Hijab, niqab och burka har inget med religion att göra!
Det handlar bara om mevetandeprogrammerade mäns behov av kontroll!
Advokaternas namn leder tankarna till partsintresse!
Advokaterna Behrang Eslami och Michel Sawmi varnar för att ett förbud mot burka och niqab skulle straffa offret och stå i konflikt med religionsfriheten. Men deras resonemang vilar på tre fel som visar på missförstånd av både svensk lag och grundproblemet – varför kvinnor ska täckas över huvud taget.
För det första: Trots att Koranen varken nämner hijab, niqab eller burka kräver män som tolkar dessa skrifter, även i Sverige, att kvinnor döljer kropp och hår för att visa lydnad och underkastelse. Dessa plagg är alltså inte uttryck för personlig tro enligt religionsfriheten, såsom Eslami och Sawmi tycks tro.
Det är inte kvinnan som ska lastas
För det andra: Juristerna skriver: ”Bekämpa tvånget – lämna det frivilliga valet ifred.” Det har de rätt i – tvånget måste bekämpas. Men de vågar inte nämna vilka gärningsmännen är. Det är inte kvinnan som ska lastas, utan de rättstolkare och familjestrukturer som använder sharialagarna för att kontrollera kvinnors kroppar, styra hennes umgänge och ta sig rätten att tukta henne.
Så länge klädkraven är juridiska påbud och sociala skallkrav kan inget kallas frivilligt. Ett ”val” som sharialagen kräver enligt tolkning och familjen övervakar är aldrig att anse som fritt.
För det tredje: svensk lag (RF 1:2) kräver att staten aktivt verkar för jämställdhet och att ingen medborgare ska särbehandlas på grund av kön. Att tillåta symboler som signalerar kvinnlig underkastelse vore att acceptera en könsordning som svensk rätt redan förbjuder.
Religionsfriheten skyddar tron – inte de lagar som kräver att en kvinna döljs för att få vistas i det offentliga. Den upphör inte, men den får vika när mänskliga rättigheter och svensk lag kränks.
Ett förbud mot ansiktstäckande plagg är därför inte att straffa kvinnor. Det är att tydliggöra att svensk offentlighet står under frihetlig lag, inte under parallella lagar – oavsett om de betecknas som religiösa.
Sverige är ett jämställt land med friheter värda att försvara. De har inte kommit gratis, utan är frukten av sekler av kamp. Vi backar inte på det.
Caroline Thelning, Kvinnokraft 4.0 – Frihet och jämställdhet kan aldrig tas för givna
Advokatmupparnas litania:
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Det är av vikt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt; staten ska bekämpa tvånget men lämna det frivilliga valet ifred. Att förstå skillnaden är avgörande för att inte riskera att inskränka friheten för de som faktiskt väljer själva, skriver undertecknarna.
DEBATT. Vice statsminister Ebba Busch förde nyligen fram att ”vi måste förbjuda burka och niqab medan vi kan”. Frågan är vad som kan göras och vilka konsekvenser en sådan lagstiftning kan leda till.
Förslaget presenteras som ett steg för frihet, jämställdhet och integration. Samtidigt ska det hållas i minnet att ett sådant förbud i praktiken skulle kunna leda till att vissa kvinnor inte längre vågar delta i samhällslivet. Det sänder även signaler om att vissa människor inte hör hemma i det offentliga rummet på grund av deras klädsel. Mot den bakgrunden riskerar de som redan lever i utsatthet att isoleras ytterligare, vilket försvagar integrationen och minskar kvinnors självständighet.
De kvinnor som bär religiösa plagg som burka och niqab är ingen enhetlig grupp. Plaggen kan bäras av många olika skäl, såsom uttryck för tro, tradition, kulturell tillhörighet eller personlig identitet. Stundtals kan de förknippas med hedersnormer eller social kontroll, varför det inte heller kan uteslutas att det ligger någon form av förtryck i det dolda. Därmed är det av vikt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt; staten ska bekämpa tvånget men lämna det frivilliga valet ifred. Att förstå skillnaden är avgörande för att inte riskera att inskränka friheten för de som faktiskt väljer själva. Med den utgångspunkten blir det tydligt varför ett förbud slår fel.
En lagstiftning skulle resultera i en ond cirkel
Om en kvinna tvingas bära burka eller niqab är hon redan offer för ett förtryck. Att sedan bestraffa henne för att hon följer tvånget är att straffa offret, inte gärningsmannen. Ett förbud som riktas mot den förtryckta kvinnans påtvingade klädsel gör således henne till lagöverträdaren för att hon utsätts.
Det förtjänas att lyfta fram vad professor Mårten Schultz förde fram i ett inlägg i Juridikbloggen redan 2010 när frågan var uppe för debatt; ”Att förbjuda burka för att motverka förtrycket av kvinnor är som att bekämpa kvinnomisshandel genom att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken.”
Att fokusera på att förbjuda en klädsel som ibland förknippas med förtryck är förrädiskt. Det är inte möjligt att lagstifta bort ett förtryck genom att straffa den som är offer för hedersförtrycket. En sådan lagstiftning skulle resultera i en ond cirkel på så sätt att de kvinnor som är förtryckta kommer att dra sig undan från samhället, isoleras och lämnas kvar i det kontrollsystem/den kontrollerande miljö som förbudet påstås motverka.
Svensk rättstradition bygger på att skydda den svagare parten. När köp av sexuella tjänster kriminaliserades 1999 föreslogs först att även försäljning skulle kriminaliseras, det s.k. könshandelsbrottet. Emellertid motsatte sig flera remissinstanser och regeringen en sådan ordning. I förarbetena underströk regeringen att även om prostitutionen som sådan inte är en önskad samhällsföreteelse så är det inte rimligt att kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall, är den svagare parten som utnyttjas av andra som vill tillfredsställa sin egen sexualdrift.
Regeringen anförde även att prostituerade i allmänhet har en mycket svår social situation och att det därför är en viktig samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas. Dessutom framhöll regeringen att det är viktigt att motivera de prostituerade att söka hjälp för att komma bort från prostitutionen och att de inte ska känna att de riskerar någon form av påföljd för att de varit verksamma som prostituerade (se prop. 1997/98:55 s. 104).
Samma principer måste gälla här. Fokus bör vara på att motivera de kvinnor som är föremål för förtryck. Är det förtrycket som ska bli föremål för åtgärder så är det kvinnornas rättigheter som ska stärkas. Då krävs ett effektivt skydd mot våld, förtryck och utanförskap samt stöd för att de ska kunna lämna kontrollerande miljöer. Därför är det av vikt att socialtjänsten och kvinnorättsorganisationer ges tillräckligt med resurser för att kunna erbjuda nödvändiga insatser och få de utsatta kvinnorna att känna tillit och trygghet till att samhällsinstitutionerna är tillgängliga för dem.
Sedan 2022 är hedersförtryck ett brott enligt 4 kap. 4 e § brottsbalken. Bestämmelsen utgör ett viktigt steg mot samhällets avstånd från hedersförtryck och gör det möjligt att straffa systematiskt förtryck som utövas för att bevara en familjs eller en grupps heder (se prop. 2021/22:138 s.12 ff.). I stället för att införa ett förbud mot kvinnors klädsel bör lagstiftaren eventuellt överväga att utvidga bestämmelsen så att den även omfattar psykiskt och socialt tvång. Det kan exempelvis handla om situationer där kvinnor hindras från att utbilda sig, arbeta eller klä sig som de själva vill. På så sätt angrips själva kontrollmekanismerna och inte offren. Fokus bör därför ligga på gärningsmännen och inte på kvinnan som möjligen bär påtvingad klädsel. Att införa ett klädförbud under förevändning att bekämpa hederskultur är som att behandla ett symtom men ignorera sjukdomen.
Politikernas fokus bör ligga på att stärka kvinnors rättigheter, inte försvaga dem
Räckvidden i det föreslagna förbudet tycks dessutom vara religiöst selektiv. Fokus ligger på burka och niqab, inte på ett generellt förbud mot att skyla ansiktet i offentliga miljöer. Om exempelvis balaklava eller munskydd fortsatt tillåts men just religiöst motiverade plagg förbjuds innebär det en särbehandling utifrån religion. En sådan ordning riskerar att strida mot diskrimineringsförbudet som följer av 2 kap. 12 § regeringsformen. Dessutom uppstår ett praktiskt tillsynsproblem. För att avgöra om förbudet träffar en person som är klädd i burka eller niqab måste staten i praktiken utreda motivet för ansiktstäckningen. Även ett sådant förfarande skulle riskera att strida mot den absoluta negativa religionsfriheten som följer av 2 kap. 2 § regeringsformen.
Så hur skulle ett sådant förbud upprätthållas? Ska polisen fråga kvinnor som bär burka eller niqab om deras religion för att avgöra om förbudet är tillämpligt i det enskilda fallet? Ett förbud som på detta sätt riktas mot vissa uttryck för tro riskerar dessutom att uppfattas som ett budskap om att muslimer inte hör i det offentliga rummet och därmed spä på islamofobi och segregation. Det stärker varken jämställdheten eller friheten. Möjligen kan det leda till ökad polarisering i samhället.
I ett fritt och demokratiskt samhälle skyddar staten individens val, den styr dem inte. Att införa förbud mot religiösa plagg i frihetens namn är att försvara friheten genom att inskränka den. Politikernas fokus bör ligga på att stärka kvinnors rättigheter, inte försvaga dem.
Är det verkligen jämställdhet att göra offret till en lagöverträdare?
