Muharrem Demirok akt 2

Googlenytt om Demirok

Nu ska Muharrem Demirok skönmålas som landsbygdsentusiasten och det gäller för Socialdemokraterna att rädda sin viktigaste partner kvar i riksdagen.

Då går ordern till Aftonbladet; Gör ett idolporträtt av centerledaren!

De lyckades bara visa upp en klassisk byfåne!

Demirok: Jag blev misshandlad av skinnskallar

Centerns nya partiledare Muharrem Demirok vill prata om hur det är att vara muslim i Sverige och nyansera bilden av vad en muslim är.

Med en svensk mamma och en turkisk pappa har han haft dubbelt medborgarskap. Efter att det blev debatt om lämpligheten i detta, har han avsagt sig det turkiska.

– Jag utmålades som att jag hade dubbla lojaliteter, det tyckte jag var kränkande, säger Muharrem Demirok.

Marken är frusen men solen skiner och Muharrem Demirok pratar om skogen, det finns både varg och lodjur här. Demirok har försökt förklara för sina barn att det är skillnad på odlad skog och skog, efter att de blivit upprörda över ett kalhygge.

Han skämtar själv om att han låter som en riktig centerpartist.

Partiet vill visa upp honom från hans mest lantliga sida, på hans torp vid sjön Roxen utanför Linköping. Det går trögt för Demirok just nu. Bara några veckor in i hans partiledarskap och förtroendesiffrorna ligger i botten. I vissa mätningar har han det lägsta förtroendet som uppmäts för en partiledare.

Än är inte Demirok orolig. Det går fortfarande att förklara de låga siffrorna med att han är relativt okänd för de flesta, men det gäller att det vänder innan det börjar tära på partiet.

Nere vid sjön hoppas han att vi ska få syn på havsörn. Istället bryts tystnaden av flygplansmuller.

– I Linköping älskar vi det här ljudet, säger Muharrem Demirok.

– Lyssna! Det är JAS.

”Vi håller på att slita sönder Sverige. De främlingsfientliga krafterna vinner allt mer mark.”

Partiet vill visa upp Demirok från hans mest lantliga sida, på hans torp vid sjön Roxen.

Han bor sedan många år tillbaka med sin familj i Linköping.

Muharrem Demirok har en ovanlig bakgrund för att vara centerledare. Han har ingen anknytning till landsbygd eller glesbygd utan växte upp i en utsatt förort i Stockholmsområdet. Ingen har väl missat hans skämt om att han också är uppväxt på en gård, Vårby gård.

Sedan många år bor han med sin familj i Linköping, men nu när svenska folket ska lära känna den nya partiledaren finns det framför allt två frågor som komplicerar saker och ting.

Den ena är att han inte är från landsbygden, den andra är att han är muslim.

– Det finns flera delar i det här som jag har funderat över under åren. Dels är det: hur är en muslim? De flesta är sekulära muslimer som lever ett liv där religionen tar väldigt liten plats.

– Den andra delen är polariseringen jag sett de senaste åren, där islamism och islam kopplas ihop.

– Jag märker hur jag, som är svensk och har en stark plattform som politiker – bara att jag kallar mig kulturell muslim – vilka känslor det väcker hos många och vilket mothugg man får ta emot.

Framförallt har det märkts i sociala medier. Sedan han blev partiledare har han pekats ut som både det ena och det andra säger han.

– Det är otroligt tärande på ett samhälle när det blir så att man placerar vissa människor i ett fack. Vi är högertrollens projiceringar och det är det enda vi duger till. Därför är det viktigt för mig att lyfta fram ordet kulturell muslim.

Ett besök i en moské för ett tiotal år sedan gjorde Demirok upprörd. ”Det fanns en radikal ton som skrämde mig”, säger han.

Demiroks pappa är från Turkiet och Muharrem Demirok vill beskriva sig själv som kulturell muslim.

– Jag är ingen som går i moskén särkskilt ofta. Jag har insett att jag inte är särskilt troende.

– Föds man in i en kultur så har man med sig traditioner som är religiöst förknippade, som att fira vissa högtider. Jag har med mig de kulturella delarna, medan det religiösa blir mindre viktigt.

Han tycker inte att det finns någon generell rasism mot muslimer i samhället idag. Tvärtom kan det istället slå över åt andra hållet. Däremot tycker han att det finns en ökad intolerans i vissa grupper i samhället mot människor som kommer från muslimska länder.

– Jag upplever extremt stor tolerans. Tolerans som glider över i naivitet ibland, att man låter en del saker gå för långt.

Demirok har själv erfarenhet av att ha reagerat på innehållet i en predikan. Efter ett besök i en moské för ett tiotal år sedan var han upprörd.

– Det var en radikal ton i predikan och det skrämde mig. Det fanns en grogrund där extrema krafter hittade in. Och det behöver man vara vaksam för.

– Jag såg det då i den moské som fanns i Vårby gård. Men jag tycker att Sverige har blivit mycket bättre på det här.

”Jag är den jag är, men jag behöver prata om det”, säger Demirok.

Att vara svensk med utländsk bakgrund kan vara komplicerat. Efter en hatstorm sommaren 2021 uttryckte Demirok en viss trötthet över alla kommentarer om hans turkiska rötter.

Han skrev: ”Vet ni vad jag är riktigt j.vla trött på? Äldre, privilegierade och, dare I say, vita män. De slänger ur sig påståenden, gissningar och rena osanningar som de hävdar är fakta, sedan blir de kränkta när man ifrågasätter eller rent av motbevisar deras ’perfekta’ tes.”

Det gjorde saken ännu värre och Demirok raderade till slut tweeten. Men något i honom hade ändrats, han beskriver det som ett uppvaknande där han förstod att det fanns ett vi och ett dem.

– Jag är svensk och aldrig sett mig som någonting annat och plötsligt rycktes jag ut och blev något annat.

– För en stor grupp människor är jag inte svensk, fast jag inte kan se mig som själv som något annat än svensk. Det har jag upplevt sen jag blev partiledare också.

– Jag kommer inte låta det påverka mig. Jag är den jag är, men jag behöver prata om det. Om jag upplever det – som är privilegierad och har en plattform – då finns det människor som inte har samma förutsättningar som har en helt annan mamma. Hur bemöts en somalisk mamma i sin vardag?

– Vi håller på att slita sönder Sverige. De främlingsfientliga krafterna vinner allt mer mark.

”Jag brukar säga att jag fick känna på deras järnrör, innan det blev modernt”, säger han om överfallet på 1990-talet.

Egentligen är det inget nytt för Muharrem Demirok att ifrågasättas för sitt ursprung. I sitt linjetal som nyvald centerledare tog Demirok upp hur han som ung under 90-talet var livrädd för skinnskallarna som samlades runt tunnelbanestationen i Gamla stan.

Som nyinvald riksdagsledamot och partiledare hoppar han av vid just den tunnelbanestationen flera dagar i veckan. Centerpartiets kansli ligger bara ett stenkast bort.

Nittiotalet är längesen nu, men minnet när han jagades och misshandlades av skinnskallar som 15-åring sitter djupt.

– Vi var några kompisar som klev av tunnelbanan i Hornstull och blev jagade av skinnskallar.

– Jag gömde mig bakom en bil men de hittade mig. Jag brukar säga att jag fick känna på deras järnrör, innan det blev modernt.

– De gav sig på mig och gav mig en omgång, men jag tror att de till slut förbarmade sig över att jag var så liten. Det fysiska gick över ganska snabbt, men känslan av att vara utlämnad och bli påhoppad för något någon annan tyckte att du var, var påtaglig.

– Jag kommer ihåg en fest vi var på. Plötsligt märkte vi att musiken ändrades, jag tror det var Ultima Thule. Sen stod det ett gäng grabbar och heilade i vardagsrummet. Då kände vi att det var dags att lämna festen.

Ultima Thule beskrivs idag som vikingarock men hade under 90-talet starka band till organisationen BSS, Bevara Sverige svenskt och vit maktrörelsen. I dag anses de inte lika kontroversiella och något av ett husband för Sverigedemokraterna. Exempelvis är det partiledaren Jimmie Åkessons favoritband och han uppträder ibland tillsammans med dem.

– Vi har olika erfarenheter av samma band. Varje gång jag har hört Ultima Thule har det varit förknippat med att det varit fara å färde.

Muharrem Demirok har presenterat skolan som sin stora profilfråga.

Frågan om Centerns relation till SD har varit en av de frågor som Muharrem Demirok fått vid flera tillfällen sedan han blev partiledare.

– Det är inte en fråga för mig eller för Annie Lööf. Det är en centerpartistisk grundvärdering – alla människors lika värde, öppenhet och tolerans.

– Det handlar inte om att vara emot ett annat parti, det handlar om att vara tydlig i våra grundvärderingar. Frågan är större än SD.

– Så länge vi är så olika så kommer vi aldrig kunna ingå i ett samarbete där Centerpartiet och Sverigedemokraterna ingår i samma styre.

Efter ett uselt valresultat ska Centern nu ta nya tag. Muharrem Demirok har presenterat skolan som sin stora profilfråga.

– Skolfrågan är en naturlig landsbygdsfråga, menar Demirok och säger att det inte går att bara prata om hur mycket bränslet kostar när vi pratar om landsbygden.

”Gör nåt med pinnar”

En mer personlig process för Muharrem Demirok är att han sagt upp sitt turkiska medborgarskap.

– Jag har inga emotionella band till medborgarskapet. Om jag har det eller inte spelar ingen roll för mig, men jag tycker att debatten har blivit otroligt knepig, att just mitt dubbla medborgarskap är problematiskt.

– Jag är ju inte ensam, varken i riksdagen eller regeringen, om att ha dubbelt medborgarskap.

Muharrem Demirok klappar förstrött hunden Allans huvud. De lämnar inte varandras sida. Efter intervjun får Allan panik när Muharrem försvinner runt en knut för att fotograferas och blir inte lugn förrän han är inom synhåll igen.

Muharrem Demirok berättar att hans nya jobb och hans många dagar i Stockholm har gett Allan separationsångest.

Nu tittar C-ledaren och hans pressekreterare sig omkring för att se om det finns något annat Demirok kan göra under fotograferingen som känns lite ”lantligt”.

”Kan du inte göra nåt med pinnar?” säger pressekreteraren och tittar på en hög med grenar.

Sameh Egyptson akt 4

Aftonbladet är ett av Socialdemokraternas språkrör och muslimer är en avgörande väljargrupp för dem.

Nu samlas islamkramarna för att korsfästa Sameh Egyptson.

Jan Hjerpe, Ulf Bjereld, Peter Weiderud, Anna Ardin och här papegojan Mattias Gardell.

Egyptson lyckas inte bevisa att Brödraskapet etablerat sin underjordiska organisation i Sverige, men väl att det finns svenska muslimer som inspirerats av dess andliga vägledare, som Hassan al-Banna (1906–1949) och Yusuf al-Qaradawi (1926–2022). Det är inget nytt, men Egyptson tillför data som efter källkritisk kontroll för felciteringar och omgjorda sammanhang är av intresse för forskningen.

Om svenska muslimer har influerats av Brödraskapet blir den viktiga frågan vad det betyder. Vad i Brödraskapets politiska islamtolkning har svenska muslimer inspirerats av?

Egyptson betonar särskilt Bannas stegvisa reformism, Qaradawis konstruktion av islam som en balanserad mittenväg (wasatiyyah) som motverkar extremism och ”Den europeiska strategin” från 1995. Europa, sades det, kunde inte längre ses i termer av fientlig kolonialism utan som hem för miljoner muslimer som skall bete sig som goda och laglydiga medborgare.

Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”.

Europa var inte krigets utan samhällsfördragets (paktens) hemvist, vilket ”kräver ansvar” som Brödraskapets utpekade ”grå eminens” underströk 2008 i en intervju riktad mot väpnad jihadism. ”En muslim förråder inte, utan han utmärks av att vara lojal [mot sitt land]. Det är sant att Storbritannien, Spanien och andra har fört krig mot ett muslimskt land, men det betyder inte att man ska gå och spränga sig själv här och där.”

Förvisso kunde man hoppas att världen på sikt skulle vinnas för islam, på samma sätt som det finns kristna som ser Jesus som hela mänsklighetens frälsare och liberaldemokrater som önskar att världens alla länder blev liberaldemokratiska, men Brödraskapsinfluerade tänkare betonade att muslimer fick finna sig tillrätta som en minoritet bland flera i ett Europa som skulle förbli ickemuslimskt under överskådlig tid.

Så följer långa avsnitt om svenska muslimer som gått med i olika partier, bildat föreningar och studieförbund, samverkat mot rasism och diskriminering, krig och folkmord, och sökt stärka sina minoritetsrättigheter genom att skriva brev och samtala med myndigheter och politiker; samt insatser de gjort för landet, som att få svenskar kidnappade utomlands frigivna och lugna protester efter Muhammadkarikatyrer och rondellhundar.

Egyptson anför en myriad liknande exempel han ser som alarmerande tecken på hur långt konspirationens tentakler trängt in i svenskt samhällsliv. Muslimer som engagerar sig i svenska partier gör sig enligt Egyptson skyldiga till ”entrism” (taktiken att bli del av något för att främja en dold omstörtande agenda), medan muslimer som engagerar sig i muslimska folkrörelser och studieförbund gör sig skyldiga till ”enklavism”.

Det blir helt enkelt fel hur muslimer än gör, så länge de förblir muslimer.

Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”. Tesen bryter mot termens vedertagna betydelse som den process varigenom skilda enheter förenas i en större helhet. I stället förordar han en ”återgång” till ”den gamla betydelsen av integration som assimilering”, där minoriteter förenas med majoriteten genom att ge upp sina särskiljande drag.

Häri ligger avhandlingen måhända i tiden, men hur görbart och önskvärt är det?

Om man fruktar framväxten av ett muslimskt parallellsamhälle är då den bästa åtgärden att dra in offentliga medel till de muslimska rörelser som öppnar sig för revision och samverkan?

Svenska Kyrkan kräver

Tre pensionerade ärkebiskop med vänsterprofil utger sig för att tala för Svenska Kyrkan!

Det är politisk propaganda av vidrigaste slag!

För det första; Ärkebiskopen talar inte för Svenska Kyrkan! ÄB talar som en av flera miljoner medlemmar i SvK!

Svenska Kyrkan är hierarkiskt sett en upp-och-ned-vänd pyramid där basen är församlingarna är basen bildligt och bokstavligt!

Det blev många utropstecken men jag är så trött på politruker som utger sig far att vara Kyrkans talespersoner.

Artikel från Samnytt:

"Ledande företrädare för Svenska kyrkan och andra kyrkliga samfund protesterar i ett upprop mot regeringens klimatpolitik. Bakom uppropet står bland andra de tre tidigare ärkebiskoparna Antje Jackelén, KG Hammar och Anders Wejryd.

Uppropet, som publicerats på Svenska kyrkans hemsida, kräver först och främst att den så kallade reduktionsplikten behålls. Regeringen har lovat minska den till EU:s miniminivå från och med nästa år för att på så sätt kraftigt sänka dieselpriset. Det är något som kyrkotopparna motsätter sig.

”Fortsätt den pågående inblandningen (reduktionsplikten) av förnybara drivmedel i bensin och diesel; det är en nödvändig övergångsåtgärd innan Sverige hunnit utveckla en storskalig elbilism. Upphäv beslutet att sänka reduktionsplikten från 1 januari 2024!” skriver de 30 ”tunga namn med erfarenhet inom svensk kristenhet” som står bakom texten.

Kyrkotopparna kräver även ett förändrat skogsbruk i Sverige och en omställning som gynnar den biologiska mångfalden. Svenska kyrkan är själv en storägare av skogsmark, 460 000 hektar, och har kritiserats för att bedriva ett mindre ekologiskt medvetet skogsbruk än andra markägare.

Det regeringskritiska uppropet är bland annat underskrivet av de tre tidigare ärkebiskoparna Antje Jackelén, KG Hammar och Anders Wejryd samt av Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift.

Kyrkoledare från andra kyrkliga samfund står också bakom uppropet. Benjamin Atas, ärkebiskop för Syrisk Ortodoxa kyrkan, Karin Wiborn, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, samt Sofia Camnerin, generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, är tre av dem.

Reduktionsplikten infördes 1 juli 2018 av regeringen Löfven och innebär att en viss andel av all bensin, diesel och flygfotogen i Sverige måste vara bränsle som framställts från förnybara råvaror. Försvarsmakten är undantagen från kravet.

Från och med januari 2022 består 7,8 procent av bensinen och 30,5 procent av dieseln av förnybart bränsle. En planerad ökning av reduktionsplikten till 10,1 procent respektive 35 procent från första januari i år stoppades av den förra socialdemokratisk regeringen.

Från 2024 ska reduktionsplikten enligt lag vara 12,5 procent för bensin och hela 40 procent för diesel. Det är en ökning som högerregeringen alltså vill sätta stopp för. Dessutom vill regeringen sänka plikten till EU:s miniminivå.

Vi såg det inte komma

Bilden nedan är korrekt sett till vad regeringen gjorde när S tog över men det var Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna som krävde att vi skulle öppna våra hjärtan och öppna våra gränser!

De lät enfald bli mångfald!

DET NYA SVERIGE – EN EXPOSÉ ÖVER INVANDRINGSPOLITIKEN

(Del ett av tre) Sverige har gått från ett land med få invandrare till ett av Europas mest mångkulturella länder. "Sifferserierna skriker: Vi ser det komma!", skriver Erik Hörstadius i sin första del i en återblick på svensk invandringspolitik – och dess konsekvenser.

Detta är första delen av tre i Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitiken.

Titta på denna artikels toppbild. Den är från den 6 september 2021. Ett femtiotal vuxna män från två rivaliserande invandrarfamiljer – somliga beväpnade med tillhyggen – brakar samman i ett stort slagsmål utanför sjukhuset i Lund. En måndag. Mitt på blanka förmiddagen. Begrunda sedan det faktum att Sverige ligger i överlägsen Europatopp beträffande gängmord per capita. Och läs tyska tidningen Bild, som efter mordet på rapparen Einár beskrev Sverige som ”Europas farligaste land”. Kunde den här utvecklingen ha förutspåtts?

”Vi såg det inte komma”, sa Stefan Löfven i SVT:s Agenda i november 2019, apropå det eskalerande våldet. Men vilka var ”vi” som inte såg det komma?

Nej. Den har kommit som en fullständig överraskning. Det har vi statsministerord på: ”Vi såg det inte komma”, sa Stefan Löfven i SVT:s Agenda i november 2019, apropå det eskalerande våldet. Men vilka var ”vi” som inte såg det komma? Pronomenet kräver precisering. Många av oss nya och gamla svenskar har insett länge att invandringspolitiken bäddade för allt mer svårlösta problem, med uppenbara risker för förlorad samhällskontroll, förlorade generationer, förlorad tillit.

Eskalerad rivalitet. Polis tvingades ingripa vid våldsamheter mellan två invandrarfamiljer här utanför sjukhuset och på andra platser i Lund den 6 september i år. Foto: TT.

Det stadigt växande Sverigedemokraterna gav signal, förstås. Men också väljarna i stort. Sedan man började mäta inställningen till invandringen kontinuerligt för drygt trettio år sedan har väljarna efterlyst en minskning. Plus att forskare, medier, blåljuspersonal, socialtjänst, lärare med flera under alla år erbjudit ögonöppnande statistik, reportage, rapporter, vittnesbörd et cetera, som borde ha trängt ända in i Regeringskansliet. Faktum är att – som vi ska se – den som utan ideologiska skygglappar har betraktat och rört sig i invandrarlandet Sverige, har kunnat bada i larmsignaler, konsekvensanalyser och braskande målkonflikter.

Kanske borde också denna sifferserie ha stämt statsministern till eftertanke?


1980-talet: 21 000

1990-talet: 43 000

2000-talet: 71 000

2010-talet: 120 000

Den visar snittsiffran över årligen beviljade uppehållstillstånd under respektive decennium.

Under 2010-talet spädde alltså invandringen på Sveriges befolkning lika mycket under två månader som den gjorde under ett helår på åttiotalet. Trots att det finns färre ”enkla jobb” och större bostadsbrist nu. Det är en sifferserie som fullständigt skriker: Vi ser det komma! Fast det förutsätter såklart att man inte blundar hårt med båda ögonen. Det som nu följer är berättelsen om den svenska invandringens moderna historia – liksom hur den diskuterats.

1964 – Sverige blev ett invandrarland

Mitt eget födelseår, 1964, brukar lyftas fram som året då man började prata om att Sverige hade blivit ett invandrarland. Vid andra världskrigets början, ett kvarts sekel tidigare, var mindre än en procent av befolkningen född utrikes, och bara en promille utanför Europa.

MEN FESTUNG SCHWEDEN luckrades upp. Under kriget kom norrmän, danskar, balter och finska krigsbarn över gränsen i allt stridare ström. Vid freden hade 200 000 tagits emot. Efter kriget återgick flyktinginvandringen till att bli en marginalföreteelse.

Sydlänningarnas tänder och eventuella plattfothet synades: Du verkar frisk – välkommen att börja vid bandet på måndag!

Däremot inleddes en era av storskalig arbetskraftsinvandring, nära på fri. Förvisso krävdes tillstånd. Dessa prövades mot arbetsmarknadens behov och var i regel tidsbegränsade. Men svaret blev nästan alltid ja, på grund av arbetskraftsbrist under den industriella expansionen. Till en början organiserade Statens arbetskraftskommission rekryteringen. Sydlänningarnas tänder och eventuella plattfothet synades: Du verkar frisk – välkommen att börja vid bandet på måndag!

Den första vågen – österrikiska, ungerska och italienska arbetare och hantverkare – följdes snart av turkar, greker, jugoslaver. Parat med en stor nordisk arbetskraftsinvandring från främst Finland blev ”volymerna” snabbt flera tiotusentals årligen. Det saknades inte spänningar mellan LO och SAF. Facket oroade sig över låglönekonkurrens. Men på det stora hela svaldes arbetskraftsimporten av rekordårens exportindustri.

VI HADE ALLTSÅ EN INVANDRINGSPOLITIK. Men i princip ingen invandrarpolitik. (Eller integrationspolitik, som det kom att heta på nittiotalet.)

Åter till 1964 med en ny toppnotering: 40 000 invandrare. Tiden var mogen att börja diskutera konsekvenserna för samhället – och för invandrarna själva. David Schwarz, svensk-polsk samhällsdebattör, socialdemokrat och Förintelseöverlevare, publicerade en artikel i Dagens Nyheter. Rubriken löd ”Utlänningsproblemet i Sverige” och den ledde till en omfattande debatt.

Krav på ett flerkulturellt samhälle

Schwarz med flera började skissa på en annan politik än den rådande – men egentligen inte särskilt noga formulerade – assimilationspolitiken. Mot iakttagen rotlöshet hos invandrarna samt social exkludering från blyga och isolationistiska majoritetssvenskar, krafter som Schwarz menade kunde bringa samhället i sönderfall. Därför restes krav på att Sverige skulle bli ett ”flerkulturellt” samhälle.

Nedslag i den svenska invandringens äldre historia

Äldre tiders arbetskraftsinvandring var i princip ett randfenomen. Det gäller tyska hantverkare under medeltiden, finska svedjebrukare och vallonska järnbrukare under stormaktstiden. Till exempel stannade bara cirka tusen valloner kvar efter en flera decennier lång invandringsvåg.

Från 1860 gällde ”fritt folkutbyte”. Att resa in i landet och söka arbete var i princip oreglerat. Men inflödet var litet.

Från 1900-talets början infördes gradvis åtstramning, med pass, visum och försörjningskrav. En utvecklingstendens som kodifierades i Utlänningslagen 1927. I samband med lagens införande, fångade S-riksdagsmannnen Artur Engberg en del av stämningarna i följande formulering. ”Vi ha ju lyckan äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper.”

Under andra världskriget tillskapades Statens flyktingnämnd. Immigranter/flyktingar kunde nu få ekonomiskt bistånd från statskassan, något som tidigare legat på civilsamhället.

Efter kriget återgick flyktinginvandringen till att bli en marginalföreteelse. Mellan 1950 och 1970 kom totalt 24 000 flyktingar. (7 000 i samband med Ungernkrisen 1956.)

Året 1954 är viktigt. Dels inkorporerades internationella flyktingkonventioner i svensk lag, och politiska flyktingar gavs därmed goda möjligheter att få stanna. Dels skapades en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Förslagen haglade: Särskilda avdelningar i vården för invandrare utifrån etnicitet. Offentligt stöd till minoritets- och invandrarföreningar. Hemspråksundervisning. Schwarz formulerade det snärtigt: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!”

MOTRÖSTER FANNS förvisso. Kulturdebattören Michael Wächter menade att assimilation bör vara ”den självklara och eftersträvansvärda lösningen. Vi måste göra samhället så öppet och vänligt att den enskilde vågar lämna ursprungsgruppen utan rädsla”. Riksdagsmannen Hilding Johansson (S) kom med ett inlägg 1967: ”För att undvika onödiga motsättningar […] behöver de som invandrar anpassa sig socialt och kulturellt till svenska förhållanden. Man bör undvika språkliga och kulturella isolat.” Utrikesminister Torsten Nilsson, även han socialdemokrat, var mer lakonisk: ”De får bli svenskar eller åka vidare.” Men assimileringstanken försvann, först inom borgerligheten, sedan också inom socialdemokratin.

1975 – året då mångkultur infördes

Med sjuttiotalet kom industrikriserna. Arbetskraftsdörren drogs igen med en smäll, delvis efter fackliga krav. Lägg märke till att de egna behoven styrde politiken. Inte invandrarnas. Sweden first. Parallellt hade den av Schwarz initierade debatten satt i gång ett lagstiftnings- och utredningsmaskineri. 1969 grundades till exempel Statens invandrarverk. Och det började utgå offentligt stöd till invandrarföreningar. Den parlamentariska Invandrarutredningen lämnade 1974 in sitt slutbetänkande Invandrarna och minoriteterna. Där hette det: ”Minoritetspolitiken bör syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället upprätthålla och skapa respekt för egen språklig och kulturell identitet.”

Utredningen kan sägas ha kidnappats av aktivistiska tjänstemän med ideologisk hemvist i 68-vänstern.

En ny relation mellan invandrare och svenskar skulle skapas. Olika etniska grupper i Sverige skulle ömsesidigt påverka varandra, det handlade inte om den ena gruppens kulturella kapitulation inför den andra. En travestering av franska revolutionens paroller klädde politiken språkligt: ”Jämlikhet, valfrihet och samverkan.” Den nya linjen var tydlig. Assimilering nej, mångkultur ja.

ÅR 1975 ANTOGS DEN så kallade mångkulturpropositionen: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Kommunal rösträtt för icke-medborgare infördes.

En märklig omständighet är att detta centrala ideologiska skifte av politiken kom att diskuteras ganska lite politiskt, utanför kultursidorna. Invandrarutredningen hade inte givits specifika direktiv i riktningen mångkultur, fokus i den var ”anpassningsproblem”. Men lite hårt formulerat kan utredningen sägas ha kidnappats av aktivistiska tjänstemän med ideologisk hemvist i 68-vänstern.

”Vi måste ha en reglerad invandring – alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet”. Olof Palme (S) på frågan om hur man ska motverka ett svenskt Ku Klux Klan.

VÄRT ATT NOTERA ÄR DAVID SCHWARZ intervjuer med partiledarna från valrörelsen året efter. Där talar de sig varma för antidiskriminering, stöttning av invandrarföreningar, hemspråksundervisning. Medan dagens frågor – segregation, rasism, utanförskap, religiös extremism, våld – lyste med sin frånvaro. I partiernas inre – enkannerligen Socialdemokraternas – kunde konvulsioner fortfarande noteras. När 1 500 assyrier från Turkiet fick uppehållstillstånd 1975, varnade statsminister Olof Palme sin invandrarminister Anna-Greta Leijon: ”Du kan dra olycka över oss om för många kommer hit” skrev hon senare i boken Alla rosor ska inte tuktas.

INTE HELLER FOLKET VAR SJÄLVKLART med på noterna. Den första stora mätningen av svenskarnas attityder till invandrare hade presenterats 1974. Missnöjet var stort. Rapportförfattaren Arne Trankell talade om svenskarnas ”vidskepelse och okunnighet”.

I en intervju med Olof Palme tre år senare frågade David Schwarz hur man motverkar att utvecklingen leder till ett svenskt Ku Klux Klan. ”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av”, svarade Palme. ”Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem.”

1989 – Murar faller, murar byggs

Efter några år med nettoutvandring på sjuttiotalet kom flyktinginvandringen i gång i allt större skala. Men det vållade inga partistrider att tala om när till en början chilenare, iranier och båtflyktingar från Vietnam flydde politiskt förtryck. Och en rapport från 1981 visades på klart högre acceptans för invandring jämfört med Trankells undersökning sju år tidigare.

Men somliga tittade runt hörn. Den oförtröttlige Schwarz noterade att invandrarna var på väg att bli majoritet på vissa håll: ”För de svenskar som bor i sådana områden förändras gradvis deras vardag och yttre miljö, förändringar som ofta uppfattas som hot. En del av dem börjar rentav känns sig som främlingar i sitt eget land” skrev han i Invandrare och minoriteter 1980.

”Det hade börjat talas om landet i norr som flödade av mjölk och honung. Ekonomiska migranter eller flyktingar?”

Även i media uppstod gnissel när invandrarverkligheten skulle beskrivas. Journalisten Erik Fichtelius berättar i boken Äkta nyheter: journalistik i demokratins tjänst (2021) om Ekot-reportern Anders Thunberg som i början av åttiotalet kunde visa att de assyrier som i medierapporteringen beskrivits som svårt förföljda, i själva verket ”flydde” av ekonomiska skäl. ”Det hade börjat talas om landet i norr som flödade av mjölk och honung. Ekonomiska migranter eller flyktingar? Thunberg erbjöd komplexitet i verklighetsbeskrivningen, det skulle han ej gjort …”, skriver Fichtelius.

SVENSKA KRISTNA BLEV JÄTTEARGA. Och filosofiprofessorn Harald Ofstad, moralisk auktoritet, skrädde inte orden: »Det senaste exemplet på ovilja och svartmålning av de asylsökande assyrierna är en rad program som Ekoredaktionen är ansvarig för. Här får vi veta att assyrierna ljuger och bedrar svenska myndigheter. De utnyttjar svenskarnas humanitet och naivitet. [ … ] Detta är hets mot folkgrupp. Vi har alla fördomar. Men några av oss är något mer medvetna om att vi har dem och gör något mer för att bekämpa dem än denne naive eller ondsinte reporter.«

”Den humanitära stormakten”

Att notera är också en förskjutning i praxis vid den här tiden avseende vad det innebar att vara flykting. Minderåriga, krigsvägrare och de som fruktade för tortyr fick uppehållstillstånd allt lättare. Det är också här någonstans som den svenska självbilden (och omvärldsbilden?) börjar vetta åt hållet »den humanitära stormakten.« Inte minst genom en unikt generös anhöriginvandring.

SPÄNNINGARNA I FRÅGAN, i grunden små, gav sig ändå till känna ibland. När ett utredningsförslag behandlades av riksdagen 1984 ville Moderaterna förändra i restriktiv riktning genom att stryka »flyktingliknande skäl«. Men S-regeringen fick igenom de nya riktlinjerna tämligen intakta. Remissvaren är intressanta. LO betonade att invandringen inte fick försvåra integration eller inkräkta på välfärden. Amnesty, Svenska kyrkan och Svenska flyktingrådet framhöll å andra sidan att välfärdsstatens mottagningskapacitet inte fick påverka asylpolitiken. Volymfrågan var alltså redan då anatema för somliga. Och under åttiotalets andra halva började det mullra på sina håll.

Sjöbo-bonden Sven-Olle Olsson blev känd när han ordnade folkomröstning om huruvida kommunen skulle ta emot 15 flyktingar. Sju av tio väljare röstade nej. I september 1988 uteslöts han ur Centerpartiet. Foto: TT.

DEN CENTERPARTISTISKE GRISBONDEN Sven-Olle Olsson i Sjöbo tog initiativ till en kommunal folkomröstning om flyktingmottagandet: »Skrämmer det er ändå inte lite granna att de här människorna kommer från vilt främmande kulturer, med främmande religion, främmande tänkesätt, främmande handlingsmönster?«, undrade han. Två tredjedelar av kommunens invånare, 64 procent, höll med och röstade nej till flyktingmottagande 1988.

Året efter tätnade dramatiken när östblocket föll samman och bland annat tusentals turkbulgarer sökte sig norrut i Europa. Socialdemokraternas verkställande utskott höll bekymrat möte. »Om vi inte vidtar några åtgärder, utan bara låter detta löpa, kommer det att slå tillbaka mot de flyktingar som redan är här«, sa statsminister Ingvar Carlsson enligt protokollen. »Detta kan vi inte utåt diskutera. Men vi borde ha en grupp som började fundera i yttersta diskretion över vad vi gör om något sådant skulle inträffa. […] Lars-Eric Lövdén sa till mig häromdagen, att händer inget snabbt, blir detta en krutdurk. Stig Malm har refererat situationen på arbetsplatserna. Och kommunerna klarar inte att ta emot fler.«

Vid det så kallade Luciabeslutet 13 december 1989, som innebar ett stopp för turkbulgarerna, menade invandrarminister Maj-Lis Lööw att Sverige »nått gränsen för vad vi klarar av«. I fortsättningen skulle bara konventionsflyktingar samt de med så kallade »särskilt starka skyddsbehov«, få asyl. Krigsvägran och »flyktingliknande skäl« skulle inte längre godtas. Beslutet kom senare att rivas upp av regeringen Bildt, främst efter påtryckningar från Folkpartiet.

Detta är första delen av tre i journalisten Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitikens historia. I nästa del tar han oss igenom nittiotalet – årtiondet då invandringsdebatten tog fart i de bredare lagren. Då Expressens chefredaktör tvingas avgå efter löpsedeln ”KÖR UT DEM” och Ny Demokrati kommer in i riksdagen.

(Hela artikelserien finns i senaste pappersutgåvan av Fokus).

Semester i hemlandet

Den som kommer till Sverige som asylsökande och beviljas asyl ska naturligtvis inte semestra i landet vederbörande har flytt från.

Om så sker ska vederbörande fråntas alla förmåner som följer med uppehållstillståndet och tvingas söka uppehållstillstånd på andra grunder då asylskäl knappast är aktuellt.

Högerklicka på bilden och välj ny flik så blir texten större

Att semestra i det land man flytt från har under de senaste åren blivit ett diskussionsämne inom de europeiska länderna. Bulletin har gett Novus i uppdrag att undersöka hur utlandsfödda ser på återvandring, sina barns uppväxtvillkor och att semestra i sitt födelseland. Urvalet består av 1050 utrikes födda personer och undersökningen gjordes mellan 18 och 24 augusti.

Undersökningen visar att endast två procent av de utlandsfödda planerar att återvända till sitt födelseland i framtiden, medan 16 procent svarar kanske. 76 procent menar att de har för avsikt att stanna, bland de som kommit till Sverige från ett utomeuropeiskt land är andelen 81 procent. 53 procent av de utrikesfödda anser att Sverige är ett bättre land för ens barn att växa upp i jämfört med hemlandet, medan 9 procent anser att Sverige är sämre än hemlandet. 33 procent svarar varken eller.

I Bulletins/Novus undersökning har 85 procent utlandsfödda någon gång besökt sitt hemland som semestermål. Bland de som kom som anhöriginvandrare har 92 procent rest tillbaka till sitt födelseland för att semestra minst en gång, medan siffran är 79 procent bland dem som kom som flyktingar. Den grupp utlandsfödda där högst andel aldrig har semestrat i sitt födelseland är de adopterade, där 41 procent inte besökt födelselandet sen de kom till Sverige.

Novus påpekar att det ligger i sakens natur att de som deltar i deras undersökningar är någorlunda väl integrerade i Sverige, eftersom de svarar på frågor på svenska. De politiska förhållandena i deras ursprungsländer kan därför ha förändrats, eftersom tiden gått.

Men 79 procent är ändå en väldigt hög siffra med tanke på att vi talar om de som kommit till Sverige och hävdat att de är flyktingar.

I Norge rapporterade Aftenposten år 2018 att 24 procent av invandrare från Somalia, 40 procent av invandrare från Afghanistan, 55 procent av invandrare från Iran och 71 procent av invandrare från Irak regelbundet reste till sitt hemland. Uppgifterna hade enligt Aftenposten tagits fram av Norges statistiska myndighet SSB. En skillnad med Bulletins/Novus är att de norska siffrorna är andel invandrare som regelbundet semestrar i sitt hemland, medan de svenska siffrorna redovisar de som rest minst en gång.

De flesta länder tillåter personer som blivit medborgare att återvända till sitt hemland på semester. Att så många som ursprungligen kom som flyktingar reser tillbaka tyder samtidigt på att skyddsbehovet inte längre gäller, eller kanske aldrig var så stort.

Regelverken för asylsökande som inte har beviljats medborgarskap ser olika ut beroende på land. I Sverige finns inga begränsningar för flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd att resa tillbaka till sitt hemland. Däremot kan flyktingstatus återkallas om det visar sig att personen inte längre behöver internationellt skydd från sitt hemland, samt i de fall asylsökande visat sig lämna oriktiga uppgifter om skyddsbehov. Andra länder har strängare regelverk. Schweiz tillåter exempelvis inte asylsökanden resa tillbaka till sitt hemland för att träffa släkt eller semestra, förutom under väldigt speciella omständigheter. Inträffar detta förlorar den utrikesfödde rätten att fortsatt ha uppehållstillstånd i Schweiz, enligt UNHCR.

Även i Tyskland blev asylsökandes semesterresor till hemlandet en politiskt fråga, då semesterresor ansågs vara oförenliga med påståendet att man flyr för sitt liv och söker skydd i Tyskland på grund av fara i hemlandet. I ett uttalande år 2019 varnade Tysklands dåvarande inrikesminister Horst Seehofer flyktingar att de skulle utredas och fråntas sina uppehållstillstånd vid resor till hemlandet.

“Om någon, en Syrisk flykting, regelbundet semestrar i Syrien så kan han inte ärligt påstå sig vara förföljd i Syrien”, sade han och lade till “vi skulle vara tvungna att frånta honom hans flyktingstatus”.

Enligt DW ledde utredningar exempelvis år 2016 till att 66 flyktingar från Irak och Syrien fråntogs sina uppehållstillstånd, och inte ansågs ha skyddsbehov längre då de hade åkt på resor till sitt hemland.

Även Angela Merkel har kritiserat flyktingars semesterresor till hemlandet, och menade att det kunde tolkas som att skyddsbehovet borde omprövas.

RÄTTELSE: I artikeln stod tidigare att Sverige inte har begränsningar för den som fått asyl att återvända till sitt ursprungsland. Migrationsverket har påpekat: ”Det påståendet är direkt felaktigt, flyktingstatus kan återkallas om det visar sig att personen inte längre behöver internationellt skydd från sitt hemland eller om hen lämnat oriktiga uppgifter om ett sådant behov.” Texten har korrigerats.

Ryssland och islam

 

Det är möjligt att allt muslimskt kaos som drabbar oss just nu har sina rötter i Putins krigskansli.

ANNA DAHLBERG

Hur infiltrerat är Sverige egentligen?

KTH och Chalmers har under de senaste fem åren tagit emot 30 forskarstudenter från Kina som har kopplingar till Folkets befrielsearmé (PLA).

Koranbränningar väcker starka reaktioner och framstår som ett svåröverträffat verktyg för en främmande makt som vill skada Sverige.

Den senaste tidens nyheter om Muslimska brödraskapet, kinesiskt spioneri vid svenska universitet och gängkrig som styrs från utlandet måste bli ett uppvaknande. Sverige står vidöppet för påverkan från främmande makt.

I veckan presenterade Säpo sin lägesbild av hoten mot Sverige. Med tanke på det sprängstoff som årsboken innehåller fick den märkligt lite uppmärksamhet.

Det offentliga Sverige reagerade med en kvävd gäspning. Att Säpo säger att hoten mot Sverige ökar har blivit lika förväntat som att Bris uppger att fler barn än någonsin ringde under sommarlovet.

Men faktum är att det finns skäl att lyssna extra noga denna gång. Säpo berättar bland annat att ryska specialförband, som kan genomföra sabotage, är verksamma mot Sverige. På frågan om specialförbanden finns på plats och opererar i Sverige väljer Säpo att inte svara. Var och en får dra sina egna slutsatser.

Vidare slår Säkerhetspolisen fast att Ryssland använder sig av ombud för att destabilisera och påverka Sverige. Vi kan förvänta oss sabotage, desinformation och att den ryska regimen använder våldsbejakande extremister för att destabilisera det svenska samhället (!).

I klartext: Om det sker upplopp eller smäller någonstans i Sverige kan det mycket väl finnas en rysk beställare i bakgrunden.

Lägger man ihop Säpos lägesbild med den senaste tidens nyhetsskörd framträder en bild av ett land som har svårt att värja sig mot omvärldens påverkansförsök.

Ta bara gängvåldet. Det har alltmer fått karaktären av en beställarverksamhet där ledargestalter betalar för att få uppdrag utförda, inte sällan av minderåriga. Flera av de mest kända gängledarna opererar dessutom från utlandet.

När det sprängdes som mest i Stockholm för några veckor sedan pekades den ”kurdiske räven” ut som en huvudman. Han styr numera narkotikahandeln från Turkiet. Det kräver ingen större fantasi för att tänka sig att flera olika slags aktörer kan ha intresse av att göra affärer med en sådan figur.

Gängbrottsligheten erbjuder en ypperlig möjlighet att ”mjuka upp” Sverige för alla som intresse av den saken.

Andra aktuella exempel är koranbränningarna och LVU-kampanjen. Polisen nekade nyligen tillstånd till en ny koranbränning utanför Turkiets ambassad. Expressen kunde efteråt avslöja att mannen som stod bakom ansökan sprider rysk propaganda på nätet. Utan att slå fast mer än så i det enskilda fallet kan man konstatera att koranbränningar just nu framstår som ett svåröverträffat verktyg för en främmande makt som vill skada Sverige.

Det pågår som bekant också en desinformationskampanj på nätet mot svensk socialtjänst, som anklagas för att kidnappa muslimska barn. Kampanjen drivs av flera aktörer i Sverige såsom islamistiska imamer, partiet Nyans och enskilda drabbade familjer samtidigt som den har fått internationella vingar.

Även här måste man fundera över vem eller vilka i omvärlden som har intresse av att så splittring i det svenska samhället, undergräva tilliten till myndigheter och stärka ställningen för dessa ”entreprenörer i ilska” som den granskande sajten Doku kallar kampanjens härförare. En så här välkoordinerad kampanj sker knappast av en slump.

Återigen slås man av vår maktlöshet. Det svenska samhället framstår alltmer som en klaviatur som vem som helst kan sätta sig ner och spela på anonymt.

Den senaste tiden har såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet rapporterat om hur svenska universitet i praktiken hjälper Kina att vässa sin militära förmåga. KTH och Chalmers har under de senaste fem åren tagit emot 30 forskarstudenter från Kina som har kopplingar till Folkets befrielsearmé (PLA).

Men Kina hämtar inte bara avancerad teknologi från Sverige, utan bedriver också ett omfattande påverkansarbete via den så kallade enhetsfronten. Det handlar om ett nätverk av vänskapsföreningar, skolor, helgskolor, medieföretag med flera som alla går den kinesiska regimens ärenden i Sverige.

Kina vill till varje pris undvika att den kinesiska diasporan runtom i världen ska kunna användas som en språngbräda för oppositionella krafter. Därför ser regimen till att ha full kontroll över det kinesiska civilsamhället även utomlands.

Här finns uppenbara likheter med Muslimska brödraskapets infiltrationsförsök. Även där finns en ambition att sprida den rätta läran via ett brett nätverk av skolor och föreningar. Om man ska tro Sameh Egyptsons omstridda avhandling är det också exakt vad som har skett i Sverige.

När dammet har lagt sig efter bråket vid Lunds universitet kvarstår intrycket av att Egyptson i allt väsentligt har rätt i sin analys. En imam i Malmö medger exempelvis till Sydsvenskan att Islamiska förbundet kallas ”brödraskapet” i folkmun bland arabisktalande och att föreningen har varit en del av MB åtminstone fram till år 2018.

Nyckelpersoner ur denna krets har inte bara drivit skolor i Sverige, utan även haft inflytande i partier som S, M, C och MP. Varje år betalar dessutom kommuner och myndigheter ut hundratals miljoner kronor till denna islamistiska sfär, som enligt Egyptson är kopplade till Muslimska brödraskapet.

När man lägger alla dessa exempel på utländsk påverkan ovanpå varandra är det lätt att drabbas av en förlamande känsla. Det öppna samhället är oerhört sårbart för aktörer som vill oss illa och försöker fjärrstyra den svenska demokratin.

Men Sverige måste tvärtom svara med ökad beslutsamhet. Vi behöver inse att motståndskraft bygger vi inte bara genom att lagra konstgödsel och diesel i bergrum. Det handlar minst lika mycket om att stärka förmågan att stå emot påverkanskampanjer, infiltration och desinformation.

Dagens Sverige har både styrkor och svagheter. Vi har fortfarande en hög grad av tillit och en låg grad av korruption, exempelvis. Samtidigt har vi stora diasporor som främmande makt kan ha intresse av att infiltrera och övervaka. Dessutom finns det uppenbara sårbarheter i det svenska samhället som kan utnyttjas, såsom brister i den inre och yttre säkerheten och en haltande integration. Även lagstiftningen är för svag i viktiga avseenden.

Ett första steg är att öka medvetenheten om vad som pågår. Den svenska naiviteten behöver ge vika för en ökad grad av misstänksamhet. Då kommer färre att vilja vara nyttiga idioter åt främmande makt.

Men staten måste också ta makten över beslut som i dag fattas på alldeles för låg nivå. I andra länder är det självklart att säkerhetstjänsten kan lägga sig i universitetens antagningar av kinesiska studenter till känsliga program. Lika givet borde det vara att staten måste kunna stoppa utländska fastighetsköp i närheten av militära anläggningar, exempelvis. Nyligen avslöjade Expressen att en rysk affärsman äger en strandtomt vid inloppet till militäranläggningen Muskö i Stockholms skärgård.

Den sortens hjälplöshet kan vi inte lasta någon annan för. Den är vårt eget förbaskade ansvar!

LÄS MER: Peter Hultqvist sov på sin post

LÄS MER: Svenska universitet ska inte sponsra Kinas armé

LÄS MER: Varför vill KTH hjälpa Kina att sprida förtryck?

LÄS MER: Skydda skärgården från ryska oligarker

A-traktorer

A-traktorreglementet där snabba personbilar hastighetsbegränsas digitalt är ett fiasko!

Vilken datorbegåvad tonåring som helst kan installera en nästan osynlig manick som låter "traktorn" göra 250 kilometer i timmen.


Det här är numera en typisk nyhetsartikel med små variationer.

En 15-årig pojke försökte under lördagskvällen köra ifrån polisen i en A-traktor.

Färden gick i 180 kilometer i timmen innan en spikmatta fick stopp på bilen.

En polispatrull blev minst sagt förvånad när de efter en vild polisjakt i 180 kilometer i timmen lyckades få stopp på en personbil öster om Kilafors.

Bilens förare var bara 15 år, i bilen satt ytterligare sex tonåringar – och bilen visade sig dessutom vara registrerad som en A-traktor.

– En patrull skulle stoppa bilen för kontroll men föraren valde att inte stanna och ett förföljande inleddes, säger Thomas Bertze, befäl vid polisregion Mitt.

Jakten gick upp till 180 kilometer i timmen i Söderhamn samt söderut på E4 och sen västerut mot Bollnäs. Flera patruller samt en helikopter deltog i insatsen som pågick i 30 minuter innan en spikmatta fick stopp på bilen.

– Patrullerna trodde ju att det var en vanlig bil man förföljde eftersom bilen inte hade några skyltar som säger att det är en A-traktor. En A-traktor ska dessutom bara kunna köra i 30 kilometer i timmen, säger Thomas Bertze.

Föraren visade sig vara en 15-årig pojke och i bilen fanns ytterligare sex minderåriga.

Ingen skadades under den vilda färden, men pojken misstänks för olovlig körning, rattfylleri under påverkan av narkotika samt vårdslöshet i trafiken. A-traktorn har tagits i beslag.

– Det var inget bra beslut att åka ifrån oss. Det var rena turen att ingen skadades. Som tur är var vägarna väldigt lugna på trafik, säger Thomas Bertze.

Muharrem Demirok akt 1

Dagens Demirok ◄nyhetslänk Google

"Man får som bekant bara en chans att ge ett första intryck, och Muharrem Demiroks bestående avtryck under sin första månad som ledare för Centerpartiet är att hans företrädare fortfarande verkar sitta kvar." Citat Svenska Dagbladet.

Annie Lööf och hennes väldresserade partistämma ville ha Demirok som ordförande. Den lika väldresserade valberedningen ville också ha Demirok.

Centerpartiets kärnväljare hade föredragit Helena Lindahl eller Emil Källström men de kom inte ens med i diskussionerna.

Nu sitter vi i skiten!

Ett parti som har styrts mot vänsterträsket och en ordförande som ingen tror på.

Bland journalister ingår Centerpartiet nu i det rödgröna gänget!

Det är sämre än Socialdemokraternas experiment med Sahlin & Juholt.

Annie Lööf drev Centerpartiet bort från landsbygden och in till Stureplan med muppar som Martin Ådahl. Michael Arthursson och Fredrick Federley.

Det enda kloka val som partistämman presterade var Ulrika Liljeberg som andre vice ordförande.

Centerextremistens blogg

Sameh Egyptson akt 3

Det var sorgligt att de rödgröna vägrade delta!

Högerklicka på artikeln och välj ny flik så blir texten större

Sakine Madon: Hela riksdagen borde lyssna på Sameh Egyptson!

Forskaren Sameh Egyptson presenterade i torsdags sin uppmärksammade avhandling under ett riksdagsseminarium.

Ert missriktade stöd har skadat vanliga muslimer, sade Egyptson till de närvarande riksdagsledamöterna.

Sameh Egyptsons doktorsavhandling ”Global politisk islam?: Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige” har beskrivits som kontroversiell. Men när jag bläddrar i den har jag svårt att se det kontroversiella. Tesen – att svenska Islamiska förbundet är en del av Muslimska brödraskapet – är inte ny.

För några år sedan släppte till exempel Myndigheten för samhällsskydd och beredskap en rapport av Aje Carlbom, biträdande professor i politisk antropologi vid Malmö universitet. Carlbom nämnde då Islamiska förbundet, Sveriges unga muslimer, Sveriges muslimska råd och studieförbundet Ibn Rushd som associerade till Muslimska brödraskapet (16/3, 2018).

Vad Egyptson har gjort är att fördjupa, kartlägga och analysera. Bakom avhandlingens 744 sidor ligger flera års arbete.

Muslimska Brödraskapet är en politisk-religiös organisation som grundades i Egypten. Brödraskapets mål är att religionen ska genomsyra inte bara den privata sfären, utan även politiken och lagstiftningen. Därmed inte sagt att anhängarna förespråkar våld eller nödvändigtvis är emot demokrati. Så ska man inte få arbeta för sharia och islamism om man så vill? Det kan man för all del göra. Men frågan är varför det övriga samhället och staten ska bidra till att motverka jämställdhet, hbtq-rättigheter, yttrandefrihet och integration.

Egyptons avhandling riskerar att dra undan mattan för aktörer som i åratal har fått bidrag, startat friskolor och i medier getts rollen som representanter för svenska muslimer.

Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan, påpekar att dessa årligen ges hundratals miljoner kronor från kommuner, Folkbildningsrådet, Sida och Myndigheten för stöd till trossamfund. "Det finns bokstavligt talat hundratals miljoner skäl till de hätska angreppen mot Egyptson", skriver Ranstorp (SvD, 15/2).

När Egyptson på torsdagen presenterade sin avhandling i riksdagen fick han även stöd av bland andra Sten Widmalm från Uppsala universitet (fristående krönikör här på sidan). Egyptsons tillvägagångssätt är inte ovanligt inom samhällsvetenskapen, jag har suttit i betygsnämnder och sett betydligt sämre skrifter släppas igenom, sade han. Widmalm påpekade att även Evin Ismail, som forskat om Muslimska brödraskapets antisemitism, utsattes för hot och påtryckningar.

I Uppsala stängdes nyligen Imanskolan, som nämns i den nya doktorsavhandlingen, och häromåret debatterades kommunens bidrag till studieförbundet Ibn Rushds lokala avdelning. S, MP och V ville inte dra in stödet, som därför fortsatte (UNT, 28/5 2021). Att frågan delar de politiska blocken märktes på riksdagsseminariet i torsdags.

Ledamöterna gick upp en efter en för att ställa frågor till Egyptson, ledamöter från "Tidöpartierna". När jag frågar Robert Hannah (L), den ledamot som hade bjudit in Egyptson till riksdagen och som höll i arrangemanget, om det fanns politiker från oppositionen på plats svarar han nej. Inte en enda från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Centerpartiet.

Hur är det möjligt? Socialdemokrater som Ann-Sofie Hermansson, Carina Hägg och Nalin Baksi (tidigare Pekgul) har sedan länge varnat för det som tas upp i Egyptsons avhandling.

Egyptson avrundade riksdagsseminariet med en vädjan till politikerna i salen: ert missriktade stöd har skadat vanliga muslimer, det är ert uppdrag att ändra på det. Trist bara att rödgröna ledamöter inte ens bemödade sig att gå dit.

"Politiken har gjort muslimer en björntjänst"

Riksdagsledamoten Robert Hannah (L) bjöd in Sameh Egyptson till riksdagen för att låta honom berätta om sin omdebatterade avhandling om global politisk islam.

Sameh Egyptson, nybliven teologie doktor, hade ett huvudbudskap på riksdagsseminariet om hans avhandling om global politisk islam: Politikerna har gjort Sveriges muslimer en björntjänst genom att stötta extremister.

– De har stött och gett makt åt en ultrakonservativ grupp att representera muslimer i Sverige, säger Egyptson efter seminariet som ordnades av Robert Hannah från Liberalerna.

Björntjänsten för muslimer i allmänhet och för samhället är att det ger en felaktig bild av muslimer och ger extrema grupper makt och bidrag till sin verksamhet av allmänna medel.

Ett 50-tal åhörare hade kommit, bland dem riksdagsledamöter från regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Robert Hannah beklagar att ingen från oppositionen hade anmält sig.

– Det är tråkigt i att ingen där vill lyssna till hans forskning, säger Hannah.

Egyptson fick sin avhandling ”Global politisk islam? Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige” godkänd vid Lunds universitet för bara två veckor sedan. Han beskriver den som resultatet av 20 års arbete och bevisar, enligt honom själv, att svenska samhället är infiltrerat av islamister. Närmare bestämt av Muslimska brödraskapet – ett stort internationellt sunnimuslimskt nätverk med en idé om att islam, med sharialagar och kalifat, ska influera politiken.

Det svenska förbundet har även gjort sig till allmänt språkrör, startat skolor, ungdomsförbund och studieförbund och därigenom tagit emot svenska skattemedel, hävdar Egyptson.

Muslimska brödraskapet har enligt honom ett ideologiskt mål som strider mot den liberala demokratin.

Robert Hannah tycker att Egyptson lyckas visa på kopplingar som inte går att förneka. Politikens svar på det hela måste bli att ställa hårdare och tydligare demokrativillkor för de som söker bidrag från det offentliga.

– Det här ger tydligare fakta på bordet och gör det möjligt för myndigheterna att göra djupare granskningar och bättre bedömningar. Vi ska inte ge en enda skattekrona vare sig till radikala islamister, nazister eller våldsamma vänsterrörelser, säger Robert Hannah.



Andreas Johansson Heinö

Sameh Egyptson har rätt

17 februari 2023 17:17

Därför skapar hans kartläggning ett ramaskri.

Salen var fullsatt när Sameh Egyptson försvarade sin doktorsavhandling”Global politisk islam? Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige” förra fredagen.

Andreas Johansson Heinö är statsvetare och förläggare på tankesmedjan Timbro.

I april 2013 blomstrade alliansen mellan Socialdemokraterna och det muslimska civilsamhället. Omar Mustafa, som då varit ordförande för Islamiska förbundet i Sverige i tre år, valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Många års brobyggande hade äntligen betalat sig.

En vecka senare var drömmen krossad. Stefan Löfven hade pekat med hela handen: de två rollerna gick inte att förena. Omar Mustafa avgick och rev i fallet upp ett djupt sår av misstroende rakt genom arbetarrörelsen.

Den gången började allt med ett avslöjande i Expo: Mustafa hade bjudit in kända antisemiter som talare till förbundets konferenser. Drevet gick inte att stoppa. Anklagelser om rasism och islamofobi haglade mellan högt uppsatta partikamrater. När en tungviktare som Mona Sahlin klev in i den socialdemokratiska viskleken hade Mustafa själv förvandlats till antisemit.

Tio år senare är Mustafa tillbaka som birollsinnehavare i Sameh Egyptsons avhandling ”Global politisk islam? Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige”.

Egyptsons nu välbekanta tes är att Islamiska förbundet i praktiken utgör den svenska grenen av det mytomspunna Muslimska brödraskapet. Brödraskapet bildades i Egypten på 1920-talet, spreds till Europa efter kriget och verkar sedan 1990-talet systematiskt för att inom de befintliga demokratiska ramverken stegvis islamisera Europa. Den islamiska staten ska uppstå genom stegvisa reformer, inte genom revolution.

Bit för bit lägger Egyptson sitt pussel och visar slående likheter och uppenbara influenser mellan brödraskapet och islamiska förbundet, såväl organisatoriskt som ideologiskt och i praktisk politik. Det är i sig en välmotiverad kartläggning av ett om inte vitt så i alla fall färglöst fält på den nutida samhällsvetenskapliga kartan, som därutöver får politisk sprängkraft genom miljonrullningen av skattepengar till förbundets många förgreningar (diverse ungdomsförbund, studieförbundet Ibn Rushd, och så vidare).

Reaktionerna på Egyptsons akademiska mandomsprov är förutsägbara och följer närmast perfekt de skiljelinjer som stakades ut redan för tio år sedan. Från mitten och högerut: applåder, tacksamhet, beundran. Från vänster: anklagelser om övergrepp, rasbiologi, forskningsetiskt haveri.

De senare fick visst understöd när Torsten Jansson, en av betygsnämndens tre ledamöter, ville underkänna avhandlingen. Sådant händer inte. Systemet är riggat för att det inte ska kunna hända. Om det ändå händer borde avhandlingen ha sensationellt svaga kvaliteter.

Att Sameh Egyptsons disputation har väckt ett så stort intresse beror inte på att han har fel utan på att han har rätt.

Eller så är det något annat som spökar. Jag har inga skäl att ifrågasätta Torsten Janssons motiv. Jag kan bara konstatera att jag har läst många avhandlingar som hade varit chanslösa om de minimikriterier han stipulerar verkligen vore standard.

Oavsett hur det är med den saken tror jag att de som nu avfärdar avhandlingens resultat med hänvisning till metodologiska brister gör sig själva en otjänst. För låt oss tala klarspråk: att Sameh Egyptsons disputation har väckt ett så stort intresse beror inte på att han har fel utan på att han har rätt.

Mustafa-striden för tio år sedan handlade om värderingar. Vilka uppfattningar om judar, homosexuella och om jämställdhet var egentligen sanktionerade av Islamiska förbundets högsta ledning och i vilken utsträckning kunde dessa rymmas i ett parti som Socialdemokraterna? Mustafa föll eftersom han inte förmådde formulera trovärdiga och koncisa svar på dessa frågor.

Konflikten var smärtsam eftersom den blottade en inneboende konflikt mellan att värna progressiva värderingar och samtidigt förespråka en generös invandrings- och minoritetspolitik.

Sameh Egyptsons avhandling godkändes av betygsnämnden. En av tre ledamöter ville underkänna den.

Sedan dess har hela landskapet förflyttat sig, bort från de mångkulturella idealen. Få tycks längre våndas över huruvida de intoleranta bör tolereras. I höstas diskvalificerade sig en partiledarkandidat i Centerpartiet genom att inte tillräckligt snabbt vara tillräckligt entusiastisk inför tanken på att fronta en Pride-parad. Värdepluralismen reas ut.

Det kontroversiella i Egyptsons analys är snarare överlappningen mellan Brödraskapets långsiktiga plan om en islamisk stat i Europa och högerextrema konspirationsteorier om en muslimsk demografisk revolution.

Rent intellektuellt är det inte så svårt att hålla isär verkligheten från fantasin. Men det förutsätter att man, likt Egyptson, väljer att se Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet som politiska rörelser med ambition att påverka inte bara partier och myndigheter utan också muslimska invandrare. De är inte representanter för en minoritet. De är entreprenörer på en religiös och politisk marknad.

Miljöpartiet Mupparna akt1

Vanliga väljare har insett detta men S-strateger stödröstar för att få ihop regeringsunderlag och journalistkåren gör allt vad de kan för att dölja mupparnas stolligheter.

Valanalys ingress

Analysen

MP hade varit störst om inte alla var så dumma. Publicerad 23 feb 2023 kl 06.00

Språkrören Stenevi och Bolund på 2022 års valvaka. Stor lättnad, förstås, över att man hankade sig kvar i riksdagen. Men 5,1 procent är ingen succé, direkt.

Det finns ingen plats för självömkan i politiken, skrev Centern i sin valanalys.

MP har en något annorlunda uppfattning.

Det är inte mycket till valanalys som Miljöpartiet levererat. Den 18-sidiga skriften påminner mer om en missnöjd insändare, adresserad till Verkligheten.

MP hade allt emot sig. Klimatfrågan uppmärksammades på fel sätt. Energifrågan blev jättestor och högern gafflade om att kärnkraft var ”lösningen på allehanda problem”. Men MP:s jättebra åtgärder och satsningar ”avfärdades som symbolpolitik”. Oklart av vem.

Här hade en analysgrupp förstås kunnat borra i frågor som: Kunde MP ha motverkat den dynamiken? Varför förlorade man kärnkraftsdebatten?

Inget sånt. Det var bara alla andra som var dumma. Alla.

MP ville bygga ett vänsterlag, till exempel, men de gemena sossarna tänkte bara på att maximera Magda-effekten, och C och V kivades. Medierna ignorerade MP:s brobyggarförsök, vilket var osnällt.

Medierna var jättedumma.

Andra saker som ställde till det var valrörelsens Trump-inspirerade ”post truth”-strömning, där känsla går före fakta, hävdar analysduon. ”Man säger något som man vill ska vara sant, eller som väljare vill ska vara sant.”

MP-analytikerna är inte så pigga på att analysera MP. Däremot efterlyser de ”en djupare analys av… debattklimatet”.

Men, som för att illustrera att MP också kan post-trutha, skriver man att ”bilden av ökande gängvåld och skjutningar” gav högersidan skäl att föreslå hårdare straff. Bild, inte verklighet, alltså?

Detta ”narrativ” ledde till många krav på hårdare straff. Även från MP, lattjo nog. Men MP hade bra förslag. Oppositionens förslag var hemska.

Här radar författarna plötsligt upp en hel räcka av oppositionens förslag, från språktest för 2-åringar som inte går i förskolan till att polisen ska få tillgång till PKU-registret i sin jakt på brottslingar.

Men – varför?! Vad har högerpartiernas gamla valmanifest med MP:s valprestation att göra? Är detta i själva verket en skrivelse till Valresultatombudsmannen, där man vill anhålla om mandatavdrag för högern på grund av att de hade politiska förslag som MP verkligen, verkligen inte gillar?

För att inskärpa hur rätt Miljöpartiet har om brott och hemska förslag, har man infogat ett långt citat av en professor i journalistisk, som tycker precis likadant som MP.

Där fick du så du teg, Valresultatombudsmannen!

MP-analytikerna är inte så pigga på att analysera MP. Däremot efterlyser de ”en djupare analys av… debattklimatet”. Det var debattklimatets fel, nämligen, att partier som får höga betyg av miljöorganisationer – MP – ”dras över samma kam” som partier med usla miljöbetyg.

Exakt vem det är som håller i denna kam, framgår inte, men nåt skumt är det. För när det gäller andra politiska frågor, minsann, ”klumpas inte partierna ihop på samma sätt”.

Debattklimatet är anti-MP.

Av någon anledning är analysförfattarna också fly förbaskade över att medierna skapade en bild av att det finns en stad-land-konflikt. Det är ”en problematisk bild, och den skapar grogrund för att minska tilliten till samhället, öka ’vi- och domkänslorna’ och ytterst gynna ytterhögerns inflytande.”

Här infogas ett forskarcitat som inte riktigt har med saken att göra. Men ändå. Och det är långt!

Fast det är tveksamt om Debattklimatombudsmannen tar upp MP:s fall med tanke på att stad-land-konflikten har varit en politisk realitet sedan alltid.

Våra krympande partier har en del sektlika drag. Sekter har lågt i tak. Det tas inte väl upp om någon ifrågasätter Den rätta vägen.

I ultrasektiga sekter är det ännu värre: Ingen vill ens ifrågasätta. Alla är genomfrälsta.

Ett sådant samfund skulle ha svårt att göra en nykter, självrannsakande analys av sitt tillstånd.

Man undrar om det är där skon klämmer för Miljöpartiet.



MP – tokigare än sitt rykte! Publicerad 10 sep 2014 kl 22.42

Sjöstedts utanförskap och Fi:s galenskap får Miljöpartiet att framstå som seriöst. Fel, fel, fel.

"Det seriösa alternativet till alliansen är en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet."

Den bilden har satt sig. Den har satt sig för att Socialdemokraterna har tryckt Miljöpartiet till sin barm. Jonas Sjöstedt ignoreras och fruktas likt en oäkta son som hotar att hemsöka sin fader just när denne står i begrepp att gifta sig med en respektabel kvinna ur medelklassen.

Om det gick skulle S förstås fortsätta singellivet, "söka folkets mandat för en socialdemokratisk regering", som Persson brukade säga. Men det går inte. S är för litet och alliansen har ritat om kartan. Och eftersom Socialdemokraterna strävar mot mitten och dess rikedom av väljare, är MP den moatjé man måste välja.

Men S gör en dygd av nödvändigheten och kallar MP sin naturliga samarbetspartner. Som om MP var socialdemokrati med blommor i håret.

Uppdykandet av lattjo lajban-partiet Feministiskt initiativ får MP att framstå som än mer välkammat.

Men MP är ett udda parti med utopiska drag. I alliansens Sverige är det "tufft och kallt", men om Miljöpartiet får bestämma blir det inte bara jämlikt och rättvist och tryggt och alla andra honnörsord, utan - härligt.

Alla elever ska gå till skolan "med glädje". Lärare ska "brinna" för läraryrket. Pojkarna ska få bättre resultat genom att man skapar ett "nationellt centrum för normkritisk pedagogik."

Räddningen är nära, grabbar.

Bostadsbristen är snart ett minne blott, för MP vill lagstifta om allas rätt till en bostad. (Så lätt var det fixat, Attefall, din klåpare.) Men det mest förunderliga är att bostaden ska komma till dig, bokstavligen. Bostaden, universitetet, arbetsplatsen. För "du ska inte behöva lämna vare sig landsbygden eller städernas förorter för att få utbildning, bostad eller jobb."

Miljöpartiet lovar så mycket välfärd och lycka att Vänsterpartiet ter sig småsnålt och petigt i jämförelse. V lovar exempelvis en "öronmärkt satsning" för att öka bemanningen inom äldreomsorgen med x antal undersköterskor. Miljöpartiet slår helt enkelt fast att äldreomsorgen ska regleras "så att bemanningen aldrig understiger de boendes behov".

Nå, alla partier har sina tossigheter. Och Miljöpartiet har många bra idéer, inte bara inom klimatpolitiken. Men det är mycket som hänger dåligt ihop. Partiet vill slå världsrekord i välfärd samtidigt som man är skeptisk till tillväxt och fokusering på "materiella värden".

Man framställer sig som ett progressivt, liberalt, internationalistiskt parti men här och där anas ett konservativt stråk med gemenskapslängtan, naturromantik och nationalism.

I en intervju i SvD menade Åsa Romson att Sverige kan skära ner på försvaret eftersom allt vårt arbete för fred och säkerhet i världen har "skapat en position där det skulle medföra ett väldigt högt politiskt pris att angripa Sverige."

Vi behöver inte kunna hävda vår suveränitet. För vi är underbara och älskade av alla.

Många väljare vill gå en lite annan väg än den alliansen har vikt in på. Men det är ju en fördel om framtida statsråd åtminstone har fötterna på jorden.

Islam akt1

Om DN har rätt, är det dags att sätta ned foten 

och vägra underkastelse för hot från våldsamma muslimer!

De som kastar sten mot poliser för att någon har eldat upp en koran är hjärntvättade stollar!

Ledare DN:

Både Koranen och Bibeln måste få grillas över öppen eld

Yttrandefriheten prövas inte när människor säger saker som nästan alla kan enas om. Det är först när många blir arga, och den har ett pris, som reflexerna testas.

Det är enkelt att vara för yttrandefrihet när ingen blir arg av det som sägs. Eller för all del när det som yttras bara provocerar personer vars känslor man inte bryr sig om.

Så var det när högerextreme Rasmus Paludan i fjol åkte på Sverigeturné för att elda upp Koranen, med stora upplopp som följd. Visserligen sa Polismyndigheten vid flera tillfällen nej till nya bokbränder. Men besluten underkändes av olika förvaltningsrätter, bland annat med motiveringen att tids- eller resursbrist inte räcker för att strypa en persons grundlagsskyddade yttrandefrihet. I klartext handlade det om att det inte var Paludan som stod för våldet, utan en arg mobb, och den kan inte tillåtas styra.

Att grupper kan bli upprörda och gå till attack har hittills inte varit ett giltigt skäl för att den som gör eller säger något obekvämt ska tystas.

Frågan är varför det skulle vara annorlunda i dag?

Trots det har polisen tagit fram särskilda riktlinjer som går ut på att det numera är förbjudet att bränna Koranen (men inte andra heliga böcker) i Sverige. Anledningen är att just den handlingen bedöms öka risken för attentat, vilket är ett beslut som är juridiskt tveksamt, enligt professor Mårten Schultz. Inte minst eftersom det innebär att det är omgivningens reaktioner – och inte agerandet i sig – som i så fall avgör vem som tillåts höja sin röst.

För det är inte så enkelt som att eldandet av Koranen 2022 var gratis eller riskfritt. Hundratals poliser skadades och bilar brändes. Men att grupper kan bli upprörda och gå till attack har hittills inte varit ett giltigt skäl för att den som gör eller säger något obekvämt ska tystas.

Det betyder att domarna från förvaltningsrätten – som ska avgöra om det var rätt eller fel av polisen att säga nej till nya koranbränningar – är principiellt viktiga. Polisens roll är trots allt att upprätthålla yttrandefriheten. Nu skapar den i stället en ny praxis, där aktören med störst våldskapital bestämmer vem som får säga vad.