Anders det mediala kräkmedlet

Aftonbladet har en viktig uppgift att hålla rent vänsterut.

Men tyvärr agerar Anders Lindberg nyttig idiot åt antisemiter i Vänsterpartiet.

Aftonbladet vill få oss att glömma judehatet

Officiellt lämnade Anders Lindberg Socialdemokraternas kommunikationsavdelning efter valet 2010. I själ och hjärta har han aldrig gjort det.

Vid skandaler på den politiska vänsterkanten brukar jag därför nyfiket läsa Aftonbladets ledarsida. Hur ska den politiska chefredaktören Anders Lindberg spinna skandalen denna gång?

Det vanliga mönstret är tystnad. Sedan pekar Lindberg i regel på någon annan, som inte har med själva skandalen att göra. Reaktionen på Expressens avslöjanden om antisemiter och terrorromantiker i Vänsterpartiet är ett typexempel.

I en hel vecka höll ledarredaktionen tyst om Expressen-reportern Inas Hamdans granskning. Sedan gick ledarskribenten Jonna Sima till attack mot… Sverigedemokraterna.

Vinkeln var att SD-ledaren Jimmie Åkesson kastade sten i glashus när han kritiserade Nooshi Dadgostar. Gömt i ordmassorna fanns visserligen några få meningar med kritik mot Vänsterpartiet. Men huvudbudskapet var ändå att det var fel av politikerna att ens debattera judehatet i V.

Möjligen insåg Anders Lindberg att det såg konstigt ut att Aftonbladet har skrivit fler ledartexter om Ulf Kristerssons hönshus på Harpsund än om den öppna antisemitismen i Sveriges fjärde största parti. I helgen återkom Lindberg hursomhelst till frågan.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Men inte heller denna gång var det judehatet och terrorromantiken i V som gjorde Lindberg mest upprörd. Skurken denna gång var i stället… jag.

Rubriken löd: ”Expressen rasar: V pratar ju arabiska”.

Flera av de avslöjade V-kandidaterna kan inte prata ordentlig svenska. Oroväckande, skrev jag i mitt nyhetsbrev. Jag trodde att det var okontroversiellt. Det är politiker i kommunernas socialnämnder som fattar beslut om att tvångsomhänderta barn. Dålig svenska betyder bristande rättssäkerhet.

Men enligt Anders Lindberg är min åsikt att folkvalda bör kunna kommunicera på det språk som talas i nämnder och fullmäktige inget annat än en rasistisk hundvissla.

För att få ihop sin tes låtsas han som att jag tycker att det är problematiskt att det finns politiker som talar arabiska. Det stämmer så klart inte. Många människor talar fler språk än ett. Lindberg själv lär exempelvis, likt de flesta svenskar, kunna ta sig fram hyfsat på engelska när han befinner sig utomlands.

Flerspråkighet är inget problem. Inas Hamdan och hennes viktiga granskningar är ett bevis på värdet av att kunna just arabiska.

Problemet är att V-kandidaterna inte talade svenska. Om Lindberg inte förstår detta kan han prova att anställa ledarskribenter med samma svaga svenskkunskaper som vänsterpartisterna och se vad som händer.

Det ska vara blanka vapen i debatten. Det är nyttigt att ledarsidor bråkar med varandra. Om idéerna tryter nere i Kungsbrohuset får Anders Lindberg gärna skriva årets tredje helgkrönika om mina åsikter.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Ledarsidor borde tvärtom höja priset för alla partier att ha antisemiter i sina led. Så resonerar jag, oavsett om det handlar om Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men för Anders Lindberg står inte kampen mot antisemitism i fokus. Hans främsta impuls är att vända det hela till sina politiska motståndares nackdel. Allt för spelet.

Det är ett bedrövligt sätt att använda sin mediala makt.