Klanernas destruktiva makt

Sverige måste våga förstå klanens makt

LedareJournalisten Marja Grills bok om hedersförtryck hade aldrig kunnat publiceras för 15 år sedan.

Göteborgstjejen Honey lever två helt olika liv: ett hemma och ett i skolan.

Hemma är hon den äldsta dottern i en stor somalisk familj, med allt ansvar som det innebär. Hennes föräldrar är välintegrerade. De har jobb och talar svenska, men fortsätter att upprätthålla hemlandets uppfostringsmetoder, som barnaga. Honey blir slagen av sin styvfar i princip dagligen. Framför allt får hon stryk för att hon har svårt att lära sig koranverserna utantill.

I skolan är hon någon helt annan: ordförande i elevkåren, positiv och glad. Där kan hon välja vem hon vill vara bortom föräldrarnas kontroll. När hon ska börja sjuan vill hon inte längre vara tjejen i de stora, svarta, bylsiga kläderna. Till kompisarnas stora förtjusning dyker hon upp iklädd tights och röd t-shirt. Det är ett avgörande steg mot frihet.

Honey är huvudpersonen i journalisten Marja Grills bok Hedersflickorna: Ett reportage om våld och vägen ut (Polaris förlag 2026). Den handlar om svenska tjejer med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika som vägrar leva som deras föräldrar har lärt dem: ett liv där de ständigt väntas foga sig efter kollektivet. De vill få leva som alla andra, kunna umgås med sina vänner och vara fria att fatta sina egna beslut.

Tjejerna har ursprung i olika länder, men alla kommer från klansamhällen. Alla hederskulturer, oavsett religion, är klanbaserade. Klansamhällen är patriarkala, kollektivistiska och sätter stor vikt vid flickors och kvinnors kyskhet. Klanen är den främsta garanten för säkerhet och trygghet – inte staten. Därför är släktens fortlevnad oerhört viktig. Giftermål handlar inte om kärlek och attraktion, utan är en ekonomisk och social överenskommelse för att stärka klanens makt.

Vad spelar det för roll vilken typ av samhällen som tjejernas familjer härstammar från?

För att kunna hjälpa och skydda hedersförtryckets offer krävs en djupare förståelse för hur klansamhällen och hederskultur fungerar. De har en annan typ av logik än samhällen som har staten och individen som utgångspunkt. Om man bara ser hedersvåld som ett utslag av mäns våld mot kvinnor missar man komplexiteten.

Bland etniska svenskar är det ytterst sällsynt att våld i nära relationer påhejas av familjen eller släkten. Det finns en bred konsensus om att det är den som slår som har felat, inte den som blir slagen. I en hederskontext kan det mycket väl vara tvärtom: att det är offret som har gjort fel, inte förövaren. Våldet är ofta sanktionerat av släkten. Om andra klanmedlemmar upplever att en persons agerande riskerar att drabba klanens goda rykte mobiliseras hela släkten för att den enskilda ska rätta in sig i ledet. Det får också Honey erfara.

Tack vare skolkuratorn lyckas hon fly från sin familj när hon är 15 år gammal och placeras hos Kenth och Lotta, som bor på en hästgård utanför Göteborg. Enligt släkten har hon gjort något oerhört tabu: hon har sålt ut familjen till svenskarna.

Honey har fått höra hela livet att hon inte kan lita på de vita, att de vill henne illa och att de är smutsiga och äckliga. Ändå är det hos en vit familj som hon för första gången befinner sig i trygghet. Men släkten vägrar att acceptera att hon vill lämna familjen. Samma kväll som hon flyttar blir hon nedringd av sina släktingar: de skriker, gråter och ber henne att komma hem.

Mamman, som är vältalig och jobbar på myndighet, ger inte upp. Hon vill ha vårdnaden om Honey. Samma dag som Honeys ärende ska tas upp i Kammarrätten i Göteborg ringer en polis och säger att det inte är säkert att gå in genom huvudentrén. En folkmassa på 80 personer, bestående av Honeys släktingar, som alla tillhör samma klan, har samlats utanför kammarrätten och skriker att de vill tala med henne. Det var varken första eller sista gången som Honeys släktingar betedde sig hotfullt.

När en enskild medlem av en klan vill bryta sig loss är det inte hennes ensak. Det är inte ens kärnfamiljens ensak; det berör hela släkten. Det här kan te sig både konstigt och främmande för många etniska svenskar, eftersom klyftan mellan den hyperindividualistiska svenska kulturen och klansamhällenas kollektivistiska kultur är oerhört stor.

Trots att många av dem som har invandrat till Sverige de senaste decennierna tillhör klankulturer finns det inte särskilt mycket kunskap i det svenska samhället om hur de fungerar. Ett bidragande skäl är att de som har försökt skriva om dem har utmålats som rasister.

Marja Grills bok hade sannolikt inte kunnat publiceras i Sverige för 15 år sedan utan att hon hade anklagats för att sprida rasism, främlingsfientlighet eller islamofobi. Samma dag som journalisten Per Brinkemos bok Mellan klan och stat: somalier i Sverige (Timbro förlag) gavs ut för 12 år sedan publicerades en debattartikel där han beskylldes för att ha koloniala och rasistiska föreställningar om somalier (Aftonbladet 12/6 2014).

Risken att utsättas för rasistanklagelser har begränsat förståelsen för en av de största förändringarna i Sverige i modern tid: den stora invandringen från Mellanöstern och Nordafrika. Förutom att det har haft en negativ inverkan på samhällsdebatten har det gjort det svårare att både förstå och hjälpa de flickor och pojkar som lever under hedersförtryck.

Och vad hände med Honey? Hon är vuxen i dag, har tagit av sig slöjan och lever ett friare liv. Men även om hon är myndig och borde vara bortom familjens kontroll är hon inte helt trygg. En dag dök några av hennes släktingar upp utanför hennes lägenhet, beväpnade. Hon må ha lämnat klanen, men den har inte släppt taget om henne.