Public Service – folkförvillarna

Public service måste lägga ner aktivismen!

Det pågår ett lågintensivt krig inne på SVT och SR. En aktivistisk falang har tagit över en stor del av rapporteringen. Det syns i bevakningen av Iran och Venezuela, menar Jens Ganman.

Många har reagerat på SVT:s rapportering kring händelseutvecklingen i Iran och Venezuela senaste veckorna. Varför så försiktiga? Varför så svårt att tala ur skägget och berätta att protesterna – i grunden – handlar om ett utbrett, folkligt missnöje med två kommunistiska/muslimska diktaturer?

En ytlig förklaring handlar om att public service garderar sig mot fejk news. Nätet svämmar över av falska AI-klipp. Det är svårt även för en koncern med 10 miljarder i budget att orientera sig i detta nya informationsparadigm. Fast i grunden handlar det om något helt annat, nämligen SR/SVT/UR:s personella struktur.

Falang av aktivister

Svensk public service har (liksom BBC*) en rad medarbetare med arabisk/palestinsk bakgrund. Det finns också en rad etniska svenskar på företaget som hyser starka sympatier i frågor som rör Mellanöstern.

Falangen har flyttat fram positionerna efter slakten på civila israeler den sjunde oktober 2023. Det är delvis i skenet av detta man får se mängden av mer eller mindre bisarra inslag som just nu sköljer över SVT-publiken.

Kräver särskild avkodning

I en rapport med rubriken "Khamenei om demonstranterna: Vill göra Trump nöjd.” berättar Mellanösternexperten Alexander Atarodi att mycket av det som sker beror på att Iran "pressats hårt ekonomiskt” (av USA). Mellanösternkorren Gilda Hamidi-Nia lägger till: “Det handlar om nåt större. Det handlar om det sociala. Det handlar om livet för alla iranier i slutändan.”

Hennes svepande, generella beskrivning av situationen kräver en särskild sorts avkodning.

“Nåt större” = islam.

“Det sociala” = effekterna av religiös fascism.

“Livet” = överhängande hot om fängelse, tortyr och avrättning för vanliga människor.

Medveten propaganda?

I ett annat inslag lyfts – än en gång – USA:s ekonomiska sanktioner fram som en huvudförklaring till folkets revolution. Som en knorr nämns även “klimatet” som en faktor. Liksom “bristfällig infrastruktur” – något som troligen inte beror på klimatet utan fastmer på den korrupta diktaturen.

Precis som i fallet Venezuela.

Även i detta inslag klipps Alexander Atarodi in och han slår fast:

“Flera forskare brukar peka på att klimatförändringarna var en viktig orsak till att arabiska våren kom till överhuvudtaget.”

Påståendet blir hängande luften. Vi tittare får ingen redovisning om vilka forskare exakt som säger detta och vad de baserar sina analyser på. Det är, i bästa fall, slapp journalistik. I sämsta fall: medveten propaganda.

SVT och SR urartat

Och frågan är: hur har SVT och SR kunnat urarta på det här sättet? Så snabbt?

I fallet Iran ska man inte underskatta den nivå som sattes under regeringen Löfven. Stefan Löfven åkte på säljresa till Teheran i februari 2017. Han poserade glatt bredvid president Rouhani. Bilderna spreds över världen – liksom bilderna på de svenska kvinnliga (feministiska) ministrar som lydigt tog på sig slöja och med sänkta huvuden paraderade framför sina muslimska, manliga värdar.

En och annan svensk journalist tog troligen intryck av det här. Om Sveriges statsminister – känd för sin goda värdegrund – stod och såg så strålande glad ut tillsammans med Irans president – hur farlig kunde regimen vara?

Etniskt präglad kamp

Överlag pågår det numera en lågintensiv, ideologisk/etniskt präglad kamp inom PS-koncernen. Det stod klart, om inte förr, i samband med det interna BLM-upproret 2021, lett av Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga.

Det finns äldre journalister som ser utvecklingen, och som mellan skål och vägg skäms för den. Sen finns det en kader av yngre medarbetare med etnisk påbrå som anser att SR/SVT/UR/Radio Sweden är ett legitimt verktyg i “kampen”. Den socialistiska, kommunistiska, muslimska, kurdiska, samiska, eritreanska, somaliska …

Cheferna för svaga och fega

Vd-duon Anne Lagercrantz och Cilla Benkö skulle kunna stämma i bäcken. De skulle kunna återupprätta public services skamfilade förtroende. Tyvärr är de för svaga. Och fega.

Eva Hamilton (vd på SVT 2006-2014) höll en gång ett legendariskt stormöte för hela SVT:s personal. Det var i samband med stora ekonomiska nerdragningar. Hamilton förstod att PS-koncernens överbyggnad började dra till sig politikernas missnöjda blickar. Därför: bättre att skära ner på eget bevåg än att bli anmodade att göra det. På mötet höll hon ett fantastiskt brandtal för verksamheten; hon sparkade folk och fick dem att, i princip, känna tacksamhet över att fått offra sig för “kampen".

Behöver lägga ner aktivismen

Lagercrantz/Benkö skulle behöva hålla ett liknande möte med personalen på nyhetssidan – inklusive lokalredaktionerna ute i landet.

Ett möte där det tydligt slogs fast:

“Nu gör vi en omstart när det gäller vår nyhetsrapportering. Vi har ögonen på oss. Vi kommer (numera) inte undan med vår politiska aktivism såsom vi gjorde förr. Bara av det skälet måste vi lägga ner den. Speciellt när det gäller rapporteringen kring klimatet, Mellanöstern och USA.”

Min kvalificerade gissning är att ett sånt möte aldrig kommer att hållas.

Förföljda kristna del 3

Den förra ärkebiskopen vägrade kommentera att

kristna förföljs för sin tro på svenska asylboenden

Moderaterna och socialdemokraterna gör allt för att

mörka problemet med förföljda kristna.

Vänsterpartiet. miljöpartiet och centerpartiet

hävdar att muslimerna är en förföljd minoritet.

Så kallad omvänd rasism är politiskt inkorrekt och

i en oskriven lag, rasistiskt att informera om.

Att våldsbrott mot kristna är vanligare

än våldsbrott mot muslimer är

ett förbjudet ämne i

debatterna.

Open Doors

WWL

Mera om OD

Del1

Del2

Jag förstår att Posk, Frimodig kyrka och SD är upprörda på S och i synnerhet Jesper Eneroth.

Det bästa är om Eneroth nu backar på sammankopplingen mellan stöd för förföljda kristna i världen och att människor med annan religionstillhörighet skulle petas ur svenska hjälpköer. Vi kan inte börja en valrörelse på en sådan låg nivå.

För det första finns inte en enda diakon eller annan medarbetare i Svenska kyrkan som skulle ställa en fråga om hjälpsökandes tro, ens om de skulle åläggas det. Det är inte ohyfsat mot motionsskrivare, utan mot anställda med diakon- och prästlöften.

Har man nu inte koll på det bör man läsa på mer om den kyrka man ska verka i, och vad den bygger på för grunder. Som att älska sina fiender och be för den som förföljer en.

Det andra i den meningen tvingas vi sällan till i Sverige. Men som både Frimodig kyrka, Posk och till och med SD lyft, är det legio för många kristna i världen. Som en av världens monetärt rikaste kyrkor har Svenska kyrkan där ett stort ansvar för sina trosyskon.

Det här betyder inte på något sätt att kyrkan skulle upphöra med hjälp till människor i nöd som inte definierar sig som kristna.

Men organisationen Open Doors, som följt utvecklingen av förföljelse av kristna i decennier, konstaterar följande:

Förra året led cirka 380 miljoner kristna av någon typ av förföljelse. Runt 209 770 personer flydde sitt land på grund av det. 7 679 kyrkor attackerades eller förstördes. 4476 människor dödades på grund av sin kristna tro.

Detta pågår medan kyrkomötet har lyxen att fundera på de mest slagkraftiga motionerna till hösten, och hur ointresserade väljare ska lockas till valurnan.

Bara för någon vecka sedan dödades 52 personer och tusentals blev hemlösa efter attacker mot kristna byar i Nigeria runt Plateau State i mitten av landet. En del av vad många kallar en pågående etnisk rensning av kristna i området.

Tidigare i år halshöggs ett 70-tal kristna i Östra Kongo av islamistiska rebeller.

I Mellanöstern, där kristendom först fick vind, har antalet kristna minskat i rasande takt på ett par decennier och i flera länder där man utgjort en större minoritet finns man idag knappt kvar. I Syrien där kristna särskilt sedan IS-åren pressats hårt och gått från 10 procent av befolkningen till cirka 300 000 personer, kommer nu skräckrapporter om nya attacker från regeringen som har nära band till islamistiska HTS, som utfört flera attacker på kristna.

För Svenska kyrkan bör detta diskuteras med högt till tak utan anklagelser om att stöd till förföljda kristna utgör ett hot mot annan hjälp på hemmaplan. Det är bara löjligt.

Man bör också allvarsamt stilla sig inför Johannesbrevets ord som oavsett religiös tro manar till eftertanke:

Om någon har jordiska ägodelar och ser sin broder lida nöd, men stänger sitt hjärta för honom – hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss inte älska med ord eller fraser utan i handling och sanning.

