Vänsterns tystnad är inget annat än feghet
Publicerad 26 jun 2026
Avslöjandet om terrorhyllningar i V visar hur tunn den svenska vänsterns antirasism är. När det krävs ett pris för att försvara demokratin tystnar man.
Gång på gång avslöjas antisemitism och terrorhyllningar inom Vänsterpartiet.
Sveriges kulturella och politiska eliter på vänsterkanten har länge utmålat sig själva som den svenska demokratins väktare.
Men nu – när det faktiskt krävs ett personligt och politiskt pris för att tala klarspråk om Vänsterpartiets uppenbara problem med personer som öppet hyllar terrorister, torterare, våldtäktsmän, kidnappare och mördare – lyser engagemanget med sin frånvaro.
Den svenska antifascismen har helt enkelt visat sig vara intellektuellt och moraliskt bankrutt. Man håller gärna festtal om hur viktigt det är att stå upp för minoriteters säkerhet och demokratins spelregler. Men när någon faktiskt måste betala för kalaset tar man en springnota.
Om vänsterns beredskap mot antidemokratiska strömningar hade ägt ens en bråkdel av den substans man hävdat under åren av SD-kritik, skulle Expressens granskning av Vänsterpartiet ha lett till kraftfulla och omedelbara konsekvenser. Den enda logiska följden, givet den standard man själv satt, är att det blir politiskt omöjligt att söka regeringsmakten med stöd av V i denna valrörelse.
Ändå ser vi inga tecken på att avslöjandena får några egentliga konsekvenser för förtroendet. Hur kan detta hyckleri fortgå? Det rör sig trots allt inte om enstaka ogenomtänkta formuleringar, utan om ett återkommande mönster där personer i och kring ett svenskt riksdagsparti öppet hyllar terrorism och politiskt våld.
Svaret är lika enkelt som det är tragiskt: vänsterns stolta antifascism saknar det varje antifascist behöver mest – personligt mod.
Denna karaktärsbrist får konsekvenser här och nu. Judiska barn i Sverige firade precis skolavslutning under tungt säkerhetspådrag. Inte till följd av överdriven paranoia eller en generös försiktighetsprincip, utan för att den logik som kommer till uttryck när vänsterpartister hyllar Hamas och den 7 oktober också är en logik där civila judar kan göras till legitima måltavlor.
Det är därför hotbilden ser ut som den gör. Det är därför personer på vänsterkanten som försökt ta avstånd från våld mot civila israeler har buats bort från Palestinarörelsens talarstolar. Och det är därför det inte går att behandla hyllningar av Hamas och 7 oktober som ännu ett utslag av politisk omognad eller okunskap.
Man kan inte bygga progressiv universalism på personlig feghet. Särskilt inte om korruptionen är så total att man inte ens vågar tala klarspråk om dem som gråter glädjetårar när civila judar mördas.
Det talas ofta om att detta skulle röra sig om terrorromantik, men som SvD:s ledarskribent Paulina Neuding påpekat är termen alldeles för mild. Terrorromantik är vad en förvirrad tonåring ägnar sig åt när han sätter på sig en Che Guevara-tröja.
Det som kommer till uttryck i hyllningen av Hamas och 7 oktober-massakern är något annat. Det är en utstuderad och i dessa kretsar socialt accepterad syn på motstånd där fienden inte bara ska besegras utan också förnedras genom tortyren, våldtäkterna, kidnappningarna och slakten av dess mest utsatta civila. Den som fortfarande tror att detta är en överdrift kan med fördel läsa exempelvis Magnus Ranstorps bok om Hamas.
Svenska antifascister kan tycka vad de vill om SD:s övertramp genom åren. Men alla som använder den antifascistiska måttstocken konsekvent, måste erkänna att de yttranden och associationer som gjorde SD till politisk paria inte kommer i närheten av de problem som avslöjats inom Vänsterpartiet. Ändå är oppositionens mål oförändrat: att söka regeringsmakten med stöd av ett parti som i delar har korrumperats av en av samtidens mest antidemokratiska rörelser.
Konsekvenserna av hyckleriet och fegheten slutar inte här. Avsaknaden av mod och oviljan att offra något för sina principer bildar nämligen en farlig kombination med vänsterns fortsatt omfattande ambitioner.
De partier som söker makten med hjälp av V nöjer sig inte med att göra Sverige till ett vanligt hyggligt land med fungerande institutioner och rimliga regler. De vill göra Sverige till något större: en moralisk stormakt, ett föregångsland, ett hem för människor från världens alla hörn.
Men sådana projekt kräver ryggrad. De kräver förmågan att söka och säga sanningen även när de stör den egna berättelsen. Den som vill välkomna världen måste också kunna tala klarspråk om de konflikter, lojaliteter, ideologier och hat som oundvikligen följer med världen. Framförallt måste man kunna stå upp för de principer som gjorde Sverige till ett land som världen vill komma till.
Man kan inte bygga progressiv universalism på personlig feghet. Särskilt inte om korruptionen är så total att man inte ens vågar tala klarspråk om dem som gråter glädjetårar när civila judar mördas. De problemen försvinner inte om man belönar fegheten med regeringsmakten.
Men nu – när det faktiskt krävs ett personligt och politiskt pris för att tala klarspråk om Vänsterpartiets uppenbara problem med personer som öppet hyllar terrorister, torterare, våldtäktsmän, kidnappare och mördare – lyser engagemanget med sin frånvaro.
Den svenska antifascismen har helt enkelt visat sig vara intellektuellt och moraliskt bankrutt. Man håller gärna festtal om hur viktigt det är att stå upp för minoriteters säkerhet och demokratins spelregler. Men när någon faktiskt måste betala för kalaset tar man en springnota.
Om vänsterns beredskap mot antidemokratiska strömningar hade ägt ens en bråkdel av den substans man hävdat under åren av SD-kritik, skulle Expressens granskning av Vänsterpartiet ha lett till kraftfulla och omedelbara konsekvenser. Den enda logiska följden, givet den standard man själv satt, är att det blir politiskt omöjligt att söka regeringsmakten med stöd av V i denna valrörelse.
Ändå ser vi inga tecken på att avslöjandena får några egentliga konsekvenser för förtroendet. Hur kan detta hyckleri fortgå? Det rör sig trots allt inte om enstaka ogenomtänkta formuleringar, utan om ett återkommande mönster där personer i och kring ett svenskt riksdagsparti öppet hyllar terrorism och politiskt våld.
Svaret är lika enkelt som det är tragiskt: vänsterns stolta antifascism saknar det varje antifascist behöver mest – personligt mod.
Denna karaktärsbrist får konsekvenser här och nu. Judiska barn i Sverige firade precis skolavslutning under tungt säkerhetspådrag. Inte till följd av överdriven paranoia eller en generös försiktighetsprincip, utan för att den logik som kommer till uttryck när vänsterpartister hyllar Hamas och den 7 oktober också är en logik där civila judar kan göras till legitima måltavlor.
Det är därför hotbilden ser ut som den gör. Det är därför personer på vänsterkanten som försökt ta avstånd från våld mot civila israeler har buats bort från Palestinarörelsens talarstolar. Och det är därför det inte går att behandla hyllningar av Hamas och 7 oktober som ännu ett utslag av politisk omognad eller okunskap.
Man kan inte bygga progressiv universalism på personlig feghet. Särskilt inte om korruptionen är så total att man inte ens vågar tala klarspråk om dem som gråter glädjetårar när civila judar mördas.
Det talas ofta om att detta skulle röra sig om terrorromantik, men som SvD:s ledarskribent Paulina Neuding påpekat är termen alldeles för mild. Terrorromantik är vad en förvirrad tonåring ägnar sig åt när han sätter på sig en Che Guevara-tröja.
Det som kommer till uttryck i hyllningen av Hamas och 7 oktober-massakern är något annat. Det är en utstuderad och i dessa kretsar socialt accepterad syn på motstånd där fienden inte bara ska besegras utan också förnedras genom tortyren, våldtäkterna, kidnappningarna och slakten av dess mest utsatta civila. Den som fortfarande tror att detta är en överdrift kan med fördel läsa exempelvis Magnus Ranstorps bok om Hamas.
Svenska antifascister kan tycka vad de vill om SD:s övertramp genom åren. Men alla som använder den antifascistiska måttstocken konsekvent, måste erkänna att de yttranden och associationer som gjorde SD till politisk paria inte kommer i närheten av de problem som avslöjats inom Vänsterpartiet. Ändå är oppositionens mål oförändrat: att söka regeringsmakten med stöd av ett parti som i delar har korrumperats av en av samtidens mest antidemokratiska rörelser.
Konsekvenserna av hyckleriet och fegheten slutar inte här. Avsaknaden av mod och oviljan att offra något för sina principer bildar nämligen en farlig kombination med vänsterns fortsatt omfattande ambitioner.
De partier som söker makten med hjälp av V nöjer sig inte med att göra Sverige till ett vanligt hyggligt land med fungerande institutioner och rimliga regler. De vill göra Sverige till något större: en moralisk stormakt, ett föregångsland, ett hem för människor från världens alla hörn.
Men sådana projekt kräver ryggrad. De kräver förmågan att söka och säga sanningen även när de stör den egna berättelsen. Den som vill välkomna världen måste också kunna tala klarspråk om de konflikter, lojaliteter, ideologier och hat som oundvikligen följer med världen. Framförallt måste man kunna stå upp för de principer som gjorde Sverige till ett land som världen vill komma till.
Man kan inte bygga progressiv universalism på personlig feghet. Särskilt inte om korruptionen är så total att man inte ens vågar tala klarspråk om dem som gråter glädjetårar när civila judar mördas. De problemen försvinner inte om man belönar fegheten med regeringsmakten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar