Fadime

 Allt om skammens kreatur

När hedersvåldet nådde ett oförstående Sverige

Ännu på 1990-talet fanns en stor okunskap i Sverige om vad hedersvåld vad för något, skriver Kvartals Henrik Höjer i sin söndagskrönika. Men mycket tyder på att denna fråga kommer att växa och öka i betydelse.

Jag minns filmen ”Innan regnet faller” mycket väl. Jag såg den i Uppsala i mitten av 1990-talet med min dåvarande flickvän och blev djupt gripen. Filmen, som är regisserad av Milcho Manchevski, utspelar sig i London och Makedonien med de jugoslaviska upplösningskrigen som fond – den är vacker, mystisk och välgestaltad. Musiken är fantastisk. Jag har sett om den minst en gång.

Men – det var en scen som störde mig när jag såg den för första gången. Ja, den förtog mycket av upplevelsen av filmen, eftersom jag tyckte att scenen var så obegriplig och påklistrad. Jag förstod inte.

Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster.

Berättelsen drivs delvis av en latent etnisk konflikt mellan albaner och makedonier, och i en scen skjuter en ung albansk man ihjäl sin tonåriga syster, som umgåtts – hur intimt förblir oklart – med en makedonsk pojke eller ung man. Mordet framställs i filmen som beklagligt, men rimligt. Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster. Jag skulle förstås aldrig drömma om att skada henne. Vem kan tänka sig att mörda sin syster? Detta var otänkbart och framför allt helt overkligt.

Ungefär så tänkte jag på vägen hem från bion. Även fiktionen måste ju förhålla sig till det tänkbara, och en film eller en roman måste väl framstå som sannolik och inom ens föreställningsförmåga för att kunna beröra på riktigt?

Nåja, detta var för 25 år sedan och ordet ”hedersmord” förekom då knappt i det svenska språket. Det var först de sista åren på 1990-talet som ordet började användas mer frekvent i svenska medier. På 00-talet blev begreppet vanligare, och sedan 2010-talet används ordet hedersmord hundratals gånger om året i de större medierna.
Kollektiv sanktion av våldet

Idag tror jag att de flesta har en rätt klar uppfattning om vad hedersvåld, hederskultur och hedersmord är för någonting. Men i mitten av 1990-talet hade jag – som då pluggade humaniora vid Uppsala universitet och jobbade på en intellektuell framtoning – faktiskt aldrig hört talas om att sådant kunde förekomma. En bild av ett rätt oskyldigt och isolerat Sverige.

Men sedan dess har dussintals människor med rötterna i Mellanöstern mördats av sina släktingar i Sverige. Det är den kollektiva sanktionen från släkten/klanen som främst definierar hedersförtrycket. Häromåret var omkring var tionde mord i Sverige ett hedersmord, och globalt hedersmördas omkring 5 000 personer om året, enligt FN.

Ändå bromsades länge förståelsen av detta specifika fenomen när det nådde Sverige – vissa försökte få det till ett utslag av ett universellt patriarkalt våld eller ”mäns våld mot kvinnor”.

”Det blev ett djävla liv! Det var mycket obehagligt. Många från vänstern och många feminister ville inte ta i denna fråga.”

”Begreppet fick fäste i och med regeringens handlingsplan mot våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck och våld från 2007. Detta i stort sett tack vare Nyamko Sabuni”, konstaterar Devin Rexvid, som forskar om hedersrelaterat förtryck, när jag kontaktar honom.

Historieprofessorn Yvonne Hirdman, som introducerade begreppet genuskontraktet i Sverige, var tidigt ute och motsatte sig relativiseringarna som länge bromsade förståelsen. Hon påpekade att hedersvåld är en specifik form av förtryck.

”Det blev ett djävla liv! Det var mycket obehagligt. Många från vänstern och många feminister ville inte ta i denna fråga. Men i efterhand har jag fått rätt, måste jag nog säga”, sade hon när jag intervjuade henne för tio år sedan.
Perverterad jämlikhetstanke

Och visst fick hon rätt. I dag är det inte många som hävdar att hedersvåld är samma sak som när en svensksvensk man slår ihjäl sitt ex – för sådant sker också, men i regel utan släktens sanktion.

Idag menar Yvonne Hirdman att tanken om att alla kulturer är lika mycket värda, som kunde höras kring denna fråga för ett antal år sedan, är ”ett hårresande påstående, en perverterad jämlikhetstanke”.

Omar Makram, som är sakkunnig på Gapf (Glöm aldrig Pela och Fadime) menar att det finns flera orsaker till att förståelsen bromsades, ”främst kanske en rädsla för att uppfattas som rasist eller islamofob, och identitetspolitik som leder till kulturrelativism och moralrelativism. Dessutom fanns och finns en brist på kunskap och mod. Alla dessa faktorer har lett till en beröringsskräck när det gäller hederskultur.”

”Det är anmärkningsvärt att forskare i Sverige inte intresserade sig för den forskning som fanns i andra länder om heder.”

Devin Rexvid konstaterar att de som idag är mest högljudda motståndare till hedersbegreppet inom akademin och är de som utgår ifrån ett intersektionellt perspektiv. ”Detta är ett nytt sätt att relativisera, det vill säga att osynliggöra hedersbegreppet, kärnan i utsattheten, betydelsen av kultur, tradition, värderingar och religion. Ingen av dem som gjort anspråk på att utgå ifrån ett intersektionellt perspektiv har dock lyckats att tillämpa detta i praktiken.”


Devin Rexvid håller med om att det tidigare fanns både okunskap och ointresse för frågan: Vid tiden för morden på Sara Abed Ali 1996, Pela Atroshi 1999 och Fadime Şahindal 2002 fanns det internationell forskning om heder – men ett rätt stort ointresse här i Sverige: ”Det är anmärkningsvärt att forskare i Sverige inte intresserade sig för den forskning som fanns i andra länder om heder.”

Bakom detta fanns en missriktad välvilja, en ambition att vara fördomsfri, att inte stigmatisera, menar han idag, och konstaterar att konservativa och islamistiska krafter som tidigt utövade inflytande över delar av vänsterrörelsen var måna om att stämpla debatten som islamofobisk och rasistisk. ”Detta trots att vi både genom forskning och erfarenhetsbaserade kunskaper vetat att hedersförtryck, trots överrepresentation bland folk med muslimsk bakgrund, också förekommer bland andra religiösa grupper men också bland olika etniska grupper.”

Devin Rexvid påpekar även att medeltidshistoriker har konstaterat att hedersmord inte existerat i våra trakter ens på medeltiden; i nordiska sammanhang har kvinnor sedan långt tillbaka haft en relativt stark ställning.

Hur kommer då denna fråga utvecklas framöver?

Normerna förs vidare via barn-, kusin-, och tvångsäktenskap.

Devin Rexvid är pessimistisk; det krävs mer riktade insatser för att bromsa hederskulturens utveckling i Sverige idag, menar han. Normerna förs vidare via barn-, kusin-, och tvångsäktenskap. Och migrationen till Sverige riskerar förstärka dessa normer. Det finns en uppåtgående trend, som huvudsakligen förklaras av att vi tagit emot stora grupper från länder i det så kallades hedersbältet – Syrien, Afghanistan, Irak.

Även Omar Makram på Gapf har en liknande bild: ”Hedersvåld och förtryck har ökat de senaste åren och vår bedömning är att det tyvärr kommer fortsätta öka de närmsta åren.”

Filmen ”Innan regnet faller” lärde mig alltså något nytt – men jag var inte mottaglig då. Sedan dess har både jag och Sverige fått mer kunskaper i frågan. Dock dyrköpta och dystra lärdomar, som av allt att döma kommer att fördjupas under 2020-talet.
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.

Hedersmordet på Fadime – Tjugo år senare

Fredag 21 Jan 2022

Bam Björling var arrangör för det seminarium i riksdagen där Fadime Sahindal blev känd för en bredare allmänhet och stod Fadime nära ända till hennes död. Ledarsidorna kan idag på årsdagen av mordet på Fadime presentera Bam Björlings egen berättelse från insidan. En berättelse full av våld, hot, hat och svek samt inte minst historieförfalskning.

” Ta väl hand om min berättelse. Jag berättar för att hjälpa flickor som kommer efter mig i samma situation”.

Ungefär så föll Fadimes ord till mig när vi talade om den inspelning jag gjort när hon deltog som hemlig talare vid den konferens den 21 november 2001 som kom att kallas Fadime-seminariet i efterhand. Vi visste båda att risken för att hennes röst skulle upphöra var stor. Jag var ytterst ansvarig för konferensen, som hölls i Gamla Riksdagshusets andrakammarsal och hade sett till att vi hade egna säkerhetsarrangemang för Fadime trots att endast några få visste att hon skulle komma och tala.

Idag, tjugo år efter att Fadime mördades av sin far för familjens och släktens heder, gör jag bedömningen att det är dags att beskriva konferensen. Och att sätta in konferensen i sitt samtida sammanhang, kunskap, åtgärder, hot och hinder samt allt annat som kom att kringgärda den.

Fadime Şahindal (2 april 1975 - 21 januari 2002) mördades i ett hedersrelaterat mord i Uppsala.

Fadern mördade henne eftersom hon inte bara brutit mot familjens hederskoder utan även uttalat sig offentligt om hederskulturen. Hennes far dömdes för mordet till livstids fängelse.

Fadern släpptes ur fängelse 2018 efter att ha fått sitt straff tidsbestämt tre år tidigare. Han är mantalsskriven på en ort i Mellansverige men lever idag i Turkiet där han gift om sig med en yngre kvinna.

Varför är det viktigt att skildra historien? ”Backwards to the Future” var titeln på ett plenar-tal jag höll vid FN konferensen i Beijing 1995. Mitt budskap då som nu är: för att kunna välja de klokaste och effektivaste vägarna och strategierna kortsiktigt och långsiktigt förändring/förbättring, är det nödvändigt att känna till historien och förhålla sig till denna. Och då är det givetvis 1) nödvändigt att fakta är korrekta och 2) en förutsättning att de som arbetar med förändring bemödar sig med att sätta sig in i tidigare erfarenheter och kunskaper.

Det är så vi alla tolkar verkligheten och skapar redskap och verktyg att förstå och förändra vår nutid och framtid.

Det är min förhoppning nu, tjugo år efter mordet på Fadime och när statsministern i sin regeringsförklaring betonar kamp mot hedersrelaterat våld (HRV), att alla ansvariga och engagerade lär av historien för att nu stoppa att så många flickor, pojkar och kvinnor i Sverige tvingas leva under hederskulturens ofattbara förtryck.

En kultur, som idag tillåts av och i många fall stödjs av stat och kommun, som varje dag skapar begränsningar av unga människors liv, hot, våld, förtal och mord. Då är det nödvändigt att använda all befintlig erfarenhet och kunskap.

Tidsandan vid tiden för mordet på Fadime

Seminariet som har kommit att kallas ”Fadime-seminariet” eller när ”Fadime talade i riksdagen” hade i verkligheten titeln ”Integration på vems villkor?”. Det hölls i Gamla riksdagshuset och anordnades, som ett av flera seminarier i ett samarbete med namnet ”Våld mot kvinnor”, som genomfördes av en grupp med sju intresseorganisationer. (Rädda Barnen, RFSU, Föreningens för Utvecklingsfrågor, UNIFEM, Forum Syd och Kvinnoforum.) Just detta seminarium föreslog och ansvarade Stiftelsen Kvinnoforum för.

Men vägen dit var inte självklar. Inledningsvis ifrågasattes Kvinnoforums förslag att ta upp hedersrelaterat våld av flera i samarbetet.

Argumenten mot att inkludera hedervåldsbegreppet var många. Argument framfördes som till exempel att det var främlingsfientligt, att allt våld är samma typ av våld och därför inte behöver ett eget seminarium, att det är känsligt för oss som arbetar med invandrargrupper osv. Till slut fick Kvinnoforum igenom sitt seminarium förutsatt att den föreslagna titeln ”Arbete mot hedersrelaterat våld” ändrades.

Att beskriva detta initiala motstånd är för att ge en bild av hur tidsandan var. Även engagerade organisationer var tveksamma till att synliggöra och arbeta mot hedersrelaterat våld. Det fanns en påtaglig rädsla att bli betraktad och utpekad som främlingsfientlig. Den rädslan har fortsatt att prägla arbetet mot hedersrelaterat våld under de tjugo år som har gått sedan Fadime Sahindal mördades av sin far.

Ytterligare en beskrivning av tidsandan är reaktionerna då 15-åriga Sara mördades av sin bror och kusin i Umeå några år tidigare, 1996, i Umeå. Oviljan att benämna och synliggöra detta hedersbrott var genomgående. Kunskapen i stort sett obefintlig bland media, forskare och svenska humanitära organisationer, ansvariga myndigheter med flera.

I början av 1997 anordnade Kvinnoforum tillsammans med 25 invandraorganisationer för kvinnor en manifestation på Hötorget, Stockholm mot hedersvåld och för att hedra Sara. Kvinnoforum bjöd in alla verksamheter som arbetade med humanistiska frågor som mänskliga rättigheter, kvinnofrågor, demokrati, integration och annat som vi kände till.

Strax efter manifestationen blev jag, som chef för Kvinnoforum, uppkallad till regeringskansliet och uppmanad att inte bidra till att öka främlingsfientlighet. (det var varken första eller sista gången som regeringskansliet ansåg att de skulle ingripa i Kvinnoforums verksamhet).

Detta trots att vi i manifestationen var ytterst noga med att samtidigt säga: ” Nej till hedersmord” och ”Nej till främlingsfientlighet”.

En vardag med anklagelser och hot

De få, som aktivt tog upp och synliggjorde det hedersrelaterade våldet vid denna tid anklagades och smutskastades strukturerat och metodiskt. Två exempel både var och är de kunniga S-politikerna Nalin Pekul och Carina Hägg. Båda med starkt civilkurage. Det har båda betalat ett högt pris för sin kamp mot HRV vilket inneburit att de tvingats bort från uppdrag samt ha polisbeskydd som några exempel. Dessa har ständigt behövt att ha en färdigpackad väska stående i hallen. En “grad-bag” endast med det mest nödvändiga. Redo för flykt.

Sedan dess har metoderna att förtala, på olika sätt sätta i klandervärd dager och stoppa de som arbetar mot HRV blivit än skarpare genom att sprida rykten, medverka till uthängning på sociala medier och åtal för förment förtal, hot mot personerna ifråga men även deras familjer med anhöriga har inkluderats.

Några veckor efter manifestationen 1997 på Hötorget tog några män, från ett land med hederskultur, kontakt med mig på Kvinnoforum och bad att få ha möten i våra lokaler i centrala Stockholm. De hade bildat nätverket ”Pappor och bröder mot hedersvåld”. Efter några månader tvingades de sluta sin verksamhet efter det att de utsatts för allvarliga hot, trakasserier och våld från landsmän. Bland annat hade de yngsta, två tonårspojkar, fått sina händer krossade.

Något senare startade Dialogprojektet inom Rädda Barnen, som drevs av Nicklas Kelemen och Vidar Vetterfalk för att just nå och arbeta med männen i HRV-kulturer.

Samtidigt började flera t ex de tidigare nämnda S politikerna lyfta HRV-frågor. Trots att ministrarna Margareta Winberg (S) och Mona Sahlin (då jämställdhetsminister, S) förklarade att våld inte är kulturellt betingat i Dagens Nyheter i december 2000.

Till skillnad från dessa ministrar fanns det många yrkesgrupper som i sin vardagsverklighet mötte de som utsattes för just kulturellt betingat hedersförtryck och hedersvåld. Kvinnoforum kontaktades av polisdistrikt och enskilda poliser, socialsekreterare, lärare med flera som i sitt arbete ville ha råd om hur de skulle hjälpa framförallt flickor som tvingades leva på helt andra villkor än sina bröder och andra elever.

Dessa fick t.ex inte vara med på vissa lektioner, inte prata med pojkar, inte delta i fritidsaktiviteter, vara borta från skolan långa perioder och komma åter med synliga skador. Det ledde till att Kvinnoforum intensifierade arbetet med HRV också utåt genom utbildningar för rättsväsende, kommuner m.m.

Inom Kvinnoforums Tjejhus Xist hade vi verksamheter sedan 1996, där flickor från HRV-kulturer fick lov av sina familjer att delta. I dessa verksamheter mötte vi många uttryck av stark hederskultur.

Bland annat hade vi några mycket allvarliga incidenter när familjerna upptäckte/antog att deras döttrar brutit mot deras hedersnormer. Det ledde till att vi började förstå det som för de flesta av oss är omöjligt att förstå.

De avgrundsdjupa skillnaderna mellan hur flickor lever i Sverige idag.

Vi visste mycket om HRV men hade ändå inte förstått att vi inte förstått. Till exempel att när en 15 årig flicka får gå med jämnåriga svenska flickor tre kvarter från Xist Tjejhus till Hötorget i en timme, så har hon skadat familjens heder. Skadat den så allvarligt att släktingar boende i Tyskland kräver att familjens heder ska räddas genom att den lilla flickan dödas. Jag glömmer aldrig samtalen jag hade med flickans utökade familj, när de först skrek och anklagade oss för att ha bidragit till att göra deras dotter till en svensk hora. För att sedan förklara för mig hur de skulle agera för att skydda familjens och klanens heder.

Detta ger en ännu tydligare bild av HRV-problemet. Att det spänner över nationsgränser i flera fall och inte bara är isolerat till en familj eller klan i Sverige.

Kvinnoforum drev också en ungdomsmottagning där arbetet med könsstympade flickor utfördes i de tysta av en kvinnlig somalisk läkare. Både hon och Kvinnoforums ledning blev efter en tid utsatta för hot som ledde till att hon inte kunde fortsätta.

Historien förfalskas

Idag gör de flesta gällande att Fadime Sahindal var offentligt inbjuden och presenterad som talare vid seminariet i riksdagen. Detta är en direkt vanställning av det faktiska sakläget.

Fadime var INTE inbjuden av riksdagen för att tala med eller inför riksdagens politiker även om det nu i tjugo år påståtts något annat från de som inte var närvarande.

Med de erfarenheter vi hade då ledde det speciella förberedelser inför seminariet den 21 november 2021. Där deltog Fadime som hemlig talare. Skälet till att Fadime valde att delta var att bland annat jag hade kontakt med Fadime. Både Kvinnoforum och Fadime gjorde bedömningen att det var för riskabelt att hon syntes i programmet. Vi var högst fem personer som visste att Fadime skulle tala vid seminariet. Kvinnoforum såg också till att vi hade egen säkerhet kring Fadime. Det var närmare 350 personer som anmälde sig till seminariet och med hjälp av extra stolar fick c:a 285 personer plats under dagen.

När det skrivs och talas om vårt seminarium, framställs det som att Fadime talade till politiker i riksdagen.

Tyvärr var det inte fallet.

Frågan är varför de flesta journalister och också flera organisationer, som arbetar mot HRV, väljer att framställa det som om det var politiker som var så engagerade att de bjöd in Fadime som talare. Även flertal politiker förfalskar fakta och påstår att Fadime talade i Riksdagen och/eller till Riksdagen. Ett exempel är Erik Ullenhag, L, som under sin tid som integrationsminister skriver i SvD 2013-07-23 att

”Ett par månader efter talet till riksdagen var Fadime död, mördad av sin egen familj.”

Är de så dåligt pålästa eller finns det en tanke med att förvanska historien och få riksdagspolitiker att framstå som engagerade i HRV-problemen? Fadime talade inte till riksdagens förtroendevalda. Hon hade smugglats in för att tala på ett seminarium som var öppet för allmänheten.

Genom åren har jag i olika sammanhang hört riksdagspolitiker nämna när Fadime talade för dem i riksdagen. Så sent som häromveckan skrev en riksdagspolitiker att hon varit inbjuden talare vid ”Fadime seminariet”. Jag som hade yttersta ansvaret vet att hon varken var talare eller påtänkt som talare. Lite vårdslöst uttalande kan tyckas eftersom programmet finns publicerat.

Det jag sade inledningsvis om nödvändigheten att kunna historien och att inte förfalska fakta gäller oss alla. Som sociolog, som arbetar med strategier för förändring på samhälls- och individnivå, vet jag att det är ytterst riskabelt att förfalska historien och fakta. Förutom att det är ohederligt är det en ytterst riskabel strategi.

I den dokumentär om Fadime som sändes under veckan framställer bland annat Mona Sahlin det som om hon var närvarande vid seminariet. Detta stämmer inte.

Fadime Sahindal gick upp i talarstolen klockan 09:15 för att hålla sitt anförande. Mona Sahlin, politiskt ansvarig för frågan, anlände till andrakammarsalen först i anslutning till sitt eget anförande som började klockan 13:00.

Sahlin fick del av talet först i efterhand genom Fadimes väninna Malin Ström. Vad det är för mekanism hos Sahlin med flera med makt och möjlighet att påverka att skriva om historien medvetet omedvetet eller omedvetet medvetet är en annan fråga.

Denna form av omedvetet medveten eller medvetet omedveten historierevisionism förstärks av personer som bland annat Erik Ullenhag som påstått att Sahindal talade inför riksdagen vilket inte heller det stämmer.

Ointresse och motstånd bland politiker

I stort sett alla politiker var ointresserade av frågan vid tiden för mordet på Fadime. Vi ansvariga intresseorganisationer hade fått tillgång till Gamla riksdagshuset genom att vi samarbetade med några få engagerade riksdagspolitiker, framförallt Carina Hägg (S). De politiker som deltog i seminariet var en politiker från varje riksdagsparti som var inbjudna att delta i en plenar diskussion, som jag ledde.

Likaså var dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlin närvarande en kort stund för att delta i en programpunkt. Jag hade föreslagit ministern att hon skulle kunna möta Fadime för ett eget samtal. Det hade ministern inte tid med. De övriga politikerna var Carina Hägg (S), Inger René (M), Ulla Hoffman (V), Magda Ayoub (KD), Helena Bergholtz (Fp/L), Marianne Andersson (C) och Ewa Larsson (Mp). Deltagande politiker utgjorde endast en handfull av de 285 deltagarna (eventuellt kan det finnas ytterligare någon mer politiker bland deltagarna men som då inte uppgivet sin politikerroll).

Det fanns då, som fortfarande, starkt motstånd bland flertal politiker inom alla partier när det gällde/gäller att synliggöra och bekämpa hedersvåld. Det fanns inom de flesta riksdagspartierna ett fåtal politiker som var både kunniga och engagerade och som vi samverkade med. Det var inte helt enkelt för dem att agera synligt. Inför vår debatt var önskemålet/kravet från flera av politikerna att HRV, som term, inte skulle användas i rubriken för plenar diskussionen.

Under politikerdebatten ställde jag frågan till var och en av politikerna om vad de ansåg var de viktigaste åtgärderna att prioritera. De förslag som fördes fram hade framförallt fokus på offren. Politikerna tog fram åtgärder för att stoppas HRV utan att synliggöra orsakerna till hederskultur och de grupper som utövar och sprider HRV i Sverige.

Fortfarande idag är resurserna frän såväl staten som civila samhället i första hand inriktat på de som drabbas av hedersförtrycket. Självklart är det av goda. Dock inriktas arbetet sällan på att stoppa de verksamheter som sprider HRV i Sverige.

Hoten från invandrarverksamheter

Min kontakt med Fadime fortsatte också efter seminariet. Bland annat arrangerade jag så att hon skulle kunna ha kontakt med några av våra afrikanska samarbetsorganisationer när hon kommande vår skulle göra praktik i Kenya. Vi pratade förstås också om våra reaktioner efter vårt seminarium. Både avseenden hoten hon, Kvinnoforum och jag personligen fick ta emot men också alla positiva reaktioner, inte minst från invandrarkvinnors nätverk. Men också hoten från flera invandrarorganisationer.

Fadime berättade inte bara om familjens förföljelse utan också om hur flera föreningar tog kontakt med henne och försökte få henne att vara tyst. Hon fick många hot och hon berättade t.ex om hur hennes lillasyster uppmanades av en representant för Sveriges Unga Muslimer att kalla henne förfärliga saker.

Sveriges Unga Muslimer är sedan 2021 upplöst då föreningen förlorat rätten till statsbidrag eftersom de inte uppfyllde svenska demokratikriterier.

Sveriges Unga Muslimer ådömdes i Förvaltningsöverdomstolen i en dom som vunnit laga kraft att återbetala statsbidrag om 1,6 miljoner kronor. Så har inte skett och föreningen existerar inte heller längre.

Detta blev Fadime sårad av. De föreningar som hon nämnde att hon var kritisk mot eller rädd för var utöver Svenska Unga Muslimeräven Kurdiska Riksföreningen. Fadime var noga att framhålla att det som gjorde att hon skadade familjens heder inte bara var att hon tidigare haft en svensk pojkvän utan för att hon mot familjens vilja studerade vidare.

Fadime talade också om hur hopplöst det var för henne att inte bli trodd på när hon försökte få hjälp av socialtjänst. Fadime nämnde ofta att de som till slut, inte när hon först sökte få hjälp, lyssnade och förstod och som tog ansvar var polisen. De höll kontakt och gjorde riskbedömningar.

Socialtjänstens bemötande som sannolikt måste berott på okunskap stämmer helt med Kvinnoforums erfarenheter när vi t ex tog kontakt med Stockholms socialförvaltning angående flickor i Xist-verksamheten. En okunskap eller brist på insikt som även var dominerande på den politiska nivån. Dåvarande socialborgarrådet Kristina Ohlin (M) informerade mig om att flickorna hittade på för att på så vis få tillgång till egen lägenhet. Tyvärr möter jag fortfarande starkt ovilja och okunskap hos socialförvaltningar. Men också en starkt rädsla.

Men allt var inte mörker även om det kanske tycks ha varit det.

Fadime var också rolig och skämtade med svart humor om allvarliga saker t ex att hon tänkte bli singelkvinna resten av livet, eftersom hon aldrig skulle kunna ha en pojkvän med tanke på vad som hände med Patrik (hennes pojkvän, som oförklarligt dog i en singelolycka). Humorn och engagemanget i andras situation vitsordas av hennes väninna Malin Ström, den väninna som hon skulle bo hos dagen för tjugo år sedan.

Vi pratade också om vad hon ville göra längre fram. Hon frågade mycket om t ex hur det var att gå forskarutbildning. Och att på sikt ville hon vara med i Kvinnoforums EU projekt mot hederskultur och könsstympning.

På grund av att ansvariga inte tagit HRV på allvar och gett Fadime det stöd hon hade rätt till, berövades hon möjligheten att fullfölja sina planer.

Fadimes kärlek till familjen gjorde hedersmordet möjligt

Sista gången vi talades vid var några dagar innan hon mördades. Då berättade hon att hon skulle resa till Uppsala och bo hos sin bästa vän Malin Ström. Det hade hon gjort i det tysta flera gånger tidigare. Nu berättade hon att hon ville säga adjö till sin syster Songul innan resan till Kenya. Och också kanske träffa mamma. Jag frågade om hon verkligen skulle ta den risken. Och hon svarade

”Jag älskar mamma, så jag vill träffa henne innan jag åker”.

Efter en stunds tystnad sade hon ”jag älskar pappa med”. Jag funderade på att ringa till Malin Ström, eftersom jag visste att förföljelsen ökade med närheten till familjen. Jag kände inte Malin Ström då så jag ringde inte.

Tidigt på morgon den 21 januari när jag satt på tåget till Stockholm fick jag beskedet att Fadime blivit brutalat mördad.

“Det var rätt att hon dödades”

Reaktionerna efter mordet var obegripligt starka. Plötsligt var många, inte minst officiella personer, upprörda och till begravningen kom över tusen människor för att hedra Fadimes minne. I domkyrkan såg jag flera av de som förföljt Fadime och som efteråt kom att fortsatta att ge henne förfärliga epitet och anklagelser. Senare har också en av Fadimes systrar och en av hennes kusiner berättat hur många som deltog från familjen och deras sammanhang fortfarande anklagar Fadime och anser att det var rätt att hon hennes far tog ansvar för familjens heder.

Några dagar efter mordet möter jag en av de som förföljt och trakasserat Fadime genom åren. Personen, representant för en civilsamhällesorganisation, är på väg ut ur en TV-studio och jag på väg in. I Intervjun hade denne beklagat mordet på Fadime och talat om humanism, integrering i ord som svenska politiker och tjänstemän vill höra. När vi sedan möts tittar personen på mig och säger, som jag kommer ihåg det

”Det var rätt att hon dödades”.

Dock har uppmärksamheten kring och minnet av mordet på den unga modiga kvinna Fadime, kommit att vara lite av ett paradigmskifte i Sverige när det gäller att känna till hur fruktansvärt olika villkor som flickor i Sverige lever under beroende på sitt kulturella sammanhang.

Den enorma uppmärksamheten var då, precis som minnet av Fadime idag, viktigt i arbetet med att synliggöra den fasansfulla ideologin att begränsa livet för flickor, kvinnor och pojkar som bryter mot familjens s k heder och straffa dem med våld och död. Det förstod vi som hade kontakt med Fadime i detta arbete och som stod henne nära så vi deltog i den officiella begravningen.

Ändock ville vi ha ett mer värdigt farväl av Fadime, så vi arrangerade en egen ceremoni efter begravningen. Vi höll den i Helga Trefaldighets kyrkan bredvid domkyrkan. Det var ett farväl med nära och kära vänner och samarbetspartners med många varma och kloka ord till och om Fadime.

Fadimes tal

Inspelningen av Fadimes tal fanns i ett kassaskåp i Kvinnoforums lokaler. Det tal jag lovat Fadime att använda på ett sätt hon skulle önskat om hon inte längre kunde föra sin talan. Media jagade mig förstås och för att på bästa sätt uppfylla Fadimes önskan erbjöd jag ett flertal TV kanaler och tidningar att vid ett och samma tillfälle hos Kvinnoforum få ta del av och spela av bandet med Fadimes tal.

Min bedömning var att då skulle Fadimes berättelse få så stor spridning som möjligt och ingen media skulle ensamt vara först om publicering.

Under dessa är har Fadimes tal, hennes egna ord, haft en stor betydelse och påverkan för beslutsfattare, forskare och media. Och framförallt för just de flickor Fadime talade om. De flickor som skulle komma efter henne och utsättas för att leva i hederskultur. Jag möter i mitt arbete idag, flickor som inte ens var födda när Fadime mördades, som ändå talar om henne och inspireras av hennes kamp för att kunna leva ett liv utan förtryck och våld.

Som jag ser det i egenskap av vän, aktivt arbetade mot HRV och sharia sedan drygt 25 år och som sociolog är det min bestämda uppfattning att Fadimes egna ord har absolut största tyngden om samhällsdebattörer behärskar sig. Och avstår från att spekulera i vad Fadime skulle ha sagt och tänkt. Inte minst senaste veckorna har jag tyvärr stött på flertal texter där Fadime används för att debattören ska föra fram sina egna, ofta viktiga, synpunkter genom att hävda att hon skulle formulerat sig med deras ord idag.

Det är respektlöst och förminskar kraften i Fadimes egna ord.

Verklig kamp mot HRV kräver kamp mot de som sprider och tillämpar HRV och sharia i Sverige

Efter Fadimes död ökade intensiteten i Kvinnoforums arbete mot hedersvåld och könsstympning. Det ledde till många år av EU-projekt i flertal länder, utbildningar av rättsväsendet i Sverige och inte minst ute i kommunerna. Samverkan med Scotland Yard (MET polisen) EUROPOL under många år, samarbete med internationella vetenskapliga center, NGOs m fl, uppbyggnad av skyddsplaceringar, seminarier och internationella konferenser bl a ett internationellt möte i Stockholm som resulterade i den så kallade Stockholmsdoktrinen, som skickligt arbetades fram under ledning av Kvinnoforums styrelseledamot och tidigare EU-kommissionären Anita Gradin.

Punkterna i Stockholms doktrinen kom att användas av många EU länder. Dock inte av Sveriges regering.

Allteftersom arbetet mot HRV ökade och gav resultat blev ifrågasättandet, förtalandet, och hoten allt värre. Men hur det tog sig till uttryck och hur det till slut ledde till att Kvinnoforum upphörde med sin verksamhet är en annan historia.

En historia, som blir viktigt när ansvariga politiker och myndigheter, media, forskare med flera inser att verklig kamp mot hedersförtryck kräver en serös forskning om samt beskrivning och analys av orsakerna till att HRV förekommer i Sverige. Det är nödvändigt att kartlägga de organisationer, stiftelser, skolor, föreningar m fl som aktivt företräder sharia och HRV och därefter skapa förutsättningar för att hindra att det är möjligt.

Situationen är akut och det brådskar att ansvariga politiker och myndigheter förstår att det är nödvändigt att skydda de som i sina arbeten i skolor, socialtjänst, försäkringskassa m fl som drabbas av våld, hot, trakasserier osv som gör att de väljer/tvingas till tystnad.

Det som idag kallas ”tystnadskultur” t ex i höstens skrämmande rapport från Göteborg, är egentligen ett självklart mänskligt beteende.

Vilken lärare, socialarbetare, förskolepersonal, försäkringstjänsteperson, politiker eller annan person i ansvarsställning väljer att synliggöra de brott de ser på de områden de har ansvar för, när de vet genom otaliga exempel att de riskerar

att bli anklagade för främlingsfientlighet och eventuellt förlora sina arbeten/uppdrag

att de blir hotade med anmälan om a) rasism b) förtal

när de och deras familjer hotas.

Jag har de senaste åren intervjuat personer ur olika yrkeskategorier som sagt att utöver de ovan nämnda riskerna är det värsta att kollegor och chefer misstror dem eller om de blir trodda ända inte får stöd beroende på kollegors rädsla att bli “guilt by association”. I mitt arbete med MET polisen betonade att det var deras uppgift att prioritera rättstryggheten för människor som agerade mot HRV.

Lyssna till Fadimes ord. Ta ansvar och stoppa hederskulturen i Sverige

Fadime var mycket tydlig med att samhället svek henne och hennes familj. Hon sade i sitt tal.

” Min familj förlorade både hedern och sin dotter. Det kunde ha förhindrats. Hade samhället tagit sitt ansvar och integrerat min familj i det svenska samhället, hade detta kunnat hindras.”

Fadime uttalade en stark kritik och en vrede mot de invandrarföreningar som hon ansåg arbetade för att hålla kvar sina landsmän i hederskultur. Det framkommer också i hennes tal. Fadime var också noga med att vissa föreningar inte skulle få delta om hon skulle tala vid vårt seminarium.

Det arvet efter Fadime är extra viktigt att lyssna till idag. Det är en omöjlig uppgift att få stopp på det hedersvåld, som så många lever under, om inte samhället avslöjar och stoppar alla de som sprider denna fasansfulla ideologi islamism med sharia och HRV och driver på dess tillämpning. Det är dags att politiker, rättsväsende, myndigheter, kommuner, media, forskare, civila samhälleliga organisationer nu tar ansvar och inte längre är tysta och medverkar till att allt fler utsätts för barbariskt förtryck och våld.

Fadime tog ansvar fast hon var hotad. Hon talade på seminariet för att hon hoppades kunna bidra till att flickor i framtiden inte skulle utsättas för det hon utsattes för.

För alla, som nu 20 år efter mordet, vill hedra minnet av Fadime, – lyssna på hennes ord. Och ta ansvar för att stoppa hedersrelaterat våld och sharia varhelst du verkar. Låt dig inte skrämmas till tystnad. Det är du, det är vi, som synliggör och arbetar mot detta förtryck som är humanister.

Bam Björling

Riksdagen och regeringen

 

Helgeandsholmen med strömparterren och riksdagshuset

Regeringen

Jihadister i Sverige

 Länk

Tillgång till ljudfil

I förundersökningen citeras från ett par sådana föreläsningar, men polis eller åklagare har inte haft tillgång till ljudfilerna. Istället citerar och refererar polisens analytiker till en rapport från Statens medieråd från 2013 om våldsbejakande och antidemokratiska budskap på nätet.

Doku har emellertid tillgång till hela ljudfilen från en av föreläsningarna, med titeln ”Bryr du dig verkligen om de”, och kan här visa hur det lät i verkligheten när Lina Ishaqs make Jiro Mehho uppviglade åhörarna att resa iväg för att strida eller skänka pengar till dem som strider. Han nämner bland annat situationen i Syrien. Året var 2012, och ännu så länge hade endast några få personer lämnat Sverige för att ansluta till jihadistgrupper i landet. Föreläsningen på 44 minuter ger en unik inblick i hur rekryteringen kunde gå till. Vi presenterar ett utdrag:

”Så som profeten Muhammed SAW sa i en hadith: om du inte intalar dig själv att gå ut i strid, om du inte intalar dig själv att hjälpa dem som går ut i strid, om du inte intalar dig själv att ta hand om dem som han lämnat bakom sig, om du inte gör något av detta vad finns du till för egentligen? Vad har du för nytta? Så säger profeten Muhammed SAW i klara ord att förvänta dig en katastrof innan du dör. Se fram emot en katastrof som du råkar ut för innan du dör! (…) Det är som jag sa, klart och tydligt, jag uppmanar alltid och först och främst mig själv av det jag sagt att vara ett bra exempel med det jag säger, är att vara den som är först i ledet, till att spendera fi sabilillah av allt jag kan och allt jag har, min tid, min rikedom, min familj, allting. (…) Ni som är troende, varför säger ni sådant som ni inte gör!?”

MAGNUS SANDELIN

SofiStikerad diktatur

Tage Erlander samlade kompetenta statsförvaltare och Olof Palme gjorde dem till statsmaktkonserverare.

Ingvar Carlsson förädlade strukturen och Göran Persson kamouflerade den.

Eferföljarna följer alla den kodmanual som behåller makten oavsett vilka partier som officiellt bildar regering.

Statsmakten finns hos tjänStemännen och journaliSterna!

Jns Ganman har rätt och inget oppositionsparti kan detronisera den verkliga StatSmakten!

Jens Ganman 2022-01-10

KÄRA SOCIALDEMOKRATER

Ni kommer att vinna höstens Riksdagsval. Jag lovar. Inte för att ni är bra utan för att oppositionen är så urbota usel. Och för att landets samlade journalistkår, med SR och SVT i spetsen, inte skulle kunna fälla er om ni så begick mord mitt på ljusan dag och livesände det på Facebook.

Ni kommer undan med allt.

Trots att ert ledarskap de senaste åren är ett smörgåsbord av fatala missbedömningar, infantila bortförklaringar, skändliga försummelser, hårresande senfärdighet, klavertramp, blundrar, misshugg, malörer och inte minst: iskalla lögner.

Och märk väl, jag säger inte det för att vara elak utan för att det är sant. Ni vet det själva. Ni är inte dumma. Bara fräcka. Och vad värre är: arroganta, på ett sätt som blir mer och mer obehagligt för varje dag som går.

Ställda inför rättfärdig kritik och sakliga påpekanden gömmer ni er bakom argument om rasism och högerpopulism. Ingen av er har ryggrad nog att ställa er upp och erkänna när ni gör fel; allt beror alltid på nån annan och det blir allt pinsammare att se, speciellt för de av oss som kommer från en socialdemokratisk bakgrund.

Magdalena Anderssons senaste debacle med svart/efterlyst/illegal/kollektivavtalslös städhjälp är bara den senaste i raden av vansinnigheter som passat bäst i en nyårsrevy tillsammans med Anders Ygemans jakt på säkra rum, Morgan Johanssons uppmaning till bibliotekarier att extraknäcka som ordningsvakter, Ida Karkiainens kopplingar till högerextrema miljöer och Thomas Eneroths flyktiga beröringar.

Får ni aldrig nog?

Av er eget hyckleri? Av er egen inkompetens? Kan ni ärligt säga att den senaste tidens skandaler inte får er att rodna i djupet av er själ? Har ni blivit så avtrubbade?

I så fall är det det fulländade självbedrägeriet.

Ni har – på riktigt – blivit de grisar som Orwell beskriver i ”Djurfarmen". De som är lite mer jämlika än alla andra. De som i kraft av sin systemviktighet står över alla principer – inklusive de egna.

Men som sagt: nästa val vinner ni utan problem. Ni vinner det med ena handen på ryggen. Ebba är en instagramjunkie, Ulf är en fjant och Jimmie Åkesson är… tja, Jimme Åkesson.

Ni behöver bara kalla dem för blåbruna så kissar de på sig av lika delar nervositet och förtrytelse. Ni har dem som i en liten ask. Det är som att stjäla godis från ett barn. Och skulle borgarnas inkompetens mot förmodan inte räcka har ni Annie och Nooshi som nyttiga idioter i bakgrunden.

Så, grattis.

Grattis till makten och härligheten.

Jag hoppas att ni nån gång vaknar upp ur er generande självgodhet. Jag hoppas att ni inser att ni leker med elden. Ert sätt att söndra befolkningen skapar ett monster. Ett Frankensteins monster, slarvigt ihoptråcklat av kulturellt och socialt helt inkompatibla delar.

Ni skapar ett delat land. Och med detta ett grundmurat politikerförakt hos folket – ett förakt mina banala pajdiagram inte är i närheten av att åstadkomma.

I mina välvilliga stunder intalar jag mig att allt detta beror på att ni inte förstår bättre. När jag drabbas av svartsyn tror jag att ni vet precis vad ni gör och att ni struntar i resultatet bara ni får behålla passerkorten till Rosenbad.

Det hela är bottenlöst beklämmande.

Skäms.

Anna Ardin Exit S

Under torsdagskvällen i förra veckan meddelade Tro och Solidaritets förbundsstyrelseledamot Anna Ardin att hon avsåg att tillsammans med Mattias Irving, ordförande i Föreningen Hjärta att lämna partiet. De lät meddela var och en för sig att de skulle lämna under februari månad.

Ardin hänvisar till olika uppfattningar om bland annat migrationspolitiken och refererar till en krönika som hon publicerat på sin egen blogg samt i tidningen ETC. Att det är ett av de bakomliggande skälen vitsordas av källor som står partiledningen nära till Ledarsidorna.se.

Relationen mellan partiledningen och sidoorganisationen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har varit ansträngd på senare tid men blev i samband med kongressen ännu sämre. Kulmen, eller en ny och avgörande botten nåddes under mellandagarna vartefter justitieminister Morgan Johansson (S) presenterade en allt mer restriktiv migrationspolitisk inriktning och repressivare syn på kriminalitet. En linje som ligger närmare Moderaterna och Sverigedemokraterna än vad den ligger Tro och Solidaritet.

Men partiets motreaktion under lördagsförmiddagen blev hård. Irving, som sedan tidigare var inplanerad att hålla i en medlemsutbildning för nya medlemmar om antirasism kontaktades endast några timmar innan han skulle genomföra den med beskedet om att hans närvaro inte var önskvärd.

Under måndagen kom nästa reaktion från partiet men då riktat mot Ardin. Så sent som under söndagskvällen stod hon upptagen som förbundsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet. Strax efter kl 09:00 på måndagsmorgonen var hennes bild och namn raderade från hemsidan.

Den signal som partiledningen skickar till partiet i allmänhet och till Tro och Solidaritet i synnerhet är tydlig. Om du skall lämna skall du lämna direkt och inte medges utrymme att under sex veckor få möjlighet att driva opinon eller på annat sätt agera mot partiets intressen som medlem och förtroendevald för uppdrag inom partiet. Det finns ingen uppsägningstid om den enskilde säger upp sig själv under dessa former utan avskedet verkställs omedelbart.

Lika tydlig är signalen som skickas med att radera såväl Ardin som Irving från hemsidor. Att det inte är önskvärt eller rekommendabelt att interagera med eller synas tillsammans med dessa två tidigare partimedlemmar. I synnerhet om den enskilde i en nära framtid strävar efter politiska uppdrag eller tjänster i regerings- alternativt partikansli..

Kliv upp ur sandlådan, Anna Ardin


I en krönika i Dagens ETC riktar Anna Ardin grundlösa anklagelser mot min person och min forskning. Hennes artikel är ibland ganska svår att förstå. Men en sak framgår tydligt: Sameh Egyptson är en skurk och det är synd om Anna Ardin. Vi kan också citera hennes tidigare skriverier där det står att Egyptson är en gris och Sveriges sämsta forskare. Ardin skriver att hon blivit en måltavla för att hon står upp för muslimer, vilket inte har någonting med mig att göra då jag är kritisk mot islamism, inte mot muslimer.

Ardin bedriver en kampanj tillsammans med Mattias Irving, politisk sekreterare för Tro och ­solidaritet, mot både mig och Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan. Målet är att misskreditera oss som forskare i ämnet. Denna kampanj har inslag som man måste beteckna som ren smutskastning. Jag har tidigare bemött dessa påståenden i ett blogginlägg. Och Magnus Ranstorp har för sin del bemött den smutskastning han utsattes för av Mattias Irving. Att Tro och solidaritet genom sina två medialt mest ledande personer ägnar sig åt debatt på denna låga nivå kan verkligen förvåna. Deras debattstil präglas varken av den ärlighet man kan kräva av kristna personer eller av den tro på sakargument som är socialdemokratins signum.


Ardin verkar inte ha förstått att verbala påhopp inte lär bita på mig. Kanske beror det på att när hon var nio år och levde i den skyddade ­världen i Sverige kämpade jag för demokrati i en totalitär diktatur i Egypten och jagades av en av ­världens grymmaste säkerhets­poliser.

När Tro och solidaritet hjälpte islamisterna i Sverige att etablera sig ledde jag religionsdialogprojekt i Egypten, sov på Tahrirtorget i Kairo och försökte skydda mig från egyptiska säkerhetsstyrkor som stormade torget och mördade demokrati-demonstranter. När Ardin stöttade Omar Mustafa i hans politiska karriär inom det socialdemokratiska partiet ledde jag ett demokratiprojekt i Egypten dit alla svenska demokratiska partier (inklusive Socialdemokraterna) skickade representanter för att knyta kontakter med de nya egyptiska partierna.

Jag har inte tänkt bemöta Ardins påhitt med några längre utredningar. Men jag vill påpeka följande:

1. Ardin påstår att jag som doktorand inte har presterat någon forskning på 22 år. Hon nämner dock att jag har skrivit ”två böcker och ett 50-tal artiklar”. Dessa rubri­cerar jag på universitetets hemsida som ingående i ”den tredje uppgiften” som universitetet har, att upplysa allmänheten om pågående forskning. Att dessa böcker och artiklar faktiskt är utflöden ur min forskningsverksamhet framgår av böckernas inledning men också av deras uppbyggnad med noggranna källhänvisningar.

2. Ardin påstår att hennes lokalförening Hjärta, inom Tro och solidaritet, ”alltmer intensivt” kletas ihop med Muslimska brödraskapet. Det är osäkert vad hon syftar på, men det är troligen de tidningsartiklar där jag har föreslagit att Tro och solidaritets samröre med Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) sedan 90-talet borde utredas. Omar Mustafa var som bekant ordförande för IFiS samtidigt som han var ordförande för Hjärta och satt i styrelsen för Tro och solidaritet. Om nu detta samröre är oproblematiskt, som Ardin påstår, förstår jag inte varför hon inte vill ha en oberoende utredning, vilket skulle kunna medföra att ”kletningen” tvättades bort.

3. Ardin, som inte kan arabiska, ifrågasätter mina arabiska översättningar. Arabiska är mitt modersmål och mitt första akademiska språk. Det hade varit klädsamt med åtminstone ett exempel på hur jag missförstår och felöversätter. Jag har skrivit detta många gånger och välkomnar debatt om de görs av en välutbildad översättare, vilket inte gjorts än. Adrin behöver inte söka mina källor på arkiven då alla arkivkällor är skannade och kan ses via en länk i bokens drive. Det hade varit intressant att få se ett enda exempel på en saknad arkivkälla.

4. Min skildring av de svenska partierna och de islamiska ledarna Omar Mustafa, Abdirizak Waberi och Mehmet Kaplan kallar Ardin för att larma om ”infiltrering”. Hon säger att mina påståenden om detta är ”illa underbyggda” och att de inte skulle tåla att man förhåller sig ”källkritiskt” till dem. Det är ju synd att Ardin, som är doktorand, inte själv gör en sådan källkritisk granskning och ger exempel. Eftersom jag så tydligt har redovisat alla mina källor och källhänvisningar i mina böcker är det ju inte särskilt svårt.

5. Ardin frågar varifrån jag får pengar till min forskning och till att trycka mina böcker. Hon påstår igen att jag finansieras av Förenade Arabemiraten. Jag har besvarat hennes frågor om detta flera gånger, men tydligen går inte budskapet fram. Så här kommer det igen. Jag kan garantera att jag inte har tagit emot några som helst medel för att finanserna mina projekt i Kairo (Swedish Culture center, Swedish House), min forskning, mina böcker eller något annat från något land eller någon politisk organisation. Jag har också tackat nej till ett generöst bidrag från en känd svensk sådan. Jag har finansierat mina böcker med privata medel och bidrag från privatpersoner som anser att jag gör ett viktigt arbete. Min drivkraft är att jag anser att det jag har att berätta är viktigt i den svenska debatten, där många, inklusive Ardin, verkar sakna kunskap om vilka islamistiska krafter man egentligen samverkar med.

6. Ardin påstår att jag går i Förenade Arabemiratens ledband för att ”sprida deras narrativ”. Hon använder som argument att det anrika, statliga egyptiska bok­förlaget Dar el Maaref, som gav ut min bok ”Holy white lies ”, har samarbete med kulturdepartementet i Förenade Arabemiraten. Detta har jag förklarat i en artikel i Världen idag. Hennes upprepning nu känns som ett alltmer desperat försök att koka en soppa på samma tunna spik.

Det är sorgligt att Tro och solidaritet sänker sig till denna låga debattnivå av personangrepp istället för att framföra sakligt grundad kritik som skulle kunna föra debatten framåt. Ardins personligt upprörda tonfall blir för mig ytterligare ett bevis på att det är något som skaver och att det finns lik i garderoben. Jag upp­repar mitt förslag om en oberoende utredning av relationen mellan Tro och solidaritet och Islamiska förbundet (och dess kringliggande nätverk av organisationer).

Om du ska få någon som helst trovärdighet, Ardin, är det bäst att du börjar med sakligt ­underbyggda argument och slutar med tramsiga personangrepp och hån.


Sameh Egyptson
Islamolog och doktorand i interreligiösa relationer vid Lunds universitet

Mera om Ardin

Ännu mera

Profetia 2022

Fredrik Nostragedamus prophecy for 2022 in DN


JANUARY

After being arrested by the police on New Year’s Eve for two years in a row, rapper Yasin Byn is looking forward to starting 2022 in freedom. But at the favorite restaurant Nosh & Chow, he happens to stand up and toast, a violation of the pandemic law, and is arrested by the police. Yasin can take comfort in the fact that he has been nominated for the first time in all categories at the P3 Gold Gala which is broadcast live from the Kronoberg Detention Center.

FEBRUARY

The antivaxers who previously revealed that “DELTA OMICRON” is an anagram for “MEDIA CONTROL” discover that the letters can also form the words “MERAL CITODON”. They accuse reality soap star Meral Tasbas of being behind the pandemic but are unable to do anything about it because they have developed a serious opiate addiction.


MARS

In a desperate attempt to curb gang violence in Stockholm’s suburbs, the Islamist terrorist group Al-Shabab is allowed to open a free school on Järvafältet. Under the slogan “security and tradition”, they want to be an alternative to the Swedish flume school. “The criticism of our school has nothing to do with reality. It’s bullshit, ”says principal Al-Shabarbara Bergström when the Swedish Schools Inspectorate has views that students are beaten with bamboo sticks and sham executed.


APRIL

Yasin Byn is conditionally released in exchange for “doing something for the young people in the town” and appears in Staffan Hildebrand’s new recording of “Stockholmsnatt”.


MAY

Abba’s holographic live comeback ends in scandal when members ‘digital aliases sing about killing the unfaithful dogs and are cleansed of the martyrs’ blood. When Abba changes his name to Al-Shabbab, it becomes clear who hacked Björn and Benny’s hard drive.


JUNE

Before Abba regains control of his avatars, Al-Shabbab has time to produce the musical “Mamma Mia Sharia” about a mother who is stoned to death because she does not know who is the father of her daughter.


JULY

One of the stars of the anti-wax movement, the house artist Eric Amarillo, who in 2021 recorded a conspiratorial version of his hit “If the truth will emerge”, gets into trouble when it turns out that “DELTA OMICRON” is an anagram for “OMAN ERIC DOLT”. Eric Amarillo is accused of causing Avicii’s death in Oman but manages to convince his followers that the tragedy was due to alcohol, as evidenced by the fact that the letters can just as easily form “TIM CL OROANDE” and “OMAN LOT CIDER”.


AUGUST

The first summer with live rock in three years! But heterosexual men have forgotten how to connect the so-called Ledin grip on their girlfriends during the ballads. 22,000 reports of sexual harassment are received after Håkan Hellström’s concerts at Ullevi.


SEPTEMBER

Expressen publishes 15-year-old pictures where the Moderates’ leader Ulf Kristersson heals at a home party. The party wins hundreds of thousands of voters from the Sweden Democrats until it turns out that Ulf did not heal but just tried to reach a bowl of chips on a coffee table.


OCTOBER

The police’s project “Stop shooting”, which will persuade the gangs to resolve their conflicts in a less violent way, succeeds in persuading Shottaz, the Death Patrol and the Östberganätverket to compete against each other in the TV4 hit “All of Sweden bakes”. The death patrol wins the final with their raspberry muffins and the venture is hailed as a success until the first Swedish crack epidemic breaks out. “We thought that white was flour,” says the producer. “And it is perfectly normal to use several kilos of bicarbonate when baking.”


NOVEMBER

Magda Gad is expelled from Afghanistan because, according to the Taliban’s top council, her ego does not fit in the country. She participates in the second season of the TV series “Swedish power women” where she creates drama by, every time another participant complains about bad wifi, saying: “At least you are not raped in the mud in a Congolese refugee camp.” The own functional drink “Gad almighty” will be a bestseller.


DECEMBER

A homeschooler is attacked with a knife during a lesson. The perpetrator escapes with detention because, according to the court, there were mitigating circumstances: the teacher had used the word “zest” instead of saying “grated lemon peel”.

Guillou

Den här kufen är ett år yngre än jag och hans mantra är; "allt är Åkessons fel!"

Rikspuckot Guillou förstår inte konsekvenserna av de migrantrelaterade skjutningarna!

Han förstår inte att varje skott kostar många miljoner för polisutredningar, advokaträkningar och domstolshanteringar.

Den gamle KGB-lakejen är en stinkande opportunist.

Kvartal om badkar

Guilloucitat ut Aftonblaet:

"De blåbruna låtsas för närvarande betrakta gängvåldet som det största hotet mot nationen. Med Tysklands mest ökända skandalblaska BILD som enda källa hävdar de att Sverige ”blivit Europas farligaste land” och att kriminaliteten ”lamslår och påverkar allas våra liv” (Jimmie Åkesson). Vilket såklart är sossarnas fel.

Det är ju inte sant ens om man koncentrerar sig enbart på den just nu populäraste formen av kriminalitet bland de blåbruna politikerna, de s k skjutningarna. Ungdomsligorna i Stockholms förorter har under de senaste fem åren dödat 98 människor, i huvudsak sig själva och i några fall personer som befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt och blivit ”kollaterala förluster”, som det heter på amerikanskt militärspråk.

Det är förvisso bekymmersamt och än mer tragiskt. Men det är knappast något som ”lamslår allas våra liv”. Våra förluster i människoliv är årligen 200 gånger större till följd av fallolyckor i hemmet. Det krävs blott lite inlevelseförmåga för att föreställa sig all denna tragik i det tysta.

För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra. Det finns dock begripliga skäl till att såväl politiker som medier koncentrerar sig mer på skjutningar än hala badkar. Brist på empati och fantasi är bara två av de skälen. Blåbrun människosyn är ett annat skäl. Journalistikens kommersiella ok ytterligare ett.

Den allmänna våldsbrottsligheten och ”brott mot person” sjunker sen fem år tillbaka i den svenska brottsstatistiken. Det är inte en åsikt. Det är slutsatsen av belagd kriminologisk forskning.

Likväl höll SVT en sorts seminarium härförleden (Agenda 12 december) där åtta politiker mötte åtta forskare i presentation av ståndpunkter snarare än debatt. Ingenting oväntat sades. De blåbruna politikerna och den socialdemokratiske justitieministern talade engagerat för hårdare straff och mer avlyssning. Forskarna redovisade att ingenting tyder på att hårdare straff minskar brottsligheten, snarare tvärtom.

SD-representanten menade att brottsligheten kan förklaras med invandring. Den orakade moderaten med den brinnande svarta blicken krävde som vanligt allra hårdast straff och avfärdade forskarna med att det ”lyckligtvis” inte är forskare utan politiker som stiftar Sveriges lagar.

Och därefter var som vanligt fyra av fem svenskar fortfarande fast förankrade i sin övertygelse om att brottsligheten ökar i Sverige. Så är det nämligen alltid, oavsett verkligheten. Inte bara i Sverige.

I det populistiska mörker som sänkte sig över Agenda fanns dock en liten ljuspunkt. Såväl forskare som politiker var överens om att skolan och socialen måste förstärkas för att dämpa nyrekryteringen till förortsgängen.

Men så kommer det inte att låta i valrörelsen. Då blir det den vanliga rutinen om hårdare straff, mer avlyssning, buggning och eventuellt bortrationaliserade beviskrav mot vissa misstänkta. Det senare är justitieministerns profilfråga för att trumfa de blåbruna.

En sådan valrörelse är ett större hot mot samhällsordningen än alla förortsligor tillsammans."

Römosseskolan akt 4

 

BRÅ Brottsförebyggande rådet

Expressen

Ungdomsrånen har ökat i hela landet – Pressmeddelande från Brottsförebyggande rådet BRÅ. 15 december, 2021


Antalet anmälda rån mot personer under 18 år har mer än fördubblats i Sverige under perioden 2015–2019, och de som misstänks är i huvudsak 15–20 år. Även den självrapporterade utsattheten för rån har ökat kraftigt bland ungdomar. En oroande utveckling går att se när det gäller rånmisstänkta flickor i Stockholmsområdet. Det visar en ny rapport som Brå publicerar idag.

– År 2020 minskade antalet anmälda ungdomsrån något, troligtvis till följd av covid-19-pandemin. Minskningen har dock endast skett i storstäder och storstadsnära kommuner. I övriga landet har antalet anmälda rån fortsatt att öka, säger Sara Jonsson, utredare, Brå.

De flesta ungdomsrån sker i storstäder och storstadsnära kommuner, där också ökningen har varit störst de senaste åren. Den procentuella ökningen är däremot störst i mindre städer och landsbygdskommuner. Allt fler ungdomar uppger också att de känner oro för att utsättas för rån, vilket är särskilt tydligt bland pojkar.

– Även om rån är en ganska liten del av den totala ungdomsbrottsligheten är det ett mycket allvarligt brott. Att bli utsatt för rån är en traumatisk upplevelse som kan ta lång tid att bearbeta, säger Maria von Bredow, utredare, Brå.

Ungdomsrånen sker vanligtvis efter skoltid mellan 15 och 22, i områden där det finns större köpcentrum och gallerior, knutpunkter för kollektivtrafiken, skolor och idrottsanläggningar. De flesta rån sker i närheten av andra människor, och vanliga byten är mobiltelefoner, märkeskläder och trådlösa hörlurar.

Majoriteten av de som misstänks för ungdomsrån är pojkar i åldern 15–17 år med utländsk bakgrund och som bor i socialt utsatta områden. Motiven till ungdomsrånen är vanligtvis behov av pengar, status inom den egna gruppen, spänning eller en bakomliggande konflikt mellan misstänkt och brottsutsatt. Närmare hälften av alla ungdomsrån begås av en person som blivit misstänkt för ungdomsrån mer än en gång.

Även om misstänkta pojkar utgör en majoritet har andelen flickor som misstänks för ungdomsrån ökat, från fyra procent till åtta procent under perioden 2015–2019. Särskilt tydlig är ökningen i polisregion Stockholm. Kartläggningen visar att karaktären på de rån, där minst en flicka finns med som misstänkt, delvis ser annorlunda ut än när misstänkta är enbart pojkar.

– De är ofta under 15 år och är, till skillnad från när enbart pojkar misstänks, vanligtvis inte okända för de brottsutsatta. Det förekommer dessutom förhållandevis mycket hot, våld, maktutövning och förnedringslag i samband med dessa rån, säger Anna Öström, utredare, Brå.

Fakta
Brå har kartlagt utvecklingen över tid av rån mot unga personer under 18 år samt den geografiska fördelningen avseende brottsplatser, misstänkta och brottsutsattas boendeområden. I rapporten beskrivs också vem som misstänks och vem som utsätts, karaktären på brotten samt ungdomars erfarenheter av personrån.

Underlag för studien är Brås kriminalstatistik, register- och geografiska data från Polismyndigheten och SCB, enkätundersökningar riktade till ungdomar, förundersökningar som rör ungdomsrån samt intervjuer med unga gärningspersoner, brottsutsatta samt föräldrar till brottsutsatta.


För mer information
Kontakta Brås presstjänst:


Tfn: 072-99 58 500, e-post: press@bra.se.

2021-12-15

Brå: ”Mycket hot, våld och maktutövning”

Motiven, konstaterar Brå, är i synnerhet behov av pengar och status – något som avspeglas i de vanligaste rånbytena; mobiltelefoner, märkeskläder och trådlösa hörlurar.

– De är ofta under 15 år och är, till skillnad från när enbart pojkar misstänks, vanligtvis inte okända för de brottsutsatta. Det förekommer dessutom förhållandevis mycket hot, våld, maktutövning och förnedringslag i samband med dessa rån, säger Anna Öström, utredare, Brå.

Majoriteten av de misstänkta är 15-17 år gamla pojkar med utländsk bakgrund från socioekonomiskt utsatta områden.

Även bland de utsatta finns mest pojkar, men här har majoriteten svensk bakgrund. De bor även i regel i områden med starkare socioekonomisk status än de misstänkta.

Brå har även granskat förundersökningar om ungdomsrån. När enbart pojkar var misstänkta så hade det i två tredjedelar av utredningarna förkommit hot under brottet. I tre av fem ärenden hade våld använts, oftast sparkar och slag.

Våld och förnedring en del av många ungdomsrån.

Ungdomsrånen ökade kraftigt i Sverige, fram till pandemin. Detta enligt en kartläggning av brotten från Brå, som även visar att våld och förnedring förekommit i många fall – särskilt när flickor finns bland förövarna. –Det är en väldigt oroväckande utveckling, säger utredaren Anna Öström.

Efter att i inledningen av 2010-talet ha minskat började anmälningarna om ungdomsrån efter 2015 återigen stiga uppåt. Och det rejält. Mellan 2015 och 2019 fördubblades polisanmälningarna om rån mot person under 18 år.

Utvecklingen fick Brottsförebyggande rådet (Brå) att inleda en kartläggning av ungdomsrån i Sverige, vars resultat nu presenteras. Utifrån såväl anmälningsstatistik och enkätundersökningar bekräftas att fler unga har utsatts för personrån de senaste åren.

– När det gäller anmälningarna om rån mot vuxna ser vi inte alls samma kraftiga ökning. Även i undersökningar av den självrapporterade utsattheten av rån bland unga ser vi en kraftig ökning, som inte syns bland befolkningen i stort, säger utredaren Sara Jonsson.

2020 innebar dock ett avbrott i den uppåtgående kurvan, då antalet anmälningar i stället minskade.

– Vi kopplar det till pandemin och de restriktioner som infördes, som gjorde att vi kraftigt minskade vår rörlighet i samhället. Minskningen fortsätter under 2021, och vi ser att den framför allt har skett i storstäder och storstadsnära kommuner. I övriga delar av landet ser vi fortfarande en ökning av ungdomsrånen, säger Sara Jonsson.

De allra flesta anmälningar om ungdomsrån görs i just storstäder eller storstadsnära kommuner. Kartläggningen visar också att rånen ofta är koncentrerade till vissa områden och att de många gånger sker där det finns större köpcentrum, knutpunkter för kollektivtrafik, skolor och större idrottsanläggningar.

Brå har utifrån polisanmälningar 2015–2019 även tittat på vilka som misstänks och vilka som utsätts. Bland de misstänkta återfinns framför allt pojkar mellan 15 och 17 år, som har utländsk bakgrund och som bor i socioekonomiskt utsatta områden.

– Vi har också sett att det är relativt få ungdomar som står för en ganska stor del av alla ungdomsrån, säger Sara Jonsson.

Även bland de utsatta finns mest pojkar, men här har majoriteten svensk bakgrund. De bor även i regel i områden med starkare socioekonomisk status än de misstänkta.

Brå har även granskat förundersökningar om ungdomsrån. När enbart pojkar var misstänkta så hade det i två tredjedelar av utredningarna förkommit hot under brottet. I tre av fem ärenden hade våld använts, oftast sparkar och slag.

I medierapporteringen har så kallade förnedringsrån varit omskrivna senaste åren och Brå har därför även undersökt förekomsten av "maktutövning och förnedringsinslag". Det kan handla om att gärningsmännen använder mer våld än "nödvändigt", att man tvingar de brottsutsatta att lägga sig på marken medan förövarna försvinner, att man spottar på offren eller filmar och fotar rånet. Den här typen av inslag förekom i vart tredje rån där enbart pojkar var misstänkta.

Utredarna har dock upptäckt en oroande utveckling vad gäller flickor och personrån. Dels har antalet misstänkta flickor ökat mellan 2015 och 2019, dels visar förundersökningar att det oftare förekommit såväl maktutövning och förnedringsinslag som våld, som dessutom varit relativt grovt, då flickor varit med som misstänkta.

– Jag hoppas att forskningen kan titta vidare på de här misshandelsbrotten och synliggöra flickor i dessa. För vi ser att de är väldigt våldsamma och det är en väldigt oroväckande utveckling, säger Anna Öström, utredare och projektledare för rapporten.

När pojkar rånar är det främst pengar, status inom gruppen och spänning som driver dem.

– Vi har också sett att bakomliggande konflikter är ett tydligt motiv, särskilt i de rån där flickor finns med som misstänkta, säger Anna Öström.

För att minska ungdomsrånen rekommenderar Brå bland annat riktade insatser mot de unga som första gången anmäls. Myndigheten ser också ett behov av utökat stöd till föräldrar till både offer och förövare. Dessutom vill Brå gärna att polisen undersöker ekonomin i brotten.

– En del behåller bytet, men andra säljer via köp- och säljsajter eller sociala medier och till och med till butiker. Och då är ju de där butikerna möjliggörare för brotten, säger Anna Öström.
Fakta: 15 kommuner med många ungdomsrån

Dessa är de 20 kommuner i landet med flest anmälda ungdomsrån under 2015–2019, sett till befolkningsmängden under 18 år.

(Kommun, antal ungdomsrån per 100 000 invånare 0–17 år, antal ungdomsrån)

1. Solna, 745, 102
2. Haninge, 745, 153
3. Malmö, 729, 511
4. Stockholm, 679, 1279
5. Sundbyberg, 662, 65
6. Göteborg, 608, 675
7. Helsingborg, 604, 181
8. Västerås, 515, 162
9. Nacka, 501, 128
10. Huddinge, 481, 131
11. Salem, 457, 20
12. Upplands-Bro, 443, 30
13. Eskilstuna, 443, 102
14. Landskrona, 438, 43
15. Järfälla, 424, 75

Källa: Brottsförebyggande rådet

Strandhäll & Sahlin

 S-trandhäll och S-ahlin är två S-märkta S-tollar som ständigt trampar i klaveret.

ledig

Tro och solidaritet del 2

Tro & solidaritet kollaborerar med Qatar och Turkiet

FÖRSVARSHÖGSKOLAN Publicerad 12 nov 2021 kl 05.45

Magnus Ranstorp, forskningschef CATS, Försvarshögskolan.


Följetongen med personliga påhopp och smutskastningskampanj fortsätter mot mig med oförtruten styrka. Det handlar om att sabotera för oss forskare som studerar islamism.

Men denna gång har nog avsändaren inom Socialdemokrater för tro och solidaritet gått lite väl långt, skriver Magnus Ranstorp.

Det som skett är en klassisk illustration av när främmande makt utövar informationskampanjer, här med avsikt att misskreditera en enskild forskare och tre svenska myndigheter: Försvarshögskolan (FHS), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och den nya Myndigheten för psykologiskt försvar.

Ledande personer inom Tro och solidaritet verkar ha försett en brittisk forskare nära kopplad till Qatar och Turkiets president Erdogan med information som de öppet hämtat in eller begärt ut från svenska myndigheter i syfte att misskreditera dessa så mycket som möjligt. Samtidigt har de varit så pass amatörmässiga i sina försök att sopa igen spåren att kopplingen snabbt blev uppenbar.

Erdogans påverkansverktyg

I en artikel på Politics Today, en hemsida knuten till turkiska tankesmedjan SETA (tillika ett av Erdogans primära påverkansverktyg) går forskaren Andreas Krieg till våldsam attack mot mig, FHS, MSB och den nya Myndigheten för psykologiskt försvar, där vi med ett stort mått av kreativitet anklagas för att vara Förenade Arabemiratens förlängda arm i Sverige. Det är allvarliga beskyllningar helt renons på substans.

Det som skett är en klassisk illustration av när främmande makt utövar informationskampanjer.

Vid en första anblick framstår artikeln som ett sammelsurium av rena sakfel, förvanskningar och konspirationsteorier som inte hade behövt bemötas då den av uppenbara skäl saknar trovärdighet. Mitt tidigare oavlönade engagemang med Hedayah i dess internationella ‘advisory board’ är känt för UD och andra svenska myndigheter samt för Global Counterterrorism Forum (GCTF) som har ett engagemang i Hedayah. Detta redogjorde jag för i ”Trygghetspodden” när den ToS-allierade imamen för Södermoskén i Stockholm gjorde samma grundlösa angrepp för nästan ett år sedan. Nu vill man göra en gigantisk höna av en fjäder.

Intressanta detaljer

Artikeln innehåller dock några specifika detaljer som gör den mer intressant ur ett svenskt perspektiv.

Under 2021 verkar anställda inom Tro och solidaritet, enligt journalister och anonyma uppgiftslämnare, öppet gjort förfrågningar samt begärt ut handlingar från olika myndigheter relaterat till både forskning om islamism samt fiskande av information i stort, i syfte att misskreditera och kartlägga forskare som studerar ämnet. Dessa misstankar stärks då det finns vissa detaljer i Kriegs artikel som inte tidigare varit offentliga som exempelvis identitet av inbjuden talare (som aldrig medverkade).

Uppgifterna återfinns nu i en konspiratorisk artikel i en tankesmedja knuten till både Qatar och Erdogan. Samtidigt ger författaren Krieg (som inte kan svenska) länkar till MSB:s svenskspråkiga utvärdering av vårt center på FHS. Samma utvärdering som Tro och solidaritets företrädare ständigt återkommer till i sina angrepp på oss. Kopplingen är uppenbar. Att publiceringen av artikeln på en obskyr turkisk hemsida omedelbart delades på sociala medier i triumferande ordalag av samma företrädare för Tro och solidaritet är också talande i sammanhanget.

Skandalöst haveri

Att Tro och solidaritet inte delar svenska myndigheters analyser av problemet med islamism är en sak, men att de är beredda att alliera sig med en oseriös forskare som slagit armkrok med Muslimska Brödraskaps-lierade aktörer och främmande makt som Qatar och Turkiet i syfte att svartmåla och undergräva svenska myndigheter och forskare, är helt enkelt skandalöst och saknar motstycke.

Den nya Myndigheten för psykologiskt försvar är skapad av en socialdemokratisk regering samtidigt som en socialdemokratisk sidoorganisation – adjungerad i partiets verkställande utskott – försöker skjuta den i sank med hjälp av främmande makt innan de ens har dragit i gång sin verksamhet. Det måste vara något slags rekord i haveri.

Av Magnus Ranstorp Forskningschef CATS, Försvarshögskolan




Interna kravet: Klipp banden till det religiösa S-förbundet

SOCIALDEMOKRATERNA Publicerad 11 maj 2021 kl 19.13


Maria Hind Alias, ordförande i S-föreningen för jämställdhet emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism.


Sara Kukka-Salam (S) är oppositionsråd i Solna och ordförande för S-förbundet Tro och solidaritet sedan sommaren 2020.


Återigen riktas krav på att Socialdemokraterna ska stryka Tro och solidaritet som sidoförbund.

Den här gången kommer uppmaningen från S-föreningen för jämställdhet emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism.

– Det underminerar förtroendet för partiet när man blandar ihop religion och politik, säger ordföranden Maria Hind Alias.


Tro och solidaritets ställning som sidoorganisation till Socialdemokraterna, med en adjungerad representant i partiets verkställande utskott, har länge varit föremål för debatt. Förbundet har varit en tydlig röst för en human flyktingpolitik, och har varnat för att islamofobi får prägla det politiska samtalet.

Samtidigt har de varit omskrivna för sitt samarbete med Sveriges muslimska råd och anklagelser om att liera sig islamister.

En tidigare kontrovers handlar om att skrivningar för att värna hbtq-personers rättigheter ströks ur ett manifest för S-muslimer, som antogs av styrelsen för Tro och solidaritet. Den dåvarande ordföranden försvarade saken i en debattartikel med rubriken ”S-muslimer kan inte förväntas ha samma förståelse för HBT-personer”.

De senaste veckorna har en debatt rasat mellan bland andra lokala företrädare vid Tro och solidaritet och terrorforskaren Magnus Ranstorp, som är kritisk mot S-förbundet och dess personkopplingar till det omstridda studieförbundet Ibn Rushd. Göteborg ska senare i maj besluta om att dra in studieförbundets bidrag.

”Religion är ingen politisk fråga”

Bland kritikerna finns även den tidigare S-toppen Nalin Pekgul. I Kvartals fredagsintervju i höstas kallade hon Tro och solidaritet för ”en olycka för partiet” som borde uteslutas från VU.

Hon får nu sällskap av S-föreningen för jämställdhet emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism. Enligt ordföranden Maria Hind Alias är föreningens styrelse överens om att Socialdemokraterna bör klippa banden med Tro och solidaritet.

– Det är ett litet förbund som har en ganska avgörande röst i partistyrelsen. De får gärna vara kvar som S-förening, men inte som sidoorganisation, säger hon.

Varför inte?

– Religion är ingen politisk fråga, till skillnad från de andra sidoförbunden som arbetar med frågor som rör jämställdhet, hbtq, ungdomar och studenter. Sverige är en sekulär stat av väldigt goda anledningar. Religion och politik ska inte gå hand i hand. Här måste Socialdemokraterna vara konsekventa och föregå med gott exempel, säger Maria Hind Alias.

TRO OCH SOLIDARITET

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en sidoorganisation till Socialdemokraterna, och har liksom ungdomsförbundet SSU, S-studenter, HBT-Socialdemokrater och S-kvinnor en adjungerad plats i verkställande utskottet, VU, som är partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna.

De hette tidigare Broderskapsrörelsen och var från början ett kristet förbund, men är sedan 2011 öppet för troende från olika religioner. Enligt förbundet har de runt 2 500 medlemmar.

Tro och solidaritet förespråkar bland annat en mer human asylpolitik, och var djupt kritiska mot Socialdemokraternas omläggning av migrationspolitiken 2018.

Förra sommaren fick förbundet sin första muslimska ordförande, Solnas oppositionsråd Sara Kukka-Salam, som leder arbetet tillsammans med vice ordförande Jesper Eneroth, son till infrastrukturminister Tomas Eneroth.

Visa mer

”Inget jag tar hårt på”

Kritiken avfärdas av Mattias Irving, politisk sekreterare för Tro och solidaritet och ordförande i lokalföreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm, som den senaste tiden varit aktiv i debatten mot Magnus Ranstorp.

När det gäller platsen i VU hänvisar han till att det redan pågår interna diskussioner om sidoförbunden överhuvudtaget ska ha en adjungerad ställning, och att frågan väntas dyka upp på partikongressen senare i år.

Han tror samtidigt inte att det finns stöd inom Socialdemokraterna för att klippa banden till Tro och solidaritet.

– Frågan dök upp för två kongresser sedan när Daniel Färm (vd för Socialdemokraternas mediebolag Aktuellt i Politiken) motionerade om det, och som enda person i rummet stödde den motionen. Så jag känner inte att det finns något stöd för den typen av utspel i partiet i stort. Det är sant att det finns en del grupper som driver frågan, men att Maria Hind Alias och Daniel Färm har den typen av åsikter om oss är ingenting som jag tar hårt på, säger Mattias Irving.

– Att den här frågan drivs nu handlar om att vi sakpolitiskt inte håller med varanda i vissa frågor. Det är bättre om vi diskuterar sakpolitiken i stället.

Maria Hind Alias invänder mot påståendet:

– Det är sakpolitiken jag vill diskutera när jag säger att religion och politik ska hållas isär.