Hijab och politik

Slöjdebatten är liberalismens moment 22

Slöjan måste inte vara ett uttryck för förtryck, naturligtvis inte. Men där muslimska kvinnor förtrycks är slöjtvånget nästan alltid centralt.

Sverigedemokraterna vill förbjuda slöjan. Inte bara de extremt ovanliga heltäckande plaggen, utan den rätt vanliga muslimska slöjan, hijaben. Kristdemokraterna som nyligen anslöt sig till linjen att burka och niqab bör förbjudas, vill inte följa med på nästa steg men Ebba Busch säger att hon önskar att normen i Sverige ska vara att här bär man inte slöja; en verkligt blågul islam.

Vänstersidans sociala medier-feminister rider naturligtvis ut till slöjans försvar och gör det hela till en frihetsfråga, en kvinnorättsfråga, en religionsfrihetsfråga. Och Timbros vd PM Nilsson skriver på X: ”Om partiledarnas slöjutspel tycker jag att ingen ska ha synpunkter på om en kvinna bär den eller inte bär den.” Varpå Annika Strandhäll (en av sociala medier-feminsterna) tackar honom. Vilken uppfattning som egentligen gömmer sig bakom denna opaka tweet är inte gott att veta, men nog infinner sig följdfrågan: ”Så hur säkerställer man att en vuxen kvinnas beslut att bära slöja inte är en följd av att omgivningen förväntar sig att hon ska täcka hår och hals?”

Alla som tänkt mer än en sekund på frågan vet att slöjan är förknippad med det mest omfattande kvinnoförtrycket i Sverige. Det är oursäktligt att så många ändå väljer att inte låtsas om detta uppenbara faktum.

Och i denna skenbart lilla fråga ryms hela den problematik som uppstår när den liberala demokratin, grundad i en historiskt kristen men sekulariserad kultur, försöker innesluta den oreformerade religionen och anti-individualistiska ideologin islam i sitt demokratiska, individualistiska bygge: Alla ska få tro som de vill, uttrycka sina föreställningar utan rädsla, ingen ska fråntas något, ingen ska tvingas till något. Låter toppen!

Men de liberala principerna fungerar bara där det finns en utbredd individualistisk syn på människan, och där hennes val och frihet är överordnad familjens och klanens förväntningar. Så är det inte inom stora delar av de invandrade muslimska befolkningsgrupperna i Sverige och västvärlden. Det kollektiva trumfar ofta det individuella valet och därför ekar den svenska frihetsretoriken så tom.

Sofie Löwenmark, journalist och grundare av sajten Doku, la härom dagen ut en lång lista med utdrag ur svenska domar som handlar om hedersrelaterade brott.

I fall efter fall framkommer hur central slöjan är i förtrycket. Den är en symbol för lydnad och underordning: 31-årig kvinna hotas med att skickas tillbaka till hemlandet om hon inte bär hijab. 14-årig flicka tvingas lära sig koranen utantill, tvingas bära slöja, begravs i hushållsuppgifter så att hon inte hinner studera, hotas med att skickas till hemlandet om hon inte lyder. 16-årig flicka får inte välja sina vänner själv och pappa bestämmer att hon ska bära hijab. Två systrar i 10-årsåldern får sina huvuden rakade av mamma som straff för att de inte velat täcka sina huvuden. Kvinna övervakas och misshandlas av make som tvingar henne att bära hijab. 12-åring tvingas bära hijab av föräldrarna, som misshandlar henne och kommer bestämma vem hon ska gifta sig med. Och så vidare.

Detta är bara ett axplock av det axplock av de fall som faktiskt når svenskt rättsväsende. Och gissningsvis är mörkertalet omfattande.

Slöjan måste inte vara ett uttryck för förtryck, naturligtvis inte, men där muslimska kvinnor förtrycks är slöjtvånget nästan alltid centralt. Jag har respekt för dem som vill försvara kvinnors religionsfrihet och rätt att leva ett muslimskt liv – men bara om de samtidigt kämpar för muslimska flickors och kvinnors rätt att slippa leva i enlighet med familjens förväntningar.

Jag har samma önskan som Ebba Busch: ett försvenskat islam, så reformerat och individualiserat att de allra flesta muslimska kvinnor inte känner något behov av att markera sin religion genom en huvudduk, och att det inte finns några makar, pappor, kusiner, bröder eller mammor som kräver att 10-åriga flickor ska täcka huvudet. Eller 8-åriga. Eller 4-åriga. Att 18-åriga muslimska flickor som den självklaraste sak i världen kan flytta hemifrån, vart de vill, bo själva, ha vilka vänner de vill och så småningom gifta sig med vem de vill. Då skulle man kanske kunna börja tala om ett ”blågult islam”. Men finns det något som tyder på en sådan utveckling? Ser vi fler och fler flickor från muslimska familjer få mer och mer frihet? Finns det någon grund för en sådan förhoppning, den förhoppning om normförändring som Ebba Busch håller fram som alternativ till Jimmie Åkessons förbudsiver?

Inget jag har sett eller hört om i alla fall. Den ansedde sociologen Ruud Koopmans slutsatser indikerar snarare motsatsen: islam har radikaliserats i den muslimska världen och muslimer i väst påverkas av den utvecklingen. Ett fundamentalistiskt islam är också liktydigt med mindre frihet för kvinnor.

Vi måste sluta drömma och erkänna att våra principer är inbördes oförenliga när väst möter islam. Vi måste våga göra avvägningar och prioritera bland principerna. Ebba Busch partikollega, Hans Eklind, säger till SVT att KD vill förbjuda slöja på barn i förskola och lågstadium. Det kunde vara en tänkbar sådan avvägning. Men det illustrerar också hur komplex varje slags reglering är, för blir inte förbudet till en underlig signal om att det efter lågstadieåldern är naturligt, närapå sanktionerat, att iklä sina 10- eller 13-åringar slöja; som om puberteten är en naturlig gräns? Det är ju raka motsatsen till vad det offentliga vill signalera. Om man vill förbjuda slöja på barn för att komma åt tvånget på det sättet, måste förbudet gälla minst hela grundskolan, på franskt vis.

SD föreslår ett totalförbud. Det är naturligtvis absurt. Förutom att det är ett alltför långtgående ingrepp i människors liv och trosutövning, skulle definieringsdiskussionerna bli direkt löjliga: Vad är en slöja egentligen? Vad ska man göra med den kvinna som virar ett skynke lite löst om håret för att signalera fromhet och identitet? Eller om muslimska kvinnor plötsligt började bära något mer turbanliknande? Ska det finnas ett utskott som prövar inkomna förfrågningar från rättsväsendet? Ska vi ha något slags omvänd moralpolis som går omkring och kontrollerar att hundratusentals kvinnor klär sig tillräckligt sekulärt och västerländskt?

Det är, om man väljer att se det så, skrattretande. Men det är allt annat än skrattretande att det är här vi hamnar när vi erkänner och vill åtgärda det faktum att slöjan används för att manifestera det islamiska flick- och kvinnoförtrycket. Som liberaler står vi återigen handfallna.