Pride

HBTQ-stödet för Hamas är bisarrt
Publicerad 19 apr 2024

Det är svårt att förstå hur de som har mest att förlora på ett islamistiskt samhälle anammar Hamas propaganda utan eftertanke, skriver Magnus Norell.

Hamas är absolut inte intresserade av någon självständig palestinsk stat vid sidan av Israel. Inte heller vill de ha en stat där västerländska normer om jämlikhet och acceptans för sexuella olikheter gäller, skriver debattören.

Sedan Hamas attack på Israel – där det huvudsakliga syftet var att så brutalt som möjligt döda civila och ta gisslan – har en tsunami av antisemitism svept fram över delar av västvärlden.

Detta har tagit sig många uttryck och några av det mest bisarra är de öppna uttryck för stöd för terrorrörelsen Hamas som kommit från HBTQ-grupper och andra som säger sig vara för jämlikhet mellan könen.

Detta blir än mer osmakligt eftersom de sexuella övergreppen under attacken den 7/10 var så utbredda och även filmades av förövarna själva.

Ett exempel är Queers for Palestine som i demonstrationer hyllat Hamas ”motstånd” mot Israel även efter Hamas massaker på judar 7/10/23.

Andra exempel är från Tyskland – där HBTQ-grupper varit med och organiserat demonstrationer till stöd för Hamas på Gaza, tillsammans med det terrorstämplade PFLP:s utländska gren Samidoun – och USA där events på till exempel Columbia University och i Washington inkluderade HBTQ-grupper, både som medarrangörer och deltagare.

Hamas är absolut inte intresserade av någon självständig palestinsk stat vid sidan av Israel.

Gemensamt för dessa exempel är stöd för Hamas (som oftast blir synonymt med ALLA palestinier) och en uttalad vilja att Israel ska förintas.

Det är på rak arm svårt att hitta en organisation som slår Hamas när det gäller diskriminering, direkt våld och andra former av hot mot sexuella minoriteter. Sexuellt beteende utanför det traditionella avvisas helt och individer som upptäckts har fängslats, misshandlats och dödats.

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att en hel del individer med en annan sexuell läggning än den mest förekommande, har fått sin tillflykt i det demokratiska Israel. Något som möjligen också kunde förmå de HBTQ-knutna grupperna att tänka till innan de stämmer in i den islamistiska hatkören mot Israel.

Detta är inget unikt för Hamas i och för sig. Alla andra islamistiska rörelser har samma grundläggande syn på kvinnlig frigörelse och vad som ses som avvikande sexuellt beteende.

Duperas av islamister

Så hur kommer det sig då att det under hela den tid som kriget pågått, det från tid till annan, i synnerhet i sociala medier, dyker upp upprop till stöd för Hamas och mot Israel från grupper som betecknar sig som HBTQ?

Ett skäl kan vara att det narrativ som satt sig redan från början, utmålade Israel som den ”onde” och som anklagades för övergrepp. Som sagt, antisemitismen fanns där redan och behövde inte mycket för att komma upp till ytan. Det blev därmed enkelt för många att hänga på och utan att reflektera alltför mycket, sälla sig till kören av fördömande.

Sedan finns det självklart vänsterorganisationer som sedan det kalla kriget allierat sig med palestinska grupper, i och för sig utan att alltför noga ha satt sig in i skillnader mellan olika delar av den palestinska rörelsen. Att flera av dessa vänsterorganisationer sedan lättvindigt låtit sig duperas av islamister är intressant och blir förhoppningsvis föremål för framtida studier.

Men det förklarar inte hur just de som skulle ha mest att förlora (inklusive sina liv!) på ett islamistiskt samhälle, med så lite eftertanke, anammar Hamas propaganda.

Det är naturligtvis inga problem med att säga sig vilja ha fred och ett självständigt Palestina vid sidan om Israel. Men hur det går till spelar roll.

Hamas är absolut inte intresserade av någon självständig palestinsk stat vid sidan av Israel. Inte heller vill de ha en stat där västerländska normer om jämlikhet och acceptans för sexuella olikheter gäller – och självklart är alla former av sexuella minoriteter förbjudna – och man motsätter sig absolut alla liberala demokratiska värden.

Tvärtom eftersträvas folkmord på judar och att Israel förintas. Inget av detta är okänt. Hamas har aldrig gjort någon hemlighet av sina mål.

Att i det läget tåga med sina regnbågsflaggor tillsammans med Hamasaktivister och andra som kräver Israels undergång, mord på judar och motsätter sig alla former av demokratiska rättigheter, inklusive sådana för kvinnor och sexuella minoriteter, borde åtminstone stämma till eftertanke.

Av Magnus Norell
forskare med inriktning mot terrorism, Mellanöstern och demokratifrågor

Hamasanhängarna och Malmö Pride

Efter påtryckningar från islamistvurmande krafter har allt fler artister börjat hoppa av Eurovision. Nu handlar det förstås inte om några storheter, utan om högst mediokra artister som Dotter och Titiyo, men det är uppenbart att den moraliska kompassen är en smula skev. Mest skev är den ändå hos ledningen för Malmö Pride, om det nu är så att de väljer att hoppa av för att de tar avstånd från Israel.

Nu har jag faktiskt inte läst någonstans (förutom på sociala medier där folk spekulerar ivrigt) att det är på grund av Israels medverkan som Malmö Pride drar sig ur. Men deras avhopp nämns hela tiden i samband med andras avhopp, så det är lätt att tro det. Och om det är så – om Malmö Pride tar avstånd från Israel – så är det något som är väldigt, väldigt sjukt med Prides värdegrund. Hur kan Pride-rörelsen ta avstånd från den enda stat i Mellanöstern där hbtqia-personer kan leva i fred och vara sig själva, och istället stödja Gaza, där en majoritet av befolkningen stödjer en regim som är känd för att kasta homosexuella utför höghustak?

Det är fullkomligt obegripligt, totalt självdestruktivt och ungefär lika intelligent som det skulle vara om en kyckling demonstrerade till förmån för Kronfågel.

Och vad är, i så fall, nästa steg? Att försöka arrangera en Pride-festival i Gaza eller Iran? Lycka till med det.

Om Malmö Pride istället hoppar av Eurovision för att de skräms av BDS-rörelsen och de andra Hamasanhängarna som hotar och hatar har jag dock en viss förståelse för beslutet. De här rörelserna erkänner öppet att de utsätter alla inblandade i Eurovision för påtryckningar och vem vet hur långt de kan gå med allt sitt hat? Hur lång tid tar det innan de tröttnar på att ordbajsa på sociala medier och istället manifesterar hatet med våld? Även om det kanske är judar som är prio ett på deras hatlista kommer inte hbtqia-personer långt efter.

Hatet har dock ingenting med omsorg om Gaza att göra, som de gärna vill låta påskina. Det handlar om antisemitism och inget annat. Annars skulle dessa människor ta avstånd från Hamas. Men det gör de inte. Faktum är att de så kallade ”Palestinavännerna” har för vana att faktiskt bua ut politiker och andra som tar avstånd från terrororganisationen Hamas, trots att Hamas startade kriget och utan att blinka offrar både kvinnor och barn och andra civila.

Det är raka motsatsen till omsorg om Gaza och palestinierna. Hade terrorkräken i Hamas velat sitt folks bästa hade de viftat med vit flagg, överlämnat gisslan och tagit sin medicin. Och hade ”Palestinavännerna” i Sverige brytt sig det minsta om barnen i Gaza hade de krävt Hamas omedelbara kapitulation.

Hur det kommer att gå när Eurovision går av stapeln kan ingen veta idag. Men risken finns att det blir total katastrof, med lidande och till och med död som följd. Att det hela arrangeras i Malmö, en stad där antisemitismen frodats i decennier – sen Ilmar Reepalus tid och kanske ännu längre – gör inte saken bättre.

Värst av allt är att SVT och Malmö stad har gått in i det här med öppna ögon. De vet mycket väl att Malmö är en av Sveriges mest islamistiska och västfientliga städer, men envisas med att presentera staden som en färgstark smältdegel där alla kulturer får ta plats. Men det är bara en fåfäng dröm, född av ideologiskt drivna politiker som inte ens idag, trots alla uppenbara bevis, vill erkänna att den där mångfalden de värderar så högt har visat sig vara total enfald.

Iran

18 april, 2024 Mohamed Omar, Opinion
Iran och kampen om Röda havet

Den 13 april sedan avfyrade den islamiska republiken Iran en salva raketer och drönare mot Israel. Det var första gången Iran attackerade Israel direkt.

Syftet var att visa muskler.

Och det verkar ha fungerat. För svaret på attacken tycks bestå av nya västerländska ekonomiska sanktioner mot Iran. Dessa är symboliska kommer knappast att orsaka någon större skada. Irans största handelspartner är Kina. Iran är medlem i två stora internationella ekonomiska organisationer: BRICS och Shanghai Cooperation Organisation.

Samtidigt som konflikten mellan Israel och Iran fångar världens uppmärksamhet rasar inbördeskriget i Sudan. Kriget står mellan regeringen, ledd av general Abdel Fattah al-Burhan, och rebellerna, ledda av general Mohamed Hamdan Dagalo.

Regeringstrupperna var länge på reträtt. Man hade lämnat huvudstaden Khartoum och dragit sig tillbaka till hamnstaden Port Sudan. Men de senaste veckorna har de regeringstrogna trupperna varit på offensiven och slagit tillbaka rebellerna på flera fronter.

Reuters med flera medier rapporterar att orsaken är en ny vänskap mellan Sudan och Iran:

”A year into Sudan’s civil war, Iranian-made armed drones have helped the army turn the tide of the conflict, halting the progress of the rival paramilitary Rapid Support Force and regaining territory around the capital, a senior army source told Reuters.”

Iran har redan stor kontroll över två av de mest strategiska sunden i världen: Hormuzsundet och Bab el Mandeb-sundet.

Hormuzsundet mellan Arabiska halvöns nordkust och Iran förbinder Persiska viken med Arabiska havet och Indiska oceanen. En betydande del av världens olja skeppas genom Hormuzsundet.

Strax före det stora luftangreppet mot Israel den 13 april beslagtog iranska kommandosoldater ett Israelkopplat skepp i Hormuzsundet.

Självklart för att visa: ”Det här är vårt sund. Vi kan stoppa trafiken när vi vill.”

Bab el-Mandeb-sundet leder från Adenviken i Indiska oceanen in i Röda havet. Norra Jemen styrs av Ansarallah (ofta kallade ”houthier”), en shiitisk grupp som är nära allierad med Iran. Med hjälp av sina jemenitiska allierade kan Iran kontrollera sjötrafiken i Adenviken och genom Bab al-Mandeb.

Under kriget i Gaza, som pågått sedan oktober förra året, har Ansarallah försatt Israel i blockad. Ett hårt slag mot dess ekonomi. USA har försökt häva blockaden men misslyckats.

Om Iran, genom sin nya vänskap med den sudanesiska regeringen, kan få ett fotfäste på den sudanesiska Röda havskusten, innebär det att man skaffar sig en närmast total kontroll, från både den västra sidan (Sudan) och den östra (Jemen) över all trafik i Röda havet.

Pierre Pahlavi är en expert på iransk utrikespolitik vid The Canadian Forces College (CFC) i Toronto, Kanada. I en analys av de nya vänskapliga relationerna mellan Iran och Sudan (29/2 2024) skriver han så här:

”For Iran, it is also a question of acquiring a significant channel of influence giving it access to Eastern Sudan and, above all, to Port Sudan, its de facto capital. Through this strategic position and the 700 km or so of maritime borders, the Iranians have a considerable asset with which to complete their disruption of the Red Sea maritime passage.”

Socialdemokraterna

 Tage Erlander såg till att alla myndigheter och förvaltningar fick trogna politruker som ledare.

Olof Palme skolade in dem i den "rätta ideologin"

Göran Persson tuktade dem.

Sahlin &  Juholt förstod inte dynamiken och sedan dess lever politrukerna som de tror att Palme skulle ha önskat.

Arga Andersson litar på att även om Tidölaget vinner nästa val, ser politrukerna till att de kroknar. Därför vågar Qvintetten ljuga ohämmat.

Under detta samhällsfarliga spektakel sitter Statler & Waldorf a.k.a. Shekarabi & Damberg på läktaren och kommenterar.

Det är inte längre de folkvalda som styr Sverige. Det gör politrukerna!

Hjärntvätt

 

Stonehenge

Image credit: jaroslava V/Shutterstock.com

Mera om Stonehenge här

Stonehenge May Be Aligned To This Rare Lunar Event – And Scientists Can Soon Test It Out

The major lunar standstill occurs once in a generation, and when it does, the investigation begins.

The relationship between Stonehenge and the lunar cycle is still unclear.

Stonehenge is famously aligned with the sunrise on the summer solstice and sunset on the winter solstice, yet archaeologists suspect that the Neolithic monument may also have been designed to capture the lunistices, otherwise known as lunar standstills. In particular, the major lunar standstill – which is next due to occur in January 2025 – seems to have had an influence over the layout of the iconic ancient landmark.

Taking place once every 18.6 years, a major lunar standstill marks the point at which the Moon reaches its northernmost and southernmost points in the sky. Over the course of every month, the Moon travels from north to south, yet the extent of this range is in constant flux thanks to the angle of the lunar orbit.

At the peak of its cycle, the Moon’s declination swings from 28.72 degrees north to 28.72 degrees south in a single month. Conversely, during the minor lunar standstill, this celestial motion ranges between 18.13 degrees north and south.

Arguments for Stonehenge’s association with these lunar cycles are currently unresolved, although it has been noted that at least one of the site’s four Station Stones – which surround the inner Sarsen circle – is aligned with the southernmost moonrise during the major lunar standstill. However, archaeologists are unsure of the significance of this feature.

Given the rarity of the event, researchers are keen to take advantage of the upcoming lunistice and are set to begin a series of investigations into the possible alignment of Stonehenge with the Moon’s most extreme rising and setting positions.

Professor Clive Ruggles, who is taking part in the research, explained in a statement that “Stonehenge's architectural connection to the Sun is well known, but its link with the Moon is less well understood. The four Station Stones align with the Moon's extreme positions, and researchers have debated for years whether this was deliberate, and—if so—how this was achieved and what might have been its purpose."

Despite the fact that the lunistice technically lasts for just one month, we are already very much in standstill season, as the Moon is currently reaching declinations further north and south than the solar extremes. According to English Heritage, this period of the lunar cycle may have been interpreted by ancient cultures as the Moon deity becoming more powerful than the Sun god, and might have inspired celebrations, rituals, and other significant events.

Of course, such theories are currently just speculation, but the researchers hope to find some solid clues regarding the prehistoric monument’s relationship with the major lunar standstill early next year.

"We're excited to be working with a brilliant team of archaeoastronomers to explore the fascinating link between Stonehenge and the major lunar standstill,” said Jennifer Wexler, English Heritage historian for Stonehenge. “Rarer even than once in a blue moon, this opportunity allows us to delve deeper into the monument's ancient mysteries and its relationship with celestial phenomena.”

Migration

"Även en blind höna kan finna ett korn"

Frihet förutsätter gränser. 2015 års flyktingkris drabbade otaliga migranter och förvärrade en redan dålig migrationspolitik som försatt EU:s medlemsländer i en omöjlig situation. Idag ser vi konsekvenserna – socialt, kulturellt och ekonomiskt. Gränslösheten ledde till problem som paradoxalt minskade friheten i Sverige och Europa. Vi har en rad konkreta förslag för en stram och hållbar europeisk migrationspolitik. Politiken behöver formas utifrån vilka konsekvenser som den leder till, inte enbart utifrån dess intentioner.

Så länge som fler människor vill komma till Europa, än vad Europa har kapacitet och vilja att ta emot, kommer problemen att bestå. Den migrationspakt som framförhandlats är till stora delar en svensk bedrift och syftar till att lösa frågan kring hur migranterna ska omfördelas mellan medlemsländerna. Men den löser inte den långsiktigt avgörande frågan om hur man kombinerar människors rätt att få skydd från krig och förföljelse med mottagarländernas anspråk på att själva avgöra vad de mäktar med.

När 1951 års flyktingkonvention författades efter andra världskriget var syftet att hantera de miljontals människor som tvingats på flykt på kontinenten. Idag inkluderas alla existerande och eventuellt framtida tillkommande flyktingar. Asyl ska dock fortsättningsvis sökas på plats i asyllandet.

Kravet om att asyl endast kan sökas i det tänkta mottagarlandet är orsaken till att människor riskerar livet på Medelhavet. Att som i dag tvinga människor att först sätta sin fot på europeisk mark för att få sin sak prövad är cyniskt och därför moraliskt ohållbart, för såväl migranterna som mottagarländerna. Den balansgång över ett hav av hyckleri som Europa ägnat sig åt under de senaste decennierna innebär i praktiken att vi på pappret värnar asylrätten samtidigt som vi med olika mekanismer gör allt vi kan för att hålla migrationsvolymerna på nivåer som ska korrelera med den faktiska integrationsförmågan.

För oss kristdemokrater är det självklart de som har störst skyddsbehov som ska prioriteras framför de som har tur eller resurser. Den snedfördelning som uppstått, där unga män med ekonomiska möjligheter att betala skrupellösa smugglare och som riskerar sina liv för att ta sig till Europa, premieras framför kvinnor, barn och äldre, får oacceptabla konsekvenser. Inte minst då trycket från dessa grupper, som i många fall visat sig sakna såväl asylskäl som integrationsambitioner, försvårar möjligheten att bibehålla FN:s kvotflyktingssystem. Det är beklagligt då kvotsystemet är konstruerat för att identifiera de svagaste och mest behövande individerna. EU borde därför dra lärdom av framgångarna och misslyckandena i det system som används i Kanada, där hänsyn tas till såväl behov som förmåga hos de som beviljas rätt att få stanna, liksom till de faktiska förutsättningarna i mottagarsamhället.

Sverige och EU har ett gemensamt ansvar för människor på flykt. Att ta detta ansvar, genom att säkerställa att integrationen fungerar, vilket i sig förutsätter att migrationen är stram, lägger vi grunden för framtidens migrationspolitik. Annars riskerar problemen med hedersvåld, kriminalitet, socialt och ekonomiskt utanförskap, som vuxit fram i stora delar av Väst- och Nordeuropa att leda till ökad slutenhet och misstänksamhet.

Om Europa ska fortsätta att vara Europa, om vi ska kunna skydda den judiska minoriteten på det sätt som vi högtidligt lovade efter Förintelsen, om vi ska kunna ha politiska möten dit medborgarna kan komma utan rädsla, om vi ska kunna värna den frihet som människor riskerar livet på Medelhavet för att få uppleva – ja, då måste vi börja värna våra gränser. Vi måste stå upp för ”the European way of life” som grundar sig i vår syn på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter och definiera integration också utifrån annat än strikt ekonomiska variabler.

Därför föreslår vi att dagens asylsystem revideras, till förmån för ett utvecklat kvotsystem. Det är ett system som förhåller sig till det faktum att migrationen är reglerad och att integrationskapaciteten behöver avgöra migrationens storlek. Detta förhållande var skälet till att regeringen Löfven sent omsider drog i nödbromsen hösten år 2015. Denna omständighet måste framöver utgöra utgångspunkten för en långsiktigt hållbar migrationspolitik. För att kunna säkerställa friheten inom unionen behöver gränserna stärkas, varför vi föreslår att målet om 10 000 gränsvakter i Frontex ska tredubblas till 30 000.

Vi kommer också att arbeta för mottagningscenter inom och utanför EU:s gränser, att prövningen i högre grad ska ske där människor befinner sig. En sådan ordning skulle innebära färre splittrade familjer och en effektivare hantering av mottagarländernas resurser. Den urvalsprocess som ska ligga till grund ska ta hänsyn till integration. Rent konkret ska EU-länderna varje år få meddela hur stor mottagningskapacitet de har och att flyktingarna delas in i tre grupper: förväntad snabb integration, familjeåterförening, och särskild hänsyn till sociala förhållanden. Personer som fått sina asylskäl prövade och beviljade kan sedan efter urval förberedas för en ny, välfungerande tillvaro i exempelvis Sverige. Denna process innebär också att möjligheten att söka asyl direkt vid en landsgräns som huvudregel kommer att begränsas, med undantag för akuta situationer som vid krigsutbrottet i Ukraina.

Valet till Europaparlamentet den 9 juni är ett avgörande val för Europa. Vi ska stå upp för de värderingar vi anser ska råda i Europa, bekämpa terror, kriminalitet och hot mot vår syn på frihet och demokrati. Vi måste under EU-fanan dra gränser för var EU:s mandat slutar, annars riskerar vi både vår blågula frihet och unionens legitimitet. Det handlar om att Bryssel inte ska detaljreglera svensk vårdpersonals arbetstider eller markägares skötsel av sin skog. Men vi behöver på EU-nivå sätta gemensamma och strama gränser för migrationen. Det är en förutsättning för att vi ska kunna fullgöra vårt ansvar gentemot både det svenska folket och våra medmänniskor på flykt. Det är dags att göra upp med decennier av hyckleri och införa en migrationspolitik som håller för framtiden.


Ebba Busch (KD)
partiledare

Alice Teodorescu Måwe (KD)
toppnamn till EU-valet

Landshövding Kinberg-Batra

Inför riksdagsvalet 1994 slumpade det sig så att Anna Kinberg stod vid Moderaternas kampanjbord på Stureplan i Stockholm och jag stod vid Centerpartiets bord några meter därifrån.

Jag hade aldrig sett Anna förr men reagerade på hennes överlägsna stil när hon mötte väljarna.

Med mig den här dagen var Jonny, mitt femåriga barnbarn.

Jag övertalade Jonny att krypa under moderatbordet och ta alla deras valbroschyrer och ersätta dem med Centerpartiets.

När Anna upptäckte tricket föll masken av och det ilskna utbrottet borde ha filmats.






Nonchalansen hos den politiska adeln

LedareDen tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra rekryterar i sin roll som landshövding vänner till högavlönade tjänster utan att tjänsterna utlystes på rätt sätt.
Susanna Birgersson
Publicerad 2024-04-13

Tänk att öppna ögonen på morgonen, titta upp på den vackra stuckaturen, kliva ur sängen och mötas av idel skönhet och utsökt 1600-talsarkitektur. Tänk att få bo i ett av Stockholms vackraste palats, det om vilket dess arkitekt, Nicodemus Tessin skrev när det nästan var färdigt: ”Jag anser det som den största glädjekälla för min återstående levnad.”

Kanske har man druckit sitt kaffe medan man blickat ut över den lilla kringbyggda barockträdgården. Kungliga slottet är närmsta granne och utanför knuten ligger de unika kvarteren med blåmärkt kulturminnesbebyggelse.

Så är det för Anna Kinberg Batra, landshövding i Stockholm.

Hon älskade allt det roliga hon gjorde innan hon tillträdde posten förra vintern: hon var rådgivare och föreläsare och styrelseproffs. Det mesta fick hon lämna ”med en liten tår i ögat”, som hon sa till DN. Men erbjudandet att bli landshövding kunde hon inte tacka nej till.

Och det förstår man. Att vara landshövding är ett förfärligt trevligt jobb. Ingenting kan gå fel egentligen, för ingen har några särskilda förväntningar. Man behöver inte forma någon politik. Man behöver inte möta väljarna i val. Man behöver aldrig debattera. Man behöver sällan försvara några impopulära beslut. Man kommer aldrig att klandras för statistik som pekar i fel riktning, för vikande tillväxtsiffror eller för eskalerande kriminalitet. Man är i och för sig regeringens representant i regionen – men ingen journalist har väl någonsin begärt en intervju med en landshövding för att ställa denne till svars för hur regeringens politik påverkar regionen?

Uppgiften att samordna det statliga arbetet i regionen, sköts i praktiken av länsöverdirektören. I arbetsbeskrivningen ingår att informera regeringen om tillståndet i länet. Men det är ingen vild gissning att regeringen klarar sig fint utan denna landshövdingarnas informationsservice.

Man bor flott. Man blir alltid bjuden på alla de viktigaste begivenheterna i det offentliga Sverige. Mat och underhållning i världsklass, många tillfällen att klä sig fin – om man nu tycker att det är roligt, vilket Anna Kinberg Batra verkar tycka.

Man kan, när andan faller på, skriva lite om regionens potential och utmaningar, mana till hopp och samverkan. I övrigt bör man visa upp sig lagom mycket för näringslivet, samt uttrycka engagemang och framtidstro.

Och för det, en hemskt trevlig lön. Det är inte för inte det kallas en reträttpost, ett slags ”tack för trogen tjänst”, för det måste vara det offentliga Sveriges minst jobbiga jobb. Här kan man få vila ut, höjd över den politiska eldgivningen.

Det enda man måste göra för att behålla jobbet är att inte missköta sig grovt. Man bör inte, som Kalmarhövdingen Stefan Carlsson gjorde, ringa sexsamtal på jobbet och låta regionen betala. Man bör heller inte, som hans efterträdare, Thomas Carlzon, betala svarta löner till serveringspersonalen man hyrt in till sina privata fester. Det är också bra om man, till skillnad från den forna landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson kan avstå från att hjälpa näringslivstoppar runda strandskyddsregler.

Men annars är det så lätt, att göra rätt. Ändå lyckas Anna Kinberg Batra inte hantera sina rekryteringar på ett korrekt sätt. Eller hon struntar i det. Strax efter att Batra tillträtt skapade hon en ny tjänst, en så kallad planeringschef. I några dagar satt det en lapp i receptionen. Men i enlighet med avsikten var det ingen som sökte tjänsten – utom Anna Kinberg Batras väninna som strax därefter också fick jobbet, till en lön på 88 000 kronor.

Vi ett annat tillfälle anställde hon en bekant som hjälpt henne att skriva en bok, till ”organisationsutvecklare”. Inga annonser. Ingen sökande. 90 000 i månadslön. Visserligen bara deltid och under några månader, men snyggt ser det inte ut, det heller.

Först ville Anna Kinberg Batra inte svara på några frågor, och när hon väl uttalade sig för tv4, ja, då gick det inte att dölja den nonchalanta attityd som är förklaringen till agerandet:

Nä, det var inte väl inte helt bra, sättet som vännen och väninnan anställts på, men även om ärendena skötts mer professionellt hade dessa personer ändå anställts, för de är så kompetenta. Som om Anna Kinberg Batra redan på förhand visste att det inte finns någon mer kompetent i hela kungariket Sverige än just hennes moderatkompis.

Kunde landshövdingen verkligen sitta kvar på sin post efter detta, undrade reportern. Jadå, det såg hon mycket fram emot, sa Anna Kinberg Batra överlägset leende innan hon avslutade intervjun.

Aldrig har man sett en mindre ångerfull människa. Så blir det kanske när man tillhört den näringslivs-politiska eliten länge nog.

På skattebetalarnas bekostnad innehar hon ett jobb som aldrig någonsin kommer att bli särskilt betungande. På samma skattebetalares bekostnad har hon beretts plats att bo på en av Stockholms finaste adresser i ett av Stockholms finaste hus. Det enda hon förväntas leverera i gengäld är ett klanderfritt agerande i sin roll som offentlig representant för rikets styre. Bara det.

Man kan nästan inte vara mer privilegierad än så, i ordets ursprungliga bemärkelse. Men sammanhållningen i samhället kräver att eliten i ord och handling visar att de förstår hur privilegierade de är. Alldeles särskilt gäller det den elit vars privilegier bekostas av medborgarna. För dem finns inga ursäkter om de slarvar med regler, eller liksom gör narr av reglerna – till exempel genom att hänga upp en lapp i receptionen.

Handlar man så platsar man inte längre i palatset.


Susanna Birgersson

Konsekrationskors

From Wikipedia, the free encyclopedia.

Consecration cross

Consecration crosses are crosses on the interior walls and exterior architecture of a Christian church or cathedral showing where the bishop has anointed the church with chrism or holy water in order to consecrate it. There is often a place for a candle in front of each cross which is lit on the anniversary of the consecration. The crosses signify the sanctity of the church. The 13th-century Trinity Chapel in Salisbury Cathedral contains a painted consecration cross dating from 30 September 1225.

Before the time of the reign of Constantine between 306 and 337, the consecration of buildings to facilitate mass had to be private for fear of persecution, so physical consecration marks are unlikely to remain. There are various opinions as to the beginning of formal and public consecration of buildings. One version says that from Constantine's reign onward, a consecration was a public celebration to be commemorated in the following years, so that visual symbols of this event, such as writing the Greek and Roman alphabets on the church floor, became possible. Another version credits Theodosius I with starting the tradition between 379 and 395 by purifying pagan temples during the transition of the Roman Empire to Christianity.

Consecration "imprints an indelible mark (St Thomas, II-II:34:3) on the building by reason of which it may never be transferred to common or profane uses." The physical mark of the consecration cross on the wall of a church signifies this.

In the medieval tradition, the twelve interior crosses may be painted on plaster, or manufactured in an indestructible material and affixed to stone walls. The crosses tend to be placed high on the walls and to have a candle sconce fixed beneath. The twelve exterior crosses could be painted, engraved, carved or made of a different material and affixed.

The most common and ancient form of four curved arms of equal length within a circle could easily be constructed by a stonemason using a compass. This shape is also called a rounded cross. Its shape is not unlike the Bolnisi cross, cross pattée, iron cross and Canterbury cross. However the consecration cross exists in other traditional forms, such as the sun cross.

Israel – Iran akt 1

 

Skärholmen akt 2

Mordet på Mikael i Skärholmen har många vinklar vilket framstår tydligt för den som vill och orkar läsa FB-tråden från början till slut.

Boende i Skärholmen efter dödsskjutningen: Alla ser droghandeln – men polisen gör ingenting

24-04-13

En öppen drogscen där polisen inte lyssnar på invånarnas larm. Så beskriver boende i Skärholmen sin hemort i kölvattnet av veckans dödsskjutning. Många frågar sig varför polisen inte ingripit tidigare.

– Samhället har pajat, säger en Skärholmenbo.

Dagen efter dödsskjutningen av 39-åriga Mikael var Skärholmens centrum fyllt av såväl poliser som politiker. Bland de som vistas där varje dag finns en frustration över att uppmärksamheten inte kommit tidigare.

– Jag har sett massa otrevliga saker här. På kvällen säljer de droger helt öppet, säger en boende i området till SVT.

39-årige Mikael sköts till döds i Skärholmen

– Fråga vem som helst, de vet vilka som håller på med droger och inte. Det är konstigt att polisen inte gör det, säger en annan.

Skärholmenborna beskriver området som en öppen drogscen där kriminella rör sig fritt. Många ställer sig frågande till varför polisen, trots handelns synlighet, inte lyckas stoppa den.

Enligt uppgifter till SVT skedde dödsskjutningen i samband med att Mikael konfronterade just en sådan grupp.

”Kan inte stå på varje plats”

Catrine Kimerus Wikström, regionpolischef i Stockholm syd, menar att förklaringen till stor del ligger i att resurserna inte räcker.

– Problemet är att det finns fler än en sådan här plats i Stockholm, vilket gör att vi inte har polisiär förmåga att stå på varje plats och bevaka det här.

Polischefen understryker att polisen i själva verket haft en hög närvaro i Skärholmen den senaste tiden, även om det inte alltid handlat om uniformerade poliser. En stor del av arbetet riktas också högre upp i de kriminella hierarkierna, förklarar hon.

– Vi ska absolut förhindra försäljning på öppen gata, men för att komma till rätta med problemet behöver vi ta dem som tar narkotika till Sverige.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) instämmer i att fler poliser behövs. Sedan regeringen tillträdde har man varit tydlig med att de satsningar som gjorts ska ske nära medborgarna, menar han.

– Jag kan bara konstatera att den tillväxt som har skett under senare år inte har skett på det sätt som vi skulle vilja se i lokalpolisområdena. Jag uppfattar att det finns en samsyn mellan regeringen och polismyndigheten om att det måste bli ändring på det.

Sverige – Haiti

 

Hur har ni ens mage att låtsas vara chockade?

I åratal har de skötsamma medborgarna anklagats för att avhumanisera kriminella. I själva verket är det de kriminella som avhumaniserat de skötsamma medborgarna. Nu låtsas politiker och mediefolk vara chockade över mordet i Skärholmen och hyckleriet känner inga gränser.

Under de år som kriminaliteten eskalerat har alla som föreslagit rejält kännbara åtgärder stämplats som fascistoida. Längre straff HJÄLPER ju inte, har vi fått höra, och tänk bara så UNGA de här kriminella pojkarna är och hur UTSATTA de blivit av all strukturell rasism och så vidare i all oändlighet.

Nu tävlar samma människor om vem som kan uttrycka mest vrede och fasa över mordet i Skärholmen. Det Goda Samhällets Birgitta Sparf sammanfattar det oanständiga hyckleriet mycket väl.

Vissa av politikerna och det fina mediefolket kanske rentav är chockade på riktigt. Lever man i en skyddad bubbla har man sannolikt ingen vidare koll på verkligheten. Deras vardag har ju mest bestått av att peka finger åt de skötsamma medborgarna och sticka offerkoftor åt kriminella. Men jag blir då inte chockad över mordet i Skärholmen, och ingen annan jag känner heller. Det var ju bara en tidsfråga innan det skulle hända.

Så vad kommer att hända nu då? Min gissning är – ingenting. Förutom mer pengar till fritidsgårdar och godhetsprojekt i de påstått ”utsatta” områdena – ni vet, de där områdena där en stor del av invånarna lever på skattebetalarnas pengar och där kriminaliteten frodas. Förebyggande arbete, helt enkelt, för det har ju alltid varit så oerhört effektivt.

Domen måste bli hård över de politiker som skapat det här samhället. Och i Skärholmen var folk inte nådiga när Socialdemokraternas Magdalena Andersson valsade in för att visa upp sig inför kamerorna. Offrets syster hade inget vänligt att säga till henne – tvärtom – och det hade ingen annan heller.

”Vad gör du här? På allvar, alltså – vad gör du här??”

Det svarade hon förstås inte på. Men om någon hade sprutat in en dos sanningsserum i henne kunde svaret ha blivit något i den här stilen:

”Jag godhetssignalerar. Jag vill verka mån om människor, och engagerad. När kamerorna har slagits av åker jag hem till mitt elfenbenstorn igen för jag struntar fullkomligt i hur samhället ser ut och hur ni har det.”

Allt finns förevigat på film. Här kan du se Magdalena Andersons förnedring.

Straffen för den här typen av kriminella handlingar måste bli hårdare – även för den som ännu inte fyllt 18. Har vi en straffmyndighetsgräns på 15 så ska 15-åringar också straffas. Länge och kännbart. Men vilken politiker är beredd att föra fram den frågan på allvar?

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson säger sig vara beredd att på allvar förklara krig mot de kriminella och det är naturligtvis det enda raka. Men kommer någon annan att ta upp tråden? Tveksamt. Jimmie Åkesson är ju, enligt en majoritet av politiker och mediefolk, ett betydligt större problem än de kriminella någonsin kan bli, hur många oskyldiga människor de än råkar skjuta i huvudet.

Förr eller senare kommer folk att ta saken i egna händer, när de märker allt tydligare att de inte kan lita på vare sig politiker, mediehus eller rättsväsende. Frågan är när vi får vårt första beväpnade medborgargarde.

Arga Anderssons linjetal

En oppositionsledare som ljudlöst smyger fram.

S-ledarens linjetal var helt avsiktligt nästan helt innehållslöst.

Olof Palme, Willy Brandt, Francois Mitterand och Felipe Gonzales var socialdemokratiska ledare som satte en stark prägel på Europapolitiken under 1970- och 80-talen. Efterträdarna fick på olika sätt förhålla sig till dem, alldeles oavsett sin egen politiska inriktning.

Under 2000-talet har makthegemonin för arbetarrörelserna vittrat sönder. I land efter land liknar opinionen för socialdemokratiska partier en berg- och dalbana. Två aktuella exempel: Förbundskansler Scholz tyska SPD är nu exakt hälften så stora som konkurrenten CDU. Samtidigt jublar det franska socialistpartiet över 12 procent i en mätning till EU-valet.

Det kan gå åt andra hållet också, som för Labour i Storbritannien. Men ingen annanstans har man en så hög lägstanivå som för S I Sverige. Hur gör de? Kort svar från Magdalena Andersson och företrädaren Stefan Löfven: ingenting.

De två senaste S-ledarna har noga aktat sig för att sträcka ut händer till andra partier, eller att göra konkreta politiska utfästelser.

Politikutvecklingen sker inom till intet förpliktigande arbetsgrupper. Som när dåvarande finansministern Magdalena Andersson skulle lägga om den ekonomiska politiken 2021. Eller det nyligen presenterade arbetet med en ny migrations- och integrationspolitik under ledning av Lawen Redar.
Under vintern har regeringen hanterat en vårdkris. Eller lett en vårdslakt, som vänsterpartister uttryckte det. Skuggfinansministern Mikael Damberg (S) var också kritisk men formulerade det som att "det kan bli fråga om uppsägningar" inom vården. Socialdemokraterna behåller alla kakor, knaprar dem bara i kanterna, håller alla dörrar öppna och får 30-35 procent i valet även 2026. Det är tanken.

Sådana var förväntningarna inför partiledarens linjetal i tisdags. Magdalena Andersson gjorde ingen besviken. En tillkämpad rubrik var att det var "dags att göra upp med marknadsexperimentet". Konkret i talet hette det att konkurrensutsättning och marknad skapar tillväxt och välstånd, men att vissa marknader inte fungerar tillräckligt bra. Ingen däremot!

Kriminella ska inte ha tillgång till välfärdsmarknader. Folkets behov ska komma först och konkurrens ska bara ske där det har stöd av beprövad forskning, dundrade oppositionsledaren. Vid partikongressen 2025 kommer det att finnas förslag om "en politik för en ny samhällsgemenskap". Kanske inte så konstigt att Sara Skyttedal och Jan Emanuel Johansson fick stort medieutrymme under de följande dagarna.
Sitt still i båten. Inga flagranta misstag. Behåll ett stort stöd i väljarkåren. Ingen vet hur länge det varar men just nu är Scholz och de andra grymt avundsjuka.

Skärholmen akt 1

 

Kan det här få de snälla tanterna och farbröderna

att sluta servera kakor och bullar till slöddret?

Den här videon borde vara en väckarklocka!

och den här

Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet bär hela ansvaret

för det kaos som råder i storstäderna med beväpnat slödder.

Fredrik Reinfeldt, Åsa Romson, Gustav Fridolin, Mona

Sahlin och Stefan Löfven heter kaosets regissörer.

Syltryggen Kristerson pladdrar och Arga Andersson spelar teater!

Nyhetsredaktörerna på Sveriges Radio, Sveriges Television och

Dagens Nyheter bär en tung skuld för att de mörkade och blurpixlade viktiga signalement! Många brott hade blivit lösta utan mörkandet av det mörka men med tanke på redaktörernas politiska hemvist är det inte så konstigt att de skyddar gärningsmännen.

Utvecklingen mot dagens slödderpackhärjande underlättades av opinionsbildare som den här skaran blindstyren:

Magdalena Andersson, Ygeman, Damberg, Morgan Johansson, Shekarabi, Greider, Sarnecki, Eliasson, Götblad, Sahlin, Löfven, Romson, Fridolin, Reinfeldt et consortes...

Statsministrar och justitieministrar har sedan 2015 med kraftfulla röster deklarerat att "En gräns har passerats" när slöddret har skjutit, sprängt och eldat.

De enda skillnaden är att nu agerar oppositionen som om de hade regeringsmakten.

Videon från Aftonbladet

Till Statsministern och statsministerpretendenten; Gränsen passerades för minst 20 år sedan och år 2015 trampade ni ned de sista gränsresterna medan ni ignorerade elefanten i rummet!