare Salahuddin Barakat blir allt mer öppet ifrågasatt och till del avfinansierad från allmänna medel. Men en alltför brysk avfinansiering och vad han uppfattar som förnedring av honom och de organisationer han anser vara hans domäner kan tända stubintrådar som ingen idag med säkerhet vet var, och i vilken form de slutar.

Malmös de facto borgmästare, Salahuddin Barakat får nu en allt mer öppen kritik och svårare att slå igenom i debatten som rör demokrati, tro och diskriminering.

Relaterat: Framtidsstaden Malmö – “Endlösung”, en stinkande hög av antisemitism

Innan den sjunde oktober 2023 var han en framstående och självklar centralpunkt för kommunens konferenser mot islamofobi. Han är också känd som en av frontfigurerna för det nu pausade Amanah, Malmös hyllade samarbete mellan judar och muslimer. Samarbetet som finansierats av bland annat Malmö stad och Allmänna arvsfonden fick Malmö stads pris för mänskliga rättigheter 2019 men pausades i höstas.

I podden ”Islamologiskt” går Salahuddin Barakat hårt åt frågor som feminism och hbtq, mediers ”fake news” och ”hederskarriärister” – personer som han anser gjort karriär genom att prata om hedersförtryck. I ett av avsnitten diskuteras rapporten om hedersproblematik i Malmös förskolor. Kommunen har fått kritik av internrevisionen för att man gör för få orosanmälningar om hedersförtryck och för att det finns personal som upprätthåller hedersnormer rapporterar DN.

Barakat hävdar tvärtom att det görs för många, ogrundade orosanmälningar och kallar antalet orosanmälningar för ”galna siffror”.

I samband med Hamas terrorattack mot staten Israel gjorde han en rad uttalanden som fick den judiska församlingen att avbryta allt samarbete med honom. Källor till Ledarsidorna i den judiska församlingen menar att det inte finns några grunder för dialog med honom i nuläget och att företrädare för församlingen även markerat hårt mot kommunens formella borgmästare Katrin Stjernfeldt Jammeh (S).

De har, enligt uppgift, mycket tydligt förklarat för Stjernfeldt Jammeh att hon med sin apologetiska hållning till antisemitism och islamism utgör en del av huvudproblemet. Hon skall vid detta möte sett lika kränkt som förvånad ut.

Stjernfeldt Jammeh har det senaste decenniet varit en av förutsättningarna för Barakats verksamhet och olika politiska plattformar men ser ut att ha tagit sin hand ifrån samarbetet. När DN söker henne för att få en kommentar på varför kommunen nu tar bort information om varför information om samarbetet, även det historiska, med Barakat tas bort från kommunens olika plattformar och hemsidor är hon inte tillgänglig för intervju.

Men även om Barakats ställning i det i övrigt antisemitiska Malmö kan vara ifrågasatt är det långt ifrån samma sak att han skulle tappat alla plattformar. Barakat ingår i den snäva krets som har direkta kanaler in till Rosenbad och Sagerska palatset via socialminister Jakob Forssmed.

När regeringen 2023 handplockade de muslimska företrädare som skulle representera alla Sveriges muslimer intog Barakat en självklar plats vid sidan av företrädare för bland annat den fascistiska nätverksorganisationen Muslimska brödraskapet samt den iranska regimen som kontrollerar alla shiaförsamlingar i Sverige via Shiasamfunden.

Urvalet av de representantorganisationer som statsministern valde ut korresponderar väl med vilka svenska muslimska organisationskluster som valdes ut av den tidigare ärkebiskopen Antje Jackelén när dialogprojektet ”En värld av grannar” grundades. Ett projektsamarbete som även omfattade en av Storbritanniens mest radikala miljöer, den moské i Kensington som bland annat IS-mördaren ”Jihadi John” kom från.

Att Barakat nu ifrågasätts i det antisemitiska Malmö från den socialdemokratiskt styrda majoriteten är en avsevärt mycket större fråga och med en latent större sprängkraft än vad som kan överblickas idag. För även om Stjernfeldt Jammeh utåt sett tar sin hand från Barakat kan hon inte gå för hårt mot honom. Och inte statsministern heller.

En alltför brysk avfinansiering och vad han uppfattar som förnedring av honom och de organisationer han anser vara hans domäner kan tända stubintrådar som ingen idag med säkerhet vet var, och i vilken form de slutar.

Svensk islamism i fårakläder

Ledare Inte bara Frankrike har ett problem med imamer som inte accepterar det sekulära samhällssystemet.

I januari månad för fem år sedan mördas 17 personer och 22 andra skadas i anslutning till satirtidskriften Charlie Hebdos lokaler i Paris. Samma år i november mördar radikala islamister 131 personer och skadar 413 på en rad platser i den franska huvudstaden. Året därpå körde en islamist in i en stor grupp människor på Promenade des Anglais i Nice. Då fick 86 personer sätta livet till och 434 skadades. Inget land i Europa har drabbats lika hårt av islamistisk terrorism som Frankrike.

Ingen befolkning skulle acceptera att landets ledare förblir passiv vid sådana händelser. Detta förstår Frankrikes president Emmanuel Macron. Och kanske har han börjat inse att befolkningens tålamod har tagit slut. Den 2 oktober detta år höll han därför ett nästan två timmar långt tal om landets stora problem med radikal islamism. Samtidigt föreslog hans regering en rad åtgärder för att stävja radikaliseringen.

