Kashif Virk

Kashif Virk beundras av aningslösa journalister som den moderate muslimske ledaren men det var hans församlingsmedlemmar som under flera år infiltrerade SSU Skåne med trakasserier och hot utan minsta åtgärd från Virk!

Jag vet inte om Kashif Virk är korkad eller slugt manipulativ men jag vet att nyhetsmediernas journalister är lättlurade när det gäller islam.

Som Virk beskriver koranen, verkar den vara en historiebok mixad med levnadsmanualer och en massa gamla arabiska myter blandat med omtolkade bibeltexter.

Slutsatsen blir att islams gud dikterade för Muhammed sitt sista budskap till alla människor i alla länder i alla tider så här:

Islams gud bestämde att budskapet måste läsas och tolkas på det arabiska språket!

Islams gud bestämde att budskapet skulle innehålla en massa krigshistoria enbart från den arabiska halvön.

Islams gud bestämde att muhammed skulle vara hans sista budbärare och med tanke på att Muhammed var en krigsherre undrar jag försiktigt om inte islams gud tog fel person till sitt sista sändebud till alla människor i alla länder i alla tider.

En fredsfurste hade varit bättre som förebild men nu blev det i stället en krigsfurste.

Läs Virks försvarstal och Henrik Höjers svar sist!

Slutligen att fundera över:

Varför är nästan samtliga länder som domineras av islam diktaturer med klanvälde?

Varför har frihetsmärkena begrepp som motarbetas av islams ledare?

Verserna i Koranen ska sättas i kontext

Man måste se till kontexten för att förstå hur vissa passager i Koranen har tillkommit, skriver imamen Kashif Virk.

Kvartals vetenskapsredaktör Henrik Höjer har läst en bok som, enligt honom, systematiskt genomgår Koranen och särskilt verser däri som upplevs hotfulla. Jag har fått möjligheten att, som muslimsk teolog, bemöta den bild av Koranens budskap för ”de otrogna” som framförs.

Jag vill inleda med att anmärka på vad jag anser vara brister i angreppssätt på ämnet och metoden. För att fördjupa sig i Koranens lära har Höjer alltså läst en bok författad av en professor i organisk kemi. Med omvänd logik kan man ju bara undra vad som skulle hända om jag skulle citera en bok av en muslimsk teolog gällande ett så komplext ämne som organisk kemi? Premissen verkar bygga på att alla kan ha en fördjupad åsikt om religion som kan betraktas som allmängiltig och korrekt. Vidare ges varken referenser eller kontext för de flertalet koranverser som citeras, vilket också är kännetecknande för religionskritik generellt att man här, till skillnad från andra vetenskaper, kan ha åsikter utan att fördjupa sig i texternas sammanhang.

Med samma logik kan man bemöta Höjers påstående om att Jesus ”inte var intresserad av någon väpnad konfrontation” med att citera hans egna ord då han säger: ”Och om någon inte har något svärd, ska han sälja sin mantel och köpa ett” (Lukas 22:36) – vilket förstås vore grovt missvisande.

Jag håller förstås med Höjer om ”att det är bra att veta vad som står i böcker som många har starka känslor inför”. Det hedrar honom att han försökt.

Kontext och förklaring

Jag ska nu bemöta de utvalda referenser som jag själv lyckats lokalisera i Koranen och ge deras kontext och förklaring.

Orden ”tro inte på någon som inte bekänner sig till er religion” är tagna från 3:74 (surah/kapitel:vers).1 Det är bara den inledande delen av versen. Både i versen innan och vidare i den aktuella versen talas det om teologiska spörsmål framförda av Bokens folk, det vill säga judar och kristna. Det är alltså de som citeras (!), och inte muslimer. Därför kan detta förstås inte vara en lära som Koranen framför.

Orden ”Troende! Sök inte förtrogna vänner bland dem som står utanför er gemenskap” är från 3:199 och är också del av en vers. Resterande delen lyder: ”De kommer inte underlåta med att korrumpera dig. De älskar att se dig i trubbel. Hat har redan visat sig genom deras muns yttranden, och vad deras bröst döljer är ännu större. Vi har klargjort för dig Våra bud, om ni förstår”. Det är alltså gentemot en specifik grupp man förväntas ha denna inställning. Med gemenskap avses här alltså inte tros- utan samhällsgemenskap.

Koranen tilltalar främst de som förföljt, förvisat och krigat mot muslimerna i islams tidigare historia, samt förföljare av Guds profeter under alla tider.

När det gäller icke-muslimer i allmänhet, är Koranen tydlig med hur man ska bemöta dem: ”Allah förbjuder er inte, att respektera dem som inte har kämpat mot er på grund av er religion, och som inte har drivit ut er från era hem, att ni är vänliga mot dem och agerar rättvist mot dem; Allah älskar förvisso de som är rättvisa. Allah förbjuder er bara från dem som har kämpat mot er på grund av er religion, och som har drivit ut er från era hem och har hjälpt andra att driva ut er, att du skaffar vänner bland dem, och vem som helst tar vänner med dem – det är dessa som är överträdarna.” (60:9-10)

När det gäller att inte ta vänner bland bokens folk (5:52), begränsas påbudet bara man läser några verser efteråt: O ni som tror! Ta inte de för vänner som gör ett skämt och narr av din religion bland dem som fick Boken före dig, och de icke troende. Och frukta Allah om ni är troende. (5:58)

Och detsamma kan sägas gällande resterande verser som tas upp av Höjer, det vill säga att sätter man in dem i sitt sammanhang så framgår betydelsen klart och tydligt. Koranen tilltalar främst de som förföljt, förvisat och krigat mot muslimerna i islams tidigare historia, samt förföljare av Guds profeter under alla tider. Läran är konsekvensetisk, det vill säga att den varnar överträdarna för konsekvenserna av deras övergrepp.

Det finns alltså anledning att kontextualisera verserna i Koranen, något jag hoppas man ger utrymme för här i Kvartal. Annars riskerar man begå samma misstag som Islamiska staten.



Kvartals Henrik Höjer svarar på kritiken mot hans artikel om Koranens innehåll.

Jag tackar för ett seriöst svar av en muslimsk teolog. Till att börja med, och vilket glädjer mig, framstår det som att vi är överens om att Koranen är en historisk text som ska läsas historiskt. Det våld som det skrivs om i Koranen kan, om jag tolkar Kashif Virk rätt, till viss del förklaras av den våldsamma tid boken tillkom i.

Vad gäller Svante Brandänges titel angav jag den som en allmän information, men man behöver faktiskt varken vara kemist eller teolog för att kunna räkna hotfulla fraser i en bok.

Men åter till de våldsamma passagerna. Säkert kan en och annan förklaras av sin kontext och av den tid boken tillkom i. Jag kan dock konstatera att många före detta muslimer och personer från Mellanöstern delar min bild av Koranen.

Om man istället för Svante Brandänge läser den ibland nobelpristippade arabiske poeten Adonis, som gått i koranskola i Syrien i sin ungdom, framkommer ett liknande budskap. Boken Våld och islam (Volante 2016) är hans samtal med psykoanalytikern Houria Abdelouahed. Adonis skräder inte orden: ”Koranen är en oerhört våldsam text. Jag har räknat till 80 verser som handlar om helvetet.” Tortyr förekommer i minst 370 verser. Över 500 handlar om bestraffning. ”Däremot finns inte en enda vers som uppmanar till självständigt tänkande”. (s. 45)

Avsteg fördöms

Varje avsteg från islam fördöms. ”I många av verserna fördöms apostasi, som ju i själva verket är ett uttryck för individens val och frihet att välja en annan väg än den som hennes släktingar eller stam har valt. Men det tillåter inte religionen. I denna världen riskerar individen att halshuggas och i det hinsides står Gud beredd att statuera exempel med sitt straff.” (s. 47)

”Exempel på tortyr finns överallt i Koranen. Våldet har alltid en koppling till hämnd.” (s. 53) ”Våldet i korantexten är inte unikt; en liknande brutalitet finner man i skildringar av muslimernas krig under det första århundradet efter hijra, år 622 e.Kr.” (s. 55)

Varför är samtliga tretton länder som hotar sina medborgare med dödsstraff om de lämnar religionen muslimska?

