Ibn rushd

Så genomförde Muslimska brödraskapet etableringen i den svenska folkbildningen

Det här är berättelsen om hur en imam med utbildning i da’wah-teknik och jordanska band till Muslimska Brödraskapet blev anställd av Svenska kyrkan, folkbildade 30 000 svenska skolelever, bekräftade Qatars moské i Malmö — och vad det berättar om systemet som möjliggjorde det.Grundskola och gymnasium

Han var med när grunden lades. Han reste till Egypten. Han bad böner i Svenska kyrkans namn. Han kandiderade för Socialdemokraterna. Det är historien om hur ett nätverk etablerar sig i svenska institutioner — berättad genom en ung mans karriär.

Hans namn är Othman Al Tawalbeh. Han är imam, debattör, interreligiös dialogarbetare och Socialdemokratisk valkandidat. Han var med när grunden lades. Och han syns genom hela berättelsen.

Den här artikeln handlar om ett mönster. Och om en ung man vars karriär illustrerar det med en precision som är ovanlig, eftersom varje steg är dokumenterat i primärkällor såsom mötesprotokoll, tidningsartiklar, valprotokoll, kyrkliga pressmeddelanden och säkerhetsforskningens egna rapporter.

Det finns en typ av historia som sällan skrivs, för den kräver tålamod att följa. Den handlar inte om ett enskilt avslöjande utan om ett mönster — hur en rörelse rör sig genom ett samhälles institutioner, inte med konfrontation utan med tålamod, ett steg i taget, en anställning i taget, en legitimerande aktör i taget.

21 augusti 2001 — mötet som ingen rapporterade om

Stockholms Moské på Kapellgränd 10 är ny. Den invigdes den 8 juni 2000 — fjorton månader före mötet. Byggnaden är en omvandlad elverksstation från 1903, ritad av Ferdinand Boberg med influenser från arabisk arkitektur, som efter år av diskussioner, protester och överklaganden omvandlades till moské. På invigningen deltog kulturminister Marita Ulvskog och utrikesminister Anna Lindh. Dessförinnan hade Islamiska förbundet i Sverige — IFiS — och dess föregångare verkat i källarlokaler på Ringvägen på Södermalm i Stockholm och föreningsutrymmen, den typ av provisoriska samlingsplatser som präglat hela den svenska islamiska rörelsens etableringsperiod.

Det är till den nybygda moskén man kallas den 21 augusti 2001 för ett konstituerande möte med ett enda syfte: att bilda ett nytt studieförbund.

Mötet öppnas med koranläsning. Det framgår av protokollet, som i dag finns registrerat hos Skatteverket och som denna granskning har tagit del av. Mötesordförande är Ahmed Ghanem. Sekreterare är Abdulkader Habib. Bland de valda justeringsmännen: Mustafa Kharraki.

Styrelsen som väljs är inte vilka som helst. Ordförande blir Abdelhafid Mabrouk. Sekreterare: Chakib Benmakhalouf — vid den tidpunkten ordförande för IFiS, sedermera ordförande för FIOE, Federation of Islamic Organizations in Europe, Muslimska Brödraskapets europeiska paraplyorganisation. Bland ledamöterna: Mahmoud Aldebe — grundare av IFiS, ordförande Sveriges Muslimska Förbund, SMF, som ett drygt decennium senare öppet beskriver shurårådets slutna, odemokratiska struktur i en arabiskspråkig text på sajten al Noor. Och Abdulkader Habib — grundare av New Moon, den organisation vars Eid-konsert i Al Azhar-skolan dokumenterades i del 1 av denna granskning, med Hamas-flaggor på scen.

Den organisation som bildas är Islamiska studieförbundet i Sverige Ibn Rushd. Studieförbundet som inom sex år kommer att vara godkänt av Folkbildningsrådet och börja ta emot statliga anslag. Studieförbundet som fram till 2025 var ett av de statsbidragsberättigade studieförbunden i Sverige.

Stadgarna som ingen läste

Redan i de stadgar som antogs vid grundandemötet finns det som i efterhand framstår som hela berättelsens nyckel. Stadgarnas §1 fastslår att verksamheten ”grundar sig på en islamisk helhetssyn på människan och samhället” och att syftet är att ”hjälpa muslimerna att förankra sin utveckling på den starka klippan av gudomlig vägledning.”

Det är en formulering som vid en hastig läsning kan låta from och harmlös. Läst mot bakgrunden av vad folkbildning är — upplysningens projekt, Kants Sapere aude, människans utträde ur självförvållad omyndighet — är det något annat. Omyndighet inskriven i en stadgeparagraf, finansierad med statliga medel avsedda för myndighetsbildning.

Men den paragraf som är mest avslöjande om organisationens verkliga struktur är §2. De stadgar som antogs i maj 2001.

”Islamiska studieförbundet är en organisatorisk del av Islamiska förbundet i Sverige. Islamiska förbundets rådgivande organet (Shoura rådet) är högsta beslutande organ vid tvister inom studieförbundet.”

Tre paragrafer lästa tillsammans ger den fullständiga bilden. §11 slår fast att förbundrektor och kanslipersonal anställs ”i samråd med Islamiska Förbundets styrelse” — IFiS har alltså vetorätt vid rektorsanställning. §14 slår fast att vid upplösning tillfaller alla tillgångar IFiS. Ibn Rushd är inte en självständig organisation. Det är en organisatorisk del av IFiS, med IFiS:s shuraråd som högsta beslutande organ. Någon annan tanke fanns aldrig.

Dessa stadgar var registrerade hos Skatteverket. De var offentliga. Folkbildningsrådet begär, som kutym och krav, in stadgar vid en ansökan om statsbidragsberättigande. Rådet har alltså sett §2. Rådet godkände ändå.

Vad är ett shuraråd?

För att förstå vad §2 egentligen innebär krävs ett steg bakåt. I april 1994 antog Muslimska Brödraskapets internationella rörelse en allmän internationell stadga. Artikel 49 i den stadgan formulerar kravet på alla nationella organisationer som vill bli erkända som medlemmar i den internationella rörelsen: deras förordning måste godkännas av Allmänna vägledningskontoret i Kairo, och förordningen ska som minimum innehålla ett shuraråd, en styrelse och en generaldirektör.

Januari 1995 grundas IFiS formellt som nationell organisation — ett år efter att artikel 49-kravet formulerades. 21 augusti 2001 grundas Ibn Rushd med shurarådet inskrivet i §2.

Mahmoud Aldebe från Jordanien — en av grundarna som sitter i det rum på Kapellgränd den 21 augusti 2001 — publicerade år 2013 på den arabiskspråkiga sajten al Noor en text som öppet beskriver strukturen: ”Det är bara medlemmarna som får delta i valet av rådets medlemmar (Shura) och rådet väljer ordförande och han i sin tur väljer sin styrelse.” En sluten struktur, osynlig för utomstående, inskriven i det svenska studieförbundets grundstadgar.

Den unge imamen

I det rummet på Kapellgränd den 21 augusti 2001 är Othman Al Tawalbeh sannolikt inte ännu. Han är ung — han kom liksom Aldebe till Sverige från Jordanien och har studerat vid Al-Balqa Applied University i Jordanien, där han tog en kandidatexamen i Islams grunder och da’wah-teknik. Da’wah — aktivt spridande av islam — är inte bara ett religiöst begrepp. Det är Muslimska Brödraskapets operativa strategi för etablering i värdländer.

Men snart är han en del av Ibn Rushd. I vilken egenskap, exakt, och när, är inte fullständigt klarlagt. Det som är klarlagt är att han framträder som vikarierande rektor för Ibn Rushd och att det är i den egenskapen han skriver under det hederspris Ibn Rushd delar ut 2009 — till Islamguiden, en webbsajt vars innehåll lyfter fram islamistiska positioner.

Certifikatet är undertecknat av Othman Al Tawalbeh, vikarierande rektor, och Temmam Asbai, tidigare ordförande för Islamiska förbundet.

Islamguiden hade vid tidpunkten på sin webbplats publicerat en rapport från Sveriges muslimska råd med titeln ”Sveriges Islamiska skola” som beskrev den svenska skolan i termer som ingen statsbidragsfinansierad organisation borde kunna stå bakom: en text som uttryckte att ”det inte finns någon svensk flicka som vill förbli oskuld” och propagerade för att muslimska flickor skulle skyddas från den svenska skolans sexualmoral.

Tawalbeh satte sitt namn på ett hedersdiplom till den organisationen.

Stockholm 1995 — svenska skattebetalare föder ett europeiskt nätverk

Historien om hur Ibn Rushd blev möjligt börjar inte 2001. Den börjar med en konferens 1995 som finansierades av svenska skattebetalare och hölls med statlig prestige.

Det är svenska Utrikesdepartementet som tar initiativet. Tillsammans med Sveriges unga muslimer — SUM, grundad 1991 av IFiS — anordnar UD en internationell konferens i Stockholm under rubriken “Islam in Europe”. Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén håller öppningstal. Utbildningsminister Carl Tham talar för att visa uppskattning. Konferensen är, enligt den svenska regeringens uttalade syfte, ett led i en strategi mot rasism och hat mot utlänningar.Reseguider och reseberättelser

Administratörer på den parallella ungdomskonferensen — “Ungdom mot rasism” — är Ahmed Ghanem, dåvarande ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, och Göran Ibrahim Nettelbladt från SUM.

Från den islamiska sidan bjuder arrangörerna in Ahmad von Denffer från Münchenmoskén — en av ledargestalterna i den struktur som FBI:s material senare identifierar som MB:s europeiska infrastruktur — samt Tariq Ramadan, son till Said Ramadan och barnbarn till Hassan al-Banna. Den franske islamologen Gilles Kepel, inbjuden till huvudkonferensen, kommenterar efteråt utan omsvep:

“Ungdomskonferensen dominerades av islamister.”

Kepels kommentar publiceras av Bitte Hammargren i Svenska Dagbladet. Nettelbladt och Ghanem svarar med en gemensam artikel i SvD och i Salaam: Kepel uttrycker bara den franska statens syn att muslimer är potentiella fiender.

Det är en tränad replik. Och den fungerar.

Utfallet av Stockholmskonferensen är konkret: de deltagande organisationerna — Jeunes Musulmans de France, Young Muslims UK och SUM — enas om behovet av ett koordineringsorgan. SUM får i uppdrag att utveckla idén. Ett år senare, med stöd av FIOE och Muslim Association of Britain, bildas officiellt Forum of European Muslim Youth and Student Organizations — FEMYSO. Omar Mustafa, dåvarande SUM-sekreterare och blivande IFiS-ordförande, sitter i FEMYSO:s styrelse.

MB:s europeiska ungdomsnätverk föds i Stockholm. Det är svenska statliga medel och socialdemokratisk ministerprestige som möjliggör konferensen. Ahmed Ghanem administrerar den. Sex år senare grundar Ghanem Ibn Rushd.

Peter Weiderud — mannen som förbinder allt

Det finns en person vars karriär löper som en parallell tråd genom hela det nätverk den här artikeln kartlägger. Han heter Peter Weiderud. Han är socialdemokrat. Han är troende kristen. Och han är i varje avgörande skede på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Weiderud börjar sin karriär som talskrivare åt utrikesminister Lena Hjelm-Wallén. Det är Hjelm-Wallén som 1995 håller öppningstal vid konferensen “Islam in Europe” i Stockholm — konferensen som föder FEMYSO, Muslimska Brödraskapets europeiska ungdomsnätverk. Weiderud är hennes röst. Han skriver hennes ord.Reseguider och reseberättelser

Därefter: talskrivare åt utrikesminister Anna Lindh. Chef för Svenska kyrkans internationella arbete. Utrikespolitisk chef vid Kyrkornas Världsråd i Genève. Ordförande för Broderskapsrörelsen — sedermera Socialdemokrater för tro och solidaritet — från 2005 till 2015. I den egenskapen adjungerad ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott. En av de mest centralt placerade personerna i skärningspunkten mellan socialdemokratisk makt och religiös organisering i Sverige.

Det är i den rollen han 2013 bekräftar att Rapport 4/99 existerar — uppgörelsen mellan Broderskapsrörelsen och SMR/IFiS om muslimers placering på socialdemokratiska vallistor. Han letade i arkivet, hittade inte dokumentet, men fann ett kongressbeslut om samarbetet. Aldebe skickade sedan en kopia av rapporten vidare för insyn.

2015 utnämner den socialdemokratiska regeringen — Margot Wallström svarar personligen på riksdagens fråga om beslutsunderlaget — Peter Weiderud till direktör för Svenska Institutet i Alexandria. Institutet grundades 1999 på initiativ av biståndsminister Pierre Schori (S) och har till uppgift att, med svenska skattemedel, främja dialog mellan Sverige och Mellanöstern/Nordafrika.

Det är samma institut som Ibn Rushd besöker i april 2007 — sex månader innan Folkbildningsrådet godkänner förbundet — för konferensen “Peace Studies in the Middle East”. Ottman Al Tawalbeh representerar Ibn Rushd. Weiderud är ännu inte direktör, men institutet är redan en del av samma diplomatiska infrastruktur Broderskapsrörelsen rör sig i.

Under Weideruds tid som direktör, 2015–2018, konstaterar det egyptiska utrikesdepartementet att institutet kommit “alltför nära Muslimska brödraskapet.” Institutet läggs ner 2019 och efterträdaren förläggs till Amman, Jordanien — landet där Othman Al Tawalbeh tog sin akademiska examen.

Weiderud är inte en dold aktör. Han är öppen med varje post han innehaft. Det anmärkningsvärda är strukturen: en enda karriär som börjar hos den minister som öppnar dörren för FEMYSO 1995, passerar undertecknandet av Rapport 4/99, löper genom ordförandeposten i den organisation som administrerar uppgörelsen med IFiS — och landar i direktörsposten för det institut som Ibn Rushd besöker under sin statsbidragskvalificering.

Det är inte en konspirationsteori. Det är en karriär. Men karriärer äger rum i nätverk. Och det här nätverket är dokumenterat i detalj.

Bommersvik — uppgörelsen i socialdemokratins nav

Innan Ibn Rushd existerar — medan strategi fortfarande formuleras — hålls möten. Och de hålls på rätt ställen.

I IFiS:s egen tidskrift Salaam, nummer 2/1998, publiceras en intervju och ett reportage från ett möte på Bommersviks kursgård söder om Stockholm. På mötet deltog Mahmoud Aldebe, Ahmed Ghanem och Broderskapsrörelsens representant Ola Johansson. Texten redovisar hur IFiS tänker kring politiskt deltagande — och varför man inte anser det nödvändigt att bilda ett eget islamiskt parti.Reseguider och reseberättelser

Svaret är tydligt: det behövs inte. Samarbetet med Socialdemokraterna räcker.

Platsen är inte neutral. Bommersvik ägs av SSU och Socialdemokraterna — partiets eget utbildnings- och träningsnäste, dit man bjuder in dem man är i koalition med.

I texten redovisas den teologiska legitimiteten för vad som förhandlas. Med hänvisning till Sheikh Mawlawis besök i Stockholm 1996 citeras hans slutsats: politisk delaktighet är en islamisk plikt, ska utövas kollektivt för att ge störst genomslag. Som kompletterande auktoritet citeras en studie från shariafakulteten i Kuwait: ”politisk delaktighet är en del av islams lära.”

Det är en fatwa som underbygger en uppgörelse. Och uppgörelsen finns i skrift.

Broderskapsrörelsen och SMR — Sveriges Muslimska Råd, IFiS:s paraplyorganisation — formaliserar samarbetet i Rapport 4/99, godkänd av förbundskongressen. Rapporten undertecknas av Aldebe, Kharraki och Ghanem för SMR/IFiS-sidan och av Ola Johansson, Christer Gustafsson, Görel Sävborg-Lundgren och Pär Axel Sahlberg för Broderskapsrörelsen. Målet är operationellt konkret: år 2002 ska muslimer finnas som socialdemokratiska förtroendevalda på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och riksdagslistorna i minst 5 län.

Det är inte ett löfte om inklusion. Det är ett leveransschema.

Tre år senare grundas Ibn Rushd. Aldebe, Kharraki och Ghanem är alla med på det konstituerande mötet på Kapellgränd den 21 augusti 2001. De har i namn av en kongress fått löften om platser på vallistor. Nu grundar de ett studieförbund. De behöver ingen partikassa — de har folkbildningsanslaget.

SENSUS — bryggan in

Ibn Rushd bildas 2001, men det dröjer till 2007 innan Folkbildningsrådet godkänner förbundet för statsbidrag. Mellanperioden är inte ett tomrum — det är en etableringsfas, och den möjliggörs av ett samarbete med ett annat studieförbund: SENSUS.

SENSUS grundades av Svenska kyrkan. Det är det kristna studieförbundet, med rötter i väckelserörelsernas folkbildningstradition. Att SENSUS blev bryggan in för Ibn Rushd är, i ljuset av det som följer, mer logiskt än det vid första anblicken verkar: både SENSUS och Ibn Rushd delar premissen att tron har ett legitimt anspråk på det offentliga rummet. Den epistemologiska affiniteten — den gemensamma uppfattningen att gudomlig vägledning är ett giltigt alternativ till sekulär kunskapssyn — skapar ett naturligt samarbetsutrymme.Kristendom

Ibn Rushds första ansökan om statsbidragsberättigande drogs tillbaka 2001 — samma år som grundandet. I stället inleds samarbetet med SENSUS, som möjliggör att Ibn Rushd kan bedriva verksamhet och ta emot medel under SENSUS:s flagg.

2005 beviljar Folkbildningsrådet Ibn Rushd en tvåårig kvalificeringsperiod, och statliga bidrag börjar flöda redan då. 2007 fattar FBR beslut om att godkänna förbundet som statsbidragsberättigat. 2008 erkänns Ibn Rushd fullt ut som ett av landets då tio officiella studieförbund.

2007 — folkbildning om islamofobi

Ibn Rushds webbplats, arkiverad av Wayback Machine den 18 november 2007, beskriver tre stora nationella projekt förbundet driver vid tidpunkten för Folkbildningsrådets beslut. Det tredje projektet är analytiskt anmärkningsvärt.

Det heter ”Att främja islamisk fredskultur” och syftar, med Ibn Rushds egna ord, till att ”motverka islamofobi (rädsla och fientlighet mot islam bland huvudsakligen västerlänningar) och västofobi (rädsla och fientlighet mot västvärlden bland huvudsakligen muslimer).” Projektledare är Yasin Ahmed — grundare av Sveriges muslimska scouter och en av de ledamöter som valdes vid grundandemötet på Kapellgränd den 21 augusti 2001.

Begreppet ”islamofobi” är inte ett neutralt analysinstrument. Det lanserades som politisk strategi av CAIR — Council on American-Islamic Relations — i USA 1994, och har sedan dess fungerat som ett redskap för att omvandla sakargument mot politisk islam till psykopatologi hos den som argumenterar. Den som kritiserar en ideologi blir inte bemött med ett motargument — utan med en diagnos. Kritiken är inte fel, den är ett symptom på fobi. Strategin stänger debatten.

Ibn Rushds tillägg av västofobi som spegelbild låter balanserat. Det är det inte funktionellt. Islamofobi utpekar kritiker av islamism i väst. Västofobi beskriver muslimers rädsla för det omgivande samhället. Inget av begreppen öppnar för saklig prövning av idéer.

Båda kategoriserar sinnesstämningar, inte argument. Kombinationen låser debatten: varje kritisk fråga — inifrån eller utifrån — kan avfärdas som antingen fobi eller rädsla. Det är den begreppsvärld ett statsbidragsberättigat studieförbund 2007 erbjuder sig att folkbilda Sverige i.

Alexandria, april 2007 — kontakterna i moderslandet

Det är april 2007. Ibn Rushd befinner sig i de avslutande månaderna av sin kvalificeringsperiod inför Folkbildningsrådets avgörande beslut i oktober. I det läget reser Othman Al Tawalbeh till Alexandria i Egypten.

Egypten är inte ett neutralt val av konferensland. Det är Muslimska Brödraskapets moderland. Det är landet där Allmänna vägledningskontoret i Kairo är beläget — det kontor som enligt artikel 49 måste godkänna varje nationell organisations förordning för att den ska kunna tas upp som medlem i den internationella rörelsen. Det land vars shurastrukturer är förebilden för den §2 som Ibn Rushd antog på Kapellgränd sex år tidigare.

Konferensens titel är ”Peace Studies in the Middle East — Contextualizing and Globalizing.” Arrangörer: Life & Peace Institute från Uppsala, Swedish Institute i Alexandria och Bibliotheca Alexandria. Ibn Rushds nyhetsarkiv, arkiverat av Wayback Machine den 18 november 2007, beskriver syftet öppet: ”ett ytterligare steg för att kunna marknadsföra Ibn Rushd på global nivå och även finnas på internationella marknader som givande aktör.”

Vad Ibn Rushd sökte i Alexandria var alltså inte marknadsföring i allmänhet. Det var institutionella kontakter med svenska aktörer etablerade i MB:s hemland — aktörer med egna ingångar till egyptiska institutioner, akademiska miljöer och civilsamhällsorganisationer. Kontakter förmedlade via respektabla svenska institutioner, i ett sammanhang som ger legitimitet åt alla parter.

Sex månader senare, i oktober 2007, godkänner Folkbildningsrådet Ibn Rushd.

2010 — källarmoskén som blev Skandinaviens största moské

År 2010 är Othman Al Tawalbeh verksamhetschef för Ibn Rushd i södra Sverige. Det är i den egenskapen han framträder i Sydsvenskan i augusti 2010, i en artikel om ett nytt muslimskt kulturcenter under uppförande i Malmö. Hans roll i tidningsartikeln är att bekräfta och namnge organisationen bakom projektet.

”Den sunnimuslimska föreningen Salsabil i Malmö ligger bakom det muslimska centret”, säger han till tidningen.Dagstidningar

Salsabil hade vid tidpunkten sin bas i en källare på Scheelegatan. Det är en av Malmös källarmoskéer — det begrepp som kommit att beteckna de inofficiella muslimska bönerummen i miljonprogramsområdenas källare och föreningslokaler.

Det Ibn Rushds verksamhetschef ger offentlig legitimitet åt i Sydsvenskan 2010 är ett byggprojekt som sju år senare, 2017, invigs som Skandinaviens största moské. Byggkostnad: 120–140 miljoner kronor. Qatar bidrar med 30 miljoner. Vid invigningen deltar Qatars viceminister för religiösa affärer. Också på plats: Malmös kulturkommunalråd Frida Trollmyr (S), som håller ett tal om hur moskén bidrar till ”den mångfald som gör Malmö unikt.” Efteråt berättar hon för Sydsvenskan: ”Jag har egentligen inte så bra koll på vad det är för förening.”

Femton år efter Sydsvenskan-artikeln, den 21 februari 2026, citeras Othman Al Tawalbeh av Qatars statliga nyhetsbyrå QNA i en rapport om Ramadan i Norden. Hans titel: ”writer and researcher on Muslim affairs in the West.”

Det är Qatars officiella statsnyhetsbyrå. Det är samma stat vars religionsministerium — Ministry of Awqaf and Islamic Affairs — finansierade Salsabils moské med 30 miljoner kronor. Tawalbeh bekräftade Salsabils roll till Sydsvenskan 2010 som Ibn Rushd-tjänsteman. Sexton år senare är han Qatar News Agency:s Sverige-expert. Tråden är inte historisk. Den löper in i nutid.

Försvarshögskolans rapport ”Salafism och salafistisk jihadism 2.0” identifierar Salsabil kulturförening som ursprungsorganisationen för Waqf as-Sunnah och konstaterar att det funnits radikala extremister inom Salsabil. Salsabil bjöd in Salman al-Ouda — känd som Usama bin Ladens andlige mentor — till sin källarmoské i april 2016.

Kopplingen till Qatar beskrivs av Mohammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi, i Världen Idag: ”När en moské eller en muslimsk församling i Sverige stöds av statliga medel från Qatar kan man vara säker på att donatorerna har ett syfte.”

Ibn Rushds verksamhetschef i södra Sverige är den person som i det avgörande skedet, 2010, offentligt bekräftar Salsabils roll i projektet. Det är inte Ibn Rushd som organisation som bär ansvar för vad Salsabil sedan gör. Men det är Ibn Rushd-nätverkets representant som ger projektet dess offentliga legitimitet.

18 mars 2011 — introduktionen

Fredagen den 18 mars 2011 hålls den första fredagsbönen på Fryshuset i Stockholm. Det är Fryshuset — ett av Sveriges mest kända ungdomshus, grundat av frikyrkliga rörelser, med tusentals ungdomsbesökare varje månad och verksamhet i skolor och kommuner över hela landet.Reseguider och reseberättelser

Imamen heter Othman Al Tawalbeh.

Introduktionen görs av Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige. Det är IFiS:s ordförande som presenterar Ibn Rushds tidigare vikarierande rektor för Fryshusets publik. Islamiska förbundets webbplats publicerar händelsen och citerar Mustafa:

”Det är ett positivt och viktigt steg av Fryshuset som möjliggör detta genom att anställa imamen Othman Tawalbeh för att vägleda ungdomarna och besvara deras frågeställningar, vare sig de är muslimer eller inte.”

Fryshuset anställer Tawalbeh. Men det är inte Fryshuset som primärt står för anställningen.

Undantaget

Den 17 mars 2011 — dagen innan den första fredagsbönen — publicerar den finlandssvenska kyrktidningen Kyrkpressen (nr 11, 2011) en artikel av Johan Sandberg med rubriken ”Imam får anställning i Svenska kyrkan.”

Sofia församling i Stockholm — en av Svenska kyrkans församlingar — har anställt Othman Al-Tawalbeh för nio månaders mångfaldsarbete i Fryshuskyrkan. Initiativet beskrivs i artikeln ha tagits av prästen Maria Kjellsdotter-Rydinger, som är Sofia församlings präst med Fryshuskyrkan som ansvarsområde.

Artikeln noterar vad som annars inte sägs: anställningen är ett undantag från regeln att den som är anställd av Svenska kyrkan ska tillhöra kyrkan och omfatta den kristna tron. Svenska kyrkan bröt alltså formellt mot sin egen policy — aktivt, medvetet, efter intern diskussion.

Stiftsadjunkt Helene Egnell rådgjordes om anställningen. Hon citeras i artikeln: ”Kanske det hade varit bättre att vänta.” Intern tveksamhet finns dokumenterad i primärkällan. Det genomfördes ändå.

Borgåbiskopen Björn Vikström — ledare för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland — hade månaden dessförinnan deltagit i religionsdialog i Närpes tillsammans med Tawalbeh. Nätverket sträckte sig redan till Finland.

Det är ett mönster som löper genom hela Ibn Rushds etableringsperiod. En aktör med rötter i IFiS/MB-nätverket paras med en synlig, legitimitetsgivande representant för en etablerad svensk institution. Kjellsdotter-Rydinger tar initiativet. Hennes kyrka gör undantaget. Hennes titel syns i tidningsrubrikerna. Hennes trovärdighet överförs till projektet — och via projektet till nätverket bakom det. Mönstrets existens kräver inte att hon är medveten om sin roll i det. Det räcker att strukturen fungerar.

MB:s egna strategidokument beskriver logiken. 1991 års Explanatory Memorandum — godkänt av rörelsens Shura Council och beslagtaget av FBI vid husrannsakan i Virginia 2004 under Holy Land Foundation-rättegången — talar om settlement som ett långsiktigt projekt: etablering i värdlandets institutioner, närvaro där de unga finns, synlighet i sammanhang som ger legitimitet. Strategin kräver inte konfrontation. Den kräver en lokal aktör vars namn står på inbjudan och vars institution öppnar dörren.

30 000 elever

År 2011 grundar Othman Al Tawalbeh och Maria Kjellsdotter-Rydinger tillsammans programmet ”Tillsammans för Sverige” på Fryshuset. Det är ett interreligiöst dialogprogram riktat mot unga. Syftet är att motverka rasism, främlingsfientlighet och extremism. Det är ett genuint samhällssyfte — ingen kan med trovärdighet hävda annat.

Programmet når, enligt egna uppgifter, över 30 000 elever och utbildar över 750 unga ledare. Det inspirerar systerprogram i Finland och Norge. Det citeras i Kyrkans Tidning, i Sveriges Radio och i Ekot. Det skrivs om i finländsk kyrkpress.

Fryshuset är inte valt slumpmässigt. Det är en av Sveriges mest kända ungdomsinstitutioner med räckvidd in i skolor och kommuner i hela landet. Det är en infrastruktur som Ibn Rushd, IFiS och Stockholms moské på Kapellgränd inte hade kunnat bygga på egen hand. Den infrastrukturen blev tillgänglig via en präst i Sofia församling som tog ett initiativ, och via ett studieförbund grundat i en källarmoské tio år tidigare med shurarådet inskrivet i §2.Andaktsplatser

NBV — nykterhetsrörelsen anställer

Tillsammans för Sverige startades exakt den 8 mars 2011 — det bekräftas av Fryshusets egna historiesidor. Under åren som följer når programmet över 30 000 elever och utbildar fler än 750 unga ledare. Det inspirerar parallella program i Finland och Norge.

Kyrkoanställningen skapar omedelbart debatt. Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet där de beskriver beslutet som uttryck för en kyrka i fritt fall. Och dagen efter att Kyrkpressen publicerat nyheten om anställningen knackar SÄPO på hos familjen Tawalbeh i Skåne. Arabiskspråkiga hot mot imamen har identifierats online — hot som säkerhetspolisen bedömer kan uppfattas som en fatwa om att han lämnat islam.

Tawalbeh utrustas med larmtelefoner till SÄPO. Det är det pris hans position mellan institutionerna bär med sig.

Karriären fortsätter. Othman Al Tawalbeh är i dag anställd vid NBV — Nykterhetsrörelsens Bildningsförbund — med titel Verksamhetsutvecklare i Helsingborg, region Syd. NBV är nykterhetsrörelsens eget studieförbund, historiskt med nära band till arbetarrörelsen men organisatoriskt fristående från SAP och LO. Det är inte en slumpmässig arbetsgivare.

Det är ytterligare ett statsbidragsfinansierat studieförbund inom det folkbildningssystem Ibn Rushd navigerat sedan 2001.

Den fullständiga färden

I kommunfullmäktigevalet i Hässleholm 2022 kandiderar Othman Al Tawalbeh för Socialdemokraterna. Det framgår av Valmyndighetens officiella valprotokoll,Han placeras på plats 7 och erhåller 27 personröster.

Det är det parti vars kommunalråd legitimerade den Qatar-finansierade moskén i Malmö utan att ha kunskap om vad det var för förening. Det är det parti vars företrädare under etableringsfasen 1997–2007 öppnade dörrarna för IFiS-nätverket. Det är det parti vars kandidatlistor han finns på — NBV, hans arbetsgivare, är ett annat men besläktat studieförbund i samma folkbildningssystem.

1999 års uppgörelse är inte ett historiskt faktum. Det är en löpande praktik.

Karriärens röda tråd:

Kandidatexamen i da’wah-teknik, Jordanien. Ibn Rushd, vikarierande rektor — undertecknar hederspris till Islamguiden 2009. Verksamhetschef Ibn Rushd södra Sverige — bekräftar Salsabils roll i Malmöprojektet till Sydsvenskan 2010. Representant för Ibn Rushd vid Alexandriakonferensen i Egypten, april 2007 — sex månader före Folkbildningsrådets beslut. Imam, introducerad till Fryshuset av IFiS-ordföranden Omar Mustafa personligen, mars 2011. Anställd av Sofia församling, Svenska kyrkan — undantag från den egna regeln om kristet trosbekännande — mars 2011; SÄPO kontaktar familjen Tawalbeh i Skåne om arabiskspråkiga hot samma vecka. Grundare av ”Tillsammans för Sverige” med kyrkopräst, 8 mars 2011 — programmet når 30 000 elever. Anställd NBV (Nykterhetsrörelsens Bildningsförbund), titel Verksamhetsutvecklare Helsingborg. S-kandidat i Hässleholm kommunfullmäktigeval, plats 7, 2022. Qatar News Agency-expert om ”muslim affairs in the West”, februari 2026 — samma statliga nyhetsbyrå vars land finansierade Salsabils moské med 30 miljoner kronor.Kristendom

Varje steg presenteras som separata initiativ av separata aktörer. Men personen är densamma. Nätverket är detsamma. Och de institutioner som öppnar dörrarna — en kyrkoförsamling, ett ungdomshus, ett studieförbund, ett socialdemokratiskt valdistrikt — gör det var och en utan att se helheten.

Det är hur etablering fungerar när den lyckas.



KÄLLFÖRTECKNING


PRIMÄRKÄLLOR

Skatteverket: Stadgar för Islamiska studieförbundet i Sverige Ibn-Rushd, antagna maj 2001. Utdrag ur årsmötesprotokoll 2001-08-21, Stockholms Moské, Kapellgränd 10.

Ibn Rushd webbplats, arkiverad Wayback Machine 2007-11-18: ”För allmänheten” — projekt ”Att främja islamisk fredskultur” (islamofobi/västofobi-framing, projektledare Yasin Ahmed) och FORIX (Ibn Rushd + SUM + New Moon). https://web.archive.org/web/20071118100059/http://www.ibnrushd.se/forallman.htm

CAIR (Council on American-Islamic Relations) grundades 1994. ”Islamofobi” som begreppsstrategi: dokumenterat i bl.a. Investigative Project on Terrorism och Lorenzo Vidinos forskning om MB-nätverket i väst.

Islamiska förbundets webbplats: ”Första fredagsbönen på Fryshuset” — Omar Mustafa-citat om Tawalbeh. islamiskaforbundet.se.

Kyrkpressen, torsdag 17 mars 2011, nr 11: ”Imam får anställning i Svenska kyrkan”, Johan Sandberg. (Primärkälla, fysiskt exemplar.) Undantagsformulering om Tawalbeh-anställning, Kjellsdotter-Rydingers initiativ, Egnell-citat, Vikström-uppgift.

Kyrkans Tidning, 2011-11-10: ”Imam välkomnas till Fryshuskyrkan.” kyrkanstidning.se.

Kyrkans Tidning, debattartikel av Kjellsdotter-Rydinger och Tawalbeh, 2019: ”Vänskap kan utveckla vår religiösa identitet.” kyrkanstidning.se.

Sydsvenskan, 2010-08-24, sidan C2: ”Centret ska bli sunnimuslimskt” — Tawalbeh-citat om Salsabil. (Arkiverat via Muslimska friskolan-bloggen, muslimskafriskolan.blogspot.com.)

Valmyndigheten: Slutlig rösträkning och mandatfördelning, kommunfullmäktigeval 2022, valkrets 1277 Hässleholm, listnummer 0002-00584. resultat.val.se.

NBV region Syd: Personalförteckning. nbv.se/regioner/syd/kontakt/personal/othman-al-tawalbeh/

Fryshuset: ”Tillsammans för Sverige — om oss.” fryshuset.se/verksamhet/tillsammans-for-sverige/om-oss

RAPPORTER OCH VETENSKAPLIGA KÄLLOR

Rapport 4/99: Projektgrupp Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen–SMR, förbundskongressbeslut. Signatärer: Aldebe, Kharraki, Ghanem (SMR) + Ola Johansson, Christer Gustafsson, Görel Sävborg-Lundgren, Pär Axel Sahlberg (Broderskapsrörelsen). Innehåll och existens bekräftad av Peter Weiderud (Tro och Solidaritet) till P4 Jönköping 2013-12-03, och redovisad av Sameh Egyptson i GP-debatt 2014-01-29.

IFiS-publikation (Rabita): Fotodokumentation från Bommersviks kursgård — Ola Johansson, Mahmoud Aldebe, Ahmed Ghanem. Mawlawi-fatwa 1996 Stockholm om politisk delaktighet som islamisk plikt. Kuwait shariafakultet-studie om politisk delaktighet som islamisk lära. (Fysisk källa, inlämnad till granskningen.)

FOI: ”Muslimska brödraskapet — En kunskapsöversikt.” FOI-R–4608–SE.

Försvarshögskolan: ”Salafism och salafistisk jihadism 2.0.” fhs.se — Salsabil som ursprungsförening för Waqf as-Sunnah, Qatar-finansiering, Salman al-Ouda-inbjudan 2016.

Sameh Egyptson: avhandling om Muslimska brödraskapet i Sverige, kapitel 14.5.4 (Tawalbeh). wordpress.egyptson.se

MB Explanatory Memorandum, 1991. Holy Land Foundation trial exhibits, US Department of Justice. ”Settlement”-strategi godkänd av Shura Council. FBI-beslag Virginia 2004.

MB, Allmän internationell stadga, april 1994. Artikel 49: krav på shuraråd i nationella organisationer.

MEDIEKÄLLOR

Världen Idag, 2017-05-22: ”Skandinaviens största moské invigd i Malmö” — Qatar 30 mkr, Fazlhashemi-citat. varldenidag.se

Veckans Nyheter, 2017-06-08: ”Varför legitimerar S ett parallellsamhälle i Malmö?” — Trollmyr-citat, Wakf-bakgrund. veckansnyheter.se

Qatar News Agency (QNA), 2026-02-21: Tawalbeh citeras som ”writer and researcher on Muslim affairs in the West” i rapport om Ramadan i Norden. qna.org.qa

Nyheter24, 2011-03-16 (via Helsingborgs Dagblad): ”SÄPO ser hot mot imam som fått jobb av Svenska kyrkan” — SÄPO besöker familjen Tawalbeh, arabiskspråkiga hot. nyheter24.se

Sveriges interreligiösa råd: ”Tillsammans för Sverige — historia.” Startdatum 8 mars 2011 bekräftat. interreligiosaradet.se

Frilagt Hässleholm, 2017-04-14: ”Muslimer i Hässleholm bekämpar extremism.”

LEDARSIDORNA.SE — TIDIGARE GRANSKNING I SAMMA ÄMNE

”Ibn Rushd ingår i Muslimska brödraskapets fasta struktur — avslöjade av sina egna stadgar.” Ledarsidorna.se, 2020-05-31. Stadgeanalysen: §14 tillgångarna till IFiS, §16 IFiS tillgångarna till FIOE. Bekräftar FEMYSO:s koppling till SUM/IFiS. ledarsidorna.se/2020/05/ibn-rushd-ingar-i-muslimska-brodraskapets-fasta-struktur-avslojade-av-sina-egna-stadgar/

”Hamasflaggan på scen — Ingen reagerade.” Ledarsidorna.se. Eid-konserten november 2010: New Moon, IFiS, Ibn Rushd, Stockholms moské. Abdulkader Habib som grundare. ledarsidorna.se/hamasflaggan-pa-scen-ingen-reagerade/

”Så mörklade S skälen till Alexandriainstitutets nedläggning.” Ledarsidorna.se. Weideruds sorti 2018, egyptiska UD:s reaktion, Margot Wallströms personliga anställning av Weiderud som kansliråd. ledarsidorna.se/sa-morklade-s-skalen-till-alexandriainstitutets-nedlaggning/

”USA terrorklassificerar delar av det Muslimska brödraskapet.” Ledarsidorna.se. SwedAlex historia, Weiderud 2015–2018, egyptiskt UD:s kritik, Charlotta Sparre/Amman-instituttets tillkomst. ledarsidorna.se/usa-terrorklassificerar-delar-av-det-muslimska-brodraskapet/

”Tro och Solidaritet: Ge Muslimska brödraskapet en tydlig och självklar plats.” Ledarsidorna.se, 2021-06-03. Weideruds ställningstaganden som ordförande, försvaret av homofoba partimedlemmars ståndpunkter. ledarsidorna.se/tro-och-solidaritet-ge-muslimska-brodraskapet-en-tydlig-och-sjalvklar-plats/

”Projektavtalet mellan Tro och Solidaritet om islamisterna — Detta är vad som hände sen.” Ledarsidorna.se. Rapport 4/99:s konsekvenser, kongressbeslut 1999. ledarsidorna.se/plus/projektavtalet-mellan-tro-och-solidaritet-om-islamisterna-detta-ar-vad-som-hande-sen/

”Problemet är inte vad han säger, problemet är att han pratar för mycket.” Ledarsidorna.se. Anna Ardin vitsordade Tro och Solidaritets strategi att söka upp IFiS/SMR-organisationer för rekrytering av nyckelpersoner. Temmam Asbai och Lamia el Amri dokumenterade. ledarsidorna.se/problemet-ar-inte-vad-han-sager-problemet-ar-att-han-pratar-for-mycket/

”Så tvättar ETC bilden av Studieförbundet Ibn Rushd.” Ledarsidorna.se. Ibn Rushds hederspris 2009 till Islamguiden, Islamguiden-innehållet om muslimska familjedagarna. ledarsidorna.se/sa-tvattar-etc-bilden-av-studieforbundet-ibn-rushd/

”Så byggdes Brödraskapets finanser upp med skattemedel.” Ledarsidorna.se. Granhedsgårdens förvärvs- och ägarhistoria, Tillväxtverkets bidrag, Corona-stöd. ledarsidorna.se/sa-byggdes-brodraskapets-finansier-upp-med-skattemedel/

”Europas förlorade kulturkrig.” Ledarsidorna.se. Rapport 4/99:s mål, Broderskapsrörelsens signatärer, Mahmoud Aldebes roll. ledarsidorna.se/europas-forlorade-kulturkrig/

”Svenska kyrkans samarbeten skapar nytt utrikespolitiskt kluster för islamism att verka från.” Ledarsidorna.se. Institutionella kopplingar mellan Svenska kyrkan och islamistiska nätverksorganisationer. ledarsidorna.se/plus/svenska-kyrkans-samarbeten-skapar-nytt-utrikespolitiskt-kluster-for-islamism-att-verka-fran/

SEKUNDÄRKÄLLOR SOM FRÄMST BEHANDLAR PRIMÄRKÄLLOR

Muslimska friskolan-bloggen: ”Källarmoské bygger stormosken i Malmö” — Sydsvenskan-arkiv, Salsabil-dokumentation. muslimskafriskolan.blogspot.com

Sameh Egyptson, wordpress.egyptson.se/2021/10/27: Dokumentation av Tawalbeh som vik. rektor, hedersprisundertecknande 2009, Islamguiden-rapport.

Johan Westerholm

Johan Westerholm

Socialdemokratin

 

Tage Erlander uppfostrade flera ambitiösa unga politiker till att bli fulländade kreatörer/skapare och konservatorer av makt!

Jag har skrivit om dem förut så jag nämner bara en kvartett som byggde upp en politisk aristokrati.

Olof Palme, Ingvar Carlsson, Jan Eliasson och Pierre Schori är fyra av väldigt många som ordnade in lydiga lakejer på myndigheter och departement där de byggde ett maktimperium som inte kan rubbas ens om Socialdemokraterna åker ur riksdagen.

Palmes flickor tog hand om det mera sofistikerade maktbyggandet med gott resultat.

Även här nöjer jag mig med att nämna en kvartett: Margareta Winberg, Mona Sahlin, Margot Wallström och Anna Lindh.

Jag vet inte hur mycket som avslöjas i Bo Theutenbergs bok "Dagböcker från UD: “Palmes Pojkar” – nätverket som styrt socialdemokratin" och jag tänker inte heller ta reda på det.

Socialdemokratin hade aldrig blivit blivit den enorma maktfaktor som i princip regerar Sverige, utan mycket kloka ledare med folkhemsvisioner.

Tyvärr började maktkorruptionen under Tage Erlanders ledning att genomsyra hela Rörelsen.

Olof Palme och Ingvar Carlsson finslipade politrukorganisationen och nu kan ingen borgerlig regering genomföra sina reformer fullt ut eftersom S-väldet inte påverkas av valresultaten.

SvT, SR, DN, LO, HSB, Folksam, OK, Coop, Hyresgästföreningen, PRO, Riksbyggen, ABF, Fonus och några samhällsaktörer till som jag inte kommer på just nu, utgör den egentliga svenska makten.

"Lyssna på Rörelsen", sade Tage Erlander till Olof Palme när denne tog över ratten. Olof lyssnade och styrde framgångsrikt så att Rörelsen stärktes.

Göran Persson såg knappast det maktinstrument han förfogade över och Löfven ville bara synas.

Arga Andersson förvaltar arvet så gott hon kan.

Kortspelsregler

Kortspelsregler

SvT-träsktroll

Oavsett vad man anser om SD&L så är den här hysteriskt babblande SvT-intervjuaren ett typiskt exempel på hur svensk public service manipuleras av vänsterträsktroll.

Intervjun

Public Service – vänstermegafon

SR-profilen petas – efter inlägg på X

SR-profilen Mårten Arndtzén petas som programledare för ”Kulturnytt” och får inte kommentera kulturpolitik.

Detta då SR anser att han tagit ställning i politiska frågor genom inlägg på X.

Användare på plattformen tolkar det som att SR-medarbetare får uttrycka vänsteråsikter men inte högeråsikter.

Det förnekar SR:s kulturchef Peter O Nilsson.

Mårten Arndtzén fick nyligen veta att han inte längre får sända ”Kulturnytt” eller kommentera kulturpolitik. I ett inlägg på plattformen X skrev han:

”Jag har fått förändrade arbetsuppgifter pga saker jag skrivit här och kommer att avstå från fler inlägg.”

SR tycker att han har tagit ställning i politiska frågor. Enligt Mårten Arndtzén är det två inlägg som bedömts vara problematiska.

Den 1 januari i år skrev han:

”Kulturministerns diss av svensk filmbransch är hård, snygg och fullkomligt rättvis. Skärp er.”

Detta efter att Parisa Liljestrand uteblivit från Guldbaggegalan.

Den 28 januari delade han en länk till en ledartext i Svenska Dagbladet om Tidöpartiernas förslag att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Skribenten lyfter vikten av att skötsamma barn ska slippa gå i skolan med kriminella barn och kritiserar de straffrabatter som unga förövare fortfarande kommer kunna få. Mårten Arndtzén skrev:

”Humanism på andras bekostnad.”

Mårten Arndtzén säger till Expressen:

– Jag bevakar inte kriminalpolitik. Det är standardregeln, att om man tar ställning i kontroversiella frågor så kan det påverka vad man kan bevaka som reporter eller liknande på Sverige Radio. Eftersom jag inte bevakar kriminalpolitik tänkte jag att det inte var något problem.

– Det andra, om kulturministern, är ju mycket närmare mitt bevakningsområde. Men jag tyckte inte att jag tog ställning för eller mot någon särskild politik.

Kritiken: Okej – om man är vänster

Mårten Arndtzén säger att chefernas beslut om att ändra hans arbetsuppgifter ”kändes helt okej”.

– Jag är inte uppriven eller kränkt eller så. Jag kan leva med de här förändrade arbetsuppgifterna.

– Sedan inser jag, och det hoppas jag att mina chefer gör också, hur det här ser ut. Om man tar in bilden av hela Sveriges Radio, där högt profilerade medarbetare på ”Ekot” kan skriva under upprop om folkmord och mediers medskyldighet i det, utan att få förändrade arbetsuppgifter.

En del användare på plattformen X menar att det verkar okej för SR-medarbetare att uttrycka vänsteråsikter, men inte högeråsikter. Journalisten Sofie Löwenmark skriver:

”Vid det här laget är det uppenbart att SR:s gräns för ställningstaganden är generös – så länge de går åt vänster. Då kan man till och med anklaga chefer och kollegor för att legitimera folkmord utan att det får några konsekvenser.”

Mårten Arndtzén berättar att han, innan inläggen på X, fått en tillsägelse av cheferna efter att han skrivit en artikel i tidningen Fokus om Gaza-uppropet.

– Det har aldrig varit riktigt glasklart vad som gäller och var gränsen går utan det är ganska mycket ”från fall till fall”.

Runt 500 journalister, skribenter och mediearbetare skrev under Gaza-uppropet förra sommaren.

SR:s kulturchef Peter O Nilsson skriver till Expressen:

”Inläggen tar ställning i politiska frågor och det påverkar vad han kan rapportera om i Sveriges Radio. Man kan inte bevaka frågor man tagit offentlig ställning i. Mårten fortsätter med sitt huvudsakliga uppdrag, som konstkritiker. Däremot sänder han under en period inte 'Kulturnytt'.”

Att SR fått en hel del kritik för hur man hanterade de medarbetare som skrivit under Gaza-uppropet har inte påverkat beslutet, enligt kulturchefen.

”Sveriges Radio har ett 40-tal ansvariga utgivare som fattar självständiga beslut om sin utgivning och medarbetarna som är knutna till den, och det som Mårten skrivit om och jag fattat beslut om gäller annat än Gaza-uppropet.”

Behandlas SR-medarbetare som uttrycker vänster- respektive högeråsikter på samma sätt?

”Nej, om det är en vänster- eller högerfråga är inte relevant. Det är det politiska ställningstagandet i sig som är avgörande.”

Desperata Andersson akt 1

Botkyrkaskandalen – lotteriskandalen – trion Tobias, Morgan och
Annika är bara några av ämnen som tillsammans med Vänster-
partiets krav på ministerposter, kommer att (S)töra valrörel(S)en

Andersson hånas efter intervju med sjuåring: ”Oerhört pinsamt”

Magdalena Andersson fick frågor om inflation och energiöverenskommelse av sjuåriga Lily.

Magdalena Andersson (S) intervjuades av sjuåriga Lily som bland annat frågade före detta statsministern om varför S vill ha en energiöverenskommelse och hur de vill korta köerna i vården.

”Du måste överdriva? Dessa frågor kan ej ha ställts?”, skriver Vänsterpartiets Ida Gabrielsson.

Magdalena Andersson (S) lade ut ett videoklipp på sin privata Instagramsida där hon blir intervjuad av sjuåriga Lily, något Expressen var först att rapportera om. Intervjun har väckt reaktioner på sociala medier på grund av frågorna Lily ställer, då de framstår som något ovanliga för en sjuåring.


Till klippet har Magdalena Andersson skrivit: ”Häromdagen fick jag besök av Lily som ställde några kloka frågor”. I klippet ställer Lily frågor som:

”Sverige har haft hög inflation de senaste åren. Vad gör ni för att vanliga familjer ska få bättre ekonomi?”, ”Varför vill du förbjuda vinster i skolan och förskolan?”, ”Varför vill du ha en energiöverenskommelse?” och ”Hur vill ni stärka den svenska sjukvården så att köerna blir kortare?”


”Du måste överdriva?”

Expressens Viktor Barth-Kron delar sin artikel på X och skriver: ”Magdalena Andersson har låtit sig intervjuas av en sjuåring. Det är inte bra content.”

Vänsterpartiets vice ordförande och ekonomisk-politiska talesperson, Ida Gabrielsson, reagerar på Barth-Krons inlägg: ”Du måste överdriva? Dessa frågor kan ej ha ställts?”

Kristdemokraten och ex-moderaten Richard Herrey skriver:

”Magdalena Andersson ger uppenbart vuxna frågor till 7-åring och låtsas att det är barnet som ställer frågor. Att använda barn på detta sätt är ju både oerhört pinsamt och opassande.”

SvD-krönikören Fredrik Johansson skriver:

”De flesta sjuåringar jag träffar undrar hur Magdalena Anderssons beslutsprocess såg ut när hon kom fram till att den hon såg som allra bäst lämpad att bli svensk utrikesminister är Morgan Johansson.”

Sverige – islamisternas fristad

Sverige ska inte vara en fristad för islamism!

Mellanösterns konflikter har importerats till Sverige. Här har de slagit rot och utgör ett hot mot judar och exiliranier. Detta är inte enbart ett integrationsproblem utan också ett säkerhetsproblem.

Alice Teodorescu

Mars 08, 2026


Hur många etniska konflikter tål Sverige? Förra lördagens historiska amerikanska/israeliska attack på Iran, som bland annat resulterade i att ayatolla Khamenei äntligen togs av daga, aktualiserar frågeställningen. För nu om någonsin är det ställt bortom allt rimligt tvivel att det knappast var omsorgen om palestinska barn som utgjorde den minsta gemensamma nämnare för den brokiga så kallade pro-palestinska rörelsen - utan hatet mot Israel och västvärlden.

I söndags skildrade Doku hur personer ur Palestinarörelsen - islamister, kommunister och postkoloniala vänsteraktivister - under den numera sedvanliga demonstrationen på Gustav Adolfs torg i Göteborg bar på porträtt av Ali Khamenei, som i tal gratulerades till sitt martyrskap och kallades för ”vår älskade ledare”. Vid samma tillfälle hyllades den iranska islamiska republiken, det hårdföra Islamiska revolutionsgardet och Hizbollah.

En kvinna som fick ordet, klädd i svart chadorliknande slöja med en täckjacka över, inledde med att säga att “det är naturligt att känna sorg och fälla tårar för den man älskar: Är du här för Palestina ska du också sörja ledaren som blev martyr i natt. En ledare för motståndet.”

Kvinnan ska sedan ha riktat sig mot de många exiliranier som hade samlats vid Götaplatsen för att fira nyheten om ayatollans död med orden: “För er där borta, för er där borta som firar och dansar – ni är skamliga för hela mänskligheten. Ni har visat världen hur respektlösa och gränslösa ni är. Ni har sålt era själar till pedofiler och barnmördare.” Kvinnan ska också ha sagt att de firande exiliranierna tillhör ”djävulens lag” och ropat “Shame on you!”

I Stockholm har liknande demonstrationer också förekommit där islamister skanderat “Död åt USA!” och “Död åt Israel!”. Därutöver har en minnesceremoni för den likviderade diktatorn ägt rum i moskén Imam Ali Islamic Center, för övrigt den största shiaislamiska församlingen i Norden, i Järfälla. Säpo pekade i januari år 2025 ut moskén som den iranska regimens spioncentral i Sverige. Kort därefter hämtades moskéns imam mitt i natten och utvisades.

Expressen har i dagarna också kunnat visa hur en rad andra shiaförsamlingar, och personer med band till dessa, sörjer den iranske tyrannens död. Det handlar alltså om samma blodtörstiga despot som i januari beordrade massakern på det egna folket, som resulterade i att tiotusentals människor mördades på två dygn; bara för att nämna en av de senare bedrifterna på den kilometerlånga “meritlistan” över bestialiska brott.

Ett språkrör för en av de utpekade imamerna har avfärdat kritiken som kartläggningen genererat som “okunnig”. I en intervju med stjärnreportern Inas Hamdan i Expressen ger han uttryck för en viss ambivalens i förhållande till regimen, menar att man kan likställa sorgen efter den eliminerade ayatollan med den som hade följt bland katoliker om påven dödats, för att sedan helt tappa masken:

“Plötsligt tar han upp pedofilmiljardären Jeffrey Epstein.

– Den israeliska Epstein-maffian har till och med gjort det till ett brott i väst att sörja denna tragedi, säger Ahmed Abbas.

Vad är ”israeliska Epstein-maffian”?

– Den grupp som styrs av de som håller i de egentliga Epstein-filerna. Alla fingrar pekar på Mossad.

– Israel är handen som styr som en marionettdocka. Det är de som bildar konsensus i medier och politiska uttalanden.

Idén om att judar kontrollerar politiker och medier är en välkänd antisemitisk konspirationsteori. Men Ahmed Abbas tycker inte att det han säger är antisemitiskt.

– Vi måste skilja mellan antisemitism och antisionism.

– Vi måste kunna kritisera staters politik utan att det blandas ihop med hat mot människor eller religioner.

Ridå.


Den konflikt som nu utspelar sig i Sverige handlar inte om Mellanöstern. Den handlar om Sverige. Det vi beskådar är således två rörelser - en demokratiskt sinnad som firar despotens död och en auktoritär som sörjer den - som illustrerar den värderingskonflikt som skakar vårt samhälle, och i förlängningen hela västvärlden. Mellan dem löper en djup värderingskonflikt – inte bara om geopolitik utan om själva grunden för det demokratiska samhället.

Att det förhåller sig såhär är föga förvånande; har man spenderat de senaste 2,5 åren åt att hylla Hamas terror mot Israel, som finansierats av Iran, är det logiskt att man sörjer ayatollans död enligt föreställningen om att fiendens fiende är ens bästa vän. För många av vänsterns halvtidshumanister saknar regimens systematiska människorättsbrott mot kvinnor, homosexuella, religiösa minoriteter och dissidenter betydelse så länge Irans hat mot Israel, USA och västvärlden består.

Fienden är därmed inte enbart en avlägsen motståndare som hotar oss utifrån; fienden finns i allra högsta grad innanför våra gränser där den listigt använder sig av demonstrations-, religions-, och yttrandefriheten för att inskränka demokratin inifrån och islamisera Sverige. Vad händer den dagen som dessa människor lyckas kanalisera sina antidemokratiska idéer i praktisk politik också i vårt land? När de kräver sharialagar för att kuva kvinnor, homosexuella, icke-religiösa och judar, och andelen som sympatiserar med den här sortens uppfattningar är så stor att de får genomslag?

För mig som beslutsfattare är det uppenbart att det politiska svaret på konflikten som står i öppen dager måste vara tydligt och resolut: Moskéer som den i Järfälla måste stängas, organisationer som i praktiken fungerar som plattformar för islamistiska idéer och utländsk påverkan avvecklas, statsbidrag till föreningar som cementerar segregation i integrationens namn ska inte reduceras eller “ses över” utan strypas permanent.

Religionsfriheten innebär ingen rätt för främmande makt att sponsra islamism eller bedriva underrättelseverksamhet i Sverige. Den här sortens krafter utgör ett reellt hot mot Sveriges nationella säkerhet och mot utsatta grupper i exil, liksom den judiska minoriteten, då den främjar extremism, splittring och antisemitism.

Människor som sökt sin tillflykt till Sverige har väl här ingen rätt att undergräva de demokratiska värderingar som gjort Sverige till ett land man, hittills, flytt till - inte ifrån. Hyser man antisemitiska, kvinnofientliga, antidemokratiska värderingar - som motiveras med islam - är Sverige helt enkelt fel land att bosätta sig i. Det betyder att den som aktivt verkar för etablering av extremistiska eller antidemokratiska rörelser inte ska kunna räkna med att få vistas i Sverige, än mindre erhålla svenskt medborgarskap.

I klartext: När människor i ett av världens mest sekulära och toleranta länder öppet hyllar en av vår tids största despoter (som motiverat sitt skräckvälde med religion), och därtill skanderar död åt demokratiska länder som går i bräschen för att bringa frihet och stabilitet i Mellanöstern, är gränsen - med råge och sedan länge - nådd.

Under lång tid har svenska regeringar – oavsett kulör och ideologisk hemvist – valt att reagera först när problemen blivit dem övermäktiga. Långt dessförinnan har parallella miljöer vuxit fram där islamistiska, antisemitiska rörelser kunnat organisera sig, samla in pengar, bygga institutioner och etablera inflytande i civilsamhället och inom politiken – ofta med svenska skattemedel - samtidigt som de spridit propaganda och knutit band till regimer som öppet betraktar västvärlden som fienden.

Hur har detta kunnat ske? Därför att vi låtit det ske. Därför att alltför många betraktat islamism som ett socialt fenomen snarare än ett politiskt projekt. Svenska politiker behöver inse att den som betalar imamen också bestämmer innehållet i hans predikan. Om vi inte vågar vidta åtgärder nu, av rädsla för att anklagas för islamofobi, kommer importen av konflikterna att fortsätta, för att sedan förstärkas av islamistiska nätverk, radikal vänsteraktivism och utländska regimer.

Integration - eller funktionell anpassning som det egentligen handlar om - bygger på lojalitet med det samhälle man lever i, liksom i fallet Sverige på respekt av de värderingar som gjort landet till en fristad. Den som hyllar teokrati, antisemitism och politiskt våld har i praktiken redan brutit det kontraktet.

Det vi nu beskådar är emellertid inte längre ett uttryck enbart för bristande integration. Den som hyllar den islamiska regimens terror mot den egna befolkningen och västvärlden är ett säkerhetsproblem - och ska behandlas som ett sådant.

Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi låtsas att det vi bevittnar bara är ytterligare demonstrationer i mängden. Ännu några slagord. Ännu ett importerat bråk. Ännu några gränsförflyttningar.

Eller så inser vi att gränsen faktiskt är nådd - och passerad. Att ett samhälle som inte längre vågar försvara sina egna värderingar till slut förlorar dem. Den dag Sverige inte längre är en självklar fristad för människor som flyr från diktaturer – därför att diktaturernas ideologier fått fäste här – har vi i praktiken redan förlorat det mest grundläggande. Väl förlorat kommer det aldrig att kunna återskapas på nytt.

Hamasmupparna och mullorna

Här hyllas tyrannen – helt utan skam

Publicerad 8 mar 2026

Iranierna firar – men Palestinaaktivister sörjer tyrannen.

Flera demonstranter höll upp porträtt på Irans före detta högste ledare.

Ayatolla Ali Khamenei dödades förra lördagen när USA och Israel anföll Iran.

Framför Gustav Adolfs staty på torget i Göteborg med samma namn står ett staffli uppställt. På det vilar ett stort porträtt av Ali Khamenei, Irans brutale ayatolla.

Palestinarörelsens återkommande söndagsdemonstration utvecklades förra helgen till en hyllningsmanifestation för den iranska regimen. Deltagarna är en brokig samling av islamister, kommunister och postkoloniala vänsteraktivister.

Teokratins flagga syntes förstås men också mängder av Hizbollahflaggor. Och, kanske mest talande: det hårdföra islamiska revolutionsgardets fana. En organisation, vars uppgift är att skydda regimen och slå ner varje ansats till protest eller resning.

Vad brutaliteten innebär i praktiken blev nyligen tydligt när över 30 000 obeväpnade iranier kallblodigt mejades ner.

Många demonstranter på torget bar med sig sina egna bilder av den avlidne diktatorn. En kvinna som fått förtroendet att hålla tal greppade mikrofonen för att uttrycka sorgen över ”vår älskade ledare”. Hon passade på att bespotta de drygt 2 000 exiliranier som samtidigt firade Ali Khameneis död med musik och dans vid Götaplatsen, bara några kvarter bort.

Den som följt rörelsen är inte förvånad. Sociala medier visar att hela ledningen och en stor del av de återkommande deltagarna konsekvent har hyllat den iranska regimen. Palestinarörelsen i just Göteborg har länge utmärkt sig som mer öppet extrem än i andra svenska städer.

Men även profilerade Palestinaaktivister i andra svenska städer visar stöd för den islamiska republiken. Vissa uttrycker det milt, andra ägnar sig åt att glorifiera förtryckarna. Zoomar man ut ser det likadant ut i många västerländska storstäder.

I delar av den västerländska aktivismen verkar hatet mot Israel ha blivit så starkt att man blundar för de krafter som man lierar sig med: islamistiska miliser, teokratiska diktaturer och regimer som systematiskt mördar sina egna medborgare

Det är svårt att tänka sig att aktivisterna i Palestinarörelsen själva skulle välja att leva under den islamiska regimens brutala förtryck. Men här väger uppenbarligen den gemensamma avskyn mot Israel, USA och västvärlden – och rädslan för att förlora motståndsaxelns sammanhållande länk – tyngre än solidariteten med det frihetstörstande iranska folket.

Det finns också en religiös dimension. Den propalestinska rörelsen är tydligt proislamisk och de flesta muslimer som deltar är sunniter. Trots den historiska motsättningen mellan sunni och shia har Irans regim genom sitt tydliga jude- och Israelhat lyckats samla en bred koalition av islamistiska aktörer.

I muslimska teologiska och politiska forum på sociala medier är det just den religiösa aspekten som lyfts fram. Expressen avslöjade nyligen hur flera svenska shiamuslimska församlingar sörjer ayatollan.

Samtidigt förespråkar många av regimens hårdaste kritiker i den iranska diasporan, liksom många demonstranter i Iran, sekularisering. Under protesterna har iranier beskrivit hur de upplever regimen som en islamisk ockupationsmakt.

Faller regimen skulle det inte bara innebära ett hot mot dess terrorallierade; det vore också ett hårt slag mot religionen som politiskt maktmedel i regionen.

I delar av den västerländska aktivismen verkar hatet mot Israel ha blivit så starkt att man blundar för de krafter som man lierar sig med: islamistiska miliser, teokratiska diktaturer och regimer som systematiskt mördar sina egna medborgare.

Ibland hyllar man dem till och med.

Därför var scenen i Göteborg så talande. Medan tusentals iranier firade ett möjligt slut på decennier av brutalt förtryck, stod andra några kvarter bort och höll upp porträtt av mannen som personifierar det.

Sofie Löwenmark är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.

LÄS MER: Aftonbladet hyllade terrorns symboler

LÄS MER: Svenska Gaza-aktivister hyllar mördarna i Iran

Desperat S-ledare

Rädda Lily, 7, från S-propagandan

Publicerad 7 mar 2026

Magdalena Andersson och hennes stab satsar på barnen i år. Resultatet är pannkaka, recenserar Viktor Barth-Kron.


Magdalena Andersson lät sig intervjuas av den sjuåriga reportern Lily.

Valet 2026 spås bli det stora ”videovalet”. Partierna slår knut på sig själva för att producera så kallat rörligt innehåll till sina olika kanaler, i hopp om att på det viset nå alla de väljare som numera mest sitter och häckar på sociala medier.

Socialdemokraterna är inget undantag – tvärtom.

I veckan testade S ännu ett nytt grepp, när Magdalena Andersson lät sig intervjuas på film av den sjuåriga reportern Lily.

Sådant kan bli intressant. Man ska ta barns tankar på allvar, dels för deras egen skull men också för att de ibland sätter fingret på någon lucka i vuxenvärldens grupptänkande.


Det blir dock snabbt uppenbart att det inte är Lily, 7, som har tänkt till här.

Lily har fyra frågor med sig till mötet med statsministerkandidaten. Låt oss ta saken på allvar och gå igenom dem en i taget.

1. ”Sverige har haft hög inflation de senaste åren. Vad gör ni för att vanliga familjer ska få bättre ekonomi?”


Kommentar: Ingen sjuåring vet vad ”inflation” är. De flesta förstår det inte ens vid 47. Ingen utanför Socialdemokraternas budgetavdelning vet heller exakt var gränsen mellan en ”vanlig” respektive ”ovanlig” familj går.


2. ”Varför vill du förbjuda vinster i skolan och förskolan?”


Kommentar: Ej trovärdigt. Sjuåringars prioriterade skolreformer brukar vara längre rast och/eller fler pannkakor på lunchen, inte en ny utredning om driftsformer och koncernbidrag.

Barn är kristdemokrater, sade Liv Strömqvist i ett bevingat uttalande, men ur det här perspektivet är barn snarare miljöpartister.


3. ”Varför vill du ha en energiöverenskommelse?”


Kommentar: Kom igen, Lily. Den samlade svenska mediekåren har försökt reda ut Socialdemokraternas inställning i energipolitiken i över fyra år nu. Det går förstås inte den här gången heller.


4. ”Hur vill ni stärka den svenska sjukvården så att köerna blir kortare?”


Kommentar: Ingen vanlig människa, sju år eller äldre, har någonsin tagit ordföljden ”stärka den svenska sjukvården” i sin mun. Det är utpräglad politikersvenska, som en gång för alla avslöjar det vi misstänkt hela tiden: Det är S-ledarens medarbetare som skrivit frågorna.


Lily, 7, är bara där som gulligt alibi.


Magdalena Andersson svarar genomgående på ungefär samma huvudet-på-sned-sätt som när exempelvis SVT:s Anders Holmberg eller Camilla Kvartoft ställer frågorna, men den här gången uteblir följdfrågorna. Vilket möjligen är poängen.

Möjligen vill Lily, 7, helst att den där politikern ska prata färdigt så att hon kan återgå till att spela fotboll, hoppa hopprep, läsa Bamse eller något annat som sjuåringar gör när de inte städslas som socialdemokratiska valarbetare och måste låtsas bry sig om behovet av att skaka hand över blockgränsen om havsbaserad vindkraft.

Det borde Lily, 7, också få göra.

Tiktok-valrörelse eller inte – släpp barnen fria från propagandan!

Magdalena Andersson får väl göra som vanligt folk, och starta en podd i stället.

Kvinnodagen

Kvinnokraft 4.0

8 mars: Varför vågar så få feminister och progressiva se och tala klarspråk om sharia?

av Caroline Thelning 8 mars

Den 8 mars är en dag då kvinnors frihet ofta står i centrum.

Historier om rösträtten, om kampen för utbildning, arbete och självbestämmande berättas återigen.

Namn som Fredrika Bremer och Elin Wägner lyfts fram – kvinnor som utmanade sin tids lagar och maktordningar när de begränsade kvinnors liv.

De möttes av hån, misstänkliggöranden och anklagelser om att splittra samhället. Men de fortsatte ändå, därför att de såg – och vågade kritisera – det som andra inte ville se: att kvinnors underordning inte var huggen i sten utan upprätthölls av ett system av normer och lagar.

Just därför är vår egen tids tystnad så svår att förstå.

Under flera decennier har stora delar av den västerländska kvinnorörelsen – organisationer, progressiva politiska rörelser och opinionsbildare som säger sig försvara kvinnors rättigheter – visat en anmärkningsvärd ovilja att analysera sharia som norm- och rättssystem.

När frågan har väckts i Sverige har den nästan alltid flyttats bort från lag, rättigheter och makt.

I stället har diskussionen ofta reducerats till en fråga om representation, identitet och individuella val.

Fokus hamnar på kvinnans rätt att bära ett plagg, på synlighet i reklamkampanjer och offentlig kommunikation eller på rätten att uttrycka religiös tillhörighet – medan frågan om lagar och makt försvinner ur bilden.

Samtidigt försvinner den avgörande utgångspunkten: att plagget i sitt ursprungliga sammanhang är kopplat till ett norm- och rättssystem som reglerar kvinnors kropp, sexualitet, familjeliv och sociala rörelsefrihet. Resultatet blir en märklig omtolkning där det som i sitt eget rättssystem markerar könssegregering i västerländsk debatt presenteras som ett uttryck för kvinnlig självständighet.

Men sharia är inte ett identitetsuttryck. Det är ett system av religiöst grundade regler där kvinnor och män i centrala delar ges olika rättslig ställning. Det är därför kvinnor i Iran riskerar livet för att slippa bära hijab. Det är därför lagar om äktenskap, skilsmässa, arv och vittnesmål i shariabaserade rättssystem konsekvent behandlar kvinnor annorlunda än män.

Detta är välkänt. Det finns i religiösa texter, i rättslärda traditioner och i lagstiftning där systemet tillämpas. Ändå har många av dem som i Sverige säger sig försvara kvinnors rättigheter valt att titta bort.

 Organisationer som gärna lyfter historiska kvinnorättskämpar har varit märkligt tysta om den könsordning som sharia representerar. Politiska partier som talar varmt om jämställdhet har ofta undvikit att ens beskriva systemet, och feministiska rörelser som annars snabbt analyserar patriarkala strukturer i västerländska samhällen har i detta fall visat en nästan demonstrativ ovilja att göra just det.

Det är en paradox som blir ännu tydligare när man ser den i ett historiskt perspektiv. De kvinnor som en gång drev igenom rösträtt och rätt till utbildning möttes ofta av samma invändningar som i dag riktas mot kritik av sharia: att frågan var känslig, att den riskerade att skapa konflikt och därför borde lämnas därhän. Historien visar vad sådana argument i praktiken innebär. De bevarar alltid den rådande maktordningen.


Det väcker en enkel fråga: varför?


Om kampen för kvinnors frihet verkligen är universell borde den rimligen också omfatta kritik av de normsystem som i vår egen tid tydligast begränsar kvinnors rättigheter. När hijaben presenteras som en neutral symbol i offentlig kommunikation, när dess rättsliga och normativa bakgrund aldrig diskuteras och när kritiska frågor avfärdas som intolerans sker något märkligt. Då skyddas inte kvinnor. Då skyddas det system som förtrycker.

När eftervärlden granskar vår tid kan den mycket väl komma att ställa följande frågor till dagens feminister, kvinnorörelser och progressiva politiker:

Hur kunde rörelser som talade så mycket om jämställdhet vara så ovilliga att analysera det norm- och rättssystem som begränsar kvinnors frihet i stora delar av världen?

Hur kunde samma rörelser dessutom bidra till att normalisera dess symboler i Sverige?

Den frågan kommer att kräva ett svar. Kvinnors frihet har aldrig försvarats genom att tiga om de system som begränsar den. Den har alltid försvarats genom att våga se verkligheten och tala klarspråk om den. Det gäller fortfarande.

Det är därför hög tid att Sveriges feminister, kvinnoorganisationer, progressiva politiker och medieredaktioner – som säger sig försvara jämställdhet – gör det som länge har undvikits: att granska sharias norm- och rättssystem med samma skärpa som andra maktordningar. Att tiga är också ett ställningstagande.

Caroline Thelning
Kvinnokraft 4.0

Islam och vänstern

Enkäter som tyder på att medarbetarna i SR och SvT sympatiserar med V och MP kanske kan förklara varför rapporteringen ofta framhåller islamisternas perspektiv trots att islam definitivt inte är en ideologi som  främjar vänsterrörelsens syn på genusjämlikhet, genusjämställdhet, demokrati och religionsfrihet.




SVT riktar kamerorna åt fel håll

Det är talande att SVT:s Aktuellt väljer att fokusera på religionens roll i USA istället för dess roll i Iran när man ska förklara det pågående kriget. Vi måste bli bättre på att förstå omvärlden än så.

Iran är sedan 1979 en konstitutionell teokrati, alltså en stat som styrs av religion. Dess religiösa ledare bestämmer vilka som får inneha politiska befattningar. Landets militära attackdrönare heter Shahed, vilket i denna kontext betyder martyr. Martyrskapet är även en central del av det fruktade revolutionsgardet, inklusive dess elitstyrka Quds vars namn i sin tur betyder Jerusalem.

Martyrskapet är också centralt för Hamas, Hizbollah och andra terrorgrupper som Iran har tränat och finansierat i syfte att kunna bedriva krig via ombud i och mot andra Mellanöstern-länder. De religiösa ledarna har även utfärdat dödsdomar mot icke-iranier runt om i världen som anses ha förolämpat islam, varav den mest kände är författaren Salman Rushdie som i närmare 40 år levt med ständigt personskydd och som var mycket nära att mördas 2022.

Religiösa föreställningar spelar alltså en helt avgörande roll i det mesta som har med Iran att göra. Men när SVT:s Aktuellt valde att studera religionens roll i det nu pågående kriget (4/3) så var det i stället religionens roll i USA som stod i centrum.

USA är, med västerländska mått, ett starkt religiöst land. Men det är en milsvid skillnad mellan en sekulär stat med många religiösa invånare och ett land vars andliga ledare har det avgörande ordet i alla frågor. Det här är varför inte bara USA och Israel, utan även Europa och en lång rad arabländer, är livrädda för tanken på ett kärnvapenbestyckat Iran. Det kalla kriget präglades visserligen av ömsesidig oro för rivalernas massförstörelsevapen. Men de inblandade länderna styrdes inte av ledare som hyllade martyrskap som politisk princip. Och de förenades i den basalt mänskliga rädslan för döden.

Därför hade de amerikanska, brittiska, franska, sovjetiska och kinesiska kärnvapnen en avskräckande effekt. Insikten om den ömsesidigt garanterade förstörelsen avhöll dem från att passera den yttersta gränsen. De två trätande kärnvapenmakterna Indien och Pakistan håller varandra i schack med samma metod.

Men det är långt från säkert att den spärren skulle fungera på Irans ayatollor. En av de viktigaste shiitiska berättelserna är slaget vid Karbala år 680, där omkring hundra rättrogna drog ut i omöjlig strid mot tiotusentals fiender hellre än att ge upp. För måttligt troende shiiter är detta en sorgehögtid, ungefär som långfredagen. Men Irans ledning är inte måttligt religiös.

Det är långt från säkert att kriget kommer leda till regimskifte. Att slå ut dess luftförsvar är en sak. Att göra samma sak med alla dess beståndsdelar i det iranska samhället, utan att skada landets inhemska opposition, är en helt annan. Men just därför är det viktigt att förstå de olika drivkrafterna inom och utanför Mellanöstern. Även Sverige har markerat att Iran aldrig får bli en kärnvapenmakt och det beror knappast på att våra regeringar har lyssnat till amerikanska tv-predikanter.

Det var bra att SVT lyfte religionens roll. Synd bara att de vände sina kameror mot fel världsdel.

(S)kumt i Å(S)ele

 

Andreas From (S) avgår som kommunalråd i Åsele

”Jag köper inte bilden av den girige politikern”

Oppositionsrådet: "Bekymrad för demokratin"

Andreas From (S) har varit kommunalråd i Åsele sedan 2018, men nu avsäger han sig alla politiska uppdrag. Detta på grund av en hatstorm som drabbar honom och familjen efter en fastighetsaffär som uppmärksammats av P4 Västerbotten.

Åseles kommunalråd berättar om avhoppet: "Missriktad kritik"

Oppositionsrådet om avgången: "Mest bekymrad för demokratin"

Det var tidigare i veckan som P4 Västerbotten publicerade att Andreas From genomfört ett husköp i Åsele, som bland annat kritiseras av sonen till kvinnan som sålde det. Andreas From beskriver att han har fått motta en stor mängd hat efter att husaffären kommit fram i media.

– Det enorma och nu eskalerande hat jag fått till mig en tid i samband med detta från flera håll önskar jag inte någon att uppleva, säger han i ett uttalande.

Men From vidhåller att husaffären inte genomförts på ett felaktigt sätt, utan att processen gjorts enligt korrekt förfarande.

– Kritiken har blivit missriktad. Jag har fått klä skott för andra instansers beslut och agerande, säger Andreas From (S) i en längre intervju med Folkbladet.

Under onsdagsmorgonen meddelar han att han på grund av situationen med hat avgår från samtliga politiska uppdrag.

– Det drabbar inte bara en person utan en hel familj. Det är anledningen till att jag i dag beslutat att avgå från samtliga av mina politiska uppdrag och kandidaturer. Nu får den interna processen i partiet och kommunen ta vid gällande min efterträdare, säger Andreas From.

Min notering: Han köpte huset av en dement gammal kvinna medan hennes son var drabbad av en stroke.

Nu verkar han hävda att hans köp inte var hans verk utan att han påverkades av andra att utnyttja situationen.

Äppelkriget med GW

Äppelkriget 2.0 eller ”Ska det vara med eller utan Hitlermustasch?”

Den nya dokusåpan med Leif GW Persson och SVT i huvudrollerna, och TV4 i en viktig biroll, är så bisarr att man inte vet hur man ska kunna kommentera den.

Samtidigt är den så hysteriskt kul att jag inte kan låta bli.

Jag är övertygad om att de flesta känner till bakgrunden till Äppelkriget 2.0. TV4 gav plats åt GW Persson för att kommentera åtalet mot vänsterextremisten Andreas Klominek.

Klominek har, som väl alla vet vid det här laget, hotat två ministrar vid deras hem. Den ene fick en korg med äpplen dekorerade med Hitleransikten, den andre en IS-docka som höll ett avhugget huvud i handen.

I TV4:s studio diskuterades egentligen bara Hitleräpplena och man förstår varför. GW satt ju där för att raljera över åtalet. ”Hatåhot” är ju bara ”hatåhot” när det drabbar vänstersinnade. När det drabbar Tidöpolitiker är det upptåg och bus.

Det hade dock varit lite svårt till och med för en kriminolog med hybris att göra sig lustig över en IS-docka. Äpplen däremot. Vem kan bli skrämd av äpplen?

– Hade jag fått några äpplen med mustasch hem skulle jag aldrig komma på tanken att anmäla det för hot, skrockade GW sedvanligt sluddrigt och tillade:

– Jag har ju hygglig ekonomi som du vet, va, så jag kan till och med tänka mig att betala rättegångskostnaderna.

Det är inte helt tydligt vilket som var viktigast för GW, att berätta att han har hygglig ekonomi eller att visa att han minsann fortfarande har ”hjärtat på rätta stället” (till vänster).

Kanske var det just kombinationen som fick honom att låta lite extra uppåt, där han satt i sin ”jag-har-jägarexamen-och-kan-skjuta-älg-och-är-nästan-en-godsägare”-mundering. Två flugor i en smäll, liksom.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken kom från höger till vänster (ja, faktiskt) och TV4 gick genast in i försvarsposition. Leif GW Persson har rätt att tycka vad han vill. Faktiskt.

Visst. Men då har även andra rätt att kritisera honom. Eller har jag missat något?

Nåja, det är inte det som är det mest underhållande i den här såpan utan det som hände sen. Messiah Hallberg, som leder satirprogrammet Svenska nyheter i SVT, ville nämligen testa GW Persson. Menar GW allvar – eller var det bara tomma ord?

Det fanns egentligen bara ett sätt att ta reda på det, så han lät buda över ett lass med äpplen till GW:s sommarnöje i Sörmland.

Det skulle han aldrig ha gjort. Tyckte GW Persson i alla fall. Äpplena skrämde ”livet ur” ur hans familj så nu tänker han anmäla SVT för allt mellan himmel och jord. Det är nämligen ”en jävla skillnad” mellan vänsterextremistens äppelbud och Messiah Hallbergs.

Den främsta skillnaden verkar vara Hitlermustaschen. GW har ju uttryckligen sagt att han INTE skulle anmäla om han fick ”äpplen med mustasch hem”.

Utan mustasch, däremot? Det har han faktiskt inte sagt något om. Kanske är det så att det är frånvaron av mustasch som är den ”jävla” skillnaden?

Nu är det alltså krig mellan GW Persson och SVT medan TV4 står på en flanken och, likt en trofast hund, backar sin kriminolog stoiskt, in i döden. Eller åtminstone in i dimman. Eller var det nu ska sluta.

Underhållande är det dock och för GW Persson en total ”kejsarens nya kläder”, när hans hyckleri och totala brist på självdistans blivit en riksföljetong.

Fortsättning följer, gissar jag. Visserligen är det påfallande många som nu pockar på att GW ska gå i pension men det tänker han definitivt inte göra. Han tänker fortsätta så länge han kan, har han förklarat. Kanske kommer han att falla på sin post, i studiovärmen i TV4, med ett överlägset och malligt skrockande på sina läppar.