Bilan Osman akt 3

Bilan Osman v/s Sameh Egyptson (enligt Egyptson)

Bilan Osman visar på det moraliska förfallet hos Islamovänstern.PUBLICERAT DEN 6 OKTOBER, 2023AV EGYPTSON

Bilan Osman visar på det moraliska förfallet hos Islamovänstern. Förra året publicerade den ”Nya vänster”-tidningen ETC en artikelserie kallad ”Granskning av Ibn Rushds Studieförbund”, skriven av Bilan Osman. Idag sitter samma Bilan Osman som kommunikatör på Ibn Rushds kansli. Vilken grad av objektivitet representerade då den där granskningen? Var ”granskningen” en beställning från Ibn Rushd som nu gett Bilan belöning?

Den här redogörelsen visar vilka omoraliska metoder Bilan Osman använder genom alliansen

(ETC-Nyvänstern) och (Ibn Rushd – Islamism) för att rentvå sitt rykte, marknadsföra sig och

smutskasta kritiker. Det som kallades ”granskning av Ibn Rushds Studieförbund” fick hård kritik från olika håll. En av dem som ”granskades”var forskaren vid Försvarshögskolan Magnus Ranstorp och han

skriver på Twitter den 18 juni: ”Har nu läst @bilaaan1 artikelserie i @ETC_redaktionen om Ibn Rushd – dels är den ingen ”granskning” utan tesdrivet ”klipp-och-klistra” reportage med utvalda citat som väljer bort avgörande fakta om studieförbundets kopplingar till MB.” Han ställde denna fråga till ETC-redaktionen: ”Hur mycket sanning finns i detta? Följer hon [Bilan Osman] en etisk regel? Ranstorp skriver också samtidigt till Bilan Osman: ”Du har pressetiskt varit en urusel journalist, som inte låtit oss bemöta riktad kritik mot oss, framförd av andra, inte låtit oss på förhand se citat i dess helhet/kontext,valt bort viktiga fakta utan bara pressat in din ”tes” och de citat som passat in. Också på ett ytterst försåtligt sätt.”

I artikeln den 12 juni tar Bilan Osman upp mig som källa och använder samma metod som Ranstorp beskriver för att komma till slutsatsen att jag medvetet översätter ”Ibn Rushds tidigare anställda” fel. Hon kommer till slutsatsen att: ”Ursprungsbrevet handlar om en dialog mellan olika institutioner, Egyptsons översättning får brevet att framstå som bevis för en konspiration styrd av muslimska företrädare.” Genom att endast ta upp ett citat från den empiri jag skickade till henne, sex olika länkar och två böcker med primära källor som bevisar hur Ibn Rushd är sammankopplad med Muslimska Brödraskapet, undanhåller Osman information som är viktig för att kunna dra väsentliga logiska slutsatser angående relationerna mellan Ibn Rushds Studieförbunds och Muslimska Brödraskapets nätverk. Jag anser vidare att Osman och ETC har brutit mot god journalistik i sitt arbete i flera avseenden, när det gäller min person och mitt arbete, med syftet att underminera förtroendet för mig och min forskning och att rentvå Ibn Rushds Studieförbund.

Jag har tre gånger via e-post bett ETC:s ansvarige utgivare, Andreas Gustavsson samt offentligt via sociala media, att ge mig möjlighet att komma med en replik, men har inte fått något gehör. Detta skedde under april månad, när mitt avhandlingsarbete var i slutskedet. Nu har Bilan Osman satt igång ett drev mot mig igen och därför känner jag mig tvungen att ge opinionen min uppfattning om Bilan Osman och ETC:s journalistik.

Bilan Osman och den ansvarige utgivaren för ETC bryter mot god journalistisk etik genom

att medvetet sprida felaktig information om Ibn Rushd studieförbund enligt nedan:

Rena lögner om att jag skulle ha avböjt en intervju

I artikeln står det att Sameh Egyptson har avböjt intervju. Detta ger intrycket att jag inte ville bemöta kritiken, men faktum är något helt annat. Den 25 mars kontaktade artikelförfattaren mig via mitt universitets e-postadress. Hon skriver:

”Sitter med en längre artikelserie om Ibn rushd och alla turer runt studieförbundet. Har du möjlighet att höras en stund över telefon?”. Hon fick svar samma dag att ”hon är välkommen att ringa mig på måndag mellan 10 och 11”. Jag rekommenderade henne att läsa kapitlet om Ibn Rushd i min bok Bosättningen och några av mina artiklar som hon kunde finna på mitt universitets hemsida:

https://lup.lub.lu.se/search/person/teol-se8

Jag rekommenderade henne också att göra en sökning på min blogg efter Ibn Rushd. https://wordpress.egyptson.se/.

Bilan hörde inte av sig första gången, men skriver den 28 mars: ”Fm körde ihop sig lite. Hur ser det ut imorgon? Kan både fm och eftermiddag.” Samma dag fick hon svar: ”Du kan ringa imorgon mellan 14.00 och 15.00”. Bilan hörde inte av sig andra gången heller. Den 2 april skriver Bilan: ”Körig period. Har du tid ikväll eller för sent?”. Dagen efter svarar jag: ”Du kan ringa på måndag kl.11.00.”. Artikelförfattaren ringer inte heller på måndagen och missar vår kontakt för tredje gången. Den 1 april publicerade artikelförfattaren sin första artikel i serien, och får frågor från olika håll om hon intervjuat mig och läst mina böcker innan hon kommit till sin slutsats att ”Drevet mot Ibn Rushd är en svensk skandal”. Artikelförfattaren kontaktade mig igen den 6 april och skriver: ”Först ber jag hemskt mycket om ursäkt för sen återkoppling. Fastnade i VAB. Ska vi göra ett nytt försök, när kan du? Vill gärna ha med dig i artikeln, tror din röst är viktig.” Jag svarade artikelförfattaren: Eftersom du har ont om tid och har tre gånger missat att ringa, anser jag att det bästa är att jag skriver ner några punkter som kan hjälpa dig i din granskning. Först vill jag ge dig rådet att ta fram en metod för att komma fram till sanningen: Metoden ska innehålla indikatorer som kan falsifiera eller verifiera påståendena om Ibn Rushd. Efter den här korrespondensen har jag och många andra vid flera tillfällen diskuterat olika frågor angående mina översättningar i sociala media på hennes Facebooksida och på Demokrativärnets Facebooksida. Att påstå att jag har avböjt en intervju är rent nonsens.

Information om viktiga nyckelpersoner i Studieförbundet Ibn Rushd

I artikeln tar författaren endast upp ett citat skrivet på min blogg; ett av mina hundratals bevis från mina böcker och artiklar och blogginlägg. Enligt författaren ingår citatet i en mejlväxling mellan en Ibn Rushds ”f.d. anställd”. Sanningen är att brevet skickades från Othman Al-Tawalbeh, som drev etableringen av studieförbundet och fungerade som tillförordnad högsta chef, i och med att den

officiella chefen inte var muslim och inte kunde arabiska.

Fel information om hennes medhjälpare i granskningen

Eftersom artikelförfattaren inte kunde arabiska anlitade hon andra ”översättare”. Hon namnger i granskningen endast sin nära vän Luai Ahmed, och beskrev honom som ”numera debattchef på Bulletin”. Detta stämmer inte. Bilan känner väl till att Ahmed lämnat posten som debattchef sedan länge. Efter ett gemensamt samtal med både Ahmed och artikelförfattaren har Ahmed förklarat att han inte är auktoriserad översättare, att hans översättning är bokstavlig, eftersom han inte är bekant med kontexten,varpå han tog tillbaka definitionen ”felöversättning” och ersatte denna med ”alternativ översättning”. Ahmed bad Osman att inte blanda in honom i den här konflikten och menade att hon borde kontakta en auktoriserad översättare.

Den 7:e april skriver Osman till mig och Ahmed ”En auktoriserad översättare är kontaktad”

Den 9:e april skriver jag till den ansvarige utgivaren för ETC, Andreas Gustavsson:

”Nu har Osman skrivit också i två olika sammanhang att en auktoriserad översättare är kontaktad för att översätta den omstridda texten. Det glädjer mig att ETC:s ansvarige utgivare granskar Osmans rapport och publicerar den auktoriserade översättningen av brevkorrespondensen, som konflikten mellan mig och Ibn Rushd handlar om. Jag betraktar denna översättning som ett viktigt bidrag till debatten om islamism i Sverige. Tack”

I artikeln publicerades inte något auktoriserad översättning av citatet. Varför? Vilken auktoriserad översättare Bilan Osman och ETC har anlitat för att de skulle kunna komma med sin slutsats, vet ingen läsare. Om Osman och ETC inte kontaktat någon auktoriserad översättare och ljugit för oss bör de dra tillbaka beskrivningen av begreppet ”granskningen” och be läsarna om ursäkt.

Falska bevis för att bekräfta hennes tes om mina felöversättningar

För att kunna stödja sin tes påstår Osman att jag blev kritiserad för felöversättning av Fredric Brusi [sic], doktorand i religionshistoria. Brusi har skrivit en artikel som replik på min artikel i Kyrkans tidning, där jag kritiserar Svenska kyrkan för en dialog som syftar till att stödja fundamentalister, så att de kan bygga en maktbas i Sverige. I Brusis replik hittar man dock inget om felöversättning. Han presenterar däremot en annan kontextuell läsning av brevet och stödjer följaktligen ett samarbete med muslimska fundamentalister i ”det mångkulturella Sverige”. I det mångkulturella Sverige förklarar Ibn Rushds chef, att undergången av den västerländska civilisationen beror på att kvinnorna i väst inte längre tar ansvar för hemmet utan av egoistiska skäl arbetar utanför hemmet. Det är inte konstigt att, efter en rundresa i Sverige med guidning av Ibn Rushds chef, kommer den saudiske professorn till slutsatsen att svenska kvinnor kallas ”Europas horor”. Ibn Rushd hyllar givetvis Bilan Osman och ETC för stödet men svenska kvinnor både till vänster och höger undrar vad som pågår.

Undanhålla information

6.1 Kritik från Brusi

På Demokrativärnets Facebooksida förklarade jag för Osman den 8 maj (några dagar före publiceringen av hennes artikel) att Brusi varken har auktoritet eller är kvalificerad nog att läsa brevet eller dess kontext. Jag har också förklarat för henne att: – ”Brusi fick svar från fil.dr. Mona Lagerström, som har skrivit ett stort verk om Muslimska Brödraskapet, i en artikel här”.

https://purdahbloggen.se/2019/02/10/doktorand-frederic-brusi-stockholms-universitet-och-vadan-av-att-skriva-en-recension-om-ett-amne-man-inte-beharskar-muslimska-brodraskapets-erksamhet-i-sverige/

– Svensk-egyptiern, översättaren och författaren Sayed Khatib som studerat vid al-Azhar universitet i Kairo har också skrivit en replik på Brusis text och totalt sågat Brusis argument.”

https://sayedsblog.wordpress.com/2019/02/28/i-de-blindas-rike-ar-den-enogde-kung/

– Jag har också besvarat all kritik i en slutreplik i Kyrkans tidning:

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/sluta-goda-politiska-extremister

Brusi publicerade aldrig sin slutreplik och Osman har inte presenterat mitt bemötande av kritiken. Bilan Osman redogör över huvud taget inte för hela denna debatt utan skriver endast till sina läsare att jag får kritik från Brusi för min översättning vilket är ren lögn.

6.2 Kritik från Ibn Rushd

Bilan Osman framför också Ibn Rushds påstående om att jag översätter fel, men hon upplyste inte om mitt svar på Ibn Rushds kritik. Här kunde hon ha läst dessa tre bemötanden, men detta tog hon inte upp i artikeln.

– https://wordpress.egyptson.se/2019/04/27/ii-infor-debattpanelen-pa-arabiska-bokmassan-amiralen-imorgon-kl11/

– https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/jag-har-inte-tackat-nej-till-ibn-rushds-inbjudan/

– https://wordpress.egyptson.se/2019/04/25/infor-debattpanelen-med-muslimska-brodraskapet-i-malmo-pa-sondag/

Undvek att ta fram en väl kvalificerad aktör som kan verifiera mina översättningar

I en konversation mellan mig, Annika Braun och Luai Ahmed skriver jag den 10 april:

”Annika lyckades också övertyga mig om att redan nu lämna ut namnet på min språkgranskare och inte vänta på publiceringen av [osmans] rapporten… Min granskare är Joseph Saouk… Hans kontaktuppgifter är: https://uppsalauniversitet.academia.edu/JosephSaouk

Osman kontaktade Saouk och fick bekräftat att han granskar mina texter. Information som har undanhållits i ”granskningen”.

”Klipp-och-klistra”

I ”granskningen” klipper Osman ut ett citat från min blogg och använder som bevis för min medvetna ”felöversättning”. Hon klipper ut en del av citatet och låta okvalificerade vänner översätta hennes valda del av citatet. Citatet från min blogg är: ”Vi kan använda dialog, religions- och civilisationsmöten som täckmantel för att missionera om den sanna religionen [Islam], som behöver god presentation och hjälp att välja da’wah-prioriteringar…“

أنه ومن خلال الحوار والتلاقي بين الحضارات، نستطيع أن نأخذ غطاء واسعاً للدعوة إلى هذا الدين الحنيف الذي هو بحاجة إلى حسن العرض وتخير

الأولويات الدعوية،

Jag har visat Osman på hennes Facebok-sida den 8:e april (några dagar före publiceringen av hennes ”granskning” att översättningen av citatet på Google ligger nära min översättning, men trots det ifrågasatte min översättning. Här är Googles översättning: ”Att vi genom dialog och konvergens mellan civilisationer kan ta en bred täckmantel för uppmaningen till denna sanna religion, som behöver en bra presentation och valet av förespråkande prioriteringar,”

Bilan Osman väljer i sin tesdrivna ”granskning” att klippa bort ”som behöver en god presentation och hjälp att välja da’wah-prioriteringarna”. Begreppet da’wah (spridning av Islam) prioriteringar är en av den andliga ledaren för Muslimska brödraskapet, al-Qaradawis uppfinningar och han skrev en hel bok om detta. Prioriteringarna i al-Qaradawis teologi sträcker sig från väpnad jihad till religionsdialog, beroende på aktuella maktförhållanden. Ibn Rushds chef skiljer i breven mellan taktik och strategi och talar tydligt om målet med ”dialog”. Den västerländska civilisationen är på väg att gå under, och de muslimer som han och Ibn Rushd räddar från civilisationens undergång skulle fungera som Noas ark. Den fallande civilisationen ska ersättas av ”Islam”. För en bredare syn på Ibn Rushds chefs väpnade jihad ber jag läsarna läsa kapitlet om uppskjuten jihad i min bok Bosättningen.

Bilan Osman kan inte arabiska. Att hon tog bort detta väsentliga begrepp, da’wa prioriteringar i Brödraskapets strategi är inte någon tillfällighet. Frågan är vem som ligger bakom citatklippet. Här kan man undra om en arabisktalande medarbetare från Ibn Rushd är den möjliga drivande personen i processen.

Lögner har ett kort liv

I februari i år godkändes min avhandling i Lund. Opponenten kunde arabiska flytande. Två i betygsnämnden var lingvister som doktorerat i arabiska. Ingen har ifrågasatt någon av mina översättningar. Den omtvistade texten fanns bland alla mina texter. Varken opponenten eller någon från betygsnämnden har ägnat uppmärksamhet och kritik åt den här texten eller något annan text.

Över 29 000 unika nedladdningar har avhandlingen fått hittills.

https://portal.research.lu.se/sv/publications/global-politisk-islam-muslimska-br%C3%B6draskapet-amp-islamiska-f%C3%B6rbun

Lögnen har ett kort liv.

Sammanfattning av en granskning med slagsida

Jag utgår från att Bilan Osman tillsammans med den ansvarige utgivaren, Andreas Gustavsson medvetet undanhållit den information som finns i mina böcker och från de sex länkar jag skickade till dem och de har genom att anklaga mig för felöversättning kunnat stödja Studieförbundet Ibn Rushd via lögner. Det är märkligt att ETC och den nya vänstern insisterar på att göda sådana ultrareaktionära krafter i samhället. Bilan Osman anser att andemeningen i brevet är dialog, men vilken typ av dialog som Ibn Rushd driver nämns inte. Den dialog som beskrivs av Ibn Rushds chef är att utbilda unga muslimer för att fungera som Noas ark när den västerländska civilisationen går under pga. att kvinnorna ”Europas horor” egoistiskt lämnar sina hem för att förverkliga sig genom arbete. Bilan Osman och ETC:s ansvarige utgivare är ett hot mot jämställdhet och religionsfrihet.

Ibn Rushd väljer nu Bilan Osman som kommunikatör för sitt studieförbund. Det är ett passande val för dem, men frågan är om skattebetalare ska stå för detta och den omoraliska och odemokratiska alliansen mellan Den nya vänstern och Islamismen. Islamovänstern.

Bilan Osman akt 3

Tidigare om Bilan Osman här – här och här

Flashback

X (fd twitter)

Artikeln

Artikeltexten: "Bilan Osman saknar journalistexamen: ljuger öppet i sociala medier

Vid en närmare granskning framkommer det att den islamistkopplade vänsterextremisten Bilan Osman saknar examina i journalistik, något som Osman har ljugit om i flera år på sociala medier...

CHRISTIAN PETERSON

APR 07, 2024

En skola för svagbegåvade

Bilan Osman föddes i Göteborg men är ursprungligen från Somalia. Hon tillbringade tonåren i Linköping och påbörjade år 2012 en tvåårig kurs i "multijournalistik" på Bona Folkhögskola.

Bona Folkhögskola beskriver sig som en plats där studenterna uppges få extra resurshjälp av lärarna. På skolans hemsida står det även att eleverna inte förväntas klara av studierna och studentlivet på egen hand. För de som vill undvika studentlivet samt sociala kontakter med lärare och elever finns det även möjlighet att delta i utbildningarna på distans.

Skolan står inte under någon som helst tillsyn från myndigheter och har heller inga formella antagningskrav och kräver inte, till skillnad från gymnasieskolor, att eleverna uppnått kunskapskraven från grundskolan.

De sökande skriver istället ett personligt brev om varför de vill gå en viss kurs. De kurser som erbjuds är huvudsakligen yoga, socialism, svenska för invandrare (SFI) och grundskolekurser. Kursen i "multijournalistik" lades ned året efter att Osman hade avslutat hennes studier.

“Journalistexamen” från wish

Skälet till nedläggningen var att det var för få sökande till de 18 platser som erbjöds. I ett avskedsbrev beskrev en av lärarna målgruppen för tidningen Journalisten: ”De som haft otillräcklig skola, låga betyg, som brunnit för nåt, haft starka åsikter, hjärtefrågor, varit nya svenskar.”

De sista lärarna uttryckte i sitt avskedsbrev var att det var ytterst få av de som hade avslutat kursen som lyckats etablera sig inom mediebranschen. Istället hade många gått vidare och blivit trädgårdsmästare eller biträden inom äldreomsorgen - yrken som inte kräver någon form av akademisk utbildning eller behörighet.

Som folkhögskola saknar Bona rätten till att utfärda examina i journalistik. De färdiga studenterna fick därför inte någon examen och inte heller några betyg. Detta har dock inte hindrat Bilan Osman från att återkommande hänvisa till hennes påstådda journalistexamen – en "examen" som inte är värd mer än ett körkort från Farfars bilar på Liseberg.

Inspirerades av DDR

Bona Folkhögskola grundades av Vänsterpartiet Kommunisterna (Vänsterpartiet) år 1984 i syfte att skapa en svensk version av den Östtyska diktaturens indoktrineringsläger. DDR:s så kallade “utbildningar” om marxism var under denna tid något som svenska kommunister vallfärdade till.

När Skolöverstyrelsen underkände skolans kvalitet ingrep VPK:s partiledare Lars Werner och lyckades då förmå Utbildningsdepartementet att ändå betala ut statsbidrag till skolan Det var så Sveriges första kommunistiska och skattefinansierade “folkhögskola” kom till.

Kontrolleras av Vänsterpartiet

Skolan kontrolleras än idag av Vänsterpartiet genom att styrelsen till sin majoritet består av personer som är engagerade i partiet. Däribland är den tidigare riksdagsledamoten och numera lokalpolitikern Torbjörn Björlund ordförande för Bona Folkhögskola Ekonomisk Förening (769602-6298).


Christian Peterson"

Bilan Osman akt1

Att en Hamasanhängare deltog och blev upplyft på en propalestinsk demonstration i Göteborg borde betraktas som något oerhört.

Journalisten Sofie Löwenmark närvarade under söndagens på en propalestinsk demonstration i Göteborg. Bland demonstranterna noterade hon en maskerad man iförd svarta kläder, svart balaklava, palestinasjal och grönt pannband. Hon fotograferade mannen och publicerade bilden på X.

Mellanösternkännaren Christer Sfeir konstaterade i samma forum att pannbandet i fråga signalerar att bäraren lyder Nukhba, som är elitstyrkan inom den militära grenen av Hamas. Enligt bland andra UN Watch bar Nukhba en central roll i attacken den 7 oktober.

Flera frågor infinner sig. Hur kom det sig att de andra demonstranterna tillät mannen att vara kvar? För dem som vill uttrycka solidaritet med invånarna i Gaza men inte framstå som apologeter för den pogrom som utfördes av Hamas, borde blotta närvaron av en öppen Hamasanhängare leda till starka reaktioner. I stället visar en bild som Löwenmark hittat på Tiktok att han sitter upplyft på axlarna på en annan demonstrant.

Detta tyder på att det var i Göteborg som i London och flera andra västerländska städer: Att det som beskrivs som demonstrationer för ”fred” eller ”eldupphör” även ger plats för islamister och terroristanhängare.

Andra frågor som väcks är om mannen blev tagen på förhör hos polisen, givet att det för det första är uppenbart av bilderna att han bryter mot maskeringsförbundet, som säger att man inte helt eller delvis får täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation. Dessutom finns skäl att misstänka att han kan ha gjort sig skyldig till brott enligt den nya terroristlagstiftningen. Pannbandets koppling till massakern den 7 oktober kan även göra frågan om hets mot folkgrupp aktuell. Och: Om polisen inte har förhört mannen – varför? Hur kommer det sig att demonstranter vid upprepade tillfällen genom ramsor kunnat uppvigla till mord på judar, utan agerande från polisen?

Frilansjournalisten Bilan Osman, som också är kommunikatör på det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, valde att gå till angrepp. Iögonfallande nog dock inte mot den maskerade Hamassupportern – utan mot Sofie Löwenmark: ”Om vi har folk som fotar så undrar jag vad det innebär för demonstrationsfriheten i längden”, skrev Osman på X.

Bilan Osman tycks inte ta hänsyn till hur svensk lag ser ut, och det faktum att den medger fotografering av människor på allmänna platser, även om dessa inte har vetskap eller har lämnat samtycke. Demonstrationsfriheten har under lång tid existerat trots att bildjournalistikens arkiv är fyllda med dokumentation från olika demonstrationer. Att åtnjuta yttrande- och demonstrationsfrihet innebär däremot ingen rätt att slippa bli ifrågasatt för sina åsikter och handlingar.

Ibn rushd – epilog?

Offerkoftan som Anna Waara bär är typisk för muslimska organisationsledare när svenska skattebetalares bidrag dras in för att verksamheter inte uppfyller kraven som alla motsvarande organisationer accepterar.

Typiskt är också det bisarra jämrandet över att ha drabbats av islamofobi när det snarare är så att islams agenda kläs av bit för bit.

Tror någon att det är en slump att nedanstående friheter är bannlysta i samtliga islamdominerade länder?

Muslimska studieförbundet Ibn Rushd lägger ner

Publicerad 2 okt 2024

Studieförbundet Ibn Rushd avvecklar verksamheten. 

Beslutet fattades vid en extra förbundsstämma och är en följd av att Folkbildningsrådet aviserat att förbundet inte får något statsbidrag från och med nästa år 2025.

Flera kommuner och regioner har den senaste tiden dragit in sitt stöd till det kritiserade muslimska studieförbundet efter Folkbildningsrådets granskning i december.

Ibn Rushd har fått kritik bland annat för att ha länkat till hemsidor med texter om att homosexualitet är förbjudet och att barnaga är tillåtet under vissa omständigheter.

I ett pressmeddelande från Studieförbunden i samverkan skriver ordförande Gunnar Danielsson:

”Förlusten av Ibn Rushd studieförbund innebär att bredden och mångfalden i svensk folkbildning minskar. Ibn Rushd studieförbund har hela vägen profilerat sig mot den stora muslimska befolkningsgruppen utifrån den viktiga strävan att muslimer ska vara en självklar del av Sverige.”

Ibn Rushd borde blivit av med bidragen långt tidigare!

I åratal har det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd fått statliga bidrag för att sprida sin samhällsfientliga och antidemokratiska propaganda. Nu lägger de ner och det är naturligtvis mycket bra. Men det borde ha skett för länge, länge sen.

Länkar till sajter om stening, propaganda mot homosexuella, försvar för barnaga, antisemitiska hatbudskap – listan på de antidemokratiska värderingar som präglat Ibn Rushd kan göras lång.

Ändå har de fått statsbidrag år efter år, och deras representanter har fått ta plats i de stora mediehusens finsalonger. Hur är det möjligt?

Det finns många svar på den frågan. Ett är att Socialdemokraterna i decennier har lierat sig med islamister. Det har de gjort för att de vet med sig att de behöver denna grupp för att ens komma i närheten av att behålla sin position som landets största parti.

Ett annat är att Ibn Rushd har haft medierna med sig. Varje uns av kritik har stämplats som islamofobi, varje försök till granskning har fått journalister med ”rätt värdegrund” att skria som frustrerade åsnor.

Vissa fortsätter att skria på samma sätt. När beskedet om nerläggningen kom visade Aftonbladets Jonna Sima tydligt att hon står bakom de odemokratiska islamistiska krafterna. I en ledartext med rubriken ”Den antimuslimska samtiden har vunnit” prisar Sima Ibn Rushd och förklarar i darrande gråtmild ton hur viktigt det varit för så många ”svenskar”.

Hon passar också på att låta Bilan Osman komma till tals. Bilan Osman är mest känd för att hata vita människor och har bland annat arbetat inom Expo och som debattör i de fina mediehusen. På senare tid har hon varit kommunikatör på Ibn Rushd (för var ska sleven vara om inte i grytan, som min mamma skulle ha uttryckt det).

Bilan är förstås kränkt in i märgen:

”Många är jätteledsna och tusentals deltagare drabbas av beslutet. Det är ett hårt slag mot folkbildningen. Man kan bara konstatera att den anti-muslimska samtiden vann” säger hon.

I själva verket är nedläggningen av Ibn Rushd en seger för folkbildningen, eftersom det här unkna studieförbundet motverkat alla former av bildning bland landets muslimer. Man kan därför konstatera att den demokratiska samtiden vann.

Jonna Sima tonar skamlöst ner skälen till att Ibn Rushd blivit av med sina bidrag och skriver att de hamnade i blåsväder ”förra året” för att de ”inte kunde visa att demokratiska värderingar lyfts fram”.

Jisses vilket skitprat. Ibn Rushd har varit i blåsväder gång på gång, i åratal, inte för att de inte kunnat visa att demokratiska värderingar lyfts fram – utan för att de har lyft fram direkt odemokratiska värderingar.

Att detta nu stoppats är naturligtvis en seger för hela det svenska samhället, och i förlängningen även för landets muslimer. Den som inte förstår det har en minst sagt märklig värdegrund.

Det här är det bisarra avskedstalet

Ibn Rushd studieförbund avvecklar studieförbundsverksamheten
På en extra förbundsstämma den 29e september fattades beslutet att avveckla Ibn Rushds studieförbundsverksamhet. Detta är ett direkt resultat av den avfinansiering som Folkbildningsrådet fattade beslut om den 4e september och som innebär att förbundet utesluts från tilldelning av statsbidrag för den kommande verksamhetsperioden 2025-2027.

Beslutet från Folkbildningsrådet vilar i korthet på en bedömning av att Ibn Rushd under rådande omständigheter saknar kapacitet att bedriva folkbildning. Ibn Rushd anser att Folkbildningsrådets skäl till avfinansiering är svaga och i flera fall felaktiga. Beslutet har mötts av stark kritik från flertalet människorättsaktörer i civilsamhället. Avfinansieringen av Ibn Rushd drabbar redan nu svenskmuslimsk organisering runt om i landet när bidrag dras in och verksamheter avslutas.

“Att Ibn Rushd avvecklar studieförbundsverksamheten är en förlust för hela den svenska folkbildningen, för demokratin och för det demokratistärkande arbete som folkbildningen bär. Det är en sorg att se det svenskmuslimska civilsamhället nedmonteras bit för bit. Att beröva en hel grupp möjligheten till organiserad bildning och därmed en plattform för att stärka sina rättigheter i samhället, är inget annat än en tragedi. Behovet av Ibn Rushds folkbildning är fortsatt stort; det försvinner inte genom att omöjliggöra för oss att fortsätta. Tvärtom.” säger förbundschef Anna Waara.

Ibn Rushd har överklagat Folkbildningsrådets beslut till förvaltningsrätten. Bakgrunden är att processen kring beslutet av tilldelning av statsbidrag kantats av frågetecken och otydligheter. Organisationen inväntar svar från rätten i den juridiska process som nu inleds.

“Vi vet att organisationens studieförbundsverksamhet inte kommer att kunna fortsätta oavsett utfall av den juridiska processen. Ändå väljer vi att överklaga beslutet. Det handlar om historieskrivning och rättvisa. Vi anser det viktigt att Folkbildningsrådet efterlever sina egna villkor och att alla ska behandlas lika. Så har inte varit fallet i processen med tilldelningen av statsbidragen och därför vill vi att saken prövas” säger Anna Waara.

Arbetet med att avveckla den statsbidragsberättigade studieförbundsverksamheten och organisationen runt den har påbörjats och bedöms kunna slutföras under 2025.

Rebecca Wedmo Uwell om somalier

Artikeln

En sak har de flesta kryssraketerna från 2014 års val och framåt – de är nästan alla somalier. Och det är väldigt märkligt av många skäl. Inte att de lyckats i personvalssystemet, där finns det tvärtom många tydliga förklaringar där den främsta är klankultur. Somalia är en av världens starkaste klankulturer och som Per Brinkemo i boken ”Mellan klan och stat” visade tidigt så tar de givetvis med sig de värderingar.

Så en somalier har enklare än nästan alla att mobilisera sin etniska grupp helt enkelt för att somalier tänker och agerar klan och kollektivt. Man väljer landsmän oavsett om en landsman ber om hjälp.

Nej, det märkliga är inte alla somalier som nu väller fram som vinnare eller högt kryssade politiker i framför allt V och MP men även i S, framför allt i kommunvalen i det stora maktpartiet som inte längre så lätt låter sig manipuleras efter skandalen med islamisterna. Och därför aktar sig på nationell nivå. Men små partier, där även Centerpartiet varit mottagare för sådana försök tidigare åtminstone, är det betydligt lättare.

Det märkliga är att gruppen somalier är så ofattbart icke framgångsrika inom exakt alla områden, utom just detta.

Faktum är att man utan omsvep kan kalla den somaliska gruppen som den minst integrerade gruppen i hela Sverige, och historiskt med. Det finns inga invandrare som så lite är en de av Sverige som just dem, och vart man än undersöker somalier är det samma resultat – de jobbar inte, de lever i parallella strukturer och de integreras mycket dåligt.

The Global Village släppte en rapport om just somalierna i Sverige 2021 på den så kallade Järvaveckan och där kan man läsa rätt intressant statistik. Somalierna själva, och deras allra mest lojala tangentbordskrigare Bilan Osman, vill såklart påstå att allt är rasism. Alla hatar svarta och alla hatar särskilt somalierna. Det är därför de misslyckas och förresten är varje påstående om gruppens låga resultat i alla kategorier också rasism.

1990 bodde det bara 1000 somalier i Sverige, det är skälet varför min generations kontakt med svarta afrikaner i princip uteslutande var med adopterade från bland annat Etiopien.

Tio år senare bodde det 14 000 somalier här, 2010 hade siffran ökat snabbt ill 38 000 och idag tror man att cirka 66 000 personer födda i Somalia finns här. Sedan ska alla barn som fötts här av somaliska föräldrar läggas till, då hamnar vi på 110 000 personer minst.

Så varför är då somalierna överrepresenterade i all dålig statistik och är den sämst integrerade gruppen?

Förutom att vara den gruppen som står allra längst från svenska värderingar och kultur så är det en av de grupperna i landet som har allra lägst utbildning.

Ungefär hälften har max nio års skolgång, i den siffran inkluderar tyvärr SCB allt från ett till nio år. Alla förstår att vi behöver mycket mer detaljerad nivå och man borde särredovisa de som har nio år och de som max tre och max sex år för att vi ska förstå alla ”utmaningar” detta innebär för Sverige som ska ta hand om dem.

Dessutom ”saknas uppgift” på över 12 %, vilket kan innebära att den gruppen de facto är analfabeter. Det vet man inte, men det är åtminstone inom den gruppen analfabeter lär hittas.

En annan faktor man ska lägga in är att i gruppen somalier är de flesta under 45 år medan i referensgruppen infödda svenskar har vi invånare som är 100 år, och i den allra äldsta gruppen är där du hittar förgymnasial utbildning. För varje år sjunker den gruppen eftersom folk dör, i framtiden kommer det knappt vara mätbart hur många svenskar som bara gått nio år i skolan.

I ett land där alla arbeten kräver minst gymnasium klarar man sig inte om man inte har studerat, så enkelt är det.

Här är en av flera förklaringar till varför somalierna inte i någon stor utsträckning arbetar. Alls faktiskt.

Men man kan inte bara skylla detta med bristande utbildning på att de som kommit hit fått dålig skola i Somalia för deras barn lyckas otroligt dåligt i svensk skola. Inte ens de födda i Sverige, i årskurs sex klarar bara 74 % godkänt.

I nian klarar sig bara hälften i snitt godkända betyg, av de födda i Sverige 77 %. Alla elever är en dålig jämförelseram egentligen för här ingår ju 20 % utlandsfödda generellt, man borde ha jämfört med etniska svenskar som klarar skolan allra bäst

Men bara 42 % av somalierna födda i Somalia klarar nian. Det är helt sjukt dåligt.

De som går gymnasiet går heller inte klart eller går ut med godkända betyg ens efter fyra år. 42 % klarade att gå klart av hela gruppen svensksomalier år 2019. 60 % som började gymnasiet gick alltså inte klart.

Detta är inte bara ett gigantiskt misslyckande för somalierna utan ett problem som Sverige nu sitter och måste hantera – generation efter generation som går ut skolan hamnar utanför med låg eller ingen utbildning trots att de har fått gå gratis svensk skola. De ska nu försöka få jobb i konkurrens med alla andra i kunskapsnationen.

Och deras föråldras icke-jobbande kommer därmed ärvas, trots att svenska skattebetalare betalat hela deras skolgång och de fått exakt samma möjligheter som andra barn födda på svenska sjukhus.

Hur kan man schabbla bort den chansen? Svaret finns nog att söka, som att en potentiell förklaring helt enkelt är att deras föräldrar inte bara har låg utbildningsnivå utan låg kapacitet för studier och man ärver sina föräldrars intelligens.

Bara 47 % av somalierna födda i Somalia förvärvsarbetar (alls, här räknas inte bara heltid) och siffran är inte mycket högre för de födda i Sverige.

Och arbetar man inte försörjer de som gör det dig i Sverige, så de lever alltså på bidrag precis som sina föräldrar.

Är du bidragsförsörjda med låg utbildning och inte arbetar startar du heller inte företag och det ser man även här – somalierna har otroligt få företagare i sin grupp. Inte ens 3 % driver bolag.

Detta leder givetvis också till att somalierna har bland de lägsta inkomsterna i landet, för de som jobbar jobbar inte allltid heltid och de som arbetar gör det i enkla jobb utan krav på lång utbildning. Dessa yrken ger låg inkomst.

35 % tjänar bara max 200 000 per år, vilket inte är någon heltid eftersom vi har minimilöner i Sverige. 37 % tjänar max 300 000 kronor per år. Det är knappt mätbart hur få som tjänar bra, över en halv miljon per år.

Här ingår alltså inte folk som bara lever på bidrag utan detta är enbart statistik för folk som åtminstone jobbar lite grann.

De som inte jobbar lever på oss andra och här kan man se att majoriteten av somalierna som inte arbetar har försörjningsstöd, hela 40 %.

Ytterligare 25 % lever på föräldrapengen då grupper föder betydligt fler barn är snittet. Överraskande få är sjukskrivna.

De har låg utbildning, få jobbar, många lever på bidrag, de som jobbar har låglönejobb och många jobbar inte ens heltid och deras svenskfödda barn ärver detta.

Så trots att de är så här dåliga på integration, för utan jobb får du inte svenska kollegor och vänner, du pratar inte svenska och så vidare, är det däremot överraskande bra på två saker: starta föreningar och rösta och ställa upp i val.

Somalierna röstar nästan lika mycket som infödda svenskar, överraskande nog.

Förklaringen hittar vi bland annat i den här artiklen från nyhetsbyrån Järva, där en föreningsveteran berättar att somalierna istället för att utbilda sig och skaffa jobb började ”organisera sig”. Det vill säga, de startade en massa föreningar, sökte bidrag med hjälp av sossar och vänsterpartister och jag kan direkt säga att jag som granskat föreningar i Sverige inte hittat en enda etnisk grupp som har så många föreningar som just somalierna.

Enormt många.

Och i förorterna sitter de här lokala informella ledarna och lär barnen att skälet de inte får jobb ”trots hög utbildning” är rasism. Han tycker att somalierna därför ska kräva politisk makt och det är ju det som nu händer.

Istället för att folk i gruppen startar företag startar de föreningar och kräver bidrag, istället för att jobba så kräver de politisk makt som ska ge gruppen fördelar den vägen.