När Koranen talar om tolerans, så är det alltid förenat med ett villkor – att man underkastar sig islam. (s. 65)

Och så vidare; Adonis anför ett synnerligen stort antal liknande exempel som inte ryms här.

Har även han missförstått eller missat kontexten i sina exempel? Och varför är samtliga tretton länder som hotar sina medborgare med dödsstraff om de lämnar religionen muslimska? Kan det vara för att Koranen ger stöd för denna auktoritära och inhumana ståndpunkt?

Jag är den förste att skriva under på att Jesus ska ha framfört inhumana budskap – men ska vi tro evangelisterna så var han i sina handlingar inte intresserad av strid eller krig. Men skulle han ha varit det – gör det i så fall passagerna i Koranen bättre? Jag är inte kristen, jag är ateist och sekulär humanist, och jag har ingen anledning att försvara kristendomen.

Slutligen, jag har tidigare skrivit en artikel om underskottet på demokrati i den muslimska världen. Varför är det så? Och varför är det så problematiskt med mänskliga rättigheter i de länder – Iran, Saudiarabien och dagens Afghanistan – som säger sig vara mest trogna mot Koranens bokstav?

Citat Höjer:

"Det våld som det skrivs om i Koranen kan, om jag tolkar Kashif Virk rätt, till viss del förklaras av den våldsamma tid boken tillkom i."

Det Höjer missar eller inte förstår är att det var islams gud som sade detta via ängeln Gabriel.

Islams gud är utanför tid och rum!

Därför kan det inte ha någon betydelse att det var våldsamma tider när muhammed emottog koranen!

Koranen ska gälla alla människor i alla länder i alla tider!

Därför är det en idiotisk slutsats att budskapet är färgat av den tid som muhammed levde i!

Guds sista budskap till alla människor i alla länder i alla tider ska naturligtvis förstås av alla människor i alla länder i alla tider.

Annars blir slutsatsen att islams gud enbart var och är arabernas gud!

▼klicklänkar▼

Koranverser

Myter om Muhammed

Islamisk terror

Muhammeds liv

Hela koranen

Kvartal om koranens våldsinspiration

Bibeln är en sammanställning av väldigt många människors tankar om Gud.

Det är därför naturligt att normer som var naturliga för flera tusen år sedan framstår som levnadsregler.

Koranen är enligt muslimerna islams guds ord och inget annat än islams guds ord dikterade för Muhammed från Jivril (ärkeängeln Gabriel)

Koranens uppmaningar att döda otrogna gäller idag år 2023 eftersom koranen är islams guds sista budskap till alla människor i alla tider!

Det är därför synnerligen besvärande för muslimernas trovärdighet att koranen innehåller föreskrifter om hur muslimer ska döda icke-muslimer.

Koranlärda muslimer hävdar att all våldsinspiration handlar om hur islams gud refererar till krig mellan Muhammed och de otrogna.

Det innebär att islams gud berättade för muhammed om krig som vid dikterandets tid ännu inte hade varit.

Tänk på det när du bedömer islams trovärdighet!

Detta säger Koranen om våld

Illustration: Hans von Corswant.

Inte många svenskar har läst Koranen, en bok som berör oss allt mer. Men vad står det egentligen i denna bok? Hur ofta uttalas hot eller uppmuntras det till våld? Kvartal har tagit del av en systematisk genomgång.

AV HENRIK HÖJER | 5 MARS 2023

Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.

De flesta är bekanta med att Bibeln innehåller en hel del anstötliga passager. Psykologiprofessorn Steven Pinker har i ett underhållande och lärorikt föredrag påpekat att saker som massmord och massvåldtäkter har omnämnts i positiva ordalag i Gamla testamentet, där påbud, förbud och våld förekommer i mängder.

Nya testamentets gud verkar möjligen lite mer försonlig även om han kompromisslöst kräver att hans son ska offras i en makaber splatterdöd. Men Jesus var tydlig med att han inte var intresserad av någon väpnad konfrontation med den världsliga makten i form av romarriket – och det är fullt möjligt att han gjorde nödvändighet till dygd på den punkten. Han valde i alla fall att låta sig arresteras och avrättas, därom är evangelierna eniga. Och han uppmuntrade heller inte sina lärjungar till våld.

Men hur är det med Koranen, som ju är en skrift som är allt mer i fokus. De flesta svenskar har inte läst den – själv har jag förstås försökt (det är ju en av världens viktigaste böcker), men jag ska erkänna att det gått trögt. Men jag fick för en tid sedan den lilla boken Desinformationen om Koranen (2020), utgiven på eget förlag av en Svante Brandänge i posten (det skickas massor av böcker till Kvartals redaktion och till mig i hemmet). Jag blev skeptisk bara av titeln och lade den åt sidan. Korankritik på eget förlag… Nja.

Men i samband med Rasmus Paludans pajaserier bestämde jag mig för att titta närmare på boken.

Häpnade över hoten

Det visar sig att Svante Brandänge är pensionerad forskare och tidigare professor i organisk kemi vid Stockholms universitet, och han har tidigare skrivit i bland annat Humanisten, Sans och Forskning & Framsteg. Publikationer jag håller högt, alla tre. Kanske ingen islamofobisk hobbyhistoriker, trots allt.

Nåja, Brandänge köpte en gång ett exemplar av Koranen i 1917 års översättning, och kom sig efterhand för att öppna den: ”När jag väl började läsa häpnade jag över de många hoten om grymma straff för de otrogna (icke-muslimerna).” Så han fortsatte läsa – och började räkna. Hoten.

Brandänge hittar även minst sju verser som berättar att det går riktigt illa för den som lämnar islam, liksom upprepade förmaningar att inte umgås med eller lita på icke-muslimer.

Brandänge konstaterade att han inte var först med att kvantifiera hoten i Koranen. De fyra andra som tidigare har räknat har landat i siffror på 347, 600, 400 respektive 400–450 passager där hot förekommer. Hans egen analys landade i cirka 440 hot – och någon exakt siffra är nog svår att nå. Det beror förstås på definitioner och översättning. Men denna siffra innebär ungefär ett hot per sida i boken. Brandänge har undersökt både 1917 och 2003 års översättningar, där 1917 års översättning som brukar anses ligga närmare det arabiska originalet. De båda är dock hyfsat samstämmiga vad gäller antal straff och hot.

Några exempel:

”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem.”

”På tjuven, vare sig man eller en kvinna, skolen I avhugga händerna till lön för vad de begått och till näpst från Gud.”

”För den som förnekar Honom skall kläder av eld skäras till och skållhett vatten ösas över deras huvuden, vatten som skall fräta söder deras inälvor och hud. Och de skall hållas i schack med krokar av järn.”

Brandänge konstaterar dock att Koranen förstås innehåller mycket mer än så; han uppskattar de många påbuden om att hjälpa fattiga och ge allmosor. Det talas även en hel del om förlåtelse och barmhärtighet i Koranen, men då handlar det om att man ska ha gått över till den rätta läran först. För den otrogne finns ingen förlåtelse.

Hoten handlar framför allt om straffen som de otrogna, ickemuslimerna, ska få – i livet eller efter döden. De ska få ”smaka helveteseldens pina, brinna i den eviga elden” och liknande.

Skaver mot värdegrunden

Han lyfter även fram många andra passager som skaver rätt hårt mot den gängse värdegrunden i dagens Sverige. Här är ett axplock:

”Tro inte på någon som inte bekänner sig till er religion.”

”Troende! Sök inte förtrogna vänner bland dem som står utanför er gemenskap.”

”De som kämpar mot Gud och hans sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från sitt land.”

”När I möten dem, som äro otrogna, så halshugg dem tills I anställt ett blodbad bland dem!”

”Troende! Bland era hustrur och era barn kan finnas de som är era fiender; var därför på er vakt emot dem!”

”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stödjer och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem.”

Brandänge hittar även minst sju verser som berättar att det går riktigt illa för den som lämnar islam, liksom upprepade förmaningar att inte umgås med eller lita på icke-muslimer.

Detta är alltså en bok som kallas för en helig skrift – utan citattecken – i Sveriges Radio.

Nåja, helt uppenbart lyder den stora merparten av världens muslimer tack och lov inte alla dessa påbud. Men som sekulär humanist – jag är inte medlem i Svenska kyrkan – kan jag ändå inte låta bli att undra varför man lockas att vörda en bok med ett sådant auktoritärt och hotfullt innehåll. Hot och hat anses ju vara några av de värsta försyndelserna i dagens Sverige. Och, som det så ofta sägs, ord har väl någon betydelse?

De många hoten blir desto mer svårsmälta då Koranen av troende anses vara Allahs bokstavliga ord som meddelades till analfabeten och profeten Muhammed. Kristendomens bibel skrevs ju av ett antal människor – betänk de fyra evangelisternas inte sällan divergerande utsagor – så även för troende är boken faktiskt ett människoverk, en historisk skrift. Detta medförde att man redan för flera hundra år sedan började ägna sig åt kritisk granskning av påståendena i Bibeln. Vilket drivit på sekulariseringen i vår del av världen.

Personligen tycker jag att man ska läsa böcker snarare än att bränna dem. Och att det är bra att veta vad som står i böcker som många har starka känslor inför.


Många reaktioner på artikeln om Koranen

Jag skrev en krönika om innehållet i Koranen förra veckan. Nästan ingen av mina vänner eller bekanta har kommenterat den – fastän många säkert har läst den; texten är upplåst och har nått en långt större läsekrets än en genomsnittlig artikel i Kvartal.

De flesta väluppfostrade svenskar brukar bli tysta eller illa till mods om man kritiserar islam. Men jag fick ändå massor av feedback: ”Tack så mycket Henrik för en viktig artikel”, ”En utmärkt krönika!”, ”Mycket bra om våldet i Koranen”, ”Fantastisk text, som vanligt” och så vidare. Gemensamt för dessa positiva omdömen är att samtliga kom från invandrare med rötter i Mellanöstern. Personer som vet långt mer om islam och Koranen än en vanlig Svensson.

En av dem skrev följande till mig (jag har fått tillåtelse att citera): ”Och tänka sig, att jag, under tolv år i en muslimsk skola, blev piskad hårt av mina lärare om jag inte memorerade dessa hotfulla ord. Det är alldeles rätt att varje sida, bokstavligen varje sida, innehåller minst ett hot mot de otrogna. Det är det som lägger grunden för islams auktoritet. Muslimer är, precis som jag var när jag var muslim, fasansfullt rädda för att hamna i helvetet. Någonstans innerst inne ifrågasätter man texterna, men på ytan vågar man inte ens ställa frågor om vissa verser. Jag har ställt många obekväma frågor om Koranens innehåll till mina imamer och lärare som tonårig (jag har alltid varit en bråkmakare) – och svaret är alltid skrämmande: att ifrågasätta leder till helvetet.”

Och även om man inte tror på helvetet är nog de flesta rädda om livhanken. Det finns 13 länder i världen (till exempel Pakistan, Somalia och Jemen) där ateister riskerar dödsstraff. Samtliga 13 är präglade av islam eller har en muslimsk majoritetsbefolkning.

Övriga texter på sistone verkar ha väckt stort intresse – min intervju med forskaren Amir Sariaslan angående den nya Brå-rapporten om den svaga kopplingen mellan fattigdom och brottslighet. Liksom nationalekonomen Anders Kärnäs essä om hur svårt det är för skolan att lösa integrationen när demografin ser ut som den gör. Läkaren Benjamin Kalischer Wellander har synat begreppet överdödlighet och dess svagheter med anledning av diskussionen om hur Sverige klarade pandemin. Statsvetaren Daniel Schatz har belyst Sveriges relationer till Israel i modern tid. Och professor Stefan Hedlund har även skrivit om risken för en rysk statskollaps i det misslyckade krigets spår.

Apropå Ryssland – som är så mycket mer än Putin och hans oligarker och generaler – var jag var tillsammans med min familj och såg Nikolaj Gogols klassiker Revisorn förra veckan. Den går nu på Stadsteatern med bland andra Katarina Ewerlöf och Björn Kjellman i huvudrollerna. Gogol är min ryska favoritförfattare, och för nästan 200 år sedan visade han i komedin Revisorn hur opportunism, grupptryck och feghet kan förvilla oss människor. Uppsättningen på Klarascenen är anpassad till dagens förhållanden, ett grepp som jag personligen inte alltid är så förtjust i, men här fungerade det alldeles utmärkt med att låta förvecklingarna utspelas i en mindre svensk kommun på 2020-talet. De till en början skeptiska tonårsbarnen skrattade hjärtligt och pratade entusiastiskt om pjäsen efteråt, och även min fru – som till skillnad från mig är teaterkonnässör – uppskattade den. Gå och se!

Slutligen, när detta nyhetsbrev landar i din mejlkorg sitter jag på ett plan på väg mot Tbilisi. Förhoppningsvis får ni läsa framöver i Kvartal om det instabila Georgiens vacklande och vådliga vägval mellan Moskva och Kiev.

PS – du prenumererar väl? Då slår du två flugor i en smäll: du får obegränsad tillgång till våra texter och poddar samt hjälper oss att växa och bli ännu vassare.


Vi hörs!

Henrik Höjer,

vetenskapsredaktör på Kvartal

Bränna koranen – hatbrott?

 

Erik Helmerson: Ska man få bränna Bibeln men inte Koranen?

En grupp kvinnor vill protestera mot abortlagar i Polen. De tänder eld på Bibeln utanför katolska domkyrkan i Stockholm. Ska de gripas och dömas för hets mot folkgrupp?

Den som vill stifta lagar mot koranbränningar måste vara redo för många besvärliga följdfrågor.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Att bränna Koranen bör ses som ett hatbrott. Det skrev nyligen Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Han vill att lagen ska ändras så att koranbränningar, som den utanför Turkiets ambassad i vintras, ska klassas som hets mot folkgrupp.

Det tycker inte jag. Visst skulle man kunna stifta en sådan lag, det vore enkelt. Gränsdragningen, däremot, skulle vara ett elände.

Många skulle nog kunna enas i detta enkla konstaterande: Muslimer är en utsatt minoritet, ofta drabbad av rasism och hatbrott, och det är klart att man hetsar mot dem när man bränner deras heliga skrift. Problemet med debattörer som Lindberg är att de ofta stannar där. Men ska lagen alltså se ut just så? Paragraf 23.4: ”Det är förbjudet att elda upp Koranen”?

Varför ska muslimer särbehandlas? Judar är en annan utsatt grupp.

Då kommer de knepiga, men intressanta och nödvändiga, följdfrågorna.

Varför är det bara Koranen som förbudet ska gälla? Varför ska muslimer särbehandlas? Judar är en annan utsatt grupp, får man elda upp Tanach, den hebreiska bibeln? Katoliker och ortodoxa är två stora kristna minoriteter i Sverige, ska det vara tillåtet eller förbjudet att sätta tändstickan till deras biblar?

Nästa fråga: Är det bara själva eldningen som ska vara förbjuden? Min cyniska misstanke är att de som vill smäda islam knappast kommer att se ett förbud mot koranbränning som ett oöverstigligt hinder. Vad händer när de i stället börjar riva sönder den? Trampa på den och smeta in den i allsköns otrevlighet? Skriva romaner som driver med dess innehåll? Bara fantasin sätter gränser för hur man kan misshandla en bok.

Fråga tre: Anders Lindberg tar upp två typer av koranbränningar. Förutom det reella fallet, utanför Turkiets ambassad, också ett hypotetiskt: någon ”som bränner en koran framför en moské vid fredagsbönen under ramadan”. Men dessa är ju två helt olika företeelser. Den andra är en uppenbar protest mot själva religionen islam och dess utövande, och skulle lättare kunna tolkas som hets mot folkgrupp. Den första är en protest mot Turkiet, dess politik och ledning, med andra ord något som är djupt förankrat i yttrande- och demonstrationsfriheten.

Ska den typen av protester mot president Erdogan alltså förbjudas?

Det finns symboler som kan vara lika laddade som Koranen. Nationsflaggor är ett exempel. Får man kränka dem?

Eller detta högst tänkbara scenario: En grupp kvinnor vill protestera mot nya, religiöst motiverade abortlagar i Polen. Som protest tänder de eld på Bibeln utanför katolska domkyrkan i Stockholm. Tillåtet eller förbjudet?

Fråga fyra: Det finns symboler som kan vara lika laddade som Koranen. Nationsflaggor är ett exempel. Foton ett annat. Avbildningar av heliga gestalter ett tredje. Får man kränka dem? Vad händer när nästa grupp antiisraeler eldar upp landets flagga, tillika prydd med Davidsstjärnan, utanför landets ambassad?

För att citera Anders Lindberg: ”Är det verkligen precis där gränsen för yttrandefriheten ska gå?”

Lindberg och jag diskuterade dessa frågor på Twitter när hans artikel var nytryckt. ”Man behöver inte ha svar på vad man ska göra med alla andra symboler/aktioner för att tycka att gränsen för hets mot folkgrupp ligger fel i relation till att bränna koranen framför moskéer”, skrev han.

När man ser de flinande provokatörerna med tändstickor och bensindunkar är det lätt att tänka ”bara förbjud skiten”.

Men jag vidhåller nog med viss envishet att det är exakt vad man behöver. När man ser de flinande provokatörerna med tändstickor och bensindunkar är det lätt att tänka ”bara förbjud skiten”.

Särskilt när man – vid sidan av smärtan för svenska muslimer – beaktar alla de politiska konsekvenser bränningen får. Det kan vara vår Natoansökan som går upp i rök, samtidigt som lågorna snabbt sprids i den muslimska världen i form av hat mot Sverige.

”Det är fel att bränna Koranen” blir då ett helt rimligt moraliskt ställningstagande. Som underlag för lagstiftning är det däremot påvert. Lagar kan inte luta sig mot känslor allena, det är ett alldeles för svajigt ryggstöd.

De kräver tydliga principer. En bättre sådan är att smädande av religiösa skrifter måste ingå i yttrandefriheten, även om det provocerar oss.


Gud sitter, liksom djävulen, i detaljerna.

Muhammed akt2

"Fredens religion?"

Det här handlar om kulturen i Mellanöstern, Nordafrika och delar av Asien

Beakta dessa länders förhållande till demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet, könssegregering, åsiktsfrihet, mänskliga rättigheter och inställning till kristna!

Trots detta blir de flesta av mina vänner illa berörda varje gång jag nämner islam.

De börjar flacka med blicken och muttra något om att alla människor har samma värde.

Islams brutala innebörd är tabubelagt bland de politiskt korrekta!


Islam föddes cirka 600 år efter Jesu död.

Islam är en ideologi för social samhällskontroll kombinerad med andliga inslag från kristendomen, judendomen och gamla arabiska ökenreligioner.

Muhammed föddes i klanen Hashemite och stammen Quraysh.

Nomadfolken i nuvarande Saudiarabien hade en mångfald av husgudar, vädergudar och krigsgudar. Den kraftfullaste av dem var Allah med sina tre döttrar Uzzah, Lat och Manat.

Enligt den islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som i vissa drag liknar den i kristendomen och i judendomen.

Muhammed verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Yttersta dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och drabbas av helvetets straff, eller få komma till paradiset i enlighet med sina gärningar.

Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare ta sin tillflykt till Medina (Yathrib), där människorna var betydligt mer positiva till hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.

De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.

Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade i allmänhet inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var helt problemfri från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men många av dem anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. De stridande judiska männen som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Striderna mellan muslimerna och den angripande Quraysh-stammen ledde till slut till att Muhammeds anhängare segrade och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av Abraham, rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.

Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". Där genomsyrade islam samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.

Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.

Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela Arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.

Samtidigt som det fattiga och av stamkrig söndrade Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurser hade uttömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd när nu araberna överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta.

Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.

Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.

Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.

I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.

Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)

Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!

Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).

Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”. Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!

Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.

I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.

Vi har en hyfsat bra samhällsordning med demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till troende.

Inte i något samhälle som styrs av islam råder demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till kristna.

Islams Gud utsåg Muhammed till sitt sista sändebud till mänskligheten enligt Muhammed själv men det fanns inte ett enda vittne till den utnämningen!

Islamskola

illums islamskola i Flashback år 2006

Vanligt i debatt kring islam är ogrundade påståenden om vad islam är, samt utfall om att de som kritiserar islam är okunniga, eftersom utgångspunkten hos islamapologeter är att islam är "fint" och att kritiker av islam har "fobi", snarare än vad det verkligen är fråga om, att islam självt har "fobi" mot allt som Muhammed inte godkände för 1400 år sedan. Islam är inte en religion som alla andra och ju mer du som icke-muslim läser om islam, desto mer "fobi" lovar jag att du får.

Intressant att notera är att beskyllningar och utfall mot islamkritiker nästan aldrig är grundade på fakta, såsom citat ur islam, utlåtanden från islamiska skolor, statistik eller liknande. Det handlar nästan uteslutande om påståenden om "okunskap om islam" eller "rasism mot muslimer", vilket är en grov feltolkning av vad islamkritik handlar om. Jag tycker synd om muslimer och vill inget hellre än att just hjälpa muslimer ur islam för att trygga ett fortsatt, fredligt, demokratiskt statsskick som tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Muslimer är själva de största förlorarna när ogrundade beskyllningar, utfall och demoniserande personangrepp på islamkritiker tillåts tysta debatten. Jag anser att det inte är någon slump att terrorister och islamister alltid citerar islams texter för att stödja sina åsikter medan islamapologeter aldrig citerar för att stödja sina åsikter.

Islam är en monoteistisk (tro på en gud) religion. Ordet islam är arabiskt och betyder med långt "a", islaam "att underkasta sig" och med kort "a", islam "jag underkastar mig". En person som praktiserar och tror på islam kallas muslim, vilket betyder "en som underkastar sig". Vissa gör gällande att islam kommer ur ordet salaam, frid, men det är historiskt ogrundat och snarare önsketänkande, speciellt med tanke på religionens faktiska budskap och rötter.

Islam är en Abrahamitisk religion, vilket innebär att dess tankar kan spåras tillbaka till Abraham, som hävdas vara den första personen efter syndafloden som förkastade avbilder/idoler, vilket är symboliskt viktigt i monoteism. Judendomen är den första Abrahamitiska religionen, baserad på Hebreiska bibeln (gamla testamentet) flera tusen år BC. Kristendomen utvecklades ur judendomen, mestadels baserat på Jesus predikningar, nedskrivna i Kristna bibeln (nya testamentet) runt år 45-140 AD. Islam grundades av Muhammed i slutet av 600-talet i vad som idag kallas Saudiarabien. Muhammed ansåg att judar och kristna (bokens folk) visserligen tillbad rätt gud (den enda guden), men att deras heliga skrifter var felaktiga och förvridna och han påstod sig vara en ny profet (och även den sista profeten) som fick guds sanna budskap vilka skrevs ned i nya texter.


Muhammed kunde själv inte skriva, så Muhammeds ord, det han ansåg vara rätt budskap, dikterades till andra och skrevs ned. Denna text kallas koranen/quranen, vilket betyder recitation eller redogörelse, bland muslimer uppfattad som guds exakta, perfekta ord och vilja till punkt och pricka. Mycket energi investeras av muslimer i att haussa koranen. Det påstås att gud själv har en gyllene koran, på arabiska, exakt identisk den som Muhammed dikterade. På så sätt ges, vad som egentligen är arabisk nationalism, en gudomlig status och därtill erhålls ett utmärkt verktyg att mystifiera diskussioner rörande islam. Om koranen citeras på ett positivt sätt är det upphöjt och perfekt, på ett negativt sätt däremot så är det missuppfattat, feltolkat eller kanske omöjligt att diskutera eftersom en översättning aldrig är den sanna koranen, som om arabiska skulle vara enda språket i världen som inte har bra synonymer på andra språk.

Ett viktigt faktum som icke-muslimer sällan förstår, är att islam inte bara utgörs av koranen. Koranen är vad Muhammed påstod vara guds ord, men om man jämför med exempelvis nya testamentet, så består bibeln inte enbart av Jesus ord, utan även av andra människors ord om olika saker, andras ord om Jesus, vad han gjort, hur han gjort det och liknande. Motsvarigheten till detta inom islam kallas hadith (rapport, berättelse). Man kan alltså inte förstå islam bara genom att läsa koranen, lika lite som man skulle kunna förstå kristendomen genom att bara välja predikningar av Jesus eller kanske bara de tio budorden. Med hjälp av hadither förklaras islam, verser, deras sammanhang och egentliga innebörd. En viktig skillnad mellan exempelvis shia- och sunnimuslimer är vilka hadither de fäster tilltro till, vilka de anser vara genuina (sahih), troliga (hasan) eller svaga (daif). Om enbart koranen varit det viktiga så skulle det inte funnits olika sorters muslimer, eller de skulle i vart fall ha mycket färre skillnader, eftersom det bara finns en koran.

Totala antalet muslimer idag är inte helt lätt att uppskatta, speciellt som många muslimer skulle dödas om de lämnade islam, men en vanligt använd siffra år 2006 är 1,4 miljarder. Av dessa är bara 20% araber, tack vare över tusen år av expansionskrig och omfattande diskriminering och straffbeskattning av religiösa minoriteter i islamiska stater vilket lett till att folk konverterat för att undgå förföljelse. De två största grupperna av muslimer idag är sunni (ca 80-85% av världens muslimer) och shia (ca 10-15%). En annan omtalad men inte särskilt stor grupp är sufi, som är en mysticistisk,esoterisk variant som grundar sig på personlig utveckling och närhet till gud genom insikt. Det kan nämnas att strävan efter "närhet till gud" är fullständigt oacceptabelt inom de andra islamiska grenarna.

Sunni anser att Muhammeds sätt och principer (sunnah), är en förebild från gud och därför det absolut viktigaste att följa. Shia däremot, anser att Muhammeds familj och efterföljare (som i vissa hänseenden hade en mer "avslappnad" syn på islam) också är viktiga källor till äkta islam. Mer exakt kan man säga att sunni och shia fäster olika betydelse vid de hadither som finns nedskrivna de närmsta hundratalen efter Muhammeds död. En del hadither skrevs av eller baserat på uttalanden från ättlingar, medans andra har sitt ursprung i exempelvis lärda eller vänner till Muhammed. Enkelt sammanfattat försöker sunni efterlikna Muhammed, medan shia fäster stor tilltro till levande auktoriteter och lärda. Shia fäster som regel mindre tilltro till hadither av döda lärda, eftersom de anser att lärda ska kunna redogöra för sina tolkningar för att de ska vara aktuella. De flesta välkända grupper av fundamentala terrorister och islamister idag är sunni-muslimer av olika varianter såsom Salafi, Wahhabi, Muslimska brödraskapet och al-Qaida även om shia också finns representerade i detta segment med exempelvis Hizbollah. De har olika namn och olika strategier men samtliga grundade på den gemensamma nämnaren islam.


Islam kan sammanfattas översiktligt med följande lista:

Grundpelarna, fundamenten i islam

Shahadah - trosbekännelse, att det bara finns en gud och att Muhammed är hans profet

Salah/Salat - bön, att be 5 gånger per dag

Zakah/Zakat - kollekt, bidrag, att en viss procent av inkomst ska doneras till imamer/moskéer och till fattiga, i praktiken en religiös skatt

Sawm Ramadan - fastande, att avstå från mat/dryck eller nöjen i 9:e månaden i islamiska kalendern

Hajj - vallfärd, att färdas till Mekka en gång under sitt liv under en speciell månad

Sharia, islams lag uttolkad ur koran och hadither där saker klassas som:

Wajib/Fard - Plikt/tvång, exempelvis jihad, heligt krig

Mustahab - Rekommenderat, exempelvis kvinnlig könsstympning

Muhab - Neutralt, varken gillat eller ogillat

Makruh - Ogillat men inte förbjudet, exempelvis skilsmässa

Muharram/Haram - Förbjudet

Muslimer förväntas i första hand följa de fem grundpelarna, men dessa räcker inte för att beskriva en muslims plikter och regler. Sharia däremot, utgör ett heltäckande system av lagar som innefattar allt ifrån kost, arvsrätt, sexliv, krigsrätt, klädsel till politik och samhällsordning, allt utläst av lärda ur koranen och haditherna.

Vad sharia är

Kristendomen har budord, judendomen har torah, ett demokratiskt samhälle har demokratiska lagar och islam har sharia. Sharia betyder egentligen väg eller stig, men avser lagar, uteslutande framtolkade av islamiskt lärda (ulema, alim i singular), baserat på koranen och haditherna. Eftersom sunni och shia fäster olika tilltro till hadither så skiljer sig deras sharia åt. Därtill finns det olika skolor inom både sunni och shia, men i praktiken är inte skillnaderna så stora. Om man exempelvis ser till dödsstraff för de som lämnar islam så är alla skolor eniga om det, med avvikelser för exempelvis kvinnor, som kan få en extra chans att ångra sig i vissa skolor, eller att barn som blir avfällingar inte avrättas förrän de blir myndiga enligt andra lindrigare tolkningar. Sharia är på många sätt "kärnan" i islam och en vital del i förståelsen av religionen. Sharia är dock väldigt omfattande och kommer inte beskrivas i detalj här.


De viktigaste haditherna inom islam

Tack vare internet går det idag bra att som icke-muslim läsa dessa textsamlingar med olika typer av berättelser om vad Muhammed eller andra ansedda personer i hans närhet sagt, gjort eller godkänt. Flera källor finns att tillgå om man vill bilda sig en egen uppfattning. Som sagts tidigare så fäster shia störst tilltro till levande auktoriteter, medan den absolut viktigaste källan för sunni är hadither och speciellt då al-Bukhari och Muslim som benämns sahih (trovärdig/stark).

De viktigaste haditherna för sunni-muslimer

Sahih al-Bukhari

Sahih Muslim

Sunan an-Nasa'ii

Sunan Abu Dawud

Sunan at-Tirmidhi

Sunan ibn Majah

De viktigaste haditherna för shia-muslimer

Al-Kutub Al-Arb'ah (De fyra böckerna)

Usul al-Kafi of Kulayni

Man la Yahdhuruhu' l-Faqih of Saduq

Tahdhibu 'l-Ahkam by Tusi

al-Istibsar by Tusi

Vad jihad är

Jihad betyder kamp eller ansträngning, vilket i islamisk mening är ett samlingsbegrepp för all "kamp i guds syfte". Vad vill "Allah" då och vad är målet för islam och målet med jihad? Det är ganska intuitivt egentligen och står skrivet explicit, på flera sätt och flera ställen i koranen.

Citat:

Koranen, 9:33, 48:28 och 61:9

He it is Who sent His Messenger with guidance and the religion of truth, that He might cause it to prevail over all religions, though the polytheists may be averse

Allah sägs alltså ha skickat sin budbärare/profet, så att det som sägs vara hans sanna religion ska segra och dominera över alla andra religioner och folk, alltså oavsett vad avgudadyrkare och otroende tycker om det. Det är egentligen missvisande att bara kalla jihad för "heligt krig", trots att det är vad det handlar om, eftersom det kan anses vara en ansträngning för jihad att exempelvis lära sig koranen utantill eller att uppfostra andra muslimer som beter sig på fel sätt. Jihad innefattar, men är alltså inte uteslutande begränsat till, faktiskt krig. Några koncept som vanligen förklaras tillhöra jihad:

Jihad an nafs - Hjärtats och jagets kamp mot orenheter eller svagheter inom sig själv. En kamp inåt mot islamisk renhet och uniformering.

Jihad ash-Shaytan - Kamp mot satan. Att motstå världslig frestelse som sex, berömmelse eller annan personlig vinning som rikedom.

Jihad al-Munafiqoon - Kamp mot hycklare, muslimer som säger sig vara muslimer men inte är det, moderata, sekulära eller "innovatörer" av islam.

Jihad al-Kuffar - Kamp mot de otroende, nekarna och vägrarna.

Jihad bil lisan/qalam/ilm - Kamp utåt med tunga/penna/kunskap. Att utbilda sig inom islam och predika, missionera eller författa propaganda.

Jihad bil yad - Kamp med handen, fysiskt men utan våld. Att samla in pengar och materiel, att vårda sjuka och gamla eller att vallfärda.

Jihad bis saif - Kamp med svärdet, faktiskt "heligt krig", våld och terror.

Det som menas med att "islam ska dominera" uttrycktes av Muhammed själv såhär, nedskrivet i både bukhari och muslim:

Citat:

Sahih al Bukhari Vol 1, Bok 2, Hadith 24:

Allah's Apostle said: "I have been ordered (by Allah) to fight against the people until they testify that none has the right to be worshipped but Allah and that Muhammad is Allah's Apostle, and offer the prayers perfectly and give the obligatory charity, so if they perform a that, then they save their lives and property from me except for Islamic laws and then their reckoning (accounts) will be done by Allah."

Sahih Muslim Bok 1, Kap 10, Hadith 31:

It is reported on the authority of Abu Huraira that he heard the Messenger of Allaah say: I have been commanded to fight against people, till they testify to the fact that there is none worthy of worship (in truth) but Allaah, and believe in me (that) I am the messenger (from the Lord) and in all that I have brought. And when they do it, their blood and riches are guaranteed protection on my behalf except where it is justified by law, and their affairs rest with Allaah.

Ur ovanstående läses i klartext att Muhammed försäkrade att han fått i order av gud att "kämpa" mot folket. Folkets "blod och tillgångar" var säkra från honom först när de konverterat till islam eller låtit sig utsättas för islamisk apartheid och beskattning (dhimmifiering). Detta är syftet med jihad, att islam ska dominera och alla människor på jorden ska bli muslimer eller dhimmis, under islamisk lag (sharia). De som trotsar denna ordning riskerar sitt blod och sina tillgångar i olika sorters kamp.

Sättet att sprida islam som godkänts av Muhammed och då givetvis också Allah, även intygat av de islamiska skolorna, är att otroende folk ska inbjudas till islam. När så skett, så har mottagarna av inbjudan valet att frivilligt konvertera eller skriva avtal om "beskydd" och underkastelse via dhimmifiering. Det är bland annat detta som avses med det väl använda citatet, att det är frivilligt att konvertera till islam:

Citat:

Koranen, 2:256

There is no compulsion in religion. The right direction is henceforth distinct from error. And he who rejecteth false deities and believeth in Allah hath grasped a firm handhold which will never break. Allah is Hearer, Knower.

De som efter en utsatt betänketid vägrat att både konvertera och skriva under skyddsavtal med beskattning anses vara korrupta, motståndare till islam och fiender till gud. Det är därför legitimt att anfalla dem, eftersom deras handlingar faktiskt är ett angrepp på islams mål. Muhammed själv utförde ett stort antal bakhåll, räder, erövringar och anfallskrig på just detta sätt. Alltså efter inbjudan erbjuds konvertering, dhimmifiering eller destruering, vilket även fångats på olika ställen i koran och hadith.

Citat:

Koranen, 9:1 - 9:5

This is a declaration of immunity by Allah and His Messenger towards those of the idolaters with whom you made an agreement.

So go about in the land for four months and know that you cannot weaken Allah and that Allah will bring disgrace to the unbelievers.

And an announcement from Allah and His Messenger to the people on the day of the greater pilgrimage that Allah and His Messenger are free from liability to the idolaters; therefore if you repent, it will be better for you, and if you turn back, then know that you will not weaken Allah; and announce painful punishment to those who disbelieve.

Except those of the idolaters with whom you made an agreement, then they have not failed you in anything and have not backed up any one against you, so fulfill their agreement to the end of their term; surely Allah loves those who are careful (of their duty).

So when the sacred months have passed away, then slay the idolaters wherever you find them, and take them captives and besiege them and lie in wait for them in every ambush, then if they repent and keep up prayer and pay the poor-rate, leave their way free to them; surely Allah is Forgiving, Merciful.

Koranen, 9:29

Fight those who believe not in Allah nor the Last Day, nor hold that forbidden which hath been forbidden by Allah and His Messenger, nor acknowledge the religion of Truth, (even if they are) of the People of the Book, until they pay the Jizya with willing submission, and feel themselves subdued.

För att uppnå islams mål, hela världen underkastad islam och sharia, är alla muslimer skyldiga att deltaga i jihad, dvs inte bara krigandet, utan med alla ovan nämnda medel såsom tal och skrift, tills domedagen kommer, oavsett vad muslimerna anser om det.

Citat:

Koranen, 2:216

Fighting is ordained for you (Muslims) though you dislike it, and it may be that you dislike something which is good for you and that you like something which is bad for you. Allah knows but you do not know.’

Koranen, 8:65

O Prophet! Urge the believers to war; if there are twenty patient ones of you they shall overcome two hundred, and if there are a hundred of you they shall overcome a thousand of those who disbelieve, because they are a people who do not understand.

Koranen, 9:111

Lo! Allah hath bought from the believers their lives and their wealth because the Garden will be theirs: they shall fight in the way of Allah and shall slay and be slain. It is a promise which is binding on Him in the Torah and the Gospel and the Qur'an. Who fulfilleth His covenant better than Allah? Rejoice then in your bargain that ye have made, for that is the supreme triumph.

Utöver plikten att kämpa, så kommer andra plikter för alla muslimer, som att inte kritisera andra muslimer eller på andra sätt träta inbördes (fitnah), vilket tyvärr blir paradoxalt i och med uppdelningen sunni-shia som varit en källa till konflikt i hundratals år. Det är i citat som detta här under som man finner orsaken till det som tenderar att förbrylla den tänkande västerlänningen, alltså "varför är muslimer så tysta när muslimer gör ont, men så ljudliga och bundna till offerretorik när de utmanas på något sätt".

Citat:

Bukhari, vol 1, bok 2, hadith 10

Some people asked Allah's Apostle, "Whose Islam is the best? i.e. (Who is a very good Muslim)?" He replied, "One who avoids harming the Muslims with his tongue and hands."

Muslim, bok 32, hadith 3219

Abu Huraira reported Allaah's Messenger as saying: [...] A Muslim is the brother of a Muslim. He neither oppresses him nor humiliates him nor looks down upon him. The piety is here, (and while saying so) he pointed towards his chest thrice. It is a serious evil for a Muslim that he should look down upon his brother Muslim. All things of a Muslim are inviolable for his brother in faith: his blood, his wealth and his honour.

Koranen, 5:51

O ye who believe! Take not the Jews and the Christians for friends. They are friends one to another. He among you who taketh them for friends is (one) of them. Lo! Allah guideth not wrongdoing folk.

Tyvärr är regler som dessa, att aldrig motarbeta andra muslimer, att aldrig ta de otrognas (kuffars) sida mot muslimer, att aldrig försöka förnya islam och liknande just de regler som kvarhåller muslimer i ett förtryck som är över tusen år gammalt. Den totala mängden lagar och regler inom islam som är specifikt avsedda att förhindra just sekularisering, modernisering eller "moderatisering" saknar motstycke inom någon annan av världens andra religioner och är ett av skälen till att islam faktiskt inte alls är en religion som alla andra.

Islamister har inte "kapat" islam. Islam innehåller sharia i alla större grenar och skolor av islam och ett tvång för alla muslimer att deltaga i jihad. De enda muslimer som "kapat" islam är egentligen de muslimer som slutat praktisera islam som det står skrivet och bara praktiserar några få delar av islam. De kan bättre beskrivas som "kulturmuslimer", bärare av en kulturell identitet, inte alls styrd av önskan att införa och leva under sharia som Muhammed kommenderade. Muslimers drift bort från islam var faktiskt anledningen till att Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792) grundade vad som då kallades wahhabism men som idag oftare går under benämningen salafism. Han ansåg att muslimerna lämnat det äkta islam bakom sig och salafism handlar intressant nog bara om att studera de källor som funnits där hela tiden. Hur man än vänder och vrider när man läser, så framgår det tydligt att islam spridits med svärdet och att krig och terror är oerhört väl sanktionerat i islam. Den kämpe (mujahedin) som stupar förklaras vara martyr (shahid) och är lovad en speciell plats i paradiset och den som lämnar islam straffas med döden, även det baserat på Muhammeds egna ord. Islam är islam som det står skrivet i islams texter, varken kapat eller missuppfattat av fundamentalister, väl exemplifierat av Muhammeds handlingar när han spred islam med svärd och krig i hela mellanöstern, Afrika och även delar av Europa.

OIC fördömer Sverige

Del av OIC-domen mot Sverige och Danmark


"OIC fördömer de upprepade brotten med vanhelgande av kopior av al-Mus’haf ash-Sharif (Koranen), som väckt vrede hos cirka två miljarder muslimer över hela världen. OIC menar att detta representerar en farlig förkroppsligande av kulturen av hat och rasism samt islamofobi. OIC kräver ett omedelbart upphörande och kriminalisering av sådana extremistiska provokativa handlingar, och att understryka behovet av att respektera religiösa texter och symboler och främja en kultur av fred och acceptans av den andre.

OIC uppmanar det muslimska civila samhället, d.v.s muslimska organisationer i medlemsstaterna, att samarbeta med sina andra motsvarigheter för att arbeta tillsammans i de länder där islamofobiska attacker mot kopiorna av Koranen och andra heliga värderingar som genomförs att använda sig av lokala domstolar och uttömma alla inhemska rättsmedel innan de vänder sig till internationella rättsliga organ, där så är tillämpligt.OIC vill föra upp frågan om skändningar av islamiska symboler på agendan för FN:s generalförsamling och EU-kommissionen"

OIC



OIC fördömer koranbränningar – vill se åtgärder


Efter ett möte fördömer de 57 muslimska länderna i den islamiska samarbetsorganisationen OIC gemensamt Sverige och Danmark efter de uppmärksammade koranbränningarna.

Medlemsstaterna uppmanas överväga självständiga åtgärder – bland annat politiska och ekonomiska – mot de två nordiska länderna.

31 jul, 2023

I ett extrainkallat digitalt möte på måndagen enades länderna om 35 punkter om hur man ska svara på koranbränningarna. I ett längre uttalande skriver man bland annat:

"(Vi) uppmanar medlemsländerna att överväga vad de anser vara passande åtgärder mot de länder där den heliga Koranen vanhelgas och bränns, vilket inkluderar Sverige och Danmark".

Åtgärderna inkluderar "nödvändiga insatser på politisk nivå, inklusive att kalla upp ambassadörer för överläggningar samt ekonomiska, kulturella eller andra (åtgärder) för att uttrycka avståndstagandet av upprepade smädelser mot den heliga Koranen och islamska symboler".

"Kriminell handling"

OIC "beklagar djupt" att svenska myndigheter fortsatt bevilja tillstånd för demonstrationer där Koranen bränns. Organisationen anser att myndigheterna i Sverige och Danmark bryter mot resolutioner från FN:s säkerhetsråd om "tolerans, internationell fred och säkerhet".

– Det är olyckligt att de berörda myndigheterna som hävdar yttrandefrihet fortsätter att ge tillstånd för att upprepa dessa handlingar i strid med internationell lag, och detta leder till bristande respekt för religioner", sade generalsekreteraren Hissein Brahim Taha under mötet enligt nyhetsbyrån AFP.

Men förutom att i starka ordalag uppmana Sverige och Danmark att ta juridiska krafttag mot bränningarna vänder sig OIC också mera brett ut internationellt.

Organisationen ska skicka en delegation till EU-kommissionen för att "uttrycka fördömandet" av vanhelgandet av Koranen och uppmana unionen att "säkerställa att "denna kriminella handling" inte upprepas med yttrandefrihet som förevändning.

Koranbränningarna ska även tas upp i andra internationella organ som FN.

"Internationella rättstexter"

Ett av stegen i dessa forum är att OIC ska ta initiativ mot hathandlingar mot islam och dess symboler och helgedomar vid tolkningen av de relevanta konventionerna "samt utveckla nya internationella rättstexter för detta ändamål".

Organisationen uppmanade också FN:s generalsekreterare António Guterres att utse en särskild rapportör för kampen mot islamofobi.

Dessutom vill organisationen att frågan om brännandet av Koranen och andra heliga skrifter ska tas upp i samband med nästa möte i FN:s generalförsamling i New York.

Vidare ska frågan upp på agendan under framtida möten i olika islamiska organisationer.

Kontakter före mötet

Under söndagen betonade statsminister Ulf Kristersson (M) att Sverige redan "påbörjat ett arbete med att analysera rättsläget – däribland ordningslagen – i syfte att överväga åtgärder för att stärka vår nationella säkerhet".

Utrikesminister Tobias Billström (M) har i sin tur pratat i telefon med Hissein Brahim Taha före OIC-mötet.

Den danske utrikesministern Lars Løkke Rasmussen (M) sade på söndagen att danska regeringen inlett ett arbete med att hitta ett "juridiskt verktyg" för att försöka förhindra koranbränningar framför utländska ambassader i Danmark.

OIC vägrar att fördöma Kina trots den kinesiska terrorn mot miljoner muslimska uigurer!

▼klicklänkar▼

Koranverser

Myter om Muhammed

Islamisk terror

Muhammeds liv

Hela koranen

Klartext i Expressen!

Kristerssons underkastelsestrategi leder

till ökade orimliga krav från muslimer!

Kristersson får inte stoppa koranbränningarna
Publicerad 31 jul 2023


Ulf Kristersson måste hålla huvudet kallt. Att ändra ordningslagen mitt i säkerhetskrisen vore att ge efter för utpressning.

På måndagen brann ännu en kopia av Koranen i Stockholm. Denna gång på Mynttorget i närheten av riksdagen. Bakom aktionen stod Salwan Najem och Salwan Momika som bränt Islams heliga skrift vid flera tillfällen under sommaren.

Sammankomsterna har skett med polistillstånd. Med nuvarande ordningslag spelar det nämligen ingen roll att koranbränningarna riskerar att öka terrorhoten mot Sverige. Tillstånd ges ändå. Förvaltningsdomstolarna har gett polisen smäll på fingrarna de gånger man har sagt nej.

Detta öppnar nu statsminister Ulf Kristersson för att ändra på.

”I Sverige har vi också redan påbörjat ett arbete med att analysera rättsläget – däribland ordningslagen – i syfte att överväga åtgärder för att stärka vår nationella säkerhet”, skrev han på Instagram på söndagen.

Det är lätt att förstå att regeringen är pressad.

Den svenska ambassaden i Bagdad har stormats två gånger i sommar. Ryska intressen underblåser aktivt den negativa informationskampanjen mot Sverige. Och ännu har Turkiet inte ratificerat det svenska Nato-medlemskapet.

Säkerhetspolisen vittnar också om att koranbränningarna har gjort att hoten mot Sverige ökat, men hotbedömningen ligger ändå kvar på tre på en femgradig skala.

Stormen visar heller inga tecken på att bedarra. På måndagen höll den islamiska samarbetsorganisationen IKO ännu ett extrainkallat möte med anledning av koranbränningarna i Sverige och Danmark.

Då är det till utmärkt att Ulf Kristersson samarbetar nära med Danmarks statsminister Mette Frederiksen. Ensam är inte stark. Att utrikesminister Tobias Billström har en dialog med sina motsvarigheter i muslimska länder är också viktigt.

Men det är oroväckande att regeringen öppnar för att ändra ordningslagen mitt i säkerhetskrisen.

Vad en sådan förändring skulle innebära beror förstås på hur lagstiftningen utformas. Alla hänvisningar till nationell säkerhet skulle dock i praktiken innebära att utländska aktörer ges makt över vilka opinionsyttringar som är tillåtna i Sverige. Ju större våldskapital, desto större inflytande.

De muslimska aktörer som nu deltar i kampanjen mot Sverige kommer heller knappast att nöja sig med en smärre ändring av ordningslagen.

För snart tre år sedan var det Frankrike som var måltavlan. Franska varor bojkottades i en lång rad muslimska länder och en vakt på ett franskt konsulat i Saudiarabien knivhöggs.

Det som rörde upp ilskan den gången var att president Emmanuel Macron tydligt tagit ställning för franska tidningars rätt att publicera karikatyrer, även av profeten Muhammed.

Men Macron vägrade att vika ned sig och stormen la sig så småningom.

Risken är uppenbar att små svenska eftergifter i det här läget bara skulle leda till nya krav på underkastelse.

Koranbränning akt 666M

 

Koranbränningsförespråkarnas ohederlighet

Under det senaste året har med allt större frekvens ett antal röster höjts för förbud mot koranbränningar. Vissa verkar göra det för att taktiskt positionera sig mot en allt större väljargrupp, andra för att blidka Turkiets invändningar mot det svenska Natomedlemskapet. Ett antal förbudsförespråkare med olika uttalade skäl för sina uppfattningar finns därutöver hos muslimska grupper, vänsterdebattörer, politiker och företrädare för svenska kyrkan.

Gemensamt för alla som nu ivrar för ett förbud är att de undviker att tala om två centrala frågor. Det leder till att debatten blir ohederlig.

För det första berättar de inte att det inte är eldningen i sig som de vill lagstifta mot. Det skulle man lätt kunna tro att det är. Om reaktionerna mot dagens koranbränningar hade uppkommit efter att någon rivit koranen i strimlor, sparkat sönder, låtit upplösa den i vatten eller syra eller förstört den på något annat sätt hade deras förslag om förbud i stället naturligtvis handlat om det. Och den har en del att förklara som ändå skulle påstå att det är just bara eldning av koranen som ska förbjudas och inte något annat tillvägagångssätt.

Det som de vill uppnå är i stället att försöka hindra att vissa muslimer upplever sig bli kränkta av koranbränningarna och som en följd av det reagerar kraftigt mot samhället och andra.

Eftersom det är den upplevda kränkningen, och inte elden, som är målet är det ett rimligt krav att förbudsförespråkarna redogör för varför ett förbud skulle vara effektivt och lämpligt för att uppnå det.

Georges Wolinski och hans kolleger som sköts till döds vid attentatet mot Charlie Hebdo i januari 2015 hade inte eldat någon koran.

Det hade inte heller den danske konstnären och journalisten Kurt Westergaard, konstvetaren och konstnären Lars Vilks eller Nerikes Allehandas dåvarande chefredaktör Ulf Johansson gjort.

De hade alla bara ritat, skrivit och publicerat bilder och texter på utställningar, i tidskrifter och tidningar. Ord och bilder som vissa muslimer upplevde som kränkningar av islam och som ledde inte bara till dödshot och livslånga skyddsåtgärder för individer utan också till internationella kampanjer med våld och hot mot Danmark och Sverige från islamister och stora delar av den muslimska världen.

Detsamma gäller för författaren Salman Rushdie och den halshuggne franske historieäraren Samuel Paty. Ingen koranbränning där heller. Samuel Patys kränkning bestod i att han hade visat en bild under en vanlig lektion för högstadieelever vid sin skola.

När kommunpolitiker, poliser och en tonårspojkes mamma, för tillfället påklädd slöja, för en kort tid sedan offentligt tvingades be om ursäkt inför den lokala moskéns ledning i den engelska staden Wakefield var inte heller vare sig eld eller koranbränning orsaken. Pojken hade endast råkat tappa en koran på golvet i skolan och för det gjorde myndigheter, skola och polis gemensam ursäktande sak med den muslimska församlingen för att stävja de våldsamheter som förutsågs på grund av den upplevda kränkningen med koranen på golvet.

Var och en inser att ingen av dessa och andra liknande händelser skulle ha hindrats av ett förbud mot att bränna koraner. Men det uttalar sig förbudsförespråkarna inte om. I stället låtsas de, mot bättre vetande, som att frågan inte är större än elden.

De hade kunnat fråga gallerister och konsthallar som inte vågar ställa ut vissa konstnärer, de hade kunnat fråga nyhetsredaktioner som inte vågar publicera bilder av Muhammed ens när en aktuell text handlar om just honom. De hade kunnat fråga franska skollärare i Lyon, Tarbes och andra städer som arbetar med livvaktsskydd. Ingen av dessa har bränt en koran, ingen av dem har ens ritat eller sagt något skändligt. De har bara upprört vissa muslimska grupper genom att tala om och visa fel saker för elever under sin yrkesutövning.

Den största påverkanskampanjen mot Sverige någonsin gällde för övrigt LVU. Även då hetsade globala organisationer, islamiska stater, influencers och andra på med dödshot mot svenskar inom och utom landet och med krav på bojkott av Sverige och svenska varor. Och även då sades det, och sägs fortfarande, att Sverige är ett islamofobiskt land. Så mycket för koranbränningar alltså.

För det andra väljer de som förespråkar förbud mot koranbränningar att inte beakta vad kritiken mot koranen och islam handlar om.

I stort sett ingen kritiserar islam och koranen i frågor som rör trosbekännelsen, bönerna, den religiösa avgiften, fastan, vallfärden eller andra religiösa uttryck. Kritiken rör i stället koranens ställning som lagbok och regelsamling. Koranen är primärkällan för islamisk rätt och innehåller hundratals verser av rättslig natur, t.ex. processregler och bestämmelser om avtal, köp, straff, familj och arv.

De lagbestämmelserna och ett stort antal andra förhållnings- och levnadsregler som föreskriver vad som är förbjudet och tillåtet och t.ex. hur man ska klä sig, vad man ska äta och förutsättningarna för umgänge mellan kvinnor och män, är sharia. Primärrätten i koranen kompletteras av hadither och andra sekundärkällor beroende på vilken rättsskola som är tillämplig.

Det är de reglerna som kritiken mot koranen och islam gäller och inte trosbekännelsen, bönerna, den religiösa avgiften, fastan och vallfärden. Men det undviker förespråkarna för ett förbud mot koranbränning att tala om. Möjligen låtsas de att kritiken rör religiösa frågor för att lag- och förhållningsreglerna finns i samma bok, och det gör också politiker, journalister och ledningen för svenska kyrkan.

Så ett förbud mot koranbränningar och annan skändning av koranen är samtidigt ett förbud mot att häckla regler om t.ex. ränteförbud, värdet av vittnesbevisning genom kvinnor och synen på anfalls- och försvarskrig.

Det är svårt att ta till sig att det finns människor i Sverige som inte förstår hur farligt det är att ge efter för religiösa extremister och som till och med är beredda att inskränka grundlagsskyddade rättigheter för att tillmötesgå dem. Med tanke på hur historien ser ut är det ännu svårare att förstå att de tror att ett förbud mot koranbränning skulle hjälpa mot de upplevda kränkningarna och våldsamma reaktionerna.


Sofie Löwenmark och Lars Jonson