Annie Lööf

 

För några år sedan åkte jag runt med den frispråkige integrationspolisen Ulf Boström i Göteborgs utanförskapsområden. ”Vi har ett 60-tal icke-demokratiska områden i Sverige”, sade han under vårt samtal som pågick i flera timmar.

Först ryggade jag tillbaka inför uttalandet. Men efter ett besök hos en rädd kyrkoföreträdare i ett av de utsatta områdena samma dag klarnade bilden. Råder det verkligen religionsfrihet i detta område? På papperet ja, men i verkligheten?

När polisen presenterar sin lägesbild över de utsatta områdena ligger fokus på kriminaliteten. Det är naturligt med tanke på att mycket av gängbrottsligheten utgår därifrån. Men dessa områden präglas också av frihetsinskränkningar av olika slag.

Det är här våra demokratiska rättigheter stresstestas på riktigt: yttrandefriheten, religionsfriheten, föreningsfriheten, pressfriheten, kvinnors rättigheter och så vidare.

Reportrar som åker in i dessa områden stöter inte sällan på motstånd eller blir i värsta fall angripna, som under påskupploppen. Judar löper stor risk att bli trakasserade. HBTQ-personer är inte synliga i stadsbilden och vilka reaktioner ett Pridetåg skulle mötas av kan vi mest spekulera kring. När SVT gjorde ett reportage om en kvinna som konverterat från islam till kristendomen för ett antal år sedan blev tv-teamet bortjagat från Rinkeby.

Att vi inte pratar mer om detta demokratiunderskott beror på att så få känner sig manade att testa gränserna. I stället sker en lokal anpassning. Det är bäst att hålla låg profil – hålla tyst inför polisen, ta av sig judiska symboler, smyga med sin sexuella läggning, anpassa klädseln och så vidare.

Högerextremisten Rasmus Paludans koranbränning ställer allt detta på sin spets genom att provocera maximalt inom lagens gränser. Frågan är vilka slutsatser samhället bör dra av de våldsamma kravaller som följde.

Centerledaren Annie Lööf sade i en SvD-intervju i veckan att politikerna borde hjälpa poliserna att komma med tydligare direktiv: ”Ja, du får demonstrera, men du får inte göra det i det här utsatta området eller under ramadan.”

Det är ett uppseendeväckande uttalande. Polisen skulle alltså begränsa yttrandefriheten med hänvisning till den religiösa kalendern och undanta vissa områden där invånarna kan tänkas reagera med våldsamheter.

Skulle det även gälla en feministisk demonstration eller ett Pridetåg i så fall?

I stället för att backa undan borde samhället se behovet av en demokratisk offensiv i de utsatta områdena. Det är en ingen quick fix, där det räcker med lite projekt och mer bidrag till diverse föreningar, som säger sig företräda förorten. Det riskerar tvärtom att stärka de bakåtsträvande krafterna.

Det kräver samhällets närvaro i form av områdespoliser, bovärdar, socialsekreterare, lärare med flera som alla strävar mot samma mål – att skapa ett tryggt område där de goda krafterna stärks.

Moralpoliser utövar en ”starkt negativ social kontroll” i området, och tillrättavisar flickor som anses för lättklädda eller inte bär slöja.
I det särskilt utsatta området Norrby i Borås försöker kommunen nu sig på en sådan offensiv. Utmaningen är enorm, vilket bland annat beskrivs i ”Lägesbild Norrby” och Försvarshögskolans senaste rapport ”Salafism och salafistisk jihadism 2.0”.

Området har problem med parallella samhällstrukturer, kriminella nätverk och religiös extremism. Totalt har 13 personer rest från Borås för att ansluta sig till IS i Syrien och Irak. Men numera håller de våldsbejakande islamisterna en låg profil utåt; i stället bedöms hederskulturen vara ett mer akut demokratiproblem i området.

Moralpoliser utövar en ”starkt negativ social kontroll” i området, och tillrättavisar flickor som anses för lättklädda eller inte bär slöja. Enligt Peder Englund vid CKS (Centrum för kunskap och säkerhet) uppsöks även föräldrar av de självutnämnda moralpoliserna: ”Din flicka går olämpligt klädd” eller ”Din son har setts ihop med en svensk flicka.” För invånarna är det svårt att stå emot; många är rädda för att hamna utanför samhällsgemenskapen.

– Det är en liten klick med individer som inte vill ha någon förändring i Norrby och det påverkar majoriteten negativt. Man gör sig till talespersoner för invånarna, motarbetar politiska beslut och söker konfrontation. Det är oerhört påfrestande. Denna otillbörliga påverkan pågår på en daglig basis och den begränsar friheten enormt mycket för invånarna, säger Peder Englund.

Enligt Englund vill de odemokratiska krafterna att Norrby ska förbli en egen bubbla, där invånarna lever avskilt från det västerländska samhället. Deras inflytande är synligt på många sätt. Kvinnocaféer har exempelvis blivit utsatta, och i rapporten beskrivs hur en drejarverkstad tappade alla kvinnliga deltagare efter att en man uppsökt lokalen och markerat sitt missnöje.

Inte ens skolan är en frizon. I Försvarshögskolans rapport konstaterar en av de intervjuade att ”på 10 år har skolan gått från en fristad till en övervakningscentral”. Det är mycket tal om vad som är ”haram” – förbjudet enligt islam – när det gäller exempelvis mat och kläder. Många studiemotiverade flickor tyngs av dagliga hushållsplikter och hindras från att studera vidare på en annan ort.

Ändå vill Peder Englund vara optimist. Han tycker sig se ljuspunkter i Norrby när Borås nu kraftsamlar för att lyfta de utsatta områdena. Målet är att stärka de goda, demokratiska krafterna och skapa delaktighet i förändringsresan.

Skolresultaten har vänt uppåt. Bostadsbolaget har anställt boende för att städa och fräscha upp i området och genomföra enkätundersökningar. Man har även börjat ta itu med den olovliga andrahandsuthyrningen.

Än så länge har man lyckats stävja oroligheter i samband med Paludans planerade koranbränning i Borås. Polisen har avslagit hans ansökan, men på nätet har han redan iscensatt en fejkad koranbränning där han hävdade att han befann sig i Borås.

För att förebygga eventuella upplopp mobiliserar kommunen efter bästa förmåga. Områdespoliser, fritidsledare, stadsdelsvärdar med flera – alla är ute och pratar med Norrbys invånare om Paludans koranbränningar.

– Blir det upplopp har vi verkligen gjort allt vi har kunnat för att förhindra det, konstaterar Peder Englund.

Det är inte bara högerextremister som vill polarisera det svenska samhället; även i utanförskapsområdena finns det starka krafter som vill piska upp stämningarna och förstärka uppdelningen i ett ”vi och dem”. Mycket talar för att det även finns utländska intressen i bakgrunden.

Samhällets svar måste vara att flytta fram positionerna. Varför inte komplettera polisens lägesbild över de utsatta områdena med en lägesbild över tillståndet för den liberala demokratin i de utsatta områdena?

För tystnadskulturen, hederskulturen, den religiösa intoleransen med mera är inte bara ett polisiärt problem. Det är ett demokratiproblem.

Jag kommer att rösta på Centerpartiet i årets val trots att partiledaren har spårat ur och hamnat i det politiskt korrekta åsiktsträsket.

Det gjorde för övrigt hennes företrädare också. Maud alltså. Båda har mantrat "Nämen så här är det"

Jag är en centerextremist som står stadigt på Fälldins ideologiska bas

Vi ska inte ha särrättigheter för muslimer, Annie Lööf!

Du antyder att muslimer inte klarar av kritik utan att bli våldsamma!

Centerledaren vill inskränka rätten till islamkritiska demonstrationer under den islamiska högtiden Ramadan. GP

Det är inget annat än ett uttryck för muslimska särrättigheter.

Påskupploppen borde ha väckt en större debatt om hur det står till med yttrandefriheten i vårt land och hur vi måste förhålla oss till våldsamma grupperingar som avskyr vår rättsordning. Men tyvärr har polisledningen börjat kapitulera för den våldsamma pöbeln.

Rasmus Paludan nekades häromveckan demonstrationstillstånd i Borås. Beslutet har dock inte väckt någon större reaktion från det politiska och mediala etablissemanget. Politiker och debattörer har i stället tävlat om vem som kan framstå som allra mest förskräckt av KD-ledaren Ebba Buschs uttalande om att det hade varit bättre med 100 skadade islamister än poliser.

Under tiden har en intervju med Centerpartiets partiledare Annie Lööf gått de flesta förbi. I Svenska Dagbladets podcastutfrågning av partiledarna får Lööf frågan om hur hon ser på Paludans koranbränning och de upplopp som bröt ut (SvD Utfrågningen 21/4). Centerledaren ger då beskedet att polisen borde begränsa demonstrationer av Paludans slag med stöd av de ordningsbestämmelser som tillåter att polisen ger avslag på demonstrationer eller flyttar runt dem.

Men Annie Lööf vill gå längre än så. Under intervjun ger Centerledaren uttryck för att vilja förbjuda demonstrationer i utsatta områden och under den muslimska högtiden Ramadan. Enligt Annie Lööf är det nämligen två faktorer som polisen borde iaktta vid beslut om att begränsa demonstrationstillstånd. Det är ett högst anmärkningsvärt uttalande från en partiledare som säger sig vara liberal och värna yttrandefriheten.

I praktiken skulle Annie Lööfs förslag leda till att utsatta områden med en majoritet av muslimska invånare blir fredade zoner där yttrandefrihet inte ska råda på grund av religiös hänsyn. Det vore en förödande kapitulation inför den pöbel av islamska fanatiker och brutala gängkriminella som försökte mörda poliser med syftet att stoppa islamkritiska yttranden.

Centerledarens uttalande väcker ett antal frågor: Vilka fler manifestationer och yttranden ska en våldsam mobb kunna stoppa i framtiden genom att misshandla poliser och elda upp fordon? Tänk om någon vill ordna en provokativ demonstration undan Ramadan för att uppmärksamma den utbredda och systematiska homofobin i den islamska världen, Ska den kunna stoppas med hänvisning till risken för reaktioner?

Annie Lööfs önskemål om att begränsa demonstrationstillståndet avslöjar att centerledaren som inte klarar av att skilja på muslimer som enskilda människor och islam som ett bärande kitt av idéer och symboler.

När Lööf efterfrågar att landets polismakt tar i beaktande vad muslimska invånare i utsatta områden kan komma att tycka eller känna inför en koranbränning har hon låtit begränsa det fria ordet till förmån för kränkta gruppers känslor. Men att elda upp en koran är inte ett angrepp på muslimer, utan hädande av en islamsk symbol och något som bör vara tillåtet om man verkligen står upp för yttrandefriheten.

I Svenska Dagbladets utfrågning av partiledarna får Lööf frågan om hur hon ser på Paludans koranbränning och de upplopp som bröt ut (SvD Utfrågningen 21/4). Centerledaren ger då beskedet att polisen borde begränsa demonstrationer av Paludans slag med stöd av de paragrafer i Ordningslagen som tillåter att polisen ger avslag på demonstrationer eller flyttar dessa. Detta är fullt möjligt men, menar polisen själva, är svårt i praktiken eftersom medborgarnas grundlagsfästa demokratiska rättigheter, som mötesfrihet och yttrandefrihet, är så pass centrala och hårt reglerade.

Vidare öppnar Lööf för att införa en partiell blasfemilagstiftning i Sverige. En lagstiftning som skulle göra hädande eller kränkning av religion förbjuden i delar av landet vid olika tidpunkter år från år.

Som under Ramadan som infaller på olika tidpunkter varje år och i utanförskapsområden som även de skiljer sig vartefter polisen återvinner kontrollen över våldsmonopolet eller förlorar det lokalt. En lagstiftning som då skulle innebära att i områden polisen inte har ett tillräckligt gott våldsmonopol införs en annan form av lagstiftning än den som råder i övriga landet.

I praktiken förespråkar Centerpartiet en formell ghetto-lagstiftning och i förlängningen en ghetto- och enklavisering av Sverige. Partiledarens funderingar över hur det kan lösas vilar sannolikt på en för partiet stabil juridisk grund då Lööf är utbildad jurist.

För andra utbildade jurister är denna form av lagstiftning främmande då den har uppenbara brister i förutsägbarhet och att den inte träffar alla medborgare lika eller likartat.

Det har varit många stolliga muslimer som har verkat i Centerpartiet och frågan är om det är grunden för Lööfs blasfemikrumbukter.

Är det här viktigt Annie Lööf?

I så fall; Vakna!

Abdirizak Waberi

 

Islamiska skolor

Yttrandefrihet

Ska Sverige ta det första steget mot censursystem som i de islamdominerade länderna eller ska vi behålla friheten?

Vad blir nästa frihetsinskränkning?

Svenska Dagbladet

”Polisledningen har gått vilse i demokratin”

Med beslutet att neka Rasmus Paludan demonstrations­tillstånd öppnar Polis­myndigheten upp för den starkes rätt. Våld och hot som metod fungerar alltså, skriver två poliser.

Dagen efter de våldsamma protesterna i Norrköping, Linköping, Rinkeby och Örebro samtalade erfarna dialog­poliser i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Samtalet handlade om principer och de såg att yttrande­friheten var hotad. En av dialog­polisernas kommentarer var: ”Polisen kommer att backa”. Med det menade kollegan att polis­ledningen kommer att göra inskränkningar i demonstrations­rätten på felaktiga grunder för att undvika allvarligare ordnings­störningar.

Kommentaren rörde såklart inte de enskilda polisernas insats eller mod, tvärtom. Under rådande omständigheter visade de en beslutsamhet som man inte annat än kan imponeras av och beundra. Det var den sorts rättspatos samhället efterfrågar av de män och kvinnor som tar på sig rollen att skydda medborgarna, samhället och dess friheter. Kommentaren tog som sagt sikte på en förmodad utveckling där Polis­myndigheten har för avsikt att inskränka demonstrations­rätten.

Vi kan inte annat än att vara stolta över våra kollegor. De presterade till sin yttersta förmåga.

Annat är det ställt med beslutsamheten hos polis­ledningen och vissa politiker, när det gäller de grundlags­skyddade friheter vi som poliser är satta att skydda.

Yttrandefriheten är en av grundbultarna i den västerländska demokratin. Den ger oss möjlighet till en substantiell demokrati där innehållet, inte bara formen, garanterar oss frihet. Den låter oss diskutera och debattera det samhälle som angår oss alla. Men än viktigare är att den låter oss provocera, och till och med håna och häckla ideologier och religioner som har för avsikt att påverka och bestämma över våra liv och vår framtid.

I vår verksamhet som dialog­poliser har vi stått öga mot öga med varenda åsikts­yttring och ideologi som i praktiken existerar, inte sällan handlar det om krafter som är djupt anti­demokratiska och utmanar vårt samhälle. Vårt budskap har alltid varit att möta dessa krafter med demokrati. För även i de mest odemokratiska rörelser pågår en diskussion om hur man bäst påverkar opinionen. I en stark demokrati vinner demokratins spelregler över våld och hot som metod. Detta betraktar vi som en sanning. Detta innebär inte att dessa krafter ändrar åsikt, men genom att få dessa krafter att följa demokratins spelregler ges samhället en möjlighet att möta idéer i stället för våld. Inskränkningar i demokratin ödelägger i praktiken polisens arbete att arbeta brotts­förebyggande mot antidemokratiska krafter.

Det som nu sker är väldigt oroande och bör tas på största allvar. Dagarna efter att samhället och demonstrations­rätten angreps svarar Polis­myndigheten med att begränsa demonstrations­rätten med hänvisning till ordnings­störningar. Det finns möjligheter till detta i ordnings­lagen, men praxis och rådande ordning har gjort gällande att detta inte gäller den som väljer att bedriva opinion inom ramen för lagstiftningen. Något annat är i realiteten absurt. Polismyndigheten öppnar med detta beslut upp för den starkes rätt. Våld och hot som metod fungerar alltså. I vår värld är Polis­myndigheten och medborgarnas frihet den starke. Ingen annan. För hur hade det sett ut om Magdalena Andersson fått flytta sitt förstamajtal till en rastplats längs E4:an på grund av att hennes ideologiska menings­motståndare attackerar polis och samhälle? Otänkbart för de flesta. Dock inte för de antidemokratiska element som betraktar detta från sidan. För dessa krafter blir det uppenbart att våld och hot fungerar, dessutom inser krafterna att deras odemokratiska krav legitimeras av en svag statsordning.

Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med det följer en rad värde­konflikter då olika värderingar och normer möts, och inte sällan står de mycket långt ifrån varandra. Demokratin låter dessa mötas på lika villkor, demokratin och våra grundlagar sätter ramverket för hur dessa skall mötas. Demokratin respekterar alla. Instrumentet fungerar. Att vackla och finna särlösningar gynnar ingen i förlängningen och skapar effekter som är svåra att överblicka. För hur ska vi agera då? Tänk er att en ung homosexuell iransk kvinna väljer att demonstrera mot islam för att hennes livs kärlek blivit hängd i en lyftkran och då väljer att bränna koranen i protest mot religiöst förtyck. Ska vi placera henne på en rastplats då? Eller helt enkelt förbjuda hennes protest då reaktionerna förväntas bli lika våldsamma som de vi nyss bevittnat? Vem inom svensk polis anser vi ska göra den bedömningen? Både läsaren och vi vet svaret. Ingen. I den stunden blir polisen politisk. Paradoxalt nog precis det samhälle den protesterande kvinnan flytt ifrån för att ges möjlighet att älska vem hon vill och fritt uttrycka sin kärlek inför det samhälle hon lever i.

Det finns anledning att vara allvarligt bekymrad. Polisen i Västra Götaland valde under helgen att helt avslå Rasmus Paludans demonstration i Borås. Det går fort nu. Allt för att behålla lugnet och tryggheten. Om inte Polis­myndigheten frågar sig hur behovet uppstod och vems trygghet man anser sig skydda genom att inskränka demonstrations­rätten så är det väl hög tid att opinions­bildare, journalister och politiker ställer den frågan till Polis­myndigheten och den ytterst ansvarige, justitie­minister Morgan Johansson.

Det borde inte vara en krusning på ytan ens. I stället är det full storm på det demokratiska hav där duktiga poliser får sina kroppar sönder­slagna och hjälmar spräckta. De borde i alla fall ha rätt att veta varför. Om det för en sekund skulle vara oklart så får resten av samhället hjälpa polis­ledningen att hitta tillbaka till en lugn hamn igen.

För vilket samhälle är det vi vill ha och försvara? Ett samhälle där icke­demokratiska och våldsamma krafter sätter begränsningar för det fria ordet, eller en stat som står upp för demokratins principer där ord och debatt går före våld och hot som metod? Svaret är självklart men uppenbart inte för dem som för tillfället håller den demokratiska kompassen upp och ner i en desperation att bibehålla ett bedrägligt lugn, något som är dömt att misslyckas.


Fredrik Jonson
dialogpolis

Carl-Johan Ahlström
dialogpolis

Kränkta muslimer

Koranen kapitel 9

9:5 Then, when the sacred months have passed, kill the polytheists wherever you find them, capture them and besiege them, and lie in wait for them at every ambush. But if they repent, and maintain the prayer and give the zakāt, then let them alone. Indeed Allah is all-forgiving, all-merciful.

9:29 Those who do not believe in Allah and the Last Day - even though they were given the scriptures, and who do not hold as unlawful that which Allah and His Messenger have declared to be unlawful, and who do not follow the true religion - fight against them until they pay tribute out of their hand and are utterly subdued.

Från Islamiska Samarbetsrådet, ISM, är det idag tyst. ISM lät den 10 april förstå att alla Sveriges muslimer utsatts för våld genom Rasmus Paludans uppeldande av Koraner i offentlig miljö. Genom denna förklaring aktiverade ISM, som tillsamman organiserar de aktivt troende muslimerna i Sverige de så kallade ”Krigsverserna” i Koranen vilket Ledarsidorna tidigare beskrivit.

Den retorik samarbetsrådet använder sig av vilar på Islamiska Samarbetsrådets uttalande om motsvarande händelser i Jönköping från den 10 april i år i samband med Koranbränningen utanför Jönköpings Islamiska Församling. Samarbetsrådet, ISR, menar att

”Islamiska Samarbetsrådet (ISR) ser Koranbränningen som ett våldsuttryck mot muslimer som kollektiv”.

ISR består av de muslimska trossamfunden
Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, FIFS
Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige, IKUS
Bosniakiska Islamiska Samfundet, BIS
Sveriges Muslimska Förbund, SMF
Islamiska Shiasamfunden i Sverige, ISS
Islamiska Fatwabyrån i Sverige, IFBS

FIFS och SMF kontrolleras i praktiken genom personunioner av det Muslimska brödraskapet och IKUS domineras av den turkiska regimen samt den turkiska statliga myndigheten Diyanet. ISS äri huvudsak lojal gentemot den teokratiska diktaturen i Iran.

Formuleringen om ”våldsuttryck” innebär att de s.k. krigsverserna i Koranen kan användas till att legitimera våld och politiska krav som en inskränkning av vissa universella och mänskliga rättigheter.

Så länge inte ISM, eller något av de mer tongivande trossamfunden FIFS, SMF eller IKUS uttalar sig i en annan riktning än tidigare och blir en del av dialgen kommer den konflikt som blossat upp, fortsätta utvecklas med fortsatta oroligheter i de olika utanförskapsområdena runt om i Sverige.

Utanförskapsområden som visar allt större likheter med kutlurella enklaver separerade från Sverige i övrigt vilket är ett av de islamistiska organisationernas delmål.

Och sett till hur polisen i kanske främst Västra Götaland nu agerat genom att ifrågasätta legitimiteten i Yttrandefrihetsgrundlagen, både från regionledning och enskilda polisbefäl, samt har olika praxis beroende på vilken religion och vilka symboler som skall kritiseras är det inte orimligt att det finns substans i det narrativ som sprids i islamistiska miljöer.


Krigsverser legitimerar kravallerna

Islamiska Samarbetsrådets uttalande efter Koranbränningen i Jönköping ser ut att vara en av de komponenter som framkallat kravallerna under påskhelgen. Ett uttalande som går att koppla direkt till de s.k “Krigsverserna” i Koranen som kan ha använts för att få personer att lättare legitimera enskildas egen våldsanvändning mot det svenska våldsmonopolet.

Efter kravallerna och oroligheterna i Linköping, Norrköping, Örebro, Landskrona och Malmö under påskhelgen, i samband med Rasmus Paludan och det danska partiet Stram Kurs manifestation ställer sig allt fler frågan om hur mekanismerna bakom detta ser ut.

“Det finns många orsaker. En del kan vara upprörda över polisens beslut att ge tillstånd, men det kan också vara unga personer som hyser agg mot polisen av andra orsaker eller kriminella som använder detta som ett skäl att använda våld”, säger Calle Persson, presstalesperson vid Malmöpolisen till Sveriges Radio.

Men att det finns en religiös-politisk koppling till islamism bör anses vara otvisteligt. Det fascistiska Partiet Nyans partiledare ger sin bild av hur detta påverkar Sverige. Partiet Nyans erkänner inte den svenska yttrandefrihets- och tryckfrihetslagstiftningen i sin nuvarande form utan vill ha undantag för muslimer.

Partiet Nyans och dess partiledare Mikail Yüksel får stöd från Dramatens regissör America Vera-Zavala som förstärker bilden av en kollektiv attack mot muslimer.

Den retorik de två använder sig av vilar på Islamiska Samarbetsrådets uttalande om motsvarande händelser i Jönköping från den 10 april i år i samband med Koranbränningen utanför Jönköpings Islamiska Församling. Samarbetsrådet, ISR, menar att

”Islamiska Samarbetsrådet (ISR) ser Koranbränningen som ett våldsuttryck mot muslimer som kollektiv”.

FIFS och SMF kontrolleras i praktiken genom personunioner av det Muslimska brödraskapet och IKUS domineras av den turkiska regimen samt den turkiska statliga myndigheten Diyanet.

Formuleringen om ”våldsuttryck” innebär att de s.k. krigsverserna i Koranen kan användas till att legitimera våld och politiska krav som en inskränkning av vissa universella rättigheter. Exempelvis står det i vers 2:190:

”Strid för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare”.

I vers 218 av samma kapitel står det:

”Och de kommer att fortsätta att strida mot er för att förmå er att avsvära er tro – om de kan”.

Striden som förs, en inte orimlig tolkning, är den kritik och granskning som sker med olika medel mot islam samt inte minst islamistiska organisationer. Någon proportionalitetsprincip eller våldstrappa regleras inte i Koranen utan öppnar dörren för våldsanvändning redan från början. Något som ser ut att ha utnyttjats av de aktörer som ligger bakom kravallerna.

Med vers 2:190 utlöses därmed, med ett svenskt sätt att se på rättstillämpning, någon form av nödvärnsrätt om ISR uttalande använts som grund till oroligheterna. Vilket det ser ut att ha gjort i någon mån.

Och i dessa krigsverser finns även andra skrivningar som går att härleda direkt till bland annat Partiet Nyans partiledares uttryckssätt i andra sammanhang. Att religionsfrihet innebär primärt religionsfrihet för Islam och inte några andra religioner (2:192-194).

Även om polisen bedömer att en del av de som attackerat polisen i dessa områden inte gör det primärt av religiösa skäl så kan detta samband inte uteslutas. Dessa ungdomars miljöer domineras även av religion och deras ursprungskulturer där religiösa uttalanden kan användas för att själva legitimera sina beslut inför sina grannar, föräldrar, vänner med mera som kommer från samma religiösa kluster.

Det går idag inte att utsesluta vilket ansvar som i detta fall ISR har för händelseutvecklingen.

Genom att ISR använder sig av en retorik som med viss lätthet kan tolkas som att det våld Sverige upplevt de senaste dygnen skulle vara någon form av legitimt självförsvar istället för en attack mot statens våldsmonopol och den svenska författningen går inte ansvarsfrågan att negligera.



Kränktheten är det öppna samhällets fiende

Enskilda människors kränkthet kan inte gå före det fria samhällets värden. Det är på tiden att vi börjar prata om de sociala och kulturella dimensionerna av integrationen, skriver Alice Teodorescu Måwe.

”Att bränna en koran ska vara ett hatbrott” ansåg 26 856 personer som på måndagsmorgonen hade skrivit under en namninsamling initierad av journalisten och författaren Atilla Yoldas. Att just en journalist, som så sent som i december i fjol skrev i Expressen, uppvisar så svaga demokratiska impulser är illavarslande. Det är dock symptomatiskt för många av de reaktioner som följt på de senaste dagarnas brutala upplopp runt om i landet.

I en demokrati får man bränna religiösa skrifter, skända flaggor, teckna karikatyrer av profeter och gudar och medvetet göra folk förbannade – trots att man vet att det kommer att såra och kränka. Det är just acceptansen av detta, själva axelryckningen, som avgör om man har med en demokrati eller inte att göra. Det betyder inte att människor inte kan uppröras, men det betyder att man inte tar till våld eller önskar förbjuda de uttryck som man av någon anledning ogillar.

Det innebär med andra ord att enkom förekomsten av en koranbränning, hur osmaklig den än månde vara och oavsett de bakomliggande motiven, bekräftar att den svenska demokratin är vid god vigör; ty såväl yttrandefriheten som religionsfriheten existerar enbart så länge som någon använder sig utav dem. En oundviklig konsekvens av att de demokratiska rättigheterna brukas blir, i praktiken, att någon kan komma att bli provocerad, kränkt eller förbannad. Den egna upprördheten blir således priset som det fria samhällets individer behöver betala för att själva kunna ta del av rättigheterna.

I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?

Här uppstår en konflikt som behöver adresseras, ty inget samhälle kan vara både öppet och fritt och samtidigt så reglerat att inga kränkande yttranden kan yppas. Att så många, så lättvindigt, kan dagtinga med denna för demokratin så grundläggande ingrediensen bör stämma till eftertanke. I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?

Att bränna böcker, oavsett om de rör sig om religiösa skrifter eller böcker av annat slag, är ett uttryck för barbarism. Samtidigt illustrerar de senaste dagarnas våldsamheter behovet av fler koranbränningar – om än rent bildligt.

Vittnesmålen från de utsatta poliserna, liksom de videosekvenser som visats i media, indikerar att det inte enbart rör sig om maskerade ungdomar; också äldre kvinnor och yngre barn deltog skrattandes i upploppen. Det bör tjäna som en påminnelse om ett Sverige i förändring, inte bara demografiskt utan också högst värderingsmässigt, som en följd av den förändrade demografin. Koranbränningarna blottar därmed diskrepansen i synen på yttrandefrihet och religionsfrihet mellan majoriteten och minoriteten i Sverige, såväl som att grovt våld och skadegörelse anses som legitima uttryck för en självupplevd kränkthet i delar av minoriteten.

Socialdemokraterna älskar makten – men inte ansvaret

Detta är särskilt illavarslande ur ett integrationsperspektiv då de svenska ansträngningarna särskilt tagit fasta på ekonomisk integration (som också till stor del misslyckats) och duckat för de kulturella och sociala dimensionerna. Utgångspunkten har varit att ett arbete leder till integration. Den som arbetar och är självförsörjande har integrerats, samtidigt som förekomsten av ett arbete betraktas som ett bevis på att integrationen de facto har uppnåtts. Självklart är arbete viktig men bör snarare ses som ett mått på etablering än på anpassning eller integration.

De våldsamma upploppen belyser ånyo att framgångsrik integration inte kan åstadkommas om synen på sådant som yttrandefrihet och religionsfrihet avviker alltför radikalt från majoritetsuppfattningen – oavsett hur mycket den invandrade arbetar och tjänar varje månad.

Att fortsätta förneka detta faktum och istället, av rädsla för konsekvenserna, beskära allas våra liberala fri- och rättigheter i syfte att undvika konflikter med en våldsbenägen minoritet är en farlig återvändsgränd som inte bör beträdas. Det är således inte majoriteten som ska anpassa sig till minoritetens ofrihetliga värderingar utan minoriteten som ska förstå att ett liv i en demokrati innebär acceptans också för andra människors rätt att häda.

På Twitter talar ambassadören Jens Odlander, som jobbat under flera socialdemokratiska statsministrar senast under Stefan Löfven, klarspråk kring vad som i praktiken behöver göras:

De som attackerar polisen, mordbränner bussar, förstör egendom ska filmas, identifieras, lagföras. Därutöver bör vräkningar ske, bostads- och andra bidrag dras in, uppehållstillstånd annulleras, familjeinvandring stoppas pga vandelsbrist. Snabblag om indragning av medborgarskap nu.

Också stora böter, ryck tv, parabol, bilar. Vid alla dessa åtgärder bör föräldrar göras medansvariga. En diskussion måste också inledas om straff, böter, utvisningar också kan gälla ”horisontellt” över storfamiljer/klaner eftersom detta är förövarnas modus operandi. Notera att sabotage mot blåljuspersonal har livstid i straffskalan. Det bör utdömas flera individer under Påskupproret.

Staten bör tillsätta en task force bestående av Polis, Skatteverk, kommuner, hyresvärdar, socialtjänst och Migrationsverket och genomföra de åtgärder som jag nämnde ovan. Kanske behövs även Säpo.

Statsminister Magdalena Andersson och hennes regering har återkommande sagt sig vilja vända på varenda sten för att komma åt segregationen. Frågan är om de vågar agera på den information de finner? Om de har mod att sätta hårt mot hårt på det vis som Odlander efterfrågar, att visa våldsverkarna vem det är som bestämmer. Att återta våldsmonopolet, och därigenom den demokratiska kontrollen, för att prata socialdemokratiska.

Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske.

Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske. Att vända skutan är ingen enkel sak, efter decennier av passivitet och relativisering, men det får numera anses oundgängligt om Sverige inte ska bli ett än mer splittrat och farligt land. Konflikträdslan och oviljan att markera vad som gäller i Sverige måste få ett slut.

De krigsliknande scenerna – med skadade poliser, kapade polisfordon, vandaliserad egendom, en buss med passagerare i brand – vittnar om en reell maktkamp, om territorium och om värderingar. Om staten, och mer exakt Polisen, inte kan upprätthålla våldsmonopolet och därigenom trygga medborgarna, vem ska då göra det? Vi är på väg att etablera ett samhälle där makt går före rätt, där människor tystnar av rädsla. Från ett sådant samhälle finns ingen återvändo.

Det är rasismens och klassklyftornas fel! (V),

Det är invandringen! (SD),

Det handlar om skolan! (L),

Det behövs strängare straff och hårdare tag! (S, M, KD),

Vi vet inte vad det beror på. Men det har i alla fall inget med invandringen att göra. (C, MP).

Carolin Dahlman: Skyll inte upplopp på kriminella

SIGNERAT

UPPDATERAD: 2022-04-23 09:00

PUBLICERAD: 2022-04-23 06:00

De maskerade unga killar som kastar jättestora gatstenar är toppen på ett isberg, och vi måste våga se hela isberget. Och börja hantera det med bestämd röst, skriver Carolin Dahlman.FOTO: KICKI NILSSON/TT

Det verkliga hotet mot vår trygghet och frihet är att det i Sverige finns människor som inte accepterar våra grundläggande fri- och rättigheter, skriver Carolin Dahlman.

När politiker säger att stenkastarna är ”kriminella individer” missar de en viktig utmaning. Problemet är mycket större än så. ”Det finns starka kopplingar till gängkriminella”, sa justitieminister Morgan Johansson (S) i Aktuellt, som förklaring till upploppen under påsk (19/4). För Aftonbladet förklarade han att de skyldiga ”är i grunden kriminella individer” (17/4).

NWT presenterar: Carolin Dahlman – ny krönikör

Men förklaringen skaver. Det handlar inte bara om enstaka knarklangare som surnat till över att polisen vill störa deras lukrativa verksamhet. Problemet är betydligt större än så.

Åklagaren i Linköping kände att attackerna i Östergötland var synkroniserade (TV4 19/4). Och på onsdagen meddelade justitieministern att det fanns skäl att tro att upploppen underblåsts av utländska islamister. Aktörer i Mellanöstern ska via sociala medier ha försökt sätta en bild av Sverige som anti-muslimskt (Aftonbladet 20/4).

Att bara prata om ”kriminella” eller ”individer” är alltså att förenkla och förminska problematiken. Det kan också leda till att man vidtar ineffektiva åtgärder.

Just nu pratar många om att polisen ska få vattenkanoner och gummikulor. Men det räcker inte med att med polisiärt våld bemöta de hatande vilddjur som går till attack mot poliser med järnrör, stenar, sparkar och slag. De maskerade unga killar som kastar jättestora gatstenar är toppen på ett isberg, och vi måste våga se hela isberget. Och börja hantera det med bestämd röst.

Det verkliga hotet mot vår trygghet och frihet är att det i Sverige finns människor som inte accepterar våra grundläggande fri- och rättigheter. De är äldre, kvinnor och betydligt fredligare än gängkriminella tonåringar.

Det finns oroväckande många som demonstrerar vilt och anser att vi är islamofober för att socialtjänsten tar hand om barn som far illa. Det är oerhört viktigt att vi inte låter oss skrämmas av anklagelserna, utan istället ger demonstranterna mothugg. Sverige står ju på barnens sida och ska göra så med rak rygg.

Tyvärr har allt för många i dagarna böjt sig för kraven från de muslimer som provoceras av Rasmus Paludans koranbränning. Av rädsla för fler upplopp eller för att kallas rasister backar en efter en fegt för påtryckningarna.

Kommundirektörerna i Linköping och Norrköping meddelade polisen att de inte vill att Stram kurs ska få fler demonstrationstillstånd. Linda Westerlund Snecker (V) ifrågasatte att polisen gav tillstånd att demonstrera. Nooshi Dadgostar (V) hintade att det går ”att vägra tillstånd för allmän sammankomst”. Även Märta Stenevi (MP) pekade på att vissa regioner anvisat demonstrationerna till annan plats. Som små rädda möss anpassade de sig.

Enligt polisen Nadim Ghazale blir muslimer ”uppriktigt ledsna, sårade och uppgivna över de provokationer som genomförs under missbrukandet av yttrandefriheten”. Han tyckte att det var fel att någon fick tillstånd att bränna koranen. Svensk lag skulle istället ”skydda vissa utsatta folkgrupper” (Expressen 19/4).

Expressens krönikör Atilla Yoldas, har startat en namninsamling för att det ska klassas som hatbrott att bränna en koran. Till och med justitieministern landade i diket. ”Provokationer och våld av detta slag har ingen plats i det svenska samhället”, skrev han till Ekot. (15/4). Till Aftonbladet sa han att ”högerextremisten också ett stort ansvar, genom att driva på detta” (17/4).

Men det är enorm skillnad mellan att bränna en bok och att bränna polisbilar. Våld ska självklart fördömas – men varför säger en minister att provokation inte har plats i det svenska samhället?

Hur utmanande åsikter får man ha i Johanssons Sverige? Vad får man göra? Har tjejen i den korta kjolen ansvar för om hon blir våldtagen? Ska den som flashar en lyxig klocka få bannor om hen utsätts för rån?

När justitieministern vill gå de kränkta till mötes – och till och med jämställa provokation med riktigt våld – sviker han svenska värderingar. Det är en farlig väg att gå in på. Muslimer som bor i Sverige måste istället lära sig acceptera öppenheten, toleransen och friheten som vi älskar så. De får vänja sig vid att deras profet blir förnedrad eller bok bränd.

Utan rätten att förnedra är yttrandefriheten bara ett fint tomt ord. Utan den blir vi så tysta till slut.

Carolin Dahlman

Salafism – Salafister

Karin Pihl 05:00 - 25 apr, 2022

Extremister ska inte leva på göteborgarnas skattepengar!

En ny rapport från Försvarshögskolan visar hur islamistiska extremister utnyttjar bidragssystemen för att sprida sina läror. Karin Pihl 05:00 - 25 apr, 2022

Det har länge varit känt att Göteborg har problem med islamistisk extremism. Och då särskilt salafism. Det är en radikal, bokstavstroende minoritetsinriktning inom sunniislam, som motsätter sig det demokratiska samhället och kvinnors rättigheter, har en svartvit syn på religionen och hyser ett hat särskilt mot judar och shiamuslimer. En central del av salafismen är övertygelsen att muslimer i västvärlden inte ska integreras i samhället.

All form av salafism är inte våldsbejakande, men det finns en gren inom läran som uppmuntrar till våld. Det är denna gren som Islamiska staten står för, och som lockat unga i Sverige och Göteborg att resa ned till Syrien och Irak under den tid som terrorsekten kontrollerade stora områden i regionen i mitten av 2010-talet.

I och med IS fall 2019 har intresset för sådana terrorresor avtagit. Men det betyder inte att den salafistiska aktiviteten har minskat. Snarare har den ändrat form.

En ny rapport från Försvarshögskolan som tagits fram på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) visar att personer inom den salafistiska miljön delvis ändrat strategi.

Rekryteringen och spridningen av salafistiska budskap sker allt oftare via den redan befintliga demokratiska infrastrukturen i samhället – genom utbildning, föreningar och ungdomsverksamhet. Göteborg är en av tre städer som analyseras i rapporten.

Utnyttjandet av välfärdsstaten sker inte minst genom utbildningsverksamhet. Den nu stängda Vetenskapsskolan (sedermera Safirskolan) i Göteborg är ett välkänt exempel på en friskola där ledningen haft kopplingar till islamistisk extremism. Det finns också kopplingar mellan individer relaterade till Vetenskapsskolan och förskolor. Exempelvis stängde kommunen förskolan Lär & Lek 2020 med hänvisning till att verksamheten stod under påverkan från personer med kopplingar till våldsbejakande extremism.

Ett annat problem som uppmärksammas i rapporten är att salafistiska krafter utnyttjar föreningslivet för att sprida sina budskap, uppgifter som kommer från intervjuer med flera anställda inom kommunen och myndigheter. Anonyma kommunanställda vittnar om att projektstöd ses som särskilt attraktivt inom den salafistiska miljön.

Personer som är verksamma inom dessa miljöer vet vilka ord som ska användas för att en ansökan ska gå igenom. Det officiella projektet kan vara något gott, som läxläsning eller aktiviteter för ungdomar, medan det i praktiken också används som ett sätt att sprida en radikal ideologi.

Exempelvis har lokala idrottsföreningar i nordöstra Göteborg använts som en arena för rekryteringsförsök till radikala miljöer. Även föreningar som på pappret arbetar med jämställdhet och demokrati kan ha andra mål "under ytan", som att separera sig från majoritetssamhället.

Den bilden bekräftas i kommunens egen lägesanalys från stadsledningskontoret i fjol. I den rapporten framkommer att dessa krafter har som strategi att få tillgång till skattepengar genom att bilda föreningar och hyra lokaler.

Rapporten från Försvarshögskolan belyser ett viktigt problem. Att intresset för terrorresor till Syrien och Irak minskat betyder inte att samhället inte längre har problem med salafism.

Det är viktigt att påpeka att det i ett fritt samhälle är tillåtet att stå för och sprida extrema värderingar – så länge man inte gör sig skyldig till brott.

Men det innebär inte att politiken kan blunda för de problem som uppstår när extremister tillåts påverka hela bostadsområden. Framför allt flickors och kvinnors frihet begränsas när det förekommer lokala ”moralpoliser” som har synpunkter på klädsel och beteende.

Göteborgs kommun och den svenska staten kan och bör inte hindra någon från att uttrycka sin åsikt eller övertyga andra om sin svartvita världsbild. Men vi bör inte heller främja dem aktivt. Det är stötande att skattemedel går till verksamheter som bidrar till att cementera parallellsamhällen och, i vissa fall, har kopplingar till miljöer som förespråkar våld.

Rapporten blottar en svaghet i det svenska bidragsmaskineriet. Civilsamhället är i dag beroende av offentliga medel. Givetvis finns krav på att bidrag ska gå till initiativ med ett gott syfte. Men det är svårt att kontrollera. Som sagt är det relativt enkelt att söka bidrag för demokrati och jämställdhet när syftet egentligen är något annat.

För att motarbeta salafismens utbredning är en total genomgång av hur det svenska föreningslivet finansieras en bra start.

Ex-salafist: ”Svenskar vet ingenting om islamism”


“Ali”, som egentligen heter något annat, växte upp i en religiös irakisk sunnifamilj. Alla i hans omgivning var religiösa och detsamma förväntades av honom.

– När du läser på mer djupgående, så inser du hur farlig den trosinriktningen faktiskt kan vara. Salafismen är extrem, säger ”Ali” till Bulletin.

Bulletin har träffat ”Ali”, 22 år. Han läser till ingenjör på universitetet. Han växte upp i norra Irak där alla i hans krets var muslimer och många av dem även salafister. Salafismen är en fundamentalistisk trosinriktning inom islam. Det är en strikt lära som bland annat predikar jihadism och underminerar demokratiska rättigheter.

Som ung började han lära sig om islam och introducerades till salafismen i tidig ålder. I dag är han inte längre muslim och vägen till att lämna religionen har inte varit lätt. Han hade ett starkt intresse för religion och sin islamistiska tro från tidig ålder. Han började läsa Koranen mer grundligt och fördjupade sig i den salafistiska tron redan i tolvårsåldern. Ju mer han läste desto mer började han ifrågasätta.

– När du läser mer djupgående, så inser du hur farlig den trosinriktningen faktiskt kan vara. Salafismen är extrem. Varför många inte förstår detta är för att de faktiskt aldrig läst på och satt sig in i religionen på riktigt.

Det var inte okej att ifrågasätta heller. ”Ali” skulle bara läsa, lyssna och hålla med. För honom var detta svårt att acceptera, men han fortsatte läsa på. Alla runt omkring honom följde ju denna väg, så den måste vara rätt, tänkte han.

Kunde inte stå för deras lära

Det blev dock allt svårare att acceptera salafismen för ”Ali”. Han berättar hur man enligt salafismen ska läsa koranen ordagrant. Ens handlingar är antingen rena eller orena. Är de orena väntar extrema bestraffningar.

De som inte följer religionen ses som otrogna. Några av hans närmaste vänner på gymnasiet var icke-troende. För ”Ali” var det svårt att acceptera hur salafismen såg på dem:

– Jag kunde inte längre acceptera vad som lärdes ut och vad jag läste. Hur kan man acceptera att det är okej att skada andra för att de är “kufar” (otrogna). Läran blev väldigt våldsam och det var inte något jag kunde stå för.

Han började i stället intressera sig för filosofi, teologi och vetenskap. Detta läste han under sin fritid och börja snabbt inse att han faktiskt inte var ense med salafismen längre. Det fanns så mycket mer utanför det, tänkte han.

- Det är farligt hur hjärntvättad man kan bli som salafist. Jag var säker på att det var den enda rätta vägen och allt utanför är fel och bör straffas. Bara jag fördjupade mig i tron så insåg jag att jag verkligen var på väg i en farlig riktning.

Vågar inte berätta

”Ali” har fortfarande inte berättat för familj och närstående att han lämnat religionen. Bara hans närmaste vänner vet om detta. Det är ett steg som fortfarande är för svårt att ta offentligt.

– I vad jag lärdes ut är det okej för vem som helst att skada mig för att jag väljer att lämna. Det gör det ju svårt att lämna offentligt. Det skulle även vara en skam för min familj om det kom ut att deras son inte längre var muslim.

– Det är inte lätt att lämna salafismen. Att till och med inte vara praktiserande är i sig väldigt svårt. Jag skyller alltid på att mina universitetsstudier tar mycket av min tid och att det är därför jag inte hinner vara aktiv, fortsätter han.

”Ali” berättar att det är fler som är i samma sits som han. Till och med i hemlandet i Irak. Det är dock mycket svårare att inte leva enligt läran där. Om det skulle framgå att de lämnat salafismen kan det vara en fråga om liv eller död, menar han.

Fel bild i Europa

En annan viktig punkt som ”Ali” finner problematisk är den förskönade bilden som finns kring islamiska inriktningar i Europa och framför allt i Sverige. Han menar att många inte verkar förstå vad det faktiskt innebär. Det kan de heller inte göra, menar han. Koranen måste läsas på arabiska och det är inte många i Sverige som behärskar språket så pass väl för att förstå vad som faktiskt sägs.

– Jag önskar att de som faktiskt har den här förskönade bilden kunde åka ner till Irak eller andra islamskt styrda länder i Mellanöstern. Där kan de få uppleva den sanna sidan av dessa extrema islamistiska inriktningar. Där hade kvinnorna inte ens kunnat gå ut utan hijab utan att hotas till livet.

Salafismen är en bokstavstrogen trosuppfattning och har som mål att bland annat upprätta en islamisk stat, framför allt salafi-jihadism är kärnuppfattningarna för extrema grupper likt Islamiska staten.

– Det finns en anledning till att muslimer flyr Mellanöstern och försöker ta sig till Europa. Varför inte till Saudiarabien eller andra länder där nere? De vet hur svårt det är att leva under hårda islamistiska lagar där och vill inte leva så.

Salafismen i Sverige

Enligt ”Ali” är det många som till ytan tycks vara helt vanliga, men egentligen delar de dessa extrema islamistiska åsikter. Något han tycker är extremt farligt för framtiden.

– Det är så många som hjärntvättas till att verkligen förakta hur Sverige och Europa är. Demokratin och den friheten som finns här går emot läran. Det är något som ses som fel.

För bara några år sedan släppte Försvarshögskolan rapporten ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” som kartlägger den salafistiska jihadistmiljön i Sverige och dess påverkansmetoder. Resultatet visade att de våldsbejakande islamistiska miljöerna i Sverige har tiodubblats på mindre än tio år.


I rapporten framkommer även hur personer från den salafistiska inriktningen försöker påverka invånarna till att leva efter vad som anses vara tillåtet enligt dem. Målet är att etablera parallella samhällen där deras religiösa värderingar och normer är dominerande.

”Läs på!”

Det var när ”Ali” läste på och verkligen fördjupade sig i sin trosinriktning som han förstod vad det verkligen handlade om. Det var då han lämnade salafismen. Det är även hans råd.

– Om man verkligen läser på vad salafismen faktiskt handlar om så kan man inte stanna kvar. För om man tror på att det är okej att döda “otrogna” för att de inte delar samma extrema värderingar, då behöver man verkligen hjälp.

– Svenskar vet ingenting om islamism. Läs inte på förskönade svenska sidor. Läs på, på riktigt. Se bara på stora delar av Mellanöstern som ett exempel. Där är salafismen stark. Skulle du verkligen vilja leva så?


Salafister har en ny strategi och använder sig allt oftare av demokratiska medel för att uppnå sina mål. De söker sig i allt större utsträckning till myndigheter och föreningar, samt bort från religiösa friskolor – till dagmammor där insynen är ytterst begränsad.


Salafism är en fundamentalistisk inriktning inom islam. Dess efterföljare vill leva enligt sharialagar, och eftersträvar bland annat separation mellan muslimer och icke-muslimer, samt mellan män och kvinnor. De är också kända för att bedriva mission bland andra muslimer, liksom för att agera moralpolis.

För att flyga under radarn har salafister i Sverige ändrat strategi för att främja sina syften och mål. I och med en allt större granskning av deras aktiviteter ser forskare tecken på att salafistiska individer ”till stor del har gått ifrån våldsfrämjande metoder och i allt större utsträckning använder sig av demokratiska medel och möjligheter för att främja sina syften och mål”, enligt studien Salafism och salafistisk jihadism 2.0, publicerad av Försvarshögskolan.

”Graden av organisationsförmåga, entreprenörskap, och kreativ anpassningsförmåga är också anmärkningsvärt hög inom de salafistiska och salafist-jihadistiska miljöerna”, varnar studiens författare Magnus Ranstorp, Linda Ahlerup och Peder Hyllengren.

Salafisternas antal i Sverige är okänt, men de finns i alla moskéer runtom i landet, enligt Anas Khalifa, känd för att ha hoppat av från rörelsen.

”Jag har rest från Boden till Ystad, föreläst i föreningar och moskéer i flera år, och jag har alltid hittat någon som är salafist där”, säger han till SvT.

Det är framför allt flickor och kvinnor som utsätts för olika typer av social kontroll av salafisterna. Deras rörelsefrihet, klädsel, umgänge, aktiviteter och val av livspartner är kraftigt begränsade. Men det drabbar även pojkar, då de uppfostras till att vara ”vakter” gentemot sina kvinnliga släktingar, och även de gifts bort av sina föräldrar.

Myndigheter och föreningar infiltreras

Studien pekar på att salafistiska individer i allt större utsträckning söker sig in i myndigheter och kommuners socialtjänst, för att kunna påverka inifrån. Salafisterna använder sig också alltmer av föreningar och organisationer för att få tillgång till offentliga medel och utöva påverkan.

”Myndigheter och kommuner bör således ha ett större fokus på effektivare säkerhetsskydd och eventuella bakgrundskontroller av anställda som har tillgångar till personuppgifter samt sekretessbelagd information. Detta då sådana uppgifter potentiellt skulle kunna utnyttjas i felaktiga syften”, rekommenderar studiens författare.

Det finns exempel på att ledande salafister anställts av bemanningsföretag, vaktbolag och myndigheter. Väl anställda har de bland annat lämnat ut sekretessbelagd information, utfärdat förfalskade intyg mot betalning eller utfört tjänster åt salafistiska miljöer, klaner eller kriminella nätverk, berättar en myndighetsanställd.

Avseende tilldelningen av offentliga medel till föreningar och organisationer ”krävs effektivare kontrollmekanismer, som exempelvis oannonserade platsbesök, noggrannare revision av både ekonomi och innehåll, samt utvärderingar av projekt”, anser de.

Även uthyrningen av kommunala lokaler till föreningar måste följas upp. Det förekommer fall där ”idrottsföreningar” i stället använt sig av dem för helt andra ändamål, som koranskolor.


Siktar på dagmammor i stället för religiösa friskolor

I och med den allt större granskningen av religiösa friskolor av Skolverket och andra myndigheter, har de salafistiska miljöerna flyttat verksamheten från grundskolor och förskolor till dagmammor, där insynen är begränsad. ”Problematisk dagbarnvårdsverksamhet har blivit ett stort bekymmer.” Kraven för att passa andras barn hemma är ”ytterst få, samt att det inte heller finns några möjligheter att genomföra lämplighetsprövningar för denna typ av verksamhet […] Då verksamheten ofta sker inom en hemmiljö blir det också svårare för utomstående att kontrollera verksamheten”, enligt studien.

Flera av de salafistiska dagmammorna pratar inte svenska med barnen och vissa har även kopplingar till våldsbejakande extremism. En dagmamma kan dra in 10 000 kronor per barn i månaden och passa upp till sex barn.


Överlappning mellan salafister, klaner och kriminella miljöer

Samarbeten mellan salafistiska och kriminella miljöer kan uppstå kring gemensamma intressen.

”Överlag påtalas det att det inte råder vattentäta skott mellan olika former av aktörer – som exempelvis kriminella gäng, släktbaserade nätverk (klaner) och salafister – utan att dessa aktörer kan samverka när det ligger i deras intresse. Därtill kan olika individer även röra sig mellan de olika miljöerna.”

Ny rapport: Salafister söker sig till föreningar och kommuner

UPPDATERAD IGÅR 10:50PUBLICERAD IGÅR 10:03

De våldsbejakande miljöerna kopplade till salafism har blivit mindre synliga i Sverige och använder sig oftare av demokratiska medel för att främja sina syften, enligt en ny rapport.

– Många personer som tidigare var drivande i de våldsbejakande miljöerna återfinns nu i lokala föreningar och organisationer som driver frågor och stöter på kommunen att agera på det ena eller andra sättet, säger Peder Hyllengren, analytiker vid Försvarshögskolan och en av rapportförfattarna.

Den nya rapporten om salafism och salafistisk jihadism i Sverige har tagits fram vid Försvarshögskolan på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Den omfattar ett antal olika delprojekt från forskare vid myndigheter och högskolor. 

– En oroande utveckling är att salafistiska och salafist-jihadistiska individer börjat söka sig in i myndigheter och kommuner, vilket i sin tur kan användas som en metod för att utöva påverkan inifrån, säger Magnus Ranstorp, docent och redaktör för rapporten.

Utbrett angiverisystem

I rapporten har också lokalsamhällena i Borås, Göteborg och Gävle detaljstuderats genom intervjuer med polis, socialtjänst och andra kommunala aktörer. Enligt rapporten finns en stor påverkan på framförallt flickor och kvinnor där ifrån den salafistiska miljön. Det handlar bland annat om vilka kläder eller aktiviteter de får ha. 

– Vi ser en ganska omfattande problematik kopplad till social kontroll och ett ganska utbrett angiverisystem mot framförallt flickor och kvinnor som bryter mot de här salafistiska normerna, säger Peder Hyllengren

Vill se skärpt kontroll  

Enligt rapportförfattarna behöver kontrollen skärpas kring utbetalningar av bidrag till föreningar för att säkerställa att pengar inte betalas ut felaktigt eller går till odemokratiska föreningar. Magnus Ranstorp vill också se en nationell undersökning hur vanligt förekommande de religiösa inslagen är när det gäller hedersförtryck.

– Vi ska inte begränsa någons demokratiska fri- och rättigheter och inom salafismen finns ju de här begränsningarna och påverkan på framförallt kvinnor och barn som går emot den här värdegrunden, säger Magnus Ranstorp.

DET HÄR ÄR SALAFISM

Dölj

Salafismen är en minoritetstolkning inom sunniislam, som strävar efter att praktisera islam i enlighet med de första generationerna av muslimer. Salafister gör också tydliga distinktioner mellan troende och otrogna, samt mellan salafismens rättrogna muslimer och andra tolkningstraditioner. 

Det finns meningsmotsättningar mellan olika grenar inom salafismen gällande frågan om hur och med vilka medel sharia, den islamiska lagen, ska implementeras och under vilka omständigheter jihad, i den bokstavliga betydelsen ’heligt krig’, är legitimt. 

Den ideologi som företräds av terrorgrupperna IS och al-Qaida brukar kallas för salafijihadism eller jihadsalafism. Salafister är dock inte per definition militanta jihadister. Utövare av salafistisk jihadism hävdar att fredliga och politiska metoder är otillräckliga och ser våld och revolution som nödvändiga medel för att ändra den nuvarande världsordningen. 

Källa: Nationalencyklopedin och rapporten ”Salafism och salafistisk jihadism 2.0”, Försvarshögskolan.

Salafism används framför allt för att beskriva en puritansk och socialt konservativ strömning inom sunnitisk islam med rötter i den i Saudiarabien dominerande wahhabismen.

I likhet med wahhabbismen utmärks den puritanska salafismen av ett strikt krav på monoteism och ett avvisande av vad man uppfattar som ”innovationer” i teologiska frågor och rituell praxis. I högre grad än vad som är fallet inom sunnitisk islam i allmänhet präglas salafismen också av fientlighet gentemot shiitisk islam, uppfattad som en kättersk lära.

Den ideologi som företräds av terrorgruppen al-Qaida brukar kallas för salafijihadism eller jihadsalafism. Salafister är dock inte per definition militanta jihadister. Det finns meningsmotsättningar mellan olika grenar gällande frågan om hur och med vilka medel sharia, den islamiska lagen, ska implementeras och under vilka omständigheter jihad, i den bokstavliga betydelsen ’heligt krig’, är legitimt.

Källa: Nationalencyklopedin

Rasmus Paludan

Video Uppsala

Svenska Dagbladet 2022-05-15

Oron är stor i Husby: ”Polisen har gjort fel”

Samtidigt som Paludan genomför en manifestation i Husby anordnas en fotbollsturnering för ungdomar på en annan plats i området. Said Ali är en av dem som ligger bakom initiativet.

Folk är oroliga i Husby inför Rasmus Paludans valmöte på lördagskvällen. Nu riktas kritik mot polisen för att de inte flyttar demonstrationen. Men det ordnas också en fotbollsturnering – för att de unga ska kunna tänka på något helt annat.

”Vi blir 2-10 personer. Megafon, tändare, böcker.”

Det skriver den högerextreme dansk-svenske politikern Rasmus Paludan i sin tillståndsansökan till polisen. På lördagskvällen kommer han att hålla valmöten i Husby centrum och Hallunda centrum i Stockholmsområdet.

Husbyrådet, som består av elva personer boende i Husby, är rädda att den nya manifestationen ska resultera i upplopp liknande de som skedde under påskhelgen.

– Vi är väldigt oroliga och det är något vi märker även bland Husbyborna. Vi tycker att det är jättetragiskt och problematiskt att han har fått tillåtelse för det här, säger en av ledamöterna som vill vara anonym.

Ledamoten beskriver att olika frivilligorganisationer arbetar mycket med att bygga upp en tillit till myndigheter i Husby, och att det här riskerar att leda till en motreaktion.

– Alla har rätt att yttra sig men det här sker systematiskt och kommer bara att stärka den strukturella islamofobin, säger ledamoten.

Rasmus Paludan säger till SvD att han vill ha röster nog för att komma in i Sveriges riksdag, och att det är därför han håller möten och berättar om sin politik.

– Jag har inte bestämt mig om jag ska bränna en koran ännu.

Hur tänker du kring valet av plats?

– I de här områdena finns det personer som inte gillar det jag säger och tycker. Jag gör de här personerna en tjänst genom att visa att yttrandefriheten och mötesfriheten fortfarande gäller i Sverige.

Kan du förstå att en del blir arga och ledsna när du bränner koranen?

– Ja, men det får man tåla i en demokrati, säger Rasmus Paludan.

Polisen vill inte gå in på detaljer i hur de har förberett sig inför lördagen men säger att de har beredskap för olika händelseutvecklingar. De hänvisar även till domen från Förvaltningsrätten i Göteborg som pekade på att det var fel av polisen att neka Paludan tillstånd.

– Vi har yttrandefrihet i Sverige och det är polisens uppdrag att se till att alla människor får utöva rättigheten att demonstrera, säger polisens presstalesperson Helena Boström Thomas.

Varför valde ni inte en mer avskild plats?

– Polisen har gjort en samlad bedömning att det ska vara hanterbart och att vi ska kunna utföra vårt uppdrag på lördag, säger Helena Boström Thomas.

För att invånare i Husby inte ska befinna sig i centrum under manifestationen har civilsamhället ordnat flera aktiviteter. Bland annat ska pappor trygghetsvandra och en grillfest anordnas. Ungdomar kommer även att kunna delta i en fotbollsturnering.

– Det blir ett sätt att få ungdomarna att tänka på något helt annat, säger Said Ali.

Han beskriver sig som en ”eldsjäl” i området och är både fotbollstränare och ordförande för AIF Kista. I över tio år har föreningen anordnat kostnadsfria fotbollsturneringar när oroligheter sker i området.

– Just den plats som Paludan valt för sin manifestation brukar 20-30 ungdomar samlas på under kvällarna. I samråd med ungdomarna frågade vi vad de ville göra i stället och vi kom fram till en fotbollsturnering. Just nu har över 70 anmält sig, säger Said Ali.

Han säger att den största oron nu är att ungdomar från andra områden ska komma till manifestationen eller råka passera centrum under tiden.

– Jag tycker att polisen har gjort fel. Paludan borde fått en annan plats tilldelad. Vi har gett polisen fyra olika förslag i närområdet, men de har inte velat möta oss, säger Said Ali.

Där gatstenen landar upphör Sverige

Räddningstjänsten får dra sig undan när den utsätts för stenkastning i samband med upplopp i Navestad i Norrköping. Foto: Stefan Jerrevång/TT

Kraften i upploppen kom inte ur någon kränkthet utan från en styrkeposition i samhället som byggts upp under många år. Det var gangsterkulturen som markerade revir under påskhelgens kravaller, skriver journalisten och författaren Lars Åberg.



AV LARS ÅBERG | 21 APRIL 2022

Rasmus Paludan borde inte vara något problem. Man kan kasta vilka invektiv man vill efter honom, men ett sunt samhälle har inga svårigheter att hantera en narr eller byfåne.

Religionsfriheten är inte på något sätt hotad av yttrandefriheten – tvärtom är den senare den förstas förutsättning – medan exemplen är otaliga på hur organiserad religion tystar människor.

I drygt tre decennier har alla som velat yttra sig offentligt om islam levt i Rushdieaffärens skugga.

Precis som med andra ideologier får man kritisera och driva med islam, men de som gjort detta har, oavsett om det skett i Islamabad eller London eller Amsterdam eller Köpenhamn eller Paris, i många fall riskerat sina liv. Ett sådant vardagslivets regelsystem borde naturligtvis kunna diskuteras, men just här råder en globaliserad känslighet. I drygt tre decennier har alla som velat yttra sig offentligt om islam levt i Rushdieaffärens skugga.

Salman Rushdies ”Satansverserna” brändes på bål av muslimer i brittiska Bradford 1989. De flesta av dem hade förmodligen inte läst boken; de drogs med av upphetsningen precis som de rasande folkmassor, som deltog i protesterna mot Jyllands-Postens Muhammedteckningar utan att ha bläddrat i tidningen. Av statsvetaren Jytte Klausens bok The cartoons that shook the world (Yale University Press, 2009) framgår att inte heller de ledande företrädarna för den islamiska paraplyorganisationen OIC hade sett teckningarna när de klagade hos den danska regeringen.

Våldet mot polisen i svenska städer under påskhelgen hade bara en väldigt ytlig koppling till religiös upprördhet. Kraften i destruktiviteten kom inte ur kränkthet utan från en styrkeposition som byggts på under många år. Svensk offentlighet har låtit en rad parallellsamhällen etablera sig, som numera inte enbart har sin egen infrastruktur utan också en organiserad brottslighet med starkt våldskapital och förgreningar in i viktiga samhällsfunktioner. Till de negativa begrepp som i debatten fästs vid miljonprogramsområdena – patriarkal kultur, hederskultur, hotkultur, maffiakultur – kan läggas gangsterkulturen.


Det var den som markerade revir under påsken.

Våldets krafter presenterar sig som offer

Koranbrännaren var oftast inte ens närvarande där polisen angreps och bilar, skolor och bussar stacks i brand. Våldsverkarna var inte ute efter honom. Deras hat riktades åt annat håll.

Det var helt enkelt inte någon ömhudad andlighet som utmärkte de här anfallen mot samhällets företrädare. Däremot bekänner de inblandade sig till en machokultur utan nationsgränser, som borde få alla som anser sig tillhöra någon form av vänster med feministisk profil att protestera i högan sky.

Denna gangsterkultur på steroider har i decennier fått finansiering genom det svenska systemets godtrogenhet och har framgångsrikt kunnat presentera sig som offer för utanförskap, rasism och diskriminering när den vänt sig till medier, universitet, politiker och bidragsmyndigheter. Den har kunnat äta sig in i de offentliga verksamheterna och knyta till sig delar av en vilsen förortsgeneration. Det har varit ett skickligt spel med medlöpare och möjliggörare. En världsbild från 1970, med Vietnamkrig och afrikansk antikolonialism, hänger fortfarande kvar på väggarna och i inandningsluften i statliga och kommunala myndigheters fikarum.

På Aftonbladets kultursida den 19/4 beskrev Mathias Wåg upploppen som ”en naturlig utveckling, en explosion ur lång tid av frustration” och placerade in dem i en sekelgammal tradition av protester ”från en ung arbetslös underklass utanför arbetsmarknaden”. Han ville till och med påminna läsarna om Martin Luther King och rassegregationen i den amerikanska Södern. Enligt Arbetets ledarskribent Martin Klepke (18/4) genomfördes kravallerna av ungdomar ”som fullständigt hamnat fel i tillvaron”.

Det senare är naturligtvis sant, om än lite för bussigt omskrivet, medan Wågs uppfattning ligger i linje med den som uttrycktes av de svartklädda demonstranter i Malmö, som i tisdags tågade under parollen ”Stoppa polisvåldet”. Det som skedde i Sverige under påskhelgen var dock inte en social protest från samhällets utstötta utan bör snarare ses som en maktdemonstration.

De vill inte ha samtal

Upplopp i förorten har från och till romantiserats av dem som inte bor där. I hårdhänta klassamhällen tvingas de fattiga revoltera när de saknar röst i offentligheten. För en del sociologer och antropologer har stenkastarna i Orten blivit ombud för det uppror de inte själva mäktat med; politisk medvetenhet har lästs in där den inte nödvändigtvis har funnits. Analysen har oftast utelämnat de omfattande personella och ekonomiska insatser som i flera decennier gjorts för att förorten ska bli som resten av staden. Den fattigdom som kan iakttas i dagens Sverige är inte främst ekonomisk.

Nya generationer har skolats in i avståndstagande från det samhälle som tagit emot dem och deras föräldrar.

De som den här gången angrep polisen var äldre och mer målmedvetna än de ungdomar som för femton år sedan startade bränder och vandaliserade i Rosengård sedan en islamistisk förening blivit av med sitt hyreskontrakt. I samma stadsdel sattes nu en stadsbuss i brand med förare och passagerare ombord, boende i samma område.

Även barn var med och kastade sten; därför blir det en förenkling att tala enbart om gängkriminalitet. Trots alla projekt och satsningar, trots alla försök till dialog som alltid förkastats som otillräckliga, har klyftorna vidgats. Samtal var knappast vad påskens våldsverkare var ute efter. Problemet för Magdalena Andersson blir att hon när hon ska vända på varenda sten, vilket hon lovat, kommer att finna flera regeringars – inte minst socialdemokratiska – försummelser.

Nya generationer har skolats in i avståndstagande från det samhälle som tagit emot dem och deras föräldrar. Skolpojkar har suttit på fädernas axlar sent om kvällarna när bilarna brunnit. Barnen har fått höra att omgivningen, utanför stadsdelen, är omoralisk. Det bor människor i Sverige som tycker väldigt illa om det här landet – och vi som alltid levt här kan inte förstå det och vet inte heller hur man ska handskas med det.

Många blandar i dessa dagar bort korten; de pratar om yttrandefrihet och religion och utanförskap, men i grund och botten handlar det om hur ett välordnat samhälle, tidigare världsrekordhållare i social ingenjörskonst, har förlorat förmågan att värna sådant som varit gott och att förnya sådant som behöver förbättras.

Begreppet parallellsamhälle har efter påsken 2022 fått en ännu bistrare innebörd. Där gatstenen landar upphör Sverige.