Det verkar vara strategin. Somalierna som kryssar sig in i riksdag och kommuner har givetvis som främsta mål att gynna just somalier. Egen ansträngning av somalierna i Sverige ska inte avkrävas utan politiken ska se till att resurser och makt ändå ges till just dem, via landsmän som kryssar sig.

Högerklicka på bilderna och välj ny flik så blir de större

Vänstern och hedersvåldet

Vänstern når nya höjder i att relativisera hedersvåld

3 juli 2026

Det har varit en paradgren de senaste decennierna inom vänsterkretsar att förminska och relativisera kvinnoförtryck, så länge det inte kommer ur det västerländska patriarkatet.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck.

Den här ledarsidan har exempelvis tidigare kritiserat lokala S-företrädare som har reducerat hedersvåldet till en fråga om mäns våld mot kvinnor.

Men nu tycks förminskandet nått nya höjder.

Sedan debatten om slöjan drog igång – efter Sverigedemokraterna förslag om ett förbud mot slöjan – har debatten gått varm. Och vänsterfeminister har rusat ut till slöjans försvar.

S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll skrev på X att hijaben är ”i högsta grad en frivillig huvudbonad”. Debattören Bilan Osman skriver i Expressen att hon själv valde att börja bära slöja när hon var ung, och framställer slöjförbud som ett uttryck för rasism och islamofobi. Aftonbladet ledarsida påpekar att ”alla ska ha rätt att klä sig som de vill” och 36 feministiska undertecknare på Aftonbladet Debatt (23 juni) menade att om det är något som förtrycker kvinnor är det inte slöjan utan ”statliga påbud om hur kvinnor ska klä sig.”

Men som Sofie Löwenmark, ansvarig utgivare på Doku konstaterar, talas det mest i den svenska debatten om rätten att få bära slöja, inte om rätten att slippa. Löwenmark har således gått igenom 100 domar där flickor och kvinnor tvingats bära slöja som publicerats i Kvartal den 2 juli.

Den rekommenderas för alla som vill lära sig mer om slöjans roll i hedersförtryck, eller helt enkelt behöver stöd nästa gång en socialdemokrat eller vänsterpartist reflexmässigt relativisera slöjtvång.

Exempelvis beskrivs en kvinna som misshandlas under 20 år och inte tilläts ta av sig niqaben när hon flyttade till Sverige. Mannen försökte senare döda henne. En mamma rakade av sina döttrar i tioårsåldern håret som straff för att de inte bar slöja. I flera fall hotas unga flickor med att skickas tillbaka till hemlandet och giftas bort om de inte bär slöja. I ett fall beskrivs slöjtvånget redan från fem års ålder.

Återkommande är att kravet på att täcka håret kopplas till annat våld och kontroll. Flickor och kvinnor misshandlas, hotas att giftas bort, hålls inlåsta, isoleras socialt, övervakas och dödshotas. I flera fall beskrivs slöjtvånget och våldet ha förvärrats efter att familjerna kommit till Sverige.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck. Och om slöjan nu är så frivillig, varför dör kvinnor i Iran för rätten att ta den av sig? Varför ska barn tvingas bära den?

Något man också bör ha i åtanke är att de flickor och kvinnor som lever i hedersförtryck sällan hörs i debatten. Många kan inte träda fram av rädsla. Andra lever under hot eller med skyddade personuppgifter. De kvinnor som har störst behov av att bli lyssnade på är ofta de som har minst möjlighet att tala fritt.

Och samtidigt som de mest utsatta aldrig hörs, syns hijabklädda kvinnor på reklampelare, i myndighetskommunikation och i tv-program som symboler för inkludering, mångfald och tolerans.

Vänstern har återkommande hamnar på fel sida av historien när det kommer till politisk islam och hedersförtryck. Att kämpa mot verkligt förtryck tycks vara sekundärt. Det är kampen mot högern som trumfar allt.

Magda Gad och Hamas

 

Gaza-uppropet är ett styrketest för regeringen
Av: Helena Edlund 1. augusti 2025

Magda Gads upprop mot medias ”bristande bevakning av Gaza” får stor uppmärksamhet, men är en storm i ett vattenglas. Precis som kritiken mot REVA handlar det om ett fåtal aktivister med höga röster och mäktiga plattformar. Frågan är om Tidö-partierna orkar stå emot.

Ett drygt år innan riksdagsvalet går den samlade vänstern till massivt angrepp på Tidö-partierna. Slagfältet är den så kallade ”Israel-Palestinakonflikten”, vapnet är påståenden om ”folkmord” och som stormtrupper används de mest lojala och ideologiskt övertygade av dem alla: Public Service och ”Sveriges journalister”.

Som anförare står allas vår Magda Gad – den en gång så hyllade kvinnliga krigskorrespondenten som efter några vändor hos islamister och terrorister började prisa både islamism och religiös klädsel. Nu har Gad lyckats samla ”500 svenska journalister, författare och skribenter” i ett upprop som kräver ännu mer vinklad rapportering – självklart till Palestinas (läs=Hamas) fördel och ännu mer kritik av Israel (och judar).

Enligt uppropet, som publicerats bland annat i Expressen, anses mediabevakningen ha misslyckats, och nu menar man därför att det är medias skyldighet att påverka svenska politiker i pro-palestinsk riktning.

Ursäkta, men kan rapporteringen om Gaza bli mer vinklad?

Att ta del av ”nyheter” om Gaza kan liknas vid att argumentera med en narcissist: Det levereras lögn på lögn från källor som alla utgår från Hamas, men lögnerna levereras med så vädjande cockerspaniel-blick och så trovärdigt darr på stämman att när lögnerna väl motbevisas har de ändå förvandlats till ”sanningar” hos omvärlden. Även om det inte är sant, så hade det ju kunnat vara sant – och då hade det ju varit fruktansvärt…

Att det nu har gått 665 dagar sedan Hamas inledde den största pogromen sedan andra världskriget genom att mörda 1.200 män, kvinnor och barn och kidnappa 251 personer – varav 21 fortfarande tros vara i livet någonstans i Gaza – nämner inte de 500 med ett ord. Inte heller att kriget tar slut i samma stund som Hamas lägger ner vapnen och släpper gisslan, att Hamas hindrar eller stjäl hjälpsändningar eller att Hamas har erkänt att man levererat felaktig statistik till de journalister Gad värnar om. Nej, Gad & Co vill ha mer Hamas, mer partiskhet, mer Israelhat – mer antisemitism.

Vilka är de 500?

