Annika slöjans ambassadör

Annika Strandhäll hycklar om slöjan

Publicerad 18 jun 2026

Slöjdebatten avslöjar vänsterfeministernas hyckleri.

Annika Strandhäll är ordförande för S-kvinnor.

I svenska rättssalar vittnar kvinnor och flickor om att de tvingas bära slöja.

Hon bar aldrig slöja i Marocko. Först i Sverige blev den ett krav. Makens tvång slutade inte där, för snart pressade han henne att börja använda niqab. Jag hittar anmärkningsvärt nog flera domar där slöjtvånget inte började i kvinnornas muslimska hemländer utan här, i landet som skulle erbjuda frihet.

Kvinnornas berättelser om slöjtvång återkommer i mål om kvinnofridskränkning, misshandel och i vårdnadstvister. En kvinna misshandlas grovt efter att hennes man hittat en film i hennes telefon där hon inte bär slöja. För en annan kommer slagen efter orden: ”Har jag inte sagt åt dig att du måste ha hijab?”. Ytterligare en man hotar med att se till så att socialtjänsten omhändertar barnen om hon tar av sig slöjan.

I dom efter dom berättar kvinnor hur männen beskriver kvinnor utan slöja som lösläppta och smutsiga.

Slöjtvånget drabbar inte bara vuxna kvinnor. I oräkneliga hedersrelaterade LVU-domar berättar unga flickor om hot och våld direkt kopplade till föräldrarnas slöjkrav.

Det saknas inte sakliga argument mot SD:s förslag om ett totalt slöjförbud, som att det strider mot religionsfriheten. Trots det har delar av vänstern i stället ägnat sig åt att relativisera, förlöjliga och ibland helt förneka ett problem som är väldokumenterat i svenska domstolar.

På X har vänsterpolitiker och profilerade vänsterfeminister slagit knut på sig själva. De likställer hijaben med allt från nunnedok till folkdräktshättor och halsdukar.

Ordföranden för S-kvinnor, Annika Strandhäll, går så långt att hon oförstående frågar: ”Vem tvingar kvinnor i Sverige att bära detta om de inte vill?”. Hon beskriver också hijaben som ett ”högst frivilligt plagg” som bärs av över en miljard muslimska kvinnor.

Det är ett påstående som kräver att man blundar för allt från moralpolisen i Teheran till talibaner i Kabul. Strandhäll skulle också få svårt att övertyga flickor och kvinnor i länder som Jemen och Somalia om att hijaben främst är en fråga om personligt val – oavsett om de själva vill bära den eller inte.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan

Ett grundläggande problem med resonemanget är att den breda och dominerande tolkningen inom islam inte alls beskriver hijaben som ett fritt val. Inom den islamiska rättstraditionen råder en mycket bred konsensus om att slöjan är en religiös skyldighet.

Samma budskap återkommer hos de stora islamiska förbunden i Sverige, liksom hos lejonparten av imamer och predikanter, som talar om den muslimska kvinnans plikt.

I moskéer, föreningar och på sociala medier vräks uppmaningar att bära hijab ut. De ackompanjeras av predikanter och influencers som detaljerat förklarar hur kvinnor och flickor ska klä sig i övrigt, med löst sittande och heltäckande plagg, för att hijaben ska anses korrekt. En kvinna utan slöja betraktas ofta som mindre from, mindre respektabel och i förlängningen som en sämre muslim.

Varje gång slöjan problematiseras mobiliserar imamer, predikanter och muslimska företrädare. Deras engagemang lyser dock med sin frånvaro när frågan gäller de som tvingas bära den mot sin vilja. Det är talande.

Att många muslimska kvinnor frivilligt bär slöja är förstås sant. Men deras frihet upphäver inte andras ofrihet. Därför är frågan betydligt mer komplex än vad många försöker reducera den till.

Att tvång redan är förbjudet betyder inte heller att saken är löst. Samma personer skulle aldrig invända att mäns våld mot kvinnor inte behöver diskuteras – eftersom misshandel redan är olagligt.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan.

Ju hårdare vissa feminister håller fast vid berättelsen om det fria valet, desto osynligare blir kvinnorna och flickorna i domarna. De med skyddade personuppgifter, skyddade boenden och familjer de tvingats fly ifrån. Och de som aldrig kommer därifrån.

Det är de som betalar priset när patriarkala normer bedöms olika beroende på vem som upprätthåller den.