Arga Magda(S) maktbegär

Socialdemokraterna, partiet utan skam


Susanna Birgersson

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen.

Blir jag jätteupprörd över att Socialdemokraterna har rundat Metas regler och paketerat politisk reklam som en journalistisk produkt och därmed kunnat köpa sig större digital räckvidd? Nja. Blir jag topp tunnor rasande över att det finns konton på plattformen X som sprider S-propaganda utan att det sker med tydlig S-logga? Nja. Tycker jag att ”Aktuellt i Politiken” (AiP), publikationen som utger sig för att vara journalistik men i själva verket är en megafon för socialdemokratisk politik, är ett hot mot demokratin? Nja.

Snyggt är det inte, och ett brott mot den praxis som säger att det ska framgå tydligt när avsändaren bakom ett budskap är partifinansierad. Särskilt satsningarna mot ungdomar som inte kan antas ha en susning om att AiP är socialdemokratiskt ägd och styrd, är klandervärda.

Samarbetet med konton som spridit antisemitisk smörja, är förstås oförlåtligt. Men ändå. Det är inte avslöjandet utan reaktionen som fräter ner mitt sista lilla kvarvarande förtroende för Magdalena Andersson. Hennes hantering av saken befäster min känsla att allt, precis allt, bara är politiskt spel för henne.

Politiker agerar för att maximera sympati och väljarstöd. Det får man tugga i sig. Om man förväntar sig autenticitet, principfasthet och sårbar ärlighet, kommer man bli besviken. Men det finns grader, och det finns nivåskillnader, en del så stora att variationerna snarast är att betrakta som olika kategorier. Magdalena Andersson är på en nivå för sig.

När TV4 förra året avslöjade att det fanns folk på SD:s kansli som rattade en rad sociala-mediekonton som inte alla var korrekt SD-etiketterade, var Magdalena Andersson en av de hårdaste kritikerna. Metoderna förde tankarna till Ryssland, sa hon.

Hon var gravallvarlig och man förstod att hon ville att det skulle synas hur oerhört oroad hon var. Hon och toppkandidaten Helen Fritzon (S) gjorde till och med avslöjandet till en fråga i EU-valet och påstod att de skulle kräva lagstiftning om att varje person som upprättade en profil skulle identifiera sig för plattformens ägare. Så viktigt var detta avslöjande.

När hon nu konfronteras med frågan om aktiviteterna kring AiP, ser hon inte ens problemet.

Eller minns ni hur S-ledaren lät i kammaren förra året när hon konfronterade Ulf Kristersson för att ha anklagat den socialdemokratiske ledamoten Jamal el-Haj för att hysa terrorsympatier?

Hon arbetade upp sig till en känslosamhet som – förutom att den var outhärdligt teatralisk – skulle dölja det faktum att el-Haj hade besökt en Palestinakonferens med uppenbara Hamaskopplingar, en konferens han hade blivit avrådd från att gå på av sitt parti, en konferens där han tog tillfället i akt att omfamna arrangörens Hamasaffilierade ordförande.

Men förra året när Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas lotteriförsäljning bedrevs med djupt oetiska metoder mot gamla och förvirrade människor, varefter partiet i våras dömdes till miljonböter, då brydde sig Magdalena Andersson lustigt nog inte om att upparbeta någon låtsad känslosamhet utan meddelade bara i torra ordalag vilka åtgärder partiet hade vidtagit.

Hon såg inte ens ut som att hon skämdes. Det gör hon inte heller. Det är förargligt att bli avslöjad, men skäms, det gör aldrig Socialdemokraterna, varken för lotterierna, trollkontona eller Hamassupportrarna i det egna partiet. Och inte heller för den kriminella infiltrationen i Botkyrka. Så länge Andersson kunde förnekade hon att någon sådan förekommit. När det inte längre var möjligt teg hon framgångsrikt ihjäl historien.

Allt detta hade man kanske kunnat bortse från i någon mån, om det fanns en större berättelse om vart Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill föra Sverige. Men det saknas. Socialdemokraterna vill framförallt ha regeringsmakten.

Med vem som helst, i utbyte mot vad som helst. Det finns inget de inte är villiga att byta bort, för det finns inget riktigt fokus Det integrationsprogram som skulle vara den här mandatperiodens stora sakpolitiska landvinning, har Magdalena Andersson redan distanserat sig från.

Socialdemokraterna försöker ta åt sig äran för regeringens brottsbekämpande åtgärder och utmålar sig själva som det parti som införde en stramare invandringspolitik. Men alla som minns skeendena 2015 vet att Socialdemokraterna inte snörde åt migrationen förrän flyktingkrisen var ett fullbordat faktum; de reagerade senare än alla andra europeiska länder, och det trots att Sverige redan tyngdes av svåra segregationsproblem.

Vi minns hur Morgan Johansson initierade en del utredningar om skärpta straff och fler utvisningar men att han varken ville eller förmådde genomdriva särskilt mycket. Magdalena Andersson hoppas att vi ska ha glömt allt detta till september nästa år.

Minns ni förra valrörelsen? Minns ni hur ämabel Magdalena Andersson var i debatt efter debatt mot Ulf Kristersson? Hon iscensatte sig själv som höjd över partikäbbel, en enande och samlande kraft. Efter valförlusten blev hon som förbytt och kunde bara nätt och jämnt maskera sitt raseri. Den här mandatperioden har hon aldrig försuttit ett tillfälle att uttala sig så illvilligt som möjligt om sina politiska motståndare.

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen, utan makten för dess egen skull, bara makten.