Så vad består då detta ”massiva upprop” av ”Sveriges journalister” av? Bland namnen återfinns självklara vänsteraktivister som Jan Guillou, Anna Ardin, Martin Schibbye, Mattias Irving, Ulf Bjereld, Stina Wollter, Bilan Osman och Özz Nujen, men också ett antal poeter, kommunikatörer, tecknare, några journaliststudenter och en sommarvikarie.

I en text på Det Goda Samhället uppmärksammar Bitte Assarmo att 35 av personerna som undertecknat uppropet har anställningar inom public service – nio jobbar hos SVT och 26 hos SR. Till detta kommer 23 anonyma undertecknare som enligt Expressen uppges ”arbeta som reportrar, redaktörer och korrespondenter på stora riksmedier”.

Assarmo frågar sig hur dessa personers pro-palestinska ställningstagande harmonierar med public service-uppdragets trovärdighet, eller för den skull med den opartiskhet som dessa journalister så ofta berömmer sig själva för. Det är berättigade frågor. En annan fråga som är berättigad att ställa rör Magda Gads uppropsinbjudningar.

Gad har officiellt gått ut och meddelat att alla som avvisat hennes erbjudande nu finns på den namnlista över personer som ”stödjer folkmord” som hon säger sig ha ”sparat för framtiden”. Vad tänker sig Magda Gad att denna namnlista ska användas till? Ska den sparas för att leta upp personer med ”fel värdegrund” när Sverige slutligen hissat vit flagg inför Hamas? Hur harmonierar denna sparade namnlista med GDPR? Och hur övertygad om Saken är den som vet att ens namn återfinns på ”Magdas svarta lista” om man avböjer? Gissningsvis spelar det ingen roll, eftersom ingen ansvarig på någon redaktion kommer att se något nyhetsvärde i det.

… och hur många är egentligen 500?

Ytterligare en försynt fråga är hur stort det här uppropet egentligen är? Femhundra namn blir visserligen en lång lista att scrolla – men hur stor del av Sveriges ”journalister, författare och skribenter” är det egentligen som Magda Gad har lyckats mobilisera? Vi vet att 500 tackade ja, men hur många tackade nej? Tio personer eller tusen? Ännu fler?

Låt oss se på några konkreta siffror: År 2023 fanns det 10.600 yrkesverksamma journalister, varav 10.219 var medlemmar i Journalistförbundet (SJF). Hur många författare som finns i Sverige är svårt att säga, men Sveriges Författarförbund har omkring 3.000 medlemmar (för att bli medlem krävs att man har publicerat två stycken litterära verk). Resterande klumpas ihop under beteckningen ”skribenter”, som kan betyda nästan vad som helst så länge man producerar någon form av text eller form. Antalet skribenter överstiger därför med stor sannolikhet antalet yrkesverksamma journalister, men låt oss för enkelhetens skull jämställa grupperna.

Av lågt räknat 20.000 personer (vissa räknas säkert in under flera kategorier) som ingår i gruppen ”journalister, författare och skribenter” har Magda Gad alltså lyckats mobilisera 500. Det motsvarar 2,5 procent. Visst. Att högt och lågt samla ihop 500 namn är imponerande. Men är det det massiva upprop det framställs som? Nej. Inte alls.

Att uppropet får en sådan uppmärksamhet är därför anmärkningsvärt. Det handlar om en fis i rymden, en piss i Mississippi. Men å andra sidan visste Magda Gad att 500 är mer än nog, eftersom uppropet är exakt en sådan företeelse som svensk media – det vill säga samma redaktörer och journalister som har undertecknat – gärna lyfter upp och hyllar. Det är inte första gången. Du kommer väl ihåg REVA?

”Kritikstormen” mot REVA

REVA inleddes 2009 och var ett projekt mellan Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården som syftade till att öka effektiviteten och rättssäkerheten vid verkställighet av utvisningar. Regeringen ville kort och gott se till att personer som inte skulle befinna sig i Sverige, fick lämna Sverige. En naturlig del av det arbetet var utökade identitetskontroller – något som, av migrationsaktivister, direkt stämplades som rasistiskt. Trots att REVA var en stor framgång – mellan åren 2009 och 2013 utvisade exempelvis gränspolisen i Skåne 23 procent fler personer än tidigare – så skrotades projektet 2014. Orsaken var de massiva protesterna i media samt den allmänna samhällsdebatten. Men ”media och den allmänna samhällsdebatten” bestod, även då, av ett antal aktivister med twitter-konton och arbetsplatser på redaktioner.

I februari 2013 publicerade Aftonbladet ett upprop mot REVA undertecknat av ”162 författare, akademiker, journalister och kulturarbetare” och Twitter fylldes av REVA-kritiska inlägg, något som då kallades för en ”kritikstorm”. Men även då ägde stormen rum i ett vattenglas: kritikerna var till antalet få, men högljudda. De svenskar som välkomnade REVA var desto fler, men de hade inte tillgång till varken tidningsredaktioner, public service eller Twitter-konton med följare på regeringskansliet.

En högre växel för regeringsskifte

Gissningsvis bottnar både REVA- och Gaza-uppropet primärt i undertecknarnas politiska hemvist (70 procent av journalisterna på SVT röstar rött, varav 56 procent röstar V eller MP) och Gaza-uppropet är oroväckande: det visar att ”Forssell-gate” bara var början. Den röd-gröna oppositionens lojala megafoner inom public service och annan media har lagt i en högre växel för att åstadkomma ett regeringsskifte nästa år.

Därför bör Gaza-uppropet betraktas som vad det är: En öppen, pro-palestinsk och Hamas-apologetisk provokation och ett styrketest för den sittande regeringen.

Mycket tyder på att aktivisterna kommer att lyckas även denna gång. Regeringen Reinfeldt gav vika inför vänsterns drev – och gissningsvis kommer regeringen Kristersson att göra detsamma. Det mesta tyder på att varken statsministern eller övriga partiledare inom Tidö-samarbetet har cojones nog för att stå emot. I veckan meddelades exempelvis att regeringen inlett ett samarbete med Socialdemokraterna för att ”skärpa tonen mot Israel”.

Föga förvånande svämmar sociala medier nu över av kritik från upprörda moderater som menar att Ulf Kristersson sviker både Israel och partiet.

Kritiken är berättigad. Beslutet visar nämligen att regeringen är svag, mycket svag. Och det bådar inte gott – vare sig för gisslan, gazaborna eller svenskarna. Eller för den journalistik uppropet säger sig värna om.