Palestina enligt Globalis

Globalis

Palestina

Förhållandet mellan Israel och palestinierna har kallats världens svåraste konflikt. Våren 2022 drog FN:s särskilda rapportör slutsatsen att Israels 55-åriga ockupationspolitik är apartheid. Men vad handlar egentligen konflikten om? När började det? Och på vilka sätt anser FN att folkrätten kränks?


År 1948 grundades staten Israel. Detta skedde genom krigföring och på bekostnad av den palestinska befolkningen som redan bodde i området. Sedan dess har konflikten präglats av en skev maktbalans: ett militärt starkt Israel med stort stöd från USA å ena sidan och ett splittrat palestinskt folk utan egen stat å den andra.

Många palestinier har levt under israelisk ockupation sedan 1967 – en ockupation som alltmer kallas apartheid. Den centrala frågan i konflikten är vem som har mest rätt att kontrollera och bo i området.


Bakgrund

Israel-Palestinakonflikten är först och främst en territorial konflikt mellan staten Israel och det palestinska folket. Dagens konflikt har sin bakgrund i att europeiska judar, sedan 1880-talet flyttade till ett område i Mellanöstern som heter Palestina, idag ofta kallat det historiska Palestina. Det historiska Palestina-området utgör både dagens Israel och dessutom de ockuperade palestinska områdena, Gazaremsan och Västbanken, som ordet Palestina ofta hänvisar till idag.

Huvuddrivkraften för den judiska invandringen var sionismen. Sionismen är en ideologi och politisk rörelse som arbetat för en judisk stat i det historiska Palestina. Den etablerades på 1880-talet och var en del av den europeiska bosättarkolonialismen. Planen att etablera en judisk stat var inspirerad av den framväxande idén om nationalstaten: en stat till vart folk. Judarna sågs som ett folkslag, och borde därmed ha en egen stat. Önskan om en egen stat var även en reaktion på de anti-judiska attityderna (antisemitismen) och judeförföljelserna i Europa.

Det historiska Palestina utpekades som en lämplig plats för att upprätta en sådan judisk nationalstat. Anledningen var att judarnas historia har rötter därifrån. Judar fördrevs från området som är det historiska Palestina runt 70 e. Kr och spreds över Europa och Mellanöstern. Detta har spelat en viktig roll för judarnas känsla av äganderätt till (historiska) Palestina, i tillägg till det faktum att många judar flyttat dit på senare tid.

Judisk invandring till Palestina

Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av, och Palestina lades under brittiskt mandat (kontroll). Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourdeklarationen, där den brittiska regeringen lovade att arbeta för att skapa ett så kallat ”nationalhem för det judiska folket” i Palestina. Detta satte fart på den judiska invandringen till Palestina.

Judeförföljelserna i Europa efter 1933 gjorde att invandringen ökade ytterligare. Utvandringen från Europa ledde till att den judiska befolkningen mer än tiodubblades under den brittiska kontrollen; från omkring 56 000 år 1917 till ca. 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då cirka en tredjedel av Palestinas totala befolkning.

Palestinierna ogillade denna utveckling, särskilt eftersom europeiska invandrarnas syfte var att etablera en stat som var exklusiv för judar, vilket i praktiken skulle påverka nästan alla palestinier. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Detta var starten på dagens konflikt mellan Israel och Palestina.

Olivproduktionen har varit en viktig affärsaktivitet för palestinierna i flera hundra år, men har länge varit under hård press från den israeliska ockupationspolitiken. Foto: Frank M. Rafik/Flickr

Olivproduktionen har varit en viktig affärsaktivitet för palestinierna i flera hundra år, men har länge varit under hård press från den israeliska ockupationspolitiken. Foto: Frank M. Rafik/Flickr

Den judiska invandringen till Palestina fortsatte även efter andra världskriget och Europas dåliga samvete för förintelsen gjorde att upprättandet av en judisk stat hade större stöd än tidigare. Förintelsen bidrog även till att stärka världens tro på behovet av att upprätta en stat där judar var i majoritet.

Sionisterna föreställde sig att en sådan judisk stat skulle kunna erbjuda säkerhet för alla judar i världen som kan behöva skydd. Ett hinder för planens framgång, som sionisterna såg det, var att majoriteten av den palestinska befolkningen inte var judar.


1947: FN:s delningsplan

Efter andra världskriget ville sionistledningen överta makten i Palestina och bli kvitt det brittiska styret. Detta ledde till att sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ingick ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) som angrep britterna i Palestina. Våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

FN:s generalförsamling föreslog 1947 en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 55% av marken, medan palestinierna fick 44%. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, betraktade förslaget som orättvist och avfärdade det.

Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste den första, största och viktigaste kriget i Palestinakonflikten, nämligen 1948-kriget. Det möjliggjordes på grund av det maktvakuum som uppstod vid avvecklingen av det brittiska styret i Palestina. Krigen ledde till förstörelsen av det palestinska samfundet, starten på det palestinske flyktingproblemet och upprättandet av staten Israel.

1948: Upprättelsen av staten Israel

Kriget 1948 kan delas upp i två faser: före och efter den 14 maj 1948 då Israel förklarades som stat. Första fasen var mellan de inflyttade judarna och den arabiska befolkningen. Den andra fasen var mellan de som stöttade staten Israel på ena sidan och styrkor från de arabiska grannländerna Egypten, Irak, Jordan, Libanon och Syrien på den andra sidan. Inblandningen av andra länder har gjort att konflikten blivit känd som Mellanösternkonflikten.

Palestinierna hade lite att ställa upp med under kriget. Ingen kämpade på deras sida för en palestinsk stat. Grannländerna angrep Israel, men var motiverade av egna intressen.

1948-kriget ledde till att omkring 750 000 palestinier förlorade sina hem. Stora delar av den palestinska befolkningen blev bortdrivna av militäroperationer som idag benämns som en av historiens största etniska rensningar. Flyktingarna utgjorde ungefär hälften av den palestinska befolkningen och Israel har sedan dess nekat de som flydde att få återvända.

1948 flydde palestinierna först och främst till Gaza, Västbanken och Jordanien, samt till Libanon och Syrien. Där upprättades flyktingläger, som det på denna bild från 1948. Runt 5 miljoner palestinier är flyktningar också idag, vilket motsvarar ca. hälften av det palestinska folket.

Sionismens roll under kriget 1948

Bortdrivningen av palestinier var delvis ett resultat av sioniströrelsens mål om att etablera en stat inom Palestina med övervägande judisk befolkning. Detta ledde till att de judiska styrkorna medvetet fördrev palestinierna från landet, särskilt i de områden som enligt FN:s delningsplan var tilltänkta att bli en judisk stat och i strategiskt viktiga områden. Utdrivningen av palestinier var också ett resultat av själva krigföringen i sig och den panik som uppstod bland palestinierna i den kaotiska situationen som uppkom.

När kriget tog slut i januari 1949 hade Israel övertagit ett landområde som utgjorde 77 procent av det historiska Palestina, d.v.s. 22 procent mer än FN:s delningsplan hade föreslagit. Det är likväl dessa 77 procent som idag anses utgöra det folkrättsligt erkända Israel. Egypten och Jordanien tog under kriget 1948 kontroll över resten av Palestina.

Det sionistiska ledarskapet, med David Ben-Gurion i spetsen, hade länge varit eniga om att palestinierna var tvungna att försvinna. Under 1948-kriget blev över 500 palestinska byar ödelagda och sioniströrelsen såg en palestinsk identitet och närvaro som ett hinder för etableringen av en så kallad judisk stat med judisk identitet och närvaro. Palestinierna kallar 1948-kriget för al-Nakba, som betyder ”katastrofen” på arabiska.

1967: Början av Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken

Nästa krig i Palestinakonflikten var det så kallade sexdagarskriget 1967. Kriget var i huvudsak mellan Israel på den ena sidan och Egypten, Jordanien och Syrien på den andra. Inom sex dagar hade Israel slagit ut sina motståndares flygvapen.

Sexdagarskriget ledde till att Israel tog kontrollen över Gazaremsan och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, och delar av Golanhöjderna från Syrien. Över 300 000 palestinier miste sina hem till följd av den israeliska expansionen.

Efter sexdagarskriget kontrollerade Israel därmed mer än hela det historiska Palestina, vilket resulterade i att omkring en miljon palestinier levde på ockuperat område under israeliskt styre. Bortsett från Sinai är dessa områden fortfarande ockuperade av Israel i dag.

Palestinskt motstånd

Krigen 1948 och 1967 la den huvudsakliga grunden för den i efterhand palestinska motståndskampen, en kamp som både har varit i linje och i strid med internationell lag.

Internationell lag ger palestinier rätten till väpnat motstånd mot den israeliska kolonialismen, förtrycket och ockupationen. Samtidigt har internationell rätt vissa restriktioner för vad som kan betraktas som lagligt väpnat motstånd. Till exempel har man inte rätt att angripa civila. Palestinska organisationer, som PLO och Hamas, har tidigare medvetet använt terrorism som en metod i kampen mot Israel.

Den palestinska motståndsrörelsen utgörs fortfarande främst av ickevåldsmetoder. Israelerna i sin tur har en känsla av att palestinskt våld motiveras främst av ett hat mot judar. Detta bidrar till att Israel behåller sin ockupationspolitik, vilket ses som en nödvändighet för att bevara säkerheten för den israeliska befolkningen.

De två största politiska partierna i Palestina, Fatah och Hamas, har haft stora svårigheter att samarbeta. I praktiken styr Hamas på Gazaremsan och Fatah på västbanken, men de båda organisationernas politiska frihet är starkt begränsad av den israeliska ockupationsmakten.


PLO, Arafat och palestinskt uppror

Sedan Israel först ockuperade de sista palestinska områdena år 1967 har staten drivit på utbyggningen av israeliska bosättningar på Västbanken, vilket är i strid med folkrätten. Idag bor det mellan 650 000 och 800 000 olagliga bosättare på Västbanken, inkluderat östra Jerusalem.

Dessa är viktiga religiösa platser för troende judar och viktiga ideologiska utrymmen för nationalistiska israeler. Majoriteten av israeliska bosättare har dock flyttat till de ockuperade områdena på grund av att den israeliska staten gett ekonomiska fördelar såsom skattelättnader och billiga bostäder i dessa områden. Vissa bosättare däremot, menar att de har rätt att stanna i hela det bibliska Israel, som inkluderar palestinska östra Jerusalem och Västbanken, då de är Guds utvalda folk.

Förtryck och apartheid

FN:s särskilda rapportör om människorättssituationen i de ockuperade palestinska territorierna, Michael Lynk, drog även i sin rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter av den 25 mars 2022 slutsatsen att Israels 55-åriga ockupation av palestinska territorier är apartheid.

Israelisk apartheid innebär att palestinier förtrycks, diskrimineras och förföljs på rasistiska grunder, baserat på deras identitet som palestinier. I internationell rätt anses apartheid vara ett brott mot mänskligheten.

Stora internationella människorättsorganisationer, som Human Rights Watch och Amnesty International, har tidigare kommit fram till att Israels politik gentemot palestinierna bryter mot apartheidkonventionen, vilket FN-rapporten bekräftar. Den israeliska organisationen B'Tselem har framfört samma kritik – liksom flera palestinska organisationer.

Människorättsorganisationer hävdar att israelisk apartheid inte är begränsad till de ockuperade områdena, utan påverkar det palestinska folket som helhet. Det inkluderar palestinska flyktingar och palestinier med israeliskt medborgarskap.

Flera personer med auktoritet på området har också kallat Israels politik gentemot palestinierna för apartheid, däribland Sydafrikas ärkebiskop och nobelpristagare Desmond Tutu och FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon.

Gazaremsan fortsatt under israelisk ockupation

År 2005 beslutade Israel att dra tillbaka alla sina styrkor och bosättningar från Gazaremsan. Israel byggde istället en mur runt området år 2007 och har därmed behållit kontrollen över in- och utförsel av människor och varor. FN anser därför att Gazaremsan fortsatt är under israelisk ockupation.

Israel genomför regelbundet militära operationer raketattacker mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza skickar i sin tur mindre men dödliga missiler mot Israel. Dessa missiler har inte lett till stora förluster av människoliv, men skapar osäkerhet bland delar av den israeliska befolkningen.

Israeliska militära operationer har lett till massiv förstörelse på Gazaremsan. Verksamheten omfattar:

ett 22-dagars krig vid årsskiftet 2008/2009, vilket resulterade i att cirka 1400 palestinier dödades.

ett 51 dagar långt krig sommaren 2014, där 2100 palestinier dödades, mestadels civila. Dessutom dödades 73 israeler, de flesta soldater.

en 11-dagars militäroffensiv våren 2021, där flera hundra palestinier dödades och skadades och tiotusentals fördrevs från sina hem.

Det faktum att de palestinska förlusterna av liv är så mycket större än de israeliska belyser den maktskillnad som ligger i Israels roll som ockupant och palestinierna som ockuperade.

Den israelska byn Sderot ligger intill Gazaremsan, och träffas ofta av palestinska raketer. 

En tredje intifada

I oktober 2015 eskalerade våldet mellan israeler och palestinier, särskilt i östra Jerusalem. Ökad palestinsk frustration och missnöje över den israeliska ockupationspolitiken är den främsta orsaken till det palestinska upproret, där en utlösande faktor var en förhöjd israelisk kontroll över det område där al-Aqsa-moskén ligger. Detta område ligger i östra Jerusalem och är bland de heligaste platserna inom islam, judendom och kristendom.

FN:s före detta generalsekreterare, Ban Ki-moon, sade till palestinierna att han "förstår deras frustration" och att "de är upprörda över den fortsatta ockupationen och expansionen av bosättningarna".

Under 2015 skedde en upptrappning av Israels politik genom att riva palestinska hem. Israel förstörde palestinska hus antingen som en kollektiv bestraffningsåtgärd (som är en typ av krigsförbrytelser), eller som en praxis för att få bort palestinierna från området (i linje med sionismen). Amnesty International påpekade att förstörelsen av palestinska hem måste ses i samband med utbyggnaden av israeliska bosättningar och Israels plan att göra det palestinska östra Jerusalem till en del av Israel.

Det palestinska upproret har också uttryckts genom flera knivattacker mot israeler. Israels svar har bland annat varit i form av utomrättsliga avrättningar, d.v.s. att misstänkta gärningsmän skjutits ihjäl på gatan i stället för att ha gripits och åtalats. Andra misstänkta palestinier, liksom deras familjer, har utvisats från östra Jerusalem och fått sina hem förstörda.

Revolten hösten 2015 skiljer sig från den första och andra intifadan i de palestinska attackerna eftersom protesterna inte samordnats från det palestinska ledarskapet. De har skett på individens eget initiativ. Protesterna syftar delvis till det palestinska ledarskapet, som många unga palestinier anser har spelat ut sin roll i befrielsekampen.

Israels blockering av Gazaremsan bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Blockeringen utgör ett kollektivt straff mot det palestinska folket, vilket anses vara ett krigsbrott.

På Västbanken är palestinierna ofta offer för husförstörelse, oavsiktliga arresteringar, våld och mord av israeliska bosättare, som sällan åtalas.

FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena har dragit slutsatsen att ockupationen i sig strider mot internationell lag, eftersom Israel tydligt bryter mot de regler som gäller för en laglig ockupation.

Palestinska brott mot mänskliga rättigheter:

Hamas har slagit, arresterat och torterat palestinier som har protesterat vid Gazaremsan.

De palestinska myndigheterna på Västbanken har strikta restriktioner på palestinska organisationer och yttrandefrihet, vilket har inkluderat fängsling av journalister.

Andra staters ansvar:

Israels systematiska och långvariga överträdelser av internationell lag – som inkluderar överträdelser av förordningar som antagits av FN:s säkerhetsråd – innebär att andra stater har ett ansvar att införa åtgärder för att stoppa brott mot internationell lag. Det hävdar FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena, Michael Lynk. Han rekommenderar att det internationella samfundet inför sanktioner mot Israel för att avsluta ockupationen.

Källa: Rapport från FN:s specialrapportör om människorättssituationen i de ockuperade palestinska områdena (2019)

FN:s specialrapportör Michael Lynk kritiserar Israels brott mot internationell lag. Foto: UN Photo/Kim Houghton.

FN:s specialrapportör Michael Lynk kritiserar Israels brott mot internationell lag. Foto: UN Photo/Kim Houghton.


Sammandrabbningarna våren 2021

Från mitten av April 2021 har anspänningarna mellan Israeler och palestinier ökat. Detta efter att en Israelisk domstol har beslutat att över 70 Palestinier ska vräkas i Sheikh Jarrah då de anses bo på mark som historiskt ägts av religiösa judiska föreningar innan Israels grundande 1948. Beslutet ledde fram till omfattande demonstrationer och sammandrabbningar mellan demonstranter och polis.

Den tionde maj stormade israelisk polis Al-Aqsa mosken för att enligt regeringens talesperson hantera ett pågående upplopp vilket resulterade i över trehundra skadade palestinier och ultimatum från Hamas att dra tillbaka polisnärvaron vid moskén, något som inte hörsammades. Kort efter att tidsfristen gick ut avfyrades tre raketer från Gaza, något som inte gick obesvarat. I skrivande stund har över tretusen raketer avfyrats från Gaza och Israeliska flygräder har krävt närmare tvåhundra liv i Gaza.

FN:s roll i konflikten

Den första fredsbevarande styrkan i FN:s historia, UNTSO, skickades 1948 till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. UNTSO är fortfarande kvar i Israel och Palestina med samma uppdrag. Styrkan består av fredsobservatörer och militär som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att de civila inte utsätts för övergrepp och allmänt följa hur fredsavtalen hålls. FN-styrkorna i Israel och Palestina samarbetar med fredsstyrkorna i Libanon och Syrien (Golanhöjden) och styrkans personal har varit flexibel att på kort varsel skickas till andra FN-operationer runt om i världen.

FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet har antagit en rad resolutioner sedan Israel grundades 1948. Många har kritiserat den israeliska ockupationen av de palestinska områdena sedan 1967. Israel har valt att ignorera kritiken och är idag det land i världen som har underlåtit att uppfylla flest FN resolutioner. I FN:s säkerhetsråd blir de flesta resolutioner som är riktade mot Israel stoppade av USA genom sitt veto.

Mot en palestinsk stat i FN

Trots stark påtryckning från Israel och USA valde den palestinska myndigheten att skicka in en ansökan till FN:s säkerhetsråd om att få medlemskap i FN som palestinsk stat. USA meddelade direkt att de skulle lägga veto på en sådan förfrågan. Palestiniernas plan B var att i FN:s generalförsamling ansöka om att uppgradera sin status till observatörsstat. Detta godkändes i november 2012.

Idag har 137 av FN:s 193 medlemsstater erkänt Palestina som stat. Sammanlagt består dessa 137 stater av 80 % av världens befolkning. Sverige erkände staten Palestina den 30 oktober 2014. Vatikanstaten och Västsahara, som inte är medlemmar i FN, har också erkänt Palestina som stat. Israel och USA har kritiserat palestinierna för att lämna förhandlingsbordet, medan palestinierna hävdar att de gott och väl kan förhandla om fred med Israel även om de erkänns som stat av FN.

Den 1 april 2015 blev Palestina medlem i den internationella domstolen (ICC) och den 25 juni mottog ICC de första påstådda bevisen från den palestinska befrielserörelsen på att Israel begått krigsbrott mot Palestina. I tillägg till krigsförbrytelser är det mycket som tyder på att den israeliska behandlingen av palestinier faller innanför FN:s definition av apartheid. Konventionen som förbjuder apartheid anser att det räknas som ett brott mot mänskligheten och således faller förbrytelsen under ICCs ansvarsområde.

Den 13 augusti 2020 försvårades den Palestinska drömmen om en egen stat då Abraham Accords Peace Treaty signerades mellan Förenade Arab Emiraten, USA och Israel. Senare kom även Marocko, Sudan och Bahrain att ansluta sig till avtalet och normalisera relationerna med Israel. Tidigare förespråkare för en Palestinsk stat som nu tystnat i sin kritik.

Den palæstinensiske delegation jubler efter, at FN's generalforsamling har tildelt Palæstina status som observatørstat i FN

Den palestinska delegationen jublar efter att FN:s generalförsamling tilldelat Palestina statusen observatörstat.

FN och palestinska flyktingar

Omkring hälften av det palestinska folket är flyktingar, som idag är runt 5,7 miljoner människor. Orsaken till det stora antalet flyktingar är att de palestinier som drevs på flykt under krigen 1948 och 1967 inte fått lov att återvända hem. Dessa, och deras barn och barnbarn, har förblivit flyktingar och har enligt FN och folkrätten rätt att återvända till sina hem i Palestina.

De palestinska flyktingarna lever främst vid Gazaremsan och Västbanken, och i grannländerna Jordanien, Libanon, Syrien och Egypten.

FN har också en egen organisation, UNRWA, som arbetar särskilt med palestinska flyktingar. Gazas befolkning är helt beroende av det bistånd som UNRWA ger i form av hälsa och utbildning. USA har traditionellt varit den största bidragsgivaren till UNRWA, som år 2017 täckte nästan en tredjedel av UNRWAs budget. År 2018 bestämde sig USA för att dra tillbaka nästan hela biståndet till UNRWA.

Palestinska flyktingar på Västbanken. Foto: UN Photo/Stephenie Hollyman.

Sveriges roll i konflikten

Sverige har ett stort engagemang när det gäller det palestinska stadsbyggandet och verkar för att Palestina ska bli en självstädning, demokratisk och livskraftig stat som lever sida vid sida med Israel i fred. Sverige är en av de största bidragsgivarna inom Europa och 2014 antog Sverige en ny strategi för utvecklingssamarbetet. I den nya strategin fokuseras insatser till området Västbanken, östra Jerusalem och Gaza.

I tillägg bidrar Sverige med sex officerare till UNTSO. Sverige ingår i den operativa styrkan om 150 militärobservatörer

Migration enligt Aftonbladet

Det är rätt otroligt att det går så bra för invandrare i Sverige, är det inte? Jag menar; generellt sämre ekonomiskt utgångsläge, trångboddhet, brist på svenska som hemspråk och, inte minst, politiska stämningar som gör att de bemöts som paria.

Och ändå: Invandring är verkligen en modern framgångssaga.

Om du studsar vid det påståendet beror det kanske på att du inhämtar information i svenska medier och att de, det vill säga vi, är dåliga på att plocka upp långsiktiga trender. Det är sedan gammalt: Det kommer alltid vara en större nyhet att ett etnifierat gängkrig rasar i svenska städer än att majoriteten av invandrarna i Sverige går i skolan och arbetar i allt högre utsträckning.

Det andra alternativet är förstås att du lyssnar för mycket på svenska politiker, som de senaste åren slagit knut på sig för att peka ut invandring som ett problem. Statsminister Ulf Kristersson kallade det till och med för ”en belastning” 2021.

Det var konstigt sagt av flera skäl, inte minst eftersom det är väl känt att invandring generellt är en långsiktig ekonomisk plushistoria. Dessutom är de största vinnarna på de senaste årens migration de svenskfödda med god ekonomi – det vill säga Ulf Kristerssons traditionella väljarunderlag.

Nyligen konstaterade nationalekonomiprofessorn Eskil Wadensjö i Dagens Nyheter att ensamkommande pojkar och (sedermera) män från Afghanistan etablerat sig oväntat snabbt på svensk arbetsmarknad. Medan (ni vet vilka) sluggers i den svenska debatten närmast tvångsmässigt målat ut afghaner som ett hot mot den västliga existensen – de kommer för långt bort ifrån och saknar våra värderingar – har den utpekade gruppen gjort det som invandrare världen över alltid gör: de har lärt sig språket, utbildat sig och fått jobb. Integrerats, kan vi kalla det för enkelhets skull.

Och även om det stämmer att elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland svaga studieresultat – en följd av sämre språkkunskaper och en djupt segregerad skola – är situationen den omvända när vi når högre studier. Både kvinnor och män med utlandsfödda föräldrar i Sverige tar i större utsträckning högskoleexamen än studenter med svensk bakgrund.

Du tänker kanske att detta är ett isolerat fenomen? Verkligen inte. I Frankrike, ett land med historiskt stor invandring från den arabisk-muslimska världen, är tendensen densamma: På bara en generation konstaterar man att nordafrikanska invandrarbarn har nått samma representation inom högre utbildning och i den högre tjänstemannasektorn som de infödda fransmännens barn. Statsvetaren Arnaud Lacheret säger till Le Monde att forskningen varit så fokuserad på bristande integration, islamism och segregering att man ofta förbisett det uppenbara: Den nordafrikanska invandringen är i stora drag en oberättad succé.

Och Frankrike behöver, detta är i princip alla ekonomer överens om, mer invandring både akut för att lösa bristen på arbetskraft och för att på längre sikt försörja en åldrande befolkning. Sverige står, efter det höga inflödet av framför allt yngre människor i arbetsför ålder under 2010-talet, bättre rustat än många andra EU-länder.

Det får mig att tänka på att den gamla nittiotalsinvändningen mot invandring ”de kommer hit och tar våra jobb” sannerligen inte saknar fog. ”De” kommer rentav hit, börjar arbeta OCH går om svenskar i akademin. Tar de våra tjejer också? Det får vi nog dessvärre ställa in oss på, eftersom pojkar med utländsk bakgrund alltså i något större utsträckning genomför högre studier än de med svenska föräldrar, och att högutbildade män står högst i kurs på äktenskapsmarknaden.

Men det är en annan diskussion.

Johan Westerholm

Det ser ut som att Johan Westerholm, i brist på seriösa projekt, siktar in sig på att misskreditera Kyrkan efter sin egen dimmiga onvärldsanalys.

Klipp ur texten:

Otydligt regelverk med konsekvenser


I Svenska kyrkan växer sig en tidigare högkyrklig tradition sig allt starkare. Traditionen av att även till vardags bära den tjänstedräkt. Traditionen sprider sig även bland lågkyrkliga.

En fråga som inte enbart är en intern fråga som begränsas till domkyrkoprosten i Strängnäs godtycke.

Svenska kyrkan är inte bara en idéburen organisation utan i allra högsta grad en organisation med en myndighetsliknande ställning. Svenska kyrkan är en ständig remissinstans inför kommande lagstiftning men genomför myndighetsutövning också på daglig basis. Vigslar, dom och begravningar genomförs vilket innebär att präster blir statstjänstemän i olika mån. De rapporterar in sina genomförda uppdrag till folkbokföringen och andra funktioner.

Svenska kyrkan förvaltar dessutom skogar över hela Sverige, från Karesuando i norr till Skurup i söder. Den sammanlagda arealen skog är ungefär 460 000 hektar (varav knappt 400 000 hektar produktiv skogsmark). Skogsmarken ingår, tillsammans med jordbruksmark och fonder, i det som kallas prästlönetillgångar. Prästlönetillgångarna är stiftelseliknande tillgångar och har byggts upp av generationer av svenska medborgare.

Samt inte minst, präster och annan personal i Svenska kyrkan ingår i den svenska krisberedskapen.

Svenska kyrkan har en beredskap att agera vid kriser, såväl enskilt som i samarbete med andra trossamfund, organisationer och kommuner. Huvudmålet är att kunna genomföra de uppgifter som Svenska kyrkan åtagit sig i samhället i olika krissituationer, exempelvis själavård, diakoni och begravningsverksamhet.

Svenska kyrkans beredskap är med andra ord inte uteslutande en intern fråga utan handlar om kyrkans förmåga att stötta samhällets drabbade, samt att kunna utgöra en organiserad samarbetspartner till andra myndigheter.

Frågan om Eds frimärksskjorta är därmed större än hennes vilja att markera sin tjänsteställning och religiösa övertygelse. Tjänstedräkten är en markör för att ”vara i tjänst” och att all annan användning, den utom tjänsten, kan leda till inte bara förvirring om vad som gäller utan även påverka förväntning och förtroende för Svenska kyrkans företrädare.


Ett område som bör kunna regleras.

Ryggmärgsreflex från en gråsosse som håller på att tappa greppet om verkligheten!

Debattören Johan Westerholm ville veta om Birgitta Ed var i tjänst under Nato-toppmötet i Vilnius, men församlingen svarade inte på frågan. Han överklagade då till Strängnäs domkapitel som bedömer att uppgifter om anställds ledighet inte ska undantas från offentligheten för handlingar. 

Det var i juli, efter att pastorsadjunkten Birgitta Ed varit med sin man statsminister Ulf Kristersson på Natotoppmöte i Vilnius i Litauen, som Johan Westerholm, debattör och chefredaktör för bloggen ledarsidorna.se, hörde av sig till Strängnäs domkyrkoförsamling.

En debatt uppstod kring att Birgitta Ed genomförde Vilnius-besöket iklädd prästskjorta och Johan Westerholm ville veta om Birgitta Ed var i tjänst eller inte. 

– Det duger inte att säga “som präst är jag alltid i tjänst”. Var hon i formell tjänst eller inte? Det finns ett allmänintresse i detta anser jag. För om hon var det så är Svenska kyrkan en del av den svenska säkerhets- och utrikespolitiken, säger Johan Westerholm. 

Uppgifterna lämnades inte ut

Domprost Christofer Lundgren tog emot förfrågan av Johan Westerholm och valde att inte lämna ut uppgifterna. Johan Westerholm överklagade då beslutet till Strängnäs domkapitel. 

Grundprincipen i Svenska kyrkan är att det råder handlingsoffentlighet. Några undantag finns dock och regleras i kyrkoordningens 54:e kapitel. Där står bland annat att det råder förbud inom kyrkans personaladministration mot att röja uppgifter om en anställds personliga förhållanden.

Inget skäl för undantag tycker domkapitlet

Det här undantaget hänvisar Christofer Lundgren till i ett yttrande till domkapitlet där han förklarar att han gjort bedömningen att han inte kunde veta säkert om uppgifterna skulle användas på sådan sätt att Birgitta Ed eller någon till henne närstående skulle lida men. 

“Mot bakgrund av hur den aktuella debatten fördes, stundtals osakligt och i högt tonläge, och att uppgiften gällde statsministerns hustru vilket kan innebära mer omfattande konsekvenser vid ett utlämnande av uppgifter, stärktes jag i min bedömning” skriver domprosten. 

Domkapitlet gör en annan bedömning. Det skriver: “den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt för Svenska kyrkan som öppen folkkyrka med demokratisk organisation”. 

"Ett viktigt besked för alla Svenska kyrkans medlemmar" 

De begärda uppgifterna faller inte under de undantag som domprosten hänvisat till, menar domkapitlet och bifaller därför Johan Westerholms överklagan. 

Nu har församlingen lämnat ut uppgifterna till Johan Westerholm. Birgitta Ed var inte i tjänst, utan hade beviljats ledighet. 

– Då har domkyrkoförsamlingen och domprosten tänkt rätt från början, det tyckte jag var bra, att hon ska inte vara i tjänst när hon var där. Och det var ett viktigt besked för alla Svenska kyrkans medlemmar, men inte minst sådana som jag som kritiskt granskar Svenska kyrkan, säger Johan Westerholm. 

Andra principiella frågor

Johan Westerholm anser nu att svaren från Ed och domkyrkoförsamlingen "ställer andra principiella frågor kring regelverket kring prästvigdas tjänsteställning och tjänstedräktens användande." Detta eftersom Svenska kyrkan är inte bara en idéburen organisation "utan i allra högsta grad en organisation med en myndighetsliknande ställning":

- Tjänstedräkten är en markör för att ”vara i tjänst” och att all annan användning, den utom tjänsten, kan leda till inte bara förvirring om vad som gäller utan även påverka förväntning och förtroende för Svenska kyrkans företrädare. Ett område som bör kunna regleras, skriver Johan Westerholm. 

Socialdemokraterna i Uppsala

En domstol har ogiltigförklarat Uppsalas kommunstyrelse, och flera val kan behöva göras om. En som sitter löst är då Stefan Hanna (UP).

Uppsala 1 november 2023 
Domen var oväntad. Det säger Uppsala kommuns chefsjurist Lena Grapp.

Beslutet som fattades i vintras – att utöka kommunstyrelsen med en extra ledamot – har precis förklarats olagligt tillsatt av förvaltningsrätten. Men politikerna har hunnit fatta massor av beslut sedan dess. Så vad händer nu?

– Nästa steg vet jag inte, vi har inte analyserat domen än, säger Lena Grapp.

Det som hände där i november förra året var att styret (S, V och MP) försökte få majoritet i kommunstyrelsens personval, nu när de ändå vunnit makten i kommunen med hjälp av Utvecklingspartiet demokraterna (UP).

Mellan de rödgröna och höger-mittensidan stod det 9-9 i kommunstyrelsen. I beslut om sakpolitik har kommunstyrelsens ordförande (alltså Erik Pelling) utslagsröst. Men om det är jämnt vid personval, som när ledamöter ska väljas in i utskott och råd, får lotten avgöra.

Nu såg styret en chans att få ett övertag även där.

De fattade ett beslut om att utöka kommunstyrelsen från 18 till 19 platser, och fick in en ytterligare socialdemokrat. Lena Grapp informerade dem då om att detta aldrig tidigare prövats rättsligt.

Oppositionspartierna M, KD, C, L och SD var inte sena med att pröva lagligheten i styrets beslut. De trodde inte att kommunallagen tillät en sådan ändring så sent efter valet.

Och nu står det klart att förvaltningsrätten håller med dem: beslutet om att utöka kommunstyrelsen upphävs av domstolen.

– Nu finns ett resultat och det gäller omedelbart. Så från och med har kommunstyrelsen 18 ledamöter, säger Lena Grapp.

Det får konsekvenser även på andra håll. Eftersom kommunstyrelsen var felaktigt tillsatt, gäller inte längre de val de gjort av ledamöterna i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) och näringslivsrådet, meddelar domstolen.

– Så just nu finns inget KSAU och inget fullständigt näringslivsråd, som jag ser det, säger Lena Grapp.

Erik Pelling (S) är av samma uppfattning:

– De behöver väljas om, helt enkelt.

Att UP:s Stefan Hanna fick flera höga poster – som att han blev ordförande i näringslivsrådet – blev uppmärksammat efter valet. Nu riskerar han alltså att bli petad från den positionen, om det slutar med att nya ledamöter lottas fram.

– Det vill säga, om man inte kommer överens om ett förslag i stället. Vi behöver ha ett samtal mellan partierna, säger Erik Pelling.

Ni riskerar stora förändringar alltså?

– Ja, det blir lite stökigt. Och lottning för att tillsätta poster är ingen optimal lösning. Det var ju det vi försökte undvika när vi utökade kommunstyrelsen, säger han.

Stefan Hanna själv vill inte spekulera.

– Vi får se. Näringslivsrådet jobbar på för att säkerställa att Uppsalas företagsklimat förbättras, jag har fullt fokus på det.

Om det blir omval av näringslivsrådet, och kommunstyrelsen beslutar om lottning, riskerar Stefan Hanna (UP) att bli petat från sin roll som rådets ordförande.

Nästa vecka, efter höstlovet, tänker sig både Erik Pelling och Lena Grapp att ett första möte om hur man ska lösa situationen kan äga rum. Exakt vad som händer härnäst återstår alltså att se.

Men alla de beslut som hunnits fattas på ett år – kan de rivas upp nu?

– Beslut kan bara överklagas i tre veckor efter anslaget protokoll. Så de flesta är inte överklagningsbara längre, säger Lena Grapp.

Trixa inte med demokratin, Socialdemokraterna!

Publicerad 1 nov 2023

S-styret i Uppsala ville säkra sin makt genom att runda lagen.

Det är pinsamt att det till slut krävdes ett domstolsbeslut för att grusa planerna.

Demokrati på tillbakagång. Så löd titeln på ett påkostat seminarium som Uppsala höll i slutet av 2021, och som bland annat gästades av den amerikanska historikern Anne Applebaum.

Hon och andra prominenta gäster fick diskutera frågan om vad som krävs för att upprätthålla och försvara demokratin i en tid av desinformation och auktoritära strömningar.

Erik Pelling, socialdemokrat och kommunstyrelsens ordförande, menade att det hela handlar om en kunskapsfråga:

– Demokratin kan aldrig tas för given. Vi behöver öka kunskapen hos våra medarbetare och förtroendevalda, sa han.

Men ett år senare var det tydligen inte lika noga med vare sig demokrati eller kunskap i Uppsalas kommunledning.

Efter ett extremt jämnt valresultat och långa förhandlingar såg det på hösten 2022 ut som om Erik Pelling till slut lyckats säkra en majoritet i kommunstyrelsen för sin brokiga rödgröna maktkoalition – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med stöd av ett lokalt parti. Lösningen blev att utöka antalet styrelseplatser från 15 till 18.

Men när en sverigedemokratisk politiker la sin röst på en allianspolitiker fick S-styret ändå inte den majoritet i samtliga frågor som man hoppats på. Då beslöt de rödgröna att utöka kommunstyrelsen med ytterligare en plats – trots att den enligt kommunallagen ska väljas vid ett enda tillfälle.

När oppositionen inte fick gehör för sina protester, överklagade man beslutet. I veckan kom domen från förvaltningsrätten. Den ger Erik Pelling en rejäl snyting.

En enig rätt menar att beslutet att utöka kommunstyrelsen strider mot lagen. Man konstaterar också att flera personval som kommunstyrelsen gjort därmed är olagliga.

Men Pelling själv försöker spela ned allvaret.

– Jag tycker inte att det är så dramatiskt. Det är inte helt lätt att tolka kommunallagen och ibland behöver den prövas, säger han till Upsala Nya Tidning.

Det är en minst sagt nonchalant inställning. Egentligen är detta något oerhört. När de folkvalda politikerna inte röstar enligt S-toppens planer försöker han i stället skriva om den demokratiska regelboken.

Denna skandal i Sveriges fjärde största stad har fått alldeles för lite utrymme i riksmedierna. För demokratin försvaras inte bäst i högtidstal och på fina seminarier, den behöver värnas i den grå kommunala vardagen, genom att folkvalda politiker respekterar reglerna även när utfallet går dem emot.

Att tvinga oppositionen att dra styret inför domstol för att få Pelling & Co att följa lagen är en amerikanisering av politiken som sannerligen inte gynnar det svenska folkstyret.


Trixa inte med demokratin, Socialdemokraterna!

Antisemitism – Antisionism

Judarnas och Israels historia enligt Rabbi Sacks ►video






Antisionism är motstånd till sionism, alltså de politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat, och efter staten Israels grundande 1948, att bevara eller stärka denna statsbildning. När den moderna sionismen växte fram i slutet av 1800-talet, möttes den ursprungligen av ett stort motstånd från många håll inom judendomen i Europa.

Begreppet antisionism har kritiserats för att vara blott en förskönande term för Israelkritik som innefattar antisemitism och termen används ibland de facto som täcknamn för antisemitism. Även om en hel del antisemiter har uttryckt sina budskap med antisionistiska termer är emellertid inte all antisionism antisemitisk. Därtill finns ortodoxa judiska grupper som i en inomjudisk polemik motsätter sig sionismen, till exempel

Antisionism och antisemitism

Delar av den antisionistiska argumentationen är gränsöverskridande och använder sig av antisemitiska begrepp. Antisionism har även kritiserats för att vara en form av rasism, bland annat eftersom den riktar ett antal krav, däribland existensupphörande, uteslutande mot den judiska staten.

I modern tid återfinns antisionister ofta till vänster på den politiska skalan. Även extremhögern använder sig av begreppet antisionism. Begreppets spridning inom extrema grupper har bidraget till den politiska debatten och oenighet om förhållandet mellan antisemitism och antisionism.

Antisionister inom den svenska vänstern har stundtals kritiserats för att delvis använda sig av en antisemitisk terminologi. Kritiken har bemötts med att jämförelsen urholkar begreppet "antisemitism".

Antisemitism är fientlighet, fördomar eller diskriminering mot judar.

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter definierar antisemitism enligt följande:

"Antisemitism är en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judar eller icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser".

Antisemitismen kan ta sig uttryck som fientlighet mot verkliga eller inbillade drag hos den judiska religionen, kulturen eller föreställda rasmässiga egenskaper.

Semiter var en grupp folk som sedan omkring 3000 f.Kr. hade en dominerande ställning i Mellanöstern. Namnet syftade ursprungligen på folk nämnda i Bibelns Första Mosebok (10:21–31) som ättlingar till Noas son Sem. Namnet användes första gången på 1700-talet, först i samband med de språk som semiterna talade, men blev senare vanligt namn på själva folken.

Den allmänna uppfattningen är att semiterna hade sitt "urhem" i den sydliga delen av Arabiska halvön och därifrån vandrat västerut till Etiopien, i nordvästlig riktning till Palestina, Syrien och Mesopotamien samt till Egypten och Nordafrika i nordväst. Man vet till exempel att en stor ström semiter kom till Egypten redan i förhistorisk tid.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam har grundats av semiter. De har därigenom präglat livsvanor och kulturformer över hela världen.

Israel - hamas – Iran

 

Vänsterpartiet om hamas

Nu hävdar vänsterfolket att hamas är en högerextrem rörelse.

Faktum är att hamas är en muslimsk terrororganisation!

Mullorna i Iran förser hamas med vapen och teknik

När mullorna såg närmandet mellan Israel och Saudiarabien inducerades massakern på kibbutzborna eftersom de visste att IDF skulle hämnas brutalt och massivt.  

Nu börjar bilden klarna om hamas tunnlar under skolor och sjukhus.

IDF måste evakuera alla på sjukhusen och i skolorna för att kunna eliminera tunnelsystemet.

Antisemitismen i Norrköping

Widar Andersson: Norrköping visar upp sig med judehat och stöd för Hamas

Hamas terrorangrepp på Israel med massmord och gisslantagande av civila israeler och andra nationaliteter den 7 oktober har skakat om bland mediavinklar och kändiskretsar och har fått fasader att rämna och spricka upp. Också i Norrköping.

Den glädje över terrorangreppet som uppenbarats vid demonstrationer och sammankomster i bland annat Malmö och Stockholm har på ett oförnekbart sätt blottlagt de djupa stråk av antisemitism som tillförts Sverige genom den stora invandringen från Mellanöstern. Att det förhåller sig på just det sättet är ju i och för sig ingen hemlighet. Det har kommit hur många skrämmande rapporter som helst under åren om hur judar i Sverige upplever allt mer av hat och hot i vardagen.

Nu sällar sig även Norrköping till den trista raden av städer där antisemitismen visar upp sig rått och öppet. På fredagskvällen (27/10) demonstrerade den palestinska föreningen Handala vid Campus i Norrköping. På arabiska sjungs det om att "krossa Israel". Sofie Löwenmark och Lars Jonson på sajten Doku.nu avslöjade nyligen även att Handala, Palestinagrupperna och Vänsterpartiet haft möten i ABF: s lokaler på Skvallertorget i Norrköping där det uttalats starkt stöd för terrorgruppen Hamas.

Folkbladets nyhetsredaktion redogjorde för händelserna den 26 oktober: "Mötet leddes, enligt Doku, av Isam Bardaqji som var verksam i föreningen Al-Noor Al-Islamia, och tidigare huvudman för den muslimska friskolan Kunskapsljuset som tvingades stänga förra året på grund av oegentligheter. Bardaqji anklagade bland annat media för att inte berätta sanningen kring händelserna i Israel och Gaza och håller inte med om att Hamas attacker den 7 oktober, som skördade många israelers liv, ska beskrivas som ett terrordåd.

"Jag tror inte det finns civila i Israel i den mening som vi anser hur en civil befolkning är. I Israel är alla militärer", sa Bardaqji.

Folkbladet har även intervjuat Ulf Carlström som är en ledande person i Palestinagrupperna i Norrköping. Han vill inte fördöma terrorgruppen Hamas: "Det kommer vi aldrig att göra. De kan ha begått tokigheter men vi fördömer inte Hamas", säger Carlström till Folkbladet.

Det är minst sagt häpnadsväckande att vuxna människor betraktar bestialiska mord på barn, ungdomar, kvinnor och män" som "tokigheter". ABF Norrköping har med omedelbar verkan brutit samarbetet med Carlström och de övriga inblandade. Det var förstås helt nödvändigt. Men mer behövs. Norrköping behöver hitta kraftfulla vägar att bekämpa antisemitismen och tydligt visa att judarna i staden ska kunna sig trygga och säkra. Partier och privatpersoner i Norrköping som inte är antisemiter bör också hålla sig borta från de hatiska och Hamasnära demonstrationerna i staden.

Socialdemokraterna i Malmö och muslimerna

Sannolikt är det så att Socialdemokraterna i Malmö, Helsingborg och Göteborg får en stor del av sina röster i valen från muslimer och då blir det begripligt med detta hummande och tassande runt islams usla kompatibilitet med svenska normer.

De frihetsbegrepp som vi i Sverige tar för givna
är inte naturliga för invandrare från MeNa!

Socialdemokraternas mörka Malmö-val

”Vi skall göra det vi är bra på.” Vår nisch.” ”Vårt uppdrag i svensk politik.” Så låter det rätt ofta när politiska partier diskuterar vad de skall ha för opinionsstrategier. Åtminstone mindre partier. De behöver inte nödvändigtvis formulera ett heltäckande politiskt program eftersom de inte har så mycket mer ambitioner än att fylla just en speciell ”nisch”. Men även stora partier kan hamna i den där tankeboxen - ifall deras väljarunderlag är väsentligt splittrat.

I Svenska Dagbladet avrundas Moderaternas stämma i Umeå med en rundmålning av partiets problem att vinna väljare i Stockholm. Att man har problem just i huvudstaden slår smärtsamt mot självbilden av att vara det urbana framtidspartiet och man tänker av allt att döma satsa rätt mycket krut på att vända på utvecklingen.

Såväl partisekreterare Karin Enström som det moderata oppositionsborgarrådet i Stockholm Christofer Fjellner tycks i stort vara överens om att sådant som tuff invandrings- och kriminalpolitik går hem nationellt men inte i Stockholm där man vill se mer av klimatpolitik och bostadspolitik och mindre av Sverigedemokraterna.

Stämmer det är det ingen lätt sak som skall sys ihop till nästa val. Nationell och lokal politik kan inte skilja sig alltför mycket åt. Men det kunde vara värre. Se på Socialdemokraterna.

I Malmö ville ingen socialdemokrat från stadens ledning närvara vid helgens manifestation i Malmö till stöd för Sveriges judar. Det är också i SSU Malmö man hade besvärande uttryck för antisemitism att hantera för några år sedan. Det är också den stad där det förra kommunalrådet Ilmar Reepalu demonstrativt stödde palestinska uttryck och förklarade att ”SD:are har infilt­rerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat”.

Och så den nu plågsamt riksbekante socialdemokratiske riksdagsmannen Jamal El Haj. Från Malmö. Han som partiet vägrar att utesluta, och till och skyddar så pass att partiledaren blåljuger i teve och förklarar att El Haj har vigt sitt liv åt att bekämpa Hamas trots solklara bevis på motsatsen.

”Anledningen till att Socialdemokraterna ger de styrande i Malmö sitt tysta godkännande är förstås att de inte vill att staden glider dem ur händerna nästa val.”

Anledningen till att Socialdemokraterna ger de styrande i Malmö sitt tysta godkännande är förstås att de inte vill att staden glider dem ur händerna nästa val. Den islamistiska och propalestinska väljarskaran är för stor.

Socialdemokraterna har på ett plan precis samma problem med Malmö som moderaterna har med Stockholm. Man har inte råd att låta staden i fråga gå förlorad men man kan inte heller utan vidare integrera den nödvändiga politiken och retoriken med den nationella strategin. Då stöter man bort andra väljargrupper i stället.

Men på ett annat plan är det förstås en väsentlig skillnad. Det moraliska planet. Där är skillnaden avgrundsdjup och förfärande. Tänk om någon pigg redaktion, till exempel inom public service, skulle göra en rundmålning kring socialdemokraternas strategiska problem med Malmö.

Krigsfursten Muhammed

WIKIPEDIA:

Military career of Muhammad

The military career of Muhammad (c. 570 – 8 June 632), the Islamic prophet, encompasses several expeditions and battles throughout the Hejaz region in the western Arabian Peninsula which took place in the final ten years of his life, from 622 to 632. His primary campaign was against his own tribe in Mecca, the Quraysh. Muhammad proclaimed prophethood around 610 and later migrated to Medina after being persecuted by the Quraysh in 622. After several battles against the Quraysh, Muhammad conquered Mecca in 629, ending his campaign against the tribe.

Alongside his campaign against the Quraysh, Muhammad led campaigns against several other tribes of Arabia, most notably the three Arabian Jewish tribes of Medina and the Jewish fortress at Khaybar. He expelled the Banu Qaynuqa tribe for violating the Constitution of Medina in 624, followed by the Banu Nadir who were expelled in May 625 after being accused of plotting to assassinate him. Finally, in 628, he besieged and invaded the Jewish fortress of Khaybar, which hosted more than 10,000 Jews, which Muslim sources say was retaliation for planning to ally themselves with the local Arab pagan tribes.


Campaigns of Muhammad

During the final years of his life, Muhammad sent several armies against the Byzantine Empire and the Ghassanids in northern Arabia and the Levant, before conquering Mecca in 630 and leading a campaign against some Arab pagan tribes close to Mecca, most notably in Ta'if. The last army led by Muhammad before his death was in the Battle of Tabuk in October 630. By the time he died in 632, Muhammad had managed to unite most of the Arabian Peninsula, laying the foundation for the subsequent Islamic expansion under the caliphates and defining Islamic military jurisprudence.



Muhammad's role in The Sacrilegious Wars

Major tribes of Arabia at the dawn of Islam.

In his prophetic biography (Arabic: السيرة النبوية, romanized: as-Seerat un-Nabawiyyah) titled The Sealed Nectar (Arabic: الرحيق المختوم, romanized: ar-Rahiq al-Makhtum), Safiur Rahman Mubarakpuri cites Ibn Hisham in saying that Muhammad took part in the Sacrilegious Wars, which took place between an alliance of the Quraysh and the Kinanah and the Qais 'Ailan, when he was 15, saying that "his efforts were confined to picking up the arrows of the enemy as they fell, and handing them over to his uncles."[1]


Situation in Medina

Medina was divided into five tribes: two of them the Khazraj and Aws, while the Jews were represented by, from smallest to largest, the Banu Qaynuqa, Banu Nadir and Banu Quraizah.[1][2] Upon his arrival in Medina, Muhammad set about the establishment of a pact known as the Constitution of Medina, to regulate the matters of governance of the city, as well as the extent and nature of inter-community relations, and signatories to it included the Muhajirun, the Ansar and the Jewish tribes of Medina.[3] Significant clauses of the constitution included the mutual assistance of each other if one signatory were to be attacked by a third party, the resolution that the Muslims would profess their religion and the Jews theirs, as well as the appointment of Muhammad as the leader of the state.[4]

And the threat to the life of both the Ansar and the Muhajireen was such that they were reported as having to sleep by their weapons all night.[5] As tensions escalated the Muslims began to take defensive measures such as stationing guards around Muhammad and sending out reconnaissance patrols.[4]

After initially refusing to accede to requests by his followers to fight the Meccans for continued persecution and provocation, he eventually proclaimed the revelations of the Quran:

"Permission to fight is given to those who are fought against because they have been wronged -truly Allah has the power to come to their support- those who were expelled from their homes without any right, merely for saying, 'Our Lord is Allah'...""-Surah 22:39–40[6]

In April 624, after the Battle of Badr, the Banu Qaynuqa violated the Constitution of Medina by shaming a Muslim woman by pinning and tearing her clothes. A Muslim man who witnessed this, killed the Jewish man responsible for it in retaliation. The Jews came in group against the Muslim and killed him. After a successive chain of similar revenge killings, enmity grew between Muslims and the Banu Qaynuqa', which led Muhammad to lay siege to their fortress. The Qaynuqa' had a strength of around 700. After being besieged for 14–15 days, the tribe eventually surrendered to Muhammad, who initially wanted to capture the men of Banu Qaynuqa', but ultimately yielded to Abdullah ibn 'Ubayy and agreed to expel the Qaynuqa'. The tribe eventually went northward toward Der'aa in modern-day Syria and assimilated themselves into the local Jewish population.

The execution of the Banu Qurayza shown in the painting by 18th-century artist Muhammad Rafi Bazil titled "The Prophet, Ali, and the Companions at the execution of the Prisoners of the Jewish Tribe of Beni Qurayzah"

In May 625, Muhammad laid siege to the Banu Nadir, after he came to know that they were plotting to assassinate him.[7] The siege is said to have lasted anywhere between six and fifteen days. Enjoying their strategic advantage due to the thick foliage of palm trees surrounding their castles, the Banu Nadir pelted the Muslims with stones and showered arrows upon them from their castles. In response, Muhammad is said to have commanded the burning of the palm trees. The tribe eventually surrendered and was expelled, moving northward toward Khaybar, another Jewish fort city around 150 km (95 mi) north of Medina and was captured again during the Battle of Khaybar. They were allowed to live around Khaybar until the Rashidun caliph, 'Umar ibn al-Khattab, expelled them for a second time.

Invasion of the Banu Qurayza

During the Battle of the Trench in December 626 and January 627, the Jewish tribe of Banu Qurayza, whose forts were located in southern Medina, were caught conspiring to ally themselves with the confederates and were charged with treachery. After the retreat of the coalition, Muslims besieged their forts, and they were the last of the Jewish tribes of Medina. The Banu Qurayza surrendered and all the men and one woman were beheaded, apart from a few who converted to Islam, while all the other women and children were enslaved.[8][9]

In dealing with Muhammad's treatment of the Jews of Medina, aside from political explanations, western historians and biographers have explained it as "the punishment of the Medinan Jews, who were invited to convert and refused, perfectly exemplify the Quran's tales of what happened to those who rejected the prophets of old."[10] Francis Edward Peters adds that Muhammad was possibly emboldened by his military successes and also wanted to push his advantage. Economical motivations, according to Peters, also existed since the poorness of the Meccan migrants was a source of concern for Muhammad.[11] Peters argues that Muhammad's treatment of the Jews of Medina was "quite extraordinary" and is "quite at odds with Muhammad's treatment of the Jews he encountered outside Medina."[12]

According to Welch, Muhammad's treatment of the three major Jewish tribes brought Muhammad closer to his goal of organizing a community strictly on a religious basis.[13]

Aerial view of the deserted homes in Khaybar

In March 628, according to Muslims sources, the Jews of Khaybar, along with the Banu Nadir, who were exiled from Medina by Muhammad for violating the Constitution of Medina, and the Banu Ghatafan, were planning to attack the Muslims. When Muhammad learned of their alliance, he gathered an army of 1,500 soldiers and besieged the Jewish fortress at Khaybar. Scottish historian and orientalist, William Montgomery Watt agrees with this view. Italian orientalist Laura Veccia Vaglieri claims other motives pushed Muhammad to invade the forts of Khaybar.

On the other side, the Banu Ghatafan were afraid that the Muslims would attack them at any time, so they refused to help the Jews at Khaybar. After capturing six of the eight Jewish forts in Medina, the Jews of Khaybar finally surrendered and were allowed to live in the oasis on the condition that they would give one-half of their produce to the Muslims. Two Jewish commanders were killed in the siege.

They continued to live in the oasis for several more years until they were expelled by caliph 'Umar ibn al-Khattab. The imposition of tribute upon the conquered Jews served as a precedent for provisions in the Islamic law for the jizya.

16th century illustration of Muhammad (depicted as veiled and surrounded by flames) supervising the Battle of Uhud

Byzantine campaign

In the final years of his life, after suppressing the two main factions that were leading in the opposition against him; the Meccans and the Jews, Muhammad led an active campaign against the main force in the north, the Byzantine Empire, which was involved in several wars against the Sasanian Empire, known as the Roman–Persian Wars.

Following a defeat in the Battle of Mu'tah in Muhammad's campaign against the Byzantine began with the final expedition led by Muhammad himself, the Tabuk expedition, which is also known as the Usra expedition. Muhammad heard of the gathering of a large Byzantine–Ghassanid alliance against the Muslims in Tabuk and led a force of some 30,000 men to look for them. After waiting and scouting for the enemy for twenty days, Muhammad returned to Medina.

Statistics

The number of all casualties on all sides, in all the battles of Muhammad, is approximately 1,000.[14] A contemporary Islamic scholar, Maulana Wahiduddin Khan, says that "during the 23-years in which this revolution was completed, 80 military expeditions took place. Fewer than 20 expeditions actually involved any fighting. 259 Muslims and 759 non-Muslims died in these battles – a total of 1018 dead."[15] Most of those killed were men from the Banu Qurayza tribe after they surrendered to a siege as an aftermath of the Invasion of Banu Qurayza.

Legacy

Javed Ahmed Ghamidi writes in Mizan that there are certain directives of the Qur’an pertaining to war which were specific only to Muhammad against divinely-specified peoples of his times (the polytheists and the Israelites and Nazarites of Arabia and some other Jews, Christians, et al.) as a form of divine punishment—for they had persistently denied the truth of Muhammad's mission even after it had been made conclusively evident to them by Allah through Muhammad, and asked the polytheists of Arabia for submission to Islam as a condition for exoneration and the others for jizya and submission to the political authority of the Muslims for military protection as the dhimmis of the Muslims. Therefore, after Muhammad and his companions, there is no concept in Islam obliging Muslims to wage war for propagation or implementation of Islam, hence now, the only valid reason for war is to end oppression when all other measures have failed or, jihad.

Infiltratörer

Infiltratörerna är ett hot mot Sverige
Publicerad 28 okt 2023

En polisstudent bjöd in gängmedlemmar till en fest på polisutbildningens första termin. Men trots kopplingarna till grovt kriminella sparkades hon inte ut från skolan.

Kriminella nätverk har infiltrerat rättsväsendet, myndigheterna och kommunerna.

Sverige måste ta det hotet på betydligt större allvar.

Poliserna som kallades till ett bråk på Södertörns högskola trodde inte sina ögon.

En kvinnlig nybliven polisstudent hade bjudit flera personer med kopplingar till det kriminella Hagsätranätverket till insparksfesten på polisutbildningen. Där hade de gått omkring och provocerat de övriga festdeltagarna och slagit en av dem i ansiktet.

När polisstudenten förhördes ljög hon om sin identitet och förolämpade en av poliserna. Senare framkom också att kvinnan poserade i sociala medier med vapen som hon saknade licens för.

Skolledningen varnades utförligt om kvinnans beteende och hennes kontakter i gängmiljöer, enligt mina uppgifter. Men ingenting hände. Hon fick fortsätta sin utbildning till polis.

Det brukar sägas att skogen och malmen gjorde Sverige rikt. Men minst lika viktigt är att staten i mitten av 1800-talet lyckades stampa ut den korruption som fram till dess präglat den svenska förvaltningen.

Carl Michael Bellmans solkiga ämbetsmannakarriär i slutet av 1700-talet hade varit omöjlig bara hundra år senare.

I ett internationellt perspektiv är Sverige fortfarande ett föredöme. Vi ligger på femte plats på Transparency Internationals lista över länder med minst korruption.

Men varningstecken om att personer med onda avsikter har lyckats nästla sig in i olika verksamheter har duggat tätt de senaste åren.

Advokater har dömts för grov brottslighet när de hjälpt kriminella, höga polischefer är övertygade om att det finns anställda inom polisen som jobbar för gängen och olika klaner påstås ha infiltratörer inom Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommuner.

Ibland är infiltrationen en följd av flera års förberedelser.

– Vi har hört om flera exempel på kvinnor som söker sig till juridikstudier med intentionen att senare vara kriminella miljöer behjälpliga. Med tanke på utbildningens längd innebär det en väldigt långsiktig planering, säger Anna Hedin Ekström, verksamhetsutvecklare på Polisens nationella operativa avdelning (Noa).

Det är egentligen inte förvånande att nätverken lägger sådan kraft på infiltration. Personer på insidan kan vara ytterst nyttiga för den organiserade brottsligheten.

I rättsväsendet kan de ge insyn i förundersökningar, varna om telefonavlyssning och förmedla meddelanden till och från häktade.

På myndigheter och kommuner kan de bevilja bygglov och alkoholtillstånd, godkänna lönebidrag och assistansersättning och attestera felaktiga fakturor.

På banker och mäklarkontor kan de bevilja lån, rigga bostadsaffärer och hjälpa till att tvätta pengar.

Anna Hedin Ekström på Noa menar att säkerhetsmedvetandet inom offentlig verksamhet har blivit bättre på senare år. Men ofta är det fortfarande besvärande lågt. Många kommuner förstår till exempel inte att information man sitter på, till exempel om upphandlingar, kan vara guld värd för kriminella.

Södertälje är dock inte längre en av dem.

Kommunen har skakats av flera skandaler de senaste åren. År 2021 blev det känt att en tjänsteman hade utfärdat bygglov till bostadsrätter med undermåligt brandskydd. De boende tvingades själva bekosta den ombyggnation som krävdes för att de skulle få rätt att flytta hem igen.

För att motverka infiltration började Södertälje i fjol att genomföra bakgrundskontroller av kommunens 7 000 anställda. Ett externt bolag söker regelbundet igenom offentliga dokument från domstolar och andra myndigheter för att upptäcka medarbetare med kopplingar till bland annat våldsbrott och ekonomisk brottslighet.

Det har varit en framgång – kommunen har kunnat stoppa flera nyanställningar. Men i veckan riktade justitieombudsmannen Per Lennerbrant allvarlig kritik mot Södertälje. Undersökningarna är inte lagliga, menar han.

Flera myndigheter måste nu växa snabbt – enbart Kriminalvården behöver anställa över 5 000 personer till följd av Tidöavtalets reformer. Samtidigt är bristen på arbetskraft stor.

Den olyckliga kombinationen ökar faran för infiltration. Kriminalvården varnar för att rekryteringsproblemen innebär att man måste ta större risker för att överhuvudtaget kunna utföra sitt uppdrag.

Politikens krav på fler poliser bidrar också till oviljan att sparka ut studenter från polisutbildningen, menar personer jag talat med.

Den kvinnliga polisstudenten från denna texts inledning fick visserligen lämna utbildningen till slut. Men det skedde först dagen före hennes examen – flera år efter insparksfesten – och det efter att en ensam lärare legat på HR-avdelningen i veckor med krav om att så måste ske.

Då var studenten bara dagar från att börja som polisaspirant, med den tillgång till skarpa system och möjligheter att göra slagningar i register som det innebär.

Däremot har polisledningen fortfarande inte agerat för att få bättre lagstöd för att avskilja olämpliga polisstudenter. Och en polis som lyft problematiken offentligt i debattartiklar har sagt upp sig från myndigheten efter det han upplever som repressalier.

Det offentliga Sverige måste ta risken för infiltration på mycket större allvar än i dag. I förlängningen är det annars det demokratiska systemet som hotas.

Lagen behöver ändras så att det går att göra löpande bakgrundskontroller.

Sekretessen mellan myndigheter måste minska så att de kan dela information om infiltrationsförsök.

Och offentliga verksamheter bör införa rutiner för att minska potentiella skador av infiltratörer – exempelvis genom att vissa beslut kräver två personers godkännande och att känslig information bara delas i snäva kretsar.

Framförallt behöver chefer i offentlig verksamhet agera snabbt och kraftfullt med de medel som redan finns. Ju längre rötan tillåts växa, desto svårare kommer det bli att rensa ut den.

Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida