söndag 31 oktober 2021
torsdag 28 oktober 2021
onsdag 27 oktober 2021
måndag 25 oktober 2021
Det nya Sverige
Bristfälliga kunskaper i svenska språket på skolor, förskolor, vårdcentraler, trygghetsboenden och sjukhus.
Groteska verbala attacker på barn i skolorna.
Det är dags att närgranska elefanten och lossa PK-knuten!
Svenska låtskrivare blir rika på att göra låtar som; glorifierar mördande av poliser, mördande av knarkkonkurrenter, knullande av andras mammor, ser på flickor som horor och annat intelligensbefriat ylande!
fredag 22 oktober 2021
torsdag 21 oktober 2021
Våldtäkter
– Det krävs mer forskning för att se vilka orsaker den här överrepresentationen kan bero på. Vi måste ta reda på vad som karaktäriserar de invandrare som begår våldtäkter.
Studien, som Kvällsposten var först att rapportera om, är utförd av forskare vid Lunds universitet och publicerad i Forensic Sciences Research. Den har tittat närmare på 3 039 personer som dömts för våldtäkt i Sverige under perioden 2000–2015.
Dömda för våldsbrott
Majoriteten – 60 procent – av gärningsmännen var antingen första eller andra generationens invandrare. Nästan hälften var födda utanför Sverige.
Men våldtäktsmännen skiljde ut sig även på andra sätt.
Halva gruppen var tidigare dömda för våldsbrott, och en av tre gick på socialbidrag. De hade även oftare låg inkomst och det var vanligare att de bodde i socioekonomiskt utsatta områden.
Forskarna identifierade två olika grupper bland gärningsmännen där den mindre av dem – ungefär en fjärdedel av samtliga – kännetecknades av mer utbredd kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa, medan den andra hade en förhållandevis låg brottslighet.
– Det betyder att majoriteten av våldtäktsmännen kan falla under radarn litegrann, och att det kan vara en grupp som det är svårare att jobba förebyggande i, säger Kristina Sundquist.
Alla anmäls inte
Att invandrare är överrepresenterade kan ha flera orsaker, enligt forskarna.
– Vi tror att en del av förklaringen kan bero på ökad psykisk ohälsa, missbruk, social utsatthet, dåliga skolbetyg och så vidare, säger Kristina Sundquist.
Men skevhet i urvalet kan också spela in. Många som blir utsatta för sexualbrott tros inte anmäla det och de dömda våldtäktsmännen skulle med den logiken bara utgöra några få procent av förövarna.
Enligt Brå kan överrepresentationen delvis vara kopplad till anmälningsbenägenhet.
– Det kan vara så att man är mer benägen att anmäla något man blivit utsatt för, om brottet utförts av någon man känner sig mer främmande för, och som har låg social status, säger Stina Holmberg, forskningsråd på Brå, till Aftonbladet.
Dömda för brott
Men det kan också finnas kulturella förklaringar, enligt Brå.
– Det är också tänkbart att invandrare begår mer våldtäkter, utifrån att de kan komma från en kultur där kvinnorna inte beter sig som svenska kvinnor. De får inte festa och dricka alkohol till exempel, och då kan en del killar tolka det som att tjejer som gör det underförstått har sagt ja till sex, säger Stina Holmberg.
Kristina Sundquist är inte främmande för den tanken.
– Även i Sverige har vi en väldigt annorlunda syn på våldtäkt i dag än vad vi hade för inte alls så länge sedan. Länge ansåg man att kvinnans beteende, klädsel, om hon var berusad eller hade följt med mannen hem var förmildrande omständigheter. Men så ser man inte på det i dag.
Syftet med studien är att lägga fakta på bordet.
– Det är bara genom att ta fram fakta och presentera dem som man kan lösa problem. Man ska nog inte se det som att man stigmatiserar en grupp, utan man ska tänka att med rätt insatser kan man skydda personer från att bli förövare, för att inte tala om de kvinnor som utsätts, säger Kristina Sundquist.
tisdag 19 oktober 2021
Bulletin
Garfield nästa?
Under en extrainsatt bolagsstämma uppgavs den livstidsdömde Ricard Nilsson ha fått ett uppdrag – att göra en internutredning av flera av tidningens medarbetare, visar inspelningar från mötet som Expressen tagit del av.
Men nu förnekar både Bulletins vd och Ricard Nilsson utredningsuppdraget – och säger att de ska göra podd ihop.
Det fanns oro i luften inför bolagsstämman. En ny styrelse skulle väljas, men på agendan fanns också Bulletins svåra ekonomiska situation, som Expressen kunnat avslöja.
Vid styrelsebordet satt förutom Bulletins delägare och juridiska ombud också en okänd man, med ett uppdrag.
– Det kändes obehagligt under mötet, men det var först när jag förstod vem han var senare som det blev surrealistiskt, absurt! säger en av stämmans deltagare.
Den okände mötesdeltagaren var där på uppdrag av Bulletins nye vd, poddredaktören Jannik Svensson, 27, och presenterade sig på direkt fråga som ”Aron Nilsson, affärsjurist och civilekonom”.
Men för de flesta är mannen känd som trippelmördaren Ricard Nilsson, 45. De senaste 20 åren har han avtjänat livstidsstraff på några av Sveriges tyngsta anstalter.
Dömd för trippelmord 1999
Nilsson dömdes 1999 för morden på tre män som trodde att de skulle köpa en bil av honom. I själva verket hade han lurat dem till en enslig plats i Klippan, Skåne, för att råna dem på pengarna. När det visade sig att de inte hade med sig kontanter blev Nilsson förbannad och sköt dem i huvudet. Sedan sökte han igenom bilen i jakt på något att stjäla och återvände till kropparna senare på natten för att återigen leta efter pengar.
Ricard Nilsson dömdes till livstids fängelse, något som senare omvandlades till tidsbegränsat straff om 30 år. Under tiden i fängelse skrev han kriminalromaner tillsammans med nära vännen, dubbelmördaren Pierre Larancuent, som sköts ihjäl av spansk polis efter att ha styckmördat en frisör och knivhuggit en polis till döds.
2019 släpptes Nilsson fri, med tio års villkorlig dom.
Han säger själv att han är en ny man som fått en andra chans. Åren i fängelse har resulterat i över 1 200 högskolepoäng och nu är det alltså han som hjälper den nya Bulletinledningens vd under bolagsstämman.
”Jag kände ett tydligt obehag”
På en ljudupptagning som Expressen tagit del av från mötet hörs Ricard Nilsson tydligt säga att han ”är med och håller på att utreda de olika förehavanden som finns”. Han har fått i uppdrag att göra en utredning av vad den nyvalda styrelsen (Tino Sanandaji, Jannik Svensson och Dan Korn) menar är ”oegentligheter”.
– Jag kände ett tydligt obehag, det var sättet han uttryckte sig på, med stark röst, säger en av deltagarna på stämman.
En annan av deltagarna säger:
– Man undrade ju. Vem var mannen som presenterade? Det kändes mer som en indrivare än en juridiskt kunnig person.
På bandet hörs hur Nilsson när mötet avslutas går fram till en av delägarna för att säga att de ”snart kommer att ses igen”.
Tonläget var högt genomgående, där två synsätt etablerades – en majoritet med önskan att låta Bulletin fortsätta som nu, i väntan på ett presstöd som ska ge en ekonomi i bättre balans, och en minoritet vars oro för den skakiga ekonomin lett till önskan om större besparingar och en önskan om rekonstruktion.
Varken grundarna Tino Sanandaji eller Paulina Neuding deltog på stämman, trots att Sanandaji valdes till ny styrelseordförande för Bulletin. Däremot hade bägge sina juridiska ombud på plats. Det hade även grundaren och huvudägaren Pontus Tholin, som fanns i rummet tillsammans med sina två representanter.
Tino Sanandaji, som är skriven i Sverige men huvudsakligen bor i Ukraina, och Dan Korn, ny opinionschef som bor i Storbritannien, valdes av en oenig stämma till ny ordinarie styrelse, och vd:n Jannik Svensson från Åland till suppleant.
En av delägarna ställde frågor om chefredaktör Andy Rosenthal, med utgångspunkt från Expressens rapportering:
– Det framkommer att han är vänsterliberal och väldigt woke, han har en helt annan politisk färg än det som Bulletin ska stå för. Är det bra eller dåligt för tidningens anseende? Och hur motiverar man hans väldigt höga ersättning?
– Jag väljer att inte svara på frågan. Jag känner att jag är klar med att svara på frågor, jag känner att vi inte upprättat ömsesidigt förtroende, svarar vd:n Jannik Svensson.
Det juridiska ombudet Ricard Nilsson bryter in med hög röst:
– Det är direkt olämpligt att vissa frågor besvaras, det är en pågående utredning som pågår både av rättsväsendet och internt och av tredje part gentemot olika förehavanden och olika personer i beslutsfattande ställning. Därför vill jag starkt förorda vd att inte besvara frågor då det kan äventyra utredningen som sådan, säger han.
Men delägaren ger sig inte:
– Har Rosenthal ett kontrakt så det inte går att göra sig av med honom med tanke på att han uppbär en sån stor kostnad? Sedan undrar jag om det stämmer att ni hotar med polisanmälan mot flera i personalen? Är det så man anser att en seriös tidning ska bedriva sin verksamhet?
Ricard Nilsson svarar då:
– I det fallet övertramp har skett som kan anses brottsliga och lyder under enskilt eller allmänt åtal så ska polisanmälan göras och framförallt genom att utreda förehavanden. Något annat vore otänkbart!
Nilsson har tidigare uppgett att han lämnat sitt brottsliga förflutna bakom sig. I en podd inspelad häromåret säger han att det handlar om att förlåta sig själv och komma vidare.
Men Bulletins medarbetare är inte lika entusiastiska inför tanken på att utredas av trippelmördaren:
– Det var en enorm obehagskänsla att inse att den här personen som mördat tre? Vad betyder ens det? säger en av dem.
Ricard Nilsson själv säger att han ”var lugn, saklig och vänlig” och om att han skulle uppfattats på annat vis säger han:
– Jag uppfattar dina grundlösa och påhittade anklagelser som förtal i syfte att spela på fördomar om mig.
Både Bulletins vd och Ricard Nilsson förnekar nu att den utredning som nämnts under bolagsstämman existerar. Istället ska de göra podd ihop:
”Jannik Svensson kontaktade mig för att konsultera mig om och eventuellt ha mig som gäst i en krimpodcast vars projektnamn är ”Brott och straff”. Jag har intervjuats i flera podcasts, bland annat Advokatpodden, och har dessutom skrivit manus till Svenska Mordhistorier – avsnittet som heter ”Gitarriststyckmordet”. Därtill är jag publicerad författare och journalist med inriktning mot krim.” skriver Ricard Aron Nilsson i ett mejlsvar till Expressen.
Deltagandet i bolagsstämman skedde ”spontant”.
”Under ett möte angående podcasts på torsdagen berättade Jannik om bolagstämman. Spontant bjöds jag då in av honom för att delta som ett av hans bolagsstämmobiträden. Jag har alltså aldrig företrätt tidningen eller bolaget Bulletin.”
Bulletins vd förnekar också att Nilsson ska göra en utredning för Bulletin.
– Nej det stämmer inte, då har någon missförstått. Jag kan som vd för Bulletin säga att han inte ska göra en utredning för Bulletin, däremot har han mandat att uttala sig för mig på bolagsstämman och vi kommer att utreda många saker som hänt på senaste tiden, säger Jannik Svensson.
– Jag vill understryka att det inte är Bulletin AB som anlitat honom. Han var närvarande som mitt personliga biträde.
Känner du till hans förflutna?
– Jag vill inte uttala mig om det. Jag kan inte se hur det överhuvudtaget är relevant. Han har avtjänat sitt straff och vad jag vet är han inte misstänkt för något. Ska vi straffa honom flera gånger menar du?
Känner styrelseordförande Tino Sanandaji till Aron Nilsson?
– Tino vet att jag har pratat med Aron om poddar. Jag tror att han vet att han var med på bolagsstämman. Men vem jag har med som biträde är upp till mig. Jag som privatperson och företrädare för aktier kan ha med mig någon.
Styrelseordförande Tino Sanandaji skriver i ett sms:
”Det pågår ingen utredning. Du bör också rätta din gamla absurda sakfel om Steve Jobs.”
Han tillbakavisar att Nilsson skulle arbeta för Bulletin och förnekar bestämt det Expressen tidigare kunnat berätta – att han gjort jämförelser mellan sig och Applegrundaren Steve Jobs.
Pontus Tholin å sin sida lämnar en kort kommentar:
”Som huvudägare förväntar jag mig att nya styrelsen och VD sköter bolaget på ett professionellt sätt. I övrigt har jag inga kommentarer att ge.”
Hanif Bali, Alexander Bard och Jan Emanuel Johansson värvas till Bulletin
måndag 18 oktober 2021
Muhammed
Enligt min ringa mening blev islam en stor världsreligion i huvudsak för att ideologin bygger på ovillkorlig underkastelse och att merparten av de som anslöts var analfabeter och kanske är det så än idag.
Wiki
Muhammed föddes som Muhammed ibn Abdullah ("Abdullahs son"). Hans far, Abdullah bin Abd al-Muttalib, var av Hashims släkt och tillhörde stammen Qureish; modern hette Amina. Fadern dog redan före Muhammeds födelse och modern när han var sex år gammal. Det var först farfadern Abd al-Muttalib som tog hand om honom, sedan, efter dennes bortgång, farbrodern Abu Talib.
Muhammed hade inga egna tillgångar. Han ärvde inget efter sin farfar, mamman var fattig och pappan som dog ung lämnade bara efter sig fem kameler, en mindre flock får och getter samt en slavflicka. Muhammed fick arbeta för sitt uppehälle "och arbeta särskilt hårt om han någonsin skulle lyckas få ihop tillräckligt för att kunna skaffa sig en egen kamelflock, betala vad det kostade att få en hustru och bilda sin egen familj".
Qureish var köpmän och när Muhammed var nio eller tolv år följde han med på sin första karavan. Han förblev handelsresande under den första halvan av sitt liv. Klanen hade monopol på sträckan nord-syd och var därför de enda som tjänade pengar på de utländska karavaner som färdades där. De kontrollerade affärsvärlden inom Arabien och etablerade sig som oberoende handlare med egna karavaner till Syrien och Jemen.
Mecka var ett kommersiellt centrum som sände ut och tog emot karavaner från kusten, Syrien och Persien. Mecka och omgivande städer rymde mängder av kristna och judar och det fanns kloster i Arabien. Så till exempel besökte Muhammed senare i livet enligt legenden Katarinaklostret på Sinaihalvön. Det påstås att han träffade en överenskommelse med de kristna munkarna, varigenom deras liv och egendom tryggades under muslimskt herravälde. En annan legend berättar om hur en kristen munk förutspådde Muhammeds kommande storhet under en av hans första handelsresor med en karavan.
En av Muhammeds morbröder var kristen och Kaba, det centrala templet för den förislamiska religionen i Mecka, rymde också en ikon av jungfru Maria och Jesus. Mecka var alltså en relativt kosmopolitisk stad.
Muhammed gifte sig för första gången i 25-årsåldern (omkring år 595). Hans första hustru, den femton år äldre änkan Khadidja, var förmögen och ägnade sig åt affärer. Hennes förmögenhet blev grunden för Muhammeds bana som affärsman. Trots åldersskillnaden blev äktenskapet lyckligt. Khadidja var ett stort stöd för Muhammed, och han gifte sig inte med någon annan kvinna medan hans första hustru levde. Hans senare hustrur, särskilt Aisha, var avundsjuka på Muhammeds känslor, för den kärlek och vördnad som han fortfarande kände för Khadidja, hans första hustru. Åtskilliga av Muhammeds många äktenskap tillkom av ekonomiska eller politiska skäl. Flera av de senare giftermålen gick ut på att skapa allianser med olika delar av de stammar som bodde i Arabien på Muhammeds tid. Det gällde även Aisha som var sex år när Muhammed slöt äktenskapskontrakt med hennes far Abu Bakr. Äktenskapet fullbordades genom samlag några år senare när Aisha fyllt nio år och Muhammed var 54 år. Abu Bakr var en inflytelserik man och blev med tiden den förste kalifen. En annan av Muhammeds hustrur, Hafsah, var dotter till den andre kalifen, Omar. Eftersom Muhammed tycks ha varit mycket fäst vid Khadidja tog han sig inga andra hustrur så länge hon levde. Efter hennes död tog han sig tio hustrur till och även två konkubiner. Khadidja och Muhammed fick två söner och fyra döttrar. Båda sönerna dog vid späd ålder. I enlighet med den ännu gällande arabiska traditionen fick Muhammed efter sin förste sons födelse tillnamnet Abu al-Qasim ("al-Qasims far"). Det är från dottern Fatima som alla Muhammeds ättlingar härstammar. Fatima ansågs stå sin far väldigt nära, och är omnämnd i flera hadither, det vill säga den nedteckande islamiska tradition som av religiösa betraktas utgå från Muhammed.
Uppenbarelsen
Huvudartikel: Mab'ath
Muhammeds grotta på berget Hira.
Muhammed började ägna sig åt religiösa betraktelser och dra sig undan för flera dagar till berget Hira i närheten av Mecka för att bedja och meditera. Det var där han började få visioner vilket anses ha inträffat när han var fyrtio år. Enligt traditionen var det i en grotta som ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade de ord som kom att bli Koranens första kapitel. Muhammed trodde sig genom Gabriel erhålla den uppmaning från Gud, som återfinns i Koranens sura 96:l-5 (enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i Koranen).
De första visionerna, genom vilka Muhammed fick veta att han var kallad till att bli profet, följdes av en lång och svår period utan några som helst övernaturliga upplevelser. En kristen kusin till Khadidja - Waraqah - uppmuntrade honom, men Muhammed led av depression under denna tid. Sedan tog visionerna vid igen och fortsatte att komma på oregelbundet vis under resten av hans liv. De var enligt uppgift ibland smärtsamma. De kunde förebådas av ljud som av bjällror (hörda bara av Muhammed) och följdes av stor trötthet. Enligt shiaislam var profeten långt ifrån överraskad eller rädd då Gabriel kom, och välkomnade ängeln som om han hade väntat på honom. Profeten hade inte heller några svårigheter med att repetera verserna från den första uppenbarelsen.
Det har förekommit många spekulationer om Muhammeds visioner. Troende muslimer är övertygade om att de var vad han sade: Guds ord förmedlade av ängeln Gabriel (som han efter de första gångerna nästan aldrig mera såg, utan bara hörde). Kritiker har hävdat att han hittade på dem (en mycket vanligt förekommande uppfattning efter korstågen och fram till modern tid), medan andra har föreslagit att han led av epilepsi. Den kroppsliga reaktionen, såsom den rapporteras i muslimska källor, äger vissa likheter med den som kunde observeras hos Sri Ramakrishna i Indien och kan även jämföras med upplevelser av kristna helgon som Teresa av Ávila (ingen av dessa lär dock ha lidit av epilepsi). Maxime Rodinson menar i sin bok Mahomet att vissa av de senare meddelandena från ängeln Gabriel kan ha varit omedvetna uttryck för Muhammeds egna önskningar (han var då en politisk ledare med stort ansvar och hög prestige), medan de tidigare uppenbarelserna förefaller vara helt autentiska.
Islamologer är ense om att det finns en ganska tydlig skillnad mellan de första uppenbarelserna, som skedde medan Muhammed levde i Mecka och ansträngde sig för att omvända stadens hedningar till ett rättfärdigt leverne, och de som kom efter att han hade flyttat till Medina och bedrev krig mot Mecka. Till att börja med vände han sig inte till judarna eller de kristna. I själva verket lånade han vokabulär och riter från judarna och tenderade till att betrakta sin egen reformrörelse som ett slags utskott från judendomen. Han och hans anhängare följde judiska seder, bad vända mot Jerusalem och fastade tillsammans med judarna.[källa behövs]
Budskapet han kom med var främst varningar om den förestående domen och nödvändigheten av att leva rättfärdigt, tänka på de fattiga och underkasta sig den ende Guden. Uppenbarligen hoppades han att han genom sitt budskaps renhet och sin egen moraliska resning skulle kunna ena alla medlemmarna i det meckanska samhället. Under denna period var den enda trosbekännelsen: "Det finns ingen annan Gud än Gud". Att Muhammed inte nämns som Guds profet torde tyda på att han ville att judar och kristna skulle återupptäcka den moraliska radikalitet han predikade i sina egna religioner och stödja honom. Den omgivande miljön var starkt präglad av polyteism, även om dess inflytande ofta överdrivits av sentida muslimer.
Muhammeds himmelsfärd
Enligt Koranen 17:1 gjorde Muhammed en nattlig resa och färdades enligt traditionen från Mecka till Tempelberget i Jerusalem där han blev förd till himlen och fick möta Gud. Den nattliga resan företogs omkring 620.
Budskapets politiska innebörd
"Muhammed predikar" (1840- eller 50-talet) av Gregori Gagarin.
Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali, sin hustru Khadidja och vännen Abu Bakr, men senare också till hela sin stam Qureish. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland de som tillhörde svagare stammar eller hade ringa ställning i samhället. Motståndet från den styrande klassen var hårt, och till följd av uteslutande från den livsviktiga klansolidariteten fick flera tidiga muslimer sätta livet till, medan de rika araber som följde Muhammed fick uppleva bojkott och förnedring. Ganska snart emigrerade en grupp av dem till Abessinien, där somliga blev kristna. Detta var den första emigrationen (hijra).
Muhammeds roll som profet var från första början politiskt färgad. Han ville förvandla samhället, och för att göra detta måste han antingen vinna över de mäktiga i samhället eller själv ta deras plats. Eftersom alla stadsbor inte var intresserade av vad en ung man från en ganska obetydlig klan hade att säga om deras leverne som snart började hota om att göra sig av med honom.
Islams tidiga år
Antalet anhängare som utvandrade till Abessinien uppges ha varit 83 män och några kvinnor (bland dem profetens dotter Ruqayyah, som åtföljde sin make, den senare kalifen Usman). Under tiden fick de av Muhammeds anhängare som stannat kvar i Mekka en mycket värdefull tillökning genom Umar ibn al-Khattabs övergång till islam. Umar, som genom sin mor var besläktad med den rika och mäktiga klanen Makhzum, åtnjöt också stort anseende i staden för sina personliga egenskaper. Motståndarna slog tillbaka genom att utesluta Muhammed och hans släkt ur stadens gemenskap och stänga in dem i deras stadsdel, den dalklyfta där Abu Talibs familj bodde. Även om denne farbror och fosterfar till Muhammed inte själv trodde på Muhammeds profetkallelse tillbakavisade han med harm meckanernas uppmaning att ta avstånd från profeten. Under denna tid av nöd gjorde Muhammed ett medgivande åt de hedniska föreställningarna genom att i en föregiven uppenbarelse erkänna gudinnorna Allāt, Manāt och al-‘Uzzá såsom Allahs döttrar och medlare. Profetens samvete drev honom dock snart till att återta detta medgivande.
I alla fall måste det för en tid ha åstadkommits en försoning mellan de olika partierna i staden. Åtskilliga av utvandrarna från Abessinien till Mecka, däribland Muhammeds dotter och hennes make, återvände. Kort därpå träffades profeten av två svåra slag i det att både hans hustru och hans farbror Abu Talib avled inom loppet av samma år, 619. I Abu Talibs ställe fick nu hans bror Abu Lahab, som egentligen var en stark motståndare till den nya religionen, ta profeten under sitt beskydd, för sin heders skull i sin egenskap av släktens huvudman.[28] Den förtvivlade situationen gav Muhammed idén på att utvandra från Mecka och på annat håll söka en fristad för sig och sina anhängare. Han vände sig först till grannstaden i söder, Taif, vars invånare stod i livlig handelsförbindelse med meckanerna. Där fann han dock inte mer stöd för sin förkunnelse än hos sina egna landsmän. Han blev inte bara hånad, utan rent av fördriven med stenkastning och tvingades söka skydd i en hednisk stamförvants trädgård. Till Mecka vågade han först återvända då en ansedd släkting högtidligt hade tillförsäkrat honom sitt skydd.
Muhammed antog 622 en inbjudan från grannorten Yathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Enligt traditionen accepterade araberna i Yathrib honom som profet eftersom de i diskussioner med judarna i staden hade fått det berättat att en sådan skulle komma dit. Från och med Muhammeds tid kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning och kallas för den andra eller stora utvandringen.
I Medina blev Muhammeds verksamhet uttalat politisk och de medinska uppenbarelserna återspeglar detta. För att hantera det militära hotet från Mecka sände han ut razzior för att blockera och sabotera deras kommers, och lät i ett fall lönnmörda en diktare som hade skrivit nidverser om honom och vad de ansåg var hans politiska ambitioner. Muhammed var tvungen, för att överleva, att gå i allians med judar och icke-muslimska stammar och ställde inte krav på att de skulle omvända sig förrän hans egen grupp hade blivit stark nog att klara sig utan dem. De fientligt inställda ledarna i Mecka försökte vid flera tillfällen anfalla och krossa den muslimska gruppen i Medina, men misslyckades. De mest kända striderna utkämpades år 624 vid Badr, 625 vid Uhud och 627 vid Medina. Staden Khaybar som beboddes av judar intogs av Muhammed år 628.
Förhållande till judarna
Muhammeds förhållande till judarna i Medina var aldrig bra. Genom att hålla fast vid sin egen religion ifrågasatte de sanningen i Muhammeds uppenbarelser och han förnekades som profet. Han bröt med de judiska traditionerna och ändrade den tidigare fastan till en egen fastemånad för muslimerna samt ändrade böneriktningen från Jerusalem till Kaba i Mecka.
Muhammed såg de judiska stammarna i Hijaz som ett hot och tog militär kontroll över dem. Han lät judarna behålla sina egna områden på villkor att de avstod hälften av det de producerade till Medina.
Profeten Muhammed.
Från boken Muhammeds Himmelfärd som skrevs 1436 i Herat, Afghanistan och som nu finns i Bibliothèque Nationale i Paris.
Segern över Mecka och Muhammeds sista år
Muhammeds strategi och sammanhållningen bland muslimerna bröt till slut ned motståndet i Mecka. År 630 var han stark nog att inta staden, vilket han gjorde utan våldsamheter. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kaba och där rensa helgedomen från avgudabilder.
Mot hösten samma år företog han ett stort fälttåg med ända till 30000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tabuk, ungefär halvvägs mellan Medina och Jerusalem. Sedan Muhammed där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina. På den Arabiska halvön underkastade sig den persiske ståthållaren i Jemen och detta lands småfurstar Muhammeds islamiska välde, sydkustens riken skickade sändebud med gåvor, och många kristna stammar erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog Muhammed sin sista vallfart, "avskedets vallfart", till Mecka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland vilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter sin återkomst till Medina insjuknade han och dog den 8 juni 632 i Aishas hus.
Även om han bara var 63 år gammal hade Muhammed krafter hastigt sjunkit, möjligtvis till följd av de senare årens strapatser. Han tvingades ge upp sin vana att tillbringa natten i tur och ordning hos var och en av sina hustrur. I stället bodde han permanent hos sin hustru Aisha. Han fick till slut avstå från att dagligen leda bönen och gav istället detta uppdrag åt sin vän och svärfar Abu Bakr. Krafterna avtog alltmer och hans medvetande omtöcknades av feberfantasier. Då han söndagen den 7 juni ville diktera sin sista vilja ansåg Umar det rådligast att avslå denna begäran så att inte oöverlagda bestämmelser skulle äventyra trons sak i framtiden.[31] Under nästa natt avtog febern något och på morgonen tycktes en förbättring ha inträtt. Då de rättrogna församlade sig till bönen trädde profeten ut ur den dörr som förband Aishas bostad med moskén för att se dem. Men knappt hade han återvänt till sängen förrän febern åter grep honom och dödskampen började. Mot middagstiden kände Aisha hans hand slappna i sin. Muhammeds sista ord ska ha varit: "Den ädlaste följeslagaren från paradiset."
Han begravdes där han dog, i Masjid an-Nabawi i Medina, som är islams näst heligaste plats.
Muhammeds efterträdare
Som Muhammeds efterträdare och ledare för det muslimska samfund som han hade grundat valdes Muhammeds svärfar Abu Bakr, som fick titeln kalif. De muslimer som tog fasta på de världsliga budskapen i profetens förkunnelse och som stödde sig på sunna vann valet av efterträdare och styrde valet även av de två följande kaliferna. De som emellertid såg Muhammed främst som religiös ledare var samlade i ett parti (shia) och ville att Muhammeds släkt skulle överta ledarskapet. Valet av Abu Bakr var upphovet till att muslimerna blev uppdelade i två grenar – den sunnitiska och den shiitiska, en uppdelning som ännu består. Under tidernas lopp uppstod mellan de båda stridande parterna en väsentlig skillnad även med avseende på vissa bland de viktigaste troslärorna inom islam.
Muhammeds släktträd
Muhammeds släkt fortplantades endast genom dottern Fatima, som i sitt giftermål med Muhammeds kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hasan och Husayn samt döttrarna Zainab och Umm Kulthum.
Muhammeds hustrur
Ett av de vanligaste sätten att bilda politiska allianser var att gifta sig med någons dotter eller syster. Månggifte förekom också för att en kvinna inte skulle vara försvarslös och utsatt för vanära. Enligt Koranen kan en man inte ha fler än fyra hustrur, kan inte ta sig en ny hustru utan den främsta hustruns tillåtelse och måste vara i stånd att försörja dem alla. Muhammed stipulerade också att alla hustrur måste behandlas jämlikt. Eftersom Muhammed ansåg sig vara en stor ledare gifte han sig själv långt flera gånger än han tillät sina efterföljare göra. Han gifte sig elva gånger, men två av hans hustrur dog före honom. Mot slutet av sitt liv hade han nio hustrur.
I åtminstone två fall gifte sig Muhammed sannolikt därför att han förälskade sig i kvinnan ifråga: Khadidja hans första hustru, och Aisha, som bara var ett barn på sex år när äktenskapet ingicks, men nio när han fullbordade det genom samlag.
Muhammeds giftermål med Zaynab bint Djahsh, som var hans kusin, var komplicerat. Efter att ha sett den gifta Zaynab, mycket lätt klädd efter ett bad, dolde Muhammed inte sin åtrå till henne. Zaynabs make Zayud ibn-Harithah, som var Muhammeds adoptivson, erbjöd sig genast att skilja sig från henne, vilket Muhammed avrådde. Zayud upprepade sin erbjudan nästa dag, men Muhammed rådde honom återigen att behålla sin hustru. Det visade sig dock att äktenskapet mellan Zayud och Zaynab hade varit olyckligt, och till slut enades båda parterna om att ta ut skilsmässan. Eftersom äktenskap med en adoptivsons före detta hustru enligt arabisk tradition var förbjudet undanröjde Gud detta hinder i en uppenbarelse (Koranen 33:37) och Muhammed gifte sig med Zaynab.
Muhammeds exempel på månggifte och fokus på familjestrukturens vikt i samhället satte gränser för den asketiska trenden bland araberna, även om han själv ofta fastade och levde i avhållsamhet och uppmuntrade till detta.
Lista över hustrur
Khadidja bint Khuwailid var en rik köpmanänka i Mecka som äktades 595 och var Muhammeds enda hustru medan hon levde. Tillsammans med konkubinen Maria var hon den enda som gav Muhammed några barn. Hon dog 619.
Sawda bint Zamaa gifte sig med Muhammed 619, samma år som Khadidja dog.
Aisha bint abu Bakr äktades av Muhammed även hon 619. Hennes ålder är omstridd, men sannolikt gifte hon sig med Muhammed vid 6 års ålder, äktenskapet fullbordades sedan vid 9 års ålder. Hon sägs vara den mest älskade av Muhammeds hustrur.
Hafsa bint Umar ibn al-Khattab gifte sig med Muhammed 625.
Zainab bint Khuzaima gifte sig med Muhammed 626 men dog endast några månader efter att äktenskapet hade ingåtts.
Hind bint abu Umayya (kallas Umm Salama) äktades 626 och var den hustru som levde näst längst.
Zaynab bint Djahsh, adoptivsonen Zayuds frånskilda hustru.
Djuwayriya bint al-Harith var en krigsfånge som gifte sig med Muhammed 626.
Safiya bint Huayy var judinna som efter att ha konverterat till islam gifte sig med Muhammed år 627.
Ramla bint abu Sufyan (kallad Umm Habiba) gifte sig med Muhammed 628.
Maimuna bint al-Harith var Muhammeds sista hustru och äktenskapet ingicks 629. Det var också hon som levde längst av hustrurna.
Konkubiner
Rayhana bint Zayd, judisk slavkonkubin; det har diskuterats huruvida hon senare blev gift med Muhammed.
Maria var en koptisk kristen slavkonkubin från Egypten; hon födde Muhammed en son 630, Ibrahim, som dog vid två års ålder.
Muslimers syn på Muhammed
Kalligrafi av Muhammeds namn i form av en blomma.
Muhammed varnade starkt sina efterföljare för att begå vad han ansåg var de kristnas misstag och upphöja honom till gudomlig nivå. Han underströk att han var en vanlig människa med en ovanlig, ja, unik uppgift och att de skulle följa Koranen och Ahl al-Bayt (se Hadith al-Thaqalayn). Genom sina snabba erövringar av mycket gamla kulturområden befolkade mest av kristna och zoroastrier fick muslimerna ett starkt tillskott av andra seder och synsätt.
Muhammed, liksom de tolv stora imamerna, anses av shiamuslimer vara ofelbara. Enligt sunnimuslimer så var Muhammed inte ofelbar i handling, utan bara i hans ofelbart nedtecknande av Guds ord – Koranen.
Enligt många muslimer får Muhammed inte avbildas; detta är dock en omstridd fråga inom islam och det har genom historien förekommit avbildningar av Muhammed även i muslimsk litteratur och konst. Bildförbudet har utvecklat den islamiska kalligrafin när konstnärerna kompenserade det med dekorerade texter. I nutid har avbildandeförbudet lett till kontroverser. Filmen Mohammed - härföraren (1976) av den muslimske filmmakaren Moustapha Akkad skildrar Muhammeds livsgärning utan att han syns i bild eller hörs tala men blev trots detta kontroversiell. År 2005 ledde publicering av satiriska Muhammedbilder i danska tidningen Jyllands-Posten till internationella förvecklingar och krav på bojkott av danska varor.
Icke-muslimers syn på Muhammed
Traditionellt räknar varken judendomen eller kristendomen Muhammed som profet. Dante avbildade i Inferno Muhammed som en "söndrare av religionen" som därför evigt pinas i helvetet. Detta torde vara en ganska representativ bild av hur Muhammed har betraktats under många århundraden bland judar och kristna.
Inom historieforskningen finns en bild av Muhammed som härförare och politiker, samt grundare till en av världsreligionerna.
Bahaier hävdar att Muhammed är en i raden av de "stora själar" som Gud utser till gudsuppenbarelser. Dessa gudomliga uppenbarare framställer Guds vilja för mänskligheten när denna nått ett nytt mognadsstadium. Muhammed betraktas således inte som den siste profeten och senare uppenbarare, som Bahá'u'lláh, anses ha rätt att upphäva religiösa lagar stiftade av dem som föregått honom. Enligt en del källor berodde Muhammeds uppenbarelser på att han hade epilepsi, den förste lärde som hävdade detta var den bysantinske historikern Theofanes Confessor.
Bahá'íerna betraktar Muhammed som Guds ende uppenbarare i Muhammeds religionsordning, vilken avslutades år 1260 enligt muslimsk tideräkning (1844) i och med att Báb framträdde. Muhammed anses särskilt ha riktat sig till de folk i Mellanöstern som inte hade tagit till sig kristendomen och judendomen. Han framträdde i Mecka där klaner och stammar låg i krig med varandra och där laglöshet och kränkning av kvinnor var mycket vanligt. Eftersom Muhammed anses ha övervunnit allt detta och skapat en vidsträckt civilisation under Gud riktar sig hans uppenbarelse till hela mänskligheten. Bahá'íerna håller därför Muhammeds uppenbarelse för en oumbärlig byggsten i Guds religion, i samma grad som Kristi uppenbarelse. Koranen är enligt Bahá'u'lláh Guds ord, men traditioner och berättelser om Muhammeds liv ges ingen större relevans av källkritiska skäl.
Isrā och Mirāj, arabiska إسراء ومعراج, är namnen på de två sammanhängande himlaresorna som profeten Muhammed enligt islamisk tradition fick uppleva en natt omkring år 620, även kallad Den nattliga resan. Denna färd omnnämns i Koranen 17:1.
Isra var den första resan som Muhammed företog. Den gick enligt den islamiska traditionen mellan Mekka och Jerusalem. Resan inleddes med att Muhammed somnade strax utanför Kaba i Mekka, som han besökte under natten för att läsa ur Koranen. Det nattliga besöket berodde på att han ville vara ensam med Gud då han hade genomlidit en personlig kris. Krisen berodde framförallt på två saker: dels hade två nära anhöriga gått bort och dels hade han svårt att få anhängare att följa den islamiska läran som Gud givit honom.
Muhammed väcks av ängeln Gabriel som säger till honom att sätta sig på det himmelska djuret Buraq som för Muhammed och Gabriel till Jerusalem, där Muhammed tjudrar sin Buraq vid Västra muren för att sedan stiga upp till fots i Tempelberget. Där möter han flera tidigare profeter som han leder i bön.
Miraj är den andra resan som går från Tempelberget upp till Gud och tillbaka till jorden igen. Efter bönen lyfts Muhammed och Gabriel upp mot Gud. På vägen passerar de sju himlar som ”vaktas” av tidigare profeter. Ovanför den sista himlen träffar Muhammed Gud som ger honom i uppgift att få muslimerna att be 50 gånger per dag. På tillbakavägen till jorden möter han Moses som hävdar att 50 böner per dag blir en alltför stor börda för människorna. Muhammed återvänder till Gud för att åter förhandla om antalet böner. Förhandlingarna stannar, efter flera turer fram och tillbaka mellan Moses och Gud, vid fem böner per dag, vilket är en av islams fem pelare.
Vare sig man tillhör den muslimska grupp som tror att Muhammed kroppsligt var med på de nattliga resorna eller om man tillhör de som tror att han endast färdades andligt firas händelsen av båda grupperna den 27:e Rajab (den sjunde månaden i månåret).
Wiki
Muhammed föddes som Muhammed ibn Abdullah ("Abdullahs son"). Hans far, Abdullah bin Abd al-Muttalib, var av Hashims släkt och tillhörde stammen Qureish; modern hette Amina. Fadern dog redan före Muhammeds födelse och modern när han var sex år gammal. Det var först farfadern Abd al-Muttalib som tog hand om honom, sedan, efter dennes bortgång, farbrodern Abu Talib.
Muhammed hade inga egna tillgångar. Han ärvde inget efter sin farfar, mamman var fattig och pappan som dog ung lämnade bara efter sig fem kameler, en mindre flock får och getter samt en slavflicka. Muhammed fick arbeta för sitt uppehälle "och arbeta särskilt hårt om han någonsin skulle lyckas få ihop tillräckligt för att kunna skaffa sig en egen kamelflock, betala vad det kostade att få en hustru och bilda sin egen familj".
Qureish var köpmän och när Muhammed var nio eller tolv år följde han med på sin första karavan. Han förblev handelsresande under den första halvan av sitt liv. Klanen hade monopol på sträckan nord-syd och var därför de enda som tjänade pengar på de utländska karavaner som färdades där. De kontrollerade affärsvärlden inom Arabien och etablerade sig som oberoende handlare med egna karavaner till Syrien och Jemen.
Mecka var ett kommersiellt centrum som sände ut och tog emot karavaner från kusten, Syrien och Persien. Mecka och omgivande städer rymde mängder av kristna och judar och det fanns kloster i Arabien. Så till exempel besökte Muhammed senare i livet enligt legenden Katarinaklostret på Sinaihalvön. Det påstås att han träffade en överenskommelse med de kristna munkarna, varigenom deras liv och egendom tryggades under muslimskt herravälde. En annan legend berättar om hur en kristen munk förutspådde Muhammeds kommande storhet under en av hans första handelsresor med en karavan.
En av Muhammeds morbröder var kristen och Kaba, det centrala templet för den förislamiska religionen i Mecka, rymde också en ikon av jungfru Maria och Jesus. Mecka var alltså en relativt kosmopolitisk stad.
Muhammed gifte sig för första gången i 25-årsåldern (omkring år 595). Hans första hustru, den femton år äldre änkan Khadidja, var förmögen och ägnade sig åt affärer. Hennes förmögenhet blev grunden för Muhammeds bana som affärsman. Trots åldersskillnaden blev äktenskapet lyckligt. Khadidja var ett stort stöd för Muhammed, och han gifte sig inte med någon annan kvinna medan hans första hustru levde. Hans senare hustrur, särskilt Aisha, var avundsjuka på Muhammeds känslor, för den kärlek och vördnad som han fortfarande kände för Khadidja, hans första hustru. Åtskilliga av Muhammeds många äktenskap tillkom av ekonomiska eller politiska skäl. Flera av de senare giftermålen gick ut på att skapa allianser med olika delar av de stammar som bodde i Arabien på Muhammeds tid. Det gällde även Aisha som var sex år när Muhammed slöt äktenskapskontrakt med hennes far Abu Bakr. Äktenskapet fullbordades genom samlag några år senare när Aisha fyllt nio år och Muhammed var 54 år. Abu Bakr var en inflytelserik man och blev med tiden den förste kalifen. En annan av Muhammeds hustrur, Hafsah, var dotter till den andre kalifen, Omar. Eftersom Muhammed tycks ha varit mycket fäst vid Khadidja tog han sig inga andra hustrur så länge hon levde. Efter hennes död tog han sig tio hustrur till och även två konkubiner. Khadidja och Muhammed fick två söner och fyra döttrar. Båda sönerna dog vid späd ålder. I enlighet med den ännu gällande arabiska traditionen fick Muhammed efter sin förste sons födelse tillnamnet Abu al-Qasim ("al-Qasims far"). Det är från dottern Fatima som alla Muhammeds ättlingar härstammar. Fatima ansågs stå sin far väldigt nära, och är omnämnd i flera hadither, det vill säga den nedteckande islamiska tradition som av religiösa betraktas utgå från Muhammed.
Uppenbarelsen
Huvudartikel: Mab'ath
Muhammeds grotta på berget Hira.
Muhammed började ägna sig åt religiösa betraktelser och dra sig undan för flera dagar till berget Hira i närheten av Mecka för att bedja och meditera. Det var där han började få visioner vilket anses ha inträffat när han var fyrtio år. Enligt traditionen var det i en grotta som ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade de ord som kom att bli Koranens första kapitel. Muhammed trodde sig genom Gabriel erhålla den uppmaning från Gud, som återfinns i Koranens sura 96:l-5 (enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i Koranen).
De första visionerna, genom vilka Muhammed fick veta att han var kallad till att bli profet, följdes av en lång och svår period utan några som helst övernaturliga upplevelser. En kristen kusin till Khadidja - Waraqah - uppmuntrade honom, men Muhammed led av depression under denna tid. Sedan tog visionerna vid igen och fortsatte att komma på oregelbundet vis under resten av hans liv. De var enligt uppgift ibland smärtsamma. De kunde förebådas av ljud som av bjällror (hörda bara av Muhammed) och följdes av stor trötthet. Enligt shiaislam var profeten långt ifrån överraskad eller rädd då Gabriel kom, och välkomnade ängeln som om han hade väntat på honom. Profeten hade inte heller några svårigheter med att repetera verserna från den första uppenbarelsen.
Det har förekommit många spekulationer om Muhammeds visioner. Troende muslimer är övertygade om att de var vad han sade: Guds ord förmedlade av ängeln Gabriel (som han efter de första gångerna nästan aldrig mera såg, utan bara hörde). Kritiker har hävdat att han hittade på dem (en mycket vanligt förekommande uppfattning efter korstågen och fram till modern tid), medan andra har föreslagit att han led av epilepsi. Den kroppsliga reaktionen, såsom den rapporteras i muslimska källor, äger vissa likheter med den som kunde observeras hos Sri Ramakrishna i Indien och kan även jämföras med upplevelser av kristna helgon som Teresa av Ávila (ingen av dessa lär dock ha lidit av epilepsi). Maxime Rodinson menar i sin bok Mahomet att vissa av de senare meddelandena från ängeln Gabriel kan ha varit omedvetna uttryck för Muhammeds egna önskningar (han var då en politisk ledare med stort ansvar och hög prestige), medan de tidigare uppenbarelserna förefaller vara helt autentiska.
Islamologer är ense om att det finns en ganska tydlig skillnad mellan de första uppenbarelserna, som skedde medan Muhammed levde i Mecka och ansträngde sig för att omvända stadens hedningar till ett rättfärdigt leverne, och de som kom efter att han hade flyttat till Medina och bedrev krig mot Mecka. Till att börja med vände han sig inte till judarna eller de kristna. I själva verket lånade han vokabulär och riter från judarna och tenderade till att betrakta sin egen reformrörelse som ett slags utskott från judendomen. Han och hans anhängare följde judiska seder, bad vända mot Jerusalem och fastade tillsammans med judarna.[källa behövs]
Budskapet han kom med var främst varningar om den förestående domen och nödvändigheten av att leva rättfärdigt, tänka på de fattiga och underkasta sig den ende Guden. Uppenbarligen hoppades han att han genom sitt budskaps renhet och sin egen moraliska resning skulle kunna ena alla medlemmarna i det meckanska samhället. Under denna period var den enda trosbekännelsen: "Det finns ingen annan Gud än Gud". Att Muhammed inte nämns som Guds profet torde tyda på att han ville att judar och kristna skulle återupptäcka den moraliska radikalitet han predikade i sina egna religioner och stödja honom. Den omgivande miljön var starkt präglad av polyteism, även om dess inflytande ofta överdrivits av sentida muslimer.
Muhammeds himmelsfärd
Enligt Koranen 17:1 gjorde Muhammed en nattlig resa och färdades enligt traditionen från Mecka till Tempelberget i Jerusalem där han blev förd till himlen och fick möta Gud. Den nattliga resan företogs omkring 620.
Budskapets politiska innebörd
"Muhammed predikar" (1840- eller 50-talet) av Gregori Gagarin.
Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali, sin hustru Khadidja och vännen Abu Bakr, men senare också till hela sin stam Qureish. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland de som tillhörde svagare stammar eller hade ringa ställning i samhället. Motståndet från den styrande klassen var hårt, och till följd av uteslutande från den livsviktiga klansolidariteten fick flera tidiga muslimer sätta livet till, medan de rika araber som följde Muhammed fick uppleva bojkott och förnedring. Ganska snart emigrerade en grupp av dem till Abessinien, där somliga blev kristna. Detta var den första emigrationen (hijra).
Muhammeds roll som profet var från första början politiskt färgad. Han ville förvandla samhället, och för att göra detta måste han antingen vinna över de mäktiga i samhället eller själv ta deras plats. Eftersom alla stadsbor inte var intresserade av vad en ung man från en ganska obetydlig klan hade att säga om deras leverne som snart började hota om att göra sig av med honom.
Islams tidiga år
Antalet anhängare som utvandrade till Abessinien uppges ha varit 83 män och några kvinnor (bland dem profetens dotter Ruqayyah, som åtföljde sin make, den senare kalifen Usman). Under tiden fick de av Muhammeds anhängare som stannat kvar i Mekka en mycket värdefull tillökning genom Umar ibn al-Khattabs övergång till islam. Umar, som genom sin mor var besläktad med den rika och mäktiga klanen Makhzum, åtnjöt också stort anseende i staden för sina personliga egenskaper. Motståndarna slog tillbaka genom att utesluta Muhammed och hans släkt ur stadens gemenskap och stänga in dem i deras stadsdel, den dalklyfta där Abu Talibs familj bodde. Även om denne farbror och fosterfar till Muhammed inte själv trodde på Muhammeds profetkallelse tillbakavisade han med harm meckanernas uppmaning att ta avstånd från profeten. Under denna tid av nöd gjorde Muhammed ett medgivande åt de hedniska föreställningarna genom att i en föregiven uppenbarelse erkänna gudinnorna Allāt, Manāt och al-‘Uzzá såsom Allahs döttrar och medlare. Profetens samvete drev honom dock snart till att återta detta medgivande.
I alla fall måste det för en tid ha åstadkommits en försoning mellan de olika partierna i staden. Åtskilliga av utvandrarna från Abessinien till Mecka, däribland Muhammeds dotter och hennes make, återvände. Kort därpå träffades profeten av två svåra slag i det att både hans hustru och hans farbror Abu Talib avled inom loppet av samma år, 619. I Abu Talibs ställe fick nu hans bror Abu Lahab, som egentligen var en stark motståndare till den nya religionen, ta profeten under sitt beskydd, för sin heders skull i sin egenskap av släktens huvudman.[28] Den förtvivlade situationen gav Muhammed idén på att utvandra från Mecka och på annat håll söka en fristad för sig och sina anhängare. Han vände sig först till grannstaden i söder, Taif, vars invånare stod i livlig handelsförbindelse med meckanerna. Där fann han dock inte mer stöd för sin förkunnelse än hos sina egna landsmän. Han blev inte bara hånad, utan rent av fördriven med stenkastning och tvingades söka skydd i en hednisk stamförvants trädgård. Till Mecka vågade han först återvända då en ansedd släkting högtidligt hade tillförsäkrat honom sitt skydd.
Muhammed antog 622 en inbjudan från grannorten Yathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Enligt traditionen accepterade araberna i Yathrib honom som profet eftersom de i diskussioner med judarna i staden hade fått det berättat att en sådan skulle komma dit. Från och med Muhammeds tid kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning och kallas för den andra eller stora utvandringen.
I Medina blev Muhammeds verksamhet uttalat politisk och de medinska uppenbarelserna återspeglar detta. För att hantera det militära hotet från Mecka sände han ut razzior för att blockera och sabotera deras kommers, och lät i ett fall lönnmörda en diktare som hade skrivit nidverser om honom och vad de ansåg var hans politiska ambitioner. Muhammed var tvungen, för att överleva, att gå i allians med judar och icke-muslimska stammar och ställde inte krav på att de skulle omvända sig förrän hans egen grupp hade blivit stark nog att klara sig utan dem. De fientligt inställda ledarna i Mecka försökte vid flera tillfällen anfalla och krossa den muslimska gruppen i Medina, men misslyckades. De mest kända striderna utkämpades år 624 vid Badr, 625 vid Uhud och 627 vid Medina. Staden Khaybar som beboddes av judar intogs av Muhammed år 628.
Förhållande till judarna
Muhammeds förhållande till judarna i Medina var aldrig bra. Genom att hålla fast vid sin egen religion ifrågasatte de sanningen i Muhammeds uppenbarelser och han förnekades som profet. Han bröt med de judiska traditionerna och ändrade den tidigare fastan till en egen fastemånad för muslimerna samt ändrade böneriktningen från Jerusalem till Kaba i Mecka.
Muhammed såg de judiska stammarna i Hijaz som ett hot och tog militär kontroll över dem. Han lät judarna behålla sina egna områden på villkor att de avstod hälften av det de producerade till Medina.
Profeten Muhammed.
Från boken Muhammeds Himmelfärd som skrevs 1436 i Herat, Afghanistan och som nu finns i Bibliothèque Nationale i Paris.
Segern över Mecka och Muhammeds sista år
Muhammeds strategi och sammanhållningen bland muslimerna bröt till slut ned motståndet i Mecka. År 630 var han stark nog att inta staden, vilket han gjorde utan våldsamheter. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kaba och där rensa helgedomen från avgudabilder.
Mot hösten samma år företog han ett stort fälttåg med ända till 30000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tabuk, ungefär halvvägs mellan Medina och Jerusalem. Sedan Muhammed där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina. På den Arabiska halvön underkastade sig den persiske ståthållaren i Jemen och detta lands småfurstar Muhammeds islamiska välde, sydkustens riken skickade sändebud med gåvor, och många kristna stammar erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog Muhammed sin sista vallfart, "avskedets vallfart", till Mecka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland vilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter sin återkomst till Medina insjuknade han och dog den 8 juni 632 i Aishas hus.
Även om han bara var 63 år gammal hade Muhammed krafter hastigt sjunkit, möjligtvis till följd av de senare årens strapatser. Han tvingades ge upp sin vana att tillbringa natten i tur och ordning hos var och en av sina hustrur. I stället bodde han permanent hos sin hustru Aisha. Han fick till slut avstå från att dagligen leda bönen och gav istället detta uppdrag åt sin vän och svärfar Abu Bakr. Krafterna avtog alltmer och hans medvetande omtöcknades av feberfantasier. Då han söndagen den 7 juni ville diktera sin sista vilja ansåg Umar det rådligast att avslå denna begäran så att inte oöverlagda bestämmelser skulle äventyra trons sak i framtiden.[31] Under nästa natt avtog febern något och på morgonen tycktes en förbättring ha inträtt. Då de rättrogna församlade sig till bönen trädde profeten ut ur den dörr som förband Aishas bostad med moskén för att se dem. Men knappt hade han återvänt till sängen förrän febern åter grep honom och dödskampen började. Mot middagstiden kände Aisha hans hand slappna i sin. Muhammeds sista ord ska ha varit: "Den ädlaste följeslagaren från paradiset."
Han begravdes där han dog, i Masjid an-Nabawi i Medina, som är islams näst heligaste plats.
Muhammeds efterträdare
Som Muhammeds efterträdare och ledare för det muslimska samfund som han hade grundat valdes Muhammeds svärfar Abu Bakr, som fick titeln kalif. De muslimer som tog fasta på de världsliga budskapen i profetens förkunnelse och som stödde sig på sunna vann valet av efterträdare och styrde valet även av de två följande kaliferna. De som emellertid såg Muhammed främst som religiös ledare var samlade i ett parti (shia) och ville att Muhammeds släkt skulle överta ledarskapet. Valet av Abu Bakr var upphovet till att muslimerna blev uppdelade i två grenar – den sunnitiska och den shiitiska, en uppdelning som ännu består. Under tidernas lopp uppstod mellan de båda stridande parterna en väsentlig skillnad även med avseende på vissa bland de viktigaste troslärorna inom islam.
Muhammeds släktträd
Muhammeds släkt fortplantades endast genom dottern Fatima, som i sitt giftermål med Muhammeds kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hasan och Husayn samt döttrarna Zainab och Umm Kulthum.
Muhammeds hustrur
Ett av de vanligaste sätten att bilda politiska allianser var att gifta sig med någons dotter eller syster. Månggifte förekom också för att en kvinna inte skulle vara försvarslös och utsatt för vanära. Enligt Koranen kan en man inte ha fler än fyra hustrur, kan inte ta sig en ny hustru utan den främsta hustruns tillåtelse och måste vara i stånd att försörja dem alla. Muhammed stipulerade också att alla hustrur måste behandlas jämlikt. Eftersom Muhammed ansåg sig vara en stor ledare gifte han sig själv långt flera gånger än han tillät sina efterföljare göra. Han gifte sig elva gånger, men två av hans hustrur dog före honom. Mot slutet av sitt liv hade han nio hustrur.
I åtminstone två fall gifte sig Muhammed sannolikt därför att han förälskade sig i kvinnan ifråga: Khadidja hans första hustru, och Aisha, som bara var ett barn på sex år när äktenskapet ingicks, men nio när han fullbordade det genom samlag.
Muhammeds giftermål med Zaynab bint Djahsh, som var hans kusin, var komplicerat. Efter att ha sett den gifta Zaynab, mycket lätt klädd efter ett bad, dolde Muhammed inte sin åtrå till henne. Zaynabs make Zayud ibn-Harithah, som var Muhammeds adoptivson, erbjöd sig genast att skilja sig från henne, vilket Muhammed avrådde. Zayud upprepade sin erbjudan nästa dag, men Muhammed rådde honom återigen att behålla sin hustru. Det visade sig dock att äktenskapet mellan Zayud och Zaynab hade varit olyckligt, och till slut enades båda parterna om att ta ut skilsmässan. Eftersom äktenskap med en adoptivsons före detta hustru enligt arabisk tradition var förbjudet undanröjde Gud detta hinder i en uppenbarelse (Koranen 33:37) och Muhammed gifte sig med Zaynab.
Muhammeds exempel på månggifte och fokus på familjestrukturens vikt i samhället satte gränser för den asketiska trenden bland araberna, även om han själv ofta fastade och levde i avhållsamhet och uppmuntrade till detta.
Lista över hustrur
Khadidja bint Khuwailid var en rik köpmanänka i Mecka som äktades 595 och var Muhammeds enda hustru medan hon levde. Tillsammans med konkubinen Maria var hon den enda som gav Muhammed några barn. Hon dog 619.
Sawda bint Zamaa gifte sig med Muhammed 619, samma år som Khadidja dog.
Aisha bint abu Bakr äktades av Muhammed även hon 619. Hennes ålder är omstridd, men sannolikt gifte hon sig med Muhammed vid 6 års ålder, äktenskapet fullbordades sedan vid 9 års ålder. Hon sägs vara den mest älskade av Muhammeds hustrur.
Hafsa bint Umar ibn al-Khattab gifte sig med Muhammed 625.
Zainab bint Khuzaima gifte sig med Muhammed 626 men dog endast några månader efter att äktenskapet hade ingåtts.
Hind bint abu Umayya (kallas Umm Salama) äktades 626 och var den hustru som levde näst längst.
Zaynab bint Djahsh, adoptivsonen Zayuds frånskilda hustru.
Djuwayriya bint al-Harith var en krigsfånge som gifte sig med Muhammed 626.
Safiya bint Huayy var judinna som efter att ha konverterat till islam gifte sig med Muhammed år 627.
Ramla bint abu Sufyan (kallad Umm Habiba) gifte sig med Muhammed 628.
Maimuna bint al-Harith var Muhammeds sista hustru och äktenskapet ingicks 629. Det var också hon som levde längst av hustrurna.
Konkubiner
Rayhana bint Zayd, judisk slavkonkubin; det har diskuterats huruvida hon senare blev gift med Muhammed.
Maria var en koptisk kristen slavkonkubin från Egypten; hon födde Muhammed en son 630, Ibrahim, som dog vid två års ålder.
Muslimers syn på Muhammed
Kalligrafi av Muhammeds namn i form av en blomma.
Muhammed varnade starkt sina efterföljare för att begå vad han ansåg var de kristnas misstag och upphöja honom till gudomlig nivå. Han underströk att han var en vanlig människa med en ovanlig, ja, unik uppgift och att de skulle följa Koranen och Ahl al-Bayt (se Hadith al-Thaqalayn). Genom sina snabba erövringar av mycket gamla kulturområden befolkade mest av kristna och zoroastrier fick muslimerna ett starkt tillskott av andra seder och synsätt.
Muhammed, liksom de tolv stora imamerna, anses av shiamuslimer vara ofelbara. Enligt sunnimuslimer så var Muhammed inte ofelbar i handling, utan bara i hans ofelbart nedtecknande av Guds ord – Koranen.
Enligt många muslimer får Muhammed inte avbildas; detta är dock en omstridd fråga inom islam och det har genom historien förekommit avbildningar av Muhammed även i muslimsk litteratur och konst. Bildförbudet har utvecklat den islamiska kalligrafin när konstnärerna kompenserade det med dekorerade texter. I nutid har avbildandeförbudet lett till kontroverser. Filmen Mohammed - härföraren (1976) av den muslimske filmmakaren Moustapha Akkad skildrar Muhammeds livsgärning utan att han syns i bild eller hörs tala men blev trots detta kontroversiell. År 2005 ledde publicering av satiriska Muhammedbilder i danska tidningen Jyllands-Posten till internationella förvecklingar och krav på bojkott av danska varor.
Icke-muslimers syn på Muhammed
Traditionellt räknar varken judendomen eller kristendomen Muhammed som profet. Dante avbildade i Inferno Muhammed som en "söndrare av religionen" som därför evigt pinas i helvetet. Detta torde vara en ganska representativ bild av hur Muhammed har betraktats under många århundraden bland judar och kristna.
Inom historieforskningen finns en bild av Muhammed som härförare och politiker, samt grundare till en av världsreligionerna.
Bahaier hävdar att Muhammed är en i raden av de "stora själar" som Gud utser till gudsuppenbarelser. Dessa gudomliga uppenbarare framställer Guds vilja för mänskligheten när denna nått ett nytt mognadsstadium. Muhammed betraktas således inte som den siste profeten och senare uppenbarare, som Bahá'u'lláh, anses ha rätt att upphäva religiösa lagar stiftade av dem som föregått honom. Enligt en del källor berodde Muhammeds uppenbarelser på att han hade epilepsi, den förste lärde som hävdade detta var den bysantinske historikern Theofanes Confessor.
Bahá'íerna betraktar Muhammed som Guds ende uppenbarare i Muhammeds religionsordning, vilken avslutades år 1260 enligt muslimsk tideräkning (1844) i och med att Báb framträdde. Muhammed anses särskilt ha riktat sig till de folk i Mellanöstern som inte hade tagit till sig kristendomen och judendomen. Han framträdde i Mecka där klaner och stammar låg i krig med varandra och där laglöshet och kränkning av kvinnor var mycket vanligt. Eftersom Muhammed anses ha övervunnit allt detta och skapat en vidsträckt civilisation under Gud riktar sig hans uppenbarelse till hela mänskligheten. Bahá'íerna håller därför Muhammeds uppenbarelse för en oumbärlig byggsten i Guds religion, i samma grad som Kristi uppenbarelse. Koranen är enligt Bahá'u'lláh Guds ord, men traditioner och berättelser om Muhammeds liv ges ingen större relevans av källkritiska skäl.
lördag 16 oktober 2021
Frimurarna
frimurarorden.se klubben där kvinnor inte är välkomna!
Bokstaven G är upplysningen i frimurarnas innersta rum!
Frimureriet är ett inslag i mänsklighetens strävan efter förbrödring med högre syften som kärna, men – Enligt min ringa mening är ordensritualer bara till för människor med behov av mentala kryckor.
En organisation som utesluter kvinnor består av inskränkta bakåtsträvare!
Varför har frimurarna ett G i sin symbol?
G för Gud?
G för Gnosticism?
G för Geometri?
G för Genusbestämmelser?
G för Girls not welcome?
The Masonic Letter ‘G’ is a letter that represents God and Geometry. It is a reminder to every Freemason that every act they carry out is done in the presence of God, the Great Architect of the Universe.
‘G’ represents the letters four and science five.
The letters four stand for ‘YHWH’ which is the Hebrew name of the Master Architect of the Universe. ‘YHWH’ is pronounced ‘YahWay.’ It is also translated as Jehovah. This is the real word used to call the Master Architect of the Universe in early biblical manuscripts.
The 5th science is Geometry. Geometry is the mathematical science or the scientific basis for Masonry and Architecture.
The exact time when the letter ‘G’ became part of the Masonic Square and Compass symbol is unknown, but it is between 1730 and 1768 in the United States. It is not all the Masonic jurisdictions in the world that place the letter G between the Square and Compass.
The Letter G in Various Languages
In Hebrew, the letter G is called Gimel or Gheemel with a numerical value of 3. All through history, there is a reference to the number 3 anytime the Master Architect, the Creator of the Universe is spoken of.
Gimel is the 3rd letter of many languages like Hebrew, Aramaic, Phoenician, Syriac and Greek. The form of the letter G in various languages is as below:
Hebrew: Gimel
Phoenician: Gamma
Aramaic: Gammal
Syriac: Gamal/Gomal
Greek: Gamma
The Letter ‘G’ Through The Ages
B.C.E stands for Before Common Era while C.E represents Common Era or Current Era or Christian Era. C.E is used to refer to a system of recurring years that is equivalent to A.D. which is an abbreviation for Anno Domini. It is a Latin for ‘In the year of our Lord.’
Research on these ancient languages was carried out by scholars who studied hieroglyphics which were carved into stone. The years that these hieroglyphics were carved were determined by the scholars. They examined mummies and their wooden coffins to make more accurate findings.
The letter ‘G’ is the 20th letter in the Ethiopian alphabet, the 5th letter in the Arabic alphabet, the 7th letter in the Romanic, Latin and English alphabet and it holds other positions in other alphabets.
These languages are more recent than the ancient languages. The changes in the position of the letter ‘G’ in these alphabets is as a result of the changes in the letter ‘G’ all through the centuries.
The letter ‘G’ stands for Geometry and the Great Architect of the Universe. It means the Geometry under the Great Architect of the Universe.
The Master Architect of the Universe watches all our thoughts, utterances and deeds, the same way he watches the sun, moon and stars. We are accountable to him, and we must live a responsible life.
Bokstaven G är upplysningen i frimurarnas innersta rum!
Frimureriet är ett inslag i mänsklighetens strävan efter förbrödring med högre syften som kärna, men – Enligt min ringa mening är ordensritualer bara till för människor med behov av mentala kryckor.
En organisation som utesluter kvinnor består av inskränkta bakåtsträvare!
Varför har frimurarna ett G i sin symbol?
G för Gud?
G för Gnosticism?
G för Geometri?
G för Genusbestämmelser?
G för Girls not welcome?
The Masonic Letter ‘G’ is a letter that represents God and Geometry. It is a reminder to every Freemason that every act they carry out is done in the presence of God, the Great Architect of the Universe.
‘G’ represents the letters four and science five.
The letters four stand for ‘YHWH’ which is the Hebrew name of the Master Architect of the Universe. ‘YHWH’ is pronounced ‘YahWay.’ It is also translated as Jehovah. This is the real word used to call the Master Architect of the Universe in early biblical manuscripts.
The 5th science is Geometry. Geometry is the mathematical science or the scientific basis for Masonry and Architecture.
The exact time when the letter ‘G’ became part of the Masonic Square and Compass symbol is unknown, but it is between 1730 and 1768 in the United States. It is not all the Masonic jurisdictions in the world that place the letter G between the Square and Compass.
The Letter G in Various Languages
In Hebrew, the letter G is called Gimel or Gheemel with a numerical value of 3. All through history, there is a reference to the number 3 anytime the Master Architect, the Creator of the Universe is spoken of.
Gimel is the 3rd letter of many languages like Hebrew, Aramaic, Phoenician, Syriac and Greek. The form of the letter G in various languages is as below:
Hebrew: Gimel
Phoenician: Gamma
Aramaic: Gammal
Syriac: Gamal/Gomal
Greek: Gamma
The Letter ‘G’ Through The Ages
B.C.E stands for Before Common Era while C.E represents Common Era or Current Era or Christian Era. C.E is used to refer to a system of recurring years that is equivalent to A.D. which is an abbreviation for Anno Domini. It is a Latin for ‘In the year of our Lord.’
Research on these ancient languages was carried out by scholars who studied hieroglyphics which were carved into stone. The years that these hieroglyphics were carved were determined by the scholars. They examined mummies and their wooden coffins to make more accurate findings.
The letter ‘G’ is the 20th letter in the Ethiopian alphabet, the 5th letter in the Arabic alphabet, the 7th letter in the Romanic, Latin and English alphabet and it holds other positions in other alphabets.
These languages are more recent than the ancient languages. The changes in the position of the letter ‘G’ in these alphabets is as a result of the changes in the letter ‘G’ all through the centuries.
The letter ‘G’ stands for Geometry and the Great Architect of the Universe. It means the Geometry under the Great Architect of the Universe.
The Master Architect of the Universe watches all our thoughts, utterances and deeds, the same way he watches the sun, moon and stars. We are accountable to him, and we must live a responsible life.
Islam
Det här handlar om kulturen i Mellanöstern, Nordafrika och delar av Asien
Beakta dessa länders förhållande till demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet, könssegregering, åsiktsfrihet, mänskliga rättigheter och inställning till kristna!
Trots detta blir de flesta av mina vänner illa berörda varje gång jag nämner islam.
De börjar flacka med blicken och muttra något om att alla människor har samma värde.
Islams brutala innebörd är tabubelagt bland de politiskt korrekta!
Islam föddes cirka 600 år efter Jesu död.
Islam är en ideologi för social samhällskontroll kombinerad med andliga inslag från kristendomen, judendomen och gamla arabiska ökenreligioner.
Muhammed föddes i klanen Hashemite och stammen Quraysh.
Nomadfolken i nuvarande Saudiarabien hade en mångfald av husgudar, vädergudar och krigsgudar. Den kraftfullaste av dem var Allah med sina tre döttrar Uzzah, Lat och Manat.
Enligt den islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som i vissa drag liknar den i kristendomen och i judendomen.
Muhammed verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Yttersta dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och drabbas av helvetets straff, eller få komma till paradiset i enlighet med sina gärningar.
Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare ta sin tillflykt till Medina (Yathrib), där människorna var betydligt mer positiva till hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.
De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.
Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade i allmänhet inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var helt problemfri från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men många av dem anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. De stridande judiska männen som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Striderna mellan muslimerna och den angripande Quraysh-stammen ledde till slut till att Muhammeds anhängare segrade och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av Abraham, rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.
Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". Där genomsyrade islam samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.
Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.
Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela Arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.
Samtidigt som det fattiga och av stamkrig söndrade Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurser hade uttömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd när nu araberna överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta.
Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.
Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.
Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.
I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:
”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”
Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.
Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)
Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!
Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).
Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”. Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!
Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.
I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.
Vi har en hyfsat bra samhällsordning med demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till troende.
Inte i något samhälle som styrs av islam råder demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till kristna.
Islams Gud utsåg Muhammed till sitt sista sändebud till mänskligheten enligt Muhammed själv men det fanns inte ett enda vittne till den utnämningen!
Islam föddes cirka 600 år efter Jesu död.
Islam är en ideologi för social samhällskontroll kombinerad med andliga inslag från kristendomen, judendomen och gamla arabiska ökenreligioner.
Muhammed föddes i klanen Hashemite och stammen Quraysh.
Nomadfolken i nuvarande Saudiarabien hade en mångfald av husgudar, vädergudar och krigsgudar. Den kraftfullaste av dem var Allah med sina tre döttrar Uzzah, Lat och Manat.
Enligt den islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som i vissa drag liknar den i kristendomen och i judendomen.
Muhammed verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Yttersta dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och drabbas av helvetets straff, eller få komma till paradiset i enlighet med sina gärningar.
Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare ta sin tillflykt till Medina (Yathrib), där människorna var betydligt mer positiva till hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.
De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.
Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade i allmänhet inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var helt problemfri från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men många av dem anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. De stridande judiska männen som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Striderna mellan muslimerna och den angripande Quraysh-stammen ledde till slut till att Muhammeds anhängare segrade och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av Abraham, rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.
Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". Där genomsyrade islam samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.
Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.
Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela Arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.
Samtidigt som det fattiga och av stamkrig söndrade Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurser hade uttömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd när nu araberna överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta.
Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.
Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.
Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.
I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:
”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”
Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.
Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)
Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!
Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).
Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”. Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!
Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.
I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.
Vi har en hyfsat bra samhällsordning med demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till troende.
Inte i något samhälle som styrs av islam råder demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till kristna.
Islams Gud utsåg Muhammed till sitt sista sändebud till mänskligheten enligt Muhammed själv men det fanns inte ett enda vittne till den utnämningen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)