Islamofilin i vänstern

Därför demonstrerar inte vänstern mot mullorna i Iran

LedareIslamistiska partier och organisationer har genom att använda vänsterns språkbruk lyckats immunisera sig mot folkopinionen i Västvärlden.

Hur kommer det sig att så många inom vänstern inte har något som helst problem att gå i demonstrationer där det förekommer Hamas- eller Islamiska jihad-flaggor så länge det är till stöd för det palestinska folket?

Och varför är samma rörelse, som ständigt upprepar att den står på de förtrycktas sida, helt tyst medan den iranska teokratin slaktar sin egen befolkning? Och varför skrivs det inga namninsamlingar till stöd för bojkotter mot Iran och utvisning av dess diplomater från Sverige?

Oavsett om det handlar om okunskap, flathet eller öppet stöd är det underligt. Varför har delar av vänstern inga problem att liera sig med grupper som tveklöst står för politiska positioner som är socialismen främmande?

Vänstern är i grunden sekulär, men i islamismen har tillräckligt många funnit en allierad i kampen mot imperialismen. Det har räckt för att delar av vänstern, under flera omgångar, antingen ursäktat, försvarat eller direkt lierat sig med politisk islam runtom i världen.

Till viss del svarar det här på frågan om varför Vänsterpartiet har haft så svårt att inse att det hyser antisemiter i sitt eget parti. Det var ju dessa som var allra mest emot Israel och USA. Så mycket att de ogenerat uttryckte antisemitiska konspirationsteorier.

Det förklarar också varför Vänsterpartiet in i det längsta, i exempelvis Göteborg, höll studieförbundet Ibn Rushd om ryggen, trots att studieförbundet bjudit in religiösa extremister och antisemiter som gästföreläsare.

Det handlade inte om någon djup kärlek till islamsk teologi, eller religion överhuvudtaget från vänsterns håll, varken nu eller tidigare i historien. Men Ibn Rushd spelade rollen av en förtryckt minoritet angripen av ilskna rasister och borgare (samma sak i Vänsterpartiets ögon).

I kampen för den “strukturellt underordnade” och mot vad man uppfattar som imperialism har delar av vänstern varit villiga att försvara nästan vad som helst. Med samma logik bortförklarades länge hedersvåld och hedersmord, den kanske mest uråldriga och extrema formen av paternalism, med att det var rasism att påstå att det fanns en “hederskultur”.

Men det är i utrikespolitiken som mönstret oftast upprepas. Det gör det även i dag. Och ingen har väl tydligare ur vänstern förklarat varför han stödjer Hizbollah, och i förlängningen dess uppbackare, Iran, än forskaren Andreas Malm.

Malm skrev i Expressen att “Stöd till Hizbollahs motstånd grundas i avsky mot den rasism som faktiskt regerar Mellanöstern” och “I detta krig har jag tagit ställning för Hizbollah. Mitt skäl är detsamma som under 1990-talet: en seger för Hizbollah producerar det mest önskvärda resultatet.”

Eftersom Israel var, och är, den överordnade fienden som för Malm förkroppsligar miljöförstörelse, kapitalism och imperialism så var Hizbollah en naturlig allierad, liksom Hamas vars massaker i Israel han jublade över. Och även om många efter Malm i Sverige inte uttrycker sig med samma ärlighet, så verkar man – ofta omedvetet – i hans anda.

Den iranska regimen, styrd av den högste ledaren Ali Khamenei, har länge varit den libanesiska shiamilisen Hizbollahs främsta stöttepelare – ekonomiskt, politiskt och militärt. De är båda emot Israel och USA och därför har tillräckligt många i palestinarörelsen och vänstern generellt ansett dem vara antingen en positiv kraft, eller åtminstone ett nödvändigt ont på vägen till avskaffandet av den “sionistiska entiteten” och USA:s inflytande i regionen.

Det finns därför inga flaggor med parollen “Free Iran” i de ständigt pågående demonstrationerna till stöd för Palestina. Det ligger inte i linje med uppfattningen om vad som är “Motståndsaxeln” (The axis of resistance) som ju har styrts från Teheran av mullornas regim. Däremot kunde man under en av de senaste demonstrationerna i Göteborg se hur en av organisatörerna stod inlindad i den iranska regimens flagga.

Det är kampen mot “makten”, och då specifikt den västerländska imperialistiska och kapitalistiska makten som är central, inte solidariteten med förtryckta generellt. Vänsteraktivisterna är en del av en väldigt specifik rörelse som ofta ovetande har gått specifika regimers och organisationers ärenden.

Den här falska solidariteten avslöjas av den kompakta tystnaden när det kommer till konflikter som inte inbegriper de traditionella imperialisterna, kapitalet och sionister. Ingen i den demonstrerande palestinavänstern uttrycker så mycket som en stavelse, än mindre engagemang för vad som har skett i Sudan det senaste kvartsseklet.

Den imperialism och rovkapitalism som man finner i Östafrika är nämligen av en lokal, afrikansk eller arabisk karaktär. De imperialistiska aktörerna på plats är Egypten, som stödjer den sudanesiska regimen, och Förenade Arabemiraten, som stödjer motståndarsidan, RSF.

Iran ställer också till det. Det borde ju vara självklart med demonstrationer och namninsamlingar till stöd för demonstrationerna. En folklig resning, bestående av olika samhällsklasser, företrädesvis unga och sekulära personer som revolterar mot ett islamistiskt-religiöst styre som förtrycker kvinnor och minoriteter, borde rimligtvis mobilisera den annars så utrikespolitiskt engagerade vänstern.

Men det passar inte in. Många i Teheran ropar efter sonen till den shah som avsattes 1979, Reza Pahlavi. Vad är det för revolt som uttrycker rojalistiska böjelser? Demonstranterna vänder sig inte emot Israel och USA, en del av dem betraktar rentav dessa länder som allierade eftersom USA och Israel är mot mullornas regim. Det går inte ihop för aktivister som har tränats i en väldigt särpräglad uppdelning av goda och onda i världen.

Delar av vänstern har lyckats med en av historiens främsta politiska PR-kupper: att bli associerade med kampen för förtryckta människor och grupper överallt trots att man egentligen motiveras av ett betydligt mer avgränsad motstånd mot påstått västerländsk imperialism.

Men det mest imponerande draget står egentligen Ruhollah Khomeini, det religiösa Irans förste ledare, och hans efterträdare Ali Khamenei för, som i likhet med Sovjetunionen före dem har lyckats få aningslösa västerlänningar på sin sida.

Redan 1978 åkte den franske filosofen Michel Foucault till Iran och beskrev upproret som ett uttryck för “politisk spiritualitet”. Han såg framför sig ett antiimperialistiskt, decentraliserat styre utan tydlig hierarki.

Foucault mötte hos mullorna, de shiamuslimska imamerna, inte ett “ideal” utan en “politisk vilja”. Även den berömde professorn i internationell lag, amerikanen Richard Falk, tjusades av Khomenei, som han beskrev som en enkel asket, som lovar demokratiska fri- och rättigheter samt "humant styre."

Foucault och Falk väcktes snabbt ur sina drömmerier när Khomeini kort efter revolutionen visade att det fanns ett väldigt tydligt ideal – ett islamistiskt sådant – och att det inte skulle dröja innan det förverkligades.

Dessa två herrar från väst var dock inte ensamma om sin oförståelse för islamismen; även de iranska kommunisterna gick på samma nit.

I en intervju med vänstertidningen Jacobin säger den iranska sociologen Chahla Chafiq, som var 25 år när den iranska revolutionen genomfördes, att vänstern aldrig trodde att “Khomeini skulle införa socialism. De trodde att han bara var ett steg mot den socialistiska staten som de önskade införa. De stod bakom honom eftersom han representerade den anti-västerländska imperialismen”.

De iranska kommunisterna i Tudeh-partiet lierade sig med Khomeini, med hopp om att shahen skulle störtas och att det var enklare att samarbeta med honom i revolten än med monarkins, visserligen sekulära, men ändå auktoritära styre.

Kommunisterna insåg dock snabbt efter att Khomeini hade tagit makten att shahen var en mild autokrat i jämförelse och att shahens övervakningsapparat inte kunde mäta sig med den totalitära religiösa staten som infördes under 1980-talet. Tusentals kommunister och socialister fängslades, torterades och avrättades.

Efter revolutionen var de iranska kommunisterna helt överflödiga för Khomeini. Liksom vänstern blir det för Irans regim, Hamas, Hizbollah och Islamska jihad när den inte längre behövs.

Under 1970-talet insåg Khomeini, liksom Khamenei och Hamas under 2020-talet, att man enkelt kunde spela på vänsterns naivitet och föreställningar om makt och imperialism i världen. Det gällde att använda rätt språkbruk om USA, Israel och sionism, så gick vänstern till handling. Det är ett närmast betingat beteende – använd rätt ord, så kommer de att mobilisera sig och demonstrera, år efter år, ofta omedvetna om vems ärenden de går.