Vänstern, hijab och sharia

Slöjor bärs oftast av tvång

1 juli 2026

Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt, skriver Anosh Ghasri.

Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet, skriver Anosh Ghasri.

Ett fungerande samtal börjar vanligtvis med att man tar reda på hur verkligheten förhåller sig. Först därefter dra man slutsatser om den. I vissa frågor sker dock det omvända, där man först bestämmer vad som är politiskt bekvämt för att sedan leta argument som bekräftar den världsbilden. Den senaste debatten om slöjan illustrerar det mönstret väl.

Nyligen slog Socialdemokraternas tidigare jämställdhetspolitiska talesperson och ordförande för S-kvinnor, Annika Strandhäll, fast att slöjan i högsta grad bärs frivilligt. Uttalandet var tvärsäkert. Det hade kanske även varit imponerande om det inte så totalt saknade kontakt med verkligheten.

Bland de som bemött Strandhälls påstående finns journalisten och Dokus grundare Sofie Löwenmark. Hon tog sig an den mödosamma och på vissa håll numera smått kontroversiella arbetsmetoden att läsa på, genom att gå igenom hundra svenska domar där slöjtvång förekommer. Det är ingen munter läsning. Och de som likt Strandhäll envisas med tvärsäkra påståenden om frivillighet får en brant uppförsbacke att träna verklighetskontakt i.

Här finns nämligen en 12-åring som isoleras för att hon inte vill bära slöja. En 13-åring som skadar sig själv efter år av slöjkrav, misshandel och övervakning. En 17-åring som misshandlas därför att hon vill umgås med flickor som inte bär hijab. Här finns kvinnan som tar på sig slöjan i hopp om att maken ska sluta slå henne. Modern och dottern som misshandlas av mannen som tvingar dem att bära slöjan. Eller kvinnan som sedan barnsben tvingades att bära slöja och som ansågs dra skam över familjen när hon tog av den. Och fem systrar, bland dem en 9-åring, som dödshotats, eftersom de inte får se ut som "svenska horor".

Alla hundra fallen bär på samma tragik. Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt. Dessa barns och kvinnors liv synes inte ha tagit det minsta intrycket av Strandhälls, eller andras, tvärsäkerhet eller torftiga försök att vinna politiska poänger.

Löwenmark synliggör dessa öden samtidigt som hon visar hur en seriös samhällsdebatt borde gå till. Politiker förväntas inte veta allt. Men, de förväntas att åtminstone känna en gnutta nyfikenhet inför sådant de inte kan. Det är också en rimlig förväntning att de tar reda på fakta innan de uttalar sig när människoliv står på spel.

Ja, det finns kvinnor som bär slöja av egen vilja. Ingen seriös människa förnekar det. Att människor anammar allehanda normer, däribland normer som begränsar dem, är knappast något nytt. Men steget därifrån till att beskriva slöjan som en okomplicerad huvudbonad är långt.

Slöjan är varken en hatt, mössa, keps, basker eller tygbit, helt oavsett hur gärna vissa politiker poserar i den – på svensk mark, för att blidka diktaturer på besök. Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet. Detta väcker också den stillsamma frågan om varför ett plagg som i så många fall är förknippat med hot och tvång så ofta beskrivs som okomplicerat i svensk politik.

Det är mer än en smula märkligt att samma personer som utan problem ägnar timmar åt att problematisera reklamens osunda normer i en bikiniannons, eller ser patriarkala strukturer i en parfymreklam, får tunghäfta när diskussionen handlar om ett klädesplagg som i stora delar av världen upprätthålls genom våld eller familjetryck. Den som vill förstå slöjan kan inte bara lyssna på dem som säger sig ha valt den. Den måste också i rimlighetens namn lyssna på dem som berättar vad det kostade dem att ta av den.

Förslagen om ett totalförbud av slöjan är otympliga i praktiken. Men relativiseringen av plagget är värre. Att Strandhäll vanligtvis uttalar sig som blinda slåss, är inte skäl att bortse från hennes förenklingar. Det finns flickor bortom det kulturkrig som så många vill utkämpa. De finns på andra slagfält, som i domarna som Löwenmark skriver om. Den verkligheten försvinner inte med några tweets, men flickorna i den riskerar att försvinna om de ideologiska skygglapparna inte tas av.