S beter sig som nidbilden av sig själv – ett maktfullkomligt parti
Åsa Linderborg
Det börjar likna fars när Socialdemokraterna kommenterar sina diverse konton på sociala medier. Hur tydlig kritiken än är vägrar de förstå problemet. Jag trodde först inte mina öron, när jag hörde Magdalena Andersson försvara saken i Lunchekot i onsdags.
AiP Media är ett bolag som S haft i flera decennier, säger hon, och detta är ”välkänt” för ”svenska folket”.
Det är nog stora delar av ”svenska folket” som undrar vad Magdalena Andersson pratar om, men hon vet i alla fall att S äger AiP, även om hon i Lunchekot säger ”dem” om sitt eget parti: ”de äger”.
I nästa sekund säger hon att det inte alls är S som driver kontona, utan en ansvarig utgivare. Så partiet har egentligen inte med detta att göra.
Lika rörigt är Anderssons svar i en intervju med Expressens Viktor Barth-Kron. Gång på gång tar hon upp SD:s trollfabrik – som hon har slagit på den trumman i ett och ett halvt års tid års tid, hon trummar så fingrarna blöder. Barth-Kron undrar till slut om inte S borde föregå med gott exempel genom att själva markera en tydlig avsändare på sina konton?
Andersson förstår inte vad han menar, hon vidhåller att allt är transparent och glasklart, men tillägger att det också handlar om vad det är man sprider: S ägnar sig inte åt vit makt-propaganda. Deras löskokta kontohantering är med andra ord inget att orda om.
Det handlar alltså inte om principer, utan huruvida man är ond eller god. Och sossar är ju alltid goda.
Även när de försöker runda lagstiftningen om förbud mot politisk reklam på sociala medier.
När Mikael Damberg konfronteras om saken i TV4, säger han att AiP:s verksamhet är ett ”motvärn mot ett borgerligt klimat”.
Rent konkret kan detta motvärn ta sig följande uttryck: det är okej för AiP att driva med händelserna den 7 oktober, liksom att vara misogyn mot Ebba Busch, men det är inte okej för SD att driva med S-märka politiker eller att sprida främlingsfientlig propaganda.
Man kan förstå att figurerna på Tidösidan är så skadeglada att de nästan får yrsel. Med ett grin rensar de sina almanackor för att kunna rusa iväg till debatter i alla tv- och radiostudios som finns.
Den välvilligaste tolkningen av denna fars är att S måste vara mycket långt gången i sin fikonvärld om partiet tror att verkligheten för dem på Sveavägen 68 också är verkligheten för ”svenska folket”. I den sossesekten – där SSU:arna kallar Magdalena Andersson för ”mamma” – är AiP Media Production lika välkänt som BBC.
Man skulle kunna skratta åt alltihop. Eller le överseende.
Man kan också förvånas över att partiet inte fattar, att de beter sig som den gamla nidbilden av S: ett maktfullkomligt parti, helt utan självdistans.
Andersson förstår inte vad han menar, hon vidhåller att allt är transparent och glasklart, men tillägger att det också handlar om vad det är man sprider: S ägnar sig inte åt vit makt-propaganda. Deras löskokta kontohantering är med andra ord inget att orda om.
Det handlar alltså inte om principer, utan huruvida man är ond eller god. Och sossar är ju alltid goda.
Även när de försöker runda lagstiftningen om förbud mot politisk reklam på sociala medier.
När Mikael Damberg konfronteras om saken i TV4, säger han att AiP:s verksamhet är ett ”motvärn mot ett borgerligt klimat”.
Rent konkret kan detta motvärn ta sig följande uttryck: det är okej för AiP att driva med händelserna den 7 oktober, liksom att vara misogyn mot Ebba Busch, men det är inte okej för SD att driva med S-märka politiker eller att sprida främlingsfientlig propaganda.
Man kan förstå att figurerna på Tidösidan är så skadeglada att de nästan får yrsel. Med ett grin rensar de sina almanackor för att kunna rusa iväg till debatter i alla tv- och radiostudios som finns.
Den välvilligaste tolkningen av denna fars är att S måste vara mycket långt gången i sin fikonvärld om partiet tror att verkligheten för dem på Sveavägen 68 också är verkligheten för ”svenska folket”. I den sossesekten – där SSU:arna kallar Magdalena Andersson för ”mamma” – är AiP Media Production lika välkänt som BBC.
Man skulle kunna skratta åt alltihop. Eller le överseende.
Man kan också förvånas över att partiet inte fattar, att de beter sig som den gamla nidbilden av S: ett maktfullkomligt parti, helt utan självdistans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar