Vänstern och hedersvåldet

Vänstern når nya höjder i att relativisera hedersvåld

3 juli 2026

Det har varit en paradgren de senaste decennierna inom vänsterkretsar att förminska och relativisera kvinnoförtryck, så länge det inte kommer ur det västerländska patriarkatet.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck.

Den här ledarsidan har exempelvis tidigare kritiserat lokala S-företrädare som har reducerat hedersvåldet till en fråga om mäns våld mot kvinnor.

Men nu tycks förminskandet nått nya höjder.

Sedan debatten om slöjan drog igång – efter Sverigedemokraterna förslag om ett förbud mot slöjan – har debatten gått varm. Och vänsterfeminister har rusat ut till slöjans försvar.

S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll skrev på X att hijaben är ”i högsta grad en frivillig huvudbonad”. Debattören Bilan Osman skriver i Expressen att hon själv valde att börja bära slöja när hon var ung, och framställer slöjförbud som ett uttryck för rasism och islamofobi. Aftonbladet ledarsida påpekar att ”alla ska ha rätt att klä sig som de vill” och 36 feministiska undertecknare på Aftonbladet Debatt (23 juni) menade att om det är något som förtrycker kvinnor är det inte slöjan utan ”statliga påbud om hur kvinnor ska klä sig.”

Men som Sofie Löwenmark, ansvarig utgivare på Doku konstaterar, talas det mest i den svenska debatten om rätten att få bära slöja, inte om rätten att slippa. Löwenmark har således gått igenom 100 domar där flickor och kvinnor tvingats bära slöja som publicerats i Kvartal den 2 juli.

Den rekommenderas för alla som vill lära sig mer om slöjans roll i hedersförtryck, eller helt enkelt behöver stöd nästa gång en socialdemokrat eller vänsterpartist reflexmässigt relativisera slöjtvång.

Exempelvis beskrivs en kvinna som misshandlas under 20 år och inte tilläts ta av sig niqaben när hon flyttade till Sverige. Mannen försökte senare döda henne. En mamma rakade av sina döttrar i tioårsåldern håret som straff för att de inte bar slöja. I flera fall hotas unga flickor med att skickas tillbaka till hemlandet och giftas bort om de inte bär slöja. I ett fall beskrivs slöjtvånget redan från fem års ålder.

Återkommande är att kravet på att täcka håret kopplas till annat våld och kontroll. Flickor och kvinnor misshandlas, hotas att giftas bort, hålls inlåsta, isoleras socialt, övervakas och dödshotas. I flera fall beskrivs slöjtvånget och våldet ha förvärrats efter att familjerna kommit till Sverige.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck. Och om slöjan nu är så frivillig, varför dör kvinnor i Iran för rätten att ta den av sig? Varför ska barn tvingas bära den?

Något man också bör ha i åtanke är att de flickor och kvinnor som lever i hedersförtryck sällan hörs i debatten. Många kan inte träda fram av rädsla. Andra lever under hot eller med skyddade personuppgifter. De kvinnor som har störst behov av att bli lyssnade på är ofta de som har minst möjlighet att tala fritt.

Och samtidigt som de mest utsatta aldrig hörs, syns hijabklädda kvinnor på reklampelare, i myndighetskommunikation och i tv-program som symboler för inkludering, mångfald och tolerans.

Vänstern har återkommande hamnar på fel sida av historien när det kommer till politisk islam och hedersförtryck. Att kämpa mot verkligt förtryck tycks vara sekundärt. Det är kampen mot högern som trumfar allt.