Ljugarbänken

 

Tiggarna i Enköping

Lägret i Myran-området blev obeboeligt med allt skräp och avföring så nu har de flyttat.

Det är sorgligt att hej-hej-folket lämnar sanitära riskobjekt efter sig!

Här kan barn leka!

Rättshaveriet

Anna våldtogs – tvingas betala 150 000 till förövaren

Anna våldtogs och mannen dömdes till fängelse. Tre år senare revs domen upp – efter att mannen hävdat att han gjort det i sömnen. Nu tvingas Anna betala 150 000 kronor till sin förövare.

– De säger att det inte finns någon gärningsman. Men de glömmer att det fortfarande finns ett offer, säger Anna till GP.

Maktlös och utlämnad. Så beskriver hon det. För fyra år sen våldtogs Anna. Efter en lång och smärtsam rättsprocess dömdes en man till fängelse. Som ersättning för skadorna han orsakat Anna fick han även betala skadestånd, pengar som gick till psykologer och kristerapi. Utbildningen och framtidsplanerna som Anna kämpat för fick hon lägga åt sidan – att hitta viljan att leva igen var viktigare.

– Hade jag inte haft alla terapeuter och psykologer, min familj och vänner runt omkring, då hade jag ärligt talat inte levt i dag, säger Anna.

För ett tag sen kom dock nästa chockbesked – mannen hävdade nu att han begått övergreppet i sömnen. Rättegångarna behövde därför tas om och allt slutade med att han friades. Enligt domstolen gick det inte att utesluta att han våldtagit Anna i sömnen. Nästan fyra år efter övergreppet måste Anna nu betala tillbaka hela skadeståndsbeloppet plus ränta – till mannen.

– Jag fick veta allt via telefon. Mitt målsägarbiträde fick ringa och berätta. Inte nog med att han var ute. 150 000 kronor skulle jag betala. Jag blev helt förstörd. Att veta att jag skulle behöva betala honom, det kändes värst. Som ett hån, säger Anna.

– Det var som att någon ryckte upp ett sår. Som att, jaha, gjorde han det i sömnen, då var det ju okej, du får frikort. Men om jag dödar någon eller begår ett terrorbrott – kan jag också dra fram en lapp om att jag har sömnproblem? Eller är det bara för att det är brott mot tjejer som de kommer undan? Jag önskar att jag kunde säga till andra kvinnor att de ska anmäla. Men jag är verkligen det levande exemplet på att det går åt helvete.

För Anna innebar beskedet att tårar och läkeprocess istället byttes mot nya stressmoment – var hittar man 150 000 kronor? Vem ska hjälpa mig nu?

– Min mamma ringde brottsofferjouren och försökte fråga om råd. Hon fick bara svaret att ”det inte finns någon gärningsman, så vi kan inte hjälpa dig”.

Allt fler skyller på sömngång

Som GP tidigare avslöjat har allt fler sexbrottslingar i Sverige börjat skylla på den mycket sällsynta diagnosen sexsomni – att de våldtagit kvinnor och barn i sömnen. Trots att forskning är sällsynt och läkarbedömningar oftast görs utifrån förövarnas egna muntliga berättelser, visar GP:s granskning att åtminstone 30 misstänkta sexbrottslingar skyllt på sexsomni eller sömngång sedan 2017.

I var fjärde avgjort fall har männen friats – trots att de faktiska övergreppen oftast ansetts bevisade. Bakgrunden är kravet att kunna bevisa uppsåt – att man gjort det medvetet.

Anna säger att hon fortfarande inte tror att hennes förgripare gjorde det i sömnen.

– Jag har aldrig hört om någon som tar av sig kläderna, begår ett övergrepp till orgasm och sen klär på sig igen – i sömnen. Och att man kommer på det så långt efteråt, efter alla polisförhör och först när man blivit dömd. Men även om han skulle ha den här extremt sällsynta sjukdomen, så tycker jag inte att han förtjänar att bara kunna gå sin väg.

– De säger att det inte finns någon gärningsman, eller rättare sagt, gärningsman med uppsåt. Men de glömmer att det fortfarande finns ett offer.

Drömmarna krossade – men hoppas på förändring

Anna säger att hon ibland funderar på hur hennes liv hade sett ut om mannen inte begått det där övergreppet på henne.

– Jag är inte alls samma person som jag var då, även om jag inte tycker sämre om den jag blev. Drömmarna jag hade finns inte kvar. Under lång tid var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna leva i en parrelation igen. Jag är mycket mer nojig nu för tiden, får väldigt lätt ångest för saker. Det kommer jag alltid få leva med, det är vad han lämnade mig med.

– När man gick in i en rättsprocess så hade man en förhoppning om att få något slags facit på vad som hände. Men det blir inte så. Och definitivt inte när man får allt kastat tillbaka på sig själv som offer. Att rätten nöjde sig med att han kanske gjort detta mot mig i sömnen – att det var bra så.

”Önskar att någon tog ansvar för brottsoffer”

Samtidigt tycker Anna att det är viktigt att våga berätta. Hon är rädd att kvinnor inte ska våga anmäla sexbrott i fortsättningen om ingen ändrar i juridiken kring påstådd sexsomni och sömngång.

– För det första måste man börja ifrågasätta denna diagnos. Hur många i världen har verkligen den här diagnosen, och hur sannolikt är det att så många rättegångar kan sluta så här? Är det verkligen rimligt? Och hur långt efteråt ska man kunna komma med den? säger Anna och fortsätter:

– Jag önskar också att någon tog ansvar för oss brottsoffer som vågar anmäla och går igenom en rättsprocess. Jag förstår att tjejer är jätterädda. Vem ska våga anmäla en våldtäkt och begära skadestånd, när det kan sluta med att man i efterhand får betala 150 000 kronor? Om inte mannen tar ansvar, kan inte samhället göra det?

Du menar att staten skulle kunna stå för den kostnaden?




ANNA DAHLBERG

Vänsterns argument om brott fördummar debatten

Publicerad 26 aug 2021 kl 12.19


Justitieminister Morgan Johansson skyller gängskjutningarna på ökade klassklyftor. Men Sverige är ju ett av världens mest jämlika länder.

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Ändå hävdar de högst ansvariga på fullt allvar att det är klassklyftorna som orsakar den extrema gängkriminaliteten.

Låt oss titta på Sverige utifrån för ett ögonblick. Den bild som framträder är ett rikt välfärdsland med mycket små socioekonomiska klyftor.

Sverige har exempelvis lägst andel materiellt fattiga i hela EU, runt 3-4 procent. Vi tillhör också gruppen av länder som har lägst inkomstspridning i hela världen. Bland västländerna är det bara Finland, Norge, Belgien och möjligen Danmark som är mer jämlika, enligt OECD:s och EU:s data.

Ändå påstås det gång på gång i den svenska debatten att den skenande gängkriminaliteten beror på barnfattigdom eller klassklyftor. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (S) som i Aktuellt slog fast att det krävs ökade välfärdssatsningar och minskade klyftor om vi ska komma åt brottsligheten.

Det är ett utslag av en helt bisarr provinsialism. Varenda person som tittar på Sverige utifrån ser hur knasigt detta resonemang är.

Från Taiwan twittrade exempelvis journalisten Jojje Olsson att klassklyftorna där är betydligt större än i Sverige, men att det vore fullständigt otänkbart med skjutningar och gäng som ”kontrollerar” hela områden.

Det säger mycket om vänsterns makt över tanken att diskussionen fortfarande förs på denna planhalva.

Betraktar man Sverige utifrån är det i stället andra saker som sticker ut: Vi har haft västvärldens mest omfattande asylinvandring från dysfunktionella länder präglade av konflikter, låg utbildningsnivå och låg tillit till staten.

Vi har få poliser – den tredje lägsta polistätheten i EU, enligt Eurostats statistik för 2016-18. Uppklaringen av mord och mordförsök i gängmiljö är katastrofalt låg i ett internationellt perspektiv.

Vi har en lagstiftning som släpar efter i viktiga avseenden, både när det gäller vilka verktyg som brottsbekämpande myndigheter har tillgång till och påföljderna som döms ut.

Något har gått allvarligt snett i mötet mellan det svenska och den historiskt omfattande migrationen.

Om man vill hitta förklaringar till varför just Sverige har drabbats av en sådan extrem utveckling när det gäller gängkriminalitet är det bland dessa faktorer som man måste börja leta.

Något har gått allvarligt snett i mötet mellan det svenska och den historiskt omfattande migrationen från länder i Mellanöstern och Afrika. Över en halv miljon människor bor numera i så kallade utsatta områden, som i mångt och mycket har blivit plantskolor för kriminalitet.

Exakt hur mekanismerna ser ut vet vi för lite om. Min egen gissning är att krocken har blivit för stor mellan hemlandets mer auktoritära kultur – inte sällan präglad av hedersnormer, machoideal, kollektivism och våld i hemmet – och den svenska undfallenheten.

Det har gett syre åt den gangsterkultur som har vuxit fram i många utanförskapsområden. Det har funnits alldeles för få gränssättare – föräldrar, poliser, skolpersonal, fastighetsägare och socialtjänstarbetare. Gängkriminaliteten har fått växa till sig ostörd och framstår numera för många unga killar som en attraktiv, alternativ arbetsmarknad.

Skadestånd för våldtäkt

 

Rubriker som nedanför visar att Sverige
har  ett korrumperat rättsväsende!

Vi har domare och advokater som

sätter brottslingar före brottsoffer!

Politisk korrekthet

 

Meth – Metamfetamin

 

Länk

Hederskultur

 

BRÅ – Brottsförebyggande rådet

Det här är fakta, S – inte propaganda

Christer El-Mochantaf är chefredaktör på GT.

I Brå-rapporten framgick i veckan att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Och i GT:s granskning i dag står att hälften av landets 190 000 långtidsarbetslösa är födda utanför Europa.

Förklaringarna till dessa problem är inte svartvita, men första steget mot åtgärder är att prata om dem.

Därför säger det mycket att minister Eva Nordmarks pressekreterare efter vår publicering hör av sig – och anklagar granskningen för att vara propaganda.

”Flörtar med SD”, som han skriver.

Det har i flera år varit svårt att tala om integration och migration i problematiska termer utan att – åtminstone från vissa håll – bli anklagad för rasism.

När så Brå-rapporten damp ner förra veckan visade rena siffror att utrikes födda är överrepresenterade i brottstatistiken.

Det kan i sig inte förklaras med en enkel mening. Det handlar, enligt legitima analyser, om allt från utanförskap och samhällsklass till fattigdom. Men också om det jag själv skrivit om tidigare: Att alla inte vill vara laglydiga medborgare och att den tröskeln blir lägre när omständigheterna i det nya landet tillåter det.

I dag publicerar GT/Expressen också en granskning av vår reporter Michael Syrén.

Där framkommer att Sverige har 190 000 långtidsarbetslösa, ett av de enskilt största problemen vi har.

Hälften av dessa är födda i länder utanför Europa. Som exempel nämns att människor som flydde Syrienkriget inte har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden – hälften är fortfarande inskrivna på Arbetsförmedlingen.

I reportaget säger Mahasen Ali Hussein, 60:

– Alla invandrare bor oftast på ett och samma ställe. De lär sig dåliga saker av varandra och många vill inte ens arbeta eller studera. Politikerna borde ha bättre kontroll.

Och det är så klart en av tusentals förklaringar.

En annan är att man i Sverige inte behöver arbeta.

Shukri Mohamed Hassan, 34, förklarar för Michael Syrén i reportaget att hon fick 32 000 kronor när hon var arbetslös och gick hemma med barnen.

Nu, efter åtta år i Sverige, läser hon på SFI och arbetar på ett skattesanktionerat skogsröjningsarbete.

Detta för att ”komma in i samhället” – men Shukris enda medarbetare där ute i skogen är en syrisk man som inte talar svenska.

Det är nästan komiskt.

Dessutom får hon i slutändan exakt lika många kronor som när hon hade bidrag.

Det hedrar Shukri, och många som henne, att de hellre jobbar än sitter hemma.

Men det säger också en del om Sveriges usla hantering av integrationen och dess alibi-åtgärder.

Det säger också en del att Arbetsmarknadsministerns pressekreterare hör av sig kort efter granskningen.

Max Ney, sekreterare åt Eva Nordmark, skriver i ett sms att reportaget är bra ”trots att det är Expressen” och att vi på GT/Expressen ”flörtar med SD”.

Detta för att vi har publicerat fakta om nyanländas situation på arbetsmarknaden i dag.

När reportern frågar om åsikterna är ministerns egna, vänder Max Ney plötsligt och meddelar att han inte hade läst reportaget – och att han inte längre tycker som han skrev.

Det är som en fars.

Vi har ett akut problem i dag. Människor som kommer hit får inte jobb, de lär sig inte språket, de blir inte en del av den infrastruktur de förväntas vara del av - och bidra till.

I Göteborg talar en ”Tystnadsrapport” om hur parallella samhällsstrukturer påverkar myndighetsutövningar medan chefer tystar problemen.
Samtidigt tycker alltså Arbetsmarknadsministerns pressekreterare att dessa skildringar från journalister är politiska flörtar.

Det är mycket problematiskt – snacka om att vara verklighetsfrånvänd.

Jag vet, som alla med invandrarbakgrund, hur rasismen kan se ut.

Den är och förblir ett problem – men det gör inte att andra problem ska tystas.

Och det gör dem definitivt inte mindre.

Som att människor kommer hit och aldrig får jobb eller begår brott.

Eller att en ministers pressekreterare tycker att journalistik och ren fakta är propaganda – för att gynna SD.

Just den delen säger i och för sig mer om Socialdemokraterna.

Och kanske säger det ännu mer om hur vi faktiskt hamnade här.

Alla vill inte vara en del av vårt samhälle

Klanledaren Hashem Ali Khan tillhörde en väpnad palestinsk grupp i Beirut. Tidigt i det libanesiska inbördeskriget (1975-1990) blev Hashem Ali Khan involverad och fram till början av 1980-talet hade han en högt uppsatt ställning bland milismännen

Sveriges monumentala misslyckande med klanerna manifesteras med ett mord på öppet torg, en solig söndag i maj.

På nytt försöker politiker med gamla åtgärder fixa problemen, dra in dessa människor i gemenskapen, föra dem närmare samhället.

Det man inte förstår är: Alla vill inte vara en del av det.

Jag var elva år gammal när en manlig granne slog sig ner i vår soffa och blev ett exempel på problemet som ingen politik i efterhand kan råda bot på.

Mannens familj var en av få invandrarfamiljer i orten och likt flera andra som passerade den sömniga byn på Skaraborgsslätten, blev det bara en kort mellanlandning för dem.

På vägen mot storstadsförorterna där det fanns landsmän som talade samma språk, där religiösa friskolor lärde ut samma sedvänjor man hade hemma. Där parabolen förvandlade tv:n till ett fönster till hemlandet och där skyltarna i affären var på arabiska.

Enda kontakten med Sverige var den naiva damen på socialtjänsten – hon som han kallade ”kossan”.

Kaksmulorna föll från mustaschen när grannen berättade att vår lilla ort var den nionde kretsen av helvetet.

För allt var ju svenskt.

Nu skulle det bli Trollhättan, eller om det kanske var Angered, och det är möjligen enklare att moralisera över det valet, än att själv göra ett annat i samma situation.

De kom från Irak och hade flytt från kriget.

Men oaktat deras intentioner är det bara ett av många liknande öden jag träffat på: För de hade aldrig någon ambition att uppfostra sina fyra barn till att bli en del av det svenska samhället. Efter tio års kringflackande i landet kunde de knappt tala med kassapersonalen i livsmedelsbutiken utanför sitt område och det gick lika bra att leva här ändå.

Man behövde inte gå till polisen när landsmannen i lägenhetslängan intill kunde skipa rättvisa.

Ska man lösa det som nu blivit en ödesfråga för vårt land, med parallella klansamhällen, måste politikerna begripa just det: Att alla inte vill bli en del av Sverige.

I söndags mördades en man i Hjällbo, ett hundratal (!) var inblandade i upploppet som föranledde mordet.

Samtliga tros ingå i ett av de två konkurrerande släktnätverken som drabbat samman efter något som beskrivs som ett bagatellartat bråk.

Det sker i samma område där kriminella satt upp vägspärrar för att förhindra utomstående att komma in. Där journalister och blåljuspersonal attackeras och hotas – så till den grad att de tvingas förhålla sig till det i sin vardag.

Liksom de skötsamma invånarna som drabbas hårdast av dessa minidiktaturer.

Polischef Erik Nord skriver i en klarsynt debattartikel i GP att landet behöver fler poliser, helst i nivå med Tyskland – då lovar Nord att de dödliga skjutningarna kommer att minska.

Det är förstås en idé, precis som att Göteborgspolitiker nu vill tvångsplacera nyanlända på nya orter.

Men klanerna, som nu etablerat sig även i Borås, Jönköping och Borlänge, kommer inte att försvinna för det.

Och ni undrar hur det kunde bli så?

Hashem Ali Khan var efterlyst, misstänkt för mord på en tolvbarnsmamma i Libanon, inblandning i ett väpnat rån och en attack mot en polisstation, när han kom till Sverige i början av 80-talet.

Han dömdes senare till döden för mordet och i en granskning kunde GT/Expressen i mars berätta om klanledarens okända bakgrund.

Men, Hashem Ali Khan avtjänade aldrig sitt straff i hemlandet.

Trots att han var efterlyst för en rad grova brott fick han uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap i Sverige. Han blev en medhjälpare till polisen när de skulle lära sig hantera en ny typ av konflikter i landet.

Den mellan klaner.

Tre decennier senare sprider Ali Khans släktnätverk skräck i delar av Göteborg. Enligt polisens kartläggning bedriver de olagliga verksamheter, skjuter och mördar – en hel stadsdel hålls i släktens våld.

På andra sidan av gängkonflikten står en annan klan, ursprungligen från samma område i Mellanöstern.

Det är ingen slump att det är så.

Och ett fragment av verkligheten är Ali Khans bakgrund. Ett annat är mannen med sin familj som kom till det nya landet för att fortsätta leva som de gjorde i sitt gamla.

Sverige är fullt av invandrare som blivit en essentiell del av landet oavsett hur de definierar sin nationella tillhörighet eller vilka program de ser på tv.

Men det har i för hög grad varit upp till individens egna drivkrafter att hamna där. Och när individen råkar vara en efterlyst mördare i sitt hemland, är incitamenten små att något ska förändras när landsgränsen passeras.

Likaså när socialtjänstkvinnan kallas för ”kossa” och invandrarbarnen som kallar sig svenskar blir ”grisar”.

Och vill man bestämma sig för att det ändå är okej – att ha ett land där en betydande andel av medborgarna bor i landet utan att tillhöra den stora gemensamma strukturen – måste man ställa krav utifrån omständigheterna.

Med vetskapen att alla inte vill vara en del av majoritetssamhället.

Prova gärna tvångsplacering utanför förorterna.

Prova gärna hårdare straff för kriminella.

Men klansamhällen där kvinnor hindras från att gå ut och där kriminella annekterat rättsskipandet försvinner inte med fler fritidsgårdar eller poliser.

Först när vi beaktar hela ekvationen, att alla inte vill ta sig ur det parallellsamhället, kan vi komma vidare i diskussionen.

 Statistik

Synen på sig själv som individ i en samhällskontext är av avgörande betydelse, om den enskilde är en del av det nya hemlandet eller en individ med sin ursprungsidentitet kvar men placerad i ett nytt samhälle samt att det religiösa och kulturella avståndet spelar roll för integrationen.

Dessa trender, om de inte bryts, förstärks dessutom över generationer vilket Brå rapport nu kan sägas styrka. Att andra generationen blir mer radikala eller kriminellt belastade än första generationen. I Europa ses dessutom en tydlig trend att denna utveckling riskerar att fortplanta sig även in i den tredje och eventuellt fjärde generationen av kulturellt avlägsna migranter.

Det bör stå klart att Sverige inte på något sätt avviker annat än att i Sveriges fall, med en historiskt sett momentant stor migration av kulturellt avlägsna grupper under en förhållandevis kort tidsperiod nu kan se en framtid med accelererande problem inom integrationsområdet.

Där kriminalitet och kulturell radikalisering tilltar i en liten grupp, som även om den krymper över generationerna skapar konsekvenser för samhället so tilltar över tid.

Johan Westerholm


Rapport: Vanligare att utrikesfödda misstänks för brott

Fler utrikesfödda misstänks för brott än inrikesfödda, visar en ny rapport från Brå.

Bland annat förekommer svenskar med utrikesfödda föräldrar fem gånger så ofta som misstänkta för mord och dråp, jämfört med svenskar med inrikesfödda föräldrar, enligt studien.

För första gångens sedan 2005 har Brottsförebyggande rådet, Brå, kartlagt brottsligheten bland personer födda i Sverige och utlandet.

Studien, som presenterades på onsdagen, bygger på data mellan åren 2015-2018 och visar att utrikesfödda och deras barn registreras i högre grad som brottsmisstänkta. Men gruppernas olika risk för att bli brottsmisstänkta beror bland annat på deras ålder. Bland utrikes­födda och inrikesfödda med föräldrar som är födda utomlands så är det en högre andel yngre personer. Generellt misstänks också unga för brott i högre utsträckning än äldre.

– När vi jämför de olika grupperna med referensgruppen, som utgörs av inrikesfödda personer med två inrikesfödda föräldrar, så ser vi att överrisken ligger kvar på ungefär samma nivå 2018 som 2007, säger David Shannon, enhetschef, Brå, i ett pressmeddelande.

Andelen brottsmisstänkta har minskat

Antalet brottsmisstänkta har minskat mellan åren 2007 och 2018, det gäller både inrikes och utrikesfödda. Flest misstänkta är inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar som följs av de som är utrikesfödda.

Men minskningen av brottsmisstänkta gäller inte alla brott. Narkotikabrott har ökat i samtliga av de grupper som Brå undersökt. Även misstänkta för dödligt våld har ökat i gruppen inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar.

Rapporten visar också, enligt DN, att det finns påfallande stora skillnader bland personer med invandrarbakgrund beroende på var de är födda.

Högst är överrisken för att bli brottsmisstänkt bland personer från Centralasien och olika regioner i Afrika.

DN skriver att mer än var femte person vars föräldrar är födda i Nordafrika och Afrika söder om Sahara (men inte Östafrika) förekom som misstänkta för brott 2015–2018.

Utrikesfödda överrepresenterade

Det finns också stora skillnader avseende brottskategorier.

Svenskar med utrikesfödda föräldrar förekommer fem gånger så ofta som misstänkta för mord och dråp, jämfört med svenskar med inrikesfödda föräldrar. Överrisken för rån är nästan lika hög.

Vad gäller våldtäkt är det i stället kategorin utrikesfödda som är överrepresenterad. Det är nästan tre gånger så vanligt att dessa misstänks för våldtäkt, som svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

SD-sippan

 

Stefan Löfven

Äntligen utvisning för de tre såphala illusionisterna!

Jens Ganmans efterträdaranalys

Göteborg i klanernas händer

I veckan publicerades rapporten “Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad?” Det är 28 sidor lågmäld men skrämmande läsning som alla samhällsintresserade borde ta del av. Kort sammanfattat är budskapet att kriminella normer påverkar de anställda i Göteborgs kommun så till den grad att en tystnad successivt har spritt sig. Och att denna tystnad i sin tur underlättar för de kriminella att öka sitt inflytande. Så här skriver rapportförfattaren Anna Ekström i slutet:

“Anställda i staden förhåller sig till de kriminella strukturerna och anstränger sig för att inte få deras uppmärksamhet eller att störa deras kriminella verksamhet. Det finns en utbredd normalisering av kränkningar och hot och flera anställda beskriver att de upplever en självcensur. I förlängningen underlättar detta beteende från anställda i Göteborg stad för kriminella strukturer att bibehålla och expandera sin kriminella verksamhet. Förhållningssättet som många som är anställda i staden har tillämpat, medvetet eller omedvetet, har gjort att de kriminella nätverken har kunnat ta sig in i verksamheter som är stadens och använda dem för kriminella ändamål.”

Den här tystnadskulturen är på intet sätt unik för Göteborg utan riskerar att bli norm i hela landet.

Tre vardagliga exempel från rapporten säger rätt mycket: I vissa bostadsområden kan en bil få stå parkerad på gården bland husen, fastän alla vet att det är förbjudet. Den parkerade bilen blir en manifestation av vem som bestämmer i området när ingen säger något.

Ibland vandaliseras fönsterrutor och andra saker på stadens fastigheter. Men det skickas aldrig någon räkning till den som har genomfört skadegörelsen, trots att man vet vem det är.

När en ny medarbetare börjar arbeta i ett utsatt område är det vanligt att grupperingar i området visar att de är medvetna om nykomlingens närvaro. Att bli filmad av en grupp på ett tjugotal män när man kommer till arbetet är enligt de intervjuade i rapporten vanligt förekommande.

Detta är naturligtvis mycket illa. Men vad som är ännu värre – och som anknyter till reaktionerna på min tweet förra helgen – är hur många av cheferna i Göteborgs kommun uppges hantera medarbetare som öppet berättar hur illa det är. Enligt många av de intervjuade i rapporten bemöts de inte sällan med misstro eller rent av hån.

“Anställda som har lyft problem vittnar om att de har ansetts vara gnälliga, hånats inför kollegor och även bestraffats, exempelvis med en minskad budget. De har fått veta att de inte kan förvänta sig att avancera inom organisationen eftersom de inte har rätt attityd”.

Den här tystnadskulturen är på intet sätt unik för Göteborg utan riskerar att bli norm i hela landet. För en tid sedan tog en polisman kontakt med mig. Vi kom att diskutera ordningsmaktens arbetssituation i utsatta områden och han förvånade mig genom att spontant utbrista: ”De har vi redan förlorat greppet om!” Det som istället oroade honom – och som han menade är på väg att hända nu – är att de samhällsskadliga normer och problem som sedan länge förlamar dessa bostadsområden steg för steg letar sig ut i hela landet. Även om Sverige är segregerat kan vi i längden inte hålla de här problemen separerade från majoritetssamhället, menade han.

“Och det som kommer att hända då med eskalerande främlingsfientlighet, våld och misstänksamhet. Det gör mig orolig på riktigt”, sa han.

Gång på gång larmar människor i samhällets yttersta kapillärer om vad som är på väg att hända. Ändå detta mönster av relativisering och överslätande. Jag är övertygad om att de allra flesta tänkande människor uppfattar denna oönskade samhällsomvandling och hur fort den går. Jag tror också att de ser att åtgärderna som vidtas för att möta den är både senfärdiga och otillräckliga. Men för många tycks det ändå vara mer bekvämt att förtränga insikten och istället ge sig på budbärarna med full kraft.

Den häxbrygd som länge har förgiftat det svenska offentliga samtalet har flera ingredienser: En till stora delar havererad migrationspolitik där några riktiga konsekvensanalyser aldrig har gjorts, en galopperande etnisk segregation, en alarmerande brottsutveckling och ett parti – Sverigedemokraterna – vars tvivelaktiga ursprung har gjort det till en folksport för alla som har en officiell position att bevaka att förneka och motarbeta allt partiet säger – oavsett vad man själv egentligen tycker om det.

…nu krävs mod och klarspråk för att på allvar vända utvecklingen.

”Vi har inget att frukta förutom fruktan själv” lär USA:s legendariske president Franklin D Roosevelt ha sagt. Vad gäller Sverige 2021 är detta både rätt och fel: Rätt för att det nu krävs klarspråk och mod för att på allvar vända utvecklingen. Fel eftersom den svenska offentlighetens oförmåga att se risker och samhällshot för vad de är, framstår som en långt större fara än att folk i allmänhet skulle gå runt och pysa ut obefogad rädsla.

Den som inte reagerar med ökad vaksamhet när empatilösa unga män utan vapenvana gång på gång skjuter mot varandra på allmän plats eller som slätar över vittnesmål om hur kriminella normer och strukturer steg för steg äter sig in i Sveriges näst största kommun har förlorat kompassen.

Inför ett hot kan man agera på olika sätt men att konsekvent spela ned eller avfärda dåliga nyheter för att slippa agera är sällan något framgångsrecept. I djurens värld kallas det frozen fright när ett bytesdjur, istället för att fly eller slåss, spelar död i förhoppningen om att därigenom komma undan.

Många heliga kor kommer att behöva offras.

Det moderna Sverige är en exempellös framgångssaga. På bara hundra år förvandlades en fattig, outbildad och smutsig nation i Europas utkant till ett av världens rikaste och mest välfungerande länder. Det är lätt att glömma att det inte kommit gratis utan är resultatet av bönders, arbetares, politikers och företagares hårda arbete. På samma sätt kan det vara svårt att ta in att den samhällsmodell baserad på tillit och jämlikhet som steg för steg byggts upp nu faktiskt hotas på ett grundläggande sätt. Många heliga kor kommer att behöva offras. Mycket av det som tidigare uppfattats som självklart kommer att behöva ifrågasättas. Och det kommer att göra ont.

Enligt en välkänd modell från psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har sorgen fem faser: Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. En stor del av de tongivande deltagarna i det offentliga samtalet vägrar envist att lämna den första fasen. Men att göra det är inte bara önskvärt utan helt nödvändigt om det riktiga samtalet om framtidens Sverige ska kunna inledas.

Land med covid-19 – land i förfall

"Smittskyddsjuntan" önskar jag att jag hade kommit på efter all min irritation över virushysterin.

JOHAN HAKELIUS: Politikerna vågar inte leda – och vi har slutat tänka

Publicerad 14 aug 2021 kl 09.05

Statsminister Stefanh Löfven (S) och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson under torsdagens presskonferens om coronarestriktioner.

Vi åkte till Italien, eller snarare Venedig.

De var alltid skeptiska till att kliva in i en stat, annan än sin egen, venetianarna. Nu finns det knappt några venetianare längre. Bara en spillra av den gamla sjörepublikens folk. De jönsiga paddlar gondol, de snitsiga kör mahognyglänsande vattentaxi och de med stoltheten kvar är på väg mot viktiga uppgifter i vanliga motorbåtar, fulla av skottkärror, sopsäckar och byggmaterial.

I övrigt turister. Man försöker undvika dem, men det slutar i existentiell masochism: man kan inte fly från sig själv. I någon längre stund.

Det är åtminstone möjligt att åka hit. När vi släpps in i USA nästa gång vet ingen.

Det är inte svårt att lista ut vad just det handlar om. Inte om att européer i allmänhet är smitthärdar av oamerikanska mått. Inte – åtminstone inte främst – om amerikanernas hygienångest: den som får dem att döda sin ost, klorera dörrhandtag och spola underlivet i tid och otid.

Det handlar om politik.

Någon stackars jävel kommer ju att insjukna, smittad av en europé på besök, efter att inreserestriktionerna lyfts. Gissa om det kommer att utkrävas politiskt ansvar då.

Fegheten ligger tvärs över hela fältet.

Det är så vi har det nu. Politiker vågar inte leda längre. De vill kunna slå ifrån sig, säga att de gjort som ”experterna” vill, eller bara vänta. De vill följa. Det är det som gör att vår egen regering förlänger pandemilagen, en gång till, trots att sjukhusen inte alls är fulla med döende medborgare.

Regeringen har en gång givit makten till smittskyddsjuntan. Den är som alla andra kotterier: helt fixerad vid just sin specialitet. Den ser alltid nya möjliga hot och tänkbara katastrofer, för det är sådant den sysslar med. Nu har det blivit politiskt omöjligt att ta tillbaka makten. Hur skulle regeringen motivera det?

Det skulle förresten inte ha varit särskilt annorlunda med en borgerlig regering, eller ens en SD-regering. Fegheten ligger tvärs över hela fältet.

Nu har vi, lagförlängningen inräknad, hållit på i snart två år med det här. Vaccinationen skulle lösa allt, men det gällde bara tills vi fick den. Flockimmuniteten skulle etablera sig, men det gällde bara till vi fick Delta. Nu behöver vi en spruta till. Eller kanske två. Varför inte tre? Varför inte en varje år?

Alla spelar med. Ingen vill vara kättare.

Varför inte permanent rädsla? Varför inte undantagstillstånd som regel?

Pandemin har gjort det tydligt att politik är en verksamhet för hala fegisar. Oss andra har den förvandlat till osjälvständiga härmapor, som räds vårt eget omdöme.

Venedig är precis som alla andra ställen. Det finns regler om vaccinpass, munskydd och allt möjligt annat. Det finns ingen logik. Man ska ha munskydd på sig inomhus, fast inte om man sitter på en restaurang. Sitter man på konsert, däremot, är det jätteviktigt. Medicinska munskydd sägs fylla sin funktion i en kvart, sedan ska de bytas. Det sker inte. Ingen bryr sig. Och munskydden är förresten oftast bara en vanlig tyglapp, kanske av någon designer. Den åker upp och ned dagarna i ända. De flesta inser att det är helt meningslöst, kanske rent av skadligt. Alla spelar med. Ingen vill vara kättare.

Som vanligt är det ytterkanterna som får press: det skrivs om konspirationsstollar och vaccinhatare dagligen. Men här i mitten, där vi befinner oss, finns politiker som inte vågar fatta beslut och medborgare som slutat tänka.

Är inte det värre?

Afghanistan

Efter Nine Eleven var det naturligt att rota i Afghanistan, Pakistan och Irak efter muslimska terrorister men att försöka omvända muslimer med våld har alltid varit utsiktslöst.

Afghanistan är, liksom alla andra klanstyrda länder, en kleptokrati och Sida har pumpat miljarder rakt ned i kleptokraternas fickor.

På 600-talet hävdade en arabisk köpman och krigsherre att han hade mött en ängel som hade ett budskap till världen.

Det fanns inga vittnen till änglamötena men ändå godtog hans stam att guden hade utsett mannen till sitt sista sändebud till världen.

Än idag godtar de politiskt korrekta i Sverige myten.

Den myten har fått våldsamma följder för hela världen och nu senast i Afhanistan.

När någon påpekar följderna av att islam reglerar ett samhälle börjar de politiskt korrekta att flacka med blicken och söka efter nödutgången.

De vill helt enkelt inte se sambandet mellan islam och situationen i Mellanöstern / Nordafrika.

De vill inte tänka på mänskliga rättigheters frånvaro

De vill inte tänka på demokratibrist

De vill inte tänka på könssegregation

De vill inte tänka på kvinnoförtryck

De vill inte tänka på religionsfrihet

Västvärldens politiker förstår inte att klansamhällen med opium som viktig inkomstkälla inte kan reformeras på grund av korrumperade regeringar.

Den senaste tiden har konflikten i Afghanistan trappats upp och många människor har mist livet under talibanernas framfart. Nyheter24 har pratat med journalisten och Afghanistankännaren Börje Almqvist om det krigsdrabbade landets historia och det rådande läget.

Hur länge har det varit krig i Afghanistan?

Enligt Almqvist har Afghanistan befunnit sig i krig i över 40 år och det hela tog sin början när ett mindre sovjettroget kommunistparti genomförde en militärkupp i april 1978.

– Kommunistregimens impopulära och misslyckade försök att göra om landet, samt grova människorättsövergrepp, bland annat massmord på folk som var emot regimens politik eller misstänktes vara det, ledde till lokala uppror runt om i landet, berättar Almqvist.

I slutet av 1979 invaderade Sovjetunionen landet för att rädda regimen från att störtas av upprorsgrupperna, vilka gick under namnet mujahedin.

Drygt tio år senare drog sig de sovjetiska styrkorna tillbaka och kommunistregimen, som bestod fram tills det att Sovjet upplöstes 1992, kollapsade till slut.

– Då utbröt inbördeskrig mellan de segrande mujahedingrupperna, som övergick till att bli inbördes stridande miliser som begick grova övergrepp mot civilbefolkningen, förklarar Almqvist.

Talibanrörelsen, som är aktiv i den pågående konflikten, uppstod 1994 och fördrev då samtliga milisgrupper från i stort sett hela Afghanistan.

Vilka parter är inblandade i Afghanistan-konflikten?

Almqvist uppger att det finns två huvudsakliga parter som är inblandade i konflikten: den demokratiskt valda regeringen och dess styrkor respektive talibanerna som vill införa en islamisk stat.

– De finns i alla delar av landet och lyder under lokala befälhavare. Enligt EU kontrollerar de 65 procent av landet, säger Almqvist om den talibanska grupperingen vars ledning finns i exil i Pakistan.

Även utländska styrkor har varit delaktiga i konflikten, och då i synnerhet amerikanska trupper som stöttat regeringen.

– Amerikanska trupper gick in i Afghanistan 2001 och fördrev talibanerna från makten i samarbete med afghanska miliser från inbördeskriget på 1990-talet, förklarar Almqvist och fortsätter:

– USA attackerade då talibanerna för att de vägrade lämna ut Osama bin Laden, som låg bakom terrorattacken den 11 september 2001 mot bland annat World Trade Center.

Vad handlar konflikten i Afghanistan om?

Den senaste tiden har media rapporterat allt mer om oroligheterna i Afghanistan, men konflikten sträcker sig hela vägen tillbaka till början av 2000-talet.

– Konflikten handlar om att talibanerna sedan 2003-2004 försöker ta makten i landet från den valda regeringen och vill skapa en islamisk stat, vilket regeringssidan redan säger sig vara, säger Almqvist.

Att konflikten nu eskalerat beror på att trupper från USA lämnat landet.

– Efter det att de amerikanska styrkorna började dra sig ur Afghanistan i maj i år, efter en överenskommelse om att dra sig tillbaka som USA slöt med talibanerna i februari 2020, har talibanerna gått på offensiven.

Hur har talibanerna kunnat inta så många städer?

Fram till den 11 augusti har talibanerna intagit nio av totalt 34 provinshuvudstäder. Anledningen till att den islamistiska grupperingen lyckats erövra dessa landområden är, enligt Almqvist, brister inom regeringens militära trupper.

– Regeringens styrkor har till stor del varit bristfälligt utbildade, haft brist på utrustning, ett underdimensionerat flygvapen och är korrumperad, uppger Almqvist och fortsätter:

– Det har demoraliserat soldaterna, som ofta inte fått förstärkningar när de attackerats av övermäktiga talibanförband.

Hur ser läget ut för civila i Afghanistan?

Sammandrabbningarna mellan regeringsstyrkorna och talibanrörelsen har drabbat civilbefolkningen i Afghanistan hårt.

– Antalet dödade och skadade civila har ökat dramatiskt under det första halvåret i år i jämförelse med samma period förra året, berättar Almqvist och pekar på en tydlig kulmination efter den amerikanska reträtten i maj.

Vidare betonar Almqvist att coronapandemin, och en omfattande torka, slagit hårt mot landets befolkning.

– FN beräknade i mitten av juli att det finns 3,5 miljoner internflyktingar som flytt undan strider, torka och andra naturkatastrofer. Cirka 390 000 av dem har tvingats på flykt sedan årsskiftet, säger han.

Hur ser civilbefolkningen på talibanrörelsen?

I skrivande stund beräknas talibanerna kontrollera omkring hälften av distrikten i Afghanistan, men de har inte något vidare stöd bland civila.

– De flesta människor stöder inte talibanerna, men de har ingen praktisk möjlighet att göra motstånd.

Hur försöker man lösa konflikten i Afghanistan?

Almqvist berättar att det än så länge bara förts "fruktlösa samtal" om en fredlig överenskommelse mellan företrädare för den afghanska regeringen och talibanerna.

Inte heller från internationellt håll har några konkreta åtgärder vidtagits för att deeskalera konflikten, utöver resultatlösa uppmaningar.

– Till exempel uppmanade FN:s generalsekreterare i november 2020 till en vapenvila för att möjliggöra meningsfulla fredsförhandlingar, men till ingen nytta, säger Börje Almqvist och fortsätter:

– I juli i år uppmanade 15 diplomatiska missioner i Kabul, bland annat USA:s och Sveriges, samt Natos representanter, talibanerna att lägga ned vapnen och istället engagera sig i ”fredsprocessen”.

Römosseskolan akt 1

Skolor som Römosseskolan bör läggas ner

Det är rätt av Axel Darvik (L) och grundskolenämnden att hålla inne skolpengen till problemskolan.

Bawar Ismail  05:00 - 20 aug, 2021

Könsuppdelad undervisning. Obligatoriska bönestunder för elever. En rektor som driver ett islamistiskt parti i Somalia och som fått sparken av skolans styrelse på grund av anklagelser om ekonomiska oegentligheter. En skola vars ägarförhållanden fram tills nu var oklara, då två parallella styrelser sade sig tala för skolan. En skola vars bankkonto är fryst och vars verksamhet utreds av Ekobrottsmyndigheten.

I ett rimligt land hade bara en eller två av de ovanstående uppgifterna varit tillräckliga för att stänga skolan i fråga. Men så är inte fallet i Sverige. Här kan den skandalomsusade Römosseskolan i Angered fortsätta sin verksamhet.

Göteborgspolitikerna kämpar dock med näbbar och klor för att bespara göteborgarna från att finansiera denna problemskola. Tidigare i juni tog skolkommunalrådet Axel Darvik (L) ett ordförandebeslut i grundskolenämnden om att hålla inne skolpengen till föreningen bakom Römosseskolan, så länge det fanns oklarheter kring huvudmannaskapet. Under tiden har Islamiska förbundet i Sverige gått in för att avlöna skolpersonalen.

Skolinspektionen har meddelat grundskoleförvaltningen att det omtvistade huvudmannaskapet är utrett, vilket föranledde förvaltningen att utlova att skolpengen snart kunde betalas ut igen. Men det har politikerna i grundskolenämnden satt stopp för. Det återstår nämligen flera frågetecken kring Römosseskolans verksamhet.

Ekobrottsmyndigheten utreder fortfarande ekonomiska oegentligheter kopplade till skolan. Terrorforskaren Magnus Ranstorp och kollegerna Aje Carlbom och Peder Hyllengren har dessutom uppmärksammat att den sparkade rektorn Abdirizak Waberi ingår i ett större islamistiskt nätverk med kopplingar till Muslimska brödraskapet (GP 13/8). Det är samma nätverk som Islamiska förbundet i Sverige tillhör, organisationen som alltså avlönar Römosseskolans lärare nu.

För att försäkra göteborgarna att deras skattepengar inte går till en extremistisk skola som fifflar med pengar är det av yttersta vikt att skolans ekonomiska aktiviteter och dess ägar- och ledningsförhållanden utreds noggrant. Under tiden är det helt rimligt att kommunen håller inne på skolpengen.

Det är precis som Axel Darvik uttrycker det på sociala medier: ”Pengar får inte går till islamistisk verksamhet eller felaktiga mottagare. Skolpengen ska gå till elevernas utbildning och utbildningen måste följa svensk läroplan och värdegrund”.

Det är av yttersta vikt att Göteborgs Stad faktiskt står fast vid beslutet att hålla inne skolpengen. Låt det gå till domstol i värsta fall. Ur en sådan prövning kan en praxis skapas för andra kommuner att följa. Och om så inte blir fallet, vilket betyder att kommuner i praktiken ska stå maktlösa inför problemskolor med kopplingar till extremism, så kommer det åtminstone bli tydligt för regering och riksdag att något faktiskt måste göras.

Att Göteborgs kommun strypt skolpengen till Römosseskolan är ett välkommet beslut. Nu borde skolan stängas för gott och det måste bli lättare att granska liknande skolor som kopplas till islamistiska nätverk, skriver Aje Carlbom, Peder Hyllengren och Magnus Ranstorp. 05:00 - 13 aug, 2021

Skandalerna kring Römosseskolan i Göteborg verkar aldrig sluta. Det handlar inte bara om att skolan bedrivit könsuppdelad undervisning i över 23 år samtidigt som elever tvingats till obligatoriska bönestunder under skoldagen. Skolans tidigare rektor Abdirizak Waberi driver även ett islamistiskt parti i Somalia sedan 2016. I maj i år blev Waberi avskedad av styrelsen och polisanmäld för förskingring.

Ekobrottsmyndigheten utreder misstanke om ekonomisk brottslighet och om skolpengar även förts utomlands. Banken har spärrat eller fryst deras konto på grund av misstänkt penningtvätt. Det är därför inte konstigt att Göteborgs kommun strypt skolpengen till Römosseskolan. Man har tvingats till att deponera 20 miljoner hos länsstyrelsen eftersom skolans huvudmannaskap är högst oklart då två parallella styrelser existerar. Därtill trädde Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) in och betalade lärarnas löner. Det är inte förvånande då Römosseskolan ingår i deras krets.

Kopplas till islamism

Det är skandalöst att huvudmannen Abdirizak Waberi har kunnat bedriva en islamisk friskola trots att vi i många år vetat han är en del av ett större islamistiskt nätverk kopplat till Muslimska brödraskapet i Europa. Han har varit vice ordförande i FIOE - en organisation som flera europeiska länders säkerhetsmyndigheter bedömt är Muslimska brödraskapets huvudorganisation i Europa.

Muslimska brödraskapet grundades 1928 i Egypten och är en transnationell islamistisk organisation som verkar för att hela samhällssystemet ska genomsyras av islamiska normer, med slutmålet att staten styrs av sharialag.

Axel Darvik (L), grundskolenämndens ordförande i Göteborg, bör ha en eloge som fattade detta modiga beslut att hålla inne skolpengen till Römosseskolan skriver debattörerna. Axel Darvik (L), grundskolenämndens ordförande i Göteborg, bör ha en eloge som fattade detta modiga beslut att hålla inne skolpengen till Römosseskolan skriver debattörerna.

Abdirizak Waberi har ända sedan starten av Römosseskolan varit en del av IFiS skolkoncern som tidigare hette Sveriges Islamiska Skolor (SIS)/Framstegsskolan: en skolkoncern där den tidigare ordföranden för FIOE, Chakib Benmakhlouf, varit en stark kraft. Bara Römosseskolan har skattebetalare bekostat med över en halv miljard under de senaste tio åren.

Del av större nätverk

Waberi är bara en av spelarna i ett större islamistiskt nätverk av verksamheter där IFiS spelar en avgörande roll och där samma personer styr och ställer i olika styrelser. Flera namn återkommer i styrelserna inte bara för skolverksamheter men även i Ibn Rushd-drivna verksamheter som Granhedsgården AB, Eventeq AB (bakom Muslimska familjedagarna) samt Islamic Reliefs styrelse. Här roteras det friskt mellan styrelseuppdragen.

Det här islamistiska nätverket är kopplat till både FIOE och dess avknoppning i Sverige IFiS som är kopplade till europeiska Muslimska brödraskapet. De sitter i många styrelser tillsammans och agerar strategiskt i detta fall används friskolesystemet som ideologisk påverkan. Det är problematiskt ur integrationssynvinkel vilket Römosseskolan är ett tydligt exempel på. Man måste särskilja på islamism och islam som religionsutövning.

När nu Römosseskolans nya styrelse tar strid om skolpengen bör Göteborgs Stad och Skolinspektionen dra öronen åt sig då skolan fortsättningsvis ingår i samma islamistiska nätverk med Khemais Bassoumi i spetsen. Detta liknar mest en skenmanöver för att behålla Römosseskolan i IFiS-kretsen.

Bassoumi som nu är styrelseordförande i Föreningen Framstegsskolan i Göteborg, som driver Römosseskolan, är tillika styrelseledamot i friskolebolaget English School Scandinavia AB, tidigare Elma School AB, som efter allvarliga brister och ekonomisk misskötsel fick lägga ner sin grundskola i Rågsved 2019-2020. Övriga två styrelseledamöter i Römosseskolan är nära kopplade till IFiS-kontrollerade Göteborgs moské.

Axel Darvik (L), grundskolenämndens ordförande i Göteborg, bör ha en eloge som fattade detta modiga beslut att hålla inne skolpengen. Nu behöver Römosseskolan stängas en gång för alla. Men andra skolor behöver granskas lika noggrant. Här är det avgörande att förstå hur dessa islamistiska nätverk är konstruerade och att det inte är bara enskilda personer. Dessutom profiterar dessa kretsar på kringgärdande verksamhet som skolkök, skolbussar och allt annat lukrativt kopplat till skolorna.

Det är ingen rimlig ordning att kommuner saknar en granskningsfunktion när de fördelar mångmiljonbelopp i form av skolpeng varje kvartal. Granskning försvåras även av att skolverksamhet bedrivs i föreningsform och stiftelser och inte som aktiebolag.

Kommunpolitiker och riksdagsledamöter måste åtgärda detta skyndsamt så att islamister eller extremister inte fortsättningsvis tillåts driva friskolor.

Kommunpolitiker och riksdagsledamöter måste åtgärda detta skyndsamt så att islamister eller extremister inte fortsättningsvis tillåts driva friskolor. I grunden handlar det om att värna alla barn, våra skattemedel och ytterst det demokratiska samhället.

Aje Carlbom, Malmö universitet
Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan
Peder Hyllengren, Försvarshögskolan

Anas Khalifa

För cirka 15 år sedan mötte jag en ung muslimsk kvinna som hade tröttnat på Anas Khalifas våldsbevakande extrema budskap och lät mig överta hennes inloggningsuppgifter till de två största muslimforumen Sindbad och ett som SÄPO stängde.

De första åren gick det bra att bara iaktta vad Khalifas svans planerade men till sist frågade jag något som gjorde att forumadministratörerna blockerade mig.

Anas Khalifa var då den stora idolen och hans pudlande nu ger jag inte mycket för men här kommer hans avbön i DOKU. islam.nu

Fakta salafismen

Salafism är en konservativ och bokstavstrogen tolkning inom sunniislam där det anses att den islam som utövades av de tre första generationerna efter profeten Muhammed är den rätta. Salafister menar att det är den autentiska och enda rätta tolkningen. Andra tolkningar, vare sig sunni- eller shia-islamiska anses vara ”avvikelser och irrläror”.

Det får till följd att det finns en rad regler och förbud och att distinktionen mellan muslimer och icke-muslimer och mellan ”rena” och ”orena” muslimer. Salafister är mot demokrati, eftersom den inte styrs av gud.

Långt ifrån alla salafister är jihadister (våldsbejakande). En del är främst puritaner som vänder sig inåt och bort från samhället för att kunna leva efter alla regler och förbud som läran föreskriver.

Källa: Försvarshögskolans rapport ”Mellan salafism och salafistisk jihadism”. 

Under hela sitt vuxna liv har Anas Khalifa varit kontroversiell. Som hårdför salafistisk predikant föreläste han för barn om väpnad jihad, firade 9/11, sympatiserade med massakern mot Charlie Hebdo och såg vänner och anhängare ansluta sig till terrorgrupper. I dag är han den första avhopparen från Sveriges våldsbejakande islamistiska miljöer som talar ut offentligt. Anas Khalifa berättar öppenhjärtigt för Doku om sitt liv och sin resa. Och om den cancer som han numera kallar salafismen för.

Anas Khalifa föddes i Egypten 1983 och flyttade till Sverige med sin familj 1989. Föräldrarna ville hedra sitt nya land genom att ge varje barn även ett svenskt namn och Anas gavs andranamnet Mats.

Oscar Hedins kritikerrosade dokumentär ”Det svider i hjärtat” från 2007 utgick ifrån frågeställningen om vad som driver dem som vuxit upp i det till synes trygga Skandinavien att som martyrer offra sina liv i ett heligt krig. Hedin följde ett par radikaliserade män i Göteborg. En av dem var en ung Anas Khalifa. I dokumentären kunde man se honom föreläsa för unga pojkar om vikten av väpnad jihad.

Redan några år tidigare hade Aftonbladet avslöjat att Anas Khalifa skrev på en sajt som hyllade terror. Där hade han översatt en artikel om fiendskapen mellan muslimer och judar.

I dokumentären ”Islams barn i folkhemmet” från 2006 predikade Anas Khalifa om att judarna förnedrar muslimer men att judarna skulle svimma om man spottade på dem.

Han lärde också ut att studentfirande muslimer hamnar i helvetet och att kristna ska krossas.

Han har suttit två år i fängelse, dömd för momsbedrägeri i en omfattande härva där över 20 miljoner hade försnillats. Inledningsvis misstänktes att en del av pengarna kunde ha finansierat terror utomlands, men den misstanken ledde aldrig till åtal.

I Dokus serie om salafistiska influencers skrev jag om honom under rubriken ”Anas Khalifa har spridit extremism i 15 år”.

Anas Khalifa har utmärkt sig genom att han relativt öppet verkade som extremist. Men också på andra sätt skiljde han sig från de övriga radikala imamerna: han lät inte som dem, han kunde tala gatans språk, han var karismatisk och blandade stränga uppmaningar med humor.

Basen i Göteborg varvades med resor över hela landet där han föreläste för fullsatta lokaler. På sociala medier har han alltid varit mycket aktiv och har tiotusentals följare.

Jag har sökt Anas Khalifa vid ett par tillfällen under åren men aldrig fått något svar.

På sociala medier har jag under de senaste åren noterat en gradvis förändring där hans ton och budskap mildrats och mjukats upp. Han har helt enkelt inte förefallit lika extrem längre, kanske inte extrem alls.

När Anas Khalifa började med serien ”Ofiltrerat” på sin youtubekanal blev det intressant på allvar. Han berättade nu öppet om att han hade lämnat salafismen och han gjorde det med kraft. Han talade bland annat om imamer i Sverige som ett generellt problem. För att de inte kan svenska, för att de varken kan eller är intresserade av det svenska samhället och för att de sprider saudisk islam anpassad till 500-talet. Han talade också självkritiskt om sin egen skuld för unga människors radikalisering.

Hans avhopp inför öppen ridå är unikt och kommentarsfälten har gått varma. Han har mötts av hyllningar, men också av hat och allvarliga hot. Anas Khalifa har absolut inte lämnat islam men han har lämnat extremismen och han kallar idag salafismen för cancer.

Jag söker Anas Khalifa igen. Nu svarar han mig och tackar ja till att ses över en kaffe för att prata förutsättningslöst. Trots att vi bägge bor i Göteborg har våra vägar aldrig korsats ens av slumpen.

Vi ses vid Rosencafét i Trädgårdsföreningen för det första intervjutillfället. När vi köar för att beställa kaffe berättar Anas Khalifa att han arbetat i Trädgårdsföreningen för väldigt länge sedan. Han ler stort och säger att det nog var Säpo som hade ordnat jobbet: ”de ville väl att jag skulle ägna mig åt annat och få andra perspektiv i livet. Men jag gick bara hit en enda dag.”

Det är en strålande sommardag. Vi sätter oss vid ett bord i skuggan och bestämmer oss för att ta alltihop från början.

När och hur blev du så radikal?

– Det är en ganska lång historia. Jag bodde i Småland, i Växjö rättare sagt, och under den perioden var jag väldigt idrottsintresserad.

Jag spelade basket och fotboll och trots att jag var bra och att det tog mycket tid så kände jag att något fattades.

Mina föräldrar var ganska troende och bad och så men det var inte mycket snack om religion hemma. Mamma kunde säga ibland att jag borde försöka be och få kontakt med Gud men det var mer traditionellt.

Men jag började att tänka på det mer efter nian. Jag ville lära mig mer om islam och vi reste till Egypten som vi gjorde varje sommar. Jag försökte bli religiös där men mina vänner och kusiner tänkte att han är från Sverige så de tog bara med mig på en massa fester och discon. Så det hände inget där då mer än att mitt intresse hade startat.

Jag höll vid den tiden på mycket med musik. Jag gjorde olika låtar och beats och sådana där saker och jag frågade mamma om jag kunde låna något kassettband för att spela in.

När jag letade bland kassettbanden hittade jag ett med en speciell bild på omslaget. Det var en tecknad bild på en flyende man framför en moské. Det såg ut som att han sprang iväg ifrån moskén och bakom honom var det som en eld. Jag undrade vad det var för konstig bild.

Mamma sa att bandet innehöll en föreläsning och det var första gången som jag hörde det ordet. Jag visste att det fanns fredagspredikan, min pappa brukade ta med mig till fredagsbönen ibland, men jag hade ingen aning om att folk föreläste om islam.

Jag tog kassetten till mitt rum som var fullt av planscher på basketstjärnor och hiphopartister och där jag hade flera jättestora högtalare.

Jag satte på bandet. Jag minns så väl hur den där mannen skrek. Han skrek på arabiska. Han skrek anklagande: ”Varför ber du inte? Gud har gjort allt för dig och du vänder honom ryggen!” Han skrek så högt att jag blev rädd och jag stängde av. Jag klarade inte av att lyssna. När kvällen kom satte jag på igen och lyssnade på hela föreläsningen. Det var då jag bestämde mig för att börja be.

Jag började alltså be, men jag var fortfarande lite småkriminell och jag insåg när jag lyssnade på bandet att det inte riktigt gick att leva på mitt sätt och samtidigt be. Jag befann mig någonstans mellan att bli religiös eller bli gangster.

Jag fick inte ihop hur jag skulle vara som muslim. I moskén var det bara en massa gubbar som inte kunde bra svenska och som inte förstod någonting om ungdomar.

Jag kände därför starkt att jag ville träffa den där snubben som skrek på bandet och jag sa det till mamma. Hon började gråta av glädje. Kanske inte för att jag ville träffa just honom utan mer för att jag ville bli religiös. Hon visste att jag var ute på nätterna och att jag ljög mycket. Så hon tänkte nog att jag äntligen kunde bli mer seriös.

Då fanns det också en grupp muslimer i Växjö som gjorde hembesök. De ringde på dörrar där det stod invandrarnamn för att tala om islam. De ringde på hemma hos oss.

En dag när vi kom till moskén i Växjö var den gruppen där. Det fanns en man som hade stort rött skägg och typ blåa ögon. Han hade ett väldigt speciellt utseende som intresserade mig. Han såg häftig ut och talade väldigt bra svenska och var skämtsam. Den mannen var Abu Omar.

Efter ett tag fick jag frågan om jag ville följa med. Han och gruppen reste runt i Sverige till olika moskéer.

Jag följde med och vi var borta ett par dagar. Vi åkte till Norrköping, Linköping, Jönköping och andra köping-ställen. Vi bodde i olika moskéer.

Det blev sena nätter där vi satt uppe och pratade. Det var första gången jag kunde fråga om islam och få direkta svar på bra svenska. Jag ställde en massa frågor. Då var det aktuellt med Tjetjenien. Jag kommer ihåg att jag tyckte att de islamistiska krigarna såg coola ut med sitt långa hår.

Vi hade långa vita klänningar på oss den helgen och jag skämdes för att gå runt så. Det var vid lucia, så folk skojade och skrattade åt oss. Men männen tog det så lugnt och bara log. Det imponerade på mig.

Därefter försvann Abu Omar ur mitt liv. Han poppade bara upp någon enstaka gång långt senare.

Men efter den helgen var jag ännu mer intresserad av att träffa den där imamen på kassettbandet och jag tjatade på mamma. Efter ett tag fick vi kontakt och jag bjöds in till honom i Egypten.

Detta var runt år 2000 och jag var så glad över att äntligen träffa mannen som hade fått mig att vilja be. Jag vet inte om det går att förstå det här om du själv inte tror på Gud.

Vi åkte till Egypten, jag och mina föräldrar, för det här mötet. Men det var aldrig planerat att jag skulle bo där med honom. Jag kunde heller inte arabiska så bra så jag var jättenervös.

Jag stannade i moskén i 29 dagar utan att gå ut en enda gång. Jag bodde i moskén. Det var där som jag på riktigt introducerades för salafismen.

Jag och de andra eleverna fick sova i moskéns källare för att på så sätt hålla oss undan säkerhetspolisen. Saken var den att imamen satt i husarrest och fick inte ha elever hemma som inte var godkända av säkerhetstjänsten. Så vi fick inte ens berätta att vi var där.

Den där föreläsningen jag talade om, den hade påverkat så många och imamen – Muhammad Hussein Yacoub – hade så stor makt. Det var fascinerande. Han var så populär. Som Justin Bieber. Folk ville dö för hans skull. Han har miljontals följare.

Och plötsligt satt vi där tillsammans i moskén. Jag var den ende som hade på mig västerländska kläder. Jag var helt tyst. Männen pratade om politik och islam.

Så blev det tal om en 14-årig flicka som ville ta på sig burka men vars mamma vägrade. Imamen frågade om någon var intresserad av att gifta sig med flickan. Vad menar han? tänkte jag samtidigt som en snubbe plötsligt föreslog att jag kunde gifta mig med henne.
Jag tittade på honom. Jag var 16 år gammal och kom från Sverige. Ska en flicka ha barn? var allt jag tänkte. Är han pedofil, vem gifter sig med någon som är 14 år? Mina tankar bara snurrade.

annen föreslog igen att jag skulle gifta mig med henne. Min pappa svarade att ”tja varför inte”. Han tänkte nog att om jag gifter mig så kommer allt att bli bättre. Men jag blev jättebesviken på honom då.

Sedan blev det en grej och jag fick jag träffa flickans mamma och hennes bröder. Jag tänkte bara: ”vad är det som händer?”. Och allt detta för att hennes mamma tyckte att det var för extremt att dottern ville ha burka.

Jag tänkte faktiskt i mitt huvud då att människorna där var terrorister och pedofiler. Det kändes som en sekt. Det var en varningsklocka.

Men du stannade kvar där?

– Ja, imamen föreslog att jag skulle bo där med honom.

”Var beredd på att det finns lite mat, det finns kackerlackor och råttor, du kommer att sova obekvämt. Det blir inte så mycket sömn.” Han drog nästan tortyrliknande metoder.

I bilen när jag skulle hämta min väska sa jag till pappa att jag inte ville. Men mamma sa att det här är en chans: ”Du får lära dig din religion, det blir en uppfostran för din själ och du får gemenskap”. Men jag sa ändå nej. Men mamma blev så ledsen. Hon tyckte att jag var otacksam. Hon sa att folk drömmer om att få fem minuter med imamen och att jag nu skulle kunna få flera dagar.

Jag gjorde det av kärlek till mamma och hon sa till mig att jag får gå därifrån när jag vill. I moskén var det hur som helst väldigt långa böner och väldigt strikta regler. Jag fick ett väldigt intensivt schema för mina studier, tio lektioner om dagen och två-tre timmars sömn. Det var olika typer av dyrkan och tillbedjan på nätterna.

Imamen visade sig vara väldigt hård när det kom till vad man kallar uppfostran: att rensa ut det gamla och förnya sig till en stark individ.

Jag blev nedbruten och förnedrad. Han kunde säga saker som var väldigt hårda. Om jag gjorde något fel så sa han att han hatade mig för Allahs skull. Om jag fick en finne så kunde han säga: ”Se hur dina synder äcklas så av dig att de går ut ur ditt ansikte”.

Det handlade om att knäcka mig. Knäcka mig totalt. Jag skambelade mig själv och kände mig dålig. Han var extremt hård. Även om han också hade snälla sidor. Som en psykopat. Man gör bara inte så.

Vistelsen i moskén i Egypten gjorde ändå ett starkt intryck på dig?

– Ja, den förändrade mitt liv radikalt. Imamen blev som en pappa för mig. I situationer därefter var det så att om min pappa sa en sak och imamen något annat så lyssnade jag på den senare. Han blev min sektledare helt enkelt.

När jag kom dit såg jag ut lite som sångaren Craig David, jag gillade honom och tyckte att han hade snygga kläder. Men snart klädde jag mig religiöst i den där långa vita dräkten.

Jag lärde mig oerhört mycket. Jag kunde nästan memorera hela koranen, det var oerhört intensivt.

Jag minns att han tog upp mig till sitt kontor där han hade extremt mycket böcker. Han hämtade frukter, honung och dyr parfym som han gav mig.

Han sa: ”Anas, ser du alla böckerna – du kommer att kunna alla de här böckerna utantill – för du kommer nu representera islam i Sverige. Det är din uppgift nu”.

Jag kände så starkt när han sa det. Vilket uppdrag. Det här var ingen snubbe från gatan. Det var Muhammad Hussein Yacoub med miljoner följare.

Jag hade varit med honom en hel månad. Jag såg respekten som han möttes av. Alla kvinnorna ville gifta sig med honom och männen stod i kö för att få kyssa hans hand. Som att han var ett helgon. När vi tog farväl gav han mig sitt privatnummer och sa att jag fick ringa när jag ville.

Då bestämde jag mig för att när jag kom tillbaka till Sverige skulle jag aldrig någonsin ta av mig mina nya kläder. Oavsett vad som hände.

– När jag gick till fredagsbönen i Växjö gjorde jag det som en helt ny människa. Jag gick direkt fram till imamen och sa att jag vill göra böneutropet.

Jag ville nu implementera islamiska regler och lagar överallt.

Jag började till och med hålla böneutrop hemma. Från vår balkong. Alla ska be här, tyckte jag. Även bönen mitt i natten. Ja, det var galenskap. Det här var inte normalt ens för salafister.

Grannarna klagade, men jag sa att det är Guds lag så vad kan jag göra. Gud vill det här.

Men i moskén blev imamen glad. En dag kom det journalister dit från Smålandsposten. De såg mig direkt, ”där sitter en salafist”. Imamen noterade det och såg nästan orolig ut.

Journalisten och fotografen satte sig hos mig. Fotografen verkade nervös och ville inte göra fel, Det var en matta med en ring i mitten och han frågade om det fanns någon speciell plats där han kunde sitta. Han var bara respektfull, men jag jiddrade med honom. Jag sa: ”du ser den ringen, du får bara hålla dig innanför den”.

Journalisten pratade om Palestina. Jag kommer inte ihåg vad jag sa men det var säkert sjuka saker.

I lördagsupplagan av tidningen var det en stor bild på mig. Alla mina vänner såg såklart tidningen. Jag tänkte att det var guds plan. Nu ser alla att jag har förändrats. Så jag gick till skolan i mina nya kläder för att visa att det är så här jag ser ut nu.

Tjejerna kom fram och skulle krama mig, men jag signalerade ”don’t touch me”. Jag var nu väldigt tydlig med mina ställningstaganden.

Men jag ville inte bo kvar i Växjö. Där fanns mitt tidigare dåliga liv. Alla minnen av festandet och supandet.

– Vi flyttade först en period till Stockholm. Där var jag mycket i moskén men jag hade inga egna föreläsningar. På helgerna åkte jag till Tensta och Rinkeby för att umgås med Abrar och Bile som båda senare blev IS-soldater, en dog och en sattes i fångläger. De var mina barndomsvänner. Vi växte upp tillsammans i Växjö och vi hade haft vår tid före islam ihop. När vi söp tillsammans och så.

Jag träffade även andra aktivistmuslimer. Jag var salafi, men jag fattade inte så mycket då om att det fanns motsättningar mellan salafiter, järvasalifister och andra olika grupperingar.

Till skolan gick jag med min långa klänning, turban, tofflor, och käpp. Jag var ”all the way in”.

Jag vägrade hälsa i hand med syokonsulenten för att hon var kvinna och jag såg att hon blev irriterad. En snorunge som beter sig så mot en äldre dam.

Tyckte du om den känslan?

– Ja, såklart. Jag kände att jag gjorde rätt. För det var jag som hade rätt och alla andra var vilseledda.

Jag gick in i klassrummet, det var en massa syrianer där som såg arga ut. Läraren sa att vi har en ny elev och alla kollade på mig. Jag ställde mig upp och frågade om jag bara fick säga en grej. Det fick jag och jag gick fram till tavlan. Jag skrev mitt namn och sedan började jag nästan föreläsa för dem. Jag gick runt i klassrummet. Jag var väldigt vågad. Men också väldigt ensam.

En del syrianer försökte bli vän med mig, ta med mig på fester, men jag såg dem som shaytan (djävulen) i miniform som försökte locka mig.

Jag var också jobbig mot min familj under den här perioden. Framför allt mot mina systrar. Jag var väldigt sträng när det gällde salafismen. Jag var noga med rätt hijab, niqab och bönerna i moskén.

Jag vet inte om det var någon sorts Stockholmssyndrom, att de till slut blev bekväma hos mig som min gisslan, men de blev övertygade till slut.

– Så flyttade vi till Göteborg sommaren 2001 som jag ville. Jag bodde tillfälligt första tiden hos en vän, innan vi fick vår lägenhet. Men jag mådde väldigt dåligt för det fanns kvinnor där och jag ville ju inte ha den blandningen.

Så jag brukade promenera mycket och en dag gick jag vid Drottningtorget inne i stan. Jag hade på mig mina islamiska kläder och det kommer en man fram till mig från ingenstans och frågar om jag talar arabiska. Det visade sig att vi bägge var från Egypten och han bjöd med mig hem till honom.

Den mannen var Abo Talal. (Abdel Nasser El Nadi, Vetenskapsskolans tidigare huvudman). Han hittade mig alltså på gatan kan man säga.

Han frågade mig en massa olika saker och såklart såg han en guldgruva i mig.

Han blev som en mentor för mig. Han är ju shejk, han är imam. Han ordnade direkt ett annat boende för mig.

Hela mitt liv var nu dawah. Mitt uppdrag var att missionera och få andra att läsa koranen.

Det var annorlunda på gymnasiet i Angered där det fanns många muslimer. Det var två-tre stycken som bad med mig i korridorerna i skolan från början, sedan var vi 60 personer som bad i grupp under ramadan. Det var helt sjukt.

Skolledningen stod bara och tittade och undrade hur den skulle agera. Syrianerna var arga och sa att de skrämdes av oss muslimer. Det blev konflikter.

Jag fick snabbt en ledarroll och efter en tid var vi 10-15 elever som bar islamiska kläder i skolan. Det var nästan som att vi hade bildat ett litet kalifat.

Abo Talal föreläste på lördagar i en förening som hette FKUF – Framtida kulturella ungdomsföreningen. Han talade på arabiska och en person översatte.

Jag brukade gå dit och vid ett tillfälle började jag rätta personen som översatte. Då pekade Abo Talal bara på mig och sa: ”Kom. Nu gör du det här istället för honom.”

Abo Talals lektioner var inte särskilt roliga för ungdomar. Det var mycket om historia. Han är duktig på det. Med tiden backade han och lyfte fram mig istället. Han sa: ”Du kan svenska så prata du istället”. Och då började jag föreläsa där på lördagar.

Föreningen låg ovanför Bellevuemoskén, där den låg på den tiden. Där SFM ligger idag. Där TUFF låg. Ja, det byttes ju namn varje gång det blev skandal i medier. Jag började i alla fall att föreläsa och jag tog med mig många ungdomar dit från gymnasiet.

9/11

– Sedan hände 11 september. Jag skolkade den dagen och var hemma. Det var en tisdag. Klockan var väl tre någonting, det hände ju på morgonen där i New York.

Jag fick en massa samtal. ”Har du sett? Kom till Angered!”

Så jag åkte till Angered och det var som en stor fest. Alla var så glada och upprymda. Det var inte religiösa muslimer ens, men du vet, det är det här hatet mot USA, imperialism och så.

Var du själv glad?

– Ja, jag var hypad. Helt överglad. Jag tyckte att de förtjänade det. Det var den allmänna uppfattningen och känslan. Att nu får de smaka på sin egen medicin.

Ingen av oss tänkte djupare på saken.

Vi spelade basket, vi snackade och vi skojade. Vi snackade om att det var coolt med flygplanen hit och dit. Men ingen av oss tänkte på att människor dog, att familjer splittrades.

Sedan rullade allt på. Jag började föreläsa mycket mer och på många olika ställen. Jag hade 15 lektioner i veckan. Jag reste jättemycket, runt i hela Sverige. Jag gick knappt i skolan.

Min svenskalärare talade med mig om att prioritera skolan, men det slutade med att jag i stället försökte övertala henne att komma till moskén och bli muslim. Det var inget fel på mitt självförtroende.

Jag fick ju inte heller göra lumpen. Jag fick ett papper om att jag var någon sorts säkerhetsrisk. Jag var ung fortfarande så och jag bara skrattade. Jag ville ju inte heller göra lumpen. Men jag fick inte mönstra, jag fick inte gå dit alls. Jag tänker att de helt enkelt inte ville lägga ett vapen i min hand.

Jag hade hela tiden en väldigt tät kontakt med Abo Talal. Jag var hans högra hand och han lyfte alltid fram mig. När det kom hit folk från Saudiarabien och så, då sa han: ”Vet ni hur många som är muslimer tack vare Anas?”.

Jag var ju pionjär. Jag var den förste föreläsaren på svenska och jag var en ung kille. Jag var tidig med sociala medier, jag var med i dokumentärer, och i media, jag var alltid först och jag var alltid beredd att ta smällen först. Jag var Abo Talals styrka och stolthet.

Det fanns en plan. Det anordnades kurser. Han hade en tanke om att han skulle ha kurser i Hjällbomoskén för arabisktalande och det skulle komma muslimer dit från olika stadsdelar och sedan skulle de fortsätta missionera i sina egna stadsdelar. Jag var spindeln i nätet. Jag var den som hade betalkorten, kontakterna, jag var den man ringde.

Abo Talal var väldigt mån om sitt rykte. Han tog inga risker, vilket jag däremot gjorde, en massa risker.

Jag skämtade med mina kompisar en gång när vi spelade paintball. Abo Talal var den sista levande kvar i spelet eftersom han hela tiden gömde sig bakom en sten, sköt och backade, sköt och backade.

Jag sa att han ju är så på riktigt också. Vi är här framme vid fronten medan han håller sig där bak.

Jag var hela tiden väldigt aktiv och jag hade ju redan förekommit en del i media. Aftonbladet hade skrivit, Per Gudmundson på sin blogg och så vidare. Men det var ingenting som störde mig utan det gav mig bara mer pondus i den här sfären.

Fast en gång efter att jag hade varit med i Uppdrag Granskning (”Så motarbetas integrationen i Sverige” 2006) fick jag klagomål för att jag inte hade varit tillräckligt extrem. Det kom några salafistkillar hem till mig. I själva programmet hade jag sagt att det är strikt förbjudet för muslimer att att ha kristna vänner. Men det fanns en lite längre intervju på SVT:s hemsida. Salafisterna tyckte att jag lät för resonerande. Att jag inte hade varit tillräckligt tydlig och hård. Abo Talal var också missnöjd. Han tyckte att jag framstod som ambivalent.

Abo Talal hade alltid ett gäng runt sig men jag var närmast. Jag insåg senare att det inte var en ömsesidig relation. Jag arbetade hårt men jag fick inte mycket tillbaka.

Han ville anställa mig på Vetenskapsskolan för 10 000 kronor i månaden. Som någon sorts allt i allo. Joker. Han sa att det är så i Sverige om man inte har utbildning. Jag sa: ”försök att hitta en annan Anas Khalifa i Sverige och kom igen sen”. Det var 2012 kanske, strax innan jag hamnade i fängelse.

En period var jag mer frånvarande. Jag var helt slutkörd, När jag kom hem en dag satt de i mitt vardagsrum, som en inkvisition. Där var alla, Abo Talal och hela SFM:s styrelse.

Föreläsning i Vivalla utomhus då kommunen avbokat lokalen. Foto: Privat

De satt där och fjäskade: ”du är stjärnan, du är det ena och du är det andra. Vi behöver dig för islam i Sverige”. Jag var då deprimerad, men jag visste inte om det. Jag hade diabetes men jag visste inte om det heller. Jag kände mig helt enkelt utbränd och utnyttjad.

Alla andra hade jobb och inkomst och tog aldrig några risker. De hade pengar, hus i sina hemländer och semestrade.

En enda gång erbjöds jag en inkomst, det var från TUFF. Men det var inte från deras egna fickor. Det var Ungdomsstyrelsens projektpengar, sex tusen i månaden. Jag jobbade mer än heltid, jag föreläste, jag tog hand om lokalerna, jag gjorde allt. När de hade saudier och qatarfolk här var jag springpojke.

Jag tänkte att det är så man arbetar sig upp i styrka och ödmjukhet. Men jag fick ofta påminna om pengarna. Att jag hade hyra och massa andra utgifter. Ibland kom Abo Talal eller Abo Raad med ett kuvert. Jag började känna mig förnedrad.

Hela tiden hade jag känslan av att inte komma någonstans och av att det var så de ville ha det. De var manipulativa. En gång när saudigänget var här satte de mig i Abo Talals lokaler i Vetenskapsskolan. Vi satt där i flera timmar och jag grät. Det var som att jag hade deras klor i mig.

Abo Talal ville utvidga verksamheten i Sverige. Jag vill visserligen inte baktala honom, hans intentioner är någonting mellan honom och Gud. Men han hade planer.

Sista gången jag träffade honom innan han greps (maj 2019, red:s anm), körde han mig till en lokal. En enorm lokal i Angered. Det var bara vi två. Han sa: ”Det här ska bli vårt nya islamiska center. Det hade kostat 20 miljoner och jag har redan betalat 5 miljoner som handpenning. Detta kommer att vara din lokal. Du ska ha nycklarna”. Han gav mig det löftet. Jag blev ändå lite glad, det ska erkännas. Jag ville ju göra någonting viktigt.

Bin Ladin, Al-Qaida och ISIS

– Synsättet i Göteborgsorganisationerna (TUFF/SFM) var extremt när det kom till moral och så. Väldigt konservativt men det talades inte så mycket om jihad och krig och sådana saker.

Föreläsning Göteborg. Foto: Privat

Det var mer att nu ska du bli muslim i betydelsen av salafi-muslim. Men sedan är det klart att det kom upp saker under den där perioden. Det var ju vid tiden för Afghanistan och Irakkriget.

Saker hände hela tiden och det var legitimt att prata om det och diskutera. Men kanske inte öppet i föreläsningar.

Du vet, jag älskade bin Ladin, han var min hjälte. Han var lugn och fin när han pratade, men ändå stark, modig och hotfull mot fienderna.

Vi hade sittningar där vi fikade och kollade på Bin Ladins tal.

Hur många brukade komma dit när du föreläste?

– Kanske 100 personer, eller mer. Det var alltid packat när jag föreläste.

Mitt budskap kunde ju vara ganska hårt och strikt, men när man säger något strikt på ett skämtsamt sätt så slår det inte lika hårt.

SFM ville utnyttja det. Jag fick prata lite om föreningen, om kurserna, om koranskolorna och värva ungdomar dit. Det var viktigt att ta besökarnas telefonnummer.

Du säger att du älskade Bin Ladin då, men hur ser du på honom idag?

– Bin Ladin och hans gelikar har förstört väldigt mycket för oss muslimer och orsakat en katastrof för världen.

Bin Ladin har uppfattats nästan som en profet, vilket är hemskt. Det har orsakat hat mot islam. Jag har förståelse för allt tal om olja och USA:s imperialism. Men det går ändå inte att förneka hur mycket de islamistiska terroristerna har förstört.

För mig är det nu vidrigt och hemskt. Det är motbjudande.

Men på den tiden var det där för mig nästan som en actionfilm. Det var inte verkligt. Du vet, al-Qaidas mediagrupp, det var coolt och häftigt.

Man satt hemma och tittade på filmer. al-Qaida var ju först med att göra sådana coola filmer med terrorister. Men också filmer bakom kulisserna när de var gulliga och kramades och satt och sjöng fina låtar. Det romantiserades, alltihop. Och här i Sverige var vi så långt borta och tänkte att det såg ut som paradiset på jorden. Tänk att leva så islamiskt!

Men ISIS tog detta till en helt annan nivå såklart med sina filmer, men det här som jag nu pratat om var alltså i början, från 2001 fram till att bin Ladin började att försvinna ur bilden.

För oss var det här helt normalt. Vi levde i en bubbla och umgicks bara i vår egen krets. Vi var alla likadana.

Många ungdomar idag tror att detta är en självklar del av deras religiösa övertygelse. Men oftast är det en ungdomsgrej. Jag var ju föreläsare så för mig var det mer allvarligt.

Jag tänker på barnen som du pratade med om jihad – ville du att de skulle göra verklighet av det – tänkte du så?

– Jag tror att jag ville skapa ett starkt islam. Jag kände att här är sanningen. Jag hade ingen koll på folks ålder. Det var mycket en fråga om uppfostran.

Men om någon åkte till jihad så jag var jag stolt. Yes. Bra jobbat. Det är legitimt. Det är klart att du ska göra det. Du får din belöning, du blir martyr. Som jag sa så levde jag i en bubbla.

Var det likadant när det började i Syrien? Folk började ju resa dit- det började ju ganska tidigt?

– Ja, 2011. Och före Syrien var det en period när många åkte till Somalia. Det var folk jag vuxit upp med, mina elever som hade varit hos mig varje torsdag och studerat.

Bad du någon att resa?

– Nej, aldrig. Jag har aldrig uppmanat någon att resa för jag vågade inte. Jag var helt enkelt för rädd för att hamna i trubbel själv. Jag kunde inte säga så. Jag litade inte på folk.

Tror du att du hade sagt det annars?

– Jag har sagt det på ett sätt. Men bara till folk som jag känner och som jag kunde lita på och om de kom till mig.

En person exempelvis, han kom till mig och sa: ”jag har fått möjlighet att åka till Afghanistan – vad tycker du?”

Då kunde jag säga: ”har du pratat med din mamma, med dina syskon, har du sagt till någon?”

”Nej jag har inte pratat med någon ännu jag vill höra med dig först vad du tänker.”

Då kunde jag säga att om det ger dig styrka så är det väldigt modigt av dig. Typ så. Då har han ju fått någon bekräftelse av mig. Men det är inte alls så att jag har varit med och planerat eller något sådant. Jag ville inte veta. Jag ville inte känna till några detaljer. För om jag skulle hamna i en situation där jag blir torterad exempelvis så vet jag inte. Vi tänkte faktiskt på det sättet.

Har du aldrig velat åka själv eller har du tänkt sådana tankar?

– Jag har nog, alltså jag vet inte. Jag har tänkt på det här väldigt mycket. Jag har fått chansen flera gånger. Om jag hade velat.

Jag kunde dessutom få en ledarroll direkt om jag ville. Om jag hade satt mig i Syrien, eller Afghanistan eller Irak, du vet med min bas, och pratat därifrån på svenska.

Michael Skråmo försökte göra det. Men det var ju fett tråkigt och ingen brydde sig.

Anas Khalifa predikande i bergen hade varit något annat. Han är liksom inte bara där. Men jag måste vara ärlig med mig själv och säga att jag inte tror det.

Jag tror att jag älskade livet för mycket och jag var också någonstans osäker på om det var rätt eller fel. Jag visste inte. Palestina var kanske tydligare för mig. Eller Tjetjenien. Men det gick inte att åka dit så som jag förstod det.

Vart skulle jag åkt då, Somalia? Jag förstod inte Al-Shabab och vad det var med den där domstolen. Vem är rätt och vem är fel?

Men vissa åkte till Somalia. Vissa dog där och vissa kom tillbaka till Göteborg. Detta var ju innan terrorlagen.

Ungefär hur många känner du som åkte?

– Jag tror nästan alla. Alla från Göteborg, direkt eller indirekt. Det var en ganska liten community och jag var överallt hela tiden. Även online.

Känner du själv att du har någon skuld i att andra åkte?

– Ja. Ja.

Jag har pratat mycket med min fru om det.

Jag tycker synd om de här personerna (några välbekanta jihadistnamn nämns). Det låter konstigt men de är egentligen offer.

De är offer för sådana som mig och andra radikala föreläsare. Som omedvetet eller medvetet har pushat på för den här dogmatismen. Det är en dogmatism där det inte finns utrymme för frihet. Inte religionsfrihet, inte tankefrihet, inte yttrandefrihet.

Vi har pushat och bara sagt att det här är den enda rätta vägen. Ni är den räddade gruppen. Vi har pushat så hårt för den här dogmatismen, där de inte har tillåtits att få utmana sina egna tankar.

Så folk tror ju att islam inte är flexibel, inte är pragmatisk utan bara väldigt dogmatisk.

Vår retorik har lett till att andra har tagit den till sig. Det har lett till att vi har fått fram sådana typer. Man har skapat monster.

Hur såg du på alla terrorattentaten i Europa. Exempelvis Charlie Hebdo?

– Det är ju så många. Tyvärr är det nästan svårt att komma ihåg alla.

Men visst var jag var glad och stolt när det hände mot Charlie Hebdo. Jag tänkte att där fick ni för att ni snackade skit om profeten. Men jag tyckte däremot inte att det var smart.

Även om det var vad de förtjänade, så gör man inte så. Det är redan mycket press på muslimer. Ungefär så tänkte jag. Tudelat. Men det var ju inte alls så att jag satt och tänkte på deras familjer eller tyckte att det var fel i den meningen.

Min islamiska övertygelse var trots allt att de här människorna måste dö.

Jag tycker att det är fel med sådana teckningar även idag. Men det är en helt annan diskussion. Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Oavsett om det är profeten Muhammed eller Jesus eller religion i allmänhet så tycker jag inte att det är lämpligt.

Lars Vilks då?

 Alltså, jag var nog mer för att det skulle hända något mot Jyllands-Posten. Jag hoppades på det. Men Lars Vilks tyckte jag nog egentligen mer var larvig. I hans fall var det en enstaka konstnär.

Men det är klart. Jag kände ju dem som försökte bränna ner hans hus. Jag föreläste i Landskrona och vi hade också kontakt online.

Och ja, då var jag arg på Lars Vilks och jag ville att han skulle dö. Att någon skulle klippa honom. Och att den som gjorde det inte skulle åka fast. Tankarna fanns i mitt huvud. Men det var ingenting jag sa offentligt, men jag kunde säga det i privata sammanhang.

Men då såg jag det, som sagt var, ur ett enda perspektiv. Jag hade ingen förståelse för något annat. Det som fanns var haram eller halal. Sant eller falskt. Det fanns inga gråzoner.

Jag tycker fortsatt inte om hans hund. Jag tycker att den är onödig. Men å andra sidan. Jag kan inget om konst och jag kan inte heller döma honom. Jag kan tycka att Lars Vilks hund suger – men att han har all rätt att leva som en fri människa.

Han har väl Säpobevakning 24/7. Han kan väl knappt gå ut eller träffa folk. Ingen människa i Sverige ska behöva leva på det sättet. Ingen människa ska behöva fråntas att träffa sin familj eller hindras att leva sitt liv.

Jag hade velat träffa Lars Vilks idag och sitta och prata med honom. Så ser jag på det idag och det gäller även andra som är emot islam.

Därför ville jag också träffa dig. För det är bilden många har av dig. Eller egentligen kanske det inte är så många och främst islamister så det är mer en ära för dig. Du ska inte ta åt dig.

– Jag har svårt för begreppet avhoppare eftersom jag inte har hoppat av min religion. Men jag accepterar avhoppare i brist på annat.

Huvudorsaken till att jag lämnade radikaliseringen, extremismen och salafismen är faktiskt islam konstigt nog. Det var islam som drog in mig i det och det var islam som tog mig ur det.

Det förhållandet ger oss en bild av hur religion fungerar och hur den kan tolkas och förstås. En religion kan göras väldigt farlig eller väldigt god. Den kan göras till ett opium och droga folk, den kan göras till en väckelse som bara gör gott. Om jag inte hade islam tror jag att det hade varit mycket värre.

Jag hade varit inne i en jobbig period. Jag greps flera gånger och framställdes negativt i media. Då är det lätt hänt att man bara blir ännu mer radikal. Men jag började att gräva i mig själv. Utan min fru hade det aldrig funkat. Det kan jag säga rakt av.

Jag hade antingen låst in mig eller så hade jag varit i de mest knasigaste grupperingarna som just nu finns i Sverige eller utanför.

Så det som fick mig ur extremismen var islam och min familj. Som salafister var vi ju av våra lärda förbjudna att läsa vissa böcker. De här böckerna får ni inte läsa för då blir ni vilseledda. Det var förbjudet.

Men så hittade jag vissa personer på nätet som brutit mot de påbuden. Som tidigare har varit salafister. Så då tänkte jag att varför skulle jag inte få läsa.

Jag är inte dum, jag har studerat islam hur länge som helst, jag kan arabiska, jag kan läsa själv. Jag började lyssna på motståndarna, alla som vi hade dissat och kallat för vilseledda. Och när jag började göra det öppnades mina ögon för islam. En religion jag kände att jag kan tro på.

Jag bråkade mycket med mig själv. Det här är ungefär tre år sedan. Runt 2019. Men jag var fortfarande salafi öppet under lång tid. Jag svarade på samma sätt även om jag blev lite mjukare med tiden.

Jag kände att jag ville bli lycklig igen. Jag var deprimerad och jag medicinerade under en period. Jag hade haft en väldigt tung tid och varit väldigt pressad. Min gradvisa förändring gjorde att jag blev mobbad av salafister. Vartenda steg jag tog, vartenda ord jag sa. Salafister är alltid väldigt mobbande.

Och så var det valet 2018. Det var sådan press på mig då. Det kändes som att alla var på mig. Det kom krav på att jag måste gå ut och säga att det är haram. Att demokrati är fel. Det kan låta hycklande, vilket det förmodligen också var. Men jag kände att det inte gick att vara öppen med allting. Jag tänkte att alla inte är redo för sanningen och så.

Men salafisterna var på mig hela tiden, och så kom kanske ni i Doku mitt i allt och ställde frågor. Jag var pressad från alla håll och det var kaos.

Vi reste till Turkiet för att bosätta oss där. Efter en tid plockades jag in av säkerhetstjänsten där. Hela min familj sattes i förvar innan vi deporterades till Sverige. På Arlanda möttes vi av Säpo.

Det hände så mycket. Jag greps misstänkt för bedrägeri men jag släpptes direkt och förundersökningen lades ner. Vi vräktes från vårt hem och min fru blev på grund av mig av med sin daghemsverksamhet.

Jag blev tvungen att börja att rannsaka mig själv. Jag lyssnade på en massa föreläsningar online. Från tidigare salafister som lämnat. Från Egypten, där jag själv varit, till och med från stället jag själv varit på och pluggat. Jag kände wow – har han lämnat salafismen. Han som är kunnig och lärd, han måste ha insett någonting.

Då började jag se det mer traditionella inom islam. Jag menar 90% av muslimerna är inte salafister. Eller mer kanske. Jag började också läsa filosofer. Det fick man aldrig göra tidigare inom salafismen. Aldrig. De ansågs vara icke-muslimer eller kufarer.

Jag läste, lyssnade. Vi talar om hundratals timmar. Jag gjorde knappt något annat. Under den perioden höll jag inga föreläsningar. Jag var knappt aktiv online.

Vi bestämde oss då för att resa till Turkiet igen. Min fru var gravid. Vi hade precis kommit in genom gaten, alla var glada och förväntansfulla. Men vi fick inte komma in. Jag tittade på min familj. Mina barn låg på golvet och min fru var jätteledsen.

Jag tänkte vad är det som händer i mitt liv. Jag får inte föreläsa, jag får inte komma in i ett land, jag får inte det ena, inte det andra. Vad håller jag på med!

Salafister brukar säga att när det är som svårast, när alla är emot dig, betyder det att du är på väg mot sanningen.

Jag tog en bild på mig själv, på mitt ansikte. Jag kände där och då att jag ska ändra mitt liv.

När vi kom tillbaka hem så kände jag att det inte kan vara på det här sättet längre. Jag gjorde mycket dua, alltså bön. Jag bad verkligen till Gud om vägledning och jag pratade väldigt mycket med min fru.

Men jag vågade inte gå ut öppet. Jag ville inte verka knäckt. Jag ville kämpa mig ur det här men jag var inte helt redo då. Jag behövde fixa min hälsa, fixa jobb, fixa allt runtomkring mig och sedan skulle jag gå ut med styrka.

Det var då jag började att planera Ofiltrerat. Det som inspirerade mig var faktiskt en kille från Egypten som har en serie på sex föreläsningar som heter ”varför jag lämnade den moderna salafismen”. Han är bra, men han är ändå lite extrem i vissa saker om jag ska vara helt ärlig. Men åtminstone, han är öppensinnad och han är civiliserad. Och han är lärd på riktigt. Jag började kommentera småsaker öppet men då kom attackerna direkt från salafister.

Var det självklart för dig att skulle tala öppet om att du lämnat?

– Ja. För mig var det en plikt. För att jag har varit offentlig under så lång tid och jag känner att jag har skadat många människor.

Jag är övertygad om att jag har varit orsak till folks fördärv. Direkt eller indirekt. Jag har åtminstone hindrat människor från lycka och från framgång.

Jag har hindrat människor från friheter som de faktiskt har enligt islam och det här är viktigt att poängtera. Jag har hindrat människor till och med från deras islamiska rättigheter, att få arbeta, studera, leva normalt och gå på café. Allt det där. Förstår du vilken makt!

Allt handlade om det kontrollstyrda livet. 24/7 under 20 år. Men att Gud skulle vara så petig med allting. Vilken fot du ska lyfta först, inte plocka ögonbrynen. Ja, allt det där. Det är helt fel.

Det är så många ungdomar som frågar mig varje dag om sådana detaljer.

En ung kille frågade mig på Instagram igår: ”Exakt vilka regler gäller för att gäspa? Jag har hört att shaytan (djävulen) spottar i min mun”.

Alltså att han alls frågar det är för att salafister har sagt något. Under profetens tid gick kanske en snubbe med profeten och han gäspade och kanske profeten sa något till honom. Och så blev det en vers. Det är så salafister förstår islam.

Jag säger nu idag: ”mannen gäspa eller gäspa inte men ta det lugnt. Är du ute bland folk, lägg kanske handen över munnen för det ser finare ut.”

Men frågorna handlar om sådant. Om detaljer. Och om utseendet. Ska kläderna vara över eller under knät?

”Det spelar ingen roll brorsan.” Så säger jag nu idag när jag pratar med folk. Nu ger jag istället känslan av frihet. Det är ingen fara, ta det lugnt.

Men många ungdomar är rädda för att göra fel. För att hamna i helvetet.

Men det går inte att hamna i helvetet för att du exempelvis nopprar ögonbrynen. Det går inte. Gud bryr sig inte om sådana saker.

Men det är det jag menar att salafisterna gör. Salafisterna kidnappar din hjärna för att tänka åt dig. Du får inte tänka själv. Du får inte ifrågasätta. Du ska bara vara tyst, lyssna och lyda. Allt är svartvitt.

Det är utpressning. Det är känslomässig utpressning. Det är knäckande.

Och tänk hur stor vikt som läggs på hur man ska se ut. Som att det vore viktigast. Jag känner till folk som har stort skägg, som går till moskén, som har korta byxor, men som slår sönder sina fruar. Eller som är porrberoende, eller som inte ber alls.

Många av dem mår inte bra. Många har psykisk ohälsa och så är de salafis utöver det. Ibland handlar det inte ens om salafismen utan om att de är psykiskt sjuka. Och visst, är de dessutom salafister blir det bara ännu värre.

Men det är inget riktigt liv. Bara regler. Det passar vissa förstås. Någon kanske är lat och inte vill plugga och får genom salafismen en förevändning. För att det påstås vara haram och inte islamiskt.

Eller det här med kvinnofrågor. Hur stora salafister utnyttjar kvinnor och bollar runt dem. Skiljer sig, ringer en kompis, du kan få henne nu, gifter sig hur som helst. Det är en sjuk sekt.

Jag kan ta ett annat exempel. Du känner ju till den somaliske imamen i Göteborg som dog. Jag kände honom inte alls, jag hade bara mött honom en gång. Jag visste inte ens att han var sufi. Jag hade inte den blekaste aning. Men han var ju raka motsatsen till mig.

Jag läste en tidningsartikel om att hans son hade blivit ihjälskjuten. Sedan såg jag artikeln om att han själv hade dött. Hans fru berättade om sorgen och jag blev rörd av det.

Jag kom i kontakt med familjen och jag erbjöd mig att hjälpa till. Jag ville börja fokusera mer på att hjälpa människor och jag gjorde en insamling.

Men efteråt fick jag se en massa arga meddelanden och kommentarer om att jag hjälpt en sufi. Folk undrade hur jag kunde hjälpa någon som är suf och dessutom är imam hos dem. Dessutom hade han uttalat sig starkt emot salafismen och människor som ni hade lyft honom i media. De kallade honom för avfälling och kättare. Och nu hade jag hjälpt hans familj.

Han har sagt i intervjuer att han ansåg att salafister är värre än nazister och han uttryckte en stark rädsla för att salafismen är ett växande problem som staten och kommuner därtill finansierar med skattemedel trots att han såg hur ungdomarna skickades till IS.

Ja. Han hade rätt.

Men hos salafisterna är han klassad som kafer. Alltså att de inte ser honom som muslim.

När jag sedan läste hans tidigare intervjuer tänkte jag just på det där han sagt om nazister. Jag tror att många icke-muslimer och även en del muslimer likställer ordet salafism eller kanske snarare ordet islamism med nazism. Det är kanske inte helt konstigt egentligen.

Du har själv kallat salafismen för cancer efter ditt avhopp?

– Jag håller fast vid det. Det är som en cancer. Och anledningen till att jag använder ordet cancer är för att det börjar inifrån. Inom den muslimska communityn finns denna cancer. Överallt. Speciellt online. Och de är väldigt högljudda skrikiga och karismatiska.

Ja, det finns ju olika inriktningar men det spelar ingen roll. För i slutändan är det alltid samma sak när det till salafismen.

Det finns dels ISIS och Bin Ladin, dels de här mjuka, gulliga salafisterna. Men det är exakt samma saker. Det är samma ideologi. Den rinner från samma bägare. Vissa är emot ISIS – som Islam.nu. Men betyder det att de plötsligt är gullebarn? De står fortfarande för att om en kvinna begår zina (otukt), så ska hon dödas. Du vet sådana saker. Säg det öppet mer. Stå för det, så andra få se.

Tyvärr finns salafismen nu i nästan alla stora moskéer i någon form. Och så är det Muslimska brödraskapet och det är bara män. Män som vill slå vakt om makt, besökare och pengar. Jag går därför inte till moskéer längre. Inte nu. Det går tyvärr inte.

Men det är också något jag saknar mycket. Känslan inne i en moské.

Och jag är besviken. På de traditionella muslimerna och lärda som har jättemånga följare. Som inte säger de här sakerna öppet. Som inte alls pratar om det. Det stör mig. För ungdomarna hamnar i mitten och förstår inte.

Och salafisterna har så mycket makt. Stora plattformar och mycket pengar.

Hur tycker du det ser ut idag, har extremismen minskat eller ökat?

– Jag skulle säga att det sker tankemässigt någon form av radikalisering. Det vill säga att tankarna finns där och uppfattas som riktiga även hos unga som kanske inte själva är praktiserande.

Det är på grund av de här islam.nu-grabbarna och sådana salafiter. Unga går omkring och känner skuld. Budskapet är hela tiden skuldbeläggande. Varför syndar du?

Så är det. Ungdomar tänker radikalt. Det är väldigt unga killar som attackerar mig nu efter att jag har lämnat salafismen. Pojkar som bara är 12-13 år. Och de svär om vad jag gör för fel. Då ser man verkligen hur grovt inristat detta är i dem.

Jag har absolut inga problem med vad någon tycker är haram – men gå inte runt och säg till folk vad de får göra och inte göra. Speciellt inte i frågor som vi vet tolkas olika hos olika muslimer.

Kärnbudskapet i islam är kärlek och förståelse. Det är kärnbudskapet. Det handlar inte om vad som är haram eller inte.

Hur ser du på religiösa skolor?

– Det är så onödigt och kontraproduktivt med religiösa skolor. Särskilt här i Sverige. Så ser jag på alla religiösa skolor även om vi nu talar om islamiska.

Man ska inte gå till småbarn och få dem att känna skuld för något de inte kommer att fatta. Islam förpliktar inte ens det här. Det är fel. Varför ska vi lägga ytterligare en press på barnen i skolorna.

Det finns något som heter känslomässig utpressning. Man behöver inte ens säga någonting. Men när alla går och ber och du inte gör det så är det självklart att det barnet känner sig utanför.

Se på min dotter, hon fick nästan panik när hon ville ta av sig slöjan för en tid sedan. Hon är ett barn. Varför ska hon alls behöva känna så. Det är det som är problemet med de här skolorna.

De tvingar barn, direkt eller indirekt. Jag har varit med själv och sett hur det funkar i de här skolorna. Jag har jobbat i Vetenskapsskolan, innan Abo Talal tog över den. Mina barn har också gått där en tid. Det sorgliga är att det har skadat många människor. Och det fanns många anställda som var skadliga på Vetenskapsskolan.

Sedan har vi salafisternas fixering vid vissa frågor. Ta det här om att bry sig om vad människor gör i sina sovrum. Varför ska jag sitta och föreläsa i sex delar och berätta i detalj om vad människor får och inte får göra i sina sovrum.

Du har ju själv haft sådana föreläsningar?

– Ja, ja, ja. Såklart. Jag har gått igenom alla kapitlen i böckerna. Men vissa böcker är ju från medeltiden. Jag menar, vi pratar om böcker där man talar om att rida på åsnor och så. Det finns ingen verklighet i det för oss idag.

Att sitta och föreläsa om antal hårstrån och sådana detaljer. Jag tror faktiskt att det gör folk lite mentalt störda.

Det skadar dig i ditt sätt att se på kvinnor och i din syn på världen.

Men det finns ju människor som kan tycka om när andra styr. Framförallt människor som är lite tankemässigt lata. Eller kanske människor som kommer från svåra förhållanden.

En sak som verkligen gjorde mig ledsen är att min gamla lärare nyligen greps i Egypten och han tog då avstånd från salafismen.

Jag blev chockad. Jag har aldrig sett honom så. Han kom in i domstolen i rullstol. Men jag tror att allt är fejk. Att han fejkar med hälsan. Och att han tog avstånd från salafismen, det är 100% fejk. Han fick frågor om al-Qaida och svarade att han aldrig hört talas om dem. Anas Khalifa skrattar högt: ”är du rolig eller?”

Efter att Anas Khalifa lämnat salafismen påstår salafister att han inte har studerat hos Yacoub.

Han har ju hållit tusentals föreläsningar om jihad, alltså om tanken. Men nu säger han att han är helt okunnig. Alltså Allah, jag skämdes. Så pinsamt.

Detta var jättestort i Egypten, det var överallt. Att han sitter där i domstolen och spelar dum. Bakgrunden är att några ungdomar greps i ett område i Egypten för att de ville spränga vissa byggnader. Gruppen är lierad med ISIS på något sätt. Egyptiska myndigheter är ju inte särskilt tillförlitliga men det sägs i förhören att ungdomarna fått sina idéer från de tre stora salafilärda i Egypten.

Så då kallade försvaret in dem att vittna för att spilla över skulden lite.

En kom inte alls, en flydde till Qatar och han den tredje sitter bara där och spelar dum.

Du vet att jag sa just till dig tidigare att salafismen inte kommer att överleva på sikt. Det går inte. Antingen är de sig själva och talar fullt ut om hur sharia och om att jihad är det rätta. Eller så säger de det inte rakt ut och spelar istället gulliga och rara. För att sedan bli påkomna och ljuga som små råttor. Det fungerar inte. Det kan inte fungera. Men revolutionen måste komma inifrån.

Men det var också därför jag blev ledsen när jag såg min imam sitta så som han gjorde i domstolen i Egypten.

Han satt i stort skägg och den ljusa dräkten. Det ska vara något fint. Något respektabelt. Som en präst. Någon man ska kunna känna sig lugn och trygg hos även om du inte är religiös. Men nu när man ser någon som honom, då blir man ju istället mörkrädd. Dessa tokstollar, galningar och terrorister.

Det ska inte vara så och det gör mig ledsen.

– För mig handlar mycket nu om gottgörelse. Min plikt.

Jag varken kan eller vill sudda ut alla spår av den extrema person jag varit under alla dessa tjugo år. Allt jag sagt och allt jag gjort. Det måste finnas kvar där ute och jag måste prata om det. För det är bara ur det gamla som jag kan gå vidare.

Tidigare ville jag ju provocera fram ungdomar till extremismen. Idag vill jag provocera fram ungdomar till att tänka själva. Att alltid tänka själva och att ifrågasätta.

För det är enbart din personliga relation till Gud som är viktig. Ingen annan person, institution, grupp eller moské kan bestämma för dig vad som är rätt och hur du ska leva.

Du kan få inspiration och vägledning. Men det är ditt liv och du måste styra över din egen resa.

Jag kommer att fortsätta att använda sociala medier för att nå ut och med Ofiltrerat på min youtubekanal på fredagar. Något som oroar mig mycket är att det inte finns någon hjälp att få för människor som behöver stöd för att lämna. Det finns så många som mår dåligt och behöver hjälp. Jag blir ju kontaktad hela tiden efter att jag har gått ut med mitt avhopp.

Det kommer förstås också att komma en massa mothugg från salafister. Såklart ännu mer efter denna intervju. Och att jag gör den just för er.

”Titta den där snubben är ingen imam han är inte sheik, lyssna inte på honom!” Men diskutera det jag säger i stället. Ta sakfrågorna. Om ni nu är de riktiga lärda så måste ni våga ta diskussionerna.

Såklart är det en stor press. Jag känner mig ensam i det här utåt.

Min familj är förstås också min stora prioritet. Min fru och våra sex barn. Min familj har alltid varit mitt allt men jag har känt en stor skillnad hemma efter att jag lämnat extremismen. Det är mycket mer avslappnat hemma nu och mina barn mår bättre.

Och nästa år ska jag rösta i valet för första gången i mitt liv. För mig är det jättestort.

Men om framtiden. Som jag sa tidigare. Jag har alltid varit en pionjär och det är jag nu också. Och för den som går först är inte vägen rak och utstakad.


SOFIE LÖWENMARK

Svenska Dagbladet 20210822