Dec 02, 2025
Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar.
Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service.
SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skulle hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt.
Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget.
Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta.
Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza.
Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre.
Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat.
Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT.
Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025.
Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige?
Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen.
Att kalla det skamligt känns nästan för milt.
Joakim Lamotte
Importerar man Mellanöstern får man Mellanöstern, sa ingen!
Den ökande antisemitismen i Sverige kunde SVT inte förklara. Hakkors nämndes, och att det behövs mer pengar. Elefanten i rummet fick stå kvar.
Text: Erik Hörstadius
Antisemitismen i landets skolor ökar, enligt en ny rapport, beställd av regeringen, utförd av Skolverket. Det var huvudnyheten i Aktuellt i går. Den ägnades elva minuter. Viktigt ta upp, förstås. Förutom möjligen av det skälet att det inte är en nyhet.
Det är ju väl känt för alla som inte sovit väldigt länge och väldigt djupt under en väldigt tjock sten, att det under många år har blivit allt svårare och farligare att vara jude i Sverige. Framför allt om man visar att man är jude, med till exempel davidsstjärna eller kippa.
Hur skildrades då detta växande problem i ett av public services flaggskeppsprogram?
I anslaget berättas om ”hakkors och Hitlerhälsningar och elever som vägrar delta i undervisning om Förintelsen”. Programledaren Nike Nylander talar med allvarsdarr på stämman.
Sedan följer ett reportage från Odenplan i centrala Stockholm. En reporter har pratat med ljushyllta medelklasskids om deras intryck. Vi får höra om hakkors på toaletter, klistermärken, ordramsor som ”Sisten till dörren är en jude”, och om en miljö på sociala medier där allt dåligt i samhället skylls på judarna. De trevliga ungdomarna tar förstås unisont avstånd från detta.
Därefter vidtar bekymrad studiodiskussion, men först efter den fastslagna utgångspunkten att skolantisemitismen är kopplad till ”högerextremism”, ”Israel-Palestinakonflikten” och ”skämt och jargong” – ibland ”omedveten” och utgående från ”stereotyper” om judar.
De till studion inbjudna är ordföranden i Judiska Ungdomsförbundet (JUS), samt en stockholmsk sistaringare med judisk bakgrund. Här är vad de och Nylander kommer fram till:
Ja, skolantisemitismen växer. Den är ofta kopplad till Gazakriget och ”sionismen”. Den kommer ”från alla håll”. Ofta av ungdomar som ”inte har sina rötter i Mellanöstern” och därför inte har ”eget engagemang” i frågorna. Lärarna intervenerar sparsamt, delvis på grund av ”bristande kunskaper”. På sociala medier sprids antijudiska memes. Judiska ungdomar blir allt mer rädda, och undviker i allt högre grad att framhålla sin identitet.
I en faktiskt intressant passus framkommer att den antisemitiska retoriken är språkligt uppfinningsrik och varierar sig; som att sionist blir kodord för jude och att en lärare kan uppträda i Free Palestine-tröja.
Och lösningen? Det som efterfrågas är mer pengar till utbildningssatsningar ”mot antisemitism”.
Det var det hela. Vi tittare lämnades alltså med världens största elefant i rummet. Det vill säga den många decennier långa och mycket stora invandringen från muslimska länder. Som Barack Obama faktiskt satte under lupp redan för över 15 år sedan, när judehatet i Malmö blivit en internationell story.
Public service-bolagen SVT, SR och UR ska enligt avtal främja demokrati och producera program som präglas av opartiskhet, saklighet och mångfald. Men av gårdagens ansvariga för Aktuellt uppenbarligen uttolkat som partiskhet, osaklighet och enfald. Okunskapen växte, i kapp med antisemitismen. Vi tittare idiotförklarades: ”Här finns ingen elefant!”. Ungefär som att analysera andra världskriget utan att nämna Holocaust och Hitlers planer på ett storgermanskt tusenårigt rike.
I färskt minne har jag också Göran Ellungs i och för sig välgjorda tvåtimmarsdokumentär om Sverigedemokraterna, som tyvärr undergrävde sin egen trovärdighet genom att i princip bara SD-hatare fick framträda som experter.
Henrik Jönsson och andra pigga utmanare av public service är att gratulera. Det här tiomiljardersbygget håller ju på att alldeles implodera under tyngden av sin pompösa uppblåsthet, improduktiva lättja och svårt daterade världsuppfattning från 1968.
Erik Hörstadius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar