Anders det mediala kräkmedlet del 2

KOPIERAT FRÅN X

Konspirationsfarbrorn Anders Lindberg

Anders Lindberg säger sig värna muslimer. Men de muslimer som först drabbas av islamismen verkar inte intressera honom alls. De kvinnor som tvingas bära slöja, de flickor som bevakas av släkt och moralpoliser, de sekulära muslimer som kallas förrädare, de homosexuella muslimer som hotas och de ex-muslimer som lever under press – alla dessa försvinner när Lindberg reducerar frågan om politisk islam till ett SD-påhitt. Det är inte omsorg om en minoritet. Det är att offra minoritetens mest utsatta för att slippa erkänna att problemet finns.

I en video inför Almedalsveckan säger Anders Lindberg rakt ut att regeringen vill ha ”en rejäl konflikt med Sveriges muslimer” som valstrategi. Han pekar på att SD vill förbjuda slöjor, att regeringen vill få bort ordet islamofobi, att Richard Jomshof ska skriva en bok om islam och att en statlig utredning om politisk islam nu tillsätts under ledning av Magnus Ranstorp.

Lindberg kallar detta för en gammal konspirationsteori om att ”muslimerna håller på att ta över”.

Enligt honom handlar allt egentligen om att regeringen medvetet vill ”starta ett rejält kulturkrig” och flytta fokus från arbetslöshet, tillväxt, ekonomi och vardag.

På X formulerar han det ännu tydligare: ”Tidö verkar vilja skapa en rejäl konflikt med Sveriges muslimer. Som valstrategi.”

Det låter som analys, men är i själva verket misstänkliggörande med ledarredaktionell pondus. Lindberg anklagar högern för konspirationsteorier om islamisering, men hans egen förklaring ligger betydligt närmare konspirationstänkandet än han verkar förstå. Han beskriver det som om regeringen medvetet iscensätter en konflikt med en religiös minoritet för att vinna ett val: ett dolt motiv, en cynisk plan, en minoritet som spelbricka. Det är en grov anklagelse, och den beläggs inte. Självklart kan en fråga vara politiskt användbar. Men att den är det betyder inte att den är påhittad. Brottsligheten blir inte mindre verklig för att partier vinner röster på den. Islamismen blir inte mindre verklig för att SD vill prata om den.

Det är här Lindbergs resonemang faller. Han blandar ihop muslimer med islamister. Han blandar ihop islam som religion med politisk islam som ideologi.

Han blandar ihop vanliga muslimska medborgare med organiserade religiösa maktmiljöer.

Sedan låtsas han som om varje försök att utreda politisk islam är ett angrepp på ”Sveriges muslimer”.

Det är effektiv retorik, men det är ohederligt.

En statlig utredning om politisk islam och infiltration handlar inte om att misstänkliggöra alla muslimer.

Den handlar om att kartlägga hur antidemokratiska miljöer kan påverka föreningar, skolor, partier, bidragssystem och institutioner.

Den handlar om ideologi och makt, inte om etnicitet. Det borde vara en självklar skillnad för en ledarskribent.

Men i Lindbergs värld försvinner den skillnaden.

Varje gång politisk islam diskuteras förvandlas frågan till en konflikt med muslimer.

Därmed gör han precis det han anklagar andra för: han kollektiviserar.

Det är dessutom en märklig historielöshet från en socialdemokratisk ledarskribent.

Socialdemokraternas sidoorganisation Broderskapsrörelsen, senare Socialdemokrater för tro och solidaritet, sökte under lång tid organiserat samarbete med muslimska organisationer.

Projektavtalet med Sveriges Muslimska råd från 1999 är en del av historien. Omar Mustafa-affären 2013 är en annan. När Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse, samtidigt som han var ordförande för Islamiska förbundet, lämnade han sina uppdrag efter hård kritik bara några dagar senare.

Man behöver inte påstå att Socialdemokraterna som parti är islamistiskt för att konstatera det uppenbara: partiet har haft problem med gränsdragningen mellan muslimsk representation och islamistiska miljöer.

Därför blir Lindbergs försök att avfärda hela frågan som SD-teater så ihåligt.

Det finns islamistiska rörelser, aktivister, föreningar, predikanter och påverkansmiljöer. Det finns också muslimer som flytt från just sådana miljöer och som vill leva sekulärt och fritt, men som gång på gång får höra från svenska vänsterdebattörer att problemet inte får beskrivas, eftersom högern kan vinna på det.

Det är dessa muslimer Anders Lindberg inte verkar se.

Han ser muslimen som offer för högerns retorik, men inte muslimen som offer för islamistisk kontroll.

Han ser risken för islamofobi, men inte risken för islamismens makt över människors vardag. Därmed blir hans omsorg selektiv.

För de första som drabbas av islamismen är inte Richard Jomshof eller Ulf Kristersson.

Det är flickor som får sin frihet beskuren, kvinnor som pressas att bära plagg de inte själva valt, pojkar som fostras in i hedersnormer, homosexuella som tvingas leva dubbelliv och sekulära muslimer som fryses ut.

När Lindberg talar om ”Sveriges muslimer” som ett kollektiv suddas just dessa människor bort. De blir osynliga därför att de stör berättelsen. Om de finns, då går det inte längre att låtsas som om frågan om politisk islam bara är ett högerpopulistiskt påhitt.

Lindberg säger att valet egentligen borde handla om ”arbetslösheten, tillväxten, ekonomin, vardagsvardagen”. Som om integration, religiös kontroll och parallella normsystem inte handlar om vardag.

Som om den flicka som inte får klä sig som hon vill, den lärare som möter religiöst motstånd mot undervisning eller den sekulära muslim som tystas av sin egen miljö inte lever i vardagen.

Det är ett märkligt smalt vardagsbegrepp. Sanningen är att dessa frågor inte konkurrerar med vardagsfrågorna.

De är vardagsfrågor. Den som bor i ett område där religiösa normer vinner mark vet det. Den som arbetar i skolan vet det. Den som granskar föreningsliv och bidrag vet det. Den som har pratat med människor som flytt islamistiska miljöer vet det.

Men Lindberg verkar mest intresserad av att sortera problemet i rätt partipolitisk låda. Om SD talar om islamism, då måste frågan vara SD:s påhitt. Om regeringen tillsätter en utredning, då måste motivet vara valstrategi. Det är inte vuxen analys. Det är reflex. Och det är en reflex som gynnar just de krafter Lindberg säger sig vilja skydda människor från. Islamister älskar sammanblandningen mellan islamkritik, islamismkritik och hat mot muslimer. Den gör all granskning lättare att avfärda och varje dissident mer utsatt.

En demokrati måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Muslimer ska skyddas mot hat, hot och diskriminering.

Islamism ska granskas, motarbetas och drivas bort från offentliga institutioner.

Det ena utesluter inte det andra. Den som verkligen värnar muslimer borde vara först med att värna dem mot islamister. Men Anders Lindberg gör tvärtom. Han använder muslimer som retoriskt skydd för att slippa tala om politisk islam. Han talar varmt om minoriteten, men blundar för de människor inom minoriteten som behöver frihet från religiösa maktmiljöer. Han varnar för konspirationer, samtidigt som han själv antyder att regeringen iscensätter en konflikt med muslimer för att vinna valet.

Det är därför rubriken skriver sig själv. Konspirationsfarbrorn Anders Lindberg ser dolda planer hos sina motståndare, men missar de öppna problemen framför näsan. 

Han ser kulturkrig när andra ser demokratiskt självförsvar.

Han ser ”Sveriges muslimer” som ett kollektiv, men inte de muslimer som först drabbas av islamismen. Och det är kanske det mest avslöjande av allt.