Mina kommentarer inom parentes
Juristmakt ligger bakom galna utvisningsbeslut.
(Etnicitetskorruption är en viktig faktor när kriminellas ärenden behandlas av landsmän)
Spädbarn får egna utvisningsbeslut medan terrorister får stanna. Sveriges migrationsrättsliga system är byggt för att undvika ansvar.
(Slöddret som skjuter, spränger, bränner och infiltrerar Sveriges trygghetssystem får inga utvisningar, de får skadestånd för att ha blivit misstänkta)
Ska bebisen Emanuel, 8 månader, verkligen utvisas ensam till Iran?
Sveriges Radios inslag hann knappt sändas innan kritiken kom. Och visst: han kommer inte att sättas själv på ett flygplan. Föräldrarna kan följa med, fallet ska prövas i domstol och för övrigt råder just nu verkställighetshinder för alla utvisningar till Iran.
Men faktum kvarstår: Migrationsverket har meddelat familjen att Emanuel ska utvisas snarast, trots att föräldrarnas arbetstillstånd gäller åtminstone till oktober – och därefter kan förlängas. Det framstår som ett absurt beslut. Och det är svårt att tro att lagstiftaren tänkte sig ett sådant utfall.
Fallet Emanuel är bara ett av många bevis på att Sveriges migrationsrättsliga system är felkonstruerat. Utrymmet för mänskligt omdöme är minimalt – sunt förnuft får stå tillbaka för ett stelbent regelverk.
(Det är inte bara regelverket, det är de avsvarigas rädsla för slöddrets våldskapital!)
Det är en ordning som producerar ansvarslöshet i båda riktningar. Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets före detta generaldirektör, beskrev hur han i tio års tid försökte få lagen att ändras så att terrorister inte skulle beviljas pass och bidrag. Först i vår justeras regelverket, trots att alla under lång tid varit överens.
Förr hade Utlänningsnämnden – som bestod av både jurister och politiska ombud – viss makt över såväl individärenden som policyutformning. Men sedan 2006 har Sverige en renodlat juridifierad modell. Riksdagen stiftar lagar som myndigheter och Migrationsdomstolarna sedan tolkar och tillämpar.
De så kallade tonårsutvisningarna är ett annat exempel på hur skevt det kan bli. När barn till arbetskraftsinvandrare fyller 18 år krävs egna skäl för att stanna. Att gå på gymnasiet räknas inte. Den som dagen före var en självklar del av familjens tillvaro betraktas plötsligt som ett eget migrationsrättsligt subjekt.
Formellt konsekvent, i verkligheten orimligt.
Tidöregeringen kan förlora valet på att människor ogillar att unga tvingas lämna landet innan de hunnit ta studenten. Liberalerna har lagt det bästa förslaget inom dagens modell – koppla barns uppehållstillstånd till föräldrarnas tills de fyller 20 eller 21. Riksdagen bör skyndsamt anta Simona Mohamssons linje. (4)
Men det kan ta tid – vilket blottlägger det underliggande problemet. Svenska politiker har under de senaste årtiondena förpassat svåra avvägningar till juridiken.
Både Norge och Danmark har behållit sina nämndmodeller i migrationssystemet. Det ökar risken för godtycke litegrann, men ger möjlighet att korrigera uppenbara orimligheter. Personliga mandat gör det svårare att gömma sig bakom system och paragrafer – och ökar trycket att ändra dem. En sådan ordning tvingar politiker, oavsett partifärg, att ta större ansvar för migrationens konsekvenser.
Samma system som under tio år inte kunde sluta ge uppehållstillstånd till terrorister tilldelar nu bebisar individuella utvisningsbesked. Egentligen är det inte enskilda beslut som brister – utan grundkonstruktionen.
Juridifiering är ett politiskt val. Den som sätter ramarna måste stå för resultatet.
Spädbarn får egna utvisningsbeslut medan terrorister får stanna. Sveriges migrationsrättsliga system är byggt för att undvika ansvar.
(Slöddret som skjuter, spränger, bränner och infiltrerar Sveriges trygghetssystem får inga utvisningar, de får skadestånd för att ha blivit misstänkta)
Ska bebisen Emanuel, 8 månader, verkligen utvisas ensam till Iran?
Sveriges Radios inslag hann knappt sändas innan kritiken kom. Och visst: han kommer inte att sättas själv på ett flygplan. Föräldrarna kan följa med, fallet ska prövas i domstol och för övrigt råder just nu verkställighetshinder för alla utvisningar till Iran.
Men faktum kvarstår: Migrationsverket har meddelat familjen att Emanuel ska utvisas snarast, trots att föräldrarnas arbetstillstånd gäller åtminstone till oktober – och därefter kan förlängas. Det framstår som ett absurt beslut. Och det är svårt att tro att lagstiftaren tänkte sig ett sådant utfall.
Fallet Emanuel är bara ett av många bevis på att Sveriges migrationsrättsliga system är felkonstruerat. Utrymmet för mänskligt omdöme är minimalt – sunt förnuft får stå tillbaka för ett stelbent regelverk.
(Det är inte bara regelverket, det är de avsvarigas rädsla för slöddrets våldskapital!)
Det är en ordning som producerar ansvarslöshet i båda riktningar. Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets före detta generaldirektör, beskrev hur han i tio års tid försökte få lagen att ändras så att terrorister inte skulle beviljas pass och bidrag. Först i vår justeras regelverket, trots att alla under lång tid varit överens.
Förr hade Utlänningsnämnden – som bestod av både jurister och politiska ombud – viss makt över såväl individärenden som policyutformning. Men sedan 2006 har Sverige en renodlat juridifierad modell. Riksdagen stiftar lagar som myndigheter och Migrationsdomstolarna sedan tolkar och tillämpar.
De så kallade tonårsutvisningarna är ett annat exempel på hur skevt det kan bli. När barn till arbetskraftsinvandrare fyller 18 år krävs egna skäl för att stanna. Att gå på gymnasiet räknas inte. Den som dagen före var en självklar del av familjens tillvaro betraktas plötsligt som ett eget migrationsrättsligt subjekt.
Formellt konsekvent, i verkligheten orimligt.
Tidöregeringen kan förlora valet på att människor ogillar att unga tvingas lämna landet innan de hunnit ta studenten. Liberalerna har lagt det bästa förslaget inom dagens modell – koppla barns uppehållstillstånd till föräldrarnas tills de fyller 20 eller 21. Riksdagen bör skyndsamt anta Simona Mohamssons linje. (4)
Men det kan ta tid – vilket blottlägger det underliggande problemet. Svenska politiker har under de senaste årtiondena förpassat svåra avvägningar till juridiken.
Både Norge och Danmark har behållit sina nämndmodeller i migrationssystemet. Det ökar risken för godtycke litegrann, men ger möjlighet att korrigera uppenbara orimligheter. Personliga mandat gör det svårare att gömma sig bakom system och paragrafer – och ökar trycket att ändra dem. En sådan ordning tvingar politiker, oavsett partifärg, att ta större ansvar för migrationens konsekvenser.
Samma system som under tio år inte kunde sluta ge uppehållstillstånd till terrorister tilldelar nu bebisar individuella utvisningsbesked. Egentligen är det inte enskilda beslut som brister – utan grundkonstruktionen.
Juridifiering är ett politiskt val. Den som sätter ramarna måste stå för resultatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar