En norsk polis om det svenska tillståndet

En norsk polis om det svenska tillståndet

En norsk polisman ger sin bild av det svenska tillståndet för Catta Neuding, och berättar hur de två länderna skiljer sig åt vad gäller synen på migration och kriminalitet.

AV CATTA NEUDING | 30 SEPTEMBER 2021

I Sverige gillar vi att berätta roliga historier om vårt grannland i väst. De talar ett språk som låter som glad låtsassvenska, klär sig konsekvent i lusekoftor och äter enorma mängder fryspizza. Norge är helt enkelt vår lustiga lillebror.

Tyvärr köper nog inte lillebror själv längre den beskrivningen. I Norge ser man med allt större bestörtning på vad som pågår i Sverige, och det ”svenska tillståndet” är ett vanligt förekommande begrepp i den norska samhällsdebatten.

Jag möter en anställd hos polisen i Norge, vi kan kalla honom Thord – han vill helst vara anonym.

Thord har bred erfarenhet från den norska polissektorn och jobbar nu på Immigrasjonspolitiet/utlendningspolitiet. Där förvarar man människor som fått avslag på sin asylansökan och ska utvisas från landet. Under sitt yrkesliv har Thord sett det mesta passera genom förvaret: mördare, prostituerade och helt vanliga människor.

Jag frågar:
”Är det alltså så att en person, som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige, har flytt till Norge och sökt asyl där? För att vederbörande är i konflikt med sin klan och inte litar på det svenska rättsväsendet?”

Thord nickar:

”Ja, precis så.”

På grund av den sekretessen som omger fallet vill han inte berätta mer, men jag förstår att det rör sig om en person från västra Sverige. Som flytt från Sverige till Norge, som inte litar på att man kan få rättvisa och skydd här.

Det är rätt mycket skytteltrafik av det här slaget mellan Sverige och Norge.

Thord skrattar till lite och berättar:

”Du vet kebabpizzorna? De två intagna på Hällbyanstalten som tog gisslan och krävde tjugo kebabpizzor? En av dem kände jag igen. Han fick avslag på sin asylansökan i Sverige, så han drog vidare till Norge, där polisen fick tag på honom. Tyvärr säger ju reglerna att vi bara ska skicka tillbaka honom till det land som har ansvar för honom, vilket i det här fallet var Sverige. Det var i Sverige han sökte asyl först. Så han skickades tillbaka och sen hade väl inte de svenska myndigheterna så bra koll på honom. Han begick ett mord och hamnade i fängelse. Sen tog han gisslan och krävde kebabpizzor. Det är rätt mycket skytteltrafik av det här slaget mellan Sverige och Norge. Många som får avslag här söker sen asyl i Norge. Antingen för att de inte förstår reglerna eller för att de försöker utnyttja systemet. Enligt Dublinförordningen är det land man sökt asyl i först ansvarigt för en, och man kan inte söka asyl någon annanstans innan ens fall är färdigbehandlat. Fallet jag nämnde först, med mannen som flyr från sin klan, är fortfarande ovanligt men inte unikt. Nu kan man ju inte få asyl i Norge om man kommer från Sverige, det funkar inte så. Men man kan ju få stanna kvar.”

Två till synes lika länder

Thord visar sig vara väldigt påläst och kan relatera till mycket som hänt och skrivits om i Sverige.

Han fortsätter med att berätta om mannen som knivhögg ett flertal personer i Vetlanda.

”Ja, han var faktiskt vår ansvar, han hade sökt asyl i Norge först, men fick avslag. Då rymde han över gränsen till Sverige. Jag vet inte i vilken mån era myndigheter hade koll på detta, för de hade ju bara kunnat gripa honom och skicka tillbaka honom till Norge. Men av något skäl så gjorde man inte det, och så hände det som hände.”

Under samtalet med polisen Thord blir det slående hur Sverige och Norge, två länder som på ytan är så pass lika, har hanterat invandringsfrågan och migrationskrisen så olika. I Norge finns sedan tidigt 1990-tal en politisk konsensus, från höger till vänster, att man ska ha hårt åtstramad invandring. Arbetskraftsinvandring och kvotflyktingar absolut, viss familjeåterförening, men annars så lite som möjligt. Norge är heller inte medlemmar i EU, men har skrivit på både EES- och Schengenavtalet, så EU-medborgare kan resa dit på i princip samma sätt som inom EU.

Thord berättar vidare: ”Visst drabbades vi av migrationskrisen 2015 på liknande sätt som Sverige. Helt plötsligt kom det bland annat 5 500 afghaner, men också människor av annan nationalitet, över ryska gränsen, troligtvis som ett led i någon sorts rysk hybridkrigföringstest. Många av de männen kom inte ens raka vägen från Afghanistan, utan hade till exempel pluggat i Ryssland. De hade också fått passera igenom tungt kontrollerade militärzoner på den ryska sidan så det var knappast en slump att så många lyckades ta sig igenom. Men när vi fick ordning på diplomatin med Ryssland avstannade flödet. Sen har ju vi varit bättre än svenskarna på att skicka hem folk. Fram till att talibanerna återtog makten i Afghanistan så skickade vi konsekvent tillbaka folk.”

Eftersom jag vet att Thord faktiskt ofta deltar själv i avvisningar så ber jag honom berätta mer.

I Sverige är det lätt att få intrycket att en utvisning till Afghanistan före talibanernas maktövertagande var detsamma som en dödsdom.

”Jag hanterar de fallen som man antingen misstänker eller vet inte kommer att samarbeta. Då finns det en rad tekniker man kan ta till. Inom EU har man i princip samma polisiära befogenheter som i Norge, men i Mellanöstern får man använda sig av annat. Dialog är ett viktigt verktyg. Man börjar flera dagar i förväg. Man säger att det här kommer att hända, det är inget att göra åt. Men vi kan hjälpa dig och se till att det här går så smidigt som möjligt. Men strul kan det bli. Om man bara har någon enstaka person som ska åka tillbaka så åker man med reguljärflyg. Då kan det löna sig för den avvisade att ställa till så mycket bråk att vederbörande blir avkastad från planet. Att planet helt enkelt mellanlandar på närmaste flygplats och man får gå av. För att uppnå detta skyr vissa inga medel, från att skrika och slåss till att urinera öppet.”

Bråk om utvisningar

Han skrattar till och skakar på huvudet. Mycket av det han berättar är för grovt för skrift, så de värsta historierna hoppar vi över.

”Det är lustigt”, säger Thord. ”Resan brukar ta runt ett dygn, och i slutet har man blivit lite som en familj. Och det blir alltid så tydligt när man väl kommer fram, att hur mycket personen än har bråkat om utvisningen och hur mycket kaos det än varit längs vägen, så brukar det svänga när man kommer fram. Då är det mer ’tack för en god match’, handskakning och kramar. Det personen har hävdat på vägen, att man är i livsfara och har dödsångest, det slutar man med så fort man landat.”

I Sverige är det lätt att få intrycket att en utvisning till Afghanistan före talibanernas maktövertagande var detsamma som en dödsdom. Det är inte en bild som Thord delar.

”Det fanns ett system både från oss och på plats, så det brukade inte vara något problem. Det är ju alltid ett officiellt ärende, så myndigheterna blir varslade när vi kommer. De möter upp, den återvändande har rätt till efterstöd och hjälp att ta sig från Kabul om det är vad de vill. Det finns även fall då personerna faktiskt finns kvar i vårt rättssystem och att domstolen efterhand ändrat domen om utvisning. Då har vi hämtat hem folk igen. Jag känner bara till ett tillfälle när vi gjorde bort oss, en kvinna som blev utvisad till Iran och faktiskt blev piskad. Det var illa från vår sida, där gjorde vi fel. Men det är det enda fallet. Nu är dock säkerhetsläget annorlunda i Afghanistan, så nu utvisar vi inte dit längre.”

Han kommer in på de nordafrikanska gatubarnen.

”De dyker ju också upp i Norge när de har tråkigt eller ska fly undan någonting. Bara det att i Norge är de aldrig klassificerade som barn. I Norge kör vi ju rutinmässigt dentalprov. Och då är de minst 18 år gamla och straffmyndiga. Men avtalen gör ju att vi får bara skicka dem tillbaka till Sverige igen. Samma sak med de ensamkommande afghanska flyktingbarnen. De påstår sig vara barn när de kommer, men oftast visar dentalproven att de är äldre. Och i Norge försämras deras sak av att de har ljugit och det blir svårare att få uppehållstillstånd.”

Inte bara bra eller dåligt

Den norske polismannens personliga inställning är att man inte kan prata om invandring som vi gör i Sverige. Det är inte någon entydigt bra eller dåligt.

Historiskt är migration en del av civilisationen, på gott och på ont.

”Det är som att säga att väder är bra eller dåligt, men allt beror ju på omständigheter och vad man ska ha det till. För bonden är regnet bra, för solbadaren är det dåligt. Historiskt är migration en del av civilisationen, på gott och på ont. Men det är också envars rätt att begränsa den.”

Thord visar sig återigen vara förvånansvärt väl insatt i svensk debatt.

”Prostitution har ju varit på tapeten hos er, särskilt efter fallet med Paolo Roberto och operation Torsk där polisen punktmarkerade ett flertal bordeller och tog ett hundratal torskar. Men det man ser i debatten är bara toppen på isberget. Exempelvis har det uppstått ett nytt fenomen, troligtvis på grund av corona. Vi har sett en enorm ökning av prostituerade från vissa öststater. I mitt yrke möter jag enormt många prostituerade, men dessa var annorlunda. Dels etablerade de sig väldigt snabbt, de hade fina hemsidor och var utrustade med kortterminaler. De var heller inte så hårda som prostituerade brukar vara, de kändes som helt vanliga tjejer.

Men alla de här tjejerna har ju inte sökt sig hit samtidigt med sina kortterminaler av en slump. Helt säkert finns det en organisation bakom. Och med den typen av organisation finns det ett mörker man inte vill blicka in i. Det är troligt att den här etableringen finns i Sverige också.”

Vi övergår till frågan om tiggande romer, eller EU-migranter som det brukas heta numera.

”Jag får känslan av att svenska medier behandlar frågan naivt. Problemet är att de som tigger aldrig agerar ensamma. De är en del av ett klanbaserat och mycket effektivt nätverk. Det är kanske en som spelar ett instrument, en som säljer blommor, en som tigger, en som är ficktjuv, en som säljer sex och en som säljer droger. Så när du ger pengar till tiggaren så underlättar du också för ficktjuven och drogförsäljaren. NRK, det norska publicservice-bolaget, sände en dokumentär häromåret som var en ögonöppnare för många.”

Thord menar att den svenska debatten och svenska politiker i mångt och mycket bara behandlar toppen av isberget. Det vi ser rakt framför oss, tiggeri, prostitution, stor invandring. Men att vi måste bli bättre på att förstå strukturerna bakom.

”Det är som svensken som flydde från sin klan” säger Thord. ”Man måste förstå helheten. Att det naturligtvis rör sig om en så kallad ’nysvensk’. En insatt person skulle säkert gissa på kurdiskt eller arabiskt påbrå. Och se kombinationen mellan en större invandring från Mellanöstern, ett allt mer utbrett klansystem samtidigt som polisen går på knäna och ett växande parallellsamhälle där det skjuts och sprängs flera gånger i veckan– allt sammantaget är ett recept på en perfekt storm.”

Sprängningarna

 

Römosseskolan akt 2

G-bloggen om Abdirizak Waberi



Åklagare vid Ekobrottsmyndigheten i Göteborg har i dag väckt åtal mot två personer i en förening som har nära kopplingar till ökända Römosseskolan.

En av företrädarna: Förre moderate riksdagsledamoten och skolledaren Abdirizak Waberi.

Åtalet gäller grovt bokföringsbrott och enligt uppgifter i utredningen ska stora belopp ha gått till dyra utlandsresor och gåvor till Somalia.

– Det handlar om ett stort antal inbetalningar till föreningen om sammanlagt knappt 4,5 miljoner kronor, säger åklagare Henric Fagher.

Römosseskolans förre rektor, Abdirizak Waberi, åtalas under måndagen – mot sitt nekande – för grovt bokföringsbrott.

Anklagelserna gäller hans roll i en förening som stått Römosseskolan i Angered nära. En förening som haft en mångmiljonomsättning under åren 2016 till 2018 – men helt saknat bokföring.

– Det handlar om ett stort antal inbetalningar till föreningen om sammanlagt knappt 4,5 miljoner kronor och utbetalningar om ungefär samma belopp som inte är bokförda, säger Henric Fagher, förundersökningsledare och chefsåklagare vid Ekobrottsmyndigheten i Göteborg.

Enligt åklagaren har föreningen uppgett sig utföra it-tjänster och en del renhållnings- och städtjänster åt Framstegsskolan, organisationen som drivit Römosseskolan vid samma tid.

Enligt en utredning från Skatteverket ska delar av dessa pengar sedan skickats vidare till personer i Somalia, enligt uppgift som gåvor, och även bekostat dyra resor som Abdirizak Waberi haft till just Somalia, där han leder ett islamistiskt parti.

Enligt åklagaren är det Abdirizak Waberi som varit den bokföringsfria föreningens faktiska företrädare, samtidigt som han var Römosseskolans rektor.

– Han var den som i praktiken drev verksamheten, men han hade ingen formell ställning i föreningen, säger Henric Fagher.

GT har varit i kontakt med Abdirizak Waberi, som inte vill uttala sig om anklagelserna.

– Jag har inga kommentarer för tillfället, säger han.

Ytterligare en företrädare i föreningen åtalas samtidigt. Även hon nekar till brott, och kan enligt Skatteverkets utredning, också kopplas till svenska grenen av Abdirizak Waberis islamistparti.

– Generellt kan jag bara säga att hon förnekar brott, säger företrädarens advokat Stefan Jevinger.

Enligt stämningsansökan anhölls den tidigare riksdagsledamoten Waberi i sin frånvaro den 5 juli i år. Han greps två dagar senare och satt frihetsberövad fram till den 9 juli då han försattes på fri fot i väntan på åtal.

Parallellt med utredningen om grovt bokföringsbrott pågår en annan utredning mot Abdirizak Waberi, för grov förskingring och grovt bokföringsbrott i den organisation som drivit Römosseskolan under flera år.

Waberi avskedades under uppmärksammade former från Römosseskolan i somras, där han var rektor – samt blev polisanmäld av styrelsen.

Styrelsen anklagade då den förre moderate riksdagsledamoten för att ha förskingrat pengar som skulle gått till skolans verksamhet.

Misstankarna mot den förre rektorn började när revisorn inför årsmötet upptäckte några märkliga fakturor där Waberi ska ha anlitat företag med nära koppling till vänner och släktingar.

Efter en internutredning anmäldes Waberi av styrelsen för skolan.

– Vi har tyckt att han fungerat bra som rektor. Men när vi började misstänka att han försökte dölja ekonomiska avvikelser så gjorde vi en intern granskning. Nu har vi gjort så gott vi kan som huvudman och resten är upp till myndigheterna, sa en anonym styrelsemedlem till Göteborgs-Posten i samband med anmälan.

I förhör med polisen uppger en redovisningskonsult knuten till Abdirizak Waberis verksamhet att de hade stora problem att i efterhand bokföra Waberis resor och gåvor ner till Somalia korrekt.

– Det är pengarna som skickas till Somalia som har gett oss mest huvudvärk, säger redovisningskonsulten.

En annan redovisningskonsult berättar att det fanns olika uppgifter om skälen till utbetalningarna:

– Från början var det torka i Somalia han gav som anledning till att pengar skickades dit. Senare har han pratat om att det är utbildningsinsatser där de har planer på att bygga upp skolor där nere.

I förhör uppger Abdirizak Waberi att pengarna gått till en organisation han själv varit med och startat nere i Somalia, som arbetar med välgörenhet och utbildningsfrågor.

Stora belopp ska också ha gått till att köpa mark på plats i Somalia.

– Pengarna gick till allt möjligt, till exempel för en väg som skulle asfalteras någonstans eller för att bygga skolor. Somalia behöver precis allt och somalier försöker så gott de kan hjälpa sitt land, säger Waberi i förhör.

De egna utlandsresorna säger Waberi också har med den organisationen att göra.

Bara under 2018 ska den bokföringsfria föreningen, som åklagaren uppger att Waberi företrätt, ha fört ut närmare 1,6 miljoner till Somalia. Enligt Waberi har utbetalningarna skett till organisationen, men ofta via privatpersoner på grund av Somalias dåligt utbyggda banksystem.

Det är mycket pengar, vet du vad den här organisationen gjort med de här pengarna?, frågar polisen Waberi i förhör.

– Vi är säkra på att de gör ett bra jobb där. Vi kan självklart inte vara säkra men vi kan inte göra mer än att se deras redovisning och vad de engagerar sig i.

Waberi har tidigare upptaxerats med sex miljoner kronor till följd av kostnader som bokförts på skolan och sidoföreningar och bolag, som bedömts som privata.

Åklagare Henric Fagher meddelar att åtalsbeslut i den senare delen som rör påstådda ekobrott i Römosseskolan kommer senare i år.

– Jag räknar med att kunna fatta åtalsbeslut i den delen senare i höst. Eftersom det är en pågående förundersökning kan jag inte kommentera dessa brottsmisstankar ytterligare, säger Henric Fagher.

Vart pengarna har tagit vägen, hoppas Henric Fagher kunde utveckla mer om, i åtalet senare i höst.

GT har tidigare kunnat berätta att Abdirizak Waberi, parallellt med uppdraget i Römosseskolan, drev ett islamistparti i Somalia.

Skolinspektionen inledde därefter en utredning och regionchef Maria Wassén på Skolinspektionen sa så här om GT:s avslöjande:

– Vi ser mycket allvarligt på de signalerna vi har fått nu och ska se till att huvudmannen tar sitt ansvar. Vi måste verkligen göra det så att huvudmännen och den svenska skolan är fri från sånt som omkullkastar vår värdegrund.

Waberi nekar enligt åtalet till brott. I en kommentar till GP har han sagt att samtliga anklagelser är del av en smutskastningskampanj mot honom:

– Jag vill inte kommentera någonting om polisanmälan tills jag ser själva anmälan och kan ta ställning till det som står där. Men det jag kan säga är att det finns en grupp som tillhör den före detta styrelsen som vill ta över makten på Römosseskolan. De har inte blivit omvalda men accepterar inte det beslutet. Det här är deras sätt att smutskasta mig, det är ett personangrepp, har han sagt till Göteborgs-Posten.

Åklagaren yrkar på att Waberi ska få näringsförbud i fem år eller längre, samt att den andre företrädaren ska få näringsförbud i minst tre år.

GT har varit i kontakt med Waberis advokat Per Gunnarsson som är fåordig före rättegången:

För ett par veckor sedan överklagade Darvik tingsrättsbeslutet att kommunen skulle betala tillbaka 14 miljoner kronor till Römosseskolan. Kommunen drog in skolpengen i somras och pengarna deponerades hos länsstyrelsen.

Tingsrätten menade att det inte längre var ovisst vem som företräder föreningen Framtidsskolan som driver tre muslimska friskolor i Göteborg.

Föreningens konto hade ”frysts” och Darvik förklarade att ett öppet bankkonto inte kunnat presenteras, samtidigt som en brottsutredning om grov ekonomisk brottslighet pågick.

– När vi fick veta att kontot var fryst så har vi fått kämpa delvis i motvind för att kunna stoppa fortsatta utbetalningar, säger han.

Axel Darvik menar också att brist på insyn i föreningens verksamhet bidragit till att de misstänkta brotten inte kunnat avslöjas tidigare.

– Om man har verksamhet som är helt finansierad av skattepengar tycker jag det är märkligt att vi inte har en offentlighetsprincip även för de här verksamheterna. Skolan har drivits i form av en ideell förening, vilket gjort att de inte behövt lämna in årsredovisning till Bolagsverket, säger han och fortsätter:

– Hade det varit ett aktiebolag hade det funnits någon typ av transparens. Här är det först när man börjar misstänka ekonomisk brottslighet som den här härvan kunnat nystas upp. Vi har ingen modern lagstiftning för att hantera den här typen av problematik. Det är något som regering och riksdag behöver gå fram med.

Abdirizak Waberi är partiledare för National Unity Party i Somalia – ett parti med kopplingar till Muslimska Brödraskapet.

Den kritiserade muslimska friskolan Römosseskolan i Göteborg fick i somras grönt ljus att utöka sin skolverksamhet i höst.

Detta trots att GT kunde visa att tillståndet gick ut 2017.

Men samtidigt som skolans rektor, Abdirizak Waberi, driver skolan, är han också partiledare för ett islamistiskt parti i Somalia – kopplade till Muslimska brödraskapet.

– Vi ser mycket allvarligt på det här, säger Maria Wassén, regionchef på Skolinspektionen.

Abdirizak Waberi är före detta moderat riksdagsledamot och satt 2010-2014 i riksdagen. I dag driver han den kritiserade Römosseskolan som under åren 2012-2019 erhållit 370 miljoner kronor i framför allt skolpeng från svenska staten och Göteborgs kommun.

Men nu kan GT berätta att rektorsuppdraget inte är det enda arbetet som Abdirizak Waberi har. Parallellt med arbetet på skolan driver Waberi nämligen ett politiskt parti i Somalia – med kopplingar till islamistiska Milli Göruz och Muslimska Brödraskapet.

Waberi är sedan tidigare känd i muslimska kretsar i Sverige och författaren och debattören Johan Westerholm har tidigare skrivit om Waberis engagemang i Somalia, och hans parti, i sin bok ”Islamismen i Sverige”.

Waberi har också uppmärksammats för att ha varit vice ordförande för Federation of Islamic Organisations in Europe, en organisation som enligt terrorforskaren Magnus Ranstorp är en paraplyorganisation till just Muslimska Brödraskapet.

Hans skola, Römosseskolan, har genom åren blivit kritiserad från både Skolinspektionen och politiskt håll. Det pågår också utredningar från Skolinspektionen sedan 2019 efter uppgifter om bland annat könsseparerad undervisning.

I somras fick skolan grönt ljus för att utöka sin verksamhet, trots att GT kunde visa att beslutet för tillståndet hade gått ut.

Abdirizak Waberi har också kritiserats för att ha företrätt islamistiska intressen i Sverige. I en granskning i SVT från 2011 sa Waberi att han inte tar kvinnor i hand och att kvinnor och män inte bör vistas i enrum innan giftermål.

Granskningen visade också att friskolan, som sägs verka för integration, jämställdhet och demokratiska värden, hade skolböcker där regler från Sharialagen lärdes ut. Bland annat stod det att ”kvinnan har sina plikter inom hemmet”.

– Det är också en vers i Koranen faktiskt, som säger det. Det har varit så och det studeras fortfarande, mannen som ska stå för alla ekonomiska kostnader och skydda familjen. På det sättet är det ju också han som företräder hemmet i samhället, svarade Waberi i programmet.

Partiet som Waberi driver i Somalia heter National Unity Party. Enligt uppgifter till GT ställer de upp i det kommande valet. Partiet grundades av somaliern Abdurahman Abdullahi Baadiyow som är välkänd inom Muslimska Brödraskapet, där han bland annat varit talesperson. Muslimska Brödraskapet är terrorstämplade i delar av världen, dock inte Sverige, och har som mål att introducera stater baserade på islam.

– Waberis parti är ett religiöst parti. Grundaren är inte väldigt extrem, men han är islamist och en bra talare och teolog. Det luktar väldigt mycket Muslimska Brödraskapet och det är en sann historisk kraft i Somalia, säger Stig Jarle Hansen, professor och Somaliaexpert på Norges miljö- och biovetenskapliga universitet.

Han säger att politiska partier i Somalia är väldigt personbaserade. Inte sällan drivs de av personer från den somaliska diasporan, som fått erfarenheter från utlandet.

– Globalt finns det falanger inom brödraskapet som jobbar med biståndsprojekt och som tydligt går in för en demokratisk dialog, och de somaliska ”bröderna” är relativt moderata. Men de är också väldigt bra på att gömma sig och partiet har potential att få en slags nyckelroll i politiken i Somalia. Det finns stora skillnader i inriktningen inom brödraskapet.

Römosseskolans demokratiska och jämställda värdegrund skulle kunna kollidera med inriktningen som Waberis parti har. Enligt Stig Jarle Hansen bör man ”inte vara naiv”, utan uppmärksam på signaler om att skolan inte efterlever stadgarna, även om ”det finns positiva värden i dess ideologiska grund”.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp, säger så här:

– När man tittar på hela Muslimska brödraskapets arbete så går det ut på att islamisera samhället, att skapa en kokong runt muslimer, mot icke-muslimska influenser. Då är utbildningsväsendet en viktig del i det. Muslimska brödraskapet och även andra islamistiska grupper jobbar genom skolorna för att det stärker den ideologiska övertygelsen och då befläckas inte barnen med sekulära idéer, av moralisk dekadens.

National Unity Party beskriver på sin hemsida att de arbetar för ett politiskt och religiöst enat Somalia. Abdirizak Waberi förekommer på flera bilder från kongresser och sammanträden för partiet. Han benämns som partiledare. Vid ett tillfälle 2018, visas också bilder upp från ett vänskapligt besök med samarbetspartiet Saadet i Turkiet.

Saadet är den politiska grenen av ”Milli Göruz” och har bland annat organiserat demonstrationer mot Mohammedkarikatyrerna. De har också förespråkat en militär upprustning i Turkiet för att möta ”hoten från väst mot muslimska nationer”. Det är samma organisation som förre bostadsministern Mehmet Kaplan (Mp) hade kopplingar till, vilket ledde till hans avgång, 2016.

På partiets svenska hemsida – det finns ett ”National Unity Party Sweden” som benämns som dotterorganisation – beskrivs mötet som hölls i Turkiet 2018, så här: ”Besökte Turkiet och Saadet partiet. Pratade om konferenser och vikten av samarbete. Somalia ska med NUP (partiet) uppnå sin plats på den världspolitiska kartan”.

På hemsidan ordnas också insamlingar via Swish som sägs gå till att motverka Somalias torka. När GT undersöker numret verkar det inte finnas registrerat som företagskonto längre.

Det har även hållits seminarium i Göteborg under Waberis ledning.

Från Skolinspektionens håll pågår utredningar om hur skolan bedriver sin undervisning, men man kände inte till rektorns engagemang i Somalias politik.

– Vi vet om att Waberi har kopplats till Muslimska Brödraskapet tidigare. Men det här partiet i Somalia känner jag inte till. Utgångspunkten är att det är ny information, säger Maria Wassén, regionchef på Skolinspektionen.

Hon säger att utredningen som pågår gäller huvudmannen för skolan.

– Vi är noggranna med och försöker hela tiden att komma åt det där, att till exempel pojkar och flickar inte får samma förutsättningar i skolan. Där inte värdegrunden som den svenska skolan ska stå för enligt skollagens regler, följs. Det är också det som pågår i de här utredningarna.

Vetenskapsskolan blev av med sitt tillstånd och Römosseskolan har fått kritik flera gånger, ändå utreds fortfarande könsuppdelad undervisning i skolan. Är det inte en brist hos er att ni inte kommer åt de här skolorna, trots utredningar som gjorts?

– Jag vill inte säga att det är en brist hos oss, däremot så är det mycket komplicerade frågor. Det är också så att vi inte har fritt utrymme utan måste förhålla oss till regelverket och människor har rätt till yttrandefrihet och att vara med i föreningar.

Maria Wassén fortsätter:

– Vi ser mycket allvarligt på de signalerna vi har fått nu och ska se till att huvudmannen tar sitt ansvar. Vi måste verkligen göra det så att huvudmännen och den svenska skolan är fri från sånt som omkullkastar vår värdegrund.

GT har upprepade gånger under sommaren sökt Abdirizak Waberi, som via ombud hälsat att han är bortrest. Römosseskolans kansli har ej gått att nå via telefon och de har inte återkommit på våra mejl.

I höst väntas skolan ta över före detta Vetenskapsskolans lokaler. En skola som i våras blev av med sitt tillstånd efter att GT, ihop med stiftelsen Doku, avslöjat kopplingar till islamistisk extremism. Enligt DN har flera av de före detta anställda på Vetenskapsskolan fått nytt jobb på Römosseskolan.

MUSLIMSKA BRÖDRASKAPET

I en rapport från MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap) 2017 står det att Muslimska Brödraskapet driver en politisk ideologi – islamism. I rapporten står det att det är ett totalitärt system som inte är speciellt ”moderat”, utan en ideologiskt uppbyggd rörelse där medlemmar genomgår en introduceringsprocess på 5 till 8 år.

Muslimska brödraskapets strategiska förhållningssätt att bygga en

islamisk stat gradvis med betoning på indoktrinering och predikan. Staten ska vara baserad på sharia och anser att jihad, i betydelsen

heligt krig, måste användas. I samma rapport benämns Abdirizak Waberi som en i Sverige verkande aktivist för Muslimska Brödraskapet.

Stiftelsen Expo benämner Muslimska Brödraskapet som antisemitisk och bland andra Ryssland benämner organisationen som terrorstämplad.

Omskärelse

 

Socialdemokraterna och rasismen

De här åsikterna stämplades som rasism för sex år sedan!



Socialdemokraterna går fram med hårdare politik för att stoppa gängbrottsligheten.

Partiet vill bland annat göra det möjligt att vräka kriminella för att städa upp i segregerade bostadsområden.

– Det fanns en ängslighet tidigare att beskriva en del problem, man ville inte ses som rasistisk och så vidare, säger Mikael Damberg (S).

De hårdare tagen mot gängkriminella är en av Socialdemokraternas så kallade riktlinjer inför partikongressen senare i höst. I en skrivelse talas det om vikten av straffskärpningar, fler verktyg för polisen och skärpta sociala åtgärder.

Mikael Damberg, inrikesminister, säger att svängningen är ideologiskt bottnad. Kriminalitet skapar otrygghet och begränsar människor liv. Allra värst är det för dem som är fattiga och lever i utsatta områden.

– Vi måste vända utvecklingen och vi måste vara tuffare, säger Damberg.

Han tillägger att en politik med hårdare tag i dag är okontroversiellt inom Socialdemokraterna. SSU:s nyvalda ordförande Lisa Nåbo sa i en intervju i DN i helgen att det ska vara ”jävligt jobbigt att vara kriminell i Sverige” och att tuffa straff är högprioriterat för ungdomsförbundet.

– Det är otroligt provocerande att människor som aldrig har tjänat en ärlig krona och aldrig betalat skatt ändå kan köra runt i dyra bilar och har guldkedjor runt halsen. De här personerna blir förebilder i områden, det är så här man gör karriär, säger Damberg.

Grundorsaken till att kriminaliteten växer i samhället är enligt Damberg en växande segregation. Den beror i sin tur bland annat på att för många invandrare har bosatt sig i samma områden. Områden som har haft för låg polisnärvaro och där narkotikaförsäljning och gängkriminalitet tagit över.

Varför har ni inte gått fram med den här politiken tidigare?

– Det tar tid att göra saker på det här området, säger Damberg och räknar upp åtskilliga lagskärpningar som regeringen har genomfört.

– Vi socialdemokrater har stramat upp flyktingmottagandet så att vi hamnat på nivåer som vi kan hantera. Vi tycker också att de som kommer till Sverige i första hand ska bo på mottagningscentraler för att lära sig svenska, få del av information och sedan flytta ut i samhället på ett ordnat sätt, så att inte vissa bostadsområden ska ta hela smällen.

Det har varit svårt att prata om invandring och integration tidigare, menar inrikesministern.

Damberg anser att det tidigare har funnits en ängslighet i att beskriva samhällsproblem kopplade till stor invandring och dålig integration, men att samhällsdebatten nu har kommit ikapp.

– Hur vi hanterar migration har varit ett sätt som spätt på segregationen. Sverige har inte sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen över tid. De kommuner som har haft mest problem har varit glasklara med att det här inte riktigt funkar.

Vem bär det yttersta ansvaret för våldsupptrappningen i samhället?

– Det gör gängen, det är de som skjuter. Men alla politiska partier som har suttit i någon form av ansvarsställning bär ett ansvar för att bostadsområdena har hamnat vid sidan och att segregationen har brett ut sig.

Högeroppositionen anser att ni saknar trovärdighet eftersom ni inte löst problemen trots att ni haft makten i snart två mandatperioder?

– Jag kan bara konstaterar att vi gör mer än någon annan regering och vi gör det på alla politikområden. Högeroppositionen har trovärdighetsproblem eftersom de inte gör något åt segregationen. Så länge man har bostadsområden som får leva sina egna liv så skapar du en dynamik som kan leda till ökad kriminalitet och spänningar i samhället. Det har högern aldrig begripit.

Men våldsspiralen har bara fortsatt, är inte det ett bevis på att regeringen misslyckats?

– Det är ett misslyckande för hela Sverige att vi har mycket skjutningar och sprängningar. Problemet är, hur kom vi till den här situationen? Om vi konstaterar att polisen varit för svag och att det är ett av problemen för att gängen fått breda ut sig, då var det ett historiskt misstag att dra ner polisutbildningen med 90 procent. Det är det vi har lidit av. Nu har vi startat två nya polisutbildningar, men det tar tid att vända.

Socialdemokraternas nya riktlinjerna innehåller inga konkreta förslag, de presenteras först i senare i partiets valmanifest. Damberg nämner dock två exempel på vad han vill driva för politik. Det första är att kunna LVU-placera ungdomar under betydligt längre tid. Det skulle få bort dem från kriminella miljöer och få dem att studera i stället. Det andra är att göra det lättare att vräka gängkriminella från hyresrätter.

– Det är ingen mänsklig rättighet att få terrorisera sina grannar. Samhällets möjligheter att vräka kriminella måste bli större, säger Damberg.

Märta Stenevi och klanerna

Stenevi tillhör inte en klan!

Hon tillhör en sekt med utopiska subversiva visioner!

Tidigare bloggat om MP

Varför viftar du bort klanvåldet, Stenevi?

I förra veckan skakades Lund av upplopp när två klaner drabbade samman. Men i riksdagen fortsätter Märta Stenevi att vifta bort problemet. Varför fortsätter MP att blunda för verkligheten? skriver Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Detta utgör en övertydlig illustration av det parallella rättssystem som nu växer fram.

Därför måste samhället nu markera stenhårt mot dessa gärningar. De inblandade i denna och liknande händelser borde i stället ha lagt all sin energi på att jobba, betala skatt, bidra till samhället och göra rätt för sig. Kriminellt handlande hör inte hemma i Lund, eller någon annanstans i Sverige, år 2021.

I riksdagens partiledardebatt fortsätter dock Miljöpartiet att vifta bort problemen med dessa klaner. ”Jag tillhör också en klan, en matriarkalt styrd klan, en fantastisk klan”, säger Miljöpartiets partiledare Märta Stenevi i replikskifte med vårt parti, och fortsätter att diskutera mc-gäng.

Varför vill inte Märta Stenevi se vilket enormt förtryck släktbaserade nätverk kan innebära för individer som försöker bryta sig loss?

Om du vill lämna din ”matriarkalt styrda klan” riskerar du inte få hela din släkt emot dig, eller utsättas för våld. Men det är verkligheten för många barn och unga i Sverige.

Förminskandet och osynliggörandet av förtryck måste få ett slut. I stället för att relativisera problemet med att det finns klaner som bygger parallella samhällen, är det lämpligt att Märta Stenevi ber om ursäkt för att hon leder ett parti som i alla år förhindrat reformer som hade kunnat öka friheten för fler.

Faktum är att Miljöpartiet under våra partiers tidigare samarbete stretat emot i dagar för att få bort begreppet ”klan” från en klanutredning och begreppet ”utsatta områden” från folkbokföringsinsatser i förorter.

Varför fortsätter MP att blunda för verkligheten? Varför vill ni inte ta upp hur den misslyckade integrationen måste brytas, för den går i arv?

Alla partier behöver inse att parallellsamhällen med kriminalitet, extremism och hederskultur kommer att fortsätta att breda ut sig om inte utvecklingen vänds.

Det grova våldet drabbar framför allt människor i utsatta områden, men det stannar inte där. Det drabbar hela Sverige. Otrygghet, polarisering och bristande tillit kommer bara öka om vi inte vågar se och möta verkligheten som den faktiskt ser ut.

Därför har vi tagit fram en fullfjädrad nationell strategi för att Sverige inte ska ha några utsatta områden. En sådan strategi måste bygga på kunskap, därför måste politiker sluta skönmåla och förneka verkligheten.

Vi vill se en liberal rättspolitik som står upp för individens rätt att inte utsättas för våld, övergrepp och annan kriminalitet.

Det är ett Sverige som står på brottsoffrens sida. Ett Sverige där straffen är relevanta, verktygslådan rimlig för att brott ska kunna klaras upp och där vi fortsätter bygga ut polisen så att Sverige på sikt kommer upp till det europeiska snittet i polistäthet.

Kampen mot den gängrelaterade brottsligheten hänger också ihop med det förebyggande arbetet för att rädda barn och unga från att hamna i kriminalitet.

Det finns ingen viktigare åtgärd för att långsiktigt få ner brottsligheten än att hindra att barn och unga rekryteras till en kriminell livsstil. Därför behövs en förskola och skola i världsklass tillsammans med sociala insatser.

Sverige ska vara ett land där alla barn får växa upp och utvecklas som fria människor och känna full delaktighet i det svenska samhället. Vi tror på en svenskhet som är inkluderande och bejakar vår mångfald, men där samhället sätter glasklara gränser mot förtryck.

Märta Stenevi, det är oklart varför du lyfter att du tillhör en ”matriarkalt styrd klan” när vi diskuterar problemen med kriminella klaner.

Om du känner dig begränsad, kontrollerad, hotad eller utsätts för våld av din matriarkala klan så kan du alltid räkna med oss liberaler. Vi står alltid upp för var individs grundläggande fri- och rättigheter.

Nyamko Sabuni, partiledare (L)

Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson (L)

Verkligheten

 

Kiviksgraven

Hemsidan

Det skånska fornminnet Kiviksgraven är på väg att rasa in – men pengarna för att återställa det i Norden unika bronsåldersröset saknas.

Nu riktas kritik mot att fornminnen tvingas äska pengar ur samma pott som kungliga slott, rapporterar Sydsvenskan.

– Ska vi renovera teatern på Drottningholm eller ska vi fixa Kiviksgraven? Då blir det Drottningholm varje gång, säger arkeologiprofessor Joakim Goldhahn vid Linnéuniversitetet i Kalmar, som är expert på bronsåldern och hällristningar, till tidningen.

Nordens enda bronsåldersröse med hällkista täckt med hällbilder, håller på att rasa in och hålls stängd för besökare – något som flera lokala medier tidigare rapporterat om.

– Jag blir förfärad, det gör ont i hjärtat, säger arkeolog Ann-Louise Svensson Ferngård, som tagit hand om graven, till TT.

Ett tag såg det ut som att en restaurering av graven var på gång, berättar hon.

– Det var sagt så på ett möte, men sedan fanns det inga pengar. Det säger staten.

Fornminnet ägs nämligen av staten och ska tillsammans med över hundra andra statligt ägda objekt därmed underhållas med anslag därifrån. Men konkurrensen om de 340 miljoner kronor som Statens Fastighetsverk (SFV) fått från regeringen i år är hård, och pengarna är enligt Sydsvenskan intecknade sedan länge.

Det lämnar just nu Kiviksgraven, 75 meter i diameter, ensam i sitt förfall, då röset sjunker ihop och stenar faller ner från rösets konstruktion. Fornminnet hålls i nuläget stängt för besökare på grund av rasrisk.

Den ersättning som arkeolog Ann-Louise Svensson Ferngård fått för att hålla öppet, ta emot besökare samt hålla i ordning runt graven har slutat komma.

– I och med att pengar inte kommer har jag inte kunnat sköta om det eller ens kunnat klippa gräset runt om, säger hon till TT och fortsätter:

– Kiviksborna skäms över platsen.

Gängvåld – Skjutningar

Invandring – Göteborg

Migrationspolitik får inte fastna i polariserande pajkastning!

För att bryta segregationen behöver migrationen fortsatt ligga på låga nivåer under lång tid framöver. Regeringens skärpningar är bra, men kontrollen behöver stärkas ytterligare på flera områden, skriver bland andra Jonas Attenius (S).

Göteborg är segregerat. I vissa delar av vår stad är nästan alla utrikesfödda, och i andra delar är nästan ingen utrikesfödd. Barn, födda i Sverige, växer upp i Göteborg utan att lära sig flytande svenska. Människor som har flytt krig och diktatur fastnar i förnedrande utsatthet. På byggarbetsplatser och längs cykelbudsrutter utnyttjas fattiga invandrare som billig och okontrollerad arbetskraft. Tonåriga EU-medborgare utsätts för trafficking och sexhandel. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige.

Göteborg skulle inte vara någonting utan sina invandrare, från världens alla delar. Var tredje göteborgare har utländsk bakgrund. Göran Johansson brukade säga att ”göteborgare, det är en som är född i Göteborg – eller någon annanstans”. Vi är stolta över att Sverige har kunnat erbjuda ett tryggt hem för barn som flytt krig, en tillflyktsort för politiska dissidenter och frihet för våldsutsatta kvinnor – men Sverige kan inte ensamt hjälpa alla jordens förtryckta utan att det går ut över välfärdens förmåga och gemenskapen i vårt samhälle.

Under migrationskrisens kulmen blev det uppenbart att den gemensamma välfärden inte klarade trycket: det fanns inte lärare, socialsekreterare, vårdpersonal eller bostäder nog för att ta emot hundratusentals människor på kort tid. När situationen var som allra värst diskuterades på allvar att bygga tältläger i Skåne. Vi kan tyvärr inte hjälpa alla samtidigt. Det innebär inte att vi helt ska sluta hjälpa människor på flykt, som SD tycker, men det innebär att alla partier måste komma till insikt om ett otvetydigt faktum: En ohållbar migration sviker både invandrare och svenskar.

Sedan 2015 har Sverige fått en ny invandringspolitik. Socialdemokraterna har anpassat migrationslagstiftningen till EU:s miniminivå. Under 2021 tar Göteborg, med ungefär 600 000 invånare, bara emot drygt ett par hundra nyanlända flyktingar med beviljade uppehållstillstånd per år.

Det är en lagom nivå, men kontrollen behöver bli starkare.

Människor utan laglig rätt att vara i Sverige, arbetskraftsinvandrare och inflyttade asylsökande medför att invandringen går från rimliga hundratal till ohållbara tusental. Varje starkt samhälle förutsätter kontroll över vilka som befinner sig i landet, annars fungerar aldrig integrationen. Göteborg behöver låg invandring i många år framöver om vi ska kunna besegra ojämlikheten och sätta punkt för segregationen.

Regeringen har tagit många steg i rätt riktning. Den migrationsöverenskommelse regeringen drev igenom nyligen är ett stort framsteg. Samtidigt kvarstår brister i invandringspolitiken som inte täcks av överenskommelsen. Därför vill vi uppmana riksdag och regering att genomföra tre åtgärder som vi tror skulle leda till snabbare integration och ett långsiktigt hållbart mottagande:

Avskaffa EBO-lagen. EBO-lagen innebär att asylsökande tillåts bosätta sig var som helst i Sverige. Naturligtvis söker sig många till sina släktingar och vänner i segregerade, utsatta förortsområden – vilket i sin tur förvärrar segregationen och utsattheten ännu mer. EBO-lagen måste avskaffas och ersättas med en ABO-lag, där alla asylsökande anvisas till lämpligt placerade flyktingboenden i hela Sverige och inte tillåts bosätta sig i segregerade förorter. På anläggningsboendet kan svenskundervisning, samhällsorientering och yrkesutbildning inledas omedelbart.

Laga EU-rörligheten. EU:s fria rörlighet är en god tanke och i många fall ett bra system – men den bidrar till social utsatthet och dumpade arbetsvillkor. I dagsläget respekteras inte reglerna, som säger att EU-medborgare har rätt att vistas i annat EU-land i max 90 dagar utan försörjning. Sverige måste kräva att reglerna följs och att varje land tar ansvar för sina medborgares välfärd och mänskliga rättigheter.

Håll extremerna borta. Sverige kan inte ha en invandringspolitik som väsentligt skiljer sig från våra europeiska grannländer. Det måste göras klart att invandringspolitikens restriktiva fundament ligger fast för lång tid framöver. Extremerna – som vill stoppa alla kvotflyktingar eller lämna landets gränser vidöppna – måste hållas borta från inflytande.

Den svenska invandringspolitiken måste vara hållbar över tid och innebära att varje nyanländ får en verklig chans till integration i det svenska samhället.

Den svenska invandringspolitiken måste vara hållbar över tid och innebära att varje nyanländ får en verklig chans till integration i det svenska samhället. Segregationen måste brytas. Migrationspolitiken får inte fastna i polariserande pajkastning. Sverige tjänar på en ansvarsfull och verklighetsförankrad invandringspolitik.

Jonas Attenius (S), gruppledare och kommunalråd
Marina Johansson (S), kommunalråd
Blerta Hoti (S), kommunalråd
Viktoria Tryggvadottir Rolka (S), kommunalråd

ledig sida

Våldsbejakande muslimer

Måndag 13 Sep 2021

SVT lyfter idag som nyhet att de våldbejakande islamistiska grupperna har vuxit under senare år. Men är det en nyhet i egentlig mening? Det enda som är en nyhet är att det som varit känt länge nu når en bredare krets. Och såväl polisen som säkerhetspolisen saknar fortfarande de verktyg som krävs eftersom motståndet från den politiska nivån, regeringsunderlaget, att ge dem det fortfarande är kompakt.

De våldbejakande islamistiska grupperna har vuxit under senare år i Sverige. Miljöerna har gått från att innefatta hundratals till tusentals personer, och bland de så kallade IS-återvändarna finns enskilda individer som skulle kunna utgöra ett hot, enligt Säpo vilket SVT har ett inslag om.

– Säkerhetspolisen följer upp samtliga utifrån bedömningar som görs. De görs dels direkt när en person återvänder men också kontinuerligt, säger Säpos presschef Karl Melin.

Säpo har de senaste åren varnat i sina årsberättelser för den tilltagande radikaliseringen i den islamistiska miljön. Från att 2019 inte förstått frågan vid ett seminarium i Almedalen ger Säpo idag intryck av att ha byggt upp en bredare kompetens vilket bland annat bekräftas av omhändertagandet av sex utländska medborgare för varandes hot mot rikets säkerhet 2020.

Enligt Säpo finns personer som återgått till radikala kretsar efter att de återvänt till Sverige, men hur många personer det handlar om eller vilka roller de har får vi inte veta.

Trots att den Islamiska Staten i territoriella termer är nedkämpad samt att den bredare medvetenheten om islamism i allmänhet och de våldsbejakande eller våldsapologetiska dragen i synnerhet växt har ingenting i grunden förändrats i dessa miljöer. Ett exempel, vid sidan av Göteborg som länge stått i fokus, är Örebro.

Örebro har kallats den ”fjärde staden” av Säkerhetspolisen, efter Stockholm, Göteborg och Malmö, när det handlar om krigsresor till områden som kontrollerades av terrorgruppen IS.

Den tidgare områdespolisen i Vivalla, Fredrik Malm menade 2019 att han ville vill se ett bättre samarbete med Säpo när fler IS-anhängare kan komma att återvända till Örebro.

– Det bor knappt 8 000 invånare i Vivalla. Under åren mellan 2013 och framåt åkte drygt 20 personer till Syrien. Sedan dess har mellan 12 och 15 återvänt. Ett antal är döda. Sedan finns det några som vi inte vet så jättemycket om, säger Fredrik Malm.

Fredrik Malm berättade om en av återvändarna, som kom tillbaka från Syrien med splitterskador från en granat. Han satt i rullstol ett tag, fick svensk sjukvård och blev helt återställd. Nu är mannen åtalad för mord som skedde i en skogsdunge i Vivalla, förra sommaren.

SVT Nyheter har kunnat kartlade 41 av återvändarna. 12 är kvinnor. Flera har fått barnen omhändertagna, men ingen har dömts för brott. En tredjedel – 13 personer, som alla är män – har efter att ha lämnat krigsområdet dömts för eller misstänks för brott.

Örebro är dessutom ett kluster som omfattas av Abo Raad, den imam från Gävle som utvisats men som fortfarande befinner sig i Sverige då det föreligger hinder för verkställighet. Raad, och hans bror som har haft ett engagemang i moskén i Örebroförorten Vivalla och även han är utvisad, har sedan lång tid spritt sina läror i denna moské. En annan moské som inte nämns är moskén i Landskrona som bland annat var de två attentatsmäns hemmaförsamling som blev dömda för försök till mordbrand av Lars Vilks bostad.

Det radikala islamistiska klustret i Örebro är även kända för att ha finansierat sin verksamhet finansierat med statsbidrag genom bland annat utbildningsförbundet Medborgarskolan. Med förfalskat underlag misstänks fler personer ha tillskansat sig skattemedel för denna verksamhet som även gått ut på att få resurser till att sprida sina radikaliserande budskap. Även detta har varit känt sedan innan 2019.

Ledarsidorna kunde tidigt avslöja att något inte stod rätt till i studieförbundet Ibn Rushd. 2018 kunde Ledarsidorna avslöja hur studieförbundet tillskansat sig minst en halv miljon kronor för två studiecirklar genom användande av såväl kapade som förfalskade identiteter. Underlagen, som sedan låg till grund för utbetalning i samarbete med ABF, undertecknades av Ibn Rushd vid den tiden kvalitetsansvarige.

Denna form av granskning fick aldrig något genomslag vid den tiden utan flera medieaktörer menade att den hade rasistiska undertoner. Sedan 2019 har debatten svängt och bland annat Expressen ledarredaktion kliver idag fram och menar att de som granskat och kritiserat islamism övergivits av samhället.

Granskningarna fick till följd att även den akademiska miljön och forsknignen kommit att intressera sig, främst genom docenterna Aje Carlbom och Magnus Ranstorp. Den press som till slut sattes fick flera effekter.

Dels Folkbildningsrådets egen granskning av Ibn Rushd, som i praktiken kom fram till att det i och för sig förelåg vissa problem men ingenting av allvarligare karaktär men även att media fick upp ögonen för miljonrullningen. TV4 kunde sedan, hösten 2020, avslöja de omfattande bedrägerierna med skattemedel på Järvafältet i Stockholm.

Regeringsunderlaget motsätter sig granskning

Till slut nådde frågan riksdagen där moderaterna tog ett intiativ till granskning men som till slut kom att falla när Liberalerna och Centerpartiet vek sig inför den socialdemokratiska pressen att inte granska statsbidragen närmare. Riksrevisionen kom dock att ta ett eget granskningsinitiativ som beräknas klart under vårvintern 2022.

Det som skulle vara det mest effektiva medlet att både kartlägga men framför allt motverka de radikala islamistiska miljöerna är de demokrativillkor som redovisas i SOU 2019:35, Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället. Detta är regeringen medvetna om. Men trots att såväl Säkerhetspolisen, Skatteverket, Polisen, Domstolsverket med flera ställt sig bakom förslaget som det presenterats och vill se de 57 skarpa förslagen implementerade i det skick de är idag valde regeringen att försena dessa ytterligare två år.

Först den första januari 2023 kan det regelverk som innebär att finansieringen av de radikaliserande klustren implementeras. Fyra år efter att utredaren lagt fram sina förslag.

Det SVT lyfter som nyhet är med andra ord inget nytt i någon egentlig mening. Säpo har i sina årsböcker varnat i flera år. Andra har varnat ännu längre.

Nyheten ligger i att SVT bevakar frågorna på ett helt annat sätt, om än staplande, än tidigare men där samtidigt den politiska nivån konsekvent ligger efter och där regeringsunderlaget förnekar Säkerhetspolisen och andra myndigheter de verktyg som krävs för att bekämpa den radikalsierande islamismen med de våldsinslag den har.

Stockholms moské är en av Sveriges mest radikaliserande miljöer där imamen Mahmoud Khalfi vid flera tillfällen vitsordat tillhörigheten till Brödraskapet. Flera av församlingsmedlemmarna har antingen anslutit sig till al Qaida/al Nusrafronten eller finansierat denna form av verksamhet genom insamlingar.

Nine Eleven – Elfte september 2001

Det är tjugoårsdagen för det brutala muslimska terrordåd som kickade igång mitt medvetande och fick mig att se islam som en brutal inspirationskälla.

Jag tror inte att terroristerna drevs av ondska!

De drevs av övertygelsen om att deras gud krävde dödandet av otrogna!

Koranens sura 009-005 och många liknande legitimerar terrorismen mot kristna och judar.

SvT-nyheterna 11/9 2001

De flesta av mina vänner börjar flacka med blicken och inta försvarsattityd när islams brutalitet tas upp.

Ingen jag känner vill prata om att islam uppstod för att en arabisk köpman och krigsherre berättade att han hade mött en ängel som gav honom guds sista budskap till människorna på hela jorden och att gud hade utsett vederbörande till sin sista budbärare.

Ingen av mina vänner vill prata om att Muhammeds möte med ängeln skedde utan vittnen och att islam enbart bygger på en mans berättelse om en upplevelse som ingen bevittnade.

Bloggen 13/3 2021

17/8 2019

17/7 2021

Vad var planen bakom 9/11?


Vad var al-Qaidas plan med terrordåden den 11 september 2001? Kvartal bad terrorforskaren Magnus Norell betrakta händelseförloppet ur terroristernas synvinkel.

AV MAGNUS NORELL | 10 SEPTEMBER 2021

När Usama bin Laden samlade sina närmaste män och rådgivare den tjugotredje dagen i månaden Jumada Al-Thani år 1422 hade han all anledning att vara nöjd. Den fleråriga planering som föregått attackerna i USA dagen innan hade krönts med framgång, även om kaparna i ett av planen hade misslyckats med sitt uppdrag.
Dessutom hade en av både al-Qaidas och hans afghanska värdars besvärligaste fiende dödats i ett annat framgångsrikt attentat bara tre dagar tidigare, tajikledaren Ahmed Shah Massoud – svuren fiende till de rättrogna – hade äntligen eliminerats och öppnat väg för ett totalt talibanskt styre över Khurasan.1

De första rapporterna från USA talade om kaos och bestörtning. Attackerna utförda av 19 modiga män som frivilligt offrat sig för kampen hade lyckats med en total överraskningsattack som överträffade alla förväntningar om ett lyckat anfall på Den Store Satan.

Detta var kulmen på den mångordiga krigsförklaring som kungjordes för 25 år sedan den åttonde dagen i månaden Rabi al-Thani 14172och riktades mot USA och de judisk-kristna korsfarare som ockuperade muslimskt land både i Sham och i Hizaz3, profetens eget hemland. De år som gått sedan dess hade inte riktigt producerat det muslimska uppror som bin Laden då hade hoppats på. Tvärtom hade flera muslimska och arabiska länder i stället allierat sig med Väst och USA och fortsatt att bekämpa de rättrogna4.

Men de lyckosamma attackerna den tjugonde och tjugoandra dagen i månaden Jumada Al-Thani skulle förhoppningsvis ändra på det ganska ljumma stöd bin Laden och hans anhängare hade rönt hittills. De hade varit tydliga nog i kungörelsen: förklarat att islam och profeten själv var utsatta för attacker överallt, från Qoqzaz till Yaman, i Sham och Maghrib5. Samt, kanske viktigast av allt, i profetens eget Hijaz var den judisk-kristna fienden etablerad i baser där till och med otrogna kvinnor i uniform förekom! En förolämpning ingen sant rättrogen kunde lämna obesvarad.

Det lönade sig att slåss
bin Laden hade själv förklarat att fokus först måste riktas mot huvudfienden för att sedan kunna utsträcka revolutionen till resten av mänskligheten. Han hade visat att det lönade sig att slåss. Den amerikanska tigern visade sig vara tandlös när de gällde, vilket till exempel skett i den del av Habasha som de otrogna kallade Somalia när endast några dussin döda amerikaner räckt för att Bill Clinton skulle dra bort sina soldater. bin Laden hade deklarerat med stöd från Koranen och muslimskt lärda som Ibn Tamiya att det var rätt och riktigt att bryta avtal om det främjade islam och skyddade muslimer.

Ruinerna efter de två tvillingtornen i New York talade sitt tydliga språk.

Och många Mujahedin hade tagit till sig budskapet, det kunde han se. Efter att Sovjet besegrats i Khurasan hade hundratals krigare återvänt till sina hemländer och fortsatt kriget. Men inte i den grad bin Laden hade hoppats. Den stolta krigsförklaring som deklarerats fem år tidigare hade inte räckt.

Nu däremot, hade han och hans allierade visat vad som gällde. Visat att det fanns ett pris att betala för att gå emot profetens krigare och fortsätta sitt arroganta liv utan att ta hänsyn till islam och dess budskap. Ruinerna efter de två tvillingtornen i New York talade sitt tydliga språk.

När de nu satt och överlade var nästa steg i kampen redan fastlagd och denna gång borde det inte finnas några svårigheter att få igång ett verkligt krig. Svaret från Amerika och hennes lakejer skulle komma, det förstod de allesammans. Men det var precis vad som förutsattes skulle hända. Återigen skulle islam med profetens främsta soldater i spetsen besegra sina fiender. Det kanske skulle ta många år, men slutresultatet kunde bara bli ett. En total seger för de rättrogna!

Det är naturligtvis omöjligt att veta om det var så här det gick till när bin Laden och hans närmaste överlade dagarna efter attackerna 9 och 11 september. Men otroligt är det inte. I krigsförklaringen lades texten utförligt ut om vad man hoppades uppnå. Motiven, förklaringarna och fienden redovisades öppet, och hade fler aktörer varit uppmärksamma då hade kanske en annan beredskap funnits till hands.

En stor framgång
Och tittar man tillbaka på de år som gått sedan dess kan det konstateras att det ideologiska islamiska krig som bin Laden proklamerade 1996 har varit en stor framgång. Från sin bas i de afghanska bergen har hans krig spridit sig till Mellanöstern, Afrika, Europa och Amerika. På vägen har kriget skördat tusentals människoliv och gjort miljoner till flyktingar. Den militanta islamism som låg till grund för hans krigsförklaring den där sommardagen i augusti 1996 har visat sig vara robust nog att överleva även hans eget frånfälle i maj 2011.

Det kan sägas att vi fortfarande inte riktigt fattar vilka krafter som släpptes lösa av den kraftfulla ideologi bin Laden företrädde.

Hans (och efterföljande islamisters) framgångar var framför allt möjliga tack vare att vi i Väst inte alls förstod vad som hände. Det kan sägas att vi fortfarande inte riktigt fattar vilka krafter som släpptes lösa av den kraftfulla ideologi bin Laden företrädde. Vi har svårt att ta in att vi har att göra med riktiga soldater i guds tjänst (här kallad Allah) vars slutmål är global hegemoni, allt i överensstämmelse med tolkningar av den bok där allt är förutsagt, Koranen.

I eftertankens kranka blekhet kan det därför slås fast att bin Ladens tankar och idéer kring heligt krig funnit god jordmån. Från Afghanistan i öst (där hans tidigare värdar nu ånyo tagit kommandot) till Sahelregionen i väst har sunniislamistiska grupper slagit rot, störtat regimer och i största allmänhet spridit död och förintelse omkring sig. Det gäller för övrigt även för sunniislamisternas främsta konkurrenter: shiaislamistiska grupper som redan innan bin Laden klev in på arenan, tagit till vapen mot Väst och deras arabiska och muslimska allierade. Inte sällan direkt stödda eller rent av kontrollerade av Irans religiös-politiska ledare.

Framtiden får nu utvisa om denna framgångssaga, iscensatt av en ung saudier i de afghanska bergen i slutet på förra seklet, kommer att fortsätta eller inte.

Sådana grupper låg bakom störtandet av Jemens regering, tog mer eller mindre över Syrien (där Assad inte klarat sig länge utan iranska bajonetter) samt är idag de dominerande krafterna i Libanon och Irak.

Det här är ett krig vi i Väst, i alla fall hittills, ser ut att förlora. I synnerhet som varken Washington eller Bryssel ser ut att ta sina islamistiska opponenter riktigt på allvar, och vi tenderar att fnysa åt deras övertygelser om heligt krig och världsrevolution. Detta trots att de som i mitten på 1990-talet på sin höjd var en samling ganska svaga och disparata grupper (men med en gemensam ideologi) idag har förvandlats till internationella nätverk med tusentals individer inställda på att delta i en kamp de ser som både nödvändig och moraliskt rättfärdig.

Framtiden får nu utvisa om denna framgångssaga, iscensatt av en ung saudier i de afghanska bergen i slutet på förra seklet, kommer att fortsätta eller inte. I det sammanhanget kan det kanske vara berättigat att citera något från Usama bin Ladens krigsförklaring anno 1996. I ett meddelande riktat som en varning direkt till dåvarande amerikanska försvarsministern beskrev bin Laden sina unga krigare som de som ”älskar döden lika mycket som ni älskar livet”.

En beskrivning som några decennier senare nog har visst fog för sig och som det kan vara klokt att ta på allvar.

Lawfare – Ann-Sofie Hermansson – Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil

Hermansson om friande dom: Låt er inte tystas!

Den förra S-politikern Ann-Sofie Hermansson frias i hovrätten från det enskilda åtalet om grovt förtal. –Allt annat hade varit en sensation, säger Ann-Sofie Hermansson i en paus på sitt nya jobb som renhållningsarbetare.

SVERIGE 30 SEPTEMBER 2021 08:00

Två kvinnor hade stämt Ann-Sofie Hermansson för att de blivit kränkta av att Hermansson, då ordförande i Göteborgs kommunstyrelse, kallat dem extremister i sin blogg.

Nu frias expolitikern av hovrätten för västra Sverige, precis som Göteborgs tingsrätt tidigare gjort. Kvinnorna som känt sig kränkta döms också att betala Hermanssons rättegångskostnader – sammanlagt över en halv miljon kronor i tingsrätt och hovrätt.

Det var i efterspelet till en inställd visning av filmen "Burka Songs 2.0" i kommunens lokaler som Ann-Sofie Hermansson gjorde flera blogginlägg där två kvinnor beskrevs som "extrema röster" som "försvarat terrorister".

Hovrätten gör bedömningen att uttrycken i bloggen inte kan ses som förtal.

– Yttrandefriheten är oerhört stark i Sverige. Det står i första paragrafen i grundlagen. Man vill inte ha en hämmad debatt där varje person ska behöva sitta och fundera om på om de kan säga saker utan att bli åtalade, säger hovrättspresident Anders Hagsgård.

Man får dock inte kalla en person vad som helst. Det finns en gräns.

– Det beror på kontexten. I det här sammanhanget anser vi att det handlar om värdeomdömen, och värdeomdömen är överhuvudtaget inte straffbara, säger Hagsgård.

Ann-Sofie Hermansson har lagt den politiska karriären bakom sig och arbetar nu som renhållningsarbetare. Efter domen mötte hon medias representanter under en paus i arbetspasset i ett villaområde på Hisingen.

"Inte låta sig tystas"

Hon blev förvånad när de två kvinnorna stämde henne.

– Det är väldigt ovanligt att man går till juridiken i sånt man är oense om politiskt, säger Hermansson.

Hon ångrar inget hon skrivit eller sagt i sammanhanget.

– Jag vill uppmana framförallt andra att inte låta sig tystas, utan våga tala klarspråk, säger Ann-Sofie Hermansson.

Livet som politiker längtar hon inte tillbaka till.

– Jag har fantastiska bra politiska diskussioner på min arbetsplats, säger Ann-Sofie Hermansson.

De två kvinnorna, som skulle ha lett ett panelsamtal efter den planerade filmvisningen i mars 2018, gjorde först en polisanmälan mot Ann-Sofie Hermansson.

När ärendet lades ner stämde kvinnorna Hermansson i ett enskilt åtal. De anser att politikern haft som motiv att kränka dem på grund av deras muslimska tro.

– Den här praxisen som hovrätten har producerat nu, öppnar upp för att vem som helst som engagerar sig i en offentlig debatt för mänskliga rättigheter ska behöva tåla mer än andra, säger Silas Aliki Quezada, som är de två kvinnornas juridiska ombud.

Kvinnorna har inte bestämt om de ska överklaga till Högsta domstolen.

Ängla Eklund, jurist på Institutet för juridik och internet, tror att HD kan tänkas välja att pröva målet.

"Till skillnad från tingsrätten så gör hovrätten bedömningen att samtliga påståenden är värdeomdömen och således inte kan prövas som förtal. Det går att ifrågasätta", skriver Ängla Eklund i ett sms till TT.

Fakta: Förtal
Brottet förtal begås av den som utpekar en person som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt, eller lämnar någon annan uppgift som är ägnad att utsätta personen för andras missaktning.

Det finns dock flera undantag. Om det i sammanhanget varit "försvarligt att lämna uppgift" om något, och uppgiften varit sann, kan man inte dömas för förtal. Detsamma gäller om man haft "skälig grund" för att lämna uppgiften.

När rätten avgör om ett förtal ska räknas som grovt, tas bland annat hänsyn till vilken spridning uppgiften fått.

Maxstraffet för grovt förtal är två års fängelse.

Ledarsidan

Extremisternas ombud i rätten är Folkets Juristbyrå

”Handlar om att bryta ner kritiker” – så var sista dagen i rätten
Idéhistoriker, religionsvetare och genusvetare vittnade när förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson avslutades. Fokus lät författaren och journalisten Helene Bergman bevaka rättegången.

Innan terrorforskaren Magnus Ranstorp trädde in i sal A i hovrätten sa han:


– Detta kan drabba oss alla.


Ranstorp, som i tingsrätten vittnat till förmån för den åtalade Ann-Sofie Hermansson, var återkallad i hovrätten av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittèn (MMRK). Dessa har åtalat Hermansson för grovt förtal, efter att Hermansson under sin tid som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg kallat de båda kvinnorna för extremister på sin privata blogg. I hovrätten krävde Doubakils och Abdulahis advokater från Folkets juristbyrå förklaringar av Ranstorp om kopplingen mellan MMRK och den brittiska organisationen Cage UK.

Ranstorp svarade att kännetecknande för Cage UK var att man i alla lägen och med alla medel försvarar terrorister. Ranstorp hade som underlag också gjort en sammanställning av alla de uttalanden som de två muslimska kvinnorna gjort mot Säpo, mot domstolar, ministrar, staten, åklagare och journalister. Dessa uttalanden visade Hermanssons advokat Allan Stutzinsky på tre stora skärmar i rättegångssalen under målets första dag.

DET VAR MOT ÅTERGIVANDET av dessa uttalanden som de två kvinnornas advokater protesterade. Inte mot själva uttalandena, utan ur vilket sammanhang de var tagna. Dessa uttalanden fanns med redan under tingsrättsförhandlingarna, men advokaterna från Folkets Juristbyrå sa sig inte ha begripit detta. En långvarig diskussion uppstod, som varade ända in på tredje och sista rättegångsdagen.

Hovrättspresidenten tittade på kvinnornas advokater och sa:

– Ni är överens om innehållet, men inte slutsatsen. Låt oss i rätten fälla avgörandet.

Det kvinnliga hovrättsrådet tog en stund senare upp bunten med papper, visade det för åhörarna och påpekade, en smula irriterat:

– Här är 70 sidor av material.

PÅ TREDJE DAGEN av hovrättsförhandlingarna i förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson tycktes det uppenbart att de målsägandes syfte handlade om att belägra rättssystemet – att kriga med juridiska medel, så kallad lawfare.

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi hade kallat ett antal professorer: Mattias Gardell, religionsvetenskap, Sven-Eric Liedman, idéhistoriker och professorn i genusvetenskap Lena Martinsson. Dessa hade mycket att säga men det återstår för domstolen att bedöma om deras utsagor förde förtalsmålet mot Hermansson vidare eller passar bättre på ett idéhistoriskt seminarium.

Allan Stutzinsky förhörde Liedman, som innan hade talat om begreppet extremism och förklarat att kallar man någon för extremist, innebär det att personen i fråga utesluts från samhällsgemenskapen.

Stutzinsky plockade fram en tweet där professor Liedman skrivit att:

”Annie Lööf är en extremist uppfödd på den idémässiga svältkost som Ayn Rand och Margaret Thatcher erbjuder.”

Slutsatsen advokat Stutzinsky drog var att var och en måste få ha sin egen uppfattning om vad som är extremt.

DEN FÖR ÖGONBLICKET något uppsluppna stämningen i sal A klingade snabbt av när Hermanssons vittne Nalin Pekgul steg in i salen eskorterad av två bastanta Säpovakter. Pekgul tog plats vid vittnesbordet medan Säpovakterna satte sig nära henne. Där satt de under hela förhöret.

Nalin Pekgul är troende muslim och socialdemokrat.

Hon har bland annat varit ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet, men på grund av hatkampanjer – och demonstrationer anförda av Fatima Doubakil och hennes make Kitimbwa Sabuni, orkade hon inte längre vara i offentligheten:

”Jag avhumaniserades och var rädd att förlora livet.”

Hennes berättelse var stark. När hon var färdig, reste hon sig och gick ut ur salen, återigen eskorterad av Säpovakterna.

EN MAN SOM SATT UTANFÖR sal A och som ville vara anonym kommenterade:


– Jag såg Nalin komma ut med Säpovakterna. Efter henne kommer Fatima och Maimuna ut i trumf skrattandes. Vad det här handlar om är att bryta ner och förnedra kritikerna. Signalen är att om ni bråkar med oss blir det som med Soffan, som är sopåkare eller Nalin som lever med livvaktsbeskydd.


Så var den sista rättegångsdagen i målet mot Ann-Sofie Hermansson över.

Det slutliga avgörandet i ”Burka songs-fallet” närmar sig.

När hovrättsförhandlingen avslutades på torsdagen vittnade den förre S-toppen Nalin Pekgul till vännen Annsofie Hermanssons fördel.

Pekgul hävdade under torsdagen i rätten att hon blivit fysiskt attackerad av aktivisten Fatima Doubakil.

Nu berättar hon för första gången, i en intervju med GT/Expressen, om hur händelsen ska ha fått henne att lämna politiken.

– Jag har valt att vara tyst om detta under alla dessa år. 

Den tidigare S-toppen Ann-Sofie Hermansson står anklagad för grovt förtal sedan hon kallat två debattörer för extremister i samband med ett panelsamtal om filmen ”Burka songs 2.0”.

På sin blogg skrev Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande fram till 2018, om debattörerna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, och menade att de var extrema röster. Hon skrev att de ”försvarat terrorister och avfärdat anti-terrorinsatser mot bland annat IS-krigare”.

Det fick de båda debattörerna att lämna in en stämningsansökan om grovt förtal. 

Hermansson friades senare i tingsrätten.

Pekgul vittnade i rätten

När hovrättsförhandling nu hållits i målet har båda parter åter kallat vittnen för att backa upp sina respektive versioner av anklagelserna.

En av de som under torsdagen vittnade till Ann-Sofie Hermanssons fördel var hennes vän, den tidigare S-toppen Nalin Pekgul.

Hon var tidigare bland annat riksdagsledamot och ordförande för kvinnoförbundet, men valde att kliva bort från strålkastarljuset.

Under vittnesmålet i hovrätten förklarade hon för första gången varför.

När GT/Expressen når Pekgul för en intervju, efter framträdandet i rätten, ger hon sin version av vad som hände och varför hon lämnade politiken.

– Jag har valt att vara tyst om detta under alla dessa år. Jag drog mig undan och har aldrig pratat om det. Detta är första gången. Jag har burit på det i många år. Det är bara mina närmaste som känt till det.

– De ville att jag skulle vittna redan i tingsrätten, men ärligt talat så vågade jag inte då.

Händelsen, enligt Pekguls version, utspelade sig hösten 2009 i samband med ett möte i kulturhuset Tensta Träff i Stockholm. 

”Det blev aggressivt”

Enligt Nalin Pekgul hade Fatima Doubakil, aktivist och debattör från ”Muslimska mänskliga rättighetskommittén”, en ledande roll och samlade en rad personer som hotade henne.

– Det var på ett möte och hon hade dragit med ett helt gäng av unga män och andra personer. Det blev väldigt aggressivt och de var oerhört hotfulla och hon var den ledande personen. 

– Ett helt gäng omringade mig. 

Pekgul berättar att hon stod mitt i en tv-intervju när Doubakil ställde sig rakt bakom henne. Hon tror inte att händelsen fångats på film eftersom det var många personer runt henne och Doubakil doldes för kameran rakt bakom henne. 

– Jag står inför kameran och det var mycket folk runt mig. Och plötsligt känner jag en enorm smärta, att någon drar mig i håret. Så jag vände mig om, nästan beredd att smälla till. Så ont gjorde det. 

– När jag vänder mig om är hon precis framför mina ögon och hånler mot mig. Jag inser att hon vill att något ska hända framför kameran. Så då tittar jag bara på henne: ”Ville du något?”.

Nalin Pekgul upplevde händelsen som en misshandel men valde att inte polisanmäla. 

– Jag skämdes. Det var som en kränkning. Så jag berättade det bara för några av mina närmaste. Så här i efterhand borde jag ha gjort det. Det har tagit lång tid för mig att kunna berätta det.

Nalin Pekgul uppger dock att hon polisanmälde tre andra unga män för hot i samma veva.

– Det var tre unga män från Muslimska mänskliga rättighetskommittén, men jag vet inte om det vara samma möte.

Enligt Pekgul var händelsen, visserligen tillsammans med andra upplevda hot, avgörande för att hon sedan lämnade politiken.

– Jag sa sen att ”det går inte, jag vill lämna”. Jag kom fram till att jag inte kunde vara offentlig längre. Jag drog mig undan och har sällan efter detta framträtt i tv eftersom jag vill att folk ska glömma mitt ansikte. 

Under torsdagen vittnade Nalin Pekgul, vilket GP tidigare rapporterat om, också om andra händelser där hon bland annat menade att Doubakil arrangerat ”hatmöten” mot henne. 

Hon menar, vilket är rättsprocessens kärna, att Doubakil ska klassas som extremist. 

– Jag tycker det om man saboterar för andra människor, om man hotar och förstör andra muslimers demokratiska möten. 

– Det de kör mot Ann-Sofie Hermansson är att ingen ska våga säga någonting. De hotar alla och tycker att de ska ha rätten att företräda muslimer och vill ge en bild av att det ska vara ett islam, och det är deras islam. Och då ska ingen våga vara kritiska mot dem. De vill tysta folk. De tystade mig men de har inte lyckats tysta ”Soffan” (Ann-Sofie Hermansson). 

GT/Expressen har inte lyckats nå Fatima Doubakil men enligt GP är hon starkt kritisk till Nalin Pekguls berättelse. Doubakil berättade i rätten att hon inte varit hotfull, inte förstört möten där Pekgul deltagit och hon hade inte kommit till mötet med uppemot 100 personer, vilket hävdats. 

Enligt GP förnekade hon också helt och hållet händelsen där hon påstods ha dragit Pekgul i håret:

– Jag har aldrig varit i samtal med Nalin. Jag har aldrig dragit henne i håret.

Förhandlingen i målet avslutades under torsdagen och domen väntas inom kort. 

Åtalet mot Hermansson – en seger för islamister!


Ann-Sofie Hermansson har blivit måltavla för en politisk rättegång. Att åtalet mot henne nu går till hovrätten är en vinst för islamisterna och visar att det kostar på att gå emot dessa krafter, skriver Magnus Norell.

Den 7-9 september är det förhandlingar i Hovrätten för västra Sverige. Förhandlingarna gäller förtalsåtalet mot tidigare S-kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson. Hermansson friades av tingsrätten i januari 2020. Domen överklagades då till hovrätten av de som väckt åtalet, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil.

Abdullahi och Doubakil är välkända namn i den mer aktivistiska delen av den islamistiska rörelsen i Sverige och det var som representanter för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén som de väckte åtalet efter att Hermansson på sin blogg kallat dem för extremister.

Som jag skrivit tidigare har åtalet inget att göra med att dessa båda aktivister blivit kallade extremister, en beteckning som för övrigt Doubakil sagt att hon inte har något emot.

Det Hermansson är utsatt för är det som på engelska kallas ”Lawfare”, alltså krig med juridiska medel. Och syftet är som jag skrev inför förhandlingarna i tingsrätten ”att störa och om möjligt hindra en diskussion om islamism. Att visa att det kostar att gå emot dessa aktivister”.

Åtalet i tingsrätten utgjorde det första fallet i Sverige där det användes på detta sätt. Resultatet blev en vinst för islamisterna även om Hermansson friades, eftersom det viktiga här är budskapet att det gör ont och kostar på att gå emot dessa krafter. Detta underströks av att den i Sverige så ofta använda offerkoftan snabbt drogs på Doubakil och Abdullhai, som hävdade att de utsattes för förtryck där deras yttrandefrihet hotades. En bisarr anklagelse med tanke med det medieutrymme dessa båda och deras vapendragare fick i samband med händelsen.

Den yttrandefrihet som hotades är den som används för att undersöka, kritisera och ifrågasätta den islamistiska ideologin och de praktiska uttryck den tar sig i att ge sig på de som ses om belackare. I Hermansson fall blev det också delvis framgångsrikt, även om hon friades i tingsrätten, eftersom S i Göteborg avpolletterade henne från posten som kommunalråd. Ett beteende som S använt mot andra kvinnor som tagit strid som islamism och relaterade ämnen som hederskultur, som Carina Hägg och Nalin Pekgul.

Även om det var första gången i Sverige som fenomenet dök upp i domstol, så har metoderna att försöka tysta kritiker används tidigare av islamister. 2017 skrev jag tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani en förstudie till MSB om Muslimska brödraskapet i Sverige, varpå ett drev drogs igång mot MSB. Myndigheten kritiserades kraftigt för att ha publicerat den och blev nedringt, mejlbombat och JO-anmält. Vi författare fick löpa gatlopp i sociala medier och olika privatpersoner och organisationer med kopplingar till den islamistiska miljön i Sverige krävde att förstudien skulle dras tillbaka, vilket dock inte skedde.

Även då var signalen att visa vad det kostar att publicera något som dessa aktivister inte gillar. Då sätter man den i egna sammanhang så omhuldade yttrandefriheten snabbt på undantag.

I Sverige har vi inte någon beredskap för att hantera sådana här angrepp på demokratin eftersom det sällan går så långt som att det offentliga blir varse vad som pågår. Och när det sker, som i fallet med MSB-studien och för Hermansson, är det en medveten strategi för att strypa en icke önskvärd diskussion.

Desto viktigare därför att samhället i stort sätter ner foten och kraftigt markerar mot att vissa aktivister driver en kritisk samhällsdebatt till domstol. I stället för att debattera enligt gängse demokratiska normer – öppet och ärligt – väljer dessa individer att jaga sina motståndare till domstol i syfte att skicka en signal att så här går det om ni går emot oss. Ett kusligt budskap som ekar av auktoritärt tänkande där endast åsikter som de själva godkänt får föras fram. En ideologisk idévärld som dock stämmer väl in på definitionen av islamism.

Det ankommer på alla oss andra att oförblommerat ställa upp på hennes sida samt aktivt fortsätta att bekämpa alla former av odemokratiska och auktoritära strömningar varhelst de dyker upp.

Ann-Sofie Hermansson har blivit måltavla för en politisk rättegång, för första gången i Sverige, och det ankommer på alla oss andra att oförblommerat ställa upp på hennes sida samt aktivt fortsätta att bekämpa alla former av odemokratiska och auktoritära strömningar varhelst de dyker upp.

Artikellänk

När det är viktigare att varna än att vinna.

I februari friades det tidigare kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson (S) från åtalet om förtal. Trots att domen från Göteborgs tingsrätt var både enig och tydlig valde de muslimska aktivisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil att överklaga till hovrätten. Nyligen inkom de med en 118 sidor lång argumentation om varför Hermansson bör straffas för att ha kallat dem ”extremister”. Agerandet syftar inte nödvändigtvis till att vinna utan är en del av en politisk strategi känd som lawfare, skriver Aje Carlbom, en av Sveriges ledande experter på islamism.

AV AJE CARLBOM | 30 APRIL 2020

I samband med den första rättegången mot den socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Hermansson fördes begreppet ”lawfare” in i den svenska debatten. Terrorforskaren Magnus Norell argumenterade till exempel i Göteborgsposten (17/1-19) för att det enskilda åtalet ”för förtal med hatbrottsmotiv” som väckts av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från Muslimska mänskliga rättighetskommittén skulle förstås som att en anglosaxisk strategi för påverkan nu hade tagit sig till Sverige. Detta ”krig med juridiska medel”, menade Norell, hade inget att göra med att de kallats för ”extrema” av Hermansson utan ”motivet är helt enkelt att störa, och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism”.

Det är rimliga påståenden mot bakgrund av den forskning som finns på området även om en mer formell definition betonar att det handlar om att omvandla politiska konflikter till juridiska frågor för att därigenom försöka blockera och skapa problem för politiska motståndare. Professor Siri Gloppen vid Bergens universitet i Norge menar att ”lawfare” ska förstås som ”strategiskt nyttjande av rättigheter, lag och rättstvister, där aktörer med olika ideologisk bakgrund strävar efter att flytta fram sina positioner i politiskt konfliktfyllda frågor”.Strategin att använda ”lawfare” bottnar med andra ord i bredare ideologiska eller religiösa konflikter. Detta är något som framkommer i förtalsmålet mot Hermansson. Rättegången sker på individuell nivå men är inbäddad i de ideologiska och religiösa motsättningar som präglat svensk debatt och samhälle de senaste åren och innefattar olika sociala rörelser.

Disciplinering av kritiska röster

Internationellt är det vanligt att lyfta fram aktörer i den islamistiska rörelsen som exempel på hur lagar och rättighetsdeklarationer kan användas i rättstvister i syfte att förhindra religionskritik eller i försök att stoppa uttalanden islamisterna uppfattar som blasfemiska eller nedsättande. Vissa observatörer menar att de två ytterligheterna i den islamistiska rörelsen kompletterar varandra. Salafistiska jihadisters våldsinriktade strategi skrämmer många till tystnad genom budskap om att ett urskillningslöst våld kommer att drabba kritiska röster eller de som uppfattas som icke-muslimer. Islamister som är aktiva inom ramen för demokratiska spelregler påverkar i stället genom att hota och anmäla kritiker för islamofobi eller genom att dra igång rättstvister. Det behöver givetvis inte ligga en genomtänkt plan bakom de olika strategierna. Sannolikt handlar det mer om effekterna av att grupper i rörelsen valt olika metoder för påverkan.

Islamister vill att omvärlden, på olika sätt, ska uppfatta dem som hotfulla och beredda att gå så långt i sitt försvar av islam och muslimer att det blir jobbigt och otrevligt för de som kritiserar dem.

Båda strategierna kan, med ett sociologiskt begrepp, ses som exempel på ”intrycksstyrning” (impression management). Islamister vill att omvärlden på olika sätt ska uppfatta dem som hotfulla och beredda att gå så långt i sitt försvar av islam och muslimer att det blir jobbigt och otrevligt för dem som kritiserar dem. De vill etablera en ”image” av sig själva som kraftfulla och skrämmande. Därigenom hoppas man kunna disciplinera kritiska röster.

Det finns flera exempel på hur islamister har använt ”lawfare” utifrån en vilja att stoppa offentliggörandet av idéer som uppfattats vara formulerade av motståndare till islam och muslimer. Ibland har de lyckats, vid andra tillfällen har de misslyckats. Miljonären Khalid bin Mahfouz, som lever i Saudiarabien, lyckades i ett förtalsmål i en brittisk domstol hindra Cambridge University Press (CUP) från att publicera Robert Collins och J Millard Burrs bok ”Alms for Jihad” där Mahfouz beskrevs som en finansiär av terrorgrupper. Förlaget bad inte bara om ursäkt och avstod från publicering utan uppmanade också bibliotek i världen att upphöra med utlåning av boken.

Den amerikanska organisationen Council on American Islamic Relations (CAIR) – som forskare kopplar till aktörer inspirerade av Muslimska Brödraskapets skola – startade 2003 en rättsprocess mot aktivisten Andrew Whitehead som drev en webbsida där han beskrev CAIR som en islamistisk organisation med kopplingar till grupper som sysslar med terror. Detta fall lades ner efter att parterna kommit fram till en uppgörelse. 2005 anklagade The Islamic Society of Boston (ISB) ett flertal aktörer för att ha förtalat organisationen genom att i offentliga sammanhang ha talat om organisationens kopplingar till radikala islamister och ifrågasatt ISB:s saudiskfinansierade moské. Tidningen the Boston Herald, Fox News och terrorexperten Steven Emerson var några av dussintalet aktörer som ställdes inför rätta i förtalsmålet. Av okänd anledning släppte ISB fallet i samband med att organisationens finanser började utredas.

I Indonesien, världens största muslimska land, har religiöst ortodoxa aktörer inlett förtalsmål mot muslimer som de anser uttrycker sig blasfemiskt eller nedsättande om islam. Den norska forskaren Kari Telle påpekar att landets blasfemilagstiftning används i ”lawfare” av islamister och religiösa auktoriteter för att tysta individer och grupper som de menar bryter mot statens starkt förenklade definition av islam. Ett uppmärksammat fall rör en äldre sufisk man som anklagades av salafister för att praktisera en ”falsk” religion som bröt mot deras bokstavstrogna läsning av Koranen. Mannen dömdes till ett års fängelse (maxstraff för hädelse i Indonesien är fem års fängelse). Han tvingades också genomgå en psykologisk utvärdering som kunde konstatera att han var vid sina sinnens fulla bruk trots att han avvikit från den ”rätta läran”. Mannen själv konstaterade torrt: ”Mr Doctor said I was not crazy. He could not find anything wrong with me”.

Resolution 7/19

Ett annat omdiskuterat fall av ”lawfare” rör Resolution 7/19 (Combating defamation of Religions) som formulerades av FN:s råd för mänskliga rättigheter 2008. Flertalet av de 21 undertecknande länderna har muslimsk majoritetsbefolkning, men bland undertecknarna fanns också länder som Nicaragua, Ryssland och Sydafrika. I resolutionen görs inga skillnader mellan olika former av religionsutövning utan FN:s medlemsstater uppmanas att ta ställning mot alla former av ”förtal” mot ”religioner”. Resolutionens uppmaningar skulle, om de omvandlas till lagstiftning, få långtgående konsekvenser för yttrandefriheten. Undertecknarna understryker till exempel betydelsen av att införa restriktioner i rätten att uttrycka sig fritt för att skona religioner och religiösa personer från att få sitt ”rykte” förstört samt säkerställa att de får sina religiösa rättigheter tillgodosedda (punkt 12). Flera av idéerna som formuleras i resolutionen har plockats upp av sociala rörelser som arbetar för att skydda religiösa idéer och symboler från kritik.

Frånsett den kraftigt förenklade bild av muslimers möjligheter och situation i Sverige som förmedlas i rapporten, så visar innehållet att många muslimska ledare i Sverige står i ett politiskt konfliktfyllt förhållande till landets offentliga institutioner.

FN-resolutionen visar att ”lawfare” bör förstås som ”toppen av ett isberg” av politiska konflikter som pågår i flera av världens samhällen. De juridiska strategierna berör med andra ord inte bara enskilda individer och organisationer utan är inbäddade i större politiska strider som berör såväl sociala rörelser som transnationella organisationer. Bakom FN-resolutionen skymtar till exempel the Organization of the Islamic Conference (OIC) som är en sammanslutning av världens muslimska länder. OIC har i flera år haft som projekt att opinionsbilda globalt mot islamofobi och publicerar regelbundet sammanställningar av olika händelser i världen som man menar har att göra med anti-islamiska attityder. OIC ligger också bakom Kairodeklarationen där världens muslimska länder formulerade sina egna ”mänskliga rättigheter” som, menade man, skulle vara inramade av ”sharia” (i det här fallet islamiskt grundade rättighetsprinciper).

”Sverige infekterat av islamofobi och rasism”

Man kan även se att det svenska förtalsmålet mot Hermansson är inbyggt i en större konfliktbild. Några dagar före rättegången mot det tidigare kommunalrådet publicerades en debattartikel där en grupp postkoloniala aktivister hävdade att ett ”hav” av människor var solidariska med Doubakil och Abdullahi. Det är givetvis svårt att fastställa hur stor denna ocean av sympatisörer är men det ger en fingervisning om att sociala rörelser i vissa frågor kan samarbeta trots ideologiska skiljaktigheter.

Att rikta ansträngningar mot FN är också en politisk strategi som används av muslimska organisationer i Sverige. 2013 undertecknade sjutton muslimska organisationer (bland annat Islamiska förbundet i Sverige och Muslimska mänskliga rättighetskommittén) en, som de kallar det, alternativ rapport till FN där det svenska samhället beskrivs som en ogästvänlig plats infekterat av islamofobi och rasism. Frånsett den kraftigt förenklade bild av muslimers möjligheter och situation i Sverige som förmedlas i rapporten, så visar innehållet att många muslimska ledare i Sverige står i ett politiskt konfliktfyllt förhållande till landets offentliga institutioner.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att ”lawfare” är ett brett fenomen som kan ta sig varierande uttryck i olika sammanhang. I grunden handlar det om vilken typ av juridiska möjligheter som erbjuds i ett politiskt system och hur aktörer av olika slag bedömer att lagar och rättighetsdeklarationer kan användas för att hantera, disciplinera och skrämma politiska motståndare till tystnad. Förtalsåtalet mot Hermansson bör alltså förstås som en politisk strategi som används för att signalera en hotbild till henne och andra som är kritiska till den identitetspolitiska rörelse Doubakil och Abdullahi är inbäddade i. Skulle Hermansson förlora förtalsmålet i hovrätten så innebär det att samhällets skydd mot politisk eller religiös extremism allvarligt försvagas då det bygger in en juridisk osäkerhet kring vilka ord som är acceptabla att använda i politisk debatt.