Mitt Europa bygger murar

 Därför är Sverigedemokraternas valfilm så lysande

Nyligen släpptes Sverigedemokraternas valfilm inför det stundande EU-valet, på temat ”Mitt Europa bygger murar”. Den är gjord med självironi och humor och spelar på alla de nidbilder som Socialdemokraterna och de andra rödgröna partierna målat upp av SD i åratal, med Jimmie Åkesson avspänt strosande i ett Europa där gängkriminalitet, religiös extremism och kvinnor i förtryckande klädsel lyser med sin frånvaro.

”Så här tycker vi och det skäms vi inte det minsta för!” är budskapet. Det är genialt.

Åtminstone sedan 2010, och även dessförinnan, har de övriga riksdagspartierna fokuserat det mesta av sin kraft på att på alla sätt försöka ta avstånd från Sverigedemokraterna och tävlat om vem som kunnat svartmåla dem mest.

Det har inte haft önskad effekt. Medan övriga partier, i regeringar ledda av såväl Fredrik Reinfeldt som av Stefan Löfven och Magdalena Andersson samt dessa stödhjul, låtit Sverige förfalla och bli en fristad för kriminella och religiösa extremister har Sverigedemokraterna vuxit och vuxit och vuxit.

Det är inte svårt att räkna ut varför. Allt fler svenskar vill slippa förnedringsrån, våldtäkter, klankriminalitet, LSS-bedrägerier, infiltratörer inom myndigheterna, tvingande religiös klädsel på små flickor.

Allt fler svenskar vill ha lugn och ro och leva i just det Europa som Sverigedemokraterna målar upp i sin valfilm. Det är nostalgiskt, vackert och romantiskt – det är ett Europa som värnar sina egna folk och som är restriktivt med vilka som får tillträde.

Det är det Europa som Socialdemokraterna och andra partier anklagar Sverigedemokraterna för att vilja ha: ett Europa med europeiska seder, matvanor och traditioner utan den mångkultur som kommer från områden utanför Europas gränser. Och genom att anspela på just den kritiken visar Sverigedemokraterna framför allt två saker:

De besitter ett stort mått av självdistans och humor och kan konsten att utnyttja övriga partiers kritik på ett sätt som gynnar dem själva

De oroar sig inte för att bli betraktade som konservativa och ”exkluderande” mot utomeuropeiska kulturyttringar

Således vandrar en harmonisk Jimmie Åkesson i de vita viddernas och de gröna ängarnas Europa – ett Europa befolkat av kvinnor som får klä sig som de vill, män som kör bil utan att bli ifrågasatta, folk som äter korv och dricker pilsner, barn som slipper tvingande klädsel. Ett Europa som håller gränsen.

På sociala medier hamrar anonyma konton, många av dem försedda med Palestinaflaggor och kommunistiska symboler, fram hatkommentarer på illa skriven svenska. När de rödgrönas toppar hämtat sig från sin kränkthet och mobiliserat bland sina troll kommer även de att börja orera. Men få, utom de mest lydiga journalisterna och ledarskribenterna, kommer att bry sig. Allt fler svenskar vill faktiskt ha Jimmie Åkessons Europa – och allt färre skäms för att de vill det.

I åratal har Socialdemokraterna och andra rödgröna skambelagt alla som vågat andas om att Europa vore bättre utan så många inslag av kulturer som tar med sig sina egna konflikter in i EU. Men allt fler ställer sig nu frågan vad de, som invänder mot Jimmie Åkessons Europa, vill ha istället. Islamism och annan religiös extremism? Våld? Shariakulturer? Kvinnoförtryck? Klanvälde?

Allt fler funderar också på vad det är som är det minsta kontroversiellt med ett europeiskt Europa – och hur i hela friden ett Mellanöstern-influerat Europa kan vara okontroversiellt och oproblematiskt.

Därför – och för att övriga partier idag försöker kopiera Sverigedemokraternas idéer men ändå fortsätter med smutskastningen av partiet – fortsätter Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna att vinna gehör hos väljarna.

Med tanke på den unkenhet som präglar Socialdemokraterna numera är det inte omöjligt att den rosenröda jätteproppen med tiden kommer att petas från platsen som Sveriges största parti.