Det komplicerade islam

2024-10-14

Hon visar partiet på ett sunt förhållningssätt till islams dogmer

Magdalena Andersson bör ta chansen att vandra i Hjalmar Brantings fotspår. Gärna med Laila Naraghi som guide på färden.

Laila Naraghi skriver "befriande" om hur socialdemokratin bör förhålla sig till religiösa dogmer varifrån de än kommer. Laila är själv troende. Men att "tro" innebär att man "tror"; inte att man tvärsäkert vet, skriver hon i sin text i Tiden som Folkbladets Widar Andersson har läst.

Den 12 februari i år blev Jamal EL-Haj socialdemokraternas första politiska vilde. El-Haj föddes i Tripoli i Libanon 1960. Väl i Sverige och i S valde han att upprätthålla och utveckla relationerna med politiska islamister med kopplingar till terrorklassade organisationer.

Partiledaren Magdalena Andersson försvarade Jamal El-Haj in i det sista. I en partiledardebatt den 8 oktober 2023 hävdade Andersson att Jamal EL-Haj har "ägnat sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas." Ett uttalande som väl inte åldrats särskilt väl.

I det senaste numret av tidskriften Tiden skriver riksdagsledamoten Laila Naraghi (S) om en "fråga som gnager" i samband med turbulensen runt El-Haj: "Hur kommer det sig att jag - som svensk socialdemokrat och feminist, fostrad i detta parti - under lång tid förväntades försvara en väletablerad man med en konservativ religiös agenda?"

Det är befriande att Laila Naraghi lättar på det gnagande trycket inom sig. Frågorna behöver besvaras. Socialdemokratin behöver utvecklas.

Laila Naraghi skriver långt och innehållsrikt om svenska partiers svårigheter med att "hantera religiös konservatism, inte minst kopplat till islam." Hon levererar också en gedigen "varudeklaration" över sig själv med syftet att förhoppningsvis slippa att slippa det misstänkliggörande som "hänger som en blöt filt över politiska samtal som tangerar etnicitet och religion i allmänhet och Mellanöstern i synnerhet."

Laila Naraghi föddes i Teheran i Iran 1982. Hennes morfar var en jude från Wien som tog sig till Sverige på 1930-talet. Som sakkunnig hos utrikesminister Margot Wallström var hon en stolt medarbetare då Sverige erkände Palestina. "Hela mitt liv har präglats av den islamiska republikens diktatur", skriver hon.

Laila Naraghi anknyter till den tidiga S-ledaren Hjalmar Branting och den unga socialdemokratins stora insatser i motståndet mot den kristna kyrkans dogmer visavi vanligt folk då det begav sig mot slutet av 1800-talet. Samma klarsyn behövs nu gentemot islamistiska dogmer. Konstigare än så är det inte.

Hon påminner om S gamla "hövding" Hjalmar Branting som tog emot böter och fängelsestraff för partitidningens uppmaning till svenskarna att överge kristendomens dogmer. Rätt då av S och lika rätt nu när det gäller islams dogmer.

Laila Naraghi erbjuder sitt parti ett mer sunt värderingsladdat förhållningssätt till människor som kommer från islamska länder. Istället för att "gå vilse" i blyghet inför främmande religioner och i ett värnande av det "förtroende som många av de här svenskarna visat oss vid valurnorna (--) så bör vi påminna oss att det finns många muslimer som inget hellre vill än att se ett slut på de religiösa dogmernas diktatur." Magdalena Andersson bör ta chansen att vandra i Hjalmar Brantings fotspår. Gärna med Laila Naraghi som guide på färden.

En lärdom från söndagskvällens partiledardebatt är hur fel det är att jämställa antisemitism med islamofobi. Begreppet islamofobi är sprunget ur en ambition att relativisera det politiska och strukturella hatet mot judar som bland inneburit fasansfulla utrotningsförsök drivna av nazister, pogromer drivna av kommunister och terrorattacker drivna av islamister. Så ser det ut.

Politisk islam är en stor fara för mänskligheten. Det är ingen sjuklig "fobi" av stater och organisationer att göra vad man kan för att slå till mot och begränsa den politiska islamismens våldskapital.

Huvuddelen av världens alla runt två miljarder människor som lever i muslimska länder - eller som sökt sig till västvärlden för att slippa ifrån prästvälden, analfabetism och moralpoliser - har inget med politiskt islamistiskt våld att göra.

Därför behöver vi se till att hålla västvärlden så fri från politisk islamism som det bara är möjligt.

Det enda "sjukliga" i det här sammanhanget vore att sitta med armarna i kors och låta hedersförtryck, religiöst inspirerad/finansierad gängkriminalitet och antisemitiska normer breda ut sig i Sverige.

 Vänsterledaren Nooshi Dadgostar har det svårt med antisemitismen i sina led. Hon verkar dock vara beredd att göra vad hon kan för att ta itu med i vart fall de grövsta fallen. Det är bra. Hoppas hon har fullt stöd och uppslutning i sin ledningsgrupp.

En annan lärdom från söndagens partiledardebatt i SVT är att Sverigedemokraternas partiledare nu tydligt inser att han leder ett stort parti med en mycket sammansatt väljarskara. Oavsett hur hårdvinklad eller ej som bröllopsgästaffären är så har Jimmie Åkesson slagit in på en defensiv linje där han beklagar, ber om ursäkt och inser allvaret. Det normala för SD/Åkesson har annars varit att gå till attack mot media med flera när det avslöjas konstigheter i partiet. Nu, med en eventuell regeringsmedverkan om några år i siktet, vill det till att anpassa sina göranden och låtanden till de breda uppfattningsstråken i samhället. Och de uppfattningarna kan väl tolkas som att den som är tuffast mot gängkriminella bör vara väldigt noga med sina bröllopsgäster.

En tredje lärdom från partiledarsammandrabbningen i Agenda är att medan samarbetet mellan de tre borgerliga partierna och SD har inbyggda möjligheter för en breddning av borgerligheten ut om vanligt folk så har Magdalena Andersson ett lite svårare läge med sina möjliga bundsförvanter i C, V och MP. Förvisso är det så som Magdalena Andersson sa under debatten att det "är långt till nästa val". Socialdemokraterna vill som vanligt inte gärna binda upp sig vid andra partier långt i förväg. Vilket i det här läget nog är klokt. Men internt bör nog förberedelsesamtalen mellan partierna skruvas upp i intensitet. Ett eventuellt samarbete mellan de fyra partierna behöver när och om det presenteras bygga på samsyn i tunga frågor istället för på hot och hugg och slag á la tidigare tvångsmässiga Jökar och Dökar.

En halv lärdom avslutningsvis. Mentometerknappar är till för publiken och inte för de åtta på scenen.

Det explosiva islam

 

Dagens Arga Andersson

 

Dagens Trump

 

Veda

 Vedatexterna

• Rigveda
• Yajurveda
• Samaveda
• Atharvaveda

Hinduismen

Den del av Veda som lockade mig mest finns i Upanishaderna

Jag köpte boken på 1970-talet och har läst sönder den så jag har köpt en ny.

Kombilotteriet

Islam i EU

 SD-tal i Strasbourg

Vi måste hitta ett sätt att tala om islam

Den muslimska världen lider av allvarliga tillkortakommanden. Ska islam kunna fylla en konstruktiv roll i Europa i stället för motsatsen behövs aktiva åtgärder för att få fram en moderniserad, europeisk form av religionen.

Håkan Boström 2024-05-31

KD-ledaren Ebba Busch har fått utstå kritik efter en intervju i DN i veckan där hon slog fast islam i Europa måste praktiseras på ett sätt som är förenligt med europeiska värderingar. Hon formulerade sig drastiskt: ”Europa kommer gå förlorat” om vi inte står upp mot ett utövande av islam som är oförenligt med europeiska värderingar.

Det Busch avser är åsikter i delar av den muslimska världen, som att homosexuella förtjänar döden eller att hedersvåld mot kvinnor är legitimt, praktiker som går att hitta stöd för i den muslimska rättsskipningen Sharia.

Frågan är både komplicerad och känslig. Man bör för det första ha klart för sig att islam kan utövas och tolkas på många olika sätt. Att vara ”kulturell muslim”, som exempelvis centerledaren Muharrem Demirok beskriver sig själv, behöver inte ens innebära att du är troende. Det är snarast ett uttryck för att du är uppväxt i en muslimskt präglad miljö eller familj. Det är ett förhållningssätt som stämmer in på en stor grupp svenskar med bakgrund i muslimska länder.

Sedan finns det mer moderat troende muslimer och mer bokstavstroende. De senare brukar benämnas ”islamister”. De vill att religionen ska vara den överordnade principen i samhället. I praktiken rör det sig om en glidande skala eftersom islam inte skiljer på världslig och religiös ordning på samma sätt som kristendomen.

Det andra man behöver ha klart för sig är att islam inte är samma sak som kristendom. Det är lätt för sekulära svenskar att se all religion som varianter på samma sak. Men religioner har formats historiskt på väldigt olika sätt.

Det är inte oväsentligt att profeten Mohammed levde i en beduinmiljö som präglades av stamkrig och själv verkade som krigsherre. Detta medan Jesus var en kringvandrande profet i Romarriket som predikade icke-våld. Det är inte heller oväsentligt att Koranen bokstavligen betraktas som Guds ord medan Bibeln är en lång antologi av berättelser med olika författare.

Innehållet i de heliga skrifterna är trots det inte så avgörande som man kan tro. Av större betydelse är den historia som format religionerna. Många av de problem som i dag förknippas med islam – klaner, våld, kvinnoförtryck – är snarast uttryck för den kultur som islam växte fram inom. Islam var delvis ett försök att komma till rätta med problemen. Men precis som andra religioner tvingades islam anpassa sig till de sociala förutsättningar som fanns där religionen uppstod.

Islam bredde ut sig i länder som saknade en stark centralmakt och har därför på ett helt annat sätt än kristendomen behövt alliera sig med klanstrukturer. Islam är därför också en betydligt mer decentraliserad religion där varje imam har stort självbestämmande.

Kristendomen kom tvärtom att formas av det för sin tid urbana romarriket och katolska kyrkan blev starkt centraliserad. Kyrkan fick både möjlighet och anledning att bekämpa klanstrukturer när den expanderade.

Än mer avgörande är att kristendomen tvingats till långtgående reformer, först med Reformationen på 1400- och 1500-talen och sedan av Upplysningen på 1700-talet och välfärdssekulariseringen på 1900-talet. I merparten av västvärlden – och i synnerhet i protestantiska länder – betraktar vi i dag religion som en privatsak, något som är fullständigt onaturligt inom islam.

I en serie artiklar i Kvartal diskuterar Henrik Höjer den holländske Sociologen Ruud Koopmans, professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin, och expert på muslimsk integration i väst. Till skillnad från islamologer, som anlägger ett texttolkande perspektiv på islam, har Koopmans studerat islam som ett socialt empiriskt fenomen.

Han påpekar att muslimska länder i dag kännetecknas av en mängd negativa indikatorer: diktatur, inbördeskrig, korruption, kvinnoförtryck och fattigdom. Det går inte att bortförklara detta med att det skulle vara västvärldens, kolonialismens eller judarnas fel – vilket är mycket vanligt att hävda i muslimska länder.

Koopmans menar att man exempelvis kan jämföra Indien och Pakistan/Bangladesh, som fram till 1947 vara samma land under brittiskt styre. Indien är idag ett betydligt rikare land än sina muslimska grannländer, respekten för mänskliga rättigheter, minoriteter och demokrati är också betydligt bättre. Ett annat exempel är Egypten och Sydkorea som hade liknande förutsättningar och ekonomisk standard, men där Sydkorea i dag närmar sig Västvärlden både materiellt och i respekten för demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som Egypten stagnerat i fattigdom och diktatur.

Samhällsvetenskap är inte fysik. Det är svårt att skilja ut orsakssamband. Men det är uppenbart att länder som domineras av islam i allt väsentligt klarat sig sämre än länder som domineras av andra religioner (eller som blivit sekulära). Om detta beror på att islam hindrar modernisering eller att länder med problematiska sociala strukturer varit mottagliga för islam är svårt att avgöra. Inget tyder dock på att islam varit en del av lösningen. I stället pekar det mesta på att islam låser fast människor i anti-individualistiska, kvinnofientliga, intoleranta och anti-demokratiska attityder som i sin tur leder till ekonomisk stagnation, korruption och våldsamheter.

Ett tydligt uttryck för den muslimska världens stagnation, enligt Koopmans, är hur lite böcker som trycks där eller importeras dit. Under 1900-talet trycktes fyra gånger så många böcker per invånare i icke-muslimska länder som i muslimska. Utbildningsnivån är signifikant lägre och andelen analfabeter högre i muslimska länder. Detta även om man tar hänsyn till ekonomiska förutsättningar. Orsaken är att utbildning i hög grad likställs med koranstudier.

Allt detta betyder inte att muslimer i Europa önskar att vår kontinent förvandlas till Mellanöstern. De, eller deras föräldrar har ju lämnat den muslimska världen bakom sig. Men islamismen lockar en allt för stor minoritet och den lockelsen har inte minskat med tiden.

Ska ha islam ha en plats i Europa måste det därför vara en annan sorts islam än den som i dag dominerar i den muslimska världen. I det har Ebba Busch rätt. Det är en diskussion som vi har haft svårt att hantera i Europa, och inte minst i Sverige. Vi tillåter exempelvis att några av Mellanösterns mest fundamentalistiska krafter finansierar moskéer i Sverige och vi har länge sett genom fingrarna med imamer som sprider extrema budskap.

Det är en grundläggande liberal tanke att man ska få hysa avvikande åsikter, inklusive starkt konservativa religiösa värderingar, i ett fritt demokratiskt samhälle. Men om allt för många hyser dessa värderingar och organiserar sig efter dem så blir det ett växande problem för både sammanhållningen och den liberala ordningen.

Enligt amerikanska Pew Research Center – som är ett välrenommerat institut – är fem procent av Europas befolkning i dag muslimsk. För Frankrike är siffran nio procent och för Sverige åtta procent. Institutet räknar med att den andelen kommer öka, även utan ytterligare invandring, till ett snitt på 7,4 procent 2050.

En mer realistiskt prognos är att en tiondel av Europas befolkning kommer ha muslimsk bakgrund om 25 år, genom legal och illegal invandring. Då bör man komma ihåg att de flesta öst- och centraleuropeiska länder i stort sett saknar muslimsk befolkning och alltså drar ned snittvärdet.

Hur islam utvecklas på den europeiska kontinenten kommer med andra ord att få stor betydelse enbart av den anledningen att väldigt många människor identifierar sig som muslimer.

Vill vi undvika ökade etniska motsättningar, segregation och andra sociala problem kan inte samhället stå passivt inför utvecklingen. Även om det inte behöver vara så enkelt som att mer hårdföra tolkningar av islam orsakar sådant som hedersvåld, klankriminalitet, terror och utanförskap så krävs det med all säkerhet en mer liberal eller i varje fall icke-politisk form av islam om religionen ska kunna fylla funktionen som någon slags konstruktiv motvikt till sådana sociala problem och inte förvärra dem.

2008 tillsatte dåvarande utbildningsministern, Lars Leijonborg, en utredning om att införa en statlig imamutbildning i just detta syfte. Men ett år senare meddelade utredaren, Erik Amnå, att det skulle ”innebära en inblandning i muslimernas inre samfundsangelägenheter”. Amnå menade även att en sådan reform skulle kunna ”peka ut” muslimer och hävdade att ”det bästa regeringen kan göra är att inget göra”. Så blev det också.

I efterhand kan man nog konstatera att Amnås inställning – och han var inte ensam –blev en björntjänst till den muslimska minoriteten. Passiviteten har lett till ökad intolerans, ökade motsättningar, fler offer för hedersförtryck och stärkta parallellsamhällen. Och utvecklingen går åt fel håll. Det är därför hög tid att göra upp med religionsblindheten och påbörja ett konstruktivt samtal om islams roll i Europa.

Wikipedia

Islam i Europa är utbredningen av världsreligionen islam i Europa. Under tidig och senare medeltid kom islam kom in på kontinentens områden genom erövringar av europeiska landområden och omfattande konvertering av de besegrade folken, erövringar som senare trycktes tillbaka.

Under 1900-talet och 2000-talet breder islam ut sig mot nordvästeuropa i Skandinavien, Frankrike, Storbritannien, tyskspråkiga länder, Beneluxländer och under senare tid även i Spanien och Italien via invandring.

Sydvästeuropa - de första erövringarna

Under 700-talet erövrade araberna nästan hela iberiska halvön (motsvarande dagens Spanien och Portugal). Under 800-talet och 900-talet erövrades övergående Sicilien och delar av södra apenninska halvön (dagens Italien). En framstöt mot det frankiska riket stoppades 732 vid slaget vid Poitiers. Det arabiska väldet på den iberiska halvön började trängas tillbaka under Reconquistan under 1200-talet och tog slut 1492 då halvön åter dominerades av kristendomen.

Sydösteuropa

År 1354 korsade osmanerna Dardanellerna i riktning Europa, erövrade stora delar av Balkan och expanderade mot Wien, som belägrades för första gången år 1529 utan framgång. Efter det andra försöket att erövra Wien år 1683 trycktes osmanerna tillbaka i en stor mängd krig som utkämpades i Sydösteuropa och Mindre Asien fram till 1913. Majoriteten av albaner och bosniaker förblev muslimer efter återerövringen och därmed blev muslimer minoriteter i Balkanländerna.

Muslimer i östra och centrala Europa tog icke-muslimska européer som slavar och sålde dem till arabvärlden.

Invandring under 1900-talet och framåt

Den tredje utbredningen av islam i Europa började under 1950-talet då muslimer från Nordafrika, Turkiet och Pakistan arbetsinvandrade till industrialiserade länder i jakt på arbete och blev med tiden betydande minoriteter.

Under 1960-talet medförde den uppåtgående konjunkturen ett ökat behov av arbetskraft vilket även attraherade muslimska migranter. Kolonial historik ledde i flera länder till att muslimska minoriteter etablerade sig. I Storbritannien kom muslimska migranter vanligtvis ifrån Pakistan och Indien, i Frankrike och senare även Spanien etablerade sig betydande minoriteter ifrån Nordafrika. I Tyskland kom muslimer ifrån Turkiet och i Grekland kom de ifrån Albanien. I andra länder som Belgien, Nederländerna, Italien och i Skandinavien var den muslimska befolkningen från många olika ursprungsländer utan en tydlig övervikt från något enskilt ursprungsland. Arbetskraftsinvandrarna kom ofta från lantliga förhållanden, saknade ofta mer än enklare utbildning och var starkt präglade av hemlandets religiösa och familjeideal.

Muslimer är (2013) i majoritet i Albanien, större delarna av Bosnien och Hercegovina, norra Cypern, Kosovo samt i vissa av Bulgariens, Makedoniens och Greklands provinser.

År 2013 uppskattades mellan 35 och 53 miljoner muslimer bo i Europa vilket utgjorde mellan 5 och 8 procent av befolkningen varav en tredjedel i Ryssland och knappt 6 miljoner i Turkiets europeiska del.

Svenska Kyrkan och ibn rushd

Det här är ett rött skynke för

alla ledare i muslimska länder!

Tror Svenska Kyrkans kommunikatörer och ledare att islam

i Sverige skiljer sig från islam i islamstyrda länder?

Frågan om det muslimska studieförbundet Ibn Rushd är principiellt viktig för civilsamhället. Det minsta Ibn Rushd då kan kräva är att bli utredd av aktörer med teologisk kompetens, och att Svenska kyrkans ärkebiskop rakryggat står upp för den religiösa folkbildningens existensberättigande i Sverige.

Själv kallar hon sig gärna investerardrottningen av mångfald: När Deqa Akubar var tonåring grundade hon Bling, organisationen som i dag har fött fram över 1 000 entreprenörer – de flesta ur samhällets skuggor. Hennes mission är att ge utsatta grupper rådgivning, utbildning och hjälp att matcha deras idéer med kapital. För det mottar hon i år Raoul Wallenbergpriset som 30-åring, samtidigt som den 83 år fyllda Jan Eliasson.

Den 8 mars förra året föreläste Akubar tillsammans med tre andra muslimska kvinnor och entreprenörer i Sundsvall. Arrangemanget var en del av jämställdhetsforumet Banati. Som arrangör stod Ibn Rushd. Nästa år anordnas med stor sannolikhet inget dylikt evenemang. Kommande tre år har Folkbildningsrådet meddelat att Ibn Rushd inte får några statliga bidrag.

Trots att evenemanget där Deqa Akubar medverkade bara är ett av många där Ibn Rushd lyckats nå och mobilisera muslimska kvinnor i Sverige finns en stor opinion som är tvärsäker på att studieförbundet tvärtom groomar sina kvinnliga deltagare till att följa en förtäckt, islamistisk ideologi.

Som när liberala utbildningsministern Mats Persson i Aftonbladet (5/9) menade att Folkbildningsrådets beslut ”...visar att organisationer som är kvinnofientliga, homofobiska, antisemitiska, de hör inte hemma i en liberal demokrati och nu stryps finansieringen”.

Detta trots att Folkbildningsrådet förtydligat att Ibn Rushd inte har brutit mot några regler, att avslaget på ansökan berodde på att Ibn Rushd framför allt inte har en organisation stor nog att möta Folkbildningsrådets organisatoriska krav – och att inget hindrar att förbundet kan komma att få finansiering i framtiden.

Inget studieförbund i Sverige är så hårt ansatt som Ibn Rushd som nu lägger ner sin verksamhet. Studieförbundets offentliga närvaro, och blotta existens, får många att se rött – nidbilden att allt som studieförbundet gör är förpestat av en politisk infiltration stavad Muslimska brödraskapet har fått starkt fäste.

Och visst, Ibn Rushd sticker ut bland de andra studieförbunden som alla springer ur det gamla, folkrörelsernas Sverige. Det är litet och nytt. Här har arbetarrörelsen sitt ABF, tidigare bondeförbundet grundade Vuxenskolan; högerpartiet Medborgarskolan, bakom Studiefrämjandet står delar av miljörörelsen, nykterhetsrörelsen har sitt förbund, frikyrkorna och de ortodoxa Bilda och universiteten lade en gång grunden för Folkuniversitetet.

När Ibn Rushd grundades 2001 var frågan, varför skulle inte muslimerna kunna ha sitt eget studieförbund? Svenska kyrkan har mycket att vara stolt över i sitt mångåriga samarbete med Ibn Rushd, först med Sensus som mentor i det muslimska studieförbundets uppstartsfas och därefter som samarbetspartner i en mängd lokala satsningar.

Men kontraktet mellan civilsamhället och statsmakten står under häftig förhandling.

Regeringens ambition syntes redan i Tidöavtalet. Där utlovar regeringspartierna och SD ”en bred reform” för att göra folkbildningspolitiken ”mer transparent och förutsägbar”. Målet torde vara att avveckla Folkbildningsrådet och ersätta det med en myndighet. Det är ett brott mot svensk folkbildningstradition som i drygt 30 år haft en uttalad prägel av tillit och frihet framom detaljstyrning och kontroll.

Det är på detta ärkebiskop Martin Modéus borde ha varit inläst när han gav sig in i en debatt om Ibn Rushd i början av september. Det var ett kommunikationsmässigt haveri att Modéus ville kommentera Ibn Rushd utan något tydligt ärende. Hans vaghet utnyttjades och Svenska kyrkan framstod som naiv.

Men visst är det en dygd att vara ödmjuk, ”...när allt kommer omkring är statsbidragsberättigad folkbildning ett intellektuellt och andligt högriskprojekt med oviss utgång”, som Erik Amnå, professor emeritus i statsvetenskap vid Örebro universitet, uttryckte sig 2019 när han granskade Ibn Rushd för Folkbildningsrådet.

Det är omöjligt att veta hur utbredd sympatin för extremistiska krafter är i Ibn Rushd. Därav alla självutnämnda experter.

Så vad vet vi med säkerhet?

Ibn Rushd beställde självt Amnås granskning på grund av den ryktesspridning som drabbade studieförbundet i såväl sociala som etablerade medier.

Amnå upptäckte flera svagheter i Ibn Rushds organisation. I synnerhet att alla medlemsorganisationer inte fick samma inflytande, ett hinder för att verksamheten kommer alla svenska muslimer till del på lika villkor. Hur detta ska ske när Folkbildningsrådet numera kräver landsomfattande närvaro för att beviljas bidrag är en annan fråga. Med andra ord, hur ska den som är liten ens kunna växa?

Amnås granskning är den enda större granskning som gjorts av Ibn Rushd med omfattande intervjumaterial, att jämföra med Sameh Egyptsons doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige som inte använder empiriska metoder, utan endast studerar textmaterial för att kritisera en organisations hela struktur och kultur samt dess företrädares politiska sympatier.

Både region Skåne och Region Stockholm granskade Ibn Rushd i våras och anlitade revisionsbyråerna Ernst & Young respektive PWC. Bägge regioner drog in sin finansiering, trots att granskarna i Skåne anmärkte på fyra studiematieral som aldrig användes inom studieförbundets verksamhet. De kom bara från samma digitala källor som det studiematerial som förbundet använt. Trots att revisionsbyråerna saknar teologisk sakkunskap gavs de mandat att tolka såväl religiösa texter som de samtal som fördes om dem inom ramen för Ibn Rushd studiecirkelverksamhet.

Folkbildningsrådet granskar Ibn Rushd i detta nu med anledning av de två regionernas granskningar, och den granskningen – från en aktör som förstår folkbildningens villkor – kommer att vara principiellt viktig för hur religiös folkbildning tillåts verka.

Den som kan religion vet att det ingår i paketet att också handskas med det som inte är helt rumsrent: Även Bibeln innehåller fler sidor än den med Gyllene regeln.

Fanny Willman, ledarskribent

Kusinäktenskap – inavel

Kusinäktenskap vars barn ingår
kusinäktenskap e.t.c.

Socialdemokratiskt motstånd mot regeringsförslag mot kusingifte

Onsdag 9 okt 2024

Regeringens utredare konstaterar att kusinäktenskap förekommer i samband med utövande av hedersnormer, samt att det vid kusinäktenskap finns en särskild risk för att flickor och kvinnor utsätts för hedersförtryck. Ett förslag mot förbud lades fram under gårdagen men som kommer mötas med kompakt motstånd från flera tidigare socialdemokratiska ministrar som haft ansvar för utvecklingen.

I september 2023 tillsattes en utredning för att se över reglerna om äktenskapshinder och ta fram ett förslag till förbud mot kusinäktenskap. Utredningen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Sverigedemokraterna inom ramen för Tidö-avtalet. Utredningen överlämnade under gårdagen sin promemoria med förslag till regeringen.

Utredningen konstaterar att kusinäktenskap förekommer i samband med utövande av hedersnormer, samt att det vid kusinäktenskap finns en särskild risk för att flickor och kvinnor utsätts för hedersförtryck. Utredningen konstaterar även att kusinäktenskap förekommer i en inte obetydlig omfattning i Sverige.

Utredningen föreslår därför bland annat att ett förbud mot kusinäktenskap införs i äktenskapsbalken. Ett förbud bedöms kunna bidra till att motverka hedersförtryck och annan ofrihet i samband med ingående av äktenskap. Utredningen föreslår även att ett förbud ska omfatta äktenskap mellan ett syskon och ett syskons barn. Även undantaget som kan ge halvsyskon rätt att gifta sig ska tas bort.

För att på ett effektivt sätt kunna motverka detta hedersförtryck föreslås att utländska kusinäktenskap inte ska erkännas i Sverige. Erkännandeförbudet ska vara generellt och omfatta alla kusinäktenskap. Undantag från erkännandeförbudet ska endast kunna göras om det finns synnerliga skäl.

Men förutom att kusingiften bidrar till hedersrelaterat förtryck så kommer ett förbud mot kusingiften, eller inavel, kraftigt kunna ge förusättningar för en ökad hälsa och ökad livskvalitet i de migrantgrupper som burit med sig denna kultur från sina ursprungsländer.

Sjukdomar och kriminalitet

Ett stort antal forskningsstudier har kopplat en mängd olika svåra (och ofta dödliga) genetiska sjukdomar till kusingifte och inavel, inklusive svåra medfödda neurologiska och hjärtsjukdomar, blodsjukdomar som hemofili och talassemi, dövhet, cystisk fibros, bröstcancer och depression.

Kusingifte används även som metod för att hålla ihop klangemensamma tillgångar. Nytt blod skulle riskera att späda ut ägandet på lång sikt varför klaner ofta strävar antingen hålla äktenskapen inom klanen eller gifta samman klaner med andra för att skapa större förmögenheter.

Ofta har släkterna byggt upp en storskalig verksamhet med både legala och illegala inslag.

Lagligt drivs olika företag inom exempelvis grönsakshandel, livsmedelsbutiker, bilverkstäder, växlingskontor, pant- och guldaffärer. Det kan också finnas ett inflytande inom lokalpolitik och föreningsliv.

Relaterat: Gäng söker gäng – bildar större nya klaner

Men delar av verksamheten används för att möjliggöra brottslig aktivitet. Det kan handla om narkotika- och vapensmuggling, stölder, utpressning, kvalificerad välfärdsbrottslighet och beskyddarverksamhet.

Kring klanerna finns ofta tendenser till ett ”parallellsamhälle” där Sveriges lagstiftning inte gäller och där viktiga samhällsfunktioner tagits över av släkten. De bestämmer vem som får driva företag, löser tvister och lånar ut pengar. Kusingiften, som bibehåller klaner intakta, bidrar med andra ord till att permanenta parallella rättssystem.

Genom ett förbud mot kusingifte kan klaninflytandet och klankontrollen över semi-kriminella och kriminella strukturer brytas eller försvåras långsiktigt.

Socialdemokratiskt motstånd

Regeringens förslag har mötts och kommer att mötas med ett kompakt motstånd från oppositionen. Den tidigare justitieministern Morgan Johansson (S) menade så sent som 2022 att inte ville kriminalisera kusinäktenskap

”Det innebär i praktiken att man förbjuder vuxna människor vem de ska gifta sig med”.

Efter regeringsskiftet 2022 växlade Johansson politiskt ansvarsområde och befordrades till att ansvara för socialdemokraternas utrikespolitik. Han räknas nu som nummer tre i partiets politiska ledning efter partiledaren och den ekonomisk-politiske talespersonen Mikael Damberg.

Befordran skall ha skett mot bakgrund av Johanssons goda prestationer som statsråd med ansvar för Socialdemokraternas politik på rätts- och migrationsområdet.

Relaterat: Klankriminalitet, enklaver och hederskultur – frågorna som partierna medvetet överger i regeringsförhandlingarna (2018)

Den tidigare socialministern Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor, anser att frågan om kusinäktenskap – som ytterst drabbar kvinnor – är en ”genuin skitfråga” som hon inte ser som ett problem i Sverige.

Den interna opposition som funnits mot Johansson och Strandhälls linje som blivit partilinjen, bland annat regionrådet Denise Norström (S) i Västmanland som sett följdeffekterna av kusingiften har tystats av partiledningen.

The apprentice

Göteborgsposten: "”The apprentice” skildrar Donald Trumps förvandling från tafatt affärsman till odräglig maktspelare med siktet inställt på Vita huset. Tidigt blir stjärnadvokaten Ray Cohn en slags fadersfigur och rådgivare i ett, och snart är duon lika oskiljaktig som Frankenstein och hans varelse. GP:s filmkritiker Caroline Hainer ser en äckligt underhållande film som orsakat kontrovers – inte minst i USA inför presidentvalet."


Trots hoten – nu får filmen om Trump premiär

Ali Abbasi är orolig för sin säkerhet inför premiären av hans kontroversiella film om Donald Trump.

– Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte har tänkt på det, säger den iransksvenske regissören.

Nöje • Publicerad måndag 06:52

Den iransksvenske regissören Ali Abbasi har retat upp Donald Trump. Nu får hans film "The apprentice" biopremiär.

Den iransksvenske regissören Ali Abbasi har retat upp Donald Trump. Nu får hans film "The apprentice" biopremiär.

Donald Trump har försökt stoppa filmen "The apprentice" som handlar om honom. 

Filmen "The apprentice", som har väckt Donald Trumps vrede och skapat kontrovers sedan premiären i Cannes i maj, får efter många om och men biopremiär i Sverige och USA den 11 oktober – mindre än en månad före det amerikanska presidentvalet.

Det har varit några tumultartade månader för Ali Abbasi, som kom till Sverige för drygt 20 år sedan och bland annat har regisserat Guldbaggebelönade filmen "Gräns".

– Att vara i konflikt med världens potentiellt mäktigaste människa är inte roligt, säger han med ett skevt leende.

"The apprentice" beskriver Donald Trumps uppgång i affärsvärlden i New York på 1970- och 80-talen. Hur den framtida presidenten lär sig sina hänsynslösa metoder av den ökände advokaten Roy Cohn och dessutom i en scen våldtar sin första fru Ivana.

Sebastian Stan (Winter Soldier i Marvelfilmerna) spelar Donald Trump och Jeremy Strong, känd från tv-serien "Succession", gestaltar Roy Cohn.

När "The apprentice" visades i Cannes skickade Trump sina advokater på Abbasi och filmbolaget och det tog lång tid att få klart med distribution av filmen i USA, där många är rädda för att stöta sig med Trump.

Rädd för Facebook

Ali Abbasi är egentligen mer rädd för Trumps anhängare än för expresidenten själv, förklarar han. När så mycket falsk information sprids i sociala medier är det svårt att kontrollera vad som sker och vad någon kan få för sig att ställa till med.

– Jag tror inte jag är så rädd för Trump som person. Jag är rädd för hela den här processen. Jag är lika rädd för Facebook som jag är rädd för Trump, säger Abbasi.

Han hävdar att filmen egentligen inte tar så mycket ställning mot Trump rent politiskt.

– Det som har med hans politiska karriär och hur han hanterat makt har varit i medierna så många gånger. Jag har inget nytt att säga om det. Däremot om hur han har blivit den person som vi känner. Det är där vi kanske har något intressant att bidra med.

Så vad händer om Trump vinner, tar Ali Abbasis Hollywoodkarriär slut då?

– Det är miljonkronorsfrågan. Eller, kronan är så svag, tio miljoner..., säger Abbasi och skrattar till.

Han berättar att distributörerna och andra i filmbranschen varnat för vad som kan kan ske.

– De säger: "Om han blir president kommer han att använda alla regelverk, justitieministeriet och alla myndigheter för att komma efter oss". Det är som med Roy Cohn, ingenting är omöjligt med honom.

Konsekvens hos Sveriges Radio

 Jag gillar inte någon av Sveriges åtta riksdagspartiers ledare men det som pågår nu är en bisarr uppvisning i journalistiskt haveri!

Palestinarörelsens fula tryne

Svt video

Tal om Israel anmält: ”Ligger i deras gener att döda”

En talare vid en pro-palestinsk manifestation har anmälts för hets mot folkgrupp och enligt en forskare är uttalandet antisemitiskt.

Polisen har inlett en förundersökning om hets mot folkgrupp efter en manifestation vid Möllevångstorget i Malmö på söndagen.

– Det ska ha uttryckts nedsättande uttalanden gentemot judar, säger Nils Norling, polisens presstalesperson i Malmö.

Det är Mahmoud El-Kayed från Palestinska arbetsgruppen i södra Sverige som höll det tal som kommer att leda till att han polisanmäls.

Han säger i sitt tal att orsaken till att Israel inte vill ha eldupphör i kriget med Hamas är att ”det ligger i deras gener att döda människor”.

Menar att han blivit missförstådd

När SVT träffar honom dagen efter manifestationen förklarar han sitt uttalande så här:

– Jag menar inte det israeliska folket eller judiska folket, utan statsapparaten. Jag är jätteledsen om folk har uppfattat det som att jag menar ett folk, säger Mahmoud El-Kayed.

Forskaren: Det är antisemitism

Men enligt Christer Mattsson, forskare i antisemitism vid Segerstedtinstitutet, kan uttalandet mycket väl leda till åtal.

– Som forskare skulle jag säga att det är ett antisemitiskt uttalande och han knyter det till någonting biologiskt, säger Christer Mattsson.

Arrangören tar avstånd

Arrangören bakom manifestationen, Nabil Abdulmajid, tar avstånd från uttalandet.

– Meningen var att Mahmoud El-Kayed skulle tala om eldupphör i kriget. Jag tycker att hans ordval är fel. Det vi säger ska vara fritt från antisemitism, säger Nabil Abdulmajid.

Polisanmälan mot Mahmoud El-Kayed kom in från en privatperson. Den utreds nu av polisens särskilda grupp mot demokratihotande brottslighet.

– Det är så klart inte kul att bli polisanmäld, men det är också en chans för mig att berätta för polisen vad jag menar med det jag säger, förklarar Mahmoud El-Kayed.

Politikens syltryggar

 

Kristersson och Strömmer förvaltar väl syltryggsarvet och ersätter handlande med pladder!

2024-10-07

Widar Andersson: Problemet: palestinierna är fångar i islamistiska diktaturer!

Idag den 7 oktober har det gått ett år sedan den Iranorganiserade terrorgruppen Hamas tog sig in i Israel med en 3000 man stark armé av mördare och våldtäktsmän.

På ett trettiotal platser i Israel mördades totalt 1200 israeler den 7 oktober 2023.

Minst 1200 personer mördades direkt på plats; i flera fall efter att ha torterats, plågats och förnedrats på de mest bestialiska sätt. Runt 250 människor togs som gisslan och fördes till Gaza.

Terrorattacken var en stor tragedi på många sätt. Dels för varje offer och varje offers anhöriga och vänner. Dels för judarna som nu återigen tvingades uppleva att ett så stort antal judar mördades bara för att de var judar. Förra gången något sådant skedde var det nazisterna som var mördare. Nu är det islamisterna som står för de fruktansvärda övergreppen. Dels var attacken ett stort nederlag för staten Israel som sådan. Israels förmåga att agera avskräckande och förebyggande mot anfall är av mycket stor vikt för israelernas trygghet och säkerhet.

Nu har det gått ett år. Den israeliska försvarsmakten har återhämtat sig och kraftsamlar nu för att så långt det bara är möjligt trycka tillbaka Irans legoarméer Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, Huiterna i Jemen och shiamuslimska miliser i Irak. Palestinierna i Gaza och libaneserna i Beirut med omgivningar får betala ett mycket högt pris. De lever - framförallt i Gaza - som fångar i en islamistisk diktatur.

En stor del av Hamas och Hizbollahs krigföring mot Israel bygger på att integrera civila människors bostäder, skolor och sjukhus med sina militära anläggningar, avfyrningsramper, vapenlager och kommandocentraler.

Israel gör givetvis vad man kan för att undvika civila offer. Men Israel behöver samtidigt försvara sig kraftfullt för att värna sin existens. Trots alla förvarningar till civilbefolkningen i både Gaza och Libanon inför angrepp och bombningar så är de civila dödsoffren väldigt många.

Året som gått har varit både hoppfullt och fruktansvärt. Stödet för Israels rätt att försvara sig är mycket stort i USA och i stora delar av västvärlden.

Samtidigt är det förstås nedslående att se hur islamister och kommunister i Sverige, och runt om i kretsen av demokratiska länder i världen, visar upp ett så starkt stöd för Irans terrorvälde genom demonstrationer och rena pöbelfasoner. Judehatet flödar tämligen fritt på deras tillställningar. Och dessvärre även på riksdagens läktare.

Det är en stor skam att riksdagen tillåter islamistiska attacker på vår utrikesminister.

I kväll den 7 oktober på Norrmalmstorg i Stockholm anordnas en stor manifestation för att på ett värdigt och anständigt sätt uppmärksamma årsdagen av terrorattacken. Jag kommer att vara där. Du som inte kan vara där fysiskt kan vara där med dina tankar. Hoppas vi ses på något sätt.

Carl-Oskar Bohlin är den nuvarande regeringens enda ljusglimt!

@CarlOskar

Historieglidningen mitt ibland oss

Det har gått ett år sedan oskyldiga föräldrar mördades inför åsynen av sina barn, eller brändes ihjäl för att de gömde sig för mördare med gevär,

eller torterades,

eller avrättades

eller bortfördes enbart för att de befann sig i sina hem

eller på en musikfestival.

Det har gått ett år sedan den största pogromen mot judar sedan Förintelsen.

Det saknas inte beskrivningar, dokumentation, vittnesmål eller videomaterial som oomtvistligt redogör för några av de mest vidriga former att kränka och förgöra det mänskliga livet som också går bortom den naturliga föreställningsvärlden.

Ändå är det som att detta vidriga terrordåd i det offentliga samtalet ibland knappt har ägt rum. Historien om vad det var håller redan på att spädas ut, relativiseras och till och med legitimeras. Hur ofta uppmärksammas i det svenska offentliga samtalet att 101 personer forfarande hålls som gisslan? Inte tillräckligt ofta är mitt svar på den frågan. Hur ofta beskrivs inte detta fruktansvärda terrordåd ungefär som om det bara var en ytterligare datapunkt i en lång och svårlöst konflikt? Allt för ofta om ni frågar mig. Det pågår en relativisering av denna händelse som sticker ut från andra jämförbara terrordåd och den sorgligt särskiljande faktorn är att det denna gång handlade om ett attentat riktat mot judar.

Hur många offentliga firanden har vi sett till stöd för terrordåden i Paris, Madrid, London, Köpenhamn eller Bryssel? Inte ens de mest hårdföra islamister skulle våga ägna sig åt det i västvärlden. Ändå sker det till stöd för terrordådet i Israel och svansen av människor som vill agera nyttiga idioter till och förstärka detta avgrundsmörker är tyvärr betydande.

Det handlar dock inte bara om de mest avskyvärda yttringarna, det handlar också om historieglidningen i det offentliga samtalet. Vi såg senast häromdagen hur DN beskrev terrordådet som ”årsdagen av konflikten som eskalerade den 7 oktober förra året”. Det är svårt att tänka sig hur man tydligare kan relativisera och diskontera ett terrordåd där över 1100 människor dödades på de mest utstuderade och fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Texten ändrades sedan, men att det kunde beskrivas på detta sätt säger något om en blind fläck. Är den 11 september årsdagen av händelserna som ledde till kriget i Afghanistan? Eller är det åminnelsen av det värsta terrordådet i USA:s historia? Få skulle nog tveka i den delen åtminstone. 

Ändå har det redan börjat ske i förhållande till den 7 oktober.  Genom att släta över själva händelsen sker också något annat. Plötsligt uppfattas också beskrivningen av stora folkmassor som ger sig ut i ärendet att högtidlighålla eller snarare fira den 7 oktober av helt fel anledningar och fruktansvärda anledningar som mindre problematisk för vårt samhälle än de egentligen är. Något är fullständigt fel i vårt samhälle när grupper firar terrordåd, men för att vi ska vara kapabla att se den fulla vidden av det krävs till att börja med att vi minns det som ett terrordåd och inte något annat.

Detta är också vad den judiska minoriteten i Sverige upplever i kölvattnet av terrordåden den 7 oktober. Mer hot om våld än kanske någonsin tidigare. Hur vi, resten av samhället förhåller oss till detta spelar naturligtvis all roll. Genom att inte vika en millimeter från hågkomsten av vad som faktiskt skedde den 7 oktober har vi också möjlighet att hålla gränsen mot den moraliska avgrunden.

Därför är det som sägs och görs för att visa den judiska minoriteten sitt stöd denna dag av oerhörd betydelse för vilket framtida Sverige vi tänker acceptera. Och precis på samma sätt blir det som inte sägs också en indikator för var vi befinner oss. Detta borde inte vara en fråga med partiskiljande förtecken. Ändå har vi gång efter annan det senaste året fått se oförblommerad antisemitism och terroromantik yttras bland folkvalda företrädare och personer med inflytande i den offentliga diskussionen. 

Helgen som gått har inte varit något undantag från den gatubild vi sett de senaste året, på demonstrationer har det skanderats antisemitiska troper samtidigt som fanor från bland annat Hizbollah synts bland demonstranter. Om dessa människor idag inte klarar av att yttra sitt förbehållslösa avståndstagande för den terror vi såg för ett år sedan är det en tystnad som i framtiden kommer deras tystnad att eka från fel sida av historien.

Idag är inte vilken dag som helst, precis som att kristallnatten eller Förintelsens minnesdag inte heller är det. Låt oss inte acceptera den historierevisionism som söker sudda ut minnet och konturerna av ett av de värsta terrordåden i modern tid. Låt oss minnas det för vad det var, ännu ett brutalt försök att tillintetgöra det judiska folket.

7 october 2023

 

2024-10-07

Widar Andersson: Problemet: palestinierna är fångar i islamistiska diktaturer!

Idag den 7 oktober har det gått ett år sedan den Iranorganiserade terrorgruppen Hamas tog sig in i Israel med en 3000 man stark armé av mördare och våldtäktsmän.

På ett trettiotal platser i Israel mördades totalt 1200 israeler den 7 oktober 2023.

Minst 1200 personer mördades direkt på plats; i flera fall efter att ha torterats, plågats och förnedrats på de mest bestialiska sätt. Runt 250 människor togs som gisslan och fördes till Gaza.

Terrorattacken var en stor tragedi på många sätt. Dels för varje offer och varje offers anhöriga och vänner. Dels för judarna som nu återigen tvingades uppleva att ett så stort antal judar mördades bara för att de var judar. Förra gången något sådant skedde var det nazisterna som var mördare. Nu är det islamisterna som står för de fruktansvärda övergreppen. Dels var attacken ett stort nederlag för staten Israel som sådan. Israels förmåga att agera avskräckande och förebyggande mot anfall är av mycket stor vikt för israelernas trygghet och säkerhet.

Nu har det gått ett år. Den israeliska försvarsmakten har återhämtat sig och kraftsamlar nu för att så långt det bara är möjligt trycka tillbaka Irans legoarméer Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, Huiterna i Jemen och shiamuslimska miliser i Irak. Palestinierna i Gaza och libaneserna i Beirut med omgivningar får betala ett mycket högt pris. De lever - framförallt i Gaza - som fångar i en islamistisk diktatur.

En stor del av Hamas och Hizbollahs krigföring mot Israel bygger på att integrera civila människors bostäder, skolor och sjukhus med sina militära anläggningar, avfyrningsramper, vapenlager och kommandocentraler.

Israel gör givetvis vad man kan för att undvika civila offer. Men Israel behöver samtidigt försvara sig kraftfullt för att värna sin existens. Trots alla förvarningar till civilbefolkningen i både Gaza och Libanon inför angrepp och bombningar så är de civila dödsoffren väldigt många.

Året som gått har varit både hoppfullt och fruktansvärt. Stödet för Israels rätt att försvara sig är mycket stort i USA och i stora delar av västvärlden.

Samtidigt är det förstås nedslående att se hur islamister och kommunister i Sverige, och runt om i kretsen av demokratiska länder i världen, visar upp ett så starkt stöd för Irans terrorvälde genom demonstrationer och rena pöbelfasoner. Judehatet flödar tämligen fritt på deras tillställningar. Och dessvärre även på riksdagens läktare.

Det är en stor skam att riksdagen tillåter islamistiska attacker på vår utrikesminister.

I kväll den 7 oktober på Norrmalmstorg i Stockholm anordnas en stor manifestation för att på ett värdigt och anständigt sätt uppmärksamma årsdagen av terrorattacken. Jag kommer att vara där. Du som inte kan vara där fysiskt kan vara där med dina tankar. Hoppas vi ses på något sätt.

Carl-Oskar Bohlin är den nuvarande regeringens enda ljusglimt!

@CarlOskar

Historieglidningen mitt ibland oss

Det har gått ett år sedan oskyldiga föräldrar mördades inför åsynen av sina barn, eller brändes ihjäl för att de gömde sig för mördare med gevär,

eller torterades,

eller avrättades

eller bortfördes enbart för att de befann sig i sina hem

eller på en musikfestival.

Det har gått ett år sedan den största pogromen mot judar sedan Förintelsen.

Det saknas inte beskrivningar, dokumentation, vittnesmål eller videomaterial som oomtvistligt redogör för några av de mest vidriga former att kränka och förgöra det mänskliga livet som också går bortom den naturliga föreställningsvärlden.

Ändå är det som att detta vidriga terrordåd i det offentliga samtalet ibland knappt har ägt rum. Historien om vad det var håller redan på att spädas ut, relativiseras och till och med legitimeras. Hur ofta uppmärksammas i det svenska offentliga samtalet att 101 personer forfarande hålls som gisslan? Inte tillräckligt ofta är mitt svar på den frågan. Hur ofta beskrivs inte detta fruktansvärda terrordåd ungefär som om det bara var en ytterligare datapunkt i en lång och svårlöst konflikt? Allt för ofta om ni frågar mig. Det pågår en relativisering av denna händelse som sticker ut från andra jämförbara terrordåd och den sorgligt särskiljande faktorn är att det denna gång handlade om ett attentat riktat mot judar.

Hur många offentliga firanden har vi sett till stöd för terrordåden i Paris, Madrid, London, Köpenhamn eller Bryssel? Inte ens de mest hårdföra islamister skulle våga ägna sig åt det i västvärlden. Ändå sker det till stöd för terrordådet i Israel och svansen av människor som vill agera nyttiga idioter till och förstärka detta avgrundsmörker är tyvärr betydande.

Det handlar dock inte bara om de mest avskyvärda yttringarna, det handlar också om historieglidningen i det offentliga samtalet. Vi såg senast häromdagen hur DN beskrev terrordådet som ”årsdagen av konflikten som eskalerade den 7 oktober förra året”. Det är svårt att tänka sig hur man tydligare kan relativisera och diskontera ett terrordåd där över 1100 människor dödades på de mest utstuderade och fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Texten ändrades sedan, men att det kunde beskrivas på detta sätt säger något om en blind fläck. Är den 11 september årsdagen av händelserna som ledde till kriget i Afghanistan? Eller är det åminnelsen av det värsta terrordådet i USA:s historia? Få skulle nog tveka i den delen åtminstone. 

Ändå har det redan börjat ske i förhållande till den 7 oktober.  Genom att släta över själva händelsen sker också något annat. Plötsligt uppfattas också beskrivningen av stora folkmassor som ger sig ut i ärendet att högtidlighålla eller snarare fira den 7 oktober av helt fel anledningar och fruktansvärda anledningar som mindre problematisk för vårt samhälle än de egentligen är. Något är fullständigt fel i vårt samhälle när grupper firar terrordåd, men för att vi ska vara kapabla att se den fulla vidden av det krävs till att börja med att vi minns det som ett terrordåd och inte något annat.

Detta är också vad den judiska minoriteten i Sverige upplever i kölvattnet av terrordåden den 7 oktober. Mer hot om våld än kanske någonsin tidigare. Hur vi, resten av samhället förhåller oss till detta spelar naturligtvis all roll. Genom att inte vika en millimeter från hågkomsten av vad som faktiskt skedde den 7 oktober har vi också möjlighet att hålla gränsen mot den moraliska avgrunden.

Därför är det som sägs och görs för att visa den judiska minoriteten sitt stöd denna dag av oerhörd betydelse för vilket framtida Sverige vi tänker acceptera. Och precis på samma sätt blir det som inte sägs också en indikator för var vi befinner oss. Detta borde inte vara en fråga med partiskiljande förtecken. Ändå har vi gång efter annan det senaste året fått se oförblommerad antisemitism och terroromantik yttras bland folkvalda företrädare och personer med inflytande i den offentliga diskussionen. 

Helgen som gått har inte varit något undantag från den gatubild vi sett de senaste året, på demonstrationer har det skanderats antisemitiska troper samtidigt som fanor från bland annat Hizbollah synts bland demonstranter. Om dessa människor idag inte klarar av att yttra sitt förbehållslösa avståndstagande för den terror vi såg för ett år sedan är det en tystnad som i framtiden kommer deras tystnad att eka från fel sida av historien.

Idag är inte vilken dag som helst, precis som att kristallnatten eller Förintelsens minnesdag inte heller är det. Låt oss inte acceptera den historierevisionism som söker sudda ut minnet och konturerna av ett av de värsta terrordåden i modern tid. Låt oss minnas det för vad det var, ännu ett brutalt försök att tillintetgöra det judiska folket.

Snok

 Allmän info

Wiki                                    Om Snoken

Därför har snokarna blivit längre och fetare

De har blivit större på både längden och bredden – men dör oftare under vintern. Svenska snokar har redan påverkats av stigande temperaturer, visar en unik studie.

– Det är alarmerande, säger forskaren Simon Kärvemo.

Att varmare vintrar gör att snokarna oftare fryser ihjäl kan tyckas motsägelsefullt. Men stigande temperaturer resulterar i tunnare snötäcke, som ger sämre isolering för den vinterslumrande ormen.

– Kylan tränger ner lättare i övervintringsplatserna. Dessutom har det blivit större fluktuationer i temperaturen till följd av klimatförändringarna, vilket gör att ormarna kan komma upp i december till exempel. Sedan slår kylan till igen och de dör, säger Simon Kärvemo, forskare vid institutionen för ekologi på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, som deltagit i studien.

68 års snoksamlande

Studien bygger på snokdata från perioden 1942 till 2009 – 68 år, vilket ses som unikt lång tid. Varje år samlade intendenten Carl Edelstam vid Naturhistoriska riksmuseet in snokar som han märkte, vägde och mätte innan de släpptes igen.

Nu har forskare gått igenom hans 30 pärmar med handskrivet material och publicerar resultaten i vetenskapstidskriften Plos One.

Hanarna har blivit i snitt fem centimeter längre och honorna sju. Båda könen har fått mer hull. Orsaken är enligt forskarna att längre och varmare somrar, till följd av klimatförändringarna, ger ormarna mer tid att äta. Samtidigt påskyndar värmen matsmältningen vilket gynnar tillväxten.

Men att hetare somrar är mumma för ormarna överskuggas av att de fått det tuffare vintertid, menar forskarna. Deras jämförelser med klimatdata visar att ett snötäcke tunnare än 15 centimeter var tydligt kopplat till ökad dödlighet, som var särskilt hög under senare decennier.

Studien sträcker sig bara fram till 2009 och om trenden fortsatt därefter skulle det se illa ut för snoken nu, enligt Simon Kärvemo, även om den klassas som livskraftig.

Fynden är även oroande eftersom snokar och andra reptiler reagerar snabbare på temperaturförändringar än andra arter. Utvecklingen för dem kan därför varsla om hur ett ändrat klimat kan påverka andra djur. Forskare varnar redan för en sjätte massutrotning.

– Ormar och andra kräldjur har dessutom minskat snabbare än andra ryggradsdjur, samtidigt som de spelar en viktig roll i ekosystemen, säger Kärvemo.

Hanna Odelfors
TT

Inkonsekvens hos V, Mp och S

Rak höger Oct 04, 2024

Johan Lundberg: Palestinarörelsens bruna rötter

I åratal har vänstern varnat för nazismens och fascismens återkomst. Men när faktiska judepogromer begås av islamister med nära band till nazismen hyllas dessa av samma vänster.

Hur kan vänsterns självutnämnda antirasister och antifascister hylla islamister som bokstavligen anammat nazistisk ideologi? I åratal har vi fått höra att 1930-talet är här, om allt från Trump, Brexit till Tidöavtalet. Men när faktiska judepogromer begås av islamister med nära band till nazisterna hyllas dessa av samma vänster.

Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) åtnjuter hög status inom den svenska vänstern och kulturvärlden. Nyligen tvingades Vänsterpartiets partiordförande i Angered, Kristofer Lundberg, ta paus från politiska uppdrag därför att han uttryckt stöd för organisationen. I solidaritet med Lundberg avgick V:s styrelse i Angered. Att PFLP är både marxist-leninistiska och terrorklassade verkar inte bekymra Angeredsvänstern. Kanske är det bara en extra krydda för revolutionsromantiker.

Den enes revolution, den andres pogrom. Att PFLP deltog vid pogromen den 7 oktober förra året, hindrade inte Dagens Nyheter från att, ett par månader efter det största massmordet på judar efter Förintelsen, publicera en flera sidor lång, sympatiserande intervju (5/12 2023) med klimat- och Palestinaaktivisten Andreas Malm, där denne berättade att hans ”egen favoritfraktion har alltid varit (socialistiska) PFLP”.

Poeten och gästprofessorn (i Tage Danielssons namn) vid Linköpings universitet Athena Farrokhzad beskrev i sin tur i februari i år hur hennes engagemang för palestinierna föddes när hon som ung i ”första maj-tåget” såg offren ”för de europeiska judarnas fristad (. . .) med sina PFLP-fanor” (5/2). Man kan fråga sig om Farrokhzad tittade bort från bilderna på de civila israeliska offren för Hamas och PFLP:s massmord den 7 oktober förra året.

Detta är inte isolerade fall. Därtill kan läggas olika mer eller mindre skattefinansierade svenska inbjudningar av PFLP-terroristen, och sedermera ledaren, Leila Khaled.

Med tanke på den påstått antirasistiska och antifascistiska agendan inom den vänster som Malm, Lundberg och Farrokhzad tillhör, borde engagemanget för organisationer som PFLP förvåna. Och det beror inte i första hand på att dessa grupperingar är terrorklassade – vilket inom Malms, Lundbergs och Farrokhzads kretsar regelmässigt brukar pareras med påståenden om att de verkliga terroristerna är USA och Israel. Nej, det förvånande är snarare det silande av mygg och sväljandet av kameler som blir uppenbart för den som börjar fundera över de starka historiska banden mellan betydande delar av de palestinska ”befrielseorganisationerna” och den nazism och nynazism som det närmast dagligen varnas för i svenska medier (men då vanligtvis som en hypotetisk följd av konservativa framstötar i västvärlden: att Donald Trump blir amerikansk president, att svenska borgerliga regeringspartier samarbetar med SD och så vidare).

Dessa historiska band går tillbaka till 1930-talet och är så sammantvinnade med konstruktionen av en palestinsk identitet att det inte är alltför långsökt att uppfatta den nazistiska ideologin som en del av den palestinska självständighetskampens DNA.

Det var i slutet av 1930-talet som de tyska nazisterna i allt högre grad försökte få till stånd allianser med muslimer i Nordafrika och Mellanöstern. I detta syfte producerades mängder av lättlästa pamfletter som delades ut gratis. Man sände också radioprogram på arabiska från Berlin där musik varvades med propagandistiska tal – av vilka flera sedan gavs ut i broschyrform. Syftet med dessa kampanjer var initialt att framställa hat mot judar, liksom påståenden om att judendomen utgjorde ett hot mot islam, som essentiella inslag i Koranen. Noterbart är att långt innan palestiniernas ”stora katastrof”, nakba, hade ägt rum, så florerade föreställningar man ärvt från nazismen om att judarna var uppfyllda av en enda ambition: att utrota muslimer. Det var en föreställning som redan i slutet av 1930-talet anfördes som skäl för att systematiskt mörda judar och som i dag avspeglas i anklagelsen att Israel begår ”folkmord”.

Den som mer än någon annan tog på sig uppgiften att i den muslimska världen sprida nazisternas antisemitiska propaganda var Amin el-Husseini. Denne hade 1921 av britterna utsetts till mufti över det så kallade Brittiska Palestina-mandatet, vilket fram till första världskriget hade tillhört Osmanska riket.

Mufti Amin el-Husseini (1897-1974) Foto taget 1936. Foto: Universal Images Group/Getty Images

I sitt engagemang för att mejsla fram en palestinsk identitet och organisera pogromer mot judar, framstod el-Husseini redan i mitten av 1930-talet som en nyckelspelare för nazisterna för att vinna över Mellanösterns och Nordafrikas muslimska befolkning på axelmakternas sida.

Visst förekom avsky mot och diskriminering av judar i Mellanöstern och bland muslimer redan före krigsutbrottet 1939. Dock byggde det traditionella muslimska judehatet, med anor från Muhammeds 600-tal, på föreställningar om judarna som underlägsna muslimerna och därför som föraktliga. Vad som skedde i och med kontakterna med nazisterna var att en motsatt bild av juden gjorde entré i den islamska världen: judarna som överlägsna, som farliga på grund av sin fallenhet för illvilliga konspirationer och hemliga globala nätverk med vilkas hjälp de kunde styra världspolitiska skeenden och på sikt ta över först Mellanöstern och därefter hela världen. Till skillnad från den tidigare synen på judar, är denna ”nya” form av antisemitism tätt knuten till drömmen om en värld helt “befriad” från judar.

Genom att framställa den judiska världskonspirationen som ett lika stort hot mot islams fortlevnad som mot det tyska folkets framtid, hoppades nazisterna att med hjälp av sin propaganda kunna mobilisera araberna i kampen för en judefri värld. Den 19 mars 1943 påpekade muftin i ett av sina många radiotal från Berlin, där han då levde i exil, att judarna i själva verket hade tagit kontrollen över USA och Storbritannien samt utnyttjade det pågående världskriget (som de i denna typ av propaganda ansågs ligga bakom) för att lägga beslag på Det heliga landet.

Demonstration i London i maj i år. Det går att tänka sig att en och annan på 1930-talet hade köpt plakatets slogan. Foto: Andy Soloman/Getty

Efter samarbetet med Nazityskland under kriget, vilket även inbegrep muslimska divisioner av Waffen-SS på Balkan, tog el-Husseini sin tillflykt till Egypten. Hans anklagelser mot judarna för att ligga bakom den muslimska världens alla tillkortakommanden och förlorade status, uppskattades i Kairo av Muslimska brödraskapets grundare, Hassan al-Banna, som hälsade muftin välkommen med orden:

Hitler är borta men Amin el-Husseini kommer att fortsätta kampen (. . .) mot britterna och sionisterna.

När det Muslimska brödraskapet tog form ideologiskt under decennierna före och efter andra världskriget, så skedde det med hänvisning till samma paranoida föreställningar som vunnit spridning genom den nazistiska propagandan. I sin bok Vår kamp mot judarna (1951) framställde rörelsens chefsideolog Sayyid Qutb staten Israels grundande som en bekräftelse av judarnas globala inflytanden och deras ambitioner att tillintetgöra islam – helt i linje med nazisternas förutsägelser.

I Kairo, dit många tyska nazister tagit sin tillflykt efter andra världskriget, fortsatte stormuftin under 1950-talet att odla sina nazistiska kontakter. En av dem var den schweiziske bankiren François Genoud. Denne hade redan som barn mött och skakat hand med führern och var från den stunden övertygad nazist fram till självmordet 1996. Redan 1936 hade Genoud besökt muftin i det brittiska mandatet. De två skulle därefter träffas regelbundet, eftersom Genoud förvaltade el-Husseinis ekonomiska tillgångar inom ramen för sin ljusskygga bankverksamhet, byggd på avlidna eller försvunna nazistledares kvarlåtenskap, däribland guld stulet från judar.

Den tyske statsvetaren Matthias Küntzel har i sin bok Jihad och judehat (Djihad und Judenhass) (2002) påpekat att det ligger i antisemitismens överlevnadsförmåga, att likt ett skadedjur hela tiden anpassa sig till rådande förhållanden. I en värld som efterkrigstidens Europa, där rasism blev tabubelagd, kunde antisemitismen därför överleva och frodas genom att ikläda sig antirasistens tjusiga mantel.

Küntzels resonemang förklarar varför en övertygad nazist som Genoud utan problem odlade vänskaper med centralgestalter inom PFLP och Svarta September. Genoud insåg att trots ideologiska skiljaktigheter delade han och de palestinska terroristerna samma ultimata dröm: en värld utan judar. Samtidigt förstod han att möjligheten att nå det målet var betydligt större inom ramen för en rörelse med antikoloniala snarare än nynazistiska förtecken. Den antiimperialistiska kampen, där fienden var västvärlden med dess koloniala historia, förenade islamister med postkoloniala forskare och marxister samt innebar en relativisering av nazismens brott (vilket kan illustreras med samarbetet mellan Genoud och den vänsterradikale franske advokaten Jacques Vergès, känd bland annat som försvarare av Gestapo-chefen Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon”).

Fördelen med att ha palestinierna som bundsförvanter skulle dessutom långt senare visa sig i form av ett effektivt kort i rockärmen: anklagelserna mot meningsmotståndare för islamofobi. Att påtala förekomsten av nazistiskt tankegods bland muslimer kom i allt högre grad att avfärdas som tecken på rasism. Trots att det är väldokumenterat är det fortfarande, förmodligen av det skälet, inte allmänt känt.

På 1960-talet inleddes således ett mångårigt samarbete mellan ljusskygga nynazister och olika palestinska terrororganisationer. Vid sidan av att ha organiserat försvaret vid olika rättegångar mot nazister som uppspårats under efterkrigstiden – Adolf Eichmann 1961, Klaus Barbie 1987 etcetera – finansierade Genoud den mytomspunne terroristen Ilich Ramirez Sánchez, känd som Carlos eller Schakalen. I sin kamp mot Israel utförde Carlos, som på 1970-talet var engagerad i PFLP, flera mord och spektakulära bombattentat mot israeliska och judiska intressen i London och New York. I kulisserna lurade hela tiden den schweiziske nazistbankiren.

I november 1969 betalade Genoud försvaret för tre PFLP-medlemmar åtalade för flygplanskapning. I februari 1972 planerade han tillsammans med PFLP-ledaren Wadie Haddad en spektakulär flygplanskapning (ombord på planet var Robert F Kennedys son Joseph) där terroristerna lyckades undkomma med lösensumman: fem miljoner dollar. Ett välkommet tillskott i PFLP:s kassa.

Samma år finansierade Genoud sjukhusvistelsen för en av medlemmarna i Svarta September i samband med massakern på israeliska idrottsmän vid OS i München. Det är illustrativt för samarbetet mellan nynazister och palestinska terrorister att Svarta September, som utförde attentaten i München 1972 fick hjälp av två tyska högerextremister, Willi Pohl och Max Abramowski, med logistik och anskaffning av pass.

Demonstrant mot antisemitism i Washington DC i maj i år. Foto: Andrew Harnik/Getty Images

Men det har inte bara varit så att nazister och nynazister har hjälpt palestinska terrorister. Det omvända har också skett, som i fallet med den excentriske tyske högerextremisten Karl-Heinz Hoffmann, vars fästmö hade köpt det gamla nazist-slottet Ermreuth i Bayern, där SS-soldater tränades under kriget. På slottet samlades under 1980-talet nynazistiska hetsporrar under täckmantel av ”Hoffmanns idrottsklubb”, en paramilitär grupp vars medlemmar fått grundläggande stridsutbildning i Libanon, av PLO och PLF (Palestinska befrielsefronten). Färdigheterna därifrån kom till användning i ett antal blodiga terrorattentat, vilka inkluderade bland annat flera mord på judar samt en sprängning av en synagoga i Paris med tre döda.

Mot bakgrund av det kontinuerliga samarbetet mellan nazister och palestinska terror- och ”befrielserörelser”, är det inte helt förvånande att det i den islamistiska terrororganisationen Hamas stadgar från 1988 finns en hel del uppenbart nazistiskt tankegods. “Judarna måste utrotas”, sägs det exempelvis i artikel 7. Men kanske än mer symptomatiskt är tiraderna i artikel 22 om att judarna inte bara kontrollerar FN utan också legat bakom franska revolutionen, både första och andra världskriget, samt ryska revolutionen och så vidare.

Här blir linjen tydlig från de tyska påverkanskampanjerna under Andra världskriget till dagens Hamas-krigare. Forskare som Matthias Küntzel och Jeffrey Herf , som bland annat skrivit Nazi Propaganda for the Arab World (2009), framhåller betydelsen av den nazistiska propagandaoffensiven i Mellanöstern för konstruktionen av den nutida palestinsk-muslimska identiteten. Och det räcker med att själv ta del av vad aktivistgrupperna säger för att se likheterna.

“Inga fascister på våra gator”, skanderar vänsteraktivisterna. Ändå har de krokat arm med palestinska aktivister som vägleds av en nazistinspirerad världsbild. Samma antisemitiska källa, samma slagord. Reaktionerna på pogromen den 7 oktober 2023 lämnar inget tvivel om att dessa aktivisters målsättningar i stora stycken sammanfaller med ambitionerna hos de tyska nazister som palestinska ”befrielserörelser” samarbetat med under stora delar av 1900-talet.

Det helt öppna vurmandet för PFLP visar vilket självklart inslag antisemitismen blivit i vänstern.

Johan Lundberg