Ett problem Macron berörde var att många imamer som får sin utbildning i länder som Turkiet, Marocko och Algeriet för med sig normer och värderingar som går på tvärs med det franska samhällets tydliga åtskillnad mellan sekulär och religiös rättskipning.

Macron underströk att det är viktigt att inte stigmatisera muslimer som kollektiv. Då går man nämligen i radikalernas fälla. Dessa skiljer inte själva på radikal och moderat islam utan ser det som en odelbar helhet. För dem är kritik mot radikal islamism kritik mot alla muslimer.

Nästan omedelbart aktualiserades det Macron talade om. Bara två veckor senare halshugger en tjetjensk flykting läraren Samuel Paty, för att denne som en del av undervisningen om demokrati och yttrandefrihet använt sig av satirteckningar föreställande islams profet Mohammed. I torsdags mördas så tre personer i Nice. Samma dag försökte en man, efter att ha skrikit "Allahu Akbar", utföra ett mord i Avignon.

För våra sekulära demokratier i Europa var Macrons ord egentligen självklarheter. Macron föreslår hårdare kontroll av var pengar till moskéer kommer ifrån. Bättre uppföljning av var imamerna utbildas och i vilka idéer de skolas. Mer pengar kommer läggas på att stödja moderata och reformerta muslimska organisationer.

Åtgärderna är, om man betänker vilka ohyggliga brott de är ett svar på, rätt milda. Macron vill komma till rätta med de parallella rättssystemen och radikalism finansierad i Mellanöstern. Åtgärderna bygger även på insikten att våldsdåd utförda med religionen som grund inte är isolerade handlingar. De äger rum inom ramarna för en radikalreligiös världsåskådning som inte accepterar att andra normsystem ställs ovan det religiösa.

Ska ett mångreligiöst samhälle fungera behövs det uppslutning kring vissa gemensamma nämnare. Detta saknas alltjämt i Frankrike och, märker vi gång efter annan, även i Sverige.

Imamen Salahuddin Barakat, ordförande för Islamakademin i Malmö, som delvis finansieras med skattemedel från Malmö Stad var väldigt kritisk mot Macron. Under rubriken "Fransk islam eller fransk hybris" skrev Barakat på sina personliga Facebooksida (7/10) att "vi vet" mycket väl att det under de "pudrade perukerna" luktar illa, och vidare att det i "de upplysa orden av liberté, fraternité, och egalité ryms ett mörker". Vad är då detta mörker som den sekulära staten i Frankrike uttrycker?

Det är en, enligt Barakat, "filosofiskt svag, extremsekulär, och rasist-nationalistisk ideologi som etablerades genom giljotinens skräckvälde och sedan spreds i världen genom avrättningar, tortyr och massgravar".

Frankrike är enligt Barakat en "islamofob skurkstat" som lever på att "suga ut blodet på de svaga i världen". Macron är, menar Barakat, "en skurkaktig fjant". De enda som är värre än Macron är de "araber och muslimer som ser honom som någon slags räddare eller beskyddare".

Barakat är styrelsemedlem i organisationen Open Skåne som ska främja samtal mellan "formella och informella ledare från olika delar av samhället". Men i sitt inlägg visar han tydligt att den sekulära staten snarast är fienden. Vilken dialog är man intresserad av med ett samhällssystem som, och på den här punkten är Sverige och Frankrike lika, likställs med ondska?

Learn more

Det vore illa nog om Barakat vore en radikal i marginalen av samhället. Men han är en av svensk offentlighet omhuldad person. En imam som sägs agera brobyggare, en länk mellan världar. En person som mittfåran i det svenska samhället identifierat som en konstruktiv kraft. Förra året fick han, tillsammans med rabbinen Moshe-David HaCohen, Malmö stads pris för mänskliga rättigheter för deras gemensamma arbete mot hat och rasism.

Samtidigt uttrycker Barakat tydligt en radikal syn på det sekulära samhället och anser försöken att isolera och motarbeta radikal islamism som rasism grundad på radikal-nationalistiska ståndpunkter.

De personer som har mest att vinna på att radikalism motarbetas, det vill säga muslimer som inte vill att deras religion kapas av extremister, är de Barakat anser vara värst. De är ju, för att använda Barakats egna ord, de enda som är värre än skurken Macron.

Salahuddin Barakat är ett tydligt exempel på en person som har en dubbel ideologisk bokföring. Ena dagen konstruktiv brobyggare som Malmö stad gärna finansierar, andra dagen svuren fiende till det sekulära samhällets principer och de muslimer som stödjer detta samhälle. Så länge personer som Barakat är det största hoppet till interkulturell dialog vi har så kommer vi inte komma långt.

I Frankrike har hundratals oskyldiga personer mördats i islams namn. Den franska regeringen greppar förstås efter halmstrån. Den försöker göra vad den kan för att stävja radikaliseringen, slå undan benen på extremismens ideologer och tänkare.

I stället för förståelse och, vilket man skulle hoppas på från en person som Barakat, sympati, förbannas de och kallas onda. Men vad som är ondska i det här sammanhanget är den religiösa fanatismen och inte den franska regerings försök att stävja densamma.