The puppet master and the puppet.
Har Svante & Malena skitit i det blå skåpet nu?
torsdag 9 maj 2024
onsdag 8 maj 2024
tisdag 7 maj 2024
Samtal med Gud
En dröm för minst 20 år sedan tumlade runt i medvetandet när jag hade vaknat så jag skrev ned den så gott jag kunde:
Hej människa, det är Gud som talar.
Det är på tiden att du får veta några viktiga detaljer om mig.
För det första får du göra precis vad du vill av ditt liv. Jag kommer inte att straffa dig, men jag hoppas att dina medmänniskor isolerar dig om du skadar dem.
För det andra, är du inte min avbild. Du påminner inte ens om mig. Jag har ingen form, jag bara är.
För det tredje, har jag inga krav på dig. Om du vill be till mig, är det upp till dig om du mår bra av det.
Det finns inga böcker som återger mina ord och min vilja. Allt sådant är människors påhitt efter tankar om mig!
Det finns många böcker som har skrivits efter inspiration av tankar om mig, men ingen av dem är trovärdig och två av dem, Bibeln och Koranen har orsakat enorma mänskliga lidanden, bara för att enfaldiga människor har tolkat texterna som uppmaningar till våld och förtryck.
Jag vet att en del av er tror att jag bara lyssnar på arabiska böner. Andra tror att man måste be på latin. En del människor tror att jag kräver en massa löjliga bugningar och gester i samband med bönen samt att denna ska föregås av ett krångligt och bisarrt tvättningsschema. Många av de människorna är jag lite sur på. De använder mitt namn i onda syften. Det känns inte bra ska du veta.
Jag bryr mig inte om hur du ber. Visst är det trevligt att vara tillbedd, men dina böner ger dig inga förmåner. Det kan också vara bra att veta.
Vill du veta vad jag gör?
Jag administrerar livet. Allt liv!
Allt liv har samma värde för mig. Det kan vara bra att känna till. Du är inte mera värd för mig än en fästing eller en människoätande haj. Du är inte mera värd för mig än en grankotte. En av dina bakterier har samma värde för mig som hela du har.
Tänk på det människa!
Ni har så många och onödiga namn på era religiösa samfund. Det systemet borde ni skrota. Det skapar bara konflikter.
Kristna sekter som den i Knutby, amerikanska tokkristna och muslimer, är bara några av alla exempel på slöseri med tankekraft.
Jesus Josefsson från Nasaret var inte mitt enfödda barn. Han var ett av alla mina barn och dit räknas alla organiska enheter. Jag talade inte mera genom honom än genom någon annan. Han blev dock en god symbol för goda krafter och det räcker långt.
Beduinen Muhammed hade inget uppdrag från mig att föra min talan bland er. Han hade enbart maktsyften med sina utspel och det gäller de flesta religiösa ledare. De bryr sig inte om mig, men det värsta är att de bryr sig inte om dig heller.
De vill bara ha makt.
Det har funnits många bland er som har kommit ganska nära när ni har tänkt på mig men få har kunnat beskriva tankarna i tryckta ord och det är väl inte så konstigt. Jag finns ju inte, sett ur ett mänskligt perspektiv. Alltså finns det inte ord som kan beskriva mig.
Jag bara är.
För nästan fyrahundra år sedan enligt din tideräkning (för mig finns inte tiden), levde en klok holländare som hette Baruch Spinoza. Liksom du, tänkte han ofta på mig och han skrev en del bra saker om sina tankar och kallade sin gudsupplevelse för panteism. Det tycker jag om. Tänk på det du!
Visstja - Djävulen hälsar att han inte heller finns!
♥♣♦♠
Reflektion
Teofys telogisk fysik
En molekyl består av en hyfsat stabil ordning med atomer.
En atom består av neutroner och protoner med cirkulerande elektroner.
Mellan molekylens atomer finns det som inget vetenskapsgeni kan förklara.
Mellan elektronerna, protonerna och neutronerna finns samma odefinierade jox.
Cirka 5% av allt på Jorden och i Cosmos kan verifieras.
Resten är joxet som vetenskapskreatörerna kallar mörk materia och mörk energi för att lura av politikerna mera bidrag.
Jordskorpan är mellan 3 och 7 mil tjock.
Jordens diameter är cirka 1280 mil. Det djupaste borrhålet är 1,2 mil och borrades på Kolahalvön.
Det som finns drygt en mil under våra fötter är ren spekulation!
Vi kan observera ganska mycket i vårt soslsystem med teleskop men det som finns utanför solsystemet kan vi bara spekulera om eftersom det vi försöker analysera är så avlägset så att det tar ljuset minst 4 år att nå hit.
Från Vintergatans utkant tar det ljuset 50 tusen år att nå Jorden!
Det som astronomerna analyserar nu kan vara helt inaktuellt eftersom mycket hinner hända på 50 tusen år.
Vi kan lika gärna kalla de 95 okända procenten för Gud!
Teofys telogisk fysik
En atom består av neutroner och protoner med cirkulerande elektroner.
Mellan molekylens atomer finns det som inget vetenskapsgeni kan förklara.
Mellan elektronerna, protonerna och neutronerna finns samma odefinierade jox.
Cirka 5% av allt på Jorden och i Cosmos kan verifieras.
Resten är joxet som vetenskapskreatörerna kallar mörk materia och mörk energi för att lura av politikerna mera bidrag.
Jordskorpan är mellan 3 och 7 mil tjock.
Jordens diameter är cirka 1280 mil. Det djupaste borrhålet är 1,2 mil och borrades på Kolahalvön.
Det som finns drygt en mil under våra fötter är ren spekulation!
Vi kan observera ganska mycket i vårt soslsystem med teleskop men det som finns utanför solsystemet kan vi bara spekulera om eftersom det vi försöker analysera är så avlägset så att det tar ljuset minst 4 år att nå hit.
Från Vintergatans utkant tar det ljuset 50 tusen år att nå Jorden!
Det som astronomerna analyserar nu kan vara helt inaktuellt eftersom mycket hinner hända på 50 tusen år.
Animism är ett begrepp inom teologin som betecknar en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad. Man tror exempelvis att det finns en ande i varje träd eller vattendrag. Totem-begreppet hos vissa nordamerikanska folk handlar om animism, och både shintoismen och samisk religion har inslag av animism. Ett relaterat fenomen är shamanism.
Begreppet kommer från grekiska ἄνεμος "vind, andedräkt", och det latinska animus.
Panteism
Panteism (från grekiskans παν "allt" och θεος "[är] Gud") är en gudsuppfattning där hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett transcendent andligt väsen, i vilket allting är ett.
Panteism är en åskådning som hävdar att Gud och universum är ett.
Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar utanför denna andliga verklighet. Filosofen Baruch Spinozas synpunkt representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer som Friedrich Hegel. Vetenskapsmannen Albert Einstein skrev att han inte trodde på en personlig gud, utan på Spinozas gud.
En annan skola uppfattar detta "All-väsen" som en personlig Gud, som i sig själv inbegriper alltet som en "Guds kropp", "Den, i vilket allt lever och är till". Denna sistnämnda riktning förekommer inte minst inom vissa grenar av nyandlighet, esoterik och teosofi, medan andra riktningar snarare talar om en mer opersonlig "all-kraft" eller "energikälla" till allt.
Pennfäktare
Hans Lindström, Jan Romare och Oscar Reutersvärd.
Tre fantastiska konstnärer som jag har haft kontakt med.
Alla tre har gått ur tiden.
Den första var Oscar Reutersvärd.
Jag köpte två bildalbum skapade av Hans Escher och blev totalt fascinerad av illusionsbilderna.
Sedan hittade jag bilder av Oscar Reutersvärd och eftersom han bodde på Valhallavägen i Stockholm, bara 15 km från mitt hem, ringde jag honom.
Han svarade direkt och när jag frågade var man kunde se hans bilder, välkomnade han mig hem till sig.
Jag fick fyra bilder av honom.
Jan Romare hade redan tidigare varit min favorittecknare och när jag ville låna några bilder till bloggen, ringde jag honom och fick tillstånd.
När han såg bloggen skickade han ett vykort till mig. Det här är fram- och baksidan av kortet.
Några av de bilder jag lånade
Sedan upptäckte jag Hans Lindström och ville använda också hans bilder.
Varje gång skickade jag ett e-brev och fick snabbt svar med godkännande. Första gången ringde jag och fick det korta svaret: Gärna.
Den sista bilden snor jag eftersom jag ännu inte kan få kontakt med Hans i himlen, men det kommer nog snart och då får jag be om tillstånd retroaktivt.
måndag 6 maj 2024
Åkesson om hamas
Man kan säga mycket om Åkesson men det han säger om hamas och de svenska terroristkramarna är sanningen!
Till och med socialdemokratiske Widar Andersson håller med sedan får ynkryggarna i de övriga sju partierna gråta hur mycket de vill.
De här två vidriga programledarnas modus operandi är vänsterskruvad aktivism!
Anders Holmberg smeker vänsterpolitiker och hugger de borgerliga i ryggen.
Camilla Kvartoft fick ett utbrott när Sydsvenskan publicerade muhammedkarikatyrerna och hennes intervju med chefredaktören Peter Melin var rena dödshugget.
söndag 5 maj 2024
Muhammed akt3
Historien förtäljer att Muhammed mötte ängeln Gabriel (Jivril) och fick koranen dikterad för sig.
Eftersom Muhammed inte var läs- och skrivkunnig memorerade han och dikterade koranen för en grupp som kunde nedteckna Guds vilja.
I koranen står att Muhammed är Guds sista sändebud till alla människor i alla länder i alla tider vilket redan där bör väcka varje vän av ordning med tanke på att det var Muhammed som hävdade att det var Guds vilja!
Varför dikterade Gud sin sista vilja på arabiska?
Varför dikterade Gud sin sista vilja för en blivande krigarhövding?
Borde inte guds sista budskap till alla människor i alla länder i alla tider, vara begripligt för alla människor i alla länder i alla tider utan tolkning från arabiska?
Hur kan de islamtrogna gå på den historien?
Det finns inte ett enda vittne till Muhammeds påstådda änglamöten men de muhammedtrogna araberna trodde blint på allt Muhammed sade eftersom han sade att det var Guds sista vilja.
Samma trams har kristna sektledare som kristi brud med flera lurat de godtrogna med.
Jag tror mera på det som skrivs här
Karl Knutsson Bonde
Karl Knutsson (Bonde)
Kung
Karl Knutsson (Bonde), f omkr 1 okt 1408 eller 1409 (Messenius), d 15 maj 1470 på Sthlms slott.
Föräldrar: riddaren Knut Bonde o Margareta, dtr till marsken o lagmannen i Uppland, riddaren Karl Ulfsson (Sparre av Tofta). Marsk efter 18 men före 26 okt 35, rikshövitsman febr 36–6 mars 38, riksföreståndare efter 7 men före 17 okt 38, riddare 14 sept 41, drots sept (senast 20) 41, hövitsman på Viborgs slott o låntagare i Finland 42–48, vald till Sveriges konung i Sthlm 20 juni 48, hyllad som sådan på Mora sten 28 juni 48, krönt i Uppsala domkyrka 29 juni 48, hyllad av en valförsaml i Hamar som norsk konung 25 okt 49, krönt i Trondheims domkyrka 20 nov 49, fördriven från Sverige febr 57, brukspantsinnehavare av Putzigs slott, stad o område 57–60, konung i Sverige 9 aug 64–30 jan 65, innehavare av Raseborgs o Korsholms län samt av Kumo kungsgård med övre o nedre Satakunda 65–67, konung i Sverige från nov 67.
G 1) trol omkr 28 på Ekholmen, Veckholm, Upps, m Birgitta Turesdtr, d 36 i Sthlm, dtr till riksrådet o lagmannen på Öland, riddaren Ture Stensson (Bielke) o Birgitta Abrahamsdtr (Tjurhuvud); 2) 5 okt 38 på Sthlms slott m Katarina Karlsdtr, d 7 sept 50, dtr till riksrådet o riddaren Karl Ormsson (Gumsehuvud) o Märta Gregersdtr (Aspenäsätten); 3) 70 (på Sthlms slott?) m Kristina Abrahamsdtr, möjl dtr till häradshövd i Raseborgs västra hd Abraham Pedersson (halvt djur).
Johannes Magnus uppger, att K föddes i Finland, en obestyrkt men möjlig uppgift. Fadern dog redan omkr 12, modern 28 eller 29. Hon gifte om sig med riksrådet Sten Turesson (Bielke); han blev förmyndare för den unge K, som på en av styvfaderns gårdar firade sitt bröllop med en kusindotter till denne.
K fick en utbildning, som kom få av hans ståndsbröder till del. Enligt Karlskrönikan (v 8577–8586) gjorde han i ungdomen vidsträckta resor i främmande länder såsom Bayern, Ungern, Polen, Österrike, (pfalz-grevskapet vid?) Rhen, Meissen o Sachsen, förstod de språk, som där talades, o deltog i många stormar o strider. Notisen tyder mer på en hövisk edukation än på universitetsstudier; möjligen har K följt kung Erik på dennes stora resa genom Tyskland o Ungern 24 o deltagit i striderna om Sönderjylland omkr 30.
I bevarade brev möter K första gången 22, o under samma årtionde skymtar han sedan vid några tillfällen i privatekonomiska sammanhang; 28 febr 29 erhöll han Fågelvik som sitt rätta möderne. Engelbrekts folkresning gav honom möjlighet att framträda i rikspolitiken. Enligt Karlskrönikan deltog han hösten 34 i en – misslyckad – belägring av det inte långt från Fågelvik belägna Stegeholm o bevittnade det möte mellan sv o danska ombud, som hölls i Halmstad o åsyftade en fredlig lösning på konflikten. Att han ännu stod jämförelsevis väl hos kung Erik framgår möjligen därav, att han av denne vid förlikningen i Sthlm hösten 35 utsågs till marsk. Hans ställning som sådan blev dock på grund av unionsmonarkens löftesbrott mycket svår. På det andra riksmötet i Arboga jan 36 anslöt han sig på nytt till upprorsrörelsen o tågade jämte Engelbrekt till Sthlm, där staden o slottet började belägras. Om brytningar inom svenskarnas led vittnar dock Karlskrönikan, som uppger, att K av en aristokratisk valnämnd i febr 36 valdes till rikshövitsman, en åtgärd, som genom Engelbrekts ingripande skulle ha reviderats, så att båda skulle inneha sysslan.
Engelbrekts död på våren 36 ställde Sveriges provisoriska regering, utövad av K o drotsen Kristiern Nilsson (Vasa), inför vanskliga problem: det gällde att nå en godtagbar uppgörelse med unionskonungen men också att bemästra den oro, som efter dråpet på folkhövdingen hade spritt sig bland allmogen. K var med om att i Vadstena juni 36 besluta om ett nytt unionsmöte i Kalmar, men då kung Erik inte infann sig, blev det nödvändigt att fastare ordna rikets administration. På ett möte i Söderköping, bevistat även av danska ombud, förmådde K o Kristiern Nilsson flera utländska fogdar att lämna sina fästen ifrån sig. Under årets lopp övergick Nyköping, Örebro o Sthlms slott i den provisoriska sv riksstyrelsens hand, men vid dess slut utbröt i svealandskapen bonderesningar, ledda av Erik Puke. De slogs hårdhänt ned av K, o Puke avrättades i början av 37; i mars s å utfärdades i Strängnäs en stadga, avsedd att stäcka allmogens frihet.
Då kung Erik, som alltsedan 36 uppehöll sig på Gotland, ej heller infann sig på det möte, som avtalsenligt hölls i Kalmar sommaren 38, valdes på ett riksmöte i Sthlm i okt s å K till riksföreståndare. Han hade nu liksom flertalet av Sveriges prelater definitivt övergivit kung Eriks sak, som dock alltjämt omfattades av Kristiern Nilsson o K:s egen svåger Nils Stensson (Natt och Dag). Denna omständighet men också andra föranledde den nyblivne riksföreståndaren att nyåret 39 låta fängsla drotsen; försoning åvägabragtes genom riksrådets förmedling, men händelsen glömdes inte av gamle herr Kristierns ättlingar bland Vasar o Oxenstiernor, som i fortsättningen skulle bli K:s hätska fiender. Hårdare motstånd än drotsen bjöd Nils Stensson; från ett besök hos kung Erik på Gotland återvände han våren 39 till Östergötland i spetsen för en truppstyrka o försedd med en k kungörelse, vari K avsattes som marsk för att efterträdas av honom själv. Detta hot förmådde ett enat riksråd att utfärda en proklamation, daterad 25 april 39, som manade Östergötlands invånare att lyda K, intill dess riket kommit i bättre tillstånd. 23 juni 39 uppsade det danska riksrådet Erik av Pommern tro och lydnad, o svenskarna gjorde detsamma i Tälje omkr 1 okt s å. Om K hyst planer på att redan nu bli sv konung, omintetgjordes dessa genom Kristofers av Bayern tronkandidatur, som stöddes av såväl danska som svenska unionsvänner. För K gällde därför nu främst att få ersättning för gjorda utlägg o säkra sin kommande ställning. Jan 40 fick han på riksmötet i Arboga byta ut Vätö, Estuna o Lohärads socknar i Uppland mot Östkinds o Aska härader i Östergötland, o maj s å lyckades han efter underhandlingar med Kristofers ombud i Kalmar betinga sig förläningen av Finland samt Öland med Borgholm. Juli 41 förlänade det sv riksrådet åt K också rikets slott o län i Finland jämte Borgholms slott o Öland mot en återlös-ningssumma av 40 000 mark. Vid samma tid erhöll han av Linköpings biskop i utbyte mot vissa gods i Södermanland Rönö i Östergötland. Sålunda tillgodosedd mötte o hyllade K sept 41 Kristofer i Sthlm o Uppsala.
Den nye unionsmonarken visade sig emellertid benägen att till en viss grad beakta de krav, som restes mot K från Kristiern Nilsson o hans anförvanter. Herr Kristierns önskemål tillmötesgicks sålunda i den förlikning, auktoriserad av konung o riksråd, som ingicks i Sthlm 10 okt 41 mellan honom o K. Inte förrän efter Kristierns död 29 april 42 o först sedan han överlåtit Åbo slott o län till Kristofer att fritt disponera, kunde K tillträda Viborgs slottslän. Från 46 var han dock med säkerhet herre över Viborgs, Tavastehus o Raseborgs län.
Då K på sommaren eller hösten 42 drog in på Viborgs slott, fortsatte han familjetraditionen; här hade hans farfar, Tord Bonde, i många år residerat. Finländsk historieskrivning har framhållit de insatser han som styresman i Finland nu kom att föra; bl a grundade han städerna Nådendal o Raumo samt genomförde en ny gränsläggning mellan Savolaks o Tavastland. På Viborg var han ekonomiskt obundnare än andra låntagare i det sv riket men måste också ta kontakt med det östliga Östersjöområdets skilda problem. Han stod i livlig, ej sällan konfliktmättad korrespondens med de baltiska städerna, köpte egendomar i Harrien o Wierland o tycks rentav ha varit påtänkt som medlare i striden mellan Tyska orden o Novgorod.
Redan på grund av sin placering i Finland kunde K ej ingå i den högadliga regering, som i Sverige brukade fungera under Kristofers frånvaro. Hans förhållande till unionskonungen blev kyligt – därom vittnar bl a nidbilden av denne i Karlskrönikan – o han synes inte ha bevistat bröllopet mellan Kristofer o Dorotea av Brandenburg sept 45 i Khvn.
Kristofers död jan 48 förmådde K att återvända till Sverige; i mitten av maj 48 bröt han upp från Viborg o kom 23 maj i spetsen för en stark truppstyrka till Sthlm. Problemet var nu, hur rikets styrelse skulle ordnas. Då budet om Kristofers död nått Sverige, hade Kristiern Nilssons måg Bengt Jönsson (Oxenstierna) o dennes bror Nils Jönsson utsetts till riksföreståndare, o kort tid därpå efterträdde Bengts son Jöns Nils Ragvaldsson som ärkebiskop. Så som seden blivit alltsedan 30-talets mitt, var det dock en uppgift för ett ständermöte att ta ställning till spörsmål rörande riksstyrelsen, o så snart K anlänt till Sthlm, sammankallades också ett sådant. På detta skred man omsider till kungaval i S:ta Gertruds gillesstuga i Sthlm, o här blev K – enligt egen utsago med överväldigande majoritet – vald till konung. Utgången, som väsentligen torde ha berott på att K utnyttjade sin militära överlägsenhet, betecknar ett avsteg från vad som tidigare planerats om unionens fortbestånd o ogillades säkerligen av den nyblivne ärkebiskopen o hans krets. Omedelbart efter valet hyllades dock K, som gammal sed bjöd, vid Mora stenar o kröntes i Uppsala domkyrka med linköpingsbiskopen Nils König som främsta officiant. Någon kungaförsäkran avgav han inte men red sedermera sin Eriksgata.
K hade blivit officiellt erkänd som sv konung, innan ännu tronföljdsfrågan lösts i de nordiska grannländerna. Det låg därför i hans intresse att så långt det var möjligt utnyttja sitt försprång, att återställa den sv konungens välde åtminstone till den omfattning det haft i Magnus Erikssons tid: Gotland, Norge o Skånelandskapen skulle återinförlivas med det sv riket. Som en möjlighet föresvävade det honom troligen därjämte att bli konung över hela Norden.
På Visborg satt emellertid ännu Erik av Pommern. Juli 48 sände K en kår till Gotland, som vid årets slut behärskade både landsbygden o staden Visby, o jan 49 avgav Gotlands allmoge till honom en trohetsförsäkran med motiveringen, att Gotland "fordom Sveriges krona med rätta tillhört, efter vad vår krönika uppenbarligen bevisar o betygar". Men Kristian av Oldenburg, som sept 48 blivit dansk konung, inledde i början av 49 samarbete med kung Erik, o april s å anlände till ön Olof Axelsson (Tott), till vilken Erik överlämnade Visborgs slott, varpå han återvände till sitt hemland. K föreslog maj 49, att Gotlandsfrågan rättsligt skulle avgöras inför ombud för tyska orden o hansastäderna, o på sommaren s å beredde sig den sv hären att storma Visby. Men härav blev intet, då den sv befälhavaren, Magnus Gren, 18 juli slöt stillestånd med Olof Axelsson. Kort därpå anlände kung Kristian, o 31 juli förband sig svenskarna i Visby att genast utrymma ön. Gotlandsfrågan o andra tvisteämnen skulle avgöras på unionsmöte i Halmstad. Avtalen ratificerades av Kristian 1 aug, av K 24 aug 49.
I början av 49 inledde en majoritet av norska riksråd förhandlingar med Kristian, som av dem 3 juni s å utsågs till Norges konung o en månad senare mottog deras hyllning i Marstrand. Emellertid hade febr 49 sju norska rådsherrar på Bohus slott överenskommit att uppsätta K på Norges tron. K sökte dra nytta av denna oenighet, drog in i Norge, hyllades som konung i Hamar och kröntes i Trondheim, allt under hösten 49. Han tillsatte en av sina anhängare, Erik Sämundsson, som riksföreståndare sunnanfjälls o infann sig på nyåret 50 i spetsen för en truppstyrka i Oslo. Men Kristians ställning i Norge var stark. Jan 50 avtalades, att frågan om Norge – liksom den om Gotland – skulle tas upp på det stundande sv-danska mötet i Halmstad.
Här fastställdes maj 50, att fred skulle råda mellan de nordiska rikena från 29 juli s å, att K åt Kristian skulle lämna sin del o rättighet i Norge o att Gotlandsfrågan skulle hänskjutas till ett möte mellan konungarna följande år. Den av dem båda, som överlevde den andre, skulle bli kung också i det andra riket, o då båda dött, skulle en valnämnd utse ny unionskonung inom kretsen av kungasöner födda i Danmark eller i Sverige. Värdet av den här medgivna rätten för K att bli konung över det förenade Norden minskades dock ansenligt därigenom, att han var så mycket äldre än Kristian. Och i de aktuella frågorna led han nederlag, dels emedan Gotland redan faktiskt var i dansk hand o dels därför, att han nu måste avstå från Norge. Han ratificerade visserligen traktaten men först sedan han avfordrat de svenskar, som samtyckt till den, en skriftlig försäkran, att de o inte han bar ansvaret för att Norge sålunda utlämnats. Hans förhållande till Kristian försämrades ytterligare, då denne, sedan 49 gift med Kristofers änka Dorotea, börjat framställa anspråk på hennes sv morgongåva, innefattande järnbergslager i Närke o Värmland. På det sv-danska möte, som i enlighet med tidigare avtal hölls sommaren 51, grusades alla förhoppningar om fred.
En här under K:s befäl ryckte förvåren 52 in i Skåne; även Blekinge hemsöktes. Den danska flottan gjorde strandhugg nära Sthlm, o danska trupper tågade in i Västergötland o Småland. I förra hälften av 53 slöts stillestånd, men då detta maj 55 upphörde att gälla, bröt kriget ut på nytt. Konflikten kom till uttryck inte endast i härjningståg. Den märktes både vid den påvliga kurian i Rom, där domprosten Birger Månsson företrädde K:s intressen, o i Baltikum, där intressemotsättningarna visade sig ifråga om såväl jordförvärv som kyrkliga befordringsmål.
Trots de oavlåtliga konflikterna med Danmark o den ständiga oron inomlands sökte K ge stadga åt sitt kungadöme, vars fortsatta existens dock på rättsliga grunder kunde ifrågasättas av den alltjämt livskraftiga unionstankens förespråkare o vars ekonomiska grundval var klart otillräcklig. Riksstyrelsen måste i viss utsträckning få andra mål o medel nu än då unionen fungerade. Den representerades, utom av monarken själv, främst av en hovmästare, ett ämbete, som omtalas i 36 års unionsakt o även tillsattes under Kristofers regering; det uppehölls av K:s måg, Erik Eriksson (Gyllenstierna). Marsk blev Tord Bonde, K:s kusin. Viktig var också posten som kansler, som åtminstone från slutet av 50 bekläddes av juris utriusque doctor Nicolaus Ryting. De för eftervärlden kända inrikespolitiska åtgärder K vidtog gällde främst statens ekonomi.
2 maj 49 utfärdades en myntordning, den första bevarade i Sverige, o 17 sept 53 en tull- o växelstadga, som torde ha inneburit en höjning av dittills gängse avgifter. Uppbörden av avråd från Stora Kopparberget förenklades; tyvärr föreligger från K:s tid inga siffror, som visar dess storlek. Dessa åtgärder stod i nära samband med sv utrikeshandel, vari K – i likhet med flera av sina ståndsbröder – var personligen intresserad; man känner namnen på hans affärsombud i Danzig, Lubeck o Reval. Mot Lübeck, de sthlmska storköpmännens viktigaste handelspartner, intog dock K som konung en reserverad hållning; några privilegier eller bekräftelse på sådana gavs inte åt staden under hans regering. Möjligen sammanhänger detta med K:s sympatier för Polen o det uppåtgående, mot Lübeck fronderande Danzig, främsta mottagaren av det osmund-järn, som utfördes av Sthlms svenskbördiga småhandlare. Enligt en uppgift skall K ha sökt locka engelska köpmän till en hamn vid Göta älv, o uppenbarligen tänkte han sig också möjligheten, att pommerska städer skulle kunna ersätta Lübeck i sv utrikeshandel.
Även om kontrollen över köpenskapen med dess förankring särskilt i städer o bergverk var viktig nog, var innehavet av jord ännu betydelsefullare för statens ekonomi, vilken senare visserligen ingalunda alltid hölls så noga skild från konungens privata. K:s kyrkopolitik visar avsikter, som med större framgång skulle fullföljas av Gustav I. Mars 49 tillstadde påven en av K begärd visitation av tiggarordnarnas kloster, men tydligare ekonomisk syftning låg bakom den reduktion av kyrkogods, "Karl Knutssons räfst", som 53—54 leddes av rikets hovmästare o kansler. Den var visserligen ej enbart ofördelaktig för kyrkan men fastställdes som bakre tidsgräns för indragningarna i Västerås recess. Tyvärr finns endast en del av räfstetingsbreven i behåll, o domböckerna, åberopade på 90-talet, är nu borta.
Räfsten, som inte pågick ostört (jfr nedan), gällde kyrkors o klosters egendomar, andra åtgärder däremot aristokratins innehav av tjänster o jord. Det motstånd K:s politik väckte hos högfrälset påverkade hans fördelning av slottslänen. 50 fick Nils Jönsson (Oxenstierna) lämna ifrån sig Örebro, Magnus Gren Åbo, medan välsinnade fränder gynnades: kungens svåger, Gustav Karlsson (Gumsehuvud), lagman i Uppland, blev hövitsman på Kalmar; K:s måg Erik Eriksson innehade Borgholm. Småningom började också de k fogdarna i allt högre grad hämtas ur lågfrälset.
En viktig förutsättning för K:s politiska karriär var hans rikedom, o särskilt sedan han blivit konung, utnyttjade han sin ställning för att avsevärt öka den. Bevarade jordeböcker (C 3–G 4, G 6–G 8, C 12, C 24, G 50, RA) ger vid handen, att han 48–56 gjorde mycket omfattande godsuppköp, mest i Uppland o Östergötland. Härvid torde intressemotsättningar ha uppstått mellan honom o Kristiern Nilssons arvingar, från vilka han 49 inlöste gods, som drotsen köpt av honom själv, hans mor, styvfar o farbror. Han inköpte även det till stor del av sthlmsborgare ägda området för nuv Kungsträdgården o tillbytte sig av Klara kloster 52 Södra Djurgården (Valmundsö). Olyckliga omständigheter bidrog emellertid – förutom den penningslukande fejden med Kristian I – att undergräva K:s ställning. 55 o 56 drabbades landet av missväxt. Maj 56 mördades hans dugligaste krigshövitsman, Tord Bonde, senare s å strandade privilegieförhandlingarna med den vendiska hansan (jfr ovan) o Öland med Borgholm kom i dansk hand. Jan 54 hade ärkebiskop Jöns jämte tre av hans suffraganer till K framfört en protest mot de ingrepp i den andliga jurisdiktionen, som räfsten innebar, o med stigande ovilja sågs K:s ansenliga jordförvärv av stora grupper inom högfrälset, inte minst av Oxenstiernor o Vasar. Ännu i linköpingsbiskopen Henrik Tidemanssons brev till Sten Sture dä av 21 jan 92 (HSH 22, s 37) speglas stämningarna: "det drev K Karl av Sverige att det var hans största akt att lägga samman clenodia och köpa gods och fik där många fienda fore".
I början av 57 gick ärkebiskopen till öppen strid mot K, som inför det hotande upproret i slutet av febr s å avseglade från Sthlm till Preussen. Att han for just dit, sammanhängde med det politiska läget i Östersjöområdet o särskilt med den just pågående konflikten mellan städerna vid Weichselmynningen o Polen å ena sidan, Tyska orden å den andra. Kristian tog härvid parti för Orden, K för motsidan. Medan den förre 54–57 slutit en rad vänskapliga avtal med Orden, hade K aug 54 sänt en lyckönskan till Kasimir av Polen, då det preussiska stadsförbundet s å erbjudit denne överhöghet över Preussen. Strax efter ankomsten dit 57 kunde K tack vare från Sverige medförda medel låna ut 21 200 preussiska mark åt de förbundna, en inte betydelselös del av den summa på 190 000 gulden, varigenom dessa juni 57 förvärvade Marienburg, Dirschau o Deutsch-Eylau. I gengäld mottog K som brukspant slottet o staden Putzig med tillhörande område. Frän Putzig o Danzig utsände K 57 o 58 skrifter, i vilka han förfäktade sin sak mot de nya makthavarna i Sverige, där Kristian 23 juni 57 blev vald till konung. De blev honom ej svaret skyldiga. De anklagade honom för att på sin flykt ur landet ha medtagit "riksskatten". 30 maj 58 fällde Sveriges riksråd "dom" över honom. K hade, heter det i den, förstört "den kärliga sambindelsen mellan Nordens riken" genom att låta sig väljas, dömas o krönas till Sveriges konung o dömdes nu förlustig sina arve-, köpe-o pantegods i Sverige, varjämte hans döttrar – han hade vid denna tid inga söner i livet – berövades rätten till faderns arvegods men fick behålla sina mödrars morgongåvor samt de köp- o pantegods fadern ägt före kungavalet. K:s arvegods o vad han förvärvat som kung tilldömdes alltså Kristian o Sveriges krona.
K:s tillvaro i Preussen blev bekymmersam. Han har själv berättat härom i en skrift, som han med stöd av dokument lät sammanställa. Visserligen mottogs han, enligt vad den polske krönikören Dlugosz berättar, i maj 57 hedersamt av kung Kasimir vid personligt sammanträffande i Danzig, men något större inflytande fick han inte. Juli 58 slöt Danzig stillestånd med Kristian utan hans medverkan. Okt 60 återtogs Putzig av Tyska ordens trupper. K ansåg sig därför men också av andra orsaker – det pommerska Lauenburg, som han tycks ha fått löfte om 57, erhöll han aldrig – bedragen på rättmätiga fordringar, vilket ledde till långvariga tvister mellan honom o hans arvingar å ena sidan, staden Danzig å den andra. Hans närvaro i Preussen skapade komplikationer, som gjorde, att Danzig gärna ville bli den besvärlige gästen kvitt. Tillfälle härtill gav utvecklingen i Sverige. Sedan Kristian sommaren 63 fängslat ärkebiskop Jöns, som satt sig emot hans skattepolitik, måste han jan 64 uppta striden med en släktkoalition, ledd av biskop Kettil Karlsson (Vasa) men stödd av en allt starkare folkopinion, som krävde K:s återinsättande som konung. Från lägret på Södermalm utanför Sthlm sändes kallelsebrev till K, som återkom till Sverige omkr 1 aug 64.
Hans ställning var dock högst osäker. Ärkebiskop Jöns, frigiven ur sitt fängelse 14 sept 64, återupptog striden mot K, som efter landsflyktens år förefaller att ha varit en bruten man, i det politiska spelet dock alltjämt betydelsefull på grund av sin kungavärdighet o den förmögenhet han besatt eller kunde göra anspråk på. 30 jan 65 avsade han sig tronen o erhöll i förläning på livstid Raseborgs o Korsholms län samt på 8 år Kumo kungsgård. Men därjämte reviderades till hans döttrars förmån 58 års domslut om hans egendom i Sverige: nu tillerkändes de rätten till sin fars arvegods. Dessutom började kring honom nya intressegrupper samlas, kritiska mot den oxenstiernska släktkoalitionen. 66 riktades flygskrifter mot Kristian I o ärkebiskop Jöns, som också mötte motstånd i riksrådskretsen o vars folk framgångsrikt bekämpades av Nils Sture, gift med en kusin till K. 21 sept s å förmäl- des dennes dotter Magdalena med Ivar Axelsson (Tott), vars broder Erik kort därpå blev sv riksföreståndare. Redan våren 67 erbjöds K återkomma men antog först hösten s å en förnyad kallelse, utfärdad av den i Sthlm samlade riksrepresentationen. För tredje gången konung var han tillbaka i Sveriges huvudstad 12 nov 67, ungefär en månad innan hans hätske motståndare Jöns Bengtsson avled på Öland.
K:s sista år präglades helt av kampen mot Kristian o dennes sv anhängare: resultatlösa blev de fredstrevare, som gjordes på möten mellan danskar o svenskar i Halmstad sommaren 68 o i Lübeck följande år. Hans kungadöme upprätthölls av hans fränder: av Nils Sture o av systersonen Sten Sture samt av Ivar Axelsson, som på ett herremöte i Örebro mars 68 fick fullmakt att företräda sin svärfar såväl före som – interimistiskt – efter dennes död.
Då K avled på Sthlms slott 15 maj 70, kvarlevde av hans många barn endast Erik Erikssons hustru Kristina ur det första äktenskapet, Magdalena ur det andra. Kort före sin död hade han emellertid äktat sin frilla Kristina Abrahamsdotter o sökte i ett ännu – i avskrifter – bevarat testamente tillförsäkra deras späde son Karl det honom tillkommande farsarvet; Sten Sture ombads o lovade också att härvid vara målsman för mor o son. Dessa förordnanden följdes dock sedermera inte, trots att de måste ha avsett uteslutande en del av K:s privategendom, o konungasonen – om vilken Johannes Magnus berättar, att han uteslöts från allt arv o levde i illa ansedd ställning – försvinner sedermera i obemärkthet. Omedelbart efter dödsfallet övertog Sten Sture riksstyrelsen, säkerligen enligt den avlidnes önskan men också i samförstånd med hans magar.
För samtid o eftervärld har K:s öden framstått så mycket mer gripande som de synts avteckna sig mot ett — i yngre dagar — glansfullt uppträdande o ett ståtligt yttre. Bernt Notkes trästatyett (nu på Gripsholm men ursprungligen sammanhörande med S:t Göransgruppen i Sthlms Storkyrka o sannolikt ett av de äldsta kända porträtten i den sv konstens historia) visar emellertid endast bilden av en trött äldre man. Kanske är den dock realistisk, ty skriftkällorna ger närmast vid handen, att K redan flera år före sin död var åldrad o djupt besviken.
Liksom det samtida England var 1400-talets Sverige fyllt av kamp mellan stridiga intressen, så ohämmad o personligt hätsk, att principiella riktlinjer i den ofta är svåra att urskilja. Mot bakgrunden av detta samhälle avtecknar sig K:s ansatsrika men häftigt omstridda kungadöme som symbolen för en sv nationalstat i vardande. Vald till konung av rikets ständer – till vilka han dock eljest knappast vädjade – utövade K riksstyrelsen med hjälp av ett kansli, som under hans tid fick maktpåliggande uppgifter. Hans jordförvärv för tanken till Gustav I, o liksom denne hävdade han statsmaktens intressen gentemot både kyrkan o Lübeck.
Den kyrkoreduktion, K ville genomföra, uteslöt dock inte känslan för hävdvunna religiösa former o institutioner, särskilt inte om de kunde ge en glansfull inramning åt hans kungadöme. Han visade välvilligt intresse för Birgittas stiftelse o även för andra klosterordnar. Han var en förespråkare för den ridderliga S:t Georgskulten i Sverige. Det var också han, som gav det sv riksvapnet dess slutliga utformning: en kvadrerad sköld med de tre kronorna i första o fjärde, folkungalejonet i andra o tredje fälten. I sin strävan att inte minst historiskt legitimera sitt kungadöme uppställde han ett program, som varken var identiskt med Engelbrekts folkliga eller med det, som eftersträvades av anhängarna till en "konstitutionell" stormannastyrelse. Det sv riket skulle återställas till den omfattning det haft i Magnus Erikssons tid, så lydde de direktiv hans delegater fick med sig till fredsmöten i Lübeck såväl 54 som 69. Samma strävan låg bakom det historiska samlingsarbete o författarskap, som utvecklades under hans tillsyn: en prosakrönika o en framställning av hans egen tid o verksamhet som kallats Karlskrönikan o som med en för ändamålet hopskriven, översiktlig skildring förbands med Folkungaättens epos, Erikskrönikan. I gråbrödraklostret i Sthlm – på sitt vis en motsvarighet i Sverige till vad S:t Denis var för Frankrike – fick han, liksom långt tidigare Magnus ladulås, sin grav.
I Karlskrönikan lät K ge en vidlyftig framställning av sin politiska bana fram till 52, till stor del grundad på brev i det dåtida sv riks- kansliet o på klosteranteckn:ar; senare lät han, denna gång på prosa, även nedskriva en berättelse om sin vistelse i Preussen. Krönikan, som väsentligen utgörs av en rad kronologiskt ordnade försvarstal för K som marsk o konung, åtnjöt länge tilltro, särskilt därför att det först under senare delen av 1800-talet klarlades, vem dess egentlige upphovsman var. Inlägg från helt andra håll tillkom emellertid redan på K:s tid. I Æneas Silvius (Pius II:s) Cosmographia ägnas ett avsnitt åt nordisk samtidshistoria, vari K särskilt uppmärksammas; kanske går den delvis fantastiska skildringen tillbaka på någon mot K illasinnad nordisk meddelare i Rom. Med sv rikshistoria på K:s tid fram till 57 avslutar Ericus Olai sin Ghronica gothorum; den står i tydligt beroende av Karlskrönikan o berömmer dess hjälte men präglas dock – utan att visa sympatier för ärkebiskop Jöns Bengtsson – av kyrkligt synsätt o riktar på avgörande punkter försiktig kritik mot K. Dennes försvarsbrev för Engelbrekts mördare, hans beteende mot Erik Puke o Kristiern Nilsson, hans förläningspolitik, girighet o bristande fältherreinsikter påtalas. Den jämförelsevis måttfulla framställningen av ett hatfyllt skede kan ge fog för antagandet, att den slutredigerats i ärkebiskop Jakob Ulfssons lugnare tid, då man fick kritisera K men inte för mycket. Medan linköpingsbiskopen Henrik Tidemanssons "rim" om K, sammanskrivna mot 1400-talets slut, gav uttryck åt stark kritik, kom Olaus Petris ställning som reformator i det nya kungadömets tjänst att prägla hans bild av K: såväl Engelbrekt o Erik Puke som ärkebiskop Jöns Bengtsson var enligt hans sätt att se upprorsmän, som satte sig upp mot sitt rätta herrskap, o K:s öde, redan sett under tidsavståndets perspektiv, utlöste hos honom en betraktelse över "världenes ostadighet o lyckohjulet". På K:s sida i konflikten med ärkebiskop Jöns ställde sig oreserverat upplysningstidens främsta sv historiker, Dalin (1750) o Lagerbring (1783), härvid aningslöst åberopande Karlskrönikan; på sitt expressiva språk talar den senare om "avgrundsföljet", som 57 drev monarken i landsflykt. I Sv folkets historia (1832) följde Geijer däremot Ericus Olai rätt tätt i spåren i en framställning, allmänt hållen men med i viss mån nya perspektiv o samtidigt på sitt vis tidspräglad. Stor uppmärksamhet ägnas här – endast några årtionden sedan unionen med Norge ingåtts – åt K:s norska politik; det framhålles, att K drog nytta av Engelbrekts frihetsrörelse o att han anlitade en tjänstemannakår, som socialt stod nedanför aristokratin. Strinnholm (1857) fullföljde till en viss grad detta uppslag: K blev kung med stöd av borgerskap o bönder, försummade dock sedermera folket o angrep kyrkor o kloster; förtjänstfull var emellertid hans känsla för rikets självständighet o värdighet. Styffe (1870) var inne på samma linje, då han menade, att det var hjälpen från de lägre klasserna vid kungavalet, som framkallade motståndet från högfrälset. Han erinrade om den brist i vår kunskap, som följer av att Ericus Olais framställning för åren 53—56 företer en lucka, men framdrog också hittills outnyttjade källor, uppspårade under forskningar i Östersjöstädernas arkiv. Han öppnade härmed det vidare perspektiv på svenskt 1400-tal o på K:s verksamhet, som kort därpå skulle klarna än mer tack vare baltiska o hanseatiska urkundspublikationer o framställningar, inte minst källkritiska, av utländska forskare såsom Schäfer, von der Ropp o Erslev. Härmed upprullades även det tidigare förbisedda problemet om K:s politiska publicistik o möjliggjordes en under 1900-talet fortsatt, allsidigare bedömning av urkunders o krönikors vittnesbörd om sv senmedeltida historia över huvud.
I C 4, RA, förteckning över K:s jordabrev, av vilka många ej kända från annat håll. Bevarade delar av hans arkiv tr i HSH 36 (de flesta orig i F 30, Sävstaholmssaml, RA, övr på Krapperup; jfr Gillingstam 1956), av S [Lager-] Bring, Saml af åtsk handl . . ., 2–3 (1754–58; orig i RA; jfr Liedgren 1940), av J H Schröder, Monumenta diplomatica sve-cana . . . (1820–22; orig på Krapperup; jfr Liedgren 1940) o i BSH 3, nr 49 o 57 (orig i Hammersaml, RA; jfr Gillingstam 1956). Ett 40-tal brev från K tr i BSH 2–3 (de flesta efter orig i Lübeck, Königsberg o Danzig).
G 1) trol omkr 28 på Ekholmen, Veckholm, Upps, m Birgitta Turesdtr, d 36 i Sthlm, dtr till riksrådet o lagmannen på Öland, riddaren Ture Stensson (Bielke) o Birgitta Abrahamsdtr (Tjurhuvud); 2) 5 okt 38 på Sthlms slott m Katarina Karlsdtr, d 7 sept 50, dtr till riksrådet o riddaren Karl Ormsson (Gumsehuvud) o Märta Gregersdtr (Aspenäsätten); 3) 70 (på Sthlms slott?) m Kristina Abrahamsdtr, möjl dtr till häradshövd i Raseborgs västra hd Abraham Pedersson (halvt djur).
Johannes Magnus uppger, att K föddes i Finland, en obestyrkt men möjlig uppgift. Fadern dog redan omkr 12, modern 28 eller 29. Hon gifte om sig med riksrådet Sten Turesson (Bielke); han blev förmyndare för den unge K, som på en av styvfaderns gårdar firade sitt bröllop med en kusindotter till denne.
K fick en utbildning, som kom få av hans ståndsbröder till del. Enligt Karlskrönikan (v 8577–8586) gjorde han i ungdomen vidsträckta resor i främmande länder såsom Bayern, Ungern, Polen, Österrike, (pfalz-grevskapet vid?) Rhen, Meissen o Sachsen, förstod de språk, som där talades, o deltog i många stormar o strider. Notisen tyder mer på en hövisk edukation än på universitetsstudier; möjligen har K följt kung Erik på dennes stora resa genom Tyskland o Ungern 24 o deltagit i striderna om Sönderjylland omkr 30.
I bevarade brev möter K första gången 22, o under samma årtionde skymtar han sedan vid några tillfällen i privatekonomiska sammanhang; 28 febr 29 erhöll han Fågelvik som sitt rätta möderne. Engelbrekts folkresning gav honom möjlighet att framträda i rikspolitiken. Enligt Karlskrönikan deltog han hösten 34 i en – misslyckad – belägring av det inte långt från Fågelvik belägna Stegeholm o bevittnade det möte mellan sv o danska ombud, som hölls i Halmstad o åsyftade en fredlig lösning på konflikten. Att han ännu stod jämförelsevis väl hos kung Erik framgår möjligen därav, att han av denne vid förlikningen i Sthlm hösten 35 utsågs till marsk. Hans ställning som sådan blev dock på grund av unionsmonarkens löftesbrott mycket svår. På det andra riksmötet i Arboga jan 36 anslöt han sig på nytt till upprorsrörelsen o tågade jämte Engelbrekt till Sthlm, där staden o slottet började belägras. Om brytningar inom svenskarnas led vittnar dock Karlskrönikan, som uppger, att K av en aristokratisk valnämnd i febr 36 valdes till rikshövitsman, en åtgärd, som genom Engelbrekts ingripande skulle ha reviderats, så att båda skulle inneha sysslan.
Engelbrekts död på våren 36 ställde Sveriges provisoriska regering, utövad av K o drotsen Kristiern Nilsson (Vasa), inför vanskliga problem: det gällde att nå en godtagbar uppgörelse med unionskonungen men också att bemästra den oro, som efter dråpet på folkhövdingen hade spritt sig bland allmogen. K var med om att i Vadstena juni 36 besluta om ett nytt unionsmöte i Kalmar, men då kung Erik inte infann sig, blev det nödvändigt att fastare ordna rikets administration. På ett möte i Söderköping, bevistat även av danska ombud, förmådde K o Kristiern Nilsson flera utländska fogdar att lämna sina fästen ifrån sig. Under årets lopp övergick Nyköping, Örebro o Sthlms slott i den provisoriska sv riksstyrelsens hand, men vid dess slut utbröt i svealandskapen bonderesningar, ledda av Erik Puke. De slogs hårdhänt ned av K, o Puke avrättades i början av 37; i mars s å utfärdades i Strängnäs en stadga, avsedd att stäcka allmogens frihet.
Då kung Erik, som alltsedan 36 uppehöll sig på Gotland, ej heller infann sig på det möte, som avtalsenligt hölls i Kalmar sommaren 38, valdes på ett riksmöte i Sthlm i okt s å K till riksföreståndare. Han hade nu liksom flertalet av Sveriges prelater definitivt övergivit kung Eriks sak, som dock alltjämt omfattades av Kristiern Nilsson o K:s egen svåger Nils Stensson (Natt och Dag). Denna omständighet men också andra föranledde den nyblivne riksföreståndaren att nyåret 39 låta fängsla drotsen; försoning åvägabragtes genom riksrådets förmedling, men händelsen glömdes inte av gamle herr Kristierns ättlingar bland Vasar o Oxenstiernor, som i fortsättningen skulle bli K:s hätska fiender. Hårdare motstånd än drotsen bjöd Nils Stensson; från ett besök hos kung Erik på Gotland återvände han våren 39 till Östergötland i spetsen för en truppstyrka o försedd med en k kungörelse, vari K avsattes som marsk för att efterträdas av honom själv. Detta hot förmådde ett enat riksråd att utfärda en proklamation, daterad 25 april 39, som manade Östergötlands invånare att lyda K, intill dess riket kommit i bättre tillstånd. 23 juni 39 uppsade det danska riksrådet Erik av Pommern tro och lydnad, o svenskarna gjorde detsamma i Tälje omkr 1 okt s å. Om K hyst planer på att redan nu bli sv konung, omintetgjordes dessa genom Kristofers av Bayern tronkandidatur, som stöddes av såväl danska som svenska unionsvänner. För K gällde därför nu främst att få ersättning för gjorda utlägg o säkra sin kommande ställning. Jan 40 fick han på riksmötet i Arboga byta ut Vätö, Estuna o Lohärads socknar i Uppland mot Östkinds o Aska härader i Östergötland, o maj s å lyckades han efter underhandlingar med Kristofers ombud i Kalmar betinga sig förläningen av Finland samt Öland med Borgholm. Juli 41 förlänade det sv riksrådet åt K också rikets slott o län i Finland jämte Borgholms slott o Öland mot en återlös-ningssumma av 40 000 mark. Vid samma tid erhöll han av Linköpings biskop i utbyte mot vissa gods i Södermanland Rönö i Östergötland. Sålunda tillgodosedd mötte o hyllade K sept 41 Kristofer i Sthlm o Uppsala.
Den nye unionsmonarken visade sig emellertid benägen att till en viss grad beakta de krav, som restes mot K från Kristiern Nilsson o hans anförvanter. Herr Kristierns önskemål tillmötesgicks sålunda i den förlikning, auktoriserad av konung o riksråd, som ingicks i Sthlm 10 okt 41 mellan honom o K. Inte förrän efter Kristierns död 29 april 42 o först sedan han överlåtit Åbo slott o län till Kristofer att fritt disponera, kunde K tillträda Viborgs slottslän. Från 46 var han dock med säkerhet herre över Viborgs, Tavastehus o Raseborgs län.
Då K på sommaren eller hösten 42 drog in på Viborgs slott, fortsatte han familjetraditionen; här hade hans farfar, Tord Bonde, i många år residerat. Finländsk historieskrivning har framhållit de insatser han som styresman i Finland nu kom att föra; bl a grundade han städerna Nådendal o Raumo samt genomförde en ny gränsläggning mellan Savolaks o Tavastland. På Viborg var han ekonomiskt obundnare än andra låntagare i det sv riket men måste också ta kontakt med det östliga Östersjöområdets skilda problem. Han stod i livlig, ej sällan konfliktmättad korrespondens med de baltiska städerna, köpte egendomar i Harrien o Wierland o tycks rentav ha varit påtänkt som medlare i striden mellan Tyska orden o Novgorod.
Redan på grund av sin placering i Finland kunde K ej ingå i den högadliga regering, som i Sverige brukade fungera under Kristofers frånvaro. Hans förhållande till unionskonungen blev kyligt – därom vittnar bl a nidbilden av denne i Karlskrönikan – o han synes inte ha bevistat bröllopet mellan Kristofer o Dorotea av Brandenburg sept 45 i Khvn.
Kristofers död jan 48 förmådde K att återvända till Sverige; i mitten av maj 48 bröt han upp från Viborg o kom 23 maj i spetsen för en stark truppstyrka till Sthlm. Problemet var nu, hur rikets styrelse skulle ordnas. Då budet om Kristofers död nått Sverige, hade Kristiern Nilssons måg Bengt Jönsson (Oxenstierna) o dennes bror Nils Jönsson utsetts till riksföreståndare, o kort tid därpå efterträdde Bengts son Jöns Nils Ragvaldsson som ärkebiskop. Så som seden blivit alltsedan 30-talets mitt, var det dock en uppgift för ett ständermöte att ta ställning till spörsmål rörande riksstyrelsen, o så snart K anlänt till Sthlm, sammankallades också ett sådant. På detta skred man omsider till kungaval i S:ta Gertruds gillesstuga i Sthlm, o här blev K – enligt egen utsago med överväldigande majoritet – vald till konung. Utgången, som väsentligen torde ha berott på att K utnyttjade sin militära överlägsenhet, betecknar ett avsteg från vad som tidigare planerats om unionens fortbestånd o ogillades säkerligen av den nyblivne ärkebiskopen o hans krets. Omedelbart efter valet hyllades dock K, som gammal sed bjöd, vid Mora stenar o kröntes i Uppsala domkyrka med linköpingsbiskopen Nils König som främsta officiant. Någon kungaförsäkran avgav han inte men red sedermera sin Eriksgata.
K hade blivit officiellt erkänd som sv konung, innan ännu tronföljdsfrågan lösts i de nordiska grannländerna. Det låg därför i hans intresse att så långt det var möjligt utnyttja sitt försprång, att återställa den sv konungens välde åtminstone till den omfattning det haft i Magnus Erikssons tid: Gotland, Norge o Skånelandskapen skulle återinförlivas med det sv riket. Som en möjlighet föresvävade det honom troligen därjämte att bli konung över hela Norden.
På Visborg satt emellertid ännu Erik av Pommern. Juli 48 sände K en kår till Gotland, som vid årets slut behärskade både landsbygden o staden Visby, o jan 49 avgav Gotlands allmoge till honom en trohetsförsäkran med motiveringen, att Gotland "fordom Sveriges krona med rätta tillhört, efter vad vår krönika uppenbarligen bevisar o betygar". Men Kristian av Oldenburg, som sept 48 blivit dansk konung, inledde i början av 49 samarbete med kung Erik, o april s å anlände till ön Olof Axelsson (Tott), till vilken Erik överlämnade Visborgs slott, varpå han återvände till sitt hemland. K föreslog maj 49, att Gotlandsfrågan rättsligt skulle avgöras inför ombud för tyska orden o hansastäderna, o på sommaren s å beredde sig den sv hären att storma Visby. Men härav blev intet, då den sv befälhavaren, Magnus Gren, 18 juli slöt stillestånd med Olof Axelsson. Kort därpå anlände kung Kristian, o 31 juli förband sig svenskarna i Visby att genast utrymma ön. Gotlandsfrågan o andra tvisteämnen skulle avgöras på unionsmöte i Halmstad. Avtalen ratificerades av Kristian 1 aug, av K 24 aug 49.
I början av 49 inledde en majoritet av norska riksråd förhandlingar med Kristian, som av dem 3 juni s å utsågs till Norges konung o en månad senare mottog deras hyllning i Marstrand. Emellertid hade febr 49 sju norska rådsherrar på Bohus slott överenskommit att uppsätta K på Norges tron. K sökte dra nytta av denna oenighet, drog in i Norge, hyllades som konung i Hamar och kröntes i Trondheim, allt under hösten 49. Han tillsatte en av sina anhängare, Erik Sämundsson, som riksföreståndare sunnanfjälls o infann sig på nyåret 50 i spetsen för en truppstyrka i Oslo. Men Kristians ställning i Norge var stark. Jan 50 avtalades, att frågan om Norge – liksom den om Gotland – skulle tas upp på det stundande sv-danska mötet i Halmstad.
Här fastställdes maj 50, att fred skulle råda mellan de nordiska rikena från 29 juli s å, att K åt Kristian skulle lämna sin del o rättighet i Norge o att Gotlandsfrågan skulle hänskjutas till ett möte mellan konungarna följande år. Den av dem båda, som överlevde den andre, skulle bli kung också i det andra riket, o då båda dött, skulle en valnämnd utse ny unionskonung inom kretsen av kungasöner födda i Danmark eller i Sverige. Värdet av den här medgivna rätten för K att bli konung över det förenade Norden minskades dock ansenligt därigenom, att han var så mycket äldre än Kristian. Och i de aktuella frågorna led han nederlag, dels emedan Gotland redan faktiskt var i dansk hand o dels därför, att han nu måste avstå från Norge. Han ratificerade visserligen traktaten men först sedan han avfordrat de svenskar, som samtyckt till den, en skriftlig försäkran, att de o inte han bar ansvaret för att Norge sålunda utlämnats. Hans förhållande till Kristian försämrades ytterligare, då denne, sedan 49 gift med Kristofers änka Dorotea, börjat framställa anspråk på hennes sv morgongåva, innefattande järnbergslager i Närke o Värmland. På det sv-danska möte, som i enlighet med tidigare avtal hölls sommaren 51, grusades alla förhoppningar om fred.
En här under K:s befäl ryckte förvåren 52 in i Skåne; även Blekinge hemsöktes. Den danska flottan gjorde strandhugg nära Sthlm, o danska trupper tågade in i Västergötland o Småland. I förra hälften av 53 slöts stillestånd, men då detta maj 55 upphörde att gälla, bröt kriget ut på nytt. Konflikten kom till uttryck inte endast i härjningståg. Den märktes både vid den påvliga kurian i Rom, där domprosten Birger Månsson företrädde K:s intressen, o i Baltikum, där intressemotsättningarna visade sig ifråga om såväl jordförvärv som kyrkliga befordringsmål.
Trots de oavlåtliga konflikterna med Danmark o den ständiga oron inomlands sökte K ge stadga åt sitt kungadöme, vars fortsatta existens dock på rättsliga grunder kunde ifrågasättas av den alltjämt livskraftiga unionstankens förespråkare o vars ekonomiska grundval var klart otillräcklig. Riksstyrelsen måste i viss utsträckning få andra mål o medel nu än då unionen fungerade. Den representerades, utom av monarken själv, främst av en hovmästare, ett ämbete, som omtalas i 36 års unionsakt o även tillsattes under Kristofers regering; det uppehölls av K:s måg, Erik Eriksson (Gyllenstierna). Marsk blev Tord Bonde, K:s kusin. Viktig var också posten som kansler, som åtminstone från slutet av 50 bekläddes av juris utriusque doctor Nicolaus Ryting. De för eftervärlden kända inrikespolitiska åtgärder K vidtog gällde främst statens ekonomi.
2 maj 49 utfärdades en myntordning, den första bevarade i Sverige, o 17 sept 53 en tull- o växelstadga, som torde ha inneburit en höjning av dittills gängse avgifter. Uppbörden av avråd från Stora Kopparberget förenklades; tyvärr föreligger från K:s tid inga siffror, som visar dess storlek. Dessa åtgärder stod i nära samband med sv utrikeshandel, vari K – i likhet med flera av sina ståndsbröder – var personligen intresserad; man känner namnen på hans affärsombud i Danzig, Lubeck o Reval. Mot Lübeck, de sthlmska storköpmännens viktigaste handelspartner, intog dock K som konung en reserverad hållning; några privilegier eller bekräftelse på sådana gavs inte åt staden under hans regering. Möjligen sammanhänger detta med K:s sympatier för Polen o det uppåtgående, mot Lübeck fronderande Danzig, främsta mottagaren av det osmund-järn, som utfördes av Sthlms svenskbördiga småhandlare. Enligt en uppgift skall K ha sökt locka engelska köpmän till en hamn vid Göta älv, o uppenbarligen tänkte han sig också möjligheten, att pommerska städer skulle kunna ersätta Lübeck i sv utrikeshandel.
Även om kontrollen över köpenskapen med dess förankring särskilt i städer o bergverk var viktig nog, var innehavet av jord ännu betydelsefullare för statens ekonomi, vilken senare visserligen ingalunda alltid hölls så noga skild från konungens privata. K:s kyrkopolitik visar avsikter, som med större framgång skulle fullföljas av Gustav I. Mars 49 tillstadde påven en av K begärd visitation av tiggarordnarnas kloster, men tydligare ekonomisk syftning låg bakom den reduktion av kyrkogods, "Karl Knutssons räfst", som 53—54 leddes av rikets hovmästare o kansler. Den var visserligen ej enbart ofördelaktig för kyrkan men fastställdes som bakre tidsgräns för indragningarna i Västerås recess. Tyvärr finns endast en del av räfstetingsbreven i behåll, o domböckerna, åberopade på 90-talet, är nu borta.
Räfsten, som inte pågick ostört (jfr nedan), gällde kyrkors o klosters egendomar, andra åtgärder däremot aristokratins innehav av tjänster o jord. Det motstånd K:s politik väckte hos högfrälset påverkade hans fördelning av slottslänen. 50 fick Nils Jönsson (Oxenstierna) lämna ifrån sig Örebro, Magnus Gren Åbo, medan välsinnade fränder gynnades: kungens svåger, Gustav Karlsson (Gumsehuvud), lagman i Uppland, blev hövitsman på Kalmar; K:s måg Erik Eriksson innehade Borgholm. Småningom började också de k fogdarna i allt högre grad hämtas ur lågfrälset.
En viktig förutsättning för K:s politiska karriär var hans rikedom, o särskilt sedan han blivit konung, utnyttjade han sin ställning för att avsevärt öka den. Bevarade jordeböcker (C 3–G 4, G 6–G 8, C 12, C 24, G 50, RA) ger vid handen, att han 48–56 gjorde mycket omfattande godsuppköp, mest i Uppland o Östergötland. Härvid torde intressemotsättningar ha uppstått mellan honom o Kristiern Nilssons arvingar, från vilka han 49 inlöste gods, som drotsen köpt av honom själv, hans mor, styvfar o farbror. Han inköpte även det till stor del av sthlmsborgare ägda området för nuv Kungsträdgården o tillbytte sig av Klara kloster 52 Södra Djurgården (Valmundsö). Olyckliga omständigheter bidrog emellertid – förutom den penningslukande fejden med Kristian I – att undergräva K:s ställning. 55 o 56 drabbades landet av missväxt. Maj 56 mördades hans dugligaste krigshövitsman, Tord Bonde, senare s å strandade privilegieförhandlingarna med den vendiska hansan (jfr ovan) o Öland med Borgholm kom i dansk hand. Jan 54 hade ärkebiskop Jöns jämte tre av hans suffraganer till K framfört en protest mot de ingrepp i den andliga jurisdiktionen, som räfsten innebar, o med stigande ovilja sågs K:s ansenliga jordförvärv av stora grupper inom högfrälset, inte minst av Oxenstiernor o Vasar. Ännu i linköpingsbiskopen Henrik Tidemanssons brev till Sten Sture dä av 21 jan 92 (HSH 22, s 37) speglas stämningarna: "det drev K Karl av Sverige att det var hans största akt att lägga samman clenodia och köpa gods och fik där många fienda fore".
I början av 57 gick ärkebiskopen till öppen strid mot K, som inför det hotande upproret i slutet av febr s å avseglade från Sthlm till Preussen. Att han for just dit, sammanhängde med det politiska läget i Östersjöområdet o särskilt med den just pågående konflikten mellan städerna vid Weichselmynningen o Polen å ena sidan, Tyska orden å den andra. Kristian tog härvid parti för Orden, K för motsidan. Medan den förre 54–57 slutit en rad vänskapliga avtal med Orden, hade K aug 54 sänt en lyckönskan till Kasimir av Polen, då det preussiska stadsförbundet s å erbjudit denne överhöghet över Preussen. Strax efter ankomsten dit 57 kunde K tack vare från Sverige medförda medel låna ut 21 200 preussiska mark åt de förbundna, en inte betydelselös del av den summa på 190 000 gulden, varigenom dessa juni 57 förvärvade Marienburg, Dirschau o Deutsch-Eylau. I gengäld mottog K som brukspant slottet o staden Putzig med tillhörande område. Frän Putzig o Danzig utsände K 57 o 58 skrifter, i vilka han förfäktade sin sak mot de nya makthavarna i Sverige, där Kristian 23 juni 57 blev vald till konung. De blev honom ej svaret skyldiga. De anklagade honom för att på sin flykt ur landet ha medtagit "riksskatten". 30 maj 58 fällde Sveriges riksråd "dom" över honom. K hade, heter det i den, förstört "den kärliga sambindelsen mellan Nordens riken" genom att låta sig väljas, dömas o krönas till Sveriges konung o dömdes nu förlustig sina arve-, köpe-o pantegods i Sverige, varjämte hans döttrar – han hade vid denna tid inga söner i livet – berövades rätten till faderns arvegods men fick behålla sina mödrars morgongåvor samt de köp- o pantegods fadern ägt före kungavalet. K:s arvegods o vad han förvärvat som kung tilldömdes alltså Kristian o Sveriges krona.
K:s tillvaro i Preussen blev bekymmersam. Han har själv berättat härom i en skrift, som han med stöd av dokument lät sammanställa. Visserligen mottogs han, enligt vad den polske krönikören Dlugosz berättar, i maj 57 hedersamt av kung Kasimir vid personligt sammanträffande i Danzig, men något större inflytande fick han inte. Juli 58 slöt Danzig stillestånd med Kristian utan hans medverkan. Okt 60 återtogs Putzig av Tyska ordens trupper. K ansåg sig därför men också av andra orsaker – det pommerska Lauenburg, som han tycks ha fått löfte om 57, erhöll han aldrig – bedragen på rättmätiga fordringar, vilket ledde till långvariga tvister mellan honom o hans arvingar å ena sidan, staden Danzig å den andra. Hans närvaro i Preussen skapade komplikationer, som gjorde, att Danzig gärna ville bli den besvärlige gästen kvitt. Tillfälle härtill gav utvecklingen i Sverige. Sedan Kristian sommaren 63 fängslat ärkebiskop Jöns, som satt sig emot hans skattepolitik, måste han jan 64 uppta striden med en släktkoalition, ledd av biskop Kettil Karlsson (Vasa) men stödd av en allt starkare folkopinion, som krävde K:s återinsättande som konung. Från lägret på Södermalm utanför Sthlm sändes kallelsebrev till K, som återkom till Sverige omkr 1 aug 64.
Hans ställning var dock högst osäker. Ärkebiskop Jöns, frigiven ur sitt fängelse 14 sept 64, återupptog striden mot K, som efter landsflyktens år förefaller att ha varit en bruten man, i det politiska spelet dock alltjämt betydelsefull på grund av sin kungavärdighet o den förmögenhet han besatt eller kunde göra anspråk på. 30 jan 65 avsade han sig tronen o erhöll i förläning på livstid Raseborgs o Korsholms län samt på 8 år Kumo kungsgård. Men därjämte reviderades till hans döttrars förmån 58 års domslut om hans egendom i Sverige: nu tillerkändes de rätten till sin fars arvegods. Dessutom började kring honom nya intressegrupper samlas, kritiska mot den oxenstiernska släktkoalitionen. 66 riktades flygskrifter mot Kristian I o ärkebiskop Jöns, som också mötte motstånd i riksrådskretsen o vars folk framgångsrikt bekämpades av Nils Sture, gift med en kusin till K. 21 sept s å förmäl- des dennes dotter Magdalena med Ivar Axelsson (Tott), vars broder Erik kort därpå blev sv riksföreståndare. Redan våren 67 erbjöds K återkomma men antog först hösten s å en förnyad kallelse, utfärdad av den i Sthlm samlade riksrepresentationen. För tredje gången konung var han tillbaka i Sveriges huvudstad 12 nov 67, ungefär en månad innan hans hätske motståndare Jöns Bengtsson avled på Öland.
K:s sista år präglades helt av kampen mot Kristian o dennes sv anhängare: resultatlösa blev de fredstrevare, som gjordes på möten mellan danskar o svenskar i Halmstad sommaren 68 o i Lübeck följande år. Hans kungadöme upprätthölls av hans fränder: av Nils Sture o av systersonen Sten Sture samt av Ivar Axelsson, som på ett herremöte i Örebro mars 68 fick fullmakt att företräda sin svärfar såväl före som – interimistiskt – efter dennes död.
Då K avled på Sthlms slott 15 maj 70, kvarlevde av hans många barn endast Erik Erikssons hustru Kristina ur det första äktenskapet, Magdalena ur det andra. Kort före sin död hade han emellertid äktat sin frilla Kristina Abrahamsdotter o sökte i ett ännu – i avskrifter – bevarat testamente tillförsäkra deras späde son Karl det honom tillkommande farsarvet; Sten Sture ombads o lovade också att härvid vara målsman för mor o son. Dessa förordnanden följdes dock sedermera inte, trots att de måste ha avsett uteslutande en del av K:s privategendom, o konungasonen – om vilken Johannes Magnus berättar, att han uteslöts från allt arv o levde i illa ansedd ställning – försvinner sedermera i obemärkthet. Omedelbart efter dödsfallet övertog Sten Sture riksstyrelsen, säkerligen enligt den avlidnes önskan men också i samförstånd med hans magar.
För samtid o eftervärld har K:s öden framstått så mycket mer gripande som de synts avteckna sig mot ett — i yngre dagar — glansfullt uppträdande o ett ståtligt yttre. Bernt Notkes trästatyett (nu på Gripsholm men ursprungligen sammanhörande med S:t Göransgruppen i Sthlms Storkyrka o sannolikt ett av de äldsta kända porträtten i den sv konstens historia) visar emellertid endast bilden av en trött äldre man. Kanske är den dock realistisk, ty skriftkällorna ger närmast vid handen, att K redan flera år före sin död var åldrad o djupt besviken.
Liksom det samtida England var 1400-talets Sverige fyllt av kamp mellan stridiga intressen, så ohämmad o personligt hätsk, att principiella riktlinjer i den ofta är svåra att urskilja. Mot bakgrunden av detta samhälle avtecknar sig K:s ansatsrika men häftigt omstridda kungadöme som symbolen för en sv nationalstat i vardande. Vald till konung av rikets ständer – till vilka han dock eljest knappast vädjade – utövade K riksstyrelsen med hjälp av ett kansli, som under hans tid fick maktpåliggande uppgifter. Hans jordförvärv för tanken till Gustav I, o liksom denne hävdade han statsmaktens intressen gentemot både kyrkan o Lübeck.
Den kyrkoreduktion, K ville genomföra, uteslöt dock inte känslan för hävdvunna religiösa former o institutioner, särskilt inte om de kunde ge en glansfull inramning åt hans kungadöme. Han visade välvilligt intresse för Birgittas stiftelse o även för andra klosterordnar. Han var en förespråkare för den ridderliga S:t Georgskulten i Sverige. Det var också han, som gav det sv riksvapnet dess slutliga utformning: en kvadrerad sköld med de tre kronorna i första o fjärde, folkungalejonet i andra o tredje fälten. I sin strävan att inte minst historiskt legitimera sitt kungadöme uppställde han ett program, som varken var identiskt med Engelbrekts folkliga eller med det, som eftersträvades av anhängarna till en "konstitutionell" stormannastyrelse. Det sv riket skulle återställas till den omfattning det haft i Magnus Erikssons tid, så lydde de direktiv hans delegater fick med sig till fredsmöten i Lübeck såväl 54 som 69. Samma strävan låg bakom det historiska samlingsarbete o författarskap, som utvecklades under hans tillsyn: en prosakrönika o en framställning av hans egen tid o verksamhet som kallats Karlskrönikan o som med en för ändamålet hopskriven, översiktlig skildring förbands med Folkungaättens epos, Erikskrönikan. I gråbrödraklostret i Sthlm – på sitt vis en motsvarighet i Sverige till vad S:t Denis var för Frankrike – fick han, liksom långt tidigare Magnus ladulås, sin grav.
I Karlskrönikan lät K ge en vidlyftig framställning av sin politiska bana fram till 52, till stor del grundad på brev i det dåtida sv riks- kansliet o på klosteranteckn:ar; senare lät han, denna gång på prosa, även nedskriva en berättelse om sin vistelse i Preussen. Krönikan, som väsentligen utgörs av en rad kronologiskt ordnade försvarstal för K som marsk o konung, åtnjöt länge tilltro, särskilt därför att det först under senare delen av 1800-talet klarlades, vem dess egentlige upphovsman var. Inlägg från helt andra håll tillkom emellertid redan på K:s tid. I Æneas Silvius (Pius II:s) Cosmographia ägnas ett avsnitt åt nordisk samtidshistoria, vari K särskilt uppmärksammas; kanske går den delvis fantastiska skildringen tillbaka på någon mot K illasinnad nordisk meddelare i Rom. Med sv rikshistoria på K:s tid fram till 57 avslutar Ericus Olai sin Ghronica gothorum; den står i tydligt beroende av Karlskrönikan o berömmer dess hjälte men präglas dock – utan att visa sympatier för ärkebiskop Jöns Bengtsson – av kyrkligt synsätt o riktar på avgörande punkter försiktig kritik mot K. Dennes försvarsbrev för Engelbrekts mördare, hans beteende mot Erik Puke o Kristiern Nilsson, hans förläningspolitik, girighet o bristande fältherreinsikter påtalas. Den jämförelsevis måttfulla framställningen av ett hatfyllt skede kan ge fog för antagandet, att den slutredigerats i ärkebiskop Jakob Ulfssons lugnare tid, då man fick kritisera K men inte för mycket. Medan linköpingsbiskopen Henrik Tidemanssons "rim" om K, sammanskrivna mot 1400-talets slut, gav uttryck åt stark kritik, kom Olaus Petris ställning som reformator i det nya kungadömets tjänst att prägla hans bild av K: såväl Engelbrekt o Erik Puke som ärkebiskop Jöns Bengtsson var enligt hans sätt att se upprorsmän, som satte sig upp mot sitt rätta herrskap, o K:s öde, redan sett under tidsavståndets perspektiv, utlöste hos honom en betraktelse över "världenes ostadighet o lyckohjulet". På K:s sida i konflikten med ärkebiskop Jöns ställde sig oreserverat upplysningstidens främsta sv historiker, Dalin (1750) o Lagerbring (1783), härvid aningslöst åberopande Karlskrönikan; på sitt expressiva språk talar den senare om "avgrundsföljet", som 57 drev monarken i landsflykt. I Sv folkets historia (1832) följde Geijer däremot Ericus Olai rätt tätt i spåren i en framställning, allmänt hållen men med i viss mån nya perspektiv o samtidigt på sitt vis tidspräglad. Stor uppmärksamhet ägnas här – endast några årtionden sedan unionen med Norge ingåtts – åt K:s norska politik; det framhålles, att K drog nytta av Engelbrekts frihetsrörelse o att han anlitade en tjänstemannakår, som socialt stod nedanför aristokratin. Strinnholm (1857) fullföljde till en viss grad detta uppslag: K blev kung med stöd av borgerskap o bönder, försummade dock sedermera folket o angrep kyrkor o kloster; förtjänstfull var emellertid hans känsla för rikets självständighet o värdighet. Styffe (1870) var inne på samma linje, då han menade, att det var hjälpen från de lägre klasserna vid kungavalet, som framkallade motståndet från högfrälset. Han erinrade om den brist i vår kunskap, som följer av att Ericus Olais framställning för åren 53—56 företer en lucka, men framdrog också hittills outnyttjade källor, uppspårade under forskningar i Östersjöstädernas arkiv. Han öppnade härmed det vidare perspektiv på svenskt 1400-tal o på K:s verksamhet, som kort därpå skulle klarna än mer tack vare baltiska o hanseatiska urkundspublikationer o framställningar, inte minst källkritiska, av utländska forskare såsom Schäfer, von der Ropp o Erslev. Härmed upprullades även det tidigare förbisedda problemet om K:s politiska publicistik o möjliggjordes en under 1900-talet fortsatt, allsidigare bedömning av urkunders o krönikors vittnesbörd om sv senmedeltida historia över huvud.
I C 4, RA, förteckning över K:s jordabrev, av vilka många ej kända från annat håll. Bevarade delar av hans arkiv tr i HSH 36 (de flesta orig i F 30, Sävstaholmssaml, RA, övr på Krapperup; jfr Gillingstam 1956), av S [Lager-] Bring, Saml af åtsk handl . . ., 2–3 (1754–58; orig i RA; jfr Liedgren 1940), av J H Schröder, Monumenta diplomatica sve-cana . . . (1820–22; orig på Krapperup; jfr Liedgren 1940) o i BSH 3, nr 49 o 57 (orig i Hammersaml, RA; jfr Gillingstam 1956). Ett 40-tal brev från K tr i BSH 2–3 (de flesta efter orig i Lübeck, Königsberg o Danzig).
lördag 4 maj 2024
Politisk analys
Sveriges system för välfärd och trygghet har havererat på grund av en helt kravlös och okontrollerad migration och integration de senaste 30 åren och det är allas ansvar!
Mitt parti Centerpartiet har kidnappats av stureplansmupparna.
Det började med att skräniga Maud bjöd in dem för att locka storstadsväljarna.
Det såg bra ut till en början med Annie men det blev ännu värre.
Muharrem är det slutliga sänket för mitt parti.
Moderaterna har kunniga men fega politiker som inte vågar göra det som måste göras.
Socialdemokraterna upphörde att vara arbetarnas parti när Göran tröttnade på tjafset.
Folkpartiet har utrotat sig genom att helt enkelt bli onödiga liberalfjantar.
Miljöpartiet lockade med sitt flummande men de saknar helt kunskap om hållbarhet.
Kommunisterna senaste ledare lever på att vara dramatisk och se dramatisk ut men de saknar helt substans.
Kristdemokraterna är helt enkelt överflödiga och försvinner genom delning.
Sverigedemokraterna har goda idéer men saknar den kompetens som krävs för att gå från tanke till handling.
Nu dansar de naiva fåntrattarna runt den nya modellen för hur resultatet av deras inkompetens ska justeras.
Avhopparverksamheten är ett blåögt antagande att slöddret vill anpassa sig till Svenssonliv med plikter och ansvar.
Slöddret har valt "den lätta vägen" framför "den rätta vägen" och avhopparstödet kommer att bli gängledarnas nya kassako.
De har infiltrerat socialförvaltningarna, försäkringskassan och polisen.
Nu kommer de att styra avhopparguldet ned i sina egna fickor utan att de politiska hattifnattarna förstår vad som händer,
Sedan kommer det klassiska uttalandet från alla ansvariga; Vi såg det inte komma"! Idioter!
Antisemitismen
Malmö har minst lika stora problem med slöddret som de har i USA men i Malmö beror det på en oproportionerligt stor andel människor med rötter i MeNa.
KSO Malmö Katrin Stjernfeldt Jammeh anser inte att problemen med antisemitism är större i Malmö än i andra svenska städer vilket säger allt om hennes omvärldsanalys!
De tre syltryggarna (eller mesarna) i regeringen) tycker att det är förfärligt och oacceptabelt i stället för att sätta ned fötterna och stampa några gånger för att kalla in civilförsvarsministern och ge honom skarpa direktiv utan begränsningar för att åtala samtliga antisemitiska gaphalsar.
Bekämpa slöddret med alla medel!
Studentbråk kommer och går – men antisemitismens gift består
Studenterna som upprättar tältläger på amerikanska universitet är ett slags barnsoldater för Iran. Fast det begriper de inte.
De ser nog heller inte att deras tältläger och deras gapande och skrikande rent fysiskt mer påminner om tillvaron i den häxkittel till diktatur som Hamas skapat i Gaza än om de ordnade samhällen som de själva annars lever i och tar för självklara. Och som de snart kommer att återvända till.
Det riktigt otäcka med studentupploppen på de amerikanska universiteten är förstås antisemitismen som flödar genom upploppen. De flesta av studenterna begriper nog inte, även i det avseendet, vad de egentligen håller på med. Antisemitismen är ett förtryckande gift med en enorm våldspotential.
Revolterandet och tältockuperandet och demonstrerandet i sig självt är annars inte mycket att oroa sig för. Västeuropa och USA tog sig med hälsan i behåll, igenom uppsvinget för kommunismen under några år på 1960-70-talen. Den uppsjö av kommunistiska förbund och partier som stred mot varandra om vilka som företrädde den sanna kommunismen/socialismen och om vilka som kunde förolämpa Socialdemokraterna och USA bäst och mest genererade faktiskt en mängd av blivande toppersoner för näringslivet, samhällsförvaltningen och politiken.
Kommunismen var aldrig särskilt allvarligt menad hos de flesta av aktivisterna i de små förbunden och partierna. Våldet mellan dem som å ena sidan hejade på Kina och å den andra sidan på Sovjet var mestadels enbart verbalt. Vad jag minns eller vet så fanns det heller inga allvarliga anknytningar och band till de terrorligor som härjade i Tyskland och Italien under den här tiden.
Antisemitismen är annorlunda. När den invandrade antisemitismen möter den alltid slumrande antisemitismen i vänster- och högerextrema grupper i Västerlandet så är steget över till våld och terror inte särskilt långt. Säkerhetspolisen runt om i EU och USA håller förstås koll på de här miljöerna och på de värsta personerna. Men det finns en uppförsbacke. Personer som Magnus Ranstorp och Sameh Egyptson med flera har ju fått kämpa i snart nog decennier för att deras varningar om den politiska islamismens faror ska tas på fullt allvar. Många vill inte se världen som den ser ut.
Studenterna i USA går snart hem till sig när maten sinar och ölen tar slut. Kanske får vi i Sverige också en släng av studentradikalismens tältprojekt. Det överlever vi nog. Men antisemitismen är värre. Den måste slås tillbaka hårt, varje gång och varifrån den än kommer.
Kairos och hamas
Den här tondöva människan är, tillsammans med biskop emerita Eva Brunne och ärkebiskop emerita Antje Jackelen, frontfigur för Svenska Kyrkans krypande för islam.
Anna Karin Hammar teg när hamasterroristerna anföll Israel 7/10 våldtog och stympade unga kvinnor och filmade så att deras terroristvänner skulle få njuta av förnedringen.
Då teg Anna Karin Hammar!
Hamas och Fatah stöds av en palestinsk majoritet men deras härjningar tiger Anna Karin Hammar om!
Det den här trion tiger om är att Iran kontrollerar hamas, hizbolla och huthiterroristerna!
Svenska Kyrkan – Kairosdokumentet
Nakba, katastrofen som kulminerade i fördrivningen av över 750 000 palestinier mellan år 1947 och 1949, fortsätter idag, skriver Anna Karin Hammar och uppmanar till aktioner den 15 maj.
Protestera mot Israels fortgående apartheid, etniska rensning, tvångsmässiga förflyttningar och nu folkmord!
"Människor blev attackerade, rånade, slagna och lämnade att dö. Vem tror ni visade sig vara deras medmänniska," sade Jesus? (Luk 10)
"Nu kör vi igång Nakba i Gaza. Gaza Nakba 2023. Det är så det skall bli."
Den som sade detta i november 2023 var Avi Dichter, jordbruksminister i Israel och tidigare chef för säkerhetstjänsten Mossad. Nu ser vi siffror från Gaza som bekräftar Israels avsikter.
FN-kontoret OCHA som bevakar och registrerar brott mot mänskliga rättigheter, meddelade den 15 april 2024 att 33 797 människor i Gaza hade dödats av israeliska flyganfall, stridsvagnar, prickskyttar och marksoldater. Hur många döda som fortfarande ligger begravda under ruiner vet ingen.
76 465 människor har blivit skadade. 1,7 miljoner palestinier (80% av befolkningen) har blivit tvångsförflyttade. Mer än 14 000 barn har dödats och därutöver har tusentals troligen begravts under rasmassor. 17 000 barn saknar vårdnadshavare då deras föräldrar antingen dödats eller skilts från dem. Mer än 3000 palestinier från Gaza har tillfångatagits i massarresteringar.
Bakom siffrorna döljer sig oerhörda lidanden. Varje barn i Gaza har utsatts för det militära israeliska våldet, upplevt traumatiserande skador, massförflyttningar, hunger och sett sina hem och bostadskvarter förstöras. Enligt FN-s barnfond UNICEF kommer varje barn i Gaza – uppskattningsvis någon miljon barn – att behöva psykiatrisk hjälp och psykosocialt stöd.
Vad blir vårt svar på Jesu uppmaning "låt barnen komma till mig, för de tillhör Guds rike" (Mark 10:14)?
Enligt en rapport från Världsbanken, EU och FN kommer palestinier i Gaza att utgöra 80 procent av antalet människor i världen som är drabbade av svält eller allvarlig risk för svält. Human Rights Watch och andra humanitära organisationer har anklagat Israel för att använda svält som krigsvapen, vilket är en krigsförbrytelse.
Över 300 000 lägenhetshus är delvis eller totalt förstörda. Mer än 200 platser och institutioner med historiskt och kulturellt värde har förstörts. Kyrkor i Gaza, där människor har sökt skydd och som fungerat som kanaler för hjälp och stöd till boende i grannskapet, har attackerats. Bland dödssiffrorna finns många kristna.
Medan världens ögon varit vända mot Gaza har Israels brutalitet på den ockuperade Västbanken fortsatt. Efter den 7 oktober har mer än 400 palestinier dödats och över 7350 palestinier arresterats av israeliska styrkor. Rörelsefriheten mellan byar har blivit starkt inskränkt av vägspärrar, checkpointer, låsta portar och bosättarvåld och gjort att föräldrar hållit sina barn hemma. Husdemoleringar och byggande av nya bosättningar ökar i en takt som saknar motstycke. Vågor av bosättarvåld, där många bosättare fått hjälp med beväpning av den israeliske säkerhetsministern Ben-Gvir och ofta fått uppbackning av militär, har lett till att över 1200 palestinier varav nära hälften barn, tvingats bort från sina hem. På vissa platser har hela byar invaderats.
Nakba, katastrofen som kulminerade i fördrivningen av över 750 000 palestinier mellan 1947 och 1949, fortsätter idag. Under Nakba fördrevs 90.000 palestinska kristna från sina hem. Den etniska rensningen av palestinska kristna innehöll också många fall av dokumenterade massakrer och förstörelse av kyrkor. Se vidare rapporten "Palestinian Christian – the forcible displacement and dispossession continues" från Kairos Palestine och Badil Center. Nakba har aldrig varit tydligare i Gaza och på Västbanken, än nu. Världen har bevittnat hur den grekisk-ortodoxa kyrkan i Gaza, som hyste ca 900 palestinska kristna, bombades och de kristna dödades eller fördrevs.
Som en kristen från Västbanken sade: "Vår livssituation på Västbanken är totalt oberäknelig. Vi vet aldrig vad Israel kan komma att göra härnäst. Om en tjuv bryter sig in i ditt hem så ringer du polisen. Om det blir eldsvåda ringer du brandkåren. Men här finns ingen att ringa när en israelisk soldat stoppar oss och hotar oss med vad som helst, när horder av bosättare kommer och marscherar genom våra byar, och när ockupationens soldater bankar på våra dörrar. Vi känner oss hjälplösa och maktlösa, ångestfyllda och övergivna. Vi gråter över vår egen situation och över våra familjer men också över Gaza."
"... de palestinska kristnas öde kan inte separeras från det palestinska folkets öde. Det finns ingen särskild lösning på det 'kristna' problemet i Palestina, men det måste bli en lösning på den palestinska frågan, det vill säga en nedmontering av den israeliska kolonialistiska apartheidregimen och dess strukturer och taktiker." Citatet är hämtat ur Palestinian Christians the forcible displacement and dispossession continues publication, om "Apartheid, ethnic cleansing and genocide".
Vi vädjar till kristna i hela världen att använda dessa termer för att beskriva den verklighet som era palestinska syskon upplever. Alla tre – apartheid, etnisk rensning och folkmord – finns definierade i internationell lag. Den Internationella Domstolen i Haag konstaterade i januari att Israel troligen begår folkmord. Francesca Albanese, som är FN-s speciella rapportör i Palestina, konstaterade i sin rapport i mars 2024 att "det finns skälig grund att tro att kriterierna för att Israel begått folkmord är uppfyllda".
Vår vädjan till kyrkor är:
• Att be och agera för ett omedelbart slut på kriget och det folkmord mot palestinierna som pågår i Gaza och på Västbanken.
• Att påverka era regeringar att sluta sända militärt bistånd till Israel och att stödja ett permanent och villkorslöst eldupphör och möjliggöra införsel av nödvändig humanitär hjälp.
Vår vädjan till det internationella samfundet är:
• Att sätta press på Israel att rätta sig efter internationell lag och upphöra med folkmordet och den etniska rensningen av palestinier i Gaza och på Västbanken.
• Att vidta effektiva åtgärder för att humanitär hjälp i form av mat, mediciner, vatten och elektricitet kommer invånarna i Gaza till del.
• Att sätta press på regeringar, vidta konkreta åtgärder inklusive diplomatiska och ekonomiska sanktioner samt omedelbart sätta stopp för leveranser av krigsmateriel till Israel.
Vår vädjan till föreningar, institutioner och grupper i civilsamhället, samt privatpersoner är:
• Att söka möjligheter i era lokala sammanhang att gå samman med likasinnade människor av olika trosriktningar, liksom inhemska organisationer för mänskliga rättigheter som deltar i kampen mot Israels apartheid och folkmord i Palestina.
• Att med profetisk kraft stå upp emot falska läror som kristen sionism och alla andra teologiska försök att rättfärdiga och försvara Israels politik av apartheid och folkmord. Konfrontera kyrkornas tystnad, neutralitet och medansvar och uppmana alla att ställa sig på de förtrycktas sida.
För Kairos Palestine Sweden,
Anna Karin Hammar, ordförande och präst i Svenska kyrkan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)