Nooshi gapar igen

 

Nooshi är president i vänsterns lala-land
Publicerad 4 dec 2025

Det är inte svårt att föreställa sig hur kolsvart Magdalena Andersson skulle blänga på Nooshi Dadgostar över sammanträdesbordet i Rosenbad. V vore en mardröm i en regering.

Gudarna ska veta att Vänsterpartiet aldrig har ägnat sig åt ekonomisk diskbänksrealism, men frågan är om partiet någonsin har varit mer slafsigt populistiskt än under Nooshi Dadgostar.

I förslaget till valplattform 2026 låtsas man ha makt att sänka mat- och elpriser, göra bankerna till lydiga redskap och stoppa hyreshöjningar. Pensionerna ska höjas och alla ska få kortare arbetstid med bibehållen lön. Det enda som krävs är att man ger sig på ”dollarmiljonärerna”.

Valplattformens löften-slash-drömmar är skissartade, men slafsigheten blir konkret i de debattartiklar om hemtjänsten som Dadgostar & Co har skrivit i Expressen på senare tid.

Den första artikeln inleds med ett påhittat samtal mellan en åldring och en hemtjänstanställd:

”Den äldre:

– Vill du sitta ner och ta en kaffe en stund?

Sköterskan:

– Visst, det gör jag så gärna, jag behöver inte vara hos Vera förrän om 40 minuter. ”

Så skulle hemtjänsten minsann fungera om V fick bestämma!

I dag tvingas många inom hemtjänsten att stressa; varje minut är schemalagd och marginalerna minimala. Tidsbristen kan leda till fruktansvärda misstag men också till vardagliga sorgligheter. Som att Ingegerd försöker kasta i sig maten så att personalen inte ska hinna gå innan hon är klar. För hon har förvärkta fingrar och spiller, och hon vill inte sitta nersölad i timmar tills nästa besök.

Hemtjänsten kan och bör tveklöst förbättras på många platser i landet.

Men Vänsterpartiets motbild är helt orealistisk.

En hemtjänst där personalen visar sig ha 40 minuter att slå ihjäl när en brukare spontant vill fika är en utopi. Så mycket luft kan man inte ha i systemet.

Men om man bryr sig på riktigt – då gnetar man fram en politik med realistiska förslag som kan lösa problem.

Vänsterpartiet låtsas visserligen att alla välfärdsproblem kan lösas med högre skatter, men resurserna kommer alltid att vara begränsade. Ett plötsligt storslösande med pengar och personal inom hemtjänsten skulle innebära färre platser på omsorgsboenden – som hemtjänstkunder köar för redan i dag. Och det skulle bli ännu svårare än nu att hitta personal.

Är det ett medvetet val av V, att prioritera hemtjänst före äldreboenden? För så kan man ju resonera. Men icke, allt är högsta prioritet i Nooshis populistvärld.

Äldre ska kunna välja mellan hemtjänst och omsorgsboende, och detta val ska inte vara något ”som styrs av kommunens ekonomiska prioriteringar”, som det står på partiets hemsida. Allt till alla.

Därtill vill Vänsterpartiet ha generell arbetsförkortning. Man lovar med andra ord jättemycket mer personal inom äldreomsorgen, som ska jobba mindre, samtidigt som antalet äldre ökar.

För en månad sedan krävde Vänsterpartiet en kriskommission efter larm om allvarliga brister i hemtjänsten. Man signalerade på så vis stort engagemang. Men om man bryr sig på riktigt – då gnetar man fram en politik med realistiska förslag som kan lösa problem.

I stället för att ägna sig åt publikfriande fantasier.

LÄS MER:

Nu osar populismen från Vänsterpartiet

Publicerad 2 okt 2025

Vänsterpartiet har återupptäckt populismen och klasskampen. Det är dåliga nyheter för Socialdemokraterna – och Sverige.

De senaste decennierna har vänstern – inklusive svenska Vänsterpartiet – lämnat den ekonomiska politiken. I stället har man intresserat sig för sådant som feminism och identitetsfrågor.

Men inte nu längre.

När V-ledaren Nooshi Dadgostar inte tvingas hantera antisemitiska strömningar i sitt parti har hon en sak på näthinnan: Pengar. 

Vänsterpartiet tänker göra ekonomi till den stora valfrågan.

– De stora skillnaderna kommer att vara i de ekonomiska frågorna, sa hon i Ekots lördagsintervju i helgen.

Dadgostar syftade på skillnaden mellan oppositionen och Tidöpartierna. Men även inom det rödgröna blocket finns radikalt olika uppfattningar. V:s ekonomiska offensiv lär inte bara bli svår att smälta för Almegaliberalerna i Centern, utan även för Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Förvisso sätter V fingret på stora samhällsproblem. Elen är dyr, maten likaså, samtidigt som bankernas vinster jäser över. Arbetslösheten är hög.

Men lösningarna. De borde få Andersson att avundas Kristerssons relation med Åkesson. För politiken är radikal.

Senaste nytt från V:s valfabrik är ett högkostnadsskydd för el. Det vill regeringen också ha – med skillnaden att Tidöpartiernas tak är så högt att det troligen aldrig kommer att kicka in. 

Meningslöst valfläsk kan man dock inte anklaga Vänstern för. De vill se ett prisskydd redan från 75 öre per kilowattimme. Och det ska inte vara staten, utan elbolagen, som betalar, oklart hur. Konsekvenserna av en sådan reform är svåra att överblicka. När marknadens prissignaler sätts ur spel finns en risk att kunder i södra Sverige måste kopplas bort från elnätet.

Det är ren vänsterpopulism, och det är enligt plan.

Det fortsätter. Ica-handlare som inte sätter ner priserna när matmomsen sänks ska hotas med näringsförbud. Att det råder fri prissättning i Sverige och att näringsfriheten är grundlagsfäst tar Vänsterpartiet lätt på. Att det inte blir bättre för kunderna om matbutiker tvingas stänga bryr man sig inte om.

Tanken är kanske bara att sätta skräck i handlarna. Det är alltid någon illasinnad aktörs fel om folket far illa: handlarna, elbolagen, miljardärerna... Men för V är det viktigare att signalera att man är på folkets sida än att komma med förslag som skulle lösa problemen.

Det är ren vänsterpopulism, och det är enligt plan.

Efter att Januariavtalet slöts mellan S, MP, C och L identifierade V en lucka. De andra partierna till vänster drev ju högerpolitik, med avskaffad värnskatt och marknadshyror. 

”Vi behöver få människor att positionera sig runt andra konfliktlinjer än dagens invandringsdebatt”, skrev V i en analys efter att Januariavtalet blivit verklighet, och drog slutsatsen att partiet skulle skapa en ”inkluderande bred löntagaridentitet”.

Det är vad som sker nu.

Samtidigt har Nooshi Dadgostar sagt att hon tänker rösta nej till varje regering hon själv inte får sitta i.

Få tror att Socialdemokraterna kommer att släppa sitt historiska motstånd mot vänsterpartister i regering. Men Dadgostar spelar högt. För Magdalena Andersson, som drömmer om överenskommelser i mitten, lär det bli dyrt att styra Sverige.

Ukraina och korruptionen

 

Varför höjer journalister och politiker förvånat ögonbrynen inför nyheten om att biståndspengarna till Ukraina försvinner i korruptionens svarta hål?

Ukraina är en gammal sovjetstat med gamla sovjetoligarker!

De gör bara vad de alltid har gjort – de roffar åt sig allt de kan komma över och naiva biståndsadministratörer låter sig glatt bedras.





Korruptionsskandal skakar Ukraina – ilska mot Zelenskyj
Publicerad 15 nov 2025

Medarbetare nära Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj anklagas för att ha berikat sig själva via bygg- och energikontrakt och förskingrat närmare en miljard kronor.

Samtidigt som stora delar av landet lider – och läget vid fronten är mer ansträngt än på länge.

Korruptionsskandal skakar Ukraina – ilska mot Zelenskyj

Det är i en utredning från den ukrainska antikorruptionsbyrån NABU som anklagelserna presenteras: omfattande korruption och penningtvättverksamhet i den absoluta toppen av det ukrainska ledarskiktet, framför allt kopplat till det statliga energibolaget Energoatom.

Totalt misstänks närmare en miljard kronor ha förskingrats via ett upplägg där mellan 10 och 15 procent av ett bygg- eller energikontrakts värde betalats direkt till utvalda beslutsfattares fickor.

Utredningen släpptes 11 november. Dagen innan flydde Zelenskyjs nära rådgivare Timur Mindich – som pekas ut som en av hjärnorna bakom upplägget – landet under inte helt klarlagda former, enligt ukrainska Pravda.


ARTIKELN I KORTHET
Personer i Zelenskyjs närmaste krets misstänks ha förskingrat nära en miljard kronor via bygg- och energikontrakt kopplade till statliga Energoatom.


• Två ministrar har avgått och rådgivaren Timur Mindich har lämnat landet.


• Upprördheten är stor då skandalen bryter ut mitt under energikris och hårt pressad front.


• Kritiker menar att korruptionen skadar moralen och riskerar urholka stöd från väst.


Två av Zelenskyjs ministrar, justitieminister Herman Halusjtjenko och energiminister Svitlana Hryntjuk har redan lämnat sina poster.


Ilskan: ”Presidentens vänner betalar för sina horor”
President Zelenskyj har gett uttryck för att man ska gå till botten med vad som hänt. Men långtifrån alla nöjer sig där. Flera personer som Kyiv Independent talat med är rejält upprörda och menar att korruptionsskandalen är djupt skadligt för moralen bland folket – och även vid fronten.

– Jag hoppas innerligt att nästa steg visar att våra institutioner fungerar, och att varje korrupt skurk straffas av lagen och inte av arga, beväpnade människor, säger en anonym drönaroperatör till tidningen.

– Medan ukrainare sitter utan el i 16 timmar per dag tvättar de pengar, säger studenten Elizaveta Demidova.

Den militära volontären Mariia Berlinska skriver i en debattartikel i ukrainska Pravda att tajmingen är sällsynt dålig givet det prekära läget vid fronten.

”Det gör ont att tro att presidentens vänner samtidigt betalar för sina horor, dyra bilar och spenderar hundratals miljoner av våra pengar på nya villor.”

Riskerar att skada förtroendet
President Zelenskyj har sedan han tillträdde varit tydlig med att han till varje pris vill bekämpa korruptionen i vad som historiskt har ansetts vara ett av Europas mest korrupta länder.

Den senaste korruptionsskandalen – som dessutom involverar flera personer nära honom själv – riskerar att rasera delar av förtroendet från Ukrainas allierade, säger Taras Tjmut vid biståndsorganisationen Come Back Alive, till Kyiv Independent.

– Korruptionsfrågan i Ukraina kommer alltid upp vid internationella möten.





Korruptions­utredning i Ukraina närmar sig president Zelenskyjs krets
Kring hundra miljoner dollar ska ha försnillats eller betalats i mutor i den härva som nu nystas upp.

Mestadels unga demonstranter protesterar i en stad i kvällsbelysning. En ung kvinna håller upp ett plakat med texten "Fuck corruption".

Den ukrainska antikorruptionsmyndigheten Nabu uppger sig ha genomfört 70 razzior i samband med en omfattande utredning av korruption inom energisektorn i Ukraina.

Nabu ska ha avslöjat en ”kriminell organisation på hög nivå” som byggts upp kring mutor från kontrakt som tilldelats av Energoatom, som driver alla ukrainska kärnkraftverk.

Nabu har under måndagen släppt ljudmaterial där misstänkta personer diskuterar mutor.

Kring hundra miljoner dollar (drygt 86 miljoner euro) uppges ha passerat genom ett system som byggts upp för att tvätta pengarna.

Delägare i Zelenskyjs produktionsbolag
Nabu har inte pekat ut någon misstänkt vid namn, men enligt ukrainska medier har husrannsakan gjorts hos president Volodymyr Zelenskyjs affärspartner Timur Minditj och justitieminister Herman Halustjtjenko. Halustjtjenko var energiminister fram till juli.

Enligt Kyiv Independent hade Minditj uppenbarligen fått förvarning om razzian mot honom och hann lämna Ukraina.

Landets antikorruptionsåklagare har nu satt igång en utredning för att klargöra vem som eventuellt har läckt uppgifter om utredningen under de senaste två veckorna, uppger en källa till tidningen.

Minditj är delägare i produktionsbolaget Kvartal 95, som Zelenskyj grundade innan han blev president. De två männen var vänner och affärspartners under åren innan Zelenskyj gav sig in i politiken.

En källa säger till The Guardian att Minditj och Zelenskyj haft betydligt mindre kontakt efter Rysslands storanfall mot Ukraina för snart fyra år sedan.

I en video som han publicerade på sociala medier på måndagskvällen kommenterade Zelenskyj utredningen kortfattat och sa att det är viktigt att korruption bestraffas.

Antikorruptionsmyndigheten uppges ha arbetat med utredningen i 15 månaders tid.

Islamisk extremism

Värdet av att förstå islamistisk extremism

GästkolumnTyvärr har det under alltför lång tid varit tabu såväl inom arbetarrörelsen som samhället i stort.

Det händer att jag tänker på romarriket. Oftast ur Asterix och Obelix perspektiv. ”50 år före Kristus och hela Gallien var ockuperat av romarna. Hela Gallien? Nej! En liten by, som befolkades av envetna galler, vägrade ge upp.”

René Goscinnys och Albert Uderzoz geniala berättelser inleddes alltid med detta mantra. Det är en sedelärande historia om att inte vika ner sig för majoriteten och om att våga ta en fajt.

Jag medverkar på en utbildning vid Viskadalens Folkhögskola som heter ”Politisk islam – som nutida politisk ideologi”. Under rubriken ”Mina möten med islamisterna, och politikens naivitet under många år” ger jag min bild av vikten av att dra en skarp gräns mot extrema röster.

Detta är inget konstigt för den arbetarrörelse som fostrat mig. Historiskt har vi tydligt markerat mot extremism från både vänster och höger. Framgångsrikt skulle jag säga.

Men på senare år har något hänt. Inte bara inom arbetarrörelsen utan i samhället i stort har det smugit sig in röster som vill något annat än vårt samhällssystem. Här har markeringar mot den islamistiska extremismen börjat avfärdas som islamofobi. Det är en försåtlig argumentation som förs.

Det är en ihärdig kampanj med starka förespråkare. De som betalar priset är till stor del kvinnorna som degraderas till en tillvaro där man inte längre bestämmer över sig själv eller sitt liv.

Ingen normal människa vill bli kallad rasist. Det är alltid bekvämare att haka på de som ropar högst. Som i Palestinademonstrationerna där det blivit rumsrent att skrika ut sin antisemitism. Eller det vanligaste, att inte säga något alls. Så snart du tar ställning mot extrema krafter är risken överhängande att du blir kallad islamofob. Tro mig.

Sedan det Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 har rörelsen vuxit och bildar idag ett globalt nätverk med många förgreningar. I boken Broderism, utgiven på Fri Tanke och översatt av Mats Forsgren, beskriver författaren Florence Bergeaud-Backler hur rörelsen utövar, och ofta maskerar, sitt inflytande över såväl vardagsliv, akademiska tankeströmningar och offentliga institutioner i Europa.

Det är en uppgörelse med en utbredd naivitet inför krafter som utnyttjar religionsfriheten för att utöva förtryck, inte minst mot andra muslimer.

Det finns tillfällen när man måste ta fajten. När det gäller den islamistiska extremismen och Muslimska brödraskapet behöver vi bli många som säger ifrån. Det är inte rasistiskt att protestera mot förtryck. Det är att slå vakt om vår demokrati. Och när mobben skriker som högst ska vi inte bli rädda utan kraftsamla.

Det är viktigt att skapa kunskap kring den islamistiska extremismen. Detta har under alltför lång tid varit tabu såväl inom arbetarrörelsen som samhället i stort. Men Viskadalens Folkhögskola med rektor Joakim Hjelm i spetsen orkar stå stadigt i skitstormen som alltid drabbar den som säger emot den för tillfället rådande doktrinen. Hela Gallien? Nej! I en by har några envetna folkbildare tagit på sig uppdraget att visa vägen. Way to go.

Ann-Sofie Hermansson

Public Service

 

Frihet i islam

Interpellation 2025/26:72 av Nima Gholam Ali Pour (SD) Moskéers samröre med främmande makt

till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)

I slutet av januari kom uppgifter om att Säpo hade gjort bedömningen att moskén Imam Ali Islamic Center i Järfälla har fungerat som en plattform för den iranska regimens underrättelseverksamhet. Detta resulterade bland annat i att moskéns imam utvisades från Sverige. Imam Ali Islamic Center är den största shiamuslimska församlingen i Norden. Dess samröre med den iranska regimens underrättelsetjänst är en indikator på att den iranska regimen kan ha samarbeten med andra shiamuslimska institutioner runtom i Sverige.

Det här är inte första gången det kommer fram uppgifter om att moskéer används av främmande makt för att bedriva underrättelseverksamhet. 2017 avslöjade Dagens Nyheter att nio svenska moskéer i Sverige genom sina imamer rapporterade in till den turkiska staten vilka som var regimkritiker i Sverige.

2017 invigdes även Skandinaviens största moské i Malmö av Qatars viceminister för religiösa affärer. Qatar hade då donerat 30 miljoner kronor för byggandet av moskén.

Det finns otaliga exempel på moskéer i Sverige som har nära band med regimer i Mellanöstern och får donationer av dessa regimer. Andra moskéer i Sverige har kopplingar till Muslimska brödraskapet. Moskéer som inte har sådana band är nästan obefintliga. Det är uppenbart att det finns starka indikationer på att moskéer i dag används av främmande makt för att bedriva underrättelseverksamhet och påverkanskampanjer i Sverige.

Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till justitieminister Gunnar Strömmer:


Hur avser ministern att verka för att höja vaksamheten avseende moskéer som, enligt vad som anförs ovan, bedriver underrättelseverksamhet åt främmande stater?

Anser ministern att moskéers samröre med regimer i Mellanöstern och islamistiska organisationer riskerar att underminera Sveriges säkerhet?

Vilka åtgärder avser ministern att vidta mot bakgrund av händelserna vid Imam Ali Islamic Center?

Anders Lindberg och (S)vT

 

Granskning SVT och SR
Roger Sahlström
20251203

Anders Lindbergs största rädsla: att SVT inte längre lyder

Det här är Anders Lindberg i sitt renaste destillat: en politisk chefredaktör som inte längre bemödar sig med argument. Han bara ropar. Och han ropar samma sak varje gång: ”Högern hotar demokratin!”.

Att SVT i ett enda inslag inte fullt ut bekräftar hans världsbild blir i hans logik ett bevis på att public service håller på att bli ett högerprojekt. Det är en påminnelse om den märkliga svenska grundtanken som präglat socialdemokratin i generationer: demokrati råder när Socialdemokraterna styr – allt annat är avvikelse, fara eller ”auktoritärt”.

Att halva landet röstar på partier som inte delar hans linje räknas inte. De är fel väljare. Fel känslor. Fel perspektiv. Därför kräver han, i praktiken, att SVT ska spegla Socialdemokraternas känslor snarare än verkligheten.

När han skriver att ”vänstern inte får vara med” ignorerar han samtidigt decennier av redaktionell dominans från just hans egen ideologiska krets. I hans värld är representation liktydigt med att någon som tycker precis som han ska sitta i varje studio, varje panel, varje Agenda-inslag. Allt annat är ”vrid åt höger”.

Sedan kommer det obligatoriska Trump–Åkesson–populism-blocket. Allt ska pressas genom samma mall. Att SD kritiserar SVT är odemokratiskt; att Socialdemokraterna i årtionden pressat och format public service är däremot bara ”ansvar”. Det är en projicering så grov att man nästan tappar andan.

Och det som gör helheten fullständig är tystnaden. Att Lindberg inte med en stavelse nämner Socialdemokraternas egen trollfabrik – avslöjad, dokumenterad och bortförklarad med samma pinsamma reflex som alltid – säger allt om vilken vidrigt hycklande representant för S han är. Han kräver renhet av andra medan hans eget parti sitter fast i smutsen upp till öronen.

Att sedan dra fram TV4:s så kallade ”trollfabrik”-granskning som mätsticka är rent skrattretande, särskilt med tanke på hur djupt ifrågasatt den blivit av insatta. Men i Lindbergs värld blir narrativ alltid sanna så länge de är användbara.

Det är också talande att han vägrar se den uppenbara orsaken till SVT:s skakiga förtroende. Problemet är inte högerns kritik. Problemet är redaktionernas egen likriktning och deras oförmåga att hantera en offentlighet där de inte längre kan förvänta sig automatiskt ideologiskt gehör.

Slutklämmen – att man lika gärna kan göra Åkesson till julvärd – är bara ett desperat skämt från någon som vant sig vid att ha monopol på högtalarna och nu märker att publiken inte längre lyder.

Kort sagt: det här är ingen analys. Det är ett SOS från ett etablissemang som inte längre är ensam vid mikrofonen. Och de står på ett sjunkande skepp men vägrar agera rationellt för att rädda sig själva.

Lindbergs litania:

I söndagens Agenda diskuterades, igen, att SD:s väljare har lägre förtroende för SVT än andra partiers väljare. Vrid åt höger! Är det underförstådda budskapet.

Bakgrunden är högerns myt om ”vänstervridning” av public service.

Denna gång aktuell av att SD försökt kalla SVT på tillrättavisning i riksdagens kulturutskott och av högerdebattören Henrik Jönsson i nya TV-satsningen 100%.

Som vanligt fick ingen till vänster delta i diskussionen utan Johan Hakelius från konservativa Fokus ställdes mot Amanda Sokolnicki från liberala Dagens nyheter.

Den halva av befolkningen som röstar på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartier får sedan regeringsskiftet sällan se sina åsikter representeras i SVT. Inte ens när ”vänstervridning” ska diskuteras får vänstern vara med.

Ängsliga SVT

Inramningen var en intervju med SVT:s relativt nya vd Anne Lagercrantz. Och en med SD:s kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson.

Det som lyser igenom är en närmast bottenlös ängslighet inför vad Sverigedemokraternas väljare kan tänkas tycka och känna. SD har ungefär 20 procent av väljarna bakom sig men verkar uppta nästan hela SVT:s uppmärksamhet.

Dagens SVT skulle aldrig våga granska SD som TV4 gjorde i sin gransking av partiets trollfabrik.

Det har blivit en mycket märklig situation där val av ämnen, gäster och programidéer verkar styras av vad man tror en politiskt väl motiverad minoritet vill ha.

Hopplöst

Dessutom är det ett hopplöst projekt.

SVT försöker vinna nya tittare som uttalat inte gillar riktig journalistik. Och som saknar förtroende för i princip alla institutioner i den liberala demokratin.

Tittare som inte vill se några granskningar av SD utan få sina åsikter bekräftade. SVT försöker konkurrera med plattformar som Riks och Bulletin, med Ivar Arpis nyhetsbrev och poddar som ”Sista måltiden”.

Det kommer inte att gå. Eftersom det handlar om ideologi och inte om förtroende.

Högern visar tänderna

I den högerpopulistiska spelboken, från Donald Trump till Jimmie Åkesson, är ett bärande tema att undergräva förtroendet för tidningar och public service. Auktoritära rörelser vill ha lydiga journalister.

Detta behöver SVT förstå. Eftergifter kommer inte att fungera utan bara följas av nya krav. Ängslighet leder till mer ängslighet.

SVT har faktiskt ett val.

Antingen står man upp för journalistik. Och då bör alla röster få höras, allt kunna granskas och alla ämnen diskuteras.

Eller så kan man göra Jimmie Åkesson till julvärd direkt, så är pinan slut.

Germunds slutsats; Lindberg är helt enkelt ett troll!

Antisemitismen i SvT

När judehatet granskas på SVT försvinner

alla ”Abdi och Fatima” mystiskt!

När antisemitismen i svenska skolor når

nya nivåer lyckas SVT på något märkligt

sätt göra ett helt inslag utan att ens

nudda vid orsaken.

Joakim Lamotte
Dec 02, 2025

Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar.

Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service.

SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skulle hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt.

Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget.

Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta.

Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza.

Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre.

Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat.

Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT.

Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025.

Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige?

Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen.

Att kalla det skamligt känns nästan för milt.

Joakim Lamotte

Importerar man Mellanöstern får man Mellanöstern, sa ingen!

Den ökande antisemitismen i Sverige kunde SVT inte förklara. Hakkors nämndes, och att det behövs mer pengar. Elefanten i rummet fick stå kvar.

Text: Erik Hörstadius

Antisemitismen i landets skolor ökar, enligt en ny rapport, beställd av regeringen, utförd av Skolverket. Det var huvudnyheten i Aktuellt i går. Den ägnades elva minuter. Viktigt ta upp, förstås. Förutom möjligen av det skälet att det inte är en nyhet.

Det är ju väl känt för alla som inte sovit väldigt länge och väldigt djupt under en väldigt tjock sten, att det under många år har blivit allt svårare och farligare att vara jude i Sverige. Framför allt om man visar att man är jude, med till exempel davidsstjärna eller kippa.

Hur skildrades då detta växande problem i ett av public services flaggskeppsprogram?

I anslaget berättas om ”hakkors och Hitlerhälsningar och elever som vägrar delta i undervisning om Förintelsen”. Programledaren Nike Nylander talar med allvarsdarr på stämman.

Sedan följer ett reportage från Odenplan i centrala Stockholm. En reporter har pratat med ljushyllta medelklasskids om deras intryck. Vi får höra om hakkors på toaletter, klistermärken, ordramsor som ”Sisten till dörren är en jude”, och om en miljö på sociala medier där allt dåligt i samhället skylls på judarna. De trevliga ungdomarna tar förstås unisont avstånd från detta.

Därefter vidtar bekymrad studiodiskussion, men först efter den fastslagna utgångspunkten att skolantisemitismen är kopplad till ”högerextremism”, ”Israel-Palestinakonflikten” och ”skämt och jargong” – ibland ”omedveten” och utgående från ”stereotyper” om judar.

De till studion inbjudna är ordföranden i Judiska Ungdomsförbundet (JUS), samt en stockholmsk sistaringare med judisk bakgrund. Här är vad de och Nylander kommer fram till:

Ja, skolantisemitismen växer. Den är ofta kopplad till Gazakriget och ”sionismen”. Den kommer ”från alla håll”. Ofta av ungdomar som ”inte har sina rötter i Mellanöstern” och därför inte har ”eget engagemang” i frågorna. Lärarna intervenerar sparsamt, delvis på grund av ”bristande kunskaper”. På sociala medier sprids antijudiska memes. Judiska ungdomar blir allt mer rädda, och undviker i allt högre grad att framhålla sin identitet.

I en faktiskt intressant passus framkommer att den antisemitiska retoriken är språkligt uppfinningsrik och varierar sig; som att sionist blir kodord för jude och att en lärare kan uppträda i Free Palestine-tröja.

Och lösningen? Det som efterfrågas är mer pengar till utbildningssatsningar ”mot antisemitism”.

Det var det hela. Vi tittare lämnades alltså med världens största elefant i rummet. Det vill säga den många decennier långa och mycket stora invandringen från muslimska länder. Som Barack Obama faktiskt satte under lupp redan för över 15 år sedan, när judehatet i Malmö blivit en internationell story.

Public service-bolagen SVT, SR och UR ska enligt avtal främja demokrati och producera program som präglas av opartiskhet, saklighet och mångfald. Men av gårdagens ansvariga för Aktuellt uppenbarligen uttolkat som partiskhet, osaklighet och enfald. Okunskapen växte, i kapp med antisemitismen. Vi tittare idiotförklarades: ”Här finns ingen elefant!”. Ungefär som att analysera andra världskriget utan att nämna Holocaust och Hitlers planer på ett storgermanskt tusenårigt rike.

I färskt minne har jag också Göran Ellungs i och för sig välgjorda tvåtimmarsdokumentär om Sverigedemokraterna, som tyvärr undergrävde sin egen trovärdighet genom att i princip bara SD-hatare fick framträda som experter.

Henrik Jönsson och andra pigga utmanare av public service är att gratulera. Det här tiomiljardersbygget håller ju på att alldeles implodera under tyngden av sin pompösa uppblåsthet, improduktiva lättja och svårt daterade världsuppfattning från 1968.

Erik Hörstadius

(S)jukt i svensk politik

Tage Erlander skapade systemet med trogna politruker – Tages pojkar som placerades i alla myndigheter som ett värn mot högern.

Sedan kom Olof Palme som raffinerade systemet så att politruker av båda könen skolades i hänsynslös opportunism.

Nu styrs svensk Public Service, Sida, UD, Migrationsverket och Polisen av de målmedvetna politrukerna och syltryggarna i Högern är maktlösa medan Sverigedemokraterna gläfser som ilskna pekingeser.

Nu har Fru Andersson helt släppt tyglarna så att de skamlösa lögnerna och arroganta bortförklaringarna har blivit standard.

Tänk Botkyrka!

Tänk Jamal el-Haj!

Tänk lotterierna!

Tänk Northvolt!

Tänk Stegra!

Tänk migrationsrelaterad kriminalitek!

När det kraschar viftar S bort det som

oväsentlig dåtid och vänder obekymrat blad.





salle

@ROGSAHL

Socialdemokratin är sjuk på riktigt

Socialdemokratin är sjuk på riktigt. Inte i bemärkelsen ett parti som tappat väljarstöd, utan ett parti där maktbegäret trängt undan all moralisk kompass. Ett parti som skyller sina egna skandaler på sina egna bolag, som driver trollnätverk i smyg och nu avslöjas med att kartlägga barn. Det här är inte misstag. Det är en medveten strategi och en kultur som blivit ett hot i sig.Socialdemokratin är sjuk. Det märks inte främst i opinionssiffrorna, utan i metoderna. Ett parti som en gång byggde sin identitet på folkrörelse, moralisk auktoritet och arbetarrörelsens stolthet har förvandlats till en maktapparat där ansvarsflykt och manipulation blivit vardagsverktyg.

Mönstret är lika enkelt som det är genomskinligt. När Socialdemokraterna ertappades med att pressa äldre och sjuka på pengar via Kombispel, då var det inte partiets fel – trots att de ägde bolaget som tjänade på det. När trollnätverket kring AiP Media avslöjades, då var det inte heller partiets fel – trots att även detta bolag ägs av S och fungerar som dess digitala förlängda arm.

Det är parodiskt. Men framför allt: det är ohederligt.

Och nu kommer nästa skandal, den mest allvarliga hittills. AiP Media har enligt Aftonbladets granskning hemligt kartlagt svenska barn och ungdomar: vilka ämnen de engagerar sig i, vilka politiska frågor de visar intresse för, vilka profiler de följer. Allt detta har analyserats för att partiets egen propaganda ska kunna skräddarsys för maximal påverkan.

Det är teknisk manipulation riktad mot minderåriga. Det är politisk datainsamling på barn. Det är en metod hämtad från skuggsidan av techvärlden – inte från ett parti som påstår sig vilja värna demokratin.

Ett parti som kartlägger barn i smyg har passerat varje moralisk gräns.

Det här handlar inte om något löst ”AiP-problem”. Det handlar om Socialdemokraterna själva. Om en kultur där man aldrig tar ansvar, alltid skyller på en sidoorganisation och alltid låtsas som att allt är någon annans misstag. Det är inte oreda. Det är strategi.

Socialdemokraterna har blivit så besatta av att hålla fast vid makten att de börjat behandla landets unga som råvara i en politisk algoritm. Det är svårt att föreställa sig ett större förakt mot väljarnas integritet eller demokratins grundläggande spelregler.

Och ironin? Det är samma parti som varje vecka varnar för ”odemokratiska krafter”, ”högertroll” och ”hot mot det offentliga samtalet”. I verkligheten är Socialdemokraterna själva en av landets mest välorganiserade politiska skuggnätverk.

Det är därför Socialdemokratin är sjuk på riktigt. Inte för att den ligger illa till – utan för att den tappat allt som en gång gav den legitimitet.

Könsstympning i moské

I Sverige finns muslimska parallell-miljöer där sharia står över svensk lag.

Det är en följd av stolligheterna som Reinfeldt och Romson&Fridolin införde som norm.

Löfven-ligan insåg att S hade ett nytt väljarunderlag när de klassiska arbetarna lämnade arbetarpartiet för SD.

Andersson, Ygeman, Johansson, Strandhäll och Baudin har gödslat med miljarder som delvis hamnar i de gängkriminellas fickor!

Syltryggarna Kristerson&Strömmer flåsar upphetsat att det är förfärligt innan de tillsätter några nya utredningar.

Åkesson verkar mest sträva efter att bli nästa statsminister.

Centerpartisterna, Liberalerna och Kristdemokraterna arbetar hårt på att få slippa riksdagen.

Mupparna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet stimmar och skränar på vänsterfolks vis.

Carl-Oskar Bohlin är den enda ledande politiker som talar klarspråk!

Könsstympad i en moské – men förbudet gäller inte
Publicerad 30 nov 2025
Linnea Lindquist

Fallet med sjuåringen som könsstympades i en moské visar att den svenska lagen är tandlös.

Det är ett fruktansvärt svek mot flickorna som utsätts för denna tortyr.

Föräldrarna påstod att flickan blödde från underlivet efter en cykelolycka.

Läkarna blev misstänksamma när de såg tre djupa skärsår i sjuåringens underliv.

När en sjuårig flicka kom till polisstationen hade socialsekreteraren med sig en kudde för att det inte skulle göra ont att sitta. Flickan var allvarlig, undvek ögonkontakt och var klart smärtpåverkad.

Det var mycket svårt att gå, hon tog små, små steg och när hon kom till väntrummet ville hon inte sätta sig. När hon fick frågan om hon ville stå i stället svarade hon att det gör lika ont. När förhöret börjar frågar flickan om hon får opereras igen. Hon ber om hjälp. ”Jag vill inte att det ska göra ont”.

I förhören berättar hon om besöket i moskén med mamma, pappa och flera andra vuxna.

Det var några tjejer som sydde hennes snippa, tror hon, men hon minns inte så mycket eftersom hon blev drogad. Det gjorde ont, hon skrek och sedan minns hon inte mer. Hennes mamma sa att hon skulle hålla sig inne och inte röra på sig. I förundersökningen läser jag att man hittat en thinner-liknande vätska, som används i berusningssyfte.

Fallet med flickan har fått stor uppmärksamhet. När hon kom in till sjukhuset sa föräldrarna att hon hade ramlat på sin cykel och slagit i underlivet så hårt att det börjat blöda. Det avfärdades av sjukvårdspersonalen eftersom hon inte hade några synliga skador på kroppen. Under operationen upptäckte läkarna att hon hade tre djupa skärsår högt upp i underlivet.

Nu åtalas föräldrarna och ytterligare en person för synnerligen grov misshandel samt barnfridsbrott mot syskonen. De misstänkta nekar till brott. I förundersökningen framträder en bild av en familj som styrs av hedersnormer. Jag läser om könsstympningen, om barn som blir straffade när de reciterar fel i Koranen och som blir slagna med slevar.

Det är inte rasism att påtala att könsstympning är ett brott mot flickors mänskliga rättigheter

Varje gång hedersrelaterat våld och förtryck uppmärksammas är det alltid några kulturrelativister som rider ut till förövarnas försvar. Så även i detta fall. Tankefiguren innebär att man legitimerar sedvänjor med hänvisning till kultur, och kulturer får man inte kritisera.

I ett expertutlåtande skriver en forskare att det är ”osannolikt” att flickan blev könsstympad i moskén eftersom det inte finns något spår av att omskärelse någon gång skulle ha ägt rum i Sverige. Och dessutom är motståndet mot könsstympning utbrett bland svenska somalier.

Det stämmer att många svensk-somalier tar avstånd från könsstympning, men det betyder inte att det aldrig förekommer. Men forskaren menar alltså att alla flickor som säger sig ha könsstympas på svensk mark ljuger.

Även en rättsläkare går på föräldrarnas linje och menar att skadorna i underlivet har uppkommit när det klämts mellan cykeln och bäckenbenet. Tvärtemot andra läkares bedömning.

Lyckligtvis finns det en rättsläkare som talar klarspråk. Petra Råsten-Almqvist förklarar att en rättsmedicinsk bedömning grundar sig på skadans utseende och lokalisering. Hon skriver att man inte tar hänsyn till etnicitet och härkomst i rättsmedicinska bedömningar. Flickan hade tre skärskador i underlivet som starkt talar för att de uppkommit till följd av att någon har skurit flickan med ett eggvasst föremål.

Det är inte rasism att påtala att könsstympning är ett brott mot flickors mänskliga rättigheter, att bekämpa sedvänjan är att ha moralisk ryggrad. Något som kulturrelativister saknar.

Docent Vanja Berggren på KI skriver i sitt expertutlåtande att gishiri cut, där man skär inuti könsorganet, används för att könsstympningen inte ska upptäckas.

I lagen står det att ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Brottsrubriceringen blev därför synnerligen grov misshandel och inte könsstympning. Det är problematiskt eftersom fallet därmed hamnar i statistiken över misshandel.

Trots att cirka 68 000 kvinnor i Sverige är könsstympade, och 13-23 000 flickor och kvinnor riskerar att utsättas, finns det bara en handfull fällande domar efter 43 år med förbudet.

Fallet väcker frågor om varför inte fler personer åtalas. Det är ett brott att inte slå larm när man får vetskap om att en könsstympning ska ske. Även stämpling är straffbart. Det är osannolikt att ingen i moskén visste vad som pågick.

Luckan i lagen måste täppas till. Könsstympning är tortyr oavsett om man skär i de inre eller yttre delarna. Det är viktigt att åtal som rör könsstympning får rätt brottsrubricering.

Regeringen måste ändra lagtexten så att fler könsstympade flickor kan få upprättelse.

Nästa statsminister?

I över två decennier har Sverige­demokraterna stått i den svenska offentlighetens strålkastarljus.

Lika länge har de blivit kraftigt motarbetade av denna offentlighet. Även om SD:s partisymbol är en blåsippa och inte ett spöknippe, sägs den söta lilla blomman ha hämtat sin näring ur fascismens mörka mylla, och dess rottrådar har gått att spåra bakåt via 1980-talets rakade skinnskallar till 1930-talets heilande brunskjortor.

Därför har det rått stor enighet från höger till vänster om vikten av att med alla tillgängliga medel utrota denna invasiva politiska avart. Hur bra det har gått vet vi.

För nu vill självaste Jimmie Åkesson gå och bli statsminister. Och jag är inte ensam om att undra vad det är som hjälpt Sverigedemokraterna att ta sig hela vägen dit.

Jag minns Almedalens politikerveckor, då den ännu unga kvartetten i SD:s partitopp stod och samrådde i gränderna och att jag skämdes för att jag, som då tillhörde vänstern, tyckte de såg hur coola ut som helst i sina solglajor och slimmade svarta kostymer.

Nu var det inte bara jag som kände så. Det gick nämligen inte att missta sig på de sneglande blickarna av både avsmak och fascination som de svartklädda högerrebellerna drog till sig medan de strök runt mellan partytälten och mingelgräddhyllorna där medieeliten och politikerkändisarna fuktade sina strupar med fritt flödande rosévin.

Dessa badboys som då kommit att bli offentlighetens bad news ut­­övade en märklig lockelse, en speciell tjuskraft som väckte en sorts febrig lust att både komma nära och ta avstånd. Som att vilja döda den man åtrår.

Sverigedemokraterna

I 15 år har vi levt med ett ideologiskt krig mot SD. Tidigare var partiet orsaken till att regeringar inte kunde bildas – nu är SD orsaken till att breda samarbeten inte äger rum.

Vi befinner oss i ett demokratiskt moment 22. Partierna vet att Sverige behöver stabilitet och samarbete, men ändå fortsätter de att agera utifrån moraliska gränsdragningar som inte representerar väljarna.

Sverige står inför ett riksdagsval där de politiska spelreglerna i första hand inte handlar om att ta ansvar för landet.

Trots att Sverigedemokraterna (SD) sedan 2010 stadigt ökat sitt väljarstöd, fortsätter flera etablerade partier, framför allt Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna, att agera utifrån sina gamla blockgränser. 

C vill återgå till Alliansen, L vill inte ha någon förändring alls av Tidösamarbetet och S och MP gör allt för att splittra sina motståndare och isolera Sverigedemokraterna.

Den demokratiska låsningen i riksdagen har blivit ett akut problem för landet. När SD kom in i riksdagen 2010 stod partiet onekligen för oordning, utmaningar och turbulens, men sedan dess har partiet förändrats.

Nu är det inte längre SD som ensamt skapar oreda – utan även de andra partiernas oförmåga att acceptera den nya maktbalansen.

SD toppar listan över Sveriges mest granskade parti, men mediernas granskning har också hjälpt dem att bli mer rumsrena. Strategin att bli regeringsdugliga har funnits länge. De har konsekvent uteslutit medlemmar som på olika sätt uppvisat rasism och främlingsfientlighet. De har gjort en vitbok där de öppet visar sin historiskt smutsiga byk. Även om de mediala granskningarna fortsätter att hitta personer med rasistiska förtecken som på något sätt kan knytas till partiet finns en beredskap och en tydlig vilja att sopa rent. Det visade turerna runt Jessica Stegrud som inför partiets kongress föreslås att petas från partistyrelsen och flyttas längre ner på riksdagslistan. Stegrud är populär bland partiets medlemmar, men hennes uttalanden om kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Lawen Redar (S) när de presenterade kulturkanon väckte ilska. På X skrev hon: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.” Med tanke på SD:s politiska bakgrund och Sveriges demografiska utveckling tolkades uttalandet både symboliskt och politiskt laddat, inte bara som en ”neutral spaning” som Stegrud själv försökte hävda. Alla blev upprörda, även Kristersson, och nu offrar Åkesson henne på trovärdighetens altare för att bli accepterad som regeringsduglig.

No(S)talgi

Politiken är på villovägar om man sysslar med konton som är anonyma och svärtar ner motståndare. När politiken inte längre är ideologiskt tydlig och argumenten tryter, då tar dumheterna vid. I dag kämpar Socialdemokraterna hårt, ibland desperat, för att bara få plats i medieflödet. Det kan vara ett bra skäl till att bli bitter.

”Vill man hålla demokratin levande och frisk finns det ingen viktigare uppgift än att få tillbaka den känsla av samhörighet mellan förtroendemän och väljare som fanns när demokratin var ung… Den viktigaste uppgiften för mig är att beskriva mina politiska insatser så att beslutsprocessen belyses så noggrant som möjligt.” Orden är Tage Erlanders när han förklarade i en artikel i SvD varför han beslutade att skriva sina memoarer. Erlander bottnande i partiet och rörelsen. Demokratin och det politiska samtalet var oerhört viktigt för honom och de andra partiledarna som byggde upp Sverige och socialdemokratin.

Socialdemokraterna är fostrade i en kultur av folkbildning, öppen organisering och tydliga avsändare. Historiskt stod partiledarna sida vid sida med folket, stred på samma barrikader, förklarade sitt samhällsbygge och levererade politiskt. De fanns där under 30-talets nödår då människor gick arbetslösa och svalt, och fattade beslut om att med statliga pengar arbeta sig ur krisen. Ernst Wigforss såg arbetena som mer än försörjning utan också som ett sätt att bygga moral, ansvar och social sammanhållning. Programmen blev föregångare till folkhemsbygget, som hade fokus på arbete framför bidrag, men som samtidigt skapade en debatt om värdighet och sammanhållning.

Arga Magda(S) maktbegär

Socialdemokraterna, partiet utan skam


Susanna Birgersson

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen.

Blir jag jätteupprörd över att Socialdemokraterna har rundat Metas regler och paketerat politisk reklam som en journalistisk produkt och därmed kunnat köpa sig större digital räckvidd? Nja. Blir jag topp tunnor rasande över att det finns konton på plattformen X som sprider S-propaganda utan att det sker med tydlig S-logga? Nja. Tycker jag att ”Aktuellt i Politiken” (AiP), publikationen som utger sig för att vara journalistik men i själva verket är en megafon för socialdemokratisk politik, är ett hot mot demokratin? Nja.

Snyggt är det inte, och ett brott mot den praxis som säger att det ska framgå tydligt när avsändaren bakom ett budskap är partifinansierad. Särskilt satsningarna mot ungdomar som inte kan antas ha en susning om att AiP är socialdemokratiskt ägd och styrd, är klandervärda.

Samarbetet med konton som spridit antisemitisk smörja, är förstås oförlåtligt. Men ändå. Det är inte avslöjandet utan reaktionen som fräter ner mitt sista lilla kvarvarande förtroende för Magdalena Andersson. Hennes hantering av saken befäster min känsla att allt, precis allt, bara är politiskt spel för henne.

Politiker agerar för att maximera sympati och väljarstöd. Det får man tugga i sig. Om man förväntar sig autenticitet, principfasthet och sårbar ärlighet, kommer man bli besviken. Men det finns grader, och det finns nivåskillnader, en del så stora att variationerna snarast är att betrakta som olika kategorier. Magdalena Andersson är på en nivå för sig.

När TV4 förra året avslöjade att det fanns folk på SD:s kansli som rattade en rad sociala-mediekonton som inte alla var korrekt SD-etiketterade, var Magdalena Andersson en av de hårdaste kritikerna. Metoderna förde tankarna till Ryssland, sa hon.

Hon var gravallvarlig och man förstod att hon ville att det skulle synas hur oerhört oroad hon var. Hon och toppkandidaten Helen Fritzon (S) gjorde till och med avslöjandet till en fråga i EU-valet och påstod att de skulle kräva lagstiftning om att varje person som upprättade en profil skulle identifiera sig för plattformens ägare. Så viktigt var detta avslöjande.

När hon nu konfronteras med frågan om aktiviteterna kring AiP, ser hon inte ens problemet.

Eller minns ni hur S-ledaren lät i kammaren förra året när hon konfronterade Ulf Kristersson för att ha anklagat den socialdemokratiske ledamoten Jamal el-Haj för att hysa terrorsympatier?

Hon arbetade upp sig till en känslosamhet som – förutom att den var outhärdligt teatralisk – skulle dölja det faktum att el-Haj hade besökt en Palestinakonferens med uppenbara Hamaskopplingar, en konferens han hade blivit avrådd från att gå på av sitt parti, en konferens där han tog tillfället i akt att omfamna arrangörens Hamasaffilierade ordförande.

Men förra året när Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas lotteriförsäljning bedrevs med djupt oetiska metoder mot gamla och förvirrade människor, varefter partiet i våras dömdes till miljonböter, då brydde sig Magdalena Andersson lustigt nog inte om att upparbeta någon låtsad känslosamhet utan meddelade bara i torra ordalag vilka åtgärder partiet hade vidtagit.

Hon såg inte ens ut som att hon skämdes. Det gör hon inte heller. Det är förargligt att bli avslöjad, men skäms, det gör aldrig Socialdemokraterna, varken för lotterierna, trollkontona eller Hamassupportrarna i det egna partiet. Och inte heller för den kriminella infiltrationen i Botkyrka. Så länge Andersson kunde förnekade hon att någon sådan förekommit. När det inte längre var möjligt teg hon framgångsrikt ihjäl historien.

Allt detta hade man kanske kunnat bortse från i någon mån, om det fanns en större berättelse om vart Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill föra Sverige. Men det saknas. Socialdemokraterna vill framförallt ha regeringsmakten.

Med vem som helst, i utbyte mot vad som helst. Det finns inget de inte är villiga att byta bort, för det finns inget riktigt fokus Det integrationsprogram som skulle vara den här mandatperiodens stora sakpolitiska landvinning, har Magdalena Andersson redan distanserat sig från.

Socialdemokraterna försöker ta åt sig äran för regeringens brottsbekämpande åtgärder och utmålar sig själva som det parti som införde en stramare invandringspolitik. Men alla som minns skeendena 2015 vet att Socialdemokraterna inte snörde åt migrationen förrän flyktingkrisen var ett fullbordat faktum; de reagerade senare än alla andra europeiska länder, och det trots att Sverige redan tyngdes av svåra segregationsproblem.

Vi minns hur Morgan Johansson initierade en del utredningar om skärpta straff och fler utvisningar men att han varken ville eller förmådde genomdriva särskilt mycket. Magdalena Andersson hoppas att vi ska ha glömt allt detta till september nästa år.

Minns ni förra valrörelsen? Minns ni hur ämabel Magdalena Andersson var i debatt efter debatt mot Ulf Kristersson? Hon iscensatte sig själv som höjd över partikäbbel, en enande och samlande kraft. Efter valförlusten blev hon som förbytt och kunde bara nätt och jämnt maskera sitt raseri. Den här mandatperioden har hon aldrig försuttit ett tillfälle att uttala sig så illvilligt som möjligt om sina politiska motståndare.

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen, utan makten för dess egen skull, bara makten.