Attenius Göteborg Islamisterna och det kommunala biblioteket

Islamisterna och det kommunala biblioteket

Posted By: Doku 29 december, 2025

Med Göteborgs stads godkännande håller Frölunda moské fredagsbön och koranskola i ett av stadens kulturhus vid ett allmänt bibliotek. Moskéföreträdare och imamer har spridit islamism, grov antisemitism och stöd för Hitler och terrororganisationer, och under en predikan kallas undervisningen i svenska skolor för smuts. De få gånger kvinnor tillåts närvara vid böner göms de bakom draperier. Socialdemokratiska toppolitiker har vid upprepade tillfällen träffat moskéföreträdarna i lokalerna. – Jag har mött dem en gång och då framkom inga uttryck för antisemitism, säger kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius, till Doku.

Högsbo bibliotek ligger på andra våningen i det kommunägda Axelhuset på Axel Dahlströms torg i Göteborg. I samma entréhall finns några bokmontrar och upphängd konst, ett litet café och samlingslokaler. Den som vill hyra en lokal får kontakta Axelhuset eller stadens idrotts- och föreningsförvaltning.

Axelhuset förknippas numera med annat än bara biblioteksverksamhet och kultur. I lokalerna håller Frölunda moské fredagsbön och andra religiösa aktiviteter och där bedrivs också koranskola.

Frölunda moské drivs av Frölunda Mångkultur Förening. I lokalbokningen hos stadens förvaltning står inget om någon koranskola och fredagsbön. I stället talas om möte, utbildning och övrigt.

Vi besöker bibliotekshuset vid lunchtid ett par fredagar före jul i år. Strax efter kl 12.00 kommer plötsligt hundratalet personer in i entréhallen för att delta i fredagsbönen. Inga kvinnor syns till. Några av besökarna känner vi igen. Khaled Sadi beskrev vi så sent som för en dryg månad sedan i texten Flaggbärarna och nätverken bakom palestinamarscherna.

En av Dokus källor hälsar på moskéns företrädare, tar av sig skorna och går in i bönesalen. Den fylls snabbt och de närvarande uppmanas att tränga ihop sig axel till axel så att alla ska få plats. Trots att dörrarna sedan stängs hörs imamens arabiska i entréhallen utanför. Den låter allt mer forcerad ju längre han fortsätter. Vi lyssnar efteråt igenom inspelningen.

Predikan handlar om barnuppfostran. Imamen talar om faror för muslimska barn och hur föräldrar ska hantera ateism och tvivel som barn möter i skolan.

Han förklarar att han själv gått i svensk skola och vet vad man möter. Barnen är offer för de idéer som de exponeras för. Tiden mellan noll och sju år är den viktigaste, säger han. Det är då man lägger grunden. Om man väntar tills barnet är fjorton eller femton är det ofta för sent, då har barnet redan formats av andra intryck. Ditt ansvar är att tvätta bort den smuts och de felaktiga trosuppfattningar som de får med sig, förklarar han. Den som inte kan göra det själv ska söka hjälp hos kunniga bröder – det skapar gemenskap och ger barnen den grund de behöver.

Frölunda moskés verksamhet och ledning

Frölunda moskés bokningar i Axelhuset visar vilka aktiviteter som vänder sig till män respektive kvinnor. De tre senaste åren är 178 för män och 18 för kvinnor.

Könssegregationen är tydligt dokumenterad också genom bilder på sociala medier. Där syns endast män i entréhallen utanför moskélokalen och samma sak gäller för årsmöten och andra sammankomster. Undantaget är informationsmöten då politiker, polis och andra myndighetspersoner närvarar, men då placeras kvinnorna för sig på ena sidan av salen, några av dem bär niqab.

Men det finns också bilder från bönetillfällen när kvinnor tillåts delta. Då sitter de hundratals männen i den stora kommunala samlingslokalen medan kvinnorna trängs bland brädor, stegar och annan utrustning i ett smalt förvaringsutrymme bakom ett kraftigt draperi längs en av salens väggar.

På olika sociala medier kan man läsa om moskéns koranskolor som motiveras på samma sätt som i imamens fredagspredikan – betydelsen av att muslimska barn fostras i islamiska värderingar. Vid några tillfällen, som möjligen beror på platsbrist, hålls koranskolorna i Frölunda kulturhus.

På sociala medier finns också bilder på moskéns företrädare, imamer och predikanter. Flera av imamerna och predikanterna förekommer också i andra moskéer. Vi återkommer till dem.

Klustret av föreningar runt Frölunda moské är grundat av ett antal bangladeshier. En av dem säger till Doku att han sedan 2023 inte längre har någon formell koppling till den förening som driver moskén, men han är verksam i flera etniska och religiösa föreningar och hänvisar på Facebook föräldrar till koranskolorna. Han är också suppleant i Socialdemokraternas Frölundastyrelse och har engagerat sig i kyrkovalet.

Min drivkraft i partiet är övertygelsen om att demokrati är den enda legitima modellen för att skydda både majoritetens vilja och minoriteters rättigheter, skriver han till Doku.

Hans tidigare inlägg på sociala medier säger något annat:

När Muslimska brödraskapets egyptiske ledare Mohamed Mursi dog i juni 2019 kallade han honom för den sanna ledaren för Ummah. Han beskriver Muslimska brödraskapet som en demokratisk kraft och säger att brödraskapets samhälle är ett där sharialagar gäller och att det är demokratiskt. Han frågar: kanske ska också Sverige en dag ha sharialagar.

Han redogör för antalet aborter i USA och Sverige och frågar: Bör det inte stoppas? Hur kan vi döda så många oskyldiga?

I en islamisk politisk diskussion ifrågasätter han om Israel inte är terrorister i lika stor utsträckning som Hamas. Han kallar president Emmanuel Macron för en extremist och islamofob som talar falskt om yttrandefrihet och demokratiska ”värden” och hånar väst för att ”frihet” och ”värden” som väst talar om är illusioner.

I en Facebookgrupp undrar han när muslimer kommer ha rätt att leva och inte bli dödade och få sina hus förstörda? och gillar sedan när en omtalad Hizb ut-Tahrir-medlem svarar: När det finns en stat som skyddar dem: Kalifatet.

I ett inlägg beskriver han islam:

Till skillnad från andra religioner eller trossystem är islam inte en religion utan en fullständig instruktion för livet. Den gav dig lagar och instruktioner med exempel på ekonomi, politik, socialt system, familjeliv, förhållandet mellan man och hustru, föräldrar och barn, syskon, grannar.

Mannen säger till Doku bland annat att inläggen är gamla, att de ingår i specifika internationella eller teoretiska diskussioner och att han är demokrat och tar avstånd från våld och extremism.

Göteborgspolitikerna och Frölunda moské

Göteborgs stads ledande socialdemokratiska politiker har deltagit i flera möten i Axelhuset med moskén och föreningen som driver den.

I mars 2025 närvarade två av dem i ett möte i moskén: Blerta Hoti Singh, kommunalråd i Göteborg, och Dženan Čišija, riksdagsledamot och ordförande för Hammarkullens Folkets hus. Där fanns då också Kalsoom Kaleem, tidigare aktiv socialdemokratisk politiker och sekreterare i Göteborgs moské och numera informationsansvarig för Muslimska samverkansgruppen i Göteborg. I Muslimska samverkansgruppen, som är ett språkrör för muslimska organisationers myndighets- och mediakontakter, ingår landets mest inflytelserika salafistiska miljö, Bellevuemoskén.

På bilder från ett möte i moskélokalen i Axelhuset i oktober 2024 syns ett femtontal personer. På honnörsplats bredvid moskéns ordförande, framför skynket bakom vilket bedjande kvinnor brukar placeras, sitter kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius. Övriga närvarande är moskéns styrelse och ett moskéutskott som hanterar lokalfrågor. Samtliga är män.

Ett par månader tidigare, i juni 2024, hade Jonas Attenius hållit sitt uppmärksammade tal i Slottsskogen inför cirka 15 000 muslimer under det Eid-firande som arrangerades av just Frölunda moské och Göteborgs moské. Han kritiserades då både för sin Israelkritik, som ansågs bidra till att polarisera stämningen mellan muslimer och judar, och för att han inte reagerade mot att de muslimska kvinnorna hade separerats från männen och placerats i bakgrunden. Han bemötte senare kritiken i ett Facebookinlägg.

Moskéns ordförande säger till Doku att mötet i moskén i oktober 2024 handlade om behovet av nya lokaler. Han säger också att de närvarande presenterade sig för Jonas Attenius.

På Facebook skrev moskéordföranden att de talade om föreningens aktiviteter för att integrera människor från olika bakgrunder i det svenska samhället och möjliga framtida samarbeten med Göteborgs stad. Jonas uttryckte sin uppskattning för vårt arbete och det engagemang vi visar för gemenskap och samverkan.

På en av platserna till höger om Jonas Attenius sitter en av moskéns grundare och styrelseledamöter. Han tar efter mötet en selfie med Jonas Attenius och lägger upp den på Facebook.

Efter Hamas terrorattentat mot Israel den 7 oktober 2023 uttryckte moskéledamoten sina känslor på sociala medier:

För mig är den här nyheten viktigare än dagens match. Attack är det bästa försvaret. Prisad vare Gud. Vi mår mycket bra.

Inlägget gillades av Göteborgs Muslimska Samfund, en av föreningarna runt Frölunda moské.

I ett tidigare inlägg tecknar moskéledamoten bilden av judar och Israel som aktörer i ett globalt psykologiskt krig mot muslimer och judiskt inflytande i västvärldens politik, media och vetenskap som ett hot och uppmanar muslimer att organisera sig ideologiskt och intellektuellt för att besegra den kollektiva fienden, judarna. Han skriver att judar är moraliskt korrumperande och använder det klassiska antisemitiska motivet, att kvinnor är judarnas främsta vapen.

På årsdagen av Muslimska brödraskapets grundare Hassan Al-Bannas död beskrev moskéledamoten denne som en av 1900-talets främsta förebilder som hade visat vägen till ljuset för en nation som uppslukats av västerländsk förfallskultur.

Vid sidan av terrorhyllande och antisemitiska uttalanden och bilder på det s.k. Rabia-tecknet och islamistiska predikanter och andra brödraskapsföreträdare försvarar han dödstraff för den som förolämpar islams profet. Han kallar de som inte tror – kristna och judar – för åsnor.

Några platser till höger om Jonas Attenius sitter en av Frölunda moskés imamer, Hazem Abu Sultan.

Hazem Abu Sultan predikar i ett antal mindre moskéer i Göteborg och leder också koranskolor. När Frölunda moské i våras genomförde en koranrecitation för barn i Axelhuset deltog han som en av bedömarna.

Han har haft en framträdande roll i projektet VI MÅR BRA som uppges ha samlat in över hundra miljoner kronor för att bygga en ny moské i varje svensk stad varje månad. Doku har berättat om de salafistiska krafterna bakom mosképrojektet och om antisemitiska och våldsbejakande budskap. I filmer på sociala medier från kampanjens direktsända insamlingar framställs Hazem Abu Sultan som en auktoritet. Den ställningen bekräftas också av att ett par av de så kallade utvisningsimamerna interagerar med hans inlägg på sociala medier.

När Jonas Attenius mötte Hazem Abu Sultan och de andra företrädarna för Frölunda moské hade Abu Sultan sedan flera år spridit grovt judehat på sociala medier:

⁃ Gud slit judar i stycken, rada upp dem på led och skona inte någon.

⁃ Gud, ta itu med judarna, kasta skräck i deras hjärtan, få jorden att skälva under deras fötter, frys deras blod till is och ge mujahedin makt över deras nackar.

⁃ avkomlingar till apor och svin, Guds förbannelse över de sionistiska judarna, O Allah, slita dem i stycken så som ondskan slits, fyll deras hjärtan med rädsla, terror och förlust, om vi bara kunde rädda våra bröder från judarnas ondska.

Han hyllar terrorattackerna den 7 oktober 2023, framställer Hamasledaren Yahya Sinar som hjälte och förebild och delar bilder på al-Qassam-brigaderna och jihadistisk martyrretorik. Tiden är nu inne för väpnad jihad, plikten för varje muslim.

Doku har sedan flera månader sökt Hazem Abu Sultan. Vid ett tillfälle svarade han i telefon men eftersom han kände sig dålig bestämde vi en ny tid några dagar senare. Han har därefter inte svarat på samtal eller skriftliga meddelanden.

De uppfattningar som Hazem Abu Sultan och de beskrivna två moskégrundarna ger uttryck för förekommer också hos andra imamer och predikanter i Frölunda moské.

En av imamerna som i år talat och predikat flera gånger för Frölunda moské, både i Axelhuset och under sommarens Eid-firande i Slottskogen, då även Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou höll tal, är Ali M.

Redan för tio år sedan hyllade han al-Qassam-brigaderna och enligt bilder från samma period umgicks han med Göteborgsislamister med samma jemenitiska bakgrund som rörde sig i terrorrelaterade miljöer.

I ett par äldre inlägg publicerar Ali M foton och falska citat av Adolf Hitler som cirkulerar i antisemitisk propaganda: Jag hade kunnat döda alla världens judar, men jag lämnade några kvar så att världen skulle förstå varför jag dödade dem. — Hitler. Han lägger till att Hitler hade rätt i denna fantastiska artikel.

I några av få inlägg från senare tid varnar han muslimer för att påverkas av västvärldens agenda om ökade kvinnliga rättigheter i muslimska länder och han kallar en uppmaning till ukrainska flyktingkvinnor, att inte provocera flyktingar från andra kulturer genom att klä sig lätt, för ett historiskt erkännande av att kvinnors utseende spelar en roll vid sexuella trakasserier.

Ahmad B är uttalat antivästlig och han kallar den svenska journalistkåren vidrig, äcklig och hederslös. Han skriver om den smutsiga sionistiska europeiska mentaliteten och om tysk polis som ingriper mot Palestinademonstranter som ett hycklande väst, nazistiska horungar och hundar hos sionisterna.

I äldre publiceringar ber han gud att hämnas på judarna och låta deras intriger vändas mot dem själva och han har fortsatt med samma retorik under senare år. Judarna stal landet, gud, förgör sionisterna och de som tjänar dem.

Som de andra Frölundaimamerna publicerar Ahmad B Hamaspropaganda, Han hyllar ledarna Mohammed Deif och Yahya Sinwar och delar uppmaningar till våld mot president Mahmoud Abbas. Arabiska ledare som inte stödjer Hamas anklagar han för att hugga de heroiska mujahedinerna i ryggen.
_______________________

Jonas Attenius, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, skriver i en kommentar till Doku:

Detta är nya uppgifter för mig. Jag har därför svårt att kommentera det enskilda fallet, men det ni beskriver låter som ett uttryck för ruttna värderingar som står i strid inte bara med mina egna och de flesta göteborgares värderingar utan även med Göteborgs Stads värderingar. Vi är inte en värderingsfri organisation och det finns regler för vilka som får stöd av kommunen och tillgång till våra lokaler. Antisemitism är inte förenligt med dem. Jag har ingen närmare kännedom om den specifika föreningen. Jag har mött dem en gång och då framkom inga uttryck för antisemitism, men jag vet att Polismyndigheten har samverkat med dem tidigare, så jag utgår från att de har mer information om dem.

Rasismkulten

 

Miljoner till radikala ideologer är ingen statlig kärnuppgift!

Kvartal har i en granskning kunnat visa hur staten satsat miljoner på rasismforskning som är ren humbug, och som sedan ligger till grund för utbildningar av anställda i förlossningsvården.

Håkan Boström

Nättidningen Kvartal har i en uppmärksammad granskning visat hur RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning – under de senaste två-tre åren beviljats 3,5 miljoner av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för att genomföra en studie om rasism mot svarta i förlossningsvården.

Undersökningen har genomförts av forskaren Anne Kubai vid Södertörns högskola och doktoranden i genusstudier, Victoria Kawesa. Den sistnämnda är för allmänheten mest känd som tidigare partiledare för Feministiskt Initiativ, en post hon tvingades lämna efter att ha anklagats för plagiat och dömts för upphovsrättsbrott i samband med en akademisk konferens.

Den nu aktuella studien har genomförts genom att intervjua 20 afrosvenska kvinnor om deras upplevelse av förlossningsvården. Urvalet av intervjupersoner har gått till så att forskarna tillfrågat personer ur deras ”egna nätverk”.

Statistiskt skolade forskare skulle redan här höja på ögonbrynen. 20 personer är ett för litet urval för att kunna säga något om hela gruppen afrosvenskar och om urvalet dessutom inte är slumpmässigt så kan man i princip inte säga något alls. Metoden är undermålig. Men så ser å andra sidan allt för mycket samhällsvetenskaplig ”forskning” ut i dag.

Men det stannar inte där. Teorin som ligger till grund för studien säger att de afrosvenska kvinnorna utsätts för rasism. Det är inget man behöver ta reda på utan är själva utgångspunkten.

Det framgår väldigt tydligt i studien. Om en svarande upplever barnmorskan som distanserad är det ett uttryck för rasism. Om någon får en fråga om de tagit HIV-test är det ett uttryck för rasism och så vidare. Om personalen har en annan uppfattning är det uttryck för ”vit skörhet” och om någon i personalen själv är svart men inte delar uppfattningen om rasism är det uttryck för ”vithetsnormen”.

Den här så kallat postkoloniala teorin går inte att motbevisa eftersom all empiri kan tolkas som bekräftelse av teorin. På goda grunder kan man påstå att detta över huvud taget inte är vetenskap. Men även här måste man tyvärr konstatera att sådan ”forskning” inte är helt ovanlig vid svenska universitet.

Frågan är varför en extern statlig myndighet ska finansiera pseudovetenskap? Faktum är att MUCF inte ens ställer några krav på att projektet, som man beviljat flera miljoner, ska hålla någon vetenskaplig nivå. Det görs ingen uppföljning av kvaliteten i det som tagits fram. Detta trots att MUCF återkommande kritiserats av Riksrevisionen och Statskontoret för bristande kontroll.

Det framgår också av Kvartals granskning att RFSU, som ansökt om pengarna, redan innan studien var klar planerat använda den som underlag för att utbilda anställda i förlossningsvården – och att man redan inlett ett samarbete med Region Stockholm i det syftet.

Hela upplägget blixtbelyser hur ideologiproduktion blivit en integrerad del av den svenska statsapparaten. Staten betalar ut pengar via MUCF till RFSU för att genomföra en undersökning där man redan på förhand vet vad man ska komma fram till och som ska passa en starkt politiserad agenda. Man utser forskare med de rätt ideologi som ”forskar” genom att själva välja ut ett par dussin personer att ställa frågor till, resultatet tolkas sedan genom en på förhand uppställd ideologisk-teoretisk ram.

RFSU kan sedan fortsätta att få skattepengar genom utbildningar som regionerna betalar. Statsapparaten genomsyras med ett i grunden radikalt ideologiskt perspektiv samtidigt som ett nätverk av forskare, aktivister, civilsamhällesorganisationer och tjänstemän i värdegrundsindustrin håller sig försörjda. Faktum är att alla dessa aktörer i hög grad lever på att anlita varandra. Centrala delar av det så kallade civilsamhället – där RFSU ingår – är på så sätt integrerade med staten och saknar verkligt oberoende.

Det är lovvärt av Kvartal att granska detta. Men det blir också tydligt hur ovanliga sådana granskningar. Verksamheten är inbäddad i ett på ytan legitimt system. Men att aktivism bäddas in i värdeord som forskning, antirasism eller jämlikhet betyder inte att den håller måttet eller ska bekostas med skattepengar – eller att den ens bidrar till att motverka rasism och ojämlikhet på ett konkret sätt.

I många fall rör det sig snarare om en ideologisk verksamhet som drar resurser från viktig kärnverksamhet, såsom förlossningsvården. Den kan rentav vara direkt skadlig genom att den ger en felaktig bild av verkligheten. Ytterst vilar ansvaret på rödgröna politiker som aktivt understött att bygga upp den här infrastrukturen. Men ansvaret faller även tungt på borgerliga politiker som inte gjort något åt den.

I(S)lam

Video


Socialdemokraternas strategier för att samarbeta med muslimska organisationer och värva röster har utvecklats under lång tid. Partiets inställning till islamism har växlat mellan djupt naiv och försåtligt röstmaximerande. Carl Eos har gått igenom en tveksam relation som borde vara mer omdebatterad.

Avtalet med Sveriges muslimska råd

När Socialdemokraterna vid millennieskiftet sökte nya väljargrupper i ett samhälle som snabbt förändrades, öppnade partiet dörren mot muslimska organisationer som då ansågs representera en växande del av den svenska befolkningen. En central aktör blev den dåvarande Broderskapsrörelsen, i dag Tro & Solidaritet, som 1999 ingick en skriftlig överenskommelse med Sveriges muslimska råd (SMR).

Dokumentet, som senare publicerades av Expressen, innehöll konkreta mål om att öka muslimsk representation på socialdemokratiska vallistor och att SMR skulle fungera som partner i frågor som rörde religion, diskriminering och integration.

Avtalet låg länge dolt för offentligheten. Det var först när riksdagsledamoten Carina Hägg 2013–2014 offentligt avslöjade samarbetet som det blev känt. Hon menade att partiet i praktiken gått in i ett förhandlingsförhållande med organisationer som representerade en snäv och ideologiskt färgad del av den muslimska befolkningen. Hennes vittnesmål och efterföljande marginalisering finns offentligt redogjort för.

Det är svårt att överskatta betydelsen av detta tidiga samarbete. Det etablerade en modell där muslimska organisationer med stark ideologisk prägel kunde agera politiska samtalspartners, i stället för att Socialdemokraterna sökte breda band med sekulära eller liberala grupper. I efterhand framstår detta som startpunkten för ett mönster där partiet i decennier förväxlat muslimsk representation med relationer till islamistiskt präglade organisationer.

Islamiska förbundet och den svenska Brödraskapsmiljön

Parallellt med att avtalet med SMR verkade under ytan växte Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) i betydelse. Det blev snabbt ett centrum för muslimska institutioner och moskéer i landet, och dess internationella kopplingar är väldokumenterade i ett stort antal akademiska och journalistiska källor. Organisationens anknytningar till det europeiska nätverket Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) – ofta beskrivet som en paraplystruktur för Muslimska brödraskapet – har varit omdebatterat.

IFiS etablerade sig som en viktig civilsamhällesaktör och fick stor betydelse genom Stockholms moské. Under 2000-talet knöts allt fler personer med politiska ambitioner till organisationen, vilket skapade en ny maktstruktur med en kombination av religiös auktoritet, civilsamhällesinflytande och politisk närvaro.

Det var genom denna struktur som relationerna till Socialdemokraterna fördjupades. När Socialdemokraterna sökte muslimska kandidater, lokala opinionsbildare eller samarbetspartners i integrationsfrågor stod IFiS och dess närstående organisationer redo. Detta gav Brödraskapsanknutna företrädare ett oproportionerligt inflytande över politiska processer och öppnade för ett långsiktigt nätverkande som först senare blev synligt.

Omar Mustafa-affären och den första öppna krisen

Krisen kom 2013 när Socialdemokraterna valde in Omar Mustafa, då ordförande för Islamiska förbundet och tidigare mångårig profil inom studieförbundet Ibn Rushd, i partistyrelsen. Händelsen är noggrant dokumenterad och sammanfattad i flera källor. En av de mest omfattande redogörelserna står Sameh Egyptson för.

När journalistiska granskningar började lyfta fram att Mustafa bjudit in predikanter med antisemitiska och homofoba uttalanden, och när hans ledande roll inom organisationer med islamistiska rötter blev tydlig, reagerade även många inom partiet. Ingen var mer konsekvent och mer trovärdig i sin kritik än Nalin Pekgul, tidigare ordförande för S-kvinnor och själv muslimsk feminist. Pekgul menade att Socialdemokraterna hade låtit religiöst konservativa män bli grindvakter för muslimsk representation.

Affären slutade med att Mustafa lämnade partistyrelsen efter bara en vecka. Men det blev ingen omprövning av Socialdemokraternas strategi. I stället insisterade Tro & Solidaritet på att dialogen skulle fortsätta, att samarbetet var viktigt och att kritikerna drevs av okunskap om muslimer. Detta trots att flera av kritikerna själva var muslimska socialdemokrater.

Ibn Rushd och den statsfinansierade infrastrukturen

En central del av den struktur som växte fram under 2000-talet var Ibn Rushd studieförbund, där många personer knutna till IFiS var verksamma. Ibn Rushd kom att bli en av de mest omdiskuterade aktörerna i svensk folkbildning. Granskningar från kommuner, Folkbildningsrådet och oberoende skribenter lyfte gång på gång fram brister i demokrativillkor, inbjudningar av kontroversiella föreläsare och en återkommande ideologisk närhet till islamistisk miljö.

Trots detta var Tro & Solidaritet under lång tid organisationens främsta försvarare. Kritiker beskrevs som ”islamofober” eller ”okunniga”, och Socialdemokraterna stod ofta kvar som politiskt skydd för studieförbundets fortlevnad. Här utkristalliserades ett mönster där Socialdemokraterna såg sig själva som garant för muslimers rättigheter, men i praktiken kom att värna en snäv och ideologiskt driven grupp.

Efter omfattande kritik blev Ibn Rushd först 2024 av med sina statliga bidrag.

Forskningen som skakade den politiska scenen

När Sameh Egyptson presenterade sin avhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige 2023 förändrades debatten.

Egyptson presenterade omfattande dokumentation ur islamiska organisationers egna arkiv, e-postkommunikation och stadgar. Hans slutsats var att en rad centrala muslimska organisationer i Sverige, däribland IFiS, SMR och Ibn Rushd, utgjort en del av en svensk gren av Muslimska brödraskapet, och att Socialdemokraterna varit rörelsens viktigaste politiska samarbetspartner.

När sedan den franska statens säkerhetspolitiska rapport från 2025 nämnde Sverige fick frågan internationell tyngd. Rapporten beskrev Sverige som ett land där Brödraskapet ”etablerat sig särskilt framgångsrikt”, och pekade ut Socialdemokraterna som en central politisk kontakt.

Interna kritiker och det växande motståndet

Under hela denna period fanns det interna socialdemokratiska kritiker som varnade för utvecklingen. Carina Hägg, Nalin Pekgul och flera andra socialdemokratiska profiler försökte under många år föra upp frågan på dagordningen. Deras kritik fokuserade inte på religion, utan på politisk islam och på partiets oförmåga att se skillnaden mellan troende muslimer och organiserad islamism.

Pekguls återkommande varningar, som i dag framstår som kusligt förutseende, lyfte fram att islamistiska organisationer inte representerar majoriteten av Sveriges muslimer, men att de fått den rollen genom Socialdemokraternas skadliga politiska strategi.

Trots kritiken fortsatte partiet att samarbeta med personer och organisationer knutna till IFiS och Ibn Rushd. I flera fall, som vid fallet Jamal El-Haj 2023, reagerade partiet först när medietrycket blev för stort, något som i efterhand framstått som ett tecken på långvarig organisatorisk blindhet.

Ett demokratiskt problem som växer i takt med tiden

När man nu, nästan tre decennier efter avtalet 1999, sammanfattar Socialdemokraternas relation till islamistiskt färgade organisationer framträder ett mönster av politiskt missnöje, ideologisk obalans och strategiska misstag. Det handlar inte om enstaka skandaler eller olyckliga rekryteringar, utan om ett långvarigt och strukturellt problem där identitetspolitik och valstrategiska överväganden fått gå före demokratiska principer och omtanke om Sverige.

Det gör frågan än mer akut. Inte bara för Socialdemokraterna, utan för hela det svenska politiska systemet. Frågan om islamismens relation till arbetarrörelsen är inte längre en intern partistrid, utan en demokratifråga med internationella implikationer och betydande samhällsrisker.

Inför valet 2026 är det svårt att se hur denna fråga skulle kunna undvikas. Väljarna förtjänar att veta vilka relationer Sveriges största parti har haft till organisationer med politiska och religiösa agendor som står i konflikt med sekulära, demokratiska värderingar.

Andra uppmärksammade socialdemokratiska skandaler som AiP Medias ljusskygga verksamhet och lotteriförsäljningen är också viktiga, men kanske är islamismen det långsiktigt största problemet inom Socialdemokraterna.

Arbetarrörelsen står inför ett vägval. En ärlig uppgörelse med sitt arv eller ännu ett decennium av förnekelse.

I Sverige och resten av västerlandet är folk vana vid att det finns olika uppfattningar. Det är en effekt av det öppna samhället med yttrandefrihet och fri opinionsbildning. Om jag tycker något så finns det oftast någon som tycker att jag har fel. Det kan jag leva med.

Så är det inte i de länder som har bidragit med lejonparten av det senaste decenniets invandring till Sverige. Där är det inte legitimt att ifrågasätta den etablerade ordningen, inklusive religionen; den som gör det betraktas som en brottsling. Det leder i sin tur till att de flesta uppfattar de egna normerna och uppfattningarna som objektivt riktiga och att de bör gälla i hela världen. Den attityden tar man med sig också när man flyttar till annat land, exempelvis Sverige.

I klanbaserade kulturer är det också viktigt att kräva ”respekt”. Inte respekt i betydelsen att bli beundrad utan respekt i form av underkastelse. En klan är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför blir en medlems förlorade heder inte bara ett nederlag för individen, i stället utgör det ett hot mot hela klanen. Och den som framstår som stark utgör ett skydd för klanen.

Övertygelsen om den egna kulturens överlägsenhet över den svenska och de dominansbeteenden som syftar till att tvinga fram ”respekt” ligger bakom mycket av det som upprör och skrämmer de flesta av oss: Förnedringsrån mot barn och ungdomar. Gruppvåldtäkter och sexuellt ofredande. Busliv på bibliotek. Upplopp och stenkastning mot polis och annan blåljuspersonal. Hot mot personal på offentliga inrättningar, på sjukhus och i skolan. Och tendensen att möta kritik och ifrågasättande med hot om våld. Eller, som i Skärholmen, med dödligt våld.

Ärkebiskopen och politiken

Den förra ärkebiskopen verkade vara mera intresserad av det interreligiösa tankekomplexet än av terroriserad kristenhet.

Den nuvarande är något bättre men har nog glömt det mesta om församlingens suveränitet.

Krönikören är okunnig om Svenska Kyrkans konstitution!

SvK är inte ärkebiskopen och alla hans självgoda kommunikatörer!

Svenska Kyrkan är församlingarna!

1364 församlingar är autonoma enheter som servas av 286 pastorat och 13 stift!

Ärkebiskopen och de övriga biskoparna är församlingarnas tjänare – inte deras befälhavare!

1364 församlingar har ingen gemensam politisk agenda!

Gör om och gör rätt bästa skrönikör!

Svenska kyrkan förstår inte politik

Det många kristna ledare inte verkar förstå är att deras tro inte är en filosofisk rättviseteori som enkelt kan översättas till praktisk global politik.

Ärkebiskop Martin Modéus har rätt i sin kritik av ett visst slags så kallad kristen nationalism, som han framförde i Dagens Nyheter häromdagen: Det finns inget stöd i Bibeln för att använda kristna attribut för/till att skapa en exkluderande nationell identitet, att hävda kristnas överhöghet eller att bygga samhälleliga institutioner som förtrycker människor av annan eller ingen tro.

Om och om igen förklarade Jesus att hans rike inte är av denna världen. Alla de som hoppades att han skulle ta ledartröjan i återskapandet av en judisk nationalstat blev besvikna. Högerradikala nationalister har inte mycket att hämta i hans liv och lära. Men Jesus var heller ingen vänsterlutande globalist.

Den universalism Martin Modéus skissar på och som ofta hörs från just Svenska kyrkan har om möjligt ännu mindre stöd i Bibeln än vad nationalismen har. Framför allt tycks ärkebiskopen sakna insikt om att politik, till skillnad från religion, går ut på att göra avvägningar, gränsdragningar, prioriteringar och tragiska val.

Modéus erkänner visserligen att i en ofullkomlig värld kan det behövas gränser, men gränser ska ”hjälpa mänskligheten, inte stänga in den”, som han skriver. Det låter kanske fint, men i den verkliga, jobbiga, konkreta, realpolitiska världen är det nonsens, för gränser hjälper vissa människor men försvårar samtidigt livet för andra. Per definition! Gränser kan skydda somliga – genom att stänga ute andra. Det finns inga gränser som ”hjälper mänskligheten”.

Detta är den politiska vänsterns blinda fläck: att den ofta vägrar erkänna att välfärdsstaten förutsätter tydliga avgränsningar om det ska vara möjligt att värna de svagaste i befolkningen. Det är också många kyrkors blinda fläck, att man inte låtsas om de inneboende målkonflikterna i migrationspolitiken.

Ja, många människor i världen behöver en fristad från krig och förtryck. Men när segregationen blir allt djupare, våldet eskalerar och radikala moskéer planeras i stor skala, då utgör lösryckta gammaltestamentliga bibelord om att "visa barmhärtighet mot främlingen" inte någon trovärdig politisk position.

När antisemitismen växer och den judiska minoriteten upplever sig alltmer trängd, är det ingen självklar kristen ståndpunkt att man bör släppa in fler personer från kulturer med institutionaliserad antisemitism – även om dessa skulle vara i stort behov av skydd och hjälp.

Det ärkebiskopar, påvar och många andra kristna ledare inte tycks förstå, är att deras tro inte är en filosofisk rättviseteori som enkelt låter sig omsättas i praktisk, global politik.

Vad som verkligen är universellt i den kristna tron är evangeliet. Jesus säger att han har kommit för att frälsa hela världen. Hans sista ord till sina lärjungar var att de skulle ”göra alla folk till lärjungar”. Apostlarna predikar därför budskapet om Jesu död och uppståndelse i hela den då kända världen och hävdar att inför Gud är skillnaden mellan ”jude och grek” inte längre relevant, för i Jesus Kristus är alla troende ett. Men det är de kristna, inte hela mänskligheten, som hör ihop på det sättet.

Denna distinktion är Martin Modéus och Svenska kyrkans övriga ledning dock helt ointresserad av – den är ju stötande i ett sekulär-humanistiskt klimat. Ärkebiskopen skriver till och med att på samma sätt som han är glad och tacksam för Sverige och svenska traditioner så är han glad och tacksam för sin tro och dess tradition – som ingendera behöver leda till konfrontation med andra traditioner.

Följdriktigt bedriver Svenska kyrkan heller inte längre mission. I stället ska man, som Modéus framhåller, ”söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition”. Vad det nu betyder. Det som verkligen var universellt har suddats bort och ersatts av en låtsaskristen universalism där vår gemensamma mänsklighet ska få oss att inta en specifik attityd i migrationspolitiska spörsmål och en avslappnad hållning till sådant som islams växande närvaro i Sverige och västvärlden.

Det är utmärkt att teologer och kyrkoledare engagerar sig i samhällsdebatten och kritiserar politik ur ett kristet perspektiv. Även migrationspolitiken kan behöva justeras! Men teologiska fantasier och felslut främjar inte debatten. Tvärtom, de förvillar, förvirrar och blir i längden förfärligt tröttsamma.

Replik:

Kristen nationalism – ett historiskt förenklat resonemang

Ärkebiskopen blundar för kyrkans historiska och nationella privilegier

Jag skrev nyligen en replik till ärkebiskopens artikel om kristen nationalism. Den publicerades inte i DN Kultur, men jag delar den här på min Substack eftersom frågan kräver ett historiskt och teologiskt sakligt bemötande.

Debatten om kristendomens förhållande till nationalism är viktig och förtjänar historisk och teologisk precision. När ärkebiskop Martin Modéus i DN 2026-01-06 argumenterar för att kristen tro i grunden står i konflikt med nationalism aktualiserar han centrala frågor om makt, identitet och religionens roll i samhället. Samtidigt vilar resonemanget på en förenklad historieskrivning som riskerar att fördunkla snarare än fördjupa förståelsen.

Den kristendom som ofta beskrivs som en gränsöverskridande och i grunden ”anti-nationalistisk” rörelse existerade endast som dominerande samhällsform under en begränsad historisk period.

Den egyptiska koptisk-ortodoxa kyrkan grundades enligt traditionen av evangelisten Markus omkring år 42 e.Kr., och redan under 300-talet – i synnerhet i samband med det första kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Ke. och kristendomens institutionalisering inom det romerska imperiet – knöts kyrkan tydligt till politiska, kulturella och territoriella strukturer. När kristendomen blev en samhällsbärande institution uppstod också distinkta kyrkliga identiteter, nära förbundna med språk, folk och rådande maktordningar.

I senantiken etablerades kyrkor med stark geografisk och kulturell förankring: den koptiska, den syriska, den grekiska och den romerska kyrkan. Dessa var inte avsteg från kristendomens utveckling, utan en integrerad del av dess historiska realitet. Kristendomen spreds, organiserades och överlevde i hög grad genom sådana strukturer – inte trots dem.

Svenska kyrkan är i detta avseende inget undantag. Den är ett resultat av reformationens statskyrkosystem och har vuxit fram i nära relation till den svenska nationalstaten. Än i dag åtnjuter Svenska kyrkan särskilda institutionella förutsättningar, bland annat genom statens hjälp med skatteuppbörd och genom ett omfattande historiskt egendomsinnehav.

Detta skiljer den tydligt från andra trossamfund i Sverige och visar hur djupt kyrkans verksamhet fortsatt är inbäddad i nationella strukturer.

Mot denna bakgrund framstår det som problematiskt att beskriva nationalism som något i grunden oförenligt med kristendom utan att samtidigt reflektera över kyrkans egen historiska och samtida beroendeställning till nationella maktordningar. Kritiken riskerar att bli ensidig när den riktas mot politiska rörelser, men inte mot den egna institutionens historiskt etablerade maktbas.

Om kyrkan vill föra ett trovärdigt samtal om kristendomens förhållande till makt, identitet och gränser krävs därför även självkritik. Utan en sådan riskerar kritiken av ”kristen nationalism” att reduceras till moraliserande retorik snarare än till ett teologiskt och historiskt förankrat resonemang.

Kristendomen har aldrig varit maktneutral. Den har genom hela sin historia levt i spänningen mellan universella anspråk och konkreta gemenskaper. Att erkänna detta är inte ett hot mot tron, utan en förutsättning för intellektuell och teologisk hederlighet.

Sameh Egyptson

Historiker, teol. dr. i kristendomens historia

Vänsterträsket

Varför är vänstern så populär?

Kommunism, marxism och socialism är begrepp som refererar till historiska händelser och kan därför alltid ursäktas. Förutsättningarna var kanske inte de rätta. Tidsandan var ”si eller så” och därför lyckades det inte just den gången. Men när alla pusselbitarna faller på plats kommer det mänskliga lyckoriket att infinna sig.

Stefan Torssell kommer runt problemet genom att istället tala om ”vänstermänniskor”. Dessa vänstermänniskor lider av en psykologisk störning som gör att de aldrig i själ och hjärta lämnat puberteten, och därför går genom livet som frustrerade högstadieelever. Ett närmast övertydligt exempel på det är när vänsterledaren Nooshi Dadgostars beskriver sitt riksdagsarbete på TicTok.

Det förklarar också de snabba kasten som kännetecknar vänstern. Ena stunden älskar man arbetare, för att i nästa ögonblick avfärda dem som SD-rasister. En gång var homosexuella uttryck för borgerlig dekadens, men nu är HBTQ högsta mode. För inte så länge sen föraktades ”trasproletariatet”, det vill säga människor som varken producerar något mervärde eller tar hand om sig själva. Idag är just den kategorin vänsterns närmaste vänner.

Ena sekunden avskyr man allt som har med religion att göra, för att i nästa ögonblick ställa sig på samma sida som islam.

För att hålla ihop denna spretiga ideologi behöver vänstern kraftfulla ledare, och hittar man inga inom sina egna led lierar man sig med andra. Svenska vänstern har under 1900-talet lierat sig med storheter som Mao Zedong, Hitler och Stalin – enligt Chat GPT historiens tre största folkmördare. På plats nummer fyra kommer Pol Pot, också han hyllad i vissa vänsterkretsar. Under 2000-talet har man rört sig i riktning mot Mohammed, som inte heller var främmande för folkmord.

Så här långt låter det som att vänstern skulle vara en liten fanatisk sekt, ungefär som församlingen i Knutby. En exklusiv samling av idioter, våldsromantiker och uppenbart omogna individer. Eller för att återknyta till Stefan Torssell; människor som aldrig blivit vuxna.

Men det är något som inte stämmer. Jag känner massor av ”vänstermänniskor” som är trevliga, intelligenta och ansvarstagande på alla möjliga sätt. Ingen av dem skulle med vett och vilja ta en kalashnikov under armen och massakrera sina medmänniskor. Så länge man undviker att gå in på politiska spörsmål, resonerar de rationellt, tar hand om sina familjer och verkar styras mer av kärlek än av hat. Så hur kan det komma sig att de är vänster?

Det finns inom vänstern en faktor X – som är så oemotståndlig att den får vuxna, synbart vettiga personer att blunda för nästan vilka grymheter och absurditeter som helst – och det är ”befrielse från skuld”. Det finns i västvärlden ett ”existentiellt” motiv att vara vänster.

Även kristendomen befriar människan från skuld, men på ett mer raffinerat sätt. Här träder Gud in på scenen och offrar sin egen son, för att alla som tror på honom ska få sin skuld kvitterad. Symbolen för detta offer bärs runt halsen av kristna runt hela världen.

Vänstern har funnit ett snabbspår till befrielse, genom att konsekvens lägga skulden på någon annan. Vad som än går fel i världen, i samhället eller i livet, så är det aldrig ditt eget fel. Ansvaret ligger utanför dig själv och att finna den skyldige och straffa honom är politikens kortsiktiga mål. Det långsiktiga målet är allas lycka och det klasslösa samhället (men vi hoppar över det tills vidare).

Kristna behöver sin Gud och vänstern behöver sina syndabockar. Traditionellt har man kastat skulden på kapitalisterna, borgarna, aktieägarna, företagarna eller kort och gott etablissemanget. Men i takt med att vänstern tar över allt fler av samhällets institutioner och dess anhängare blivit mer välbeställda och skaffat sig både aktier och borgerliga vanor, blir det svårare att identifiera syndabockarna.

Lyckligtvis finns en syndabock som alltid går att ta till, och som fortfarande ger den där härliga känslan av skuldbefrielse. Judarna!

Den spirande antisemitismen i vänsterkretsar beror inte på att judarna blivit ondare (om de nu någonsin varit det) utan på att vänstersympatisörerna själva inte längre är fattiga, förtryckta, utsugna eller ens maktlösa. Så vem ska man skylla på?

En annan fördel med att vara antisemit är att man får två miljarder muslimer på sin sida, plus en religion som kanske kommer att styra Europa i framtiden. Det gäller att stå på rätt sida om historien, som en känd socialdemokrat sa.

Jan-Olof Sandgren

En röst i enfaldens öken

Widar Andersson är en röst i öknen!

GP och NT är de enda sunda svenska megafonerna när det gäller den politiskt korrekta galenskap som sprider sig bland journalister och politiker om hänsyn till islamismen.

Mångfald genom enfald....

Begrunda följande och läs sedan Widars krönika:


HUR SER DET UT I ALLA LÄNDER

SOM DOMINERAS AV ISLAM?









Widar Andersson: Islam behöver -precis som kristendomen - anpassas till Sverige

NT: s krönikör Widar Andersson var på plats då doktoranden Sameh Egyptson disputerade med sin avhandling ’Global politisk islam?"i februari 2023. Egyptsons avhandling är en viktig kunskapskälla för insikter om varför islam behöver anpassas till Sverige. Domarna om hets mot folkgrupp går tyvärr i en annan riktning.

2026-01-08

Ängsliga och politiskt känsliga domstolar är i full färd med att återinföra stora begränsningar av yttrandefriheten i Sverige. Denna juridiska process är tyvärr inte särskilt förvånande. Domstolarna anpassar sig - sin självständighet till trots - till den trend som länge varit rådande inom statliga myndigheter, dominerande medier och akademin.

I november förra året kom en dom från Svea hovrätt där en person fälldes för hets mot folkgruppen muslimer. Hovrättsdomen var en bekräftelse av en tidigare dom i Stockholms tingsrätt. Statsvetaren och den liberala skribenten och författaren Sakine Madon satte problemets kärna i blixtbelysning i en krönika i nyhetsmagasinet Fokus: "Sverige gav upp de sista resterna av hädelselagstiftningen – trosfridslagen – 1970. I decennier har religiösa fått hacka i sig filmer som drivit med Jesus och konst som Ecce homo, Piss Christ eller att en påvedocka i vax träffas av en meteorit. I stället för att behandla islam som vilken religion som helst har konstinstitutioner, politiker och andra viktiga aktörer gjort tvärtom."

I sitt domslut skriver Stockholms tingsrätt att den dömde "skändat Koranen, uttalat sig grovt nedsättande om profeten Muhammed och framställt islam som en yttrandefrihetsfientlig religion som står för kvinnoförtryck och terror."

Hovrätten skriver i sin dom att den avgörande frågan är ”huruvida det går att uttrycka missaktning mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot religionsutövarna”. Hovrättens bedrövliga svar på sin egen "avgörande fråga" finns i domen.

På sajten "Sveriges domstolar" (7/11 2025) uttalade sig hovrättsrådet Janina Kastevik som var en av domarna som dömde i målet: "Meddelandena uttrycker missaktning, inte bara mot islam som religion, utan även mot folkgruppen muslimer. De har överskridit gränsen för vad som utgör en saklig debatt och är därmed straffbara."

Den liberale riksdagsledamoten och historikern Mauricio Rojas konstaterade i en gästkrönika på Svenska Dagbladets ledarsida (4/1 2026) att: "Med denna motivering har blasfemiförbudet (hädelseförbudet) de facto återuppstått i Sverige."

Sakine Madon och Mauricio Rojas har starkt på fötterna i sin kritik mot domsluten. Det är häpnadsväckande och faktiskt djupt osakligt av Svea hovrätt att hävda att den som anklagar islam för att vara en "yttrandefrihetsfientlig religion som står för kvinnoförtryck och terror" har "överskridit gränsen för vad som utgör en saklig debatt" och kan därmed dömas för hets mot folkgrupp. Islam är en världsreligion som självfallet innehåller mycket gott och ont. Att göra det straffbart att påtala det onda - t ex närheten till terror och kvinnoförtryck - är helt absurt. Mauricio Rojas hoppas att Högsta domstolen ska återställa ordningen. Det gör jag med. Men vi har ett stort reformbehov också på många andra samhällsområden.

Vad det handlar om är att upprätthålla den svenska statens framgångsrika tradition av den religionsfrihet där religionen i allt väsentligt är en privatsak. Islam behöver -precis som kristendomen har fått göra - anpassa sig till Sverige. Inte tvärtom. Staten behöver inte minst ta intryck av forskaren Sameh Egyptsons gedigna och faktafyllda kritik av hur organisationer med nära band till terrororganisationer som Muslimska Brödraskapet har givits status som "något slags officiella företrädare för alla muslimer i Sverige."

Islamister med dominanskultur

 

Vi borde lärt oss vid det här laget att fundamentalister gärna visar upp en demokratisk fasad så länge det gynnar deras agenda.

Publicerad: 2026-01-07

Vårt samhälle vilar i stor utsträckning på något så vackert som tillit. Det gäller allt ifrån att lita på myndigheter, polis och rättsväsende och inte minst på hur det civila samhället bedriver sin verksamhet. Men denna tillit får inte vara blind. För en vecka sen kunde Sofie Löwenmark på sajten doku.nu avslöja hur islamister obehindrat bedriver verksamhet på Högsbo bibliotek vid Axel Dahlströms torg i Göteborg.

”Med Göteborgs stads godkännande håller Frölunda moské fredagsbön och koranskola i ett av stadens kulturhus vid ett allmänt bibliotek. Moskéföreträdare och imamer har spridit islamism, grov antisemitism och stöd för Hitler och terrororganisationer, och under en predikan kallas undervisningen i svenska skolor för smuts. De få gånger kvinnor tillåts närvara vid böner göms de bakom draperier.

Socialdemokratiska toppolitiker har vid upprepade tillfällen träffat moskéföreträdare i lokalerna. ”Jag har mött dem en gång och då framkom inga uttryck för antisemitism”, säger kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius, till Doku. Han sätter fingret på problemet. Fundamentalister säger aldrig sanningen när den riskerar att försämra organisationens förutsättningar. Ska man få arbetsro visar man upp en demokratisk fasad mot maktens representanter.

Dokus avslöjande om radikaliserande miljöer i stan är nämligen inte det första. Under lång tid har Löwenmark med stort mod tagit sig för att visa upp en fundamentalistisk undervegetation inom föreningslivet i Göteborg. Priset för vår vägran att ta till oss denna kunskap betalas av dem, företrädesvis kvinnor, vars liv begränsas i en fundamentalistisk miljö.

Göteborg har även historiskt utmärkt sig som platsen där en oproportionerligt stor andel unga människor efter att ha radikaliserats i olika miljöer reste till Syrien för att strida för IS. Det är en skam för staden men ingen hemlighet. Jag försökte själv med begränsad framgång lyfta fram fenomenet i sökljuset.

Detta drabbar göteborgare. Man kan vara förbannad för att våra skattepengar används i rent osmaklig propaganda för extremistiska värderingar. Men för alla de medborgare som lever under hedersförtryck i en fundamentalistisk miljö, ja då kan det vara på liv och död. För att nu inte nämna den antisemitism som växer i skuggan av olika ”aktivisters” insatser vid demonstrationer på stan. Där man ropar en sak på svenska och en annan på arabiska.

Mönstret går igen. Genom att ljuga om vad man egentligen står för parasiterar dessa organisationer på vår samhälleliga tillit. Vita lögner som visar en demokratisk sida utåt men som döljer ett avskyvärt innehåll. Det duger inte längre att säga att vi inget visste. Inte när Doku och andra modiga journalister gång efter annan plockar fram ett kunskapsunderlag som tydligt pekar ut de värderingar som visar upp sitt fula tryne när man tror att ingen hör eller ser.

Man ska inte komma undan med fusk, lögner och antisocialt dominansbeteende. Mobbare ska möta motstånd. Och tillit i all ära men man behöver inte vara en idiot.

Tillägg:

dominanskultur  skamkultur

I Sverige och resten av västerlandet är folk vana vid att det finns olika uppfattningar. Det är en effekt av det öppna samhället med yttrandefrihet och fri opinionsbildning. Om jag tycker något så finns det oftast någon som tycker att jag har fel. Det kan jag leva med.

Så är det inte i de länder som har bidragit med lejonparten av det senaste decenniets invandring till Sverige. Där är det inte legitimt att ifrågasätta den etablerade ordningen, inklusive religionen; den som gör det betraktas som en brottsling.

Det leder i sin tur till att de flesta uppfattar de egna normerna och uppfattningarna som objektivt riktiga och att de bör gälla i hela världen. Den attityden tar man med sig också när man flyttar till annat land, exempelvis Sverige.

I klanbaserade kulturer är det också viktigt att kräva ”respekt”. Inte respekt i betydelsen att bli beundrad utan respekt i form av underkastelse.

En klan är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför blir en medlems förlorade heder inte bara ett nederlag för individen, i stället utgör det ett hot mot hela klanen. Och den som framstår som stark utgör ett skydd för klanen.

Övertygelsen om den egna kulturens överlägsenhet över den svenska och de dominansbeteenden som syftar till att tvinga fram ”respekt” ligger bakom mycket av det som upprör och skrämmer de flesta av oss: Förnedringsrån mot barn och ungdomar.

Gruppvåldtäkter och sexuellt ofredande. Busliv på bibliotek. Upplopp och stenkastning mot polis och annan blåljuspersonal. Hot mot personal på offentliga inrättningar, på sjukhus och i skolan. Och tendensen att möta kritik och ifrågasättande med hot om våld.

Somalier i Minnesota

 

Det är beklagligt att så mycket fokus nu riktas mot den somaliska diasporan i Minnesota. I ett öppet samhälle ska ingen grupp skuldbeläggas kollektivt. Men ibland uppstår situationer där mönstren blir så tydliga, så kostsamma och så långvariga att de inte längre kan förklaras bort. Då är det inte känslor eller retorik som ska styra – utan verkligheten.

Under de senaste åren har uppgifter framkommit om ett stort antal barnomsorgsverksamheter i Minneapolis och St. Paul som enligt offentliga handlingar mottagit mångmiljonbelopp i bidrag, samtidigt som den faktiska verksamheten varit obefintlig. Vittnesmål beskriver hur daghem, som på pappret uppger 80–120 inskrivna barn och ersättningar runt 2,5 miljoner dollar per år, vid upprepade tillfällen stått helt tomma – morgon, eftermiddag och sen kväll.

Detta är inte en isolerad företeelse. Minnesota har redan varit epicentrum för ett av USA:s största välfärdsbedrägerier under pandemin, där livsmedelsprogram för barn utnyttjades systematiskt. Hundratals miljoner dollar betalades ut, medan barnen ofta bara existerade i rapporterna. Därefter följde avslöjanden om hur bidrag för vård och stöd till barn med autism exploderade i omfattning – från några miljoner dollar till tiotals miljoner – efter att diagnoser i praktiken producerats utan tillräcklig medicinsk kontroll.

Ofta hörs invändningen att problemet enbart handlar om bristande system, inte om ursprung eller kultur. Det låter ansvarsfullt, men är ofullständigt. Ursprung spelar roll, eftersom kultur spelar roll. Människor bär med sig normer, erfarenheter och strategier från de samhällen de kommer ifrån.

Somalia har under lång tid präglats av extremt svag stat, utbredd korruption och låg samhällelig tillit. I ett sådant sammanhang är överlevnad ofta beroende av klanlojalitet, informella nätverk och systematisk exploatering av resurser där sådana finns. Bidrag ses inte som ett kontrakt med staten, utan som något som kan och bör maximeras – särskilt om kontrollen är svag.

När denna erfarenhet möter en generös men naivt kontrollerad välfärdsstat uppstår en kollision. Inte nödvändigtvis därför att individer är illvilliga, utan därför att de rationellt agerar utifrån invanda mönster: skydda de egna, lägg locket på och utnyttja systemet så länge det är möjligt. Detta är inte rasism. Det är kulturanalys.

Men förklaringen stannar inte där. Det finns också en politisk dimension som sällan adresseras öppet. Den somaliska befolkningen i Minnesota utgör i dag en stark och i praktiken mycket lojal väljarbas för Demokraterna. Det skapar ett tydligt incitament för delstatens politiska ledning att se åt ett annat håll.

Under ledning av guvernör Tim Walz har Minnesota under lång tid präglats av en ovilja att ta strid med denna väljarkår. Inte därför att problemen varit okända, utan därför att politisk makt väger tyngre än kontroll. När röster prioriteras framför tillsyn, och när rädsla för att förlora stöd ersätter ansvar gentemot skattebetalarna, då urholkas själva grunden för välfärdsstaten.

Detta säger något djupt oroande om dagens politiska logik. Lojaliteten riktas inte primärt mot medborgarna som finansierar systemen, utan mot de grupper som säkrar fortsatt maktinnehav. I det perspektivet blir bristande kontroll inte ett misslyckande – utan en kalkylerad risk.

Minnesota är därför inte ett exempel på att välfärd är fel. Det är ett varnande exempel på vad som händer när välfärd kombineras med kulturell naivitet och politisk cynism. När daghem saknar barn men ändå får miljoner, är det inte ett socialt problem. Det är ett maktproblem. Och priset betalas av de skattebetalare som förväntas blunda, betala och tiga.

Mona Walter om somalier

SHARIA – lagen för muslimer

KVINNOKRAFT4.0

Allt om sharia



Därför är det intressantare att prata om sharia än om islam

av Caroline Thelning i Artikel Publicerat den 02/01/2026

Islam kan utövas som personlig tro. Sharia kan inte det. Sharia är ett norm- och rättssystem som gör anspråk på att reglera samhälle, familjeliv och individens handlingsutrymme – även utanför en islamisk stat. Det avgörande är därför inte vad människor tror, utan vilka regler som tillämpas, vem som har makten att tolka dem och hur dessa normer får verka i ett sekulärt samhälle som Sverige.

Frågan blir då: Vad är sharia, vilka rättskällor bygger systemet på, vem har rätt att tolka dem – och hur kan ett parallellt norm- och rättssystem utövas i Sverige trots att det saknar rättslig legitimitet?

Vad är sharia?

Sharia är ett institutionaliserat norm- och rättssystem som formades i Mellanöstern under 700–900-talen. Sharia fungerar i praktiken som ett rättssystem, där religiösa rättslärda tolkar rättskällor på ett sätt som kan jämföras med hur lagar tolkas i ett sekulärt rättssystem – men utan den demokratiska förankringen, utan rättsstatens principer. Sharia bygger på fyra huvudsakliga rättskällor:

Koranen – den religiösa grundtexten.

Sunna – normer för hur Muhammed anses ha levt och handlat, härledda ur haditherna.

Ijma – de rättslärdas samstämmiga uppfattning i en fråga.

Qiyas – analogisk slutledning, där tidigare regler tillämpas på nya situationer.

Historien bakom sharia

Under Muhammeds livstid fanns ingen formaliserad islamsk lag. Hans person fungerade som auktoritet i religiösa, politiska och juridiska frågor. När han dog uppstod ett rättsligt och religiöst vakuum. Behovet av ett system som kunde ersätta den ledaren och styra samhälle, familj och individ blev därmed akut.

Koranen var inte utformad som en lagbok.

Haditherna – berättelser om Muhammeds liv och handlingar – förmedlades muntligt.

Olika regioner levde enligt lokala sedvänjor och skilda tolkningar.

"Sunna" gav ulama tolkningsföreträde

Under 700–900-talen började religiöst lärda samla, sortera och värdera haditherna. Genom urval och tolkning formades sunna: föreställningen om hur Muhammed anses ha levt och handlat – och därmed vilka normer de som levde under islam förväntades följa, normer som i stor utsträckning fortfarande tillämpas i dag - även i Sverige.

Genom sunna ges de rättslärda (ulama) makt att:

avgöra vilka hadither som accepteras som rättslig grund

tolka hur Muhammed anses ha levt och handlat

fastställa bindande normer för samhälle och individer enligt deras tolkning

När sunna kombineras med Koranen, ijma och qiyas används den för att formulera rättsregler som styr familjeliv, könsroller, barnuppfostran och social ordning. Här framträder sharia som ett maktsystem – inte som teologi eller personlig tro, utan som ett samhällsstyrande rättssystem.

Rättsskolor

I denna process växte olika rättsskolor fram. De använder än i dag skilda principer för hur sharias rättskällor ska tolkas och tillämpas. Olika rättsskolor dominerar i olika delar av den islamiska världen.

Sharia är därför inte ett enhetligt regelsystem, utan ett rättssystem som alltid tillämpas genom en viss rättsskola. Det innebär att innehållet i sharia varierar beroende på vem som tolkar den – men att systemets anspråk på att styra samhället består.

Den som kontrollerar tolkningen kontrollerar också sharias normer för:

lag och rätt

familjeliv och äktenskap

könsroller

barnuppfostran

individens handlingsutrymme

Sharia som teokratisk ideologi

Islam under sharia är inte ett uttryck för personlig tro på samma sätt som kristendomen. Det är ett samhällsstyrande system – en teokratisk ideologi. Sharia är inte heller bunden till någon stat eller nation. Som ideologi kan den utövas utan val, utan stat och utan territoriell suveränitet.

Islam som samhällssystem genom sharia

Som ett heltäckande samhällssystem reglerar sharia bland annat:

• lagstiftning och rättsskipning
• utbildning och fostran
• medborgares fri- och rättigheter
• bank- och ekonomisystem
• familjeliv, äktenskap och skilsmässa
• könsroller och segregation mellan kvinnor och män

Även vardagen regleras i detalj:

• klädsel och hygienregler, ner till hur hår och hud ska täckas
• vad som får ätas och inte ätas
• hur människor får umgås
• hur individen förväntas se på sig själv och andra
• vem som ska underordna sig och vem som ges rätt att styra och kontrollera

Konkret exempel: sharia utövas i Sverige

Dokus granskning den 29 december 2025 visar hur sharia utövas öppet i Sverige. Göteborgs kommun upplåter lokaler till Frölunda moské där verksamheten tillåts:

Bedriva barnfostran enligt sharianormer, där föräldrar uppmanas att ”tvätta bort” värderingar barn möter i svensk skola och att söka stöd hos religiösa auktoriteter om de inte själva kan kontrollera barnens tro och tänkande.

Upprätthålla könssegregering, där kvinnor utestängs från gemensamma utrymmen eller placeras bakom draperier, ibland i förrådsliknande utrymmen, medan männen disponerar huvudytorna.

Motverka den svenska skolans värdegrund och sekulära utbildning, genom predikningar som beskriver skolans undervisning som skadlig och ateism som ett hot som måste korrigeras i tidig ålder.

Normalisera sharia som överordnat normsystem, genom att framställa islam som ”en fullständig instruktion för livet” som ska reglera politik, familjeliv, könsroller och samhällsordning – även i ett sekulärt land som Sverige.

Ge religiösa auktoriteter faktisk social kontroll, där imamer och predikanter med dokumenterade extremistiska, antidemokratiska eller våldsbejakande uttryck tillåts fungera som normgivare för barn, familjer och lokalsamhälle i kommunala lokaler.

Hur kommer Göteborgs kommun och regeringen att agera för att upprätthålla rättsstaten?

I dag ser vi hur människor i Iran försöker kasta av sig årtionden av sharias teokratiska förtryck, samtidigt som samma norm- och rättssystem ges utrymme via myndigheter och kommuner i Sverige.

Eftersom en rättsstat inte kan kan samexistera med ett parallellt konkurrerande norm- och rättssystem väcks en rad frågor. Frågor som kräver svar.

Göteborgs kommun behöver svara på

1. Hur kan Göteborgs kommun motivera att kommunala lokaler upplåts för verksamhet som innebär normativ tillämpning av sharia?

2. Vilken tillsyn utövar kommunen över verksamheter i kommunala lokaler för att säkerställa att svensk lag, barns rättigheter och skolans värdegrund respekteras?

3. Anser Göteborgs kommun att barnfostran, könssegregering och social kontroll enligt sharia är förenligt med kommunens ansvar enligt svensk lag?

Relevanta frågor till regeringen

1. Vad kommer regeringen att göra för att stoppa att kommuner upplåter offentliga lokaler för verksamhet som innebär normativ tillämpning av sharia?

2. Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att förhindra att sharia utövas och sprids i Sverige?

Caroline Thelning


FAKTARUTA: Hijabens juridiska funktion inom sharia

Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse kan leda till sanktioner. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.