Hijaben, symbolen för en rättsordning i strid med svensk lag
av Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den 02/03/2026Hijaben – symbol, religiös plikt och rättslig betydelse
Den här serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan påverka samhällen även där det inte är statlig lag. I denna avslutande del riktas fokus mot den mest synliga symbolen för det islamska systemet kallat sharia: hijaben.
När religiösa påbud möter svensk lag
I svensk debatt beskrivs hijaben ofta som ett privat klädesplagg, fritt att ta av eller på. Ett plagg vi inte kan eller ska lagstifta bort, eftersom det då skulle innebära ännu ett tvång mot redan utsatta kvinnor. Som om passivitet inför ett normsystem som bygger på könsskillnad i sig vore ett försvar för kvinnors frihet.
Men Sverige har redan lagar mot en rad av sharias övriga påbud som strider mot våra grundläggande rättsprinciper. Barnäktenskap erkänns inte. Månggifte är förbjudet. Könsstympning är kriminaliserad. Våld inom äktenskapet är brottsligt oavsett religiös motivering. Ingen får tilldelas lägre arvsrätt eller sämre rättslig ställning på grund av kön.
Vad betyder ordet hijab?
För att föra en saklig diskussion behöver man se hur plagget beskrivs i de religiösa texterna och hur det senare tolkats i den islamiska rättsläran (fiqh), där reglerna i sharia formades och fördes vidare.
Det arabiska ordet hijab betyder ”barriär”, ”avskärmning” eller ”skiljevägg”. I Koranen används ordet i flera betydelser, men kom med tiden att kopplas till regler om kvinnors klädsel och avskärmning i relation till män utanför den närmaste familjen.
Det handlar alltså om att skapa en gräns mellan människor. I den islamiska rättsläran kom det att handla om hur denna gräns skulle visas i vardagen, och det präglar undervisning och tolkning än i dag.
De koranverser som ligger till grund för hijabkravet
Två verser används återkommande i den tidiga islamiska rättsläran:
Sura 24:31 uppmanar troende kvinnor att dra sina slöjor över barmen och att inte visa sina smycken annat än för vissa nära manliga släktingar.
Sura 33:59 uppmanar profetens hustrur, döttrar och de troende kvinnorna att dra sina ytterplagg omkring sig så att de känns igen och inte blir ofredade.
Haditherna – hur verserna konkretiserades
Utöver Koranverserna har hadither, berättelser om profeten Muhammeds ord och handlingar, använts för att förklara hur reglerna ska tillämpas i praktiken. En ofta citerad hadith återges i Abu Dawud, där profeten enligt traditionen säger till Asma bint Abu Bakr att när en flicka når puberteten bör inget annat än ansikte och händer vara synligt.
I Sahih al-Bukhari finns berättelser om hur kvinnorna i Medina, efter att versen i Sura 24 uppenbarats, täckte sig med sina tygstycken. I Sahih Muslim återges även berättelser om att profetens hustrur talade med män bakom en avskärmning, något som senare tolkades som norm för könsseparation.
Begreppet awra – vad ska täckas?
I den islamiska rättsläran används begreppet "awra" för att beskriva de delar av kroppen som ska täckas. För en vuxen kvinna fastställde de klassiska sunnitiska rättsskolorna att hela kroppen är "awra" inför män som inte tillhör den närmaste familjen, med undantag för ansikte och händer. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet.
Här syns hur verser och hadither tillsammans blev konkreta regler som fortfarande är aktuella idag. Det handlar alltså inte bara om ett plagg, utan om en juridiskt definierad ordning kring kropp, kön och offentlighet.
Från vers till juridisk plikt
När sharia formades under 800–900-talet omvandlades dessa texter till rättsregler och religiösa skyldigheter. Inom de klassiska sunnitiska rättsskolorna fastställdes att en vuxen kvinna ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer inför män som inte tillhör den närmaste familjen. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet, vilket ligger till grund för plagg som niqab och burka.
På så sätt blir religiösa texter till regel och krav
I undervisningsmaterial, som New Muslim Guide, utgiven av bland annat Göteborgs Moské, beskrivs hijaben inte som ett frivilligt val utan som en plikt. Där anges att en flicka efter puberteten ska täcka sitt hår och sin kropp inför män som inte är nära släktingar. Plagget framställs som en religiös skyldighet, kopplad till kyskhet och lydnad inför Gud. Här beskrivs hur regeln ska följas i vardagen: från vilken ålder den gäller, vilka delar av kroppen som ska täckas och i vilka situationer.
Flickor får alltså från tidig ålder lära sig att deras hår och kropp ska täckas för att inte väcka anstöt eller begär. På så sätt blir gamla religiösa texter till regler och krav även i dagens Sverige.
I granskningar av Frölunda moské i Göteborg har det framkommit att barn undervisats om klädsel och könsroller enligt sharia i strid med vad de samtidigt får lära sig i skolan (Doku 29 dec 2025; därefter uppmärksammat i Göteborgs-Posten).
Vad symbolen signalerar enligt sharia
Hijaben är en del av ett större norm- och rättssystem där:
stränga klädregler riktas specifikt mot kvinnor men även flickor
arvsregler ger kvinnor en mindre andel än män
vittnesmål i vissa situationer värderas olika beroende på kön
könssegregering betraktas som legitim ordning
mannen tilldelas en överordnad roll i familjen
Hijaben kan därför inte förstås frikopplad från det norm- och rättssystem där den fått sin betydelse. Om vi enbart tolkar den genom svenska idéer om frihet och personlig klädstil missar vi den funktion den har i sitt eget sammanhang.
Jämförelsen med sjalett och nunnedok
Ibland jämförs hijaben med äldre tiders sjaletter eller med nunnedok. En sjalett i 1800-talets Sverige var inte kopplad till ett eget regelsystem med särskilda regler för äktenskap, arv och könsroller. Ett nunnedok bärs inom en frivillig religiös gemenskap och är inte en plikt med konsekvenser för alla kvinnor.
Religionsfrihetens gräns är statens ansvar
Hur ska en sekulär rättsstat förhålla sig till religiösa normsystem som i sin egen tradition inte beskriver symbolen som frivillig, utan som plikt?
Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro och att bära religiösa symboler. Den skyddar däremot inte normer och påbud som strider mot svensk lag. Just därför är det avgörande att hålla isär två saker i hijabdebatten: rätten att bära ett plagg och den betydelse plagget har i det norm- och rättssystem där det formulerats.
Svensk rätt utesluter inte att klädesplagg kan begränsas eller förbjudas när deras användning står i konflikt med lag, säkerhet, likabehandling eller grundläggande rättsprinciper. Sådana avvägningar görs redan i dag, i både svensk och europeisk rättspraxis.
Det handlar alltså inte om att staten ska bestämma över människors klädstil, utan om hur staten ska förhålla sig till symboler som i sitt norm- och rättssystem är kopplade till regler och påbud.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) har konstaterat att hijab är ett uttryck för religion och därför omfattas av diskrimineringslagens skydd för religiös tillhörighet. Därmed erkänner staten juridiskt plaggets religiösa innebörd. Mot denna bakgrund uppstår en avgörande fråga: varför driver DO i vissa fall en tolkning där rätten att bära hijab ges ett så starkt företräde, när både svensk och europeisk rätt tydligt slår fast att neutralitetspolicys är tillåtna om de är konsekventa och proportionerliga?
Om domstolar accepterar att religiösa symboler kan begränsas för att upprätthålla opartiskhet, likabehandling och neutralitet – varför problematiseras då inte hijabens funktion inom det norm- och rätt-system där den formulerats?
Riskerar staten, genom att ensidigt betrakta hijaben som ett individuellt uttryck, att bortse från att symbolen samtidigt är förankrad i ett system där kvinnor och män ges olika roller och rättigheter?
Staten har rätt och ansvar att sätta gränser
Att hijaben i svensk debatt beskrivs som ett fritt val förändrar alltså inte dess rättsliga funktion. Enligt sharias norm- och rättssystem är den inte ett val utan ett påbud – en regel som markerar att kvinnan eller flickan ska avskärma sig från män utanför den närmaste familjen och inordna sig i en könsseparerande struktur. Den är kopplad till regler om kropp, kyskhet och social ordning där män och kvinnor ges olika roller. Den kan därför inte jämföras med sjalett, nunnedok eller keps. Att välja bort hijaben kan i vissa miljöer innebära ett högt socialt pris och i extrema fall leda till hot, våld eller dödligt våld.
Detta måste debatteras och belysas. Det är anmärkningsvärt att så få etablerade kvinnoorganisationer och jämställdhetsdebattörer har granskat och ifrågasatt de konsekvenser som sharias norm- och rättssystem får för flickor och kvinnor i Sverige, där jämställdhet är både norm och lag.
Sverige har under sekler brutit ned patriarkala och religiösa ordningar genom lagstiftning och reformer. Kvinnor har steg för steg fått egen myndighet, arvsrätt, rösträtt, rätt till utbildning och rätt till sin egen kropp. Den utvecklingen har varit resultatet av politisk kamp och tydlig lagstiftning. Dessa principer kan inte relativiseras bort med enkla påståenden som att ”jag (känner någon som) bär den frivilligt”. En individuell upplevelse förändrar inte den rättsliga kontext där symbolen har sin funktion.
Hijabens funktion och symbolik inom sharia är inte förenlig med den svenska principen om lika rättslig ställning oavsett kön. Den är heller inte förenlig med den grundläggande ordning som slår fast att svensk, sekulär lagstiftning står över alla religiösa norm- och rättssystem.
Staten har därför inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa när lagar bryts eller när parallella normsystem ges företräde framför svensk rätt. I en sekulär rättsstat är det lagstiftningen – inte religiösa påbud – som är norm.
Därför är det intressantare att tala om sharia än islam - en serie i fem delar
Detta var den femte och avslutande delen i serien om sharia som norm- och rättssystem inom islam. Genomgången har visat hur sharia inte enbart är en trosfråga, utan en ordning som reglerar relationer, rättigheter och skyldigheter. Hijaben är i detta sammanhang inte bara en symbol för ett parallellt norm- och rättssystem. Den är också en synlig markör för en könsordning där kvinnor och män ges olika roller och i centrala delar olika rättslig ställning.
En sådan ordning är oförenlig med den svenska principen om lika rättigheter oavsett kön och med den lagstiftning som vilar på denna princip. I Sverige står den sekulära lagen över alla religiösa normsystem. Staten har därför inte bara rätt utan skyldighet att säkerställa att inga religiösa påbud ges företräde framför svensk lag.
Fakta: Religionsfrihetens begränsningar
Religionsfriheten är skyddad i svensk och europeisk rätt men är inte absolut. Rättspraxis visar att religiösa symboler kan begränsas när det finns sakliga och proportionerliga skäl.
Europakonventionen art. 9.2: Religionsutövning får begränsas av hänsyn till säkerhet, ordning och andras fri- och rättigheter.
EU-domstolen (Achbita 2017; WABE 2021): Arbetsgivare får införa neutrala klädkoder som förbjuder synliga religiösa symboler om de är proportionerliga och gäller alla.
Arbetsdomstolen AD 2023 nr 71 (Rapid Säkerhet): En konsekvent neutralitetspolicy kan vara förenlig med diskrimineringslagen.
Källa: Rättsfall i Sverige och Europadomstolen, Kvinnokraft 4.0
Staten har därför inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa när lagar bryts eller när parallella normsystem ges företräde framför svensk rätt. I en sekulär rättsstat är det lagstiftningen – inte religiösa påbud – som är norm.
Därför är det intressantare att tala om sharia än islam - en serie i fem delar
Detta var den femte och avslutande delen i serien om sharia som norm- och rättssystem inom islam. Genomgången har visat hur sharia inte enbart är en trosfråga, utan en ordning som reglerar relationer, rättigheter och skyldigheter. Hijaben är i detta sammanhang inte bara en symbol för ett parallellt norm- och rättssystem. Den är också en synlig markör för en könsordning där kvinnor och män ges olika roller och i centrala delar olika rättslig ställning.
En sådan ordning är oförenlig med den svenska principen om lika rättigheter oavsett kön och med den lagstiftning som vilar på denna princip. I Sverige står den sekulära lagen över alla religiösa normsystem. Staten har därför inte bara rätt utan skyldighet att säkerställa att inga religiösa påbud ges företräde framför svensk lag.
Fakta: Religionsfrihetens begränsningar
Religionsfriheten är skyddad i svensk och europeisk rätt men är inte absolut. Rättspraxis visar att religiösa symboler kan begränsas när det finns sakliga och proportionerliga skäl.
Europakonventionen art. 9.2: Religionsutövning får begränsas av hänsyn till säkerhet, ordning och andras fri- och rättigheter.
EU-domstolen (Achbita 2017; WABE 2021): Arbetsgivare får införa neutrala klädkoder som förbjuder synliga religiösa symboler om de är proportionerliga och gäller alla.
Arbetsdomstolen AD 2023 nr 71 (Rapid Säkerhet): En konsekvent neutralitetspolicy kan vara förenlig med diskrimineringslagen.
Källa: Rättsfall i Sverige och Europadomstolen, Kvinnokraft 